Popaganda 2017

Popaganda 2017 kan beskrivas som lite ojämn och bitvis ganska slätstruken. Kanske rentav den mest slätstrukna Popaganda-festival jag varit på även om det även fanns några höjdare. Bäst av allt var att jag under hela helgen inte behövde använda mina engångsregnrockar från Bilteam. Men mer om det längre ned.

Fredagen den 1 september 2017 (ja, det var september och definitivt första gången i mitt liv som jag varit på en festival denna månad även om det nu var på gärdsgården) hade jag i början av eftermiddagen avnjutit en god middag med en gammal vän på hipsterhamburgerställe i Gamla stan och sedan rundat av med kaffe på Kladdkakan. Efter det blev det så dags att äntra festivalområdet vilket gick snabbt och smidigt så här femte gången gillt. Ställa sig i en kort kö, få sitt armband, vänta tio minuter och som vanligt se på när någon av funktionärerna i sista stund spikar upp Popaganda-skylten ovanför entrén. Och därefter insläpp.

Först ut var ju lyckligtvis min gamla favorit El Perro del Mar som körde sin patenterat loja elektromusik med en del budskap på scenen under tiden. Därefter blev det lite slött ett tag. En annan bra sak med Popaganda är att de har en stor läktare vid bassängen där man kan sitta och läsa om man inte orkar stå och hänga framför dåsiga akter (och, nej, så sugen var jag inte på att besöka ett barområde där man liksom Way out West nästan uteslutande har Norrlands guld ekologiskt till rövarpris). Någon lite R'n'B-liknande historia vid namn Ana Diaz körde på i en halvtimme men sedan lyfte det då Vaccines, förvaltare av klassisk brittisk rock, gick på och mer eller mindre bara öste på. Rätt trevligt. Efter det Léon (någon mer R'n'B), Two Door Cinema Club (rock? Har nästan glömt bara dagar efter) och Joy (en go' skånska med lite dansmusik). Efter denna transportsträcka avslutades med tre säkra kort. Först ut var just ett Säkert! kort, nämligen just hon. Annika Norlin körde sina vackra men vemodiga låtar och bjöd jämte senaste plattan även på hitsen. Sedan körde Hurula igenom ett krämig set och sist ut för kvällen var Phoenix som körde mycket från nya plattan men även tidigt i sitt set spottade ur sig hitsen ”Entertainment” och ”Lisztomania”. De hade festligt nog en spel på scen så bandet syntes uppifrån medan de framträdde. Rätt kul och trevlig avslutning på kvällen.

Lördagen innebar en liten odyssé längs Ringvägen då jag åt på Blecktornskällaren och besåg den fabulöst flotta toaletten på Bar snövit (Ringvägen 147, värd ett besök!) innan jag besökte en festivaldag om var segare än fredagen. Först ut var någon dam vid namn Janice som bjöd på någon slags danspop, därefter fick jag se Sabina Ddumba (som inte heller är så kul men ändå var lite varierad). Efter det lite rock med Thomas ”slå mig hårt i ansiktet” Stenström som lämnade mig likgiltig. Blev rätt mycket tid på läktaren med en bok, för övrigt. Sedan var det en glad norska vid namn Astrid S som jag redan glömt hur hon lät. Efter det fick jag se Oskar Linnros köra ungefär samma set som på Way out West förutom att Daniel Adams-Ray gästad på ”Sitter på en dröm”, som han inte körde i Göteborg. Lite kul. Efter det en sångerska vid namn Skott (typ, deppig pop) och sedan ett brittiskt band vid namn Alt-J som var så in i helvetes sega så jag fick lust att ställa till med upplopp, eller något. Istället åt jag. Temperaturen började också sjunka men jag kunde avrunda med Sveriges kanske sista klassiska indieband av rang, The Radio Dept, som drog igenom ungefär samma set som på Way out West. Efter det skulle Tove Lo avsluta men jag frös som en hund och det verkar de senaste åren ha blivit någon tradition av avslutningsakten på Popaganda är rätt ointressant varför jag drog. En halvtimme senare låg jag i sängen med en bok och hade härmed rundat av sommaren. Och roligare än så blev jag inte denna helg.