Popgiss 2026 - Kvalomgången!

 

Alla hjärtans dag 2026 blev alldeles underbar. Nej, vi gick väl inte på något hjärtemöte om man då inte räknar in allas vår stora kärlek, Popgiss. För där blev det ett hjärtemöte så det visslade om det. Eder krönikör, Robert, hade varit smart och gått och lagt sig i god tid och vaknade visserligen första gången halv fem men somnade barmhärtigt nog om och vaknade då halv åtta, präktig och redo.

Tog ett bad och lyssnade på lite musik men hann inte med Melodikrysset som denna dag rentav började 09 på grund av någon sport. Vid 11.10 svängde Kenneth förbi mig med vår gode vän Steff vid ratten. Med säker hand tog han oss till Stora torget där vi skulle äta på Mel's (före detta Brooklyn) eftersom vi aldrig hade besökt detta etablissemang förut. Det blev burgare och ett par öl efter att Tomas med gemål Åsa dykt upp. Hanna skulle komma från norr, väl försedd med proviant. Kring 12.20 styrde vi hur som helst vår kosa mot Donner Event.

Det blev givetvis det vanliga hälsande på arrangörerna och andra vänner och bekanta och gissprofiler i största allmänhet. Denna gång hade vi dock fått ett riktigt hemligt bord i ett hörn men så kan det nu vara ibland. Ölen kom snabbt in (även om detta i slutändan skulle visa sig vara vårt mest städade Popgiss någonsin) och vi kunde slappna av innan bataljen drog igång. Dock började allt med att vi fick hurra för ett bröllopspar eftersom Mackan och Linda, Popgiss första officiella kärlekspar (d.v.s. att de träffats via gisskretsen) hade gift sig på förmiddagen. Så det blev hurrande och leve och det satte ribban ganska bra inför eftermiddagen.

Arrangörerna och Örjan välkomnade oss därefter formellt till ”Det statliga Popgisset” där vi exempelvis fick en rad kategorier utifrån myndigheter och dylikt vilket ju passade en gammal statstjänsteman bra. Upplägget var sex rundor – paus – sex rundor. Samt förstås de vanliga mindre pauserna däremellan. Som så ofta på senare år var det roterande decennier istället för block som kunde bli trista för de mycket gamla eller mycket unga som i så fall fått sitta av tiden under en räcka låtar. Just de roterande decennierna är en fin innovation som gör att de kanske är max två eller tre låtar i rad du får sitta av.

I kategori hip hop gick det som vanligt och så var man glad om man tog Snoop Doggy Doggs ”Gin and Juice” från 1993. Nog sagt. Skillnaden mellan Hellacopters och Backyard har väl Tomas och Kenneth numera slipat till förfining. Tomas kan även Manic Street Preachers trots att det är en grupp ingen av oss lyssnar på. Vi mosade heller inte duetter fullkomligt. Vilka hårdrocksgrupper som låg på ett visst bolag visste jag inte alltid men fick ta grupperna på sound. Amon Amarth tog jag på ren chansning (vikingarock) och senare fick jag och Hanna enas om Primus på grund av detta spattiga soundet. Tomas hade lyssnat in sig även på lättviktiga saker som Sabrina Carpenter och en poäng är som bekant en poäng.

I pausen låg vi på plats 15 och ännu i divsion ett även om vi inte var säkra på att vi skulle klara det. Dr Zoom var idag tre man men kämpade tappert på och låg ändå i toppen trots att de riktigt vassa lagen ”där uppe” var legio. Annars ledde ofta det starkt toppade laget Limp Quizkit. Maten var denna gång bra på riktigt och bestod av schnitzel med tillbehör. Blev rejält mätt. Hann även hälsa på lite vänner i publiken i pausen.

Vi körde övriga sex rundor och slutade på plats 19 (av 71 lag) och halkade precis ner i division 2. Vi tog det med fattning. Som vinnare denna kväll stod Limp Quizgit med en enastående insats. Gisset höll även ett otroligt bra tempo och vi var klara vid omkring 22. Därefter skingrades vi ganska snabbt. Kenneth och konstaterade vid jämförelse att vi knappt kände av de ganska få öl vi druckit i slött tempo men kanske mer av all mat vi ätit inklusive mellanmål. Därmed ska jag erkänna att jag var sömnig och som vanligt urblåst i huvudet av nio timmars musik och sorl. Det blev taxi hem och innan 23 låg jag i min säng. Som sagt, det mest städade Popgisset någonsin. Vårt mål är nu att försöka vinna division 2. Om det lyckas står skrivet i Excel-filerna som arrangörerna i sista stund filar på inför finalen 14 mars. En rolig och effektiv kvalomgång, hur som helst.

Synten 1990

Precis som med hårdrocksåret 1990 så blev blev även syntåret lite av en brytpunkt där några äldre akter med nätt nöd tog sig in i ett nytt decennium, andra debuterade och ytterligare några få firade verkliga triumfer.

Året började med Laibachs teaterstyce “Macbeth” (22 januari 1990) som knappast är en av deras mer kända plattor då den alltså användes i en tolkning av Shakespeare men gavs ut på skiva. Tillfällesmusik i Laibach-stil som ändå är värd av höra på. Gruppen släppte senare under våren även “Sympathy for the devil” (19 mars 1990), en maffig cover på Stones-klassikern i flera versioner. Lagom till Tysklands återförening skulle gruppen även släppa maxisingeln “3 Oktober” (3 oktober 1990) som innehöll deras cover “Geburt Einer Nation” i en “Kraftbach Remix”, d.v.s. i Kraftwerks stil.

Belgarna i A Split Second släppte i februari sin kanske mest framgångsrika skiva “Kiss of Fury” (2 februari 1990) där “The Parallax View” gick in på amerikanska danslistan. Annars hårda men ändå lättsamma nummer som t.ex. “Backlash”. Ledaren Marc Ickx har i intervjuer berättat att man nu hade budget att göra det man verkligen ville göra och man lade ned stor tid på produktionen. Likt många andra av det tidiga nittiotalets mer populära “råsyntakter” skulle gruppen dock försvinna lite efter denna skiva samt en USA-turné samma år då man sedan inte släppte ett nytt album förrän 1995, då den elektroniska världen förändrats till oigenkännlighet.

Årets stora triumf blev förstås Depeche Modes “Violator” (19 mars 1990), en platta så sönderälskad och sönderkramad så det nästan känns löjligt att ens prata om den. Men den kom, såg och segrade så det bara sjöng om det. Depeche hade etablerat sig som arenaband i USA (och hade dokumenterat processen med filmen och plattan “101”) och därefter var det dags att gå vidare. Den gitarrstompiga “Personal Jesus” banade väggen och därefter blev även “Enjoy the Silence” och “Policy of Truth” stora hits och en massiv världsturné genomfördes mars – november 1990.

New Order drogs in i fotbolls-VM och släppte den lättsamma “World in Motion” (21 maj 1990) som singel. Kanske bland det mer lättsmälta gruppen gjort men ändå en ganska effektiv låt även om den väl inte direkt hjälpte Storbritannien i turneringen... Samma månaden kom Revolting Cocks med sin andra platta, “Beers, Steers + Queers”. Från att ha varit mer bodybaserade på debuten “Big Sexy Land” var man nu närmast ett malande syntrockband utan Richard 23 men med trummisen Bill Rieflin och flera musiker från Ministry överlag. Titelspåret är roligt med sin knasiga refräng med punkterade beats och den malande “Get Down” har ett stöddigt solo. Även om jag aldrig sett gruppen live hade jag dock stor behållning av en ytterligt bisarr bootlegvideo från Astoria i London i januari 1991.

En annan belgisk grupp, Neon Judgement, drog också lite mer åt gitarrhållet med “The Insult” (4 juni 1990) där soundet tydligt präglades av twang-gitarrer och western-romantik. Dock var ändå delar av gruppens äldre sound intakt.

Tyska Propaganda, som snart skulle spricka då Die Krupps återförening väntade runt hörnet, släppte den lättsamma “1234” (12 juni 1990) med en slags uppdaterad syntpop och goda framgångar.

My Life With the Thrill Kill Kult hade nu, liksom flera andra industriella eller syntrockiga amerikanska och europeiska band hamnat på Chicago-bolaget Wax Trax. Och det märks. För vid den här tiden kan man utan problem tala om ett slags “Wax Trax-sound” där de mest typiska skivorna är de som Ministry eller Revolting Cocks släppt i slutet av 80-talet. Alltså en slags malande syntrock med rå sång. MLWTTKK låter på “Confessions of a Knife...” (12 juli 1990) nästan komiskt mycket som flera andra Wax Trax-grupper (även om Ministry vid denna tid låg på Sire behöll de nära band till sitt tidiga skivbolag och dess stamtrupp). Men gillar man detta sound är denna skivoa given.

Marc Almond, som under åttiotalets gjort musik inom helt andra genrer än synt, återvände nu till de mer elektroniska landskapen med den fina “Enchanted” (7 augusti 1990) som gav världen suggestiva nummer som “Waifs and Strays” och “A Lover Spurned”. Samma dag utgav Front Line Assembly “Caustic Grip” (7 augusti 1990) där gruppen till sist lämnade sitt tidiga och mer filmiska sound för ett lite mindre mörkt och mer ösigt sound som påminde en smula om kompisarna i Skinny Puppy vid samma tid. Även om jag nu starkt gillar gruppens tidiga skivor så var det ändå roligt att de förnyade sig en liten smula.

Meat Beat Manifesto, ännu en Wax Trax-grupp, gav ut “Armed Audio Warfare” (14 september 1990), en skiva präglad av effekter och dynamiskt sound men ändå med en del av det typiska Wax trax-soundet. I december släppte man även “99 %” som exempelvis innehåller “ den röjiga “Dogman Star” som var en stor favorit hos mig vid denna tid. Live var gruppen även synnerligen extravagant med märkliga dräkter och rikligt med rök.

De gamla syntpoparna Human League gjorde sitt avsked på storbolagen med “Romantic?” (17 september 1990) som tydligen blev en rejäl flopp trots några hyggliga låter som “Heart like a Wheel” och “Soundtrack to a Generation”. Låten “The Stars are Going Out” handlar om gruppens egen dalande popularitet. Därefter fick man sparken från Virgin och fick söka sig till småbolag.

Nitzer Ebb drämde till med sin tredje och svårt klassiska skiva i och med “Showtime” (28 september 1990) producerad av Depeche Mode-producenten (och geniet) Flood. Skivan gav oss mäktiga nummer som “Getting Closer”, “Lightning Man” och “Fun to be Had” men jag gillar ävne de rytmiska “One Man's Burden” eller “Rope”. Riktigt snygg och rå skiva.

A-ha fick en liten, liten comeback med “East of the Sun, West of the Moon” (22 oktober 1990) med hiten “Crying in the Rain”. Annars lunkade det mesta snällt på i dessa norrmäns värld. Mer imponerande var Pet Shop Boys “Behaviour” (22 oktober 1990) med fantastiska “Being Boring” (om livets gång), “My October Symphony” (om Sovjets fall) och vackert sorgliga “To Face the Truth”. En genuin vemodig höstskiva.

Skinny Puppy ryckte upp sig (enligt dem själva) och släppte “Too Dark Park” (30 oktober 1990) som dock aldrig blev någon favorit hos mig med lite grötigt sound och inte helt fokuserade låtar (d.v.s. jag minns dem aldrig särskilt väl). Men råheten finns förstås där.

Tyska KMFDM släppte “Naive” (15 november 1990) där man verkligen mutat in sitt patenterade sound med lite råa inslag men ändå allsångsvänliga refränger med kvinnlig körsång. Du känner alltid igen KMFDM, i princip. Hurtigt och medryckande. Samma månad släppte Die Krupps comeback-singeln “Germaniac” där man tuffat till sitt sound lite sedan början av 90-talet men samtidigt även blivit mer lättillgängliga.

Dead or Alive kämpade på och gav ut “Fan the Flame (part 1)” (13 december 1990) som innehåller gruppens vanliga hi-energy-disco men även med inslag av Stock-Aitken-Watermans sound. Skivan gavs dock endast ut i Japan eftersom skivbolaget i övrigt drog in den. Hade kanske förtjänat ett bättre öde än så. Om du frågar mig i alla fall. Det kom även en “part 2” men då var Dead or Alive sedan länge glömda.

Cassandra Complex ångade på med albumet “Cyperpunx” och EP:n “Finland” även om sångaren mer och mer lät som killen i Wedding Present. I övrigt debuterade The Kliniks sångare Dirk Ivens med sitt sidoprojekt Dive och plattan “Dive” som är lite simplare och råare än The Klinik. Das Ich släppte den råa och väldigt tyska demon “Satanische verse”. Bigod 20 fick en undergroundhit med klassikern “The Bog” med Jean-Luc de Meyer från Front 242 på sång. Suggestivt och hårt. Även danska Leather Strip debuterade med några maxisinglar liksom Armageddon Dildoes (på Zoth Ommog förstås).

I Sverige dök PoupeeFabrikk upp med singeln “Jugend” följt av LP:n “Rage” och senare även Ep.n “Summoning”. En i början lite klumpig EBM som dock funkade bättre live. Cat Rapes Dog släppte sin andra och väldigt snygga skiva “Gods, Guns and Gasoline” med klassiker såsom titelspåret eller “American Dream” och senare följde gruppen upp denna platta med maxin “Fundamental”, en rejäl svensk syntklassiker. Twice a Man släppte “The Sound isn't organized yet” som är snygg och stämningsfull men lite anonym. En smula anonyma är även Mobile Homes med skivan “Hurt” även om “Hoping for Rain” är en snygg syntpoplåt. Till sist har vi de lite råare Scapa Flow (en brittisk flygbas) som slog till med “The Guide” från vilken “Join the Line” är en snygg klassiker som jag kan höra på hur ofta som helst. 

 

Hårdrocken 1990

 

1990 var väl ett sådant där hårdrocksår då 80-talet av förklarliga skäl dröjde sig kvar som om ingenting hade hänt i vissa kretsar även om dödsmetallen nu kan ha sägas fått sitt verkliga genombrott. I övrigt många stabila skivor detta år.

Den första nämnvärda skivan för året var GWAR:s “Scumdogs of the Universe” (8 januari 1990). bandet är ju mer kända för sina blodbad på scenen och för sina groteska kostymer men nummer som “The Salmanizer” och “Sick of You” är helt okej slamrig hårdrock om än inga mästerverk. Dock var det väl ungefär så här bra gruppen skulle bli på skiva. Samma månad kom det glammiga bandet Slaughter med sin “Stick It To Ya” (23 januari 1990) som är okej om än inte ett dugg originell. Bandet skulle senare under året även hinna utge EP:n “Stick It Live”. Januari avslutades annars med en av årets sensationer i form av de charmiga Quireboys och deras “A Bit of What You Fancy” (29 januari 1990). Med sångaren Spike i spetsen bjöd man på slamrig och trevlig pubrock även om detta i grund och botten är The Faces eller Rolling Stones en gång till.

Februari bjöd på i stort sett hela spektrat inom samtida hårdrock. Paradise Lost debuterade med “Lost Paradise” (5 februari 1990) som bjöd på mörk och tung metal med brötig sång och bara små inslag av de mer gotiska eller symfoniska inslag som gruppen senare skulle bli så känd för. Bisarrt omslag med en robot som verkar göra Hitler-hälsning. En annan debutant såg världen två dagar senare då Primus släppte “Frizzle Fry” (7 februari 1990). Jag gillar Primus men jag märker att deras “spatt-rock” (model Zappa under tidigt sjuttiotal fast mer metal) kan bli en smula enformig då man lyssnar på en hel skiva. Duktiga musiker är de ju onekligen. Mot mitten av månaden kom två intressanta skivor inom lite nyare stilar, dödsmetall och power metal. Först ut var Death med “Spiritual Healing” (16 februari 1990) där man på nummer som “Living Monstrosity” och “Altering the Future” dragit ner tempot ett snäpp och blivit lite renare än på de två första skivorna. Plus att man släppt alla löjliga bloddrypande texter för att sjunga om mer socialrealistiska problem. Samma dag debuterade Gamma Ray med “Heading for Tomorrow” (16 februari 1990). Gruppen var i grunden ett projekt skapat av den avhoppade Helloween-gitarristen/låtskrivaren Kai Hansen som även skrivit i stort sett allt på denna skiva. Föga förvånande låter skivan ganska mycket som Helloween i nummer som “Heaven Can Wait” eller det mastiga och 14 minuter långa titelspåret. Mot slutet av månaden kom U.D.O. Med sin andra skiva, “Faceless World” (25 februari 1990) där de flesta låtarna intressant nog skrivits av Accept-trummisen Stefan Kaufmann, som också producerat. Texter stod Udo själv för i huvudsak. Även om det är lite lättare låtar så vilar ju ändå en tung Accept-anda över det hela.

I mars debuterade brittiska Thunder med “Backstreet Symphony” (5 mars 1990) som är klassisk bluesbaserad hårdrock för den som nu gillar det. Prong släppte en vecka senare “Beg to Differ” (12 mars 1990) med “hack-rock” med lite inslag av hardcore. Gruppen skulle senare dra mer åt industri-metal. Damn Yankees debuterade med “Damn Yankees” (13 mars 1990) som är en slags fattigmans-Def Leppard med inslag av blues.

Celtic Frost, vilka tappat publikens gunst med den mer lättsamma “Cold Lake” (1988), återvände till sin mer mörka och brötiga stil med den mer stabila “Vanity/Nemesis” (11 april 1990). samma dag släppte Yngwie Malmsteen sin “Eclipse” (11 april 1990) där det lunkar på i typisk YM-stil. Ännu sålde han plattor men inom några år skulle det sakta gå utför. Men medan Celtic Frost försökte hitta tillbaka till sina rötter och Yngwie körde på i välbekanta hjulspår så skulle en annan svensk akt, Bathory, mer och mer ändra stil. Trött på att förknippas med Black Metal drog Quorthon ned tempot på “Hammerheart” (23 april 1990) som exempelvis innehåller den fina “Baptised in Fire and Ice” med suveränt rå och kraftfull sång. Stor favorit hos mig.

Bruce Dickinson debuterade som soloartist med den mycket fina “Tattoed Millionaire” (8 maj 1990) som gott och väl överträffade Maidens skiva från samma år med fina låtar som titelspåret (en känga åt grupper som t.ex. Poison), “Son of a Gun”, “Dive, Dive, Dive” eller covern på “All the Young Dudes”. Janick Gers, senare i Iron Maiden, spelar här. En vecka senare kom en ganska trött Dio ut med “Lock up the Wolves” (15 maj 1990) som väl inte skiljer sig mycket från andra Dio-skivor förutom att låtarna är sämre. Det är dock samma nu generiska texter om regnbågar och skit och det fanns kanske en förklaring till att Dio tappade då han envisade med att göra samma skiva hela tiden fast med tiden allt sämre.

En total klassiker detta år var ändå svenska Entombed “Left Hand Path” (4 juni 1990) med sina varierade dödsmetall-nummer och sina sågtandade gitarrer. Särskilt titelspåret sticker förstås ut och återkommer regelbundet som intro på olika musikgiss jag deltar i. En skiva jag fortfarande med regelbundenhet återkommer till. Den enda marginella kritiken är väl att skivan är en smula jämntjock. Tre dagar senare kom likaledes svenska Tiamat (tidigare Treblinka) med “Sumerian Cry” (7 juni 1990) med en brötig dödsmetall som dock har små spår av goth, en tendens som med tiden skulle bli starkare och ge gruppen mer av en särprägel. Deicide från Florida debuterar också mycket starkt med “Deicide” (26 juni 1990) med en tjock och solid ljudbild och en närmast arketypisk dödsmetall, numera åtminstone. I juni 1990 släppte Y & T även “Ten” där det glammiga åttiotalet mest rullar vidare fast lite sämre.

Två andra grupper som också rullade på var Suicidal Tendencies och Poison. De förra släppte ännu lite gunig och manglande hardcore-metal i och med “Lights... Camera... revolution!” (3 juli 1990) och de senare kom en vecka senare med “Flesh and Blood” (10 juli 1990) som gav ifrån sig glam-metal-klassiker som “Unskinny Bop” och den skojiga “Poor Boy Blues”. Blind Guardian gav ut en ganska stark skiva i och med “Tales from the Twilight World” (16 juli 1990) med power metal á la Helloween. Ett band som helt gått under radarn på 80-talet (utom i hemstaten Texas), Pantera, släppte den lätt nyskapande “Cowboys from Hell” (24 juli 1990) med en ny och dynamsik typ av metal som en del kallat “Groove Metal” och där titelspåret och “Cemetary Gates” sticker ut. Musik med både råhet och dynamik på samma gång och gruppen skulle därefter utvecklas snabbt. Napalm Death kom med sin tredje skiva, “Harmony Corruption” (30 juli 1990) att frångå den extrema Gridcore-stil som karaktäriserade gruppens två första skivor. Kort och gott lite rakare, lite mindre tempo och bröt och helt okej i nummer som “Suffer the Children”.

Jon BonJovi solodebuterade likaså med “Blaze of Glory” (7 augusti 1990) där han, trots en rad gästartister, låter mycket som sitt band men hitsen ramlade förstås in. Samma dag kom Annihilator med sin andra skiva “Never, Neverland” (7 augusti 1990) som minner lite om tidiga Helloween och är väl värd en lyssning. Cannibal Corpse släppte “Eaten Back to Life” (17 augusti 1990) och har du hört denna så har du hört det mesta med gruppen. Skitjobbigt bröt. Anthrax trampar vatten med “Persistence of Time” (21 augusti 1990) där bästa låten, “Got the Time”, typiskt nog är en cover. Detta datum kommer Ratt även med “Detonator” (21 augusti 1990) som även denna trampar vatten. Samma dag kom typiskt nog också en tredje och betydligt mer spännande skiva, Jane's Addictions “Ritual de lo Habitual” (21 augusti 1990) med hiten “Been Caught Stealing” och den episka “Three Days”. Skiftet mellan åttio- och nittiotal blir här övertydligt. En annan skiva som signalerade början på ett skifte var Alice in Chains mörka och tunga debut “Facelift” (28 augusti 1990) som i grunden är ett lite uppdaterat Black Sabbath. Många starka nummer. Och som kontrast kom Don Dokken samma dag med solodebuten “Up from the Ashes” (28 augusti 1990) som kom efter bråk inom hans band. Skivan innebar, föga förvånande, knappast att han reste sig ur askan utan han försvann under nittiotalet liksom flera andra åttiotalsikoner.

Queensryche släppte den pampiga “Empire” (4 september 1990) som väl i grunden för vidare soundet från “Operation: Mindcrime”. Warrant fick en hit med titelspåret på den gullig glamrockiga “Cherry Pie” (11 september 1990). allsång. En star comeback efter några likgiltiga år gjorde Judas Priest med den snabba och hårda “Painkiller” (17 september 1990) som trots flera fina låtar dock inte blev någon framgång vid den tidpunkten. Titelspåret har förblivit en klassiker. En fin comeback gjorde även AC/DC med “The Razors Edge” (24 september 1990) en vecka senare. Med dunderhiten “Thunderstruck”. Samma dag som denna stabila skiva kom även Megadeth med “Rust in Peace” (24 september 1990) som gav gruppen stora framgångar med nummer som “Holy Wars” eller “Hangar 18”. Skivan påverkade förmodligen rivalerna Metallica mer än de vill erkänna då de gjorde svarta albumet året därpå.

Iron Maiden började trampa vatten med “No Prayer for the Dying” (1 oktober 1990) som, trots hits som “Bring Your Daughter... to the Slaughter” (gruppens första etta i UK) eller “Holy Smoke” även innehåller många utfyllnadslåtar eller upprepningar. Ett av årets bästa album kom i och med Slayers “Seasons in the Abyss” (9 oktober 1990) där jag väl kan närmast varenda nummer utantill. En total klassiker och särskilt nummer som “War Ensemble”, “Dead Skin Mask” och “Skeletons of Society” ligger mig varmt om hjärtat. Slayers största stund i mina öron. Samma dag kom Testament med den lite mindre uppmärksammade “Souls of the Black” (9 oktober 1990) där gruppen låter som de brukar, tycker jag, även om de tydligen började tappa lite kommersiellt med detta släppt. Samma månad kom Helmet med den “hackiga” debuten “Strap it on” och skulle senare blomma ut på uppföljaren.

Scorpions fick en sista topp med “Crazy World” (6 november 1990) och stora hiten “Winds of Change” innan de också åkte ner i nittiotalets mörka hål. I övrigt inget nytt på fronten. Tesla släppte den charmiga och intima “Five Man Acoustical Jam” (9 november 1990) som inte är originell men som sagt ganska trevlig. Iced Hearth kom i november 1990 med debuten “Iced Earth”. Man hade i början en annan sångare som lät lite mer som killen i Cirith Ungol men redan här hade man Iron Maidens lite galopperande stil. Odaterade album från året inkluderar The Obsesseds “The Obsessed” som är doom, om än inte av det mest blytunga slaget. Dock helt okej. Svenska Europe-kopiorna Talisman släppte “Talisman” med stora hiten “I''ll Be Waiting” vilket i stort sett var vad de blev kända för innan de försvann.