Från barock till bara rock...

Sommaren 2015 blev så hektisk att det har varit svårt att hinna med att uppdatera. Ja, kanske inte riktigt lika hektisk som den totalt sinnesrubbade sommaren 2014 men i alla fall. Det är väl dags att försöka sammanfatta lite, både av mina egna musikupplevelser och sådana jag har haft med Rootmoset.

Vi börjar om aftonen 21 juli då jag och en väninna gick på öppningskonserten på kammarmusikfestivalen i den vackra och välbevarade St Nikolai-ruinen, även känd som Kultudralen. Programmet såg ut enligt nedan:

L v BEETHOVEN: Ur Stråktrio G-dur op. 9 nr 1 C. DEBUSSY: Images bok 1 J. SIBELIUS: Två sånger (Illalle op.17 nr 6/ Säv, säv susa op. 36 nr 4) F. MENDELSSOHN: Fyra lieder (Morgengruss/Reiselied/NeueLiebe/ Auf Flügeln des Gesanges) Paus J. SIBELIUS: Sonatina för violin och piano op. 80 D. SHOSTAKOVICH: Pianotrio nr 2 e-moll op. 67

Kvällen inleddes med en stråktrio från Israel som väl kunde sin Beethoven. Annars hade jag kanske mest behållning av Johan Fröst som spelade några av Debussys mer impressionistiska stycken. En maffig avslutning var förstås även Sjostakovitjs pianotrio (vilket väl var hela avsikten). Det blåste en del redan under denna del av programmet men sopranen Elin Rombo har lyckligvis en röst som kan överrösta även kraftig blåst. Några smärre krismoment infann sig dock när en jazztrio skulle avrunda kvällen och blåsten (särskilt genom byggnadens ickeglasade västra fönster) tilltog rejält. Vid ett tillfälle for notbladen all världens väg och sedan rasade något på scenen, dock inte i närheten av musikerna. Under viss uppsluppenhet genomfördes dock konserten och man kunde försöka ta sig hem i blåsten.

Kvällen därpå, 22 juli, var det tvära kast då jag och Tomas stack till Hammer för att kolla in hårda Dogmen, bestående av flera musikprofiler här på ön. De kör eget material och gör det med den äran. Som vanligt blev det en svettig och nära spelning på Hammaren.

Dagen därpå var det dags för vad som kanske blev höjdpunkten på den gotländska musiksommaren, i alla fall för min del. Och då hade jag aldrigt tidigare besökt evenemanget i fråga. Jag talar då om Ekeby musikfestival, en intim och väldigt lokal tillställning i regi av Johann Norrby (som även upplät sitt hem) och Roger Andersson. Nu var vädret strålande denna kväll och vi var även ett glatt gäng som mötte andra trevliga människor denna afton. Bandet som öppnade då vi kom dit var (surprise) Dogmen och jag förklarade efteråt för en av medlemmarna att de kanske är det ena band jag sett två gånger på mindre än ett dygn.

Efteråt såg vi Ida Andersson Blues Band, en grupp som spelat live flitigt i Visby-området och på andra delar av ön, men som jag ändå lyckats missa. Nu var det i alla fall dags och det var ett ytterligt coolt och originellt band trots att de i stort sett körde covers. Bandets grej är nämligen att lyfta fram kvinnliga bluesartister och även om det var en hel del sångerskor man kände till så dök det i kvällens set även upp många pärlor som man inte hört. Och bandet körde de här blueslåtarna med glöd och energi (läs: jag har ju ett min beskärda del av huvudsakligen manliga bluesband som mest låter sångerna lunka på vid konserterna). Vi såg därefter ene värden Rogers band Halleluja! som gav publiken en timme hårdslående rock i god Detroit-anda och direkt efter kom den andre värden Johan på med sitt maffiga Jono. Efter det skulle delar av vårt gäng upp och jobba (ja, några arbetar faktiskt även vid denna tid på året) så vi gjorde sorti efter en fantastisk kväll med härlig samvaro med allehanda musikprofiler, inhemska och turistande. Efter att ha haft enastående tur med vädret i Ekeby följde nu en närmast genomdränkt lördag 25 juli men konserten var lyckligtvis inomhus. Bandet i fråga var Ep's Trailer Park som jag nu har sett live ett antal gånger även om jag missade deras konsert på Hammer i maj. Såg dem dock på Effes i mars i stället, så... Denna afton skulle Eric med mannar uppträda ute på mysiga Stelor i Västergarn. Uppvärmning var Emily Barker, en i Storbritannien bosatt australiensiska, som spelade några vackra sånger varav en med Eric på scen. Sedan gick bandet på och möttes av extremt jubel av några smått livliga personer i den annars stillsamma publiken. Med stor känsla spelade man merparten av sångerna från sina två album och publiken fick även sjunga med lite i sista ordinarie numret, ”Lojsta”. Därefter följde förstås ett par extranummer. Efter att ha sett EP's i lite mer stökiga klubbsammanhang så var det trevligt att få höra bandets vemodiga och lite eftertänksamma rock i en lugn miljö.

Några dagars paus med musik följde men en vecka efter Ekeby, torsdagen 30 juli, var det åter dags för delar av Rootmoset att besöka den årliga Svartdals-konserten. Det blev en gemytlig upprepning på Ekeby och samtalen flödade mellan musiknördarna i värden Tobbes musiklada. Vi såg garagebandet Tid och Rum, folkaktiga Lillytwigs, soulsångerskan Magdalena Björnsdotter och (åter) Halleluja! En ytterligt intensiv vecka hade dock tagit sin tribut så vi retirerade lite slokörade efter sistnämnda akten då vi, ärligt talat, hade lite svårt hålla oss vakna. Vilket inte säger något om musikens kvalitet utan mer om vår svårartade brist på sömn natten innan.

Onsdagen 5 augusti inledde vi en ny månad med att åter hamna på Hammer där vi såg Nashville-sonen Gabriel Kelley framföra lågmälda låtar i lite Springsteen-artad anda. Han körde huvudsakligen eget men klämde in just Springsteens ”Atlantic City”, överraskande nog Broder Daniels ”Shoreline” (den såg vi sannerligen inte komma) och avslutningsvis Van Morrisons ”Into the Mystic”. Han passade på att nämna att han i höst skulle vara med i ”Jills veranda” och jag försäkrade honom efteråt (kanske övermodigt) att ”You're gonna be huge in Sweden, man”. Han lovade dessutom att komma hit i vinter och det är ju sannerligen skönt att man har lite musik att se fram emot under de mörka månaderna... nu blir det för undertecknads del några dagars paus så att jag kan ladda upp för Way out West i Göteborg.

I backspegeln: 1964 - 65 (+ lite konsert)

I mitt lyssnade har jag nu tagit mig igenom åren 1964 - 65 vilket väl knappast var så mycket "ta sig igenom" som "njuta av". Okej, det finns skitmusik under alla år men det intressanta är alltid hur bra de bästa låtarna från ett visst år är. Och den explosion av fabulösa låtar som vällde fram under dessa år gör att man mer eller mindre glömmer bort skiten. Jag märker förstås att jag cementeras svårt i mitt lyssnande här. Under åren. Det är huvudsakligen väldigt vitt, väldigt brittiskt, väldigt manligt. Ja, "Dead European Males" för att citera ett uttryck från litteraturvetenskapen.

I USA blir ju Dylan plötsligt rätt intressant efter den där inledande plinke-plonk-perioden (som jag nog aldrig lär ta till mig) och gör en rätt personlig rock med väldigt fria och associativa texter. Bland lärjungarna finns förstås en annan originell singer-songwriter, Paul Simon, som fick en överraskande hit 1965 med "Sounds of Silence" enbart för att producenten Tom Wilson helt självsvåldigt lagt på rockinstrument. Jag har efter inledande lyssnade även en känsla av att jag bör kolla in Beau Brummels från västkusten samtidigt som jag fått repetera The Byrds, ett band jag heller aldrig lyssnat mycket på. Roy Orbison fortsatte ännu under perioden att göra sorgsna och dramatiska rockminioperor. Jag är inte särskilt bra på soul och heller inte på mountain men jag tror jag utnämner Miracles "Going to a Go Go" till ett helgjutet album från perioden. Bäst är dock rimligen "Otis Blue". För det är ju sydstatssoulen som man verkligen förknippar med soul. Har svårt för 60-talets flickgrupper men i Rootmoset hyser vi en god uppskattning av Shangri-Las som gjorde rätt suggestiva låtar såsom "Remember (Walking in the Sand)".

Bland mina älskade britter som invaderade USA under perioden fanns för all del några töntgrupper (Gerry & the Pacemakers, Billy J Kramer) eller de där som var lite halvkäcka men fick duga (Dave Clark Five). Några av bluesgrupperna var ju främst hyfsade coverband som efterhand utvecklade repertoaren med eget material (gäller Yardbirds, Animals, Pretty Things och även självaste Stones). Hade Stones inte börjat skriva egna låtar hade de troligen aldrig tagit det där avgörande steget som höjde dem över alla andra brittiska bluesbaserade band. Storheter i vardande var sannerligen The Zombies med hiten "She's Not There" och påföljande plattan "Begin Here!" som är lite av en bortglömd pärla.

Många har förmodligen helt glömt eller ignorerat att Beatles efter sin peak som glad poporkester ("A Hard Day's Night", med bara Lennon/McCartney-låtar) kom i en svacka med den lite varierade "Beatles for Sale" och den rentav svaga "Help!". Dock tog man som bekant rejäl revansch precis i slutet av 1965 med "Rubber Soul" och singeln "We Can Work It Out/Day Tripper". Kinks genomgick en lika snabb utveckling på än kortare tid: från skojigt men föga varierat treackorsband till intelligenta betraktare av det brittiska samhället och därtill lysande ironiker. Bland de coolaste var dock Small Faces och, självklart, The Who som kanske inte ännu hade nått status som (i mina ögon) världens bästa rockband men som snart skulle gå dithän. Till att börja med blev det dock även här roliga kommentarer om samhället med för den tiden tungt beat.

Utöver att lyssna på gammal musik så har jag dock varit och sett lite nyare saker. Igår spelade onekligen Johnossi på Gutekällaren och jag var på plats med ett antal andra av Visbys musiknördar. Problemet var att även drivor med andra personer var där och man påmindes om varför Gutekällaren är en kass konsertlokal då det kommer in för mycket folk. Ljudet var dock bra och bandet gjorde fint ifrån sig även om man i stort sett körde samma set som jag såg på Way Out West förra året. För mig är Johnossi något så kul som ett band var SENASTE platta är bäst så jag stod ju mest och myste till de nya låtarna och kunde sedan även lite förstrött lyssna på de äldre. Det brukar annars ofta vara tvärtom.

Improvise and overcome!!!

Det blev helt oväntat en sån där magisk kväll i försommar-Visby då delar av Rootmoset samlades inför vårens sista Creppy Quiz om aftonen den 17 juni. Herr Töllinen hade nu oväntat lämnat återbud och något stympade beslutade vi oss för att tappert slå i underläge, som Tomas formulerade det. Dock visade det sig att det fanns lag som var ännu mer stympade. Jerker Nilsson, till vardags medlem i Bonobo, hade drabbats av sådant manfall att han var ensam kvar och då han frågade om någon ville tävla med honom rekryterade vi honom snabbt. När vi så samlades något efter 18 komponerade vi snabbt namnet Jerker and the Rootmosers (Bonobo-moset eller liknande hade liksom låtit lite äckligt, som en brutalt förolyckad apa).

Vårt lag för kvällen smälte snabbt samman och det hela blev inte sämre av att vi öppnade tävlingen med att rakt av sätta sexton intron från åren 1955 - 85 och där samtliga medlemmar bidrog starkt. Det lyfte vår moral redan från början. Inte minst kom Kjelle och Jerker vid ett flertal tillfällen att snacka sig fram till svaren. Flera roliga kategorier följde också, inte minst då arrangörerna i My Little Conny gjorde frågor utifrån sina jobb och exempelvis tryckaren Niklas bjöd på tryckare medan copywritern Erik tog upp låtar som var lite väl copywritade (i. e. plankade). I övrigt även frågor om brevbärare och lärare. Kvällens stora prestation stod Loppis hos Rolf K för då detta lag gick från en näst näst sista plats efter första ronden och sedan likt en raket seglade upp till andra plats. Rolf K var jämte Lag Gnu ett av två lag som denna afton flåsade oss i nacken. Vårt lag ledde från runda till runda men i ödmjukhetens namn väntade jag emellanåt på svackan. Den kom aldrig.

Olika roliga subgenrer (rap, country, garage, stoner, euro) kom mot mitten av tävlingen. Jerker värkte fram Strawberry Alarm Clock bland garagelåtarna. Därefter kom decennierna. Vi klarade oss rätt bra där även om jag grämde mig lite över att bomma Roy Orbisons "Domino" (som jag ju hört) eller att jag lurade i laget att Black Flags "Nervous Breakdown" var en låt av Lurkers. Och det var inte A Tribe Called Quest, som jag var säker på, utan Eric B and Rakim. Men kunde dock ge omgivningen lite anekdoter från mitt träningslyssnande om när Phil Spector lät en annan grupp spela in en hit under namnet The Crystals eftersom de riktiga Crystals var på turné... Och vi värkte fram Tony Joe White eftersom "det brukar vara han", som Tomas sa.

Avslutande kategorier var bland annat artister som uppträder på ön i sommar, insekter och sommarplågor. Rolf K utsatte oss nu för lite lätt psykning och vi fick även flera frågor om "Tog ni Tarkan" i kategorin "Sommarplågor" även om det nog var ungefär det enda vi missade där. Tror jag i alla fall. Mot slutet ledde vi med åtta poäng och kunde nu räkna på hur mycket vi behövde klara för att segra på sista kategorin, intron 1987 - 2015. Vi behövde klara åtta poäng om vi förutsatte att Rolf K satte alla 15. Mot slutet var vi dock tvärsäkra på att vi hade tagit 12 av 15 intron och kunde för en gångs skull luta oss tillbaka som segrare redan innan tävlingen var färdigräknad. Därefter blev det gratulationer, poserande med pokalen och lite ytterligare samkväm på andra ställen innan vi tog oss hem mot slutet av en kväll då det regnade och alla var lyckliga. Eller i alla fall Jerker and the Rootmosers.

Heta vax vecka 22

Det är återigen dags för Rootmoset att lyfta fram några plattor som vi lyssnat mycket på under våren. Först ut är Tomas med två stycken och därefter undertecknad med ett par.

Pale Honey – Pale Honey

Pale Honeys debut har jag lyssnat på dom senaste veckorna och det är imponerade platta, nästan samtliga låtar är uppbyggda efter samma formel med finstämd början för att sedan trampa distpedalerna i botten. Artistr som jag tänker på är PJ Harvey och White Stipes, även den minilalistiska sättningen med trummor och gitarr påminner om WS. Tuva Lodmark på gitarr och Nelly på Daltrey trummor har gjort en av årets plattor så här långt och en skiva som jag kommer lyssna på flera gånger. Bästa låtar Tease, Over you head och Bandolier. Fullpott från Rootmoset.

Joanne Gruesome – Peanut Butter

Joanne Gruesome är ett femmannaband från Cardiff som är en ny bekantskap för mig, deras andra platta är en skiva som får en att tänka på nittiotalets distrock och med låtar uppbyggda med finstämda partier för att det sedan ska braka loss. Sångerskan som kallar sig Alanna Gruesome får mig ibland att tänka på Perfects Pussys sångerska Meredith Graves. En bra platta som är väl värda sina lyssningar om man har en förkärlek till 90-tals musik.

Palma Violets - Danger in the Club

En känd recensent kallade Palma Violets andra platta för "småtrevlig pubrock" och nämnde även oi-punk som Sham 69. Det kan jag nog tycka är att ta i om man snackar influenser. För egen del anar jag rätt saftiga Libertines-influenser på denna platta vilka nog blivit mer framträdande sedan debuten 2013. Dock en och annan lätt allsångsvänlig låt. Inget storverk men en trevlig platta som väl förvaltar en brittisk tradition.

Blur - The Magic Whip

Efter att ha tillbringat tidiga och lätt surrealistiska sommarmorgnar 2014 med Damon Albarns melankoliska och långsamt växande "Everyday Robots" höjde jag på ögonbrynen när Blur en tid efteråt kommer med en ny platta (dock rätt inspelad för rätt längesedan, kanske rentav före Damons platta, men senare omstuvad och finputsad med hjälp av gamle producenten Stephen Street). Så mycket av det glada Blur finns inte här, möjligen lite i inledande "Lonesome Street". Därefter är det samma Damon-melankoli som förra året som dominerar i spår som "Go out" och "I Broadcast" även om Coxon ibland matar på något så vi inte ska glömma bort honom. Jag har väl antagligen sommarens soundtrack 2015 som i en liten ask...

Visby - Stockholm: en Quiz-jämförelse!

För första gången kan Rootmoset presentera en gästskribent på bloggen. Med glädje får Quiz-entusiasten Jerker Nilsson här ge sin syn på Creppy Quiz versus Stockholm Music Quiz. Ordet är ditt, Jerker.

VISBY/STOCKHOLM

Hur quizzar man i Sveriges största stad? Och hur mycket skiljer det sig från hur man quizzar Sveriges största ö?

Vid tre tillfällen senaste halvåret har jag lyckats pricka in den torsdagskväll varje månad då stockholmarna kör sitt quiz. Dags att berätta om likheter, skillnader och vilket quiz som egentligen är bäst!

Gren 1: DE TÄVLANDE

Såhär är det: Stockholmsquizzet drar numera 35-45 lag varje månad, alltså tre till fyra gånger så många som Creppquizzet i Visby. Storleken är inte allt – det kan tvärtom vara en nackdel (återkommer till det längre fram), så det är inte därför Stockholm vinner den här grenen. Det är blandningen på folk det handlar om, och där är 08-orna helt överlägsna! Betydligt fler tjejer, betydligt fler ungdomar. Och hur mycket jag än älskar rockgubbarna och indiegrabbarna i Visby så måste jag ändå säga: Blandat är bäst! STHLM-VISBY 1-0

Gren 2: LOKALERNA

Stockholmsquizzet hålls på Brooklyn bar och ligger ju egentligen helt fantastiskt till på Hornstulls strand, utsikten över Mälaren är bedövande vacker. Men vem fan tittar ut? Man har ju ögonen i frågebladen. Interiören ser man desto mer, och även om stället har lite kul idéer med att skapa smårum (finns nackdelar med det också…) så är feelingen en fritidsgård där man låtit ungdomarna inreda själva (tänk svart färg och loppisfynd). Dessutom är det kört att få sittplats om man kommer senare än en kvart efter att stället öppnat. Gotlandsquizzet hålls på Strykjärnets Crêperi och Logi. Det är ljust, varmt, intimt och vackert, det är vita plankor och fårskinn för hela slanten och ibland när man kommer till quizzet har ännu en turist kört fast lite pittoreskt i gränden bredvid. Promenadseger för Visby. STHLM-VISBY 1-1

Gren 3: MAT & DRYCK

Brooklyn bar kör hamburgare och sandwiches för hela slanten. Crepêriet har pannkakor på längden, tvären, höjden samt med glass. Det tar inte så många gånger innan man ”kan” maten på bägge ställena och kvalitetsmässigt är det jämnt skägg. Helt okej och vällagat, utan att vara något som man gör vågen över. Men eftersom öl är popquizarens energidryck, så tar Stockholmsquizet hem grenen på poäng: Där finns trots allt ett betydligt större ölutbud. På tal om jämnt skägg: Brooklyn bar ligger som sagt på Hornstull. Det innebär att samtliga bartenders kan husera varsin liten fågelfamilj i sin ansiktbehåring. Eventuellt även en rovfågel eller två. Eller en gök. STHLM-VISBY 2-1

Gren 4: LJUDET¨

Går det att få sämre ljud än de skrikande mellanfrekvenserna och den distade diskanten på Crêperiet? Tja, vad sägs om att inte höra alls? Sitter man i någon av de trivsamma men högtalarlösa avbalkningarna på Bar Brooklyn så baseras alla svar på det man kan uppfatta av en mumlig, diffus bas. Och ljudet blir ärligt talat inte sådär överdrivet mycket bättre om man går närmare scenen. Det är helt enkelt – kors i taket – något sämre än i Visby. Fingerad (men fullt trovärdig) dialog mellan två lag som delar bordet längst bort mot utgången på Bar Brooklyn: ”Det var lite svårt att höra, men nog fan lät det på basen som Gulli-Gullan med Jokkmokks-Jocke?” ”Åh fan! Vi svarade Atari Teenage Riot!” (korrekt svar: Bob Dylan) STHLM-VISBY 2-2

Gren 5: QUIZFORMATET

Stor skillnad mellan uppläggen så det blir en ren smaksak vad man gillar bäst. Både Stockholm och Visby har en del med intron. I övrigt är det väldigt olika. Visby nästan alltid en del med decennier (60-tal, 70-tal etc), en del med covers, en separat del med svenskt. I Stockholm är det mer freebase en massa mer eller mindre underfundiga teman och en överdriven förtjusning i Röda tråden. Stockholm får ett plus för sina gedigna mellanaktsfrågor: Man har rejält att pyssla med även i pauserna. Men jag vill också ge ett plus för Visbys quizkultur med deras fler fasta avdelningar. I mitt tycke ger det en bra stomme till quizzen. Det får helt enkelt bli oavgjort. STHLM-VISBY 3-3

Gren 6: SVÅRIGHETGRADEN

Kan ett stockholmslag komma ner och totalt sopa banan med Gotlandslagen? Nej. Skulle ett gotlandslag vinna lekande lätt på Brooklyn Bar? Nope. Den stora skillnaden mellan Stockholm och Gotland är att på fastlandet ska man ange både artist/band OCH TITEL! Det blev en liten chock på mitt första Stockholmsquiz. Å andra sidan betyder det inte så mycket för slutpoängen: Eftersom man oftast får höra refrängen så går det att chansa sig fram hyfsat även på låtar man aldrig har hör och på så vis plocka bonuspoäng. Annars är det same same, but different. Lätt är det inte, vare sig på fastlandet eller ön. Det är urtufft för glada amatörer (något jag alltid tyckt är synd – jag skulle vilja att andra än vi nördar ska kunna tillräckligt många låtar för att ha en rolig kväll), topplagen är ungefär desamma från gång till gång på båda orterna och rätt-procenten är också på ungefär samma nivå. Det går inte att säga att ett av quizen skulle vara lättare eller svårare än det andra – de är bara olika. STHLM-VISBY 4-4

Gren 7: MUSIKALISK BREDD

Det är bara att mumla mantrat igen: same same, but different. De flesta låtar av de låtar som liras i Stockholm skulle kunna dyka upp i Visby och vice versa. Men efter ett par quiz med ett par olika arrangörer så märker man ändå rätt tydliga tendenser som skiljer orterna åt. På Brooklyn Bar hörs oftare ny svensk musik, mer hit-pop, mer hip-hop. På Crêperiet har man oftare låtar från 60- och 70-talet, mer hård rock och hårdrock, mer gammalt svenskt. Klart att det skiftar rejält beroende på arrangör, helt oavsett så går det inte att klaga på bredden. Stockholm mönstrade senast namn som Walker Brothers, Swedish House Mafia, X-ray Spex och Rock-Olga. I Visby kunde man höra Scotch, Dean Martin, Asta Kask och Audioslave. (Lät det som om jag kunde alla ovanstående nu? I helvete. Jag klarade S.H.M. i Stockholm, Scotch i Visby. Så bred är jag.) Med detta sagt så blir det ändå en mållinjeseger för Stockholm: Ibland kan Visby-arrangörer snöa in lite väl hårt på sina favoritgenrer, som då tillåts dominera lite väl tungt. Och har man inte det egna laget järnkoll på just den genren, så är man rökt. Det har jag hittills inte upplevt i huvudstaden. Visst kan man ibland lista ut var arrangörerna har sitt hjärta, men det tillåts inte påverka själva quiz-upplägget mer än i någon enstaka kategori. STHLM-VISBY 5-4

Gren 8: RÄTTNINGEN

Någon som minns att jag pratade om nackdelen med många lag? Här kommer den! Dryga dussinet lag i Visby gör att arrangörerna hinner delrätta efter hand och kontinuerligt berättar om ställningen. Det är självklart en stämningshöjare som triggar igång både trash-talk och glada tillrop och ökar spänningen. Och går man och kissar efter sista frågan finns stor risk att man missar slutställningen, som brukar redovisas bara minuter efteråt. I Stockholm hinner du gå och kissa, ta en öl, kissa igen, ta en öl till och lösa ett medelsvårt Sudoku innan man har ett resultat. Som inte på något vis kan ses som ett slutresultat. Hittills har jag inte varit med om ett Stockholmsquiz utan ”rättningsskandal”, dvs att resultatet fått räknas om och justeras dagen efter. Det är självklart inte arrangörernas fel. De gör så gott de kan, men nu snackar vi om fyra personer som ska rätta drygt 200 frågor åt drygt 40 lag…sisådär 8 000 poäng att hålla reda på. Men oavsett att alla gör sitt bästa, så drar det ändå ner betyget. Det här är alltså en gren där det blir kross-seger för Visby. STHLM-VISBY 5-5

Kommentar: Visst känns det härligt och rättvist att det blev oavgjort? Och jag vill verkligen rekommendera quizzare på både sidan pölen att ta chansen att byta sida någon gång, om de råkar vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, för en kul kväll i bra människors sällskap blir det helt oavsett.

Den årliga Sator-traditionen

För exakt ett år sedan, 16 maj 2014, såg stora delar av Rootmoset ett både musikaliskt och medlemsmässigt nedtonat Sator spela på stadshotellet. Det blev en trevlig kväll där vi även fick tillfälle att prata med de trevliga killarna. 16 maj 2015 var det så dags igen. Föreningen Rockklubben firade femårsjubileum och vem kan väl vara bättre lämpad att vara dragplåster på en sådan tillställning än bandet som en gång beskrev sin musik som "en lycklig form av rock"? I samband med detta hade även hela Rootmoset samlats tillsammans med gästartister.

Det är inte alltid lätt att samla oss alla på en gång (livet och allt det där) men vi har väldigt roligt när vi väl sammanstrålar Så även denna afton då vi först hade ett lite samkväm hos Tomas där vi bland annat hade en djup diskussion om New Wave of British Heavy Metal och därefter gick igenom de olika medlemsbytena i Thin Lizzy (vi ligger som ni märker i framkant). Efter det drog vi under visst stoj ned till kongresshallen, där evenemanget hölls.

Till min lätta chock var det dock relativt glest med besökare samtidigt som många tunga gisspersonlighet och andra musiknördar lyste med sin frånvaro. Var det hektiska maj som spelade in? Vi avnjöt till en början Oak Brigade som vi såg för inte länge sedan. De hade för kvällen en större scen än sist och kunde ta ut svängarna rejält med sin powertrio-rock. Efter dessa kom Stockholms-bandet Besserbitch, som jag inte hade så bra koll på. Det var ett gäng damer som gav järnet från början till slut och som även hade en stenhård sång, vilket nog var det mest karaktäristiska med dem.

Klockan var vid det här laget ganska mycket och först omkring 01 äntrade Sator scenen för ett set på omkring 45 minuter. Det blev mest gamla klassiker som "Gamma Hey", "Restless Again", "Pigvalley Beach" och, förstås, "I Wanna go Home". Bandet skämtade lite om sin nära relation till Gotland och Chips menade att han kanske borde byta efternamn från Kiesby till Visby. Det blev mangel mot slutet och vilde basisten Heikki var ute i publiken och for innan man gick av. Vid det laget var det även dags för oss att lämna scenen då åldern trots allt tar ut sin rätt. Men det här kan bli början på en bra tradition - Sator i maj!

I backspegeln: 1962 - 63

Jag publicerade ju tidigare några reflektioner kring åren 1960 - 61 i samband med mitt maratonlyssnande på låtar från förr. Eftersom jag den gången tog fram motorsågen i fråga om repertoaren och fick lite på skallen för det så tänkte jag nu göra det mycket enklare för mig. Jag tänker helt enkelt inte skriva om musik som jag finner vedervärdig eller som inte betyder något för mig. Det innebär för all del att den här odyssén blir ganska kort. Men i alla fall.

1962 är ju... öh, ja. Det är lite bossa nova på gång och det är väl några schyssta tolkningar av Chet Baker (även om brassarna ofta är bättre, precis som i fotboll). Sedan rör det sig lite i sydstaterna kring Stax. Sydstats-soulen var ju ändå den som var cool när allt kommer omkring. Fast jag är dock ganska förtjust i den elegante Sam Cooke vars låtar emellanåt kunde dra åt det artiga men som ändå skrev väldigt snitsiga låtar med en viss återhållen passion under ytan. Roy Orbison jobbade också på med sin lätt teatraliska rock vilket som jag tidigare nämnt i alla fall var något nytt. En personlig favorit från året 1962 är Herbie Hancocks "Watermelon man", senare tolkad av mannen med det något udda namnet Mongo Santamaria. Orgeljazzen var sålunda rejält på gång.

Det började som sagt ordna upp sig lite under 1963 då Dylan och Beatles ändå låg i startgroparna. Okej, det var visserligen plinke-plonk-Dylan (som jag har rätt svårt för och som ofta tolkades betydligt behagligare av sina skönsjungande kollegor Joan Baez och Judy Collins) medan Beatles var rätt hurtiga i början. Men det skulle som sagt ta sig ordentligt. En sak man ibland glömmer var att Lennon/McCartney under 1963 mer eller mindre spottade ur sig låtar till andra artister (Billy J Kramer, Fourmost, Merseybea, Cilla Black och vid ett tillfälle rentav Rolling Stones). Ofta var det låtar som de själva inte tyckte var tillräckligt bra, men ändå. En grupp som dock skrev sitt material själv var Dave Clark Five. En annan lite oförskämt bortglömd Liverpool-grupp är The Searchers. De hade rätt snälla låtar men är så här i efterhand oerhört betydelsefulla då de påverkade USA minst lika mycket som Beatles via sin inverkan på The Byrds, som i stort kopierade deras sound.

Och detta är väl i stort vad jag hade att säga om 1962 - 63 för egen del.