Britpopen - 1993

 Ovan: Brett Anderson och David Bowie, mars 1993. "One Day, Son, All of This Could Be Yours..."

I början av 1993 börjar det verkligen lossna för Suede i stor skala. Innan deras tredje singel, ”Animal Nitrate”, ens är släppt erbjuds bandet att framföra låten på Brit Awards 16 februari 1993 och Suede utgör där en bjärt kontrast till ett i övrigt ganska trist schema. 22 februari 1993 släpps ”Animal Nitrate” och singeln blir som bäst sjua i Storbritannien. Låten sålde bra i flera länder och låg även en kort tid på listorna i Sverige.

Någon gång under våren får Brett Anderson, som tidigare haft ett misslyckat möte med Morrisey, träffa David Bowie och deras betydligt trevligare samvaro med roliga samtal publiceras i två delar i NME 20 och 27 mars 1993. 29 mars släpps gruppens hett emotsedda självtitulerade debut som går direkt in på förstaplatsen på albumlistan. ”Suede” framhäver tydligt kontrasten mellan Suedes storslagna rocklåtar med allvarliga texter om romantiska förlorare och Blurs bitvis punkiga attack med sina ironiska texter. Suede börjar nu även turnera för fullt i Europa under våren och från turnén finns fyra eller fem professionellt inspelade konserter och då inte minst filmen ”Love and Poison” (Brixton Academy 16 maj 1993).

Ett år efter att Suede av NME utnämndes till ”Storbritanniens bästa band” så är gruppen åter på ett omslag med en anslående rubrik. Brett pryder då tidningen Selects aprilnummer med rubriken ”Yanks Go Home!” och i tidningen finns en hyllning till den nya brittiska scenen med namn som The Auteurs och St Etienne utöver Suede. In i handlingen kliver nu även för första gången en viss Jarvis Cocker, vars band Pulp också figurerar i reportaget. Cocker, bördig från Sheffield, hade harvat med sitt band sedan 1978 utan större uppmärksamhet men nu börjar lyckan så smått vända för hans orkester.

Blur får klartecken att ge ut den nyskrivna ”For Tomorrow” som singel (19 april 1993) och även om singeln bara når plats 28 på de brittiska listorna så var det tillräckligt för att skivbolaget skulle våga satsa på en kommande platta. Denna får namnet ”Modern Life is Rubbis” och släpps 10 maj 1993. Blurs andra album lider inte av tendenser till ”svagt andra album” utan här lyfter de enormt med sina ironiska men ibland även allvarliga speglingar av London och England.

Creations gamle skivbolagsmogul Alan McGee blir vid samma tid, 31 maj 1993, intagen av bandet Oasis som den dagen uppträder i Glasgow.

Under sommaren turnerar även Elastica och drar större och större publik trots att bandet ännu inte har släppt någon skiva. Suedes första halva av året kulminerar med ett framträdande på Glastonbury 26 juni 1993 innan bandet tar en paus på några månader inför en USA-turné.

Oasis blir nu även för första gången omskrivna av pressen efter en konsert på The Boardwalk i Manchester 17 juli 1993 och de har även lyckats få ett förskott på 40 000 pund från Creation som efter flera turer är beredda att släppa en skiva med gruppen.

Även Blur har en stor konsertframgång på Reading 28 augusti 1993. Kontrasten mot föregående års fyllekonsert i London är slående och bandet är efteråt oerhört glada och nöjda. Senare under hösten (4 oktober 1993) släpper bandet låten ”Sunday Sunday” som singel och på b-sidan ingår bland annat ett par Music Hall-nummer från 1800-talet. Graham Coxon hatar dessa låtar och beskriver det efteråt som ”ett lågvattenmärke i vår karriär”.

Suede turnerar alltså i USA i september – oktober och i Frankrike i november samt ger ett par konserter i sitt hemland i december. Blur turnerar i Europa i oktober – november.

Elastica släpper 1 november 1993 sin debutskiva, singeln ”Stutter”, som inte gör så mycket avtryck på listorna (plats 80) men däremot i pressen. Vid ungefär samma tid skriver Pulp ett nytt kontrakt med Island Records.

I slutet av året gör Oasis en mer omfattande turné i Storbritannien och Creation börjar samtidigt destribuera låten ”Columbia” som promotionsingel. I december spelar EMI-anställde Mike Smith, en nära vän till Blur, upp flera av låtarna från Oasis kommande album för Damon, Alex, Graham och Justine. De fyra enas om att plattan låter skit. ”De verkade inte direkt utgöra ett hot”, sammanfattar Justine sitt intryck.