Tankar inför Popgiss 2018

Häromkvällen var det som vanligt det gemytliga Creppy Quiz, den sista större quiz-tävlingen innan Popgiss 2018. Rootmoset deltog mangrant och vi var faktiskt rätt bra men ändå slutade vi femma eftersom det fanns lag som var bättre. I vissa giss är det så att vi är sämre och i andra giss är en del lag bättre. Det här var det senare eftersom vi faktiskt gjorde bra ifrån oss. Och efter 20 år är vi högst medvetna om de tillfällen då vi klappar igenom.

Men. Vi rör oss i ett nytt musikaliskt landskap vilket vi väl gjort de sista 10 åren ungefär (vår svacka i mitten av 00-talet undantagen). 2008 var första året sedan 1966 som singlar sålde mer än album och det är vad vi måste hantera. Det är lite inom musiken som inom politiken, alltså att det marknadsinriktade lägret nedkämpat allt motstånd. De lite mer oberoende eller originella artister som idag finns spelar helt på de hyperkommersiella artisternas planhalva. 1989 nobbade Stone Roses en inbjudan om att spela förband till Rolling Stones med motiveringen att det borde vara tvärtom. Idag hade Stone Roses motsvarigheter troligen agerat förband med flygande fanor och klingande spel.

3 januari var vi på ett giss där Tomas för första gången under Rootmosets 20-åriga existens (även om vi den kvällen inte var Rootmoset) blåste Weezer samtidigt som han tog Lorde. Det var ett vägskäl. Den yngre halvan av Rootmoset, Tomas och undertecknad, är två indiemän som famlar oss fram i en popvärld som vi inte känner oss helt bekväma med men ändå måste hantera. Det är så det ser ut inför Popgiss 2018. Ett helt nytt musikaliskt landskap. Det är nervöst. Men vi ska göra vårt bästa. Den 14 februari 2018 firar Rootmoset 20 år. Samma sättning hela tiden och för det mesta tio i topp i Popgiss och Mellangiss. Vi är rätt stolta över det. Hur det går 2018 får vi se.

1966 - the Year the Decade Exploded

Rootmoset har allt som allt haft ett trevligt 2017 även om vi bara samlats en gång i månaden, lite drygt, alla fyra. Men det har varit de månatliga quizen, ett Mellangiss, stora sommarfesten och därefter umgänge med delar av laget. Tidsvis har ju delar av oss även tävlat i andra konstellationer såsom små "soloutflykter". En del av hösten ägnade jag åt att läsa den emimente Jon Savages mastiga sammanställning av musikåret 1966. 

Nu är det förstås inte bara musik utan varje kapitel, som utgår från en eller flera låtar, bygger därefter vidare kring aktuella händelser för att finna något slags mönster eller helt enkelt de mer djupliggande förändringar som på längre sikt även kom att forma vår samtid 50 år senare. Dock är Savage (för det mesta) mycket duktigt på att inte peka på facit och i någon parentes nämna att "så och så gick det sedan" utan han låter samtida källor tala och om läsaren sedan vet vad som hände sedan så är det hans eller hennes sak att tolka denna information. 

Bland de teman som behandlas är atomhotet (januari), kaoset i Swingin' London (februari), Vietnamkriget (mars), LSD (april), kvinnans förändrade roll (maj), USA undergroundscen (juni), soul och medborgarrättsrörelsen (juli), homosexualitet (augusti), motkulturen i exempelvis Nederländerna (september), förändrad tidsuppfattning (oktober), årets sena stjärnor i USA och UK (november) samt längtan åter till barndomen och en slags vag frihetskänsla (december). 

I boken figurerar förstås många kända musiker och händelseförlopp kring dem, exempelvis Beatles sista tumultartade turné och hur Rolling Stones därefter nästan brutalt fick ta över titeln som musikkungar när deras Liverpool-kollegor mer eller mindre "försvann" för resten av året. Dylan är märkligt frånvarande i boken, vilket Savage även kommenterar i förordet. Mycket i boken är saker som jag visste men även en hel del nya händelser och små detaljer har jag blivit bekant med. Överlag är det en mycket intelligent och välskriven bok med fint konstruerade resonemang som man inte nödvändigtvis behöver vara musikintresserad för att ta del av.

Allt som allt skildras när det optimistiska 60-talet toppade (och egentligen hade mycket av luften gått ur de inblandade redan inför följande års så hyllade "summer of love" då nya musiker, som bara antyds i detta verk, tog ledningen). Med en mer tolerant syn på kvinnor, homosexuella och icke-vita samt friare förhållningssätt till... ja, det mesta, så är 1966 på sätt och vis inledningen till den verklighet vi alla, trots flera bakslag, lever i. 

Rootmosets favoriter 2017

Det har så blivit dags för Rootmosets favoriter från år 2017. Först ut Tomas och sedan Robert.

Album

Makthaverskan – III

Årets upptäckt och årets Broder Daniel-pris går till Makthaverskan med sin tredje.

The XX – I See you

Favoriter som höll.

Pale Honey – Devotion

Göteborgs duos andra följer samma mönster som första och har blivit en given favorit.

Waxahatchee – Out in the storm

Katies revansch efter mellan skivan Ivy Tripp.

Slowdive – Slowdive

Tampades med Always som årets indie.

Årets konsert

Det går inte att komma ifrån trippeln från Way out west

Pixies Francis höll igen något i sången och tog inte till dom värsta skriken men det var en hitkavalkad med nästan samtliga låtar från Dolittle och det tackar vi för.

The XX, perfekt pop med ett ödmjukt band som blev nästan generade av all publikjubel.

Lana Del Ray, avslutnings akt, sommarsval och uppfyllde alla förväntningar.

Årets låtar

Always – Dream tonite, från skivan som nästan kom med.

Filthy Friends- Arrival, med Sleater Kinney favoriten Corin och bla. Peter Buck från REM.

Houngsvägen Istid, sval pop med medlemmar från Säkert och INVSN.

Album

Bonobo - Migration 

Skönt elektroniskt och eklektiskt i största allmänhet. En morgonskiva. 

Carsten Jost - Perishable Tactics

Tysk kultsnubbe inom det elektroniska fältet gör en stark platta med både mer dansanta stycken och mer ambienta toner. Väl värd att kolla upp. 

Fever Ray - Plunge

Karin Dreijer kör vidare i välbekanta elektroniska landskap. Ibland dansant och ibland mer mörkt och ondskefullt. 

The Shins - Heartworms

00-talsband överraskar med en helgjuten skiva inom det lätt psykedeliska området och full med låtar som känns som gamla klassiker första gången du hör dem. 

Sleaford Mods - English tapas

Intet nytt under solen men härligt välbekant. Arg elektronpunkduo kör på med låtar om det engelska klassamhället, arvet efter thatcherismen und so weiter. 

Årets låtar

Magnus Carlsson - Vill du verkligen vara ensam? 

På platta med northern soul-covers slänger Magnus även in en rätt modern historia som från början är Paul Weller och någon okänd soulkille. En rökare med fin översättning. 

Jens Lekman - What's that Perfume you Wear? 

En låt jag hörde Lekman köra live redan flera år innan den kom ut. Den vanliga dynamiken mellan stillsamt och akustiskt och sedan lite lätta dansrytmer. 

Jesus and Mary Chain - Facing up to the Facts

Inget nytt under solen. Bröderna Reid bekänner sin kärlek till varandra... 

Årets konserter

Vaccines - Popaganda 1 september 2017. Inget tjafs utan bara förvaltare av brittiska rockarvet. 

Oskar Linnros - Popaganda 2 september 2017. Mäktig återkomst efter flera års tystnad. Gamle polaren(?) Daniel Adams-Ray gästade på avslutande "Sitter på en dröm". 

Sator - Visby, Donner Event 25 november 2017. Ren och rå nostalgi utan att be om ursäkt för det. Kanske den bästa Sator-konsert jag har sett och ett bevis på att ålder inte alltid slipar av kanterna.

När svenska pojkar började dansa

Någon gång i medio av nittiotalet stötte jag på den talangfulla unga journalisten Carolina Ramqvist. Jag vill  minnas att hon dök upp i någon slags ironisk diskussion om samtida musikklimat där ett antal äldre journalister satt och diskuterade extremt etablerade artister och mest visade vilken usel koll de hade och där yngstingen Ramvists enda kommentar under diskussionen var det enda ordet "hångel!". Därefter hörde jag talas om hennes debutbok "När svenska pojkar började dansa" och jag tänkte väl att "Den måste jag läsa!" Det var alltså 1997. Jag har läst flera böcker av Ramqvist sedan dess men inte debuten. Förrän nu, i december 2017. Bättre sent än aldrig, säger jag.

Strängt taget är det en rad essäer (varav jag läst åtminstone en, med rubriken "Det rockar", i tidningen Pop) som innehåller diverse nedslag i nittiotalet med enstaka tillbakablickar på äldre musik. För mitt vidkommande är det förstås mycket nostalgi och roliga referenser till grupper och företeelser som jag ibland glömt bort. Egentligen utvecklar Ramqvist inte den roande titeln sådär oerhört mycket, i alla fall inte mer explicit. Men boken talade verkligen till mig och bekräftade på något vis en del saker jag länge funderat över kring det som vi lite slappt kallar "dansmusik" och min egen ganska snäva syn kring detta.

Låt mig först och främst slå fast: Jag kan fan i mig inte dansa. Innerst inne har jag nog, liksom ett stort antal män, känt att dans inte riktigt varit för mig utan att de mest entusiastiska dansarna har varit A: Kvinnor i gemen och B: De relativt få killar som faktiskt är tekniskt skickliga, rentav skolade. Vi andra får nöja oss med att hoppa runt lite. Och när jag var yngre så stod man ju ofta bara och duttade lite med huvudet till mycket av musiken man hörde. Men allt det där ändrade sig ju när vi närmade oss just den epok som Ramqvist skriver om. Rentav den epok som innebar befrielsen för många av oss, om jag får låta lite storvulen.

Jag har läst en hel del om gångna tiders danskulturer från 50-talet och framåt i tiden (ja, äldre än så och då nästan ända tillbaka till den inspelade musikens början). Problemet är väl att mycket av det som kallats "dansmusik" längre tillbaka faktiskt inte fungerar för mig. I början av seklet blev jag exempelvis bekant med en person som var djupt insatt i Northern Soul, den brittiska danskulturen från främst 70-talet. Jag plöjde drivor med skivor i genren och det var oerhört trevlig musik att ha i bakgrunden medan man drack kaffe. Man kunde vippa med foten till den. Ungefär, så. Väldigt mycket av äldre dansmusik är för mig just vippa-med-foten-musik. Eller du kanske rör lite på huvudet. Samma med disco som även innehåller käka refränger som du ska kunna sjunga med i medan du dansar. Hur usel jag än är på att dansa så har jag ändå förstått så mycket som att jag inte vill dansa till en TEXT (enligt en kommentar från den svenske DJ:n Stonebridge i slutet av 80-talet närmast något av en folksjukdom i Sverige).

Men så kom som sagt housemusik och senare hårdare grejer som Big Beat som en stor sabla befriare. För första gången kunde även en klantig person som jag själv verkligen släppa loss. Det krävdes en fet elektronisk basgång till det, tydligen. En digital. Och det är väl det som verkligen ÄR dansmusik för mig. Den SKA helst inte vara äldre en Chicag-house eller Detroit-techno. Och dansa till rock är jag väl inte så bra på heller. Det blir lite headbangande och att man kanske bara hytter lite med näven medan man (åter då) skriker någon text i munnen på varandra om man är ett gäng. Så jag kan egentligen bara tacka det sena 80-talet och 90-talet för att de skapade dansmusik. Eller DANSMUSIKEN. Och givetvis rekommenderar jag boken för att alla som är det minsta roade av musikhistoria i essäistisk form. //Hälsningar från en svensk pojke som började dansa även om han fortfarande inte kan det, egentligen.

Från Wall of Sound till Sator - hösten 2017

Det har varit en extremt bråd höst för Rootmoset, i sin helhet eller i delar. För den yngre halvan av Rootmoset har mycket av hösten cirkulerat kring klubben Wall of Sound och på senare tid har även rockklubben Morsning korsning/Bryggrock dykt upp. Sedan är quiz-säsongen för hösten och vintern 2017 i full fart. Ja, rentav i mer full fart än någonsin. Creperiet håller nu TVÅ Quiz i månaden (ett svårare och ett lättare) och Brygghuset kör var fjortonde dag. Gotlänningarnas sug efter musik-quiz tycks förbli omättligt.

En lite ovanlig händelse, till vilken jag hade äran att bli inbjuden var att den gotländske veteranen Janne Bertholdsson släppte sitt andra soloalbum på 37 år, ett kärleksarbete som han med god uppbackning från sina medmusiker spelat in på lite olika platser på ön under längre tid. På Joda om aftonen 7 oktober samlades härmed cirka 50 år av det gotländska nöjeslivet då det även fanns med musiker som spelat i några av de gotländska 60-talsbanden. Janne framförde ett antal alster från sina nya, högst personliga, skiva och det blev därefter försäljning och allmänt mingel innan han gick på igen tillsammans med hela Di Sma. Kvällen påminde mig (igen) om vilken urstark musikscen vi har här på ön.

Någonstans under den vita spotlighten anas Janne Bertholdsson på sitt releaseparty 7 oktober. 

Wall of Sound har kört härliga temakvällar under hela hösten och på sätt och vis tjuvstartade man väl redan i somras i och med Radiohead-hyllningen 1 juli Därefter har det bland annat varit Oktoberfest och som final en hyllning till året 1977 där husbandet (som alltid) exekverade fina versioner av populära nummer från detta år. 

Erik Larsson och Wall of Sounds husband välkomnar publiken på finalkvällen 11 november. 

Brygghuset, där David Ahonen och Carl-Magnus "CaMa" Westemar, leder populära och folkliga quiz, har nu även utökats med en rockklubb där ett antal akter redan framträtt sedan premiären 25 oktober. Har nu sett Tüstnad, Exploding Leather Jackets och Waylay. Mer lär följa, hoppas jag. 

Punkbandet Tüstnad gör en vända in på akustisk mark om aftonen 25 oktober. 

Roger Andersson och Johannes Hedlund skriver ned sitt setlist 22 november. 

Hela Rootmoset närvarande när Sator intog scenen efter hösten Distgiss (som vi av olika skäl inte närvarade vid). De var ute på 30-årsturné och följande setlist körde man under 75 livliga minuter. 

Slug it out

No Place to land

I'm Right You're Wrong

Pigvalley Beach

Restless Again

Gamma Gamma Hey

I Will Stay

Hitch Hike

Turn of the News

Haywire

No Reason

I'd Rather Drink Than Talk

I Wanna Go Home

This Is My Life

Freezer

Dance to the Rocket from the Crypt

Your Up Gets Me Down

Allt som allt var Sator i oerhört fin form och bjöd verkligen till. Kanske den bästa konsert jag sett med dem av de totalt tio konserter jag nu har sett med dem (troligen det "rikssvenska" band jag sett flest gånger jämte Bob Hund). 

Sator tar publiken med storm någon gång då 25 november övergår i 26 november... 

Igår, 30 november, deltog Rootmoset även i månatliga Creppy Quiz, som rentav hade promimenta quiz-profiler från huvudstaden på besök. Trevligt nog noterade vi att vår dagsform var ganska bra, även när det gällde ny musik. Alltid skönt att notera. Men detta är ett heltidsjobb liksom även att hinna med allt nöjesliv i Visby. Härnäst väntar konsert med Peter Morén (8 december) och därefter julens stora giss Ho Ho La La 22 december. Fullt fart genom evigheten!

John Holm och The Pink Floyd Show

Av någon outgrundlig anledning har det inte blivit av att jag summerade två av sommaren sjuttons absoluta konserthöjdpunkter här på ön. Dels då John Holm och dels The Gotlandic Pink Floyd Show.

John Holm var ju kultartisten som jag första gången stötte på någon gång i slutet av 90-talet då någon av kvällstidningarna trumpetade ut "Legenden John Holm turnerar i Sverige" varvid min reaktion ungefär var "Vilken legend? Aldrig hört talas om!" Och mannen hade inte ens en artikel i Bonniers rocklexikon utan omnämndes på sin höjd i två - tre passusar i andra artisters artiklar. Det här var ju ännu när det var inte var självklart att googla fram saker på två röda. Efterhand kom jag dock på att jag hade hört mannen ifråga, i alla fall några låtar, i radioprogrammet "Syster Sara" som ju uteslutande spelade sjuttiotalsmusik. Min kusin hade dessutom den goda smaken att banda det mest obskyra som spelades upp och några låtar med den gode John Holm dök minsann upp. Sedan skrev även tidningen Pop om honom och jag fick upp ögonen för den trilogin han släppte sjuttiotalet ("Sordin", "Lagt kort ligger" och "Veckans affärer"). Köpte efterhand boxen med det mesta hand hade spelat in. Fick förstås spel på den förfärliga plattan han släppte på 80-talet, hela 12 år efter "Veckans affärer". Insåg att jag borde hålla mig till hans tre första. Och på den vägen var det.

Nu skulle han alltså spela på ön. Först blev det en konsert ute vid Popgiss-farfar Tobbe Stuhre som jag var förhindrad att dela på och därefter blev det Joda 12 juli. Hela Rootmoset och ytterligare sällskap samlades innan på Black Sheep Arms och intog en bastant måltid innan vi tågade till Joda. John Holms son värmde först upp publiken med några nummer innan mannen själv och ännu en medmusikant äntrade scenen. Det blev en akustisk föreställning och därmed låg ju tyngdpunkten i väldigt hög grad på material från just "Sordin". Följande låtar körde John Holm denna afton, med reservation för ett par som jag inte kände igen.

1. Min skuld till dig ("Sordin")
2. Om den blå himlen ("Sordin")
3. Hårt regn (tydligen en Dylan-cover)
4. Sommaren dör ("Sordin")
5. Långt bort härifrån ("Sordin")
6. "Det blir mörkt" (okänt nummer för mig)
7. Får man leva för det ("Sordin")
8. "Ingen ringer" (okänt nummer för mig)
9. Din bäste vän ("Lagt kort ligger")
10. Maria många mil och år från här ("Lagt kort ligger")
11. Vid ett fönsterbord mot parken ("Veckans affärer")
12. Ett enskilt rum på Sabbatsberg ("Sordin")
13. Sommaräng ("Sordin")
14. En vanlig dag ("Lagt kort ligger")

John pratade inte mycket mellan låtarna men höll en lite längre och ganska rörande utläggning innan "Fönsterbord" där han beskrev proggens sammanbrott under mitten av 70-talet och hur en ny tid, med nya  människor, verkade randas bara några år efter musikrörelsen. Plötsligt befann han sig på nyöppnade diskotek och gick och såg After Dark och dansande till den nyare musiken. Han medgav att det där inte riktigt var hans scen "men man krånglade sig fram". Allt som allt ett starkt uppträdande även om jag förstås gärna sett honom även i ett mer rockigt format.

29 juli uppträdde bandet som ofta kallar sig Safari som "The Gotlandic Pink Floyd Show" på Galgberget. Biljetterna kostade några 100 vilket jag en kort stund ifrågasatte (eftersom jag är lite ovan vid sådana priser då det gäller ett coverband) men förstod prisnivån då jag fick höra att bandet skulle bjuda på en rejäl ljusshow och hade hyrt en scen som tydligen kostade 400 000 (!). Då blev biljettpriset plötsligt väldigt rimligt. Vi hade lite trevlig samvaro mittemot, i mina kvarter, och sedan gick jag i princip bara över vägen. Allt flöt på bra förutom att man hade en bar som omedelbart korkade igen. Det var flera tusen besökare och bandet gick på 22.20 för att därefter köra fram till midnatt eller lite förbi rentav. Följande låtar betade man av.

1. Dogs of War
2. In the Flesh
3. Happiest Days of our Life
4. Another Brick in the Wall Pt 2
5. Goodbye Blue Sky
6. Empty Spaces
7. Young Lust
8. Mother
9. Hey You
10. Is There Anybody Out there¨?
11. Nobody Home
12. Shine On You Crazy Diamond
13. Speak to Me/Breathe
14. Time/Breathe Reprise
15. The Great Gig in the Sky
16. Money
17. Dogs
18. What Do You Want from Me?
19: Halfway to the Stars
20. Wish You Were Here
21. Comfortably Numb


Allt som allt var detta onekligen en mycket maffig show med oerhört bra ljud, ljus och musikaliska insatser. Marginell kritik är väl att bandet valde en väldigt trygg repertoar med någon enstaka undantag men å andra sidan blev det ju de stycken som de flesta vill höra. Själv hade jag givetvis kunnat tänkt mig lite mer av de mer udda numren från sent 60- och tidigt 70-tal. Men annars överlag en mycket, mycket bra show som gjorde sig i mörkret på Galgberget.

Popaganda 2017

Popaganda 2017 kan beskrivas som lite ojämn och bitvis ganska slätstruken. Kanske rentav den mest slätstrukna Popaganda-festival jag varit på även om det även fanns några höjdare. Bäst av allt var att jag under hela helgen inte behövde använda mina engångsregnrockar från Bilteam. Men mer om det längre ned.

Fredagen den 1 september 2017 (ja, det var september och definitivt första gången i mitt liv som jag varit på en festival denna månad även om det nu var på gärdsgården) hade jag i början av eftermiddagen avnjutit en god middag med en gammal vän på hipsterhamburgerställe i Gamla stan och sedan rundat av med kaffe på Kladdkakan. Efter det blev det så dags att äntra festivalområdet vilket gick snabbt och smidigt så här femte gången gillt. Ställa sig i en kort kö, få sitt armband, vänta tio minuter och som vanligt se på när någon av funktionärerna i sista stund spikar upp Popaganda-skylten ovanför entrén. Och därefter insläpp.

Först ut var ju lyckligtvis min gamla favorit El Perro del Mar som körde sin patenterat loja elektromusik med en del budskap på scenen under tiden. Därefter blev det lite slött ett tag. En annan bra sak med Popaganda är att de har en stor läktare vid bassängen där man kan sitta och läsa om man inte orkar stå och hänga framför dåsiga akter (och, nej, så sugen var jag inte på att besöka ett barområde där man liksom Way out West nästan uteslutande har Norrlands guld ekologiskt till rövarpris). Någon lite R'n'B-liknande historia vid namn Ana Diaz körde på i en halvtimme men sedan lyfte det då Vaccines, förvaltare av klassisk brittisk rock, gick på och mer eller mindre bara öste på. Rätt trevligt. Efter det Léon (någon mer R'n'B), Two Door Cinema Club (rock? Har nästan glömt bara dagar efter) och Joy (en go' skånska med lite dansmusik). Efter denna transportsträcka avslutades med tre säkra kort. Först ut var just ett Säkert! kort, nämligen just hon. Annika Norlin körde sina vackra men vemodiga låtar och bjöd jämte senaste plattan även på hitsen. Sedan körde Hurula igenom ett krämig set och sist ut för kvällen var Phoenix som körde mycket från nya plattan men även tidigt i sitt set spottade ur sig hitsen ”Entertainment” och ”Lisztomania”. De hade festligt nog en spel på scen så bandet syntes uppifrån medan de framträdde. Rätt kul och trevlig avslutning på kvällen.

Lördagen innebar en liten odyssé längs Ringvägen då jag åt på Blecktornskällaren och besåg den fabulöst flotta toaletten på Bar snövit (Ringvägen 147, värd ett besök!) innan jag besökte en festivaldag om var segare än fredagen. Först ut var någon dam vid namn Janice som bjöd på någon slags danspop, därefter fick jag se Sabina Ddumba (som inte heller är så kul men ändå var lite varierad). Efter det lite rock med Thomas ”slå mig hårt i ansiktet” Stenström som lämnade mig likgiltig. Blev rätt mycket tid på läktaren med en bok, för övrigt. Sedan var det en glad norska vid namn Astrid S som jag redan glömt hur hon lät. Efter det fick jag se Oskar Linnros köra ungefär samma set som på Way out West förutom att Daniel Adams-Ray gästad på ”Sitter på en dröm”, som han inte körde i Göteborg. Lite kul. Efter det en sångerska vid namn Skott (typ, deppig pop) och sedan ett brittiskt band vid namn Alt-J som var så in i helvetes sega så jag fick lust att ställa till med upplopp, eller något. Istället åt jag. Temperaturen började också sjunka men jag kunde avrunda med Sveriges kanske sista klassiska indieband av rang, The Radio Dept, som drog igenom ungefär samma set som på Way out West. Efter det skulle Tove Lo avsluta men jag frös som en hund och det verkar de senaste åren ha blivit någon tradition av avslutningsakten på Popaganda är rätt ointressant varför jag drog. En halvtimme senare låg jag i sängen med en bok och hade härmed rundat av sommaren. Och roligare än så blev jag inte denna helg.