Popgiss 2020 - omgång ett

Jag önskar att jag kunde ha skrivit att det var en strålande vårdag och att alla var lyckliga i Visby om förmiddagen 15 februari 2020. Riktigt så var det nu inte. Det är sant att många var uppspelta och förväntansfulla men vädret, däremot, var erbarmligt. Vi skulle nu sitta inne större delen av dagen men den där skuren med hårt och kallt regn kom givetvis just under de cirka 15 minuter då jag befann mig i det öppna, mellan mitt hem och Brooklyn vid Stora torget där vi skulle ha själva vårt avstamp för dagen.

Kall och dränkt anlände jag men togs desto varmare emot av ägaren Philip. Kenneth var redan på plats och avnjöt en kall och Tomas och Kjelle anlände strax därpå. Rootmoset hade nu inte träffats på några månader, huvudsakligen därför att Kjelles jobb för honom Sverige runt mer än någonsin. Men nu var vi ånyo samlade och det gamla maskineriet satte genast igång. Det blev lite uppvärmningsprat med vilket upplägg som kunde tänkas komma mer i detalj och en del annat. Allt medan vi åt lunchburgare med riklig mängd frittar och bea samt intog ett par kalla.

Vi fick även sällskap av Mackan från numera insomnade Crackers vilka delvis har återfötts som Crackzone och det blev ännu lite prat och anekdoter innan vi rörde oss mot Donners Event. Första omgången av Popgiss 2020, med underrubriken ”Det svenska popgissundret”, skulle börja klockan 13 och vi visste att man numera verkligen höll tiden. Precis som festivaler numera inte består i att stå och vänta en timme på något band som sedan meddelar att de ställt in utan istället blivit ett löjligt väloljat maskineri där artisterna står och tittar på klockan medan de kör för att gå exakt DEN tidpunkten så har även Popgiss blivit en alltmer välfungerande apparat och det slarvas minsann inte med tiden.

Vi anlände cirka 12.45 och hann ändå cirkulerar lite och hälsa på andra uppspelat gissare. Början på ett Popgiss är alltid lite som ett coctailparty där man bara går runt och kramas och skakar hand mest hela tiden. Arrangörerna, Dr Zoom, meddelade 12.55 att alla borde gå till sina bord och efter att lugnet hade lagt sig så drog det hela igång på riktigt. Det är nu redan många år sedan man öppnade ett Popgiss med någon snitsig videopresentation utan det blev helt enkelt några inledande ord och regler från Dr Zoom och producenten, Örjan Hillbom. Det räckte gott och väl.

Först ut var 14 låtar (varav två videos utan ljud) från 50-talet. Tomas satte ”Donna” med Richie Valens och efter lite diskussion var vi överens om att det är Janne Malmsjö som sjunger ”Snurra min jord”. Vi stod och vägde mellan Eddie Cochran och Gene Vincent men valde det tryggare alternativet (Eddie). Tur för oss. Vi blåste dock Lill-Babs med ”Kyss mig, honey” (krånglade till det och skrev Towa Carson). Missade även en Yma Sumac som för övrigt ingen av oss hört talas om. Hade dock inga problem med de ljudlösa videofilmerna med Bill Haley och Gene Kelly skuttandes i regnet. Vi fick därefter lagöl då vi var näst bäst på 50-tal men hade betalat först. Så kan det gå.

60-talet gick samma väl med 12 av 14. Dock förväxlade vi Spotnicks med Shadows (det var alltså Spotnicks vi hörde) men vi var på det klara med detta och ingen av oss är ju någon expert på instrumentalmusik anno 1961. Kunde heller inte Dion and the Belmonts (men jag tror heller ingen av oss direkt gått in för doo woop). Ett visst träningslyssnande gav resultat då jag satte ”Blind” med Etta James. Kenneth tog snabbt Toots Thielemanns. På videoskärmen rullade säkra namn som Doors och Jethro Tull som inte gav oss några problem.

En gren vid namn ”Electromashup” visade sig passa mig ganska bra även om jag grämde mig över att blåsa synthakter som Spark! och Kite (när dylikt nu äntligen dök upp i Popgiss). Kjelle satte dock Harold Faltermeyer och Tomas Swedish House Mafia medan jag själv tog LMFAO tvärsäkert och Maskinen på en ren gissning (Maskinen, Familjen, Sällskapet, Stiftelsen... alla dessa jävla organisationer i gruppnamnen).

70-talet innebar lite av en dipp (Kenneth: ”för lite gitarrer!”) medn 9 av 14. I en svensk rocklåt föreslog jag Magnus Lindberg (som jag i princip aldrig hört men gissade på att han kunde låta på det viset) och tur var ju det. Kjelle och Kenneth hamnade i en diskussion om huruvida vi hörde Queen eller Sweet och så skrev vi Sweet när man givetvis spelade en låt med Queen där basisten Roger Taylor sjöng. Vi har dock en stolt tradition av att blåsa Queen nästan varje gång. Jag minns att vi tagit dem en gång (”Stone Cold Crazy”) men alltså inte nu. Vi blåste även Chicago, Warren Zevon, Bil Withers och William Oneyabo (vem?). Dock lände vi igen en Ledin på engelska. Satte även videos med Devo och Buggles.

80-talet blev väl vår clou för denna gång eftersom vi spikade alla 14 poäng. Vi bockade bland andra av Slayer, Pogues (”Streams of Whiskey”, den enda låt min syster hann se Shane McGowan sjunga innan han kollapsade på scen en neslig höstkväll 1991), Helloween och REO Speedwagon, med mera, med mera.

Ett block med producenter fungerade ändå hyfsat för oss då det alltså gällde att sätta två låtar och därefter vem som producerat dem, sex gånger om. Vi tog här 13 av 18 poäng. Vi hade ingen aning om att Quincy Jones producerat Lesley Gore's ”It's My Party” men fattade detta då Michael Jackson dök upp. Kunde även sätta Mark Ronson via Bruno Mars (trots att jag själv inte ens visste att han hade producerat något). Otroligt nog kom jag ihåg en titel (”Katten i hatten”) med någon ny rappare vid namn Einar men vi blåste förstås kollegan ZE (svensk ny rap, herregud...) och producenten hade vi inte ens hört namnet på. Blåste även Bob Rock då vi inte kunde koppla honom till artisterna men satte dock Def Leppards ständige följeslagare ”Mutt” Lange. Rörde till det lite på slutet och skrev Magnus Frykberg (vad hände med honom?) istället för Christian Falk. Rätt nöjda ändå.

Det blev åter dipp på 90-talet med 9 av 14. Vi lyckades jobba oss fram till Legacy of Sound men blåste Tracy Bonham (vem?), Blues Traveler (vem?) och Matchbox 20 (ett namn vi i alla fall hört men det är nog allt). Vi klippte snabbt det oväntade valet Eddie Meduza och sedan lyckades jag känna igen den enda låt jag kan med Boyz II Men (”I'll Make Love to You”) samt Papa Dee (en låt jag inte hört på över 20 år). Tomas och Kjelle resonerade sig fram till Blind Lemon i ena videon.

Ett slags skifte inträffade vi då vi för kanske första gången var bättre på 00-talet (11 av 14) än på 90-talet. Vi blåste någon Keith Urban (någon countrysnubbe), Lilleman (vem?) och Haiducci där vi skrev O-Zone (likartade versioner av samma låt som väl kom samma år, en riktig luring). Dock satte vi som vanligt Donnars och Mustasch.

Nästan gren hette ”Svensk progg och pugg” där vi fixade 10 av 12. Man körde grundkursen i progg så det var inga problem där. Vi blåste dock två låtar på punken (”Ge fan i mig med” Attentat, en grupp vi helt enkelt lyssnat för lite på) och satsade på fel häst i den eviga frågan ”Strebers eller Dia Psalma” (samma band minus trummisen). Vi skrev Dia Psalma när det alltså ännu var föregångarna. Så kan det gå.

Under tävlingens gång kom för övrigt även totalt 16(?) skivomslag in och där satte vi nio. Det hjälpte inte alltid ens att det var naket. Det blev även en paus med snyggt paketerad pyttipanna med ägg och rödbetor. Trevlig upplägg och allt flöt på bra. Han även hälsa på och prata lite extra med olika medlemmar i gissvärlden.

Vi bävade lite inför det färska och fullsmockade 10-talet och klarade även bara 7 av 14 låtar. Namn som Sara Parkman och Kiesza eller Baroness sade oss, ärligt talat, inte ett smack och så skrev vi Du Lipa när det var Selena Gomez (eller om det var tvärtom) trots att Tomas, vår expert på poptjejer, satt och vägde mellan de båda alternativen. Tomas satte även Brunflos stoltheter Junior Brielle och vi hade inga problem med Vaccines. Vi klämde även en video med Viagra Boys, kanske den enda video jag sett med dem. Från tjugotalet spelades bara tre låtar och en video och det kom en riktig slamkrypare i form av en låt med gamla hederliga Psychedelic Furs. Satte en av fyra låtar då Tomas utan besvär klippte Shitkid.

Nästa gren, Balearic, föreföll helt öppen och jag hade hoppats på lite Acid House och annat skönt där jag kunde luta mig tillbaka men det blev faktiskt en pärs med 5 av 12 poäng. Glömde helt bort Mandy Smith (fast jag tror att jag körde låten själv i Mellangiss på hösten 2019) och fick helgardera med att skriva Bananarama på två ställen. Lyckligtvis stämde det i ett av fallen i alla fall. Vi förväxlade även Gianna Nanini med Loredana Berté. Kenneth, som kan sin reggae, satte dock Gregory Isaac trots ett minimum av sång i låten ifråga.

På covers gick det hyggligt med 17 av 24 även om blåste akter som Sahara Hotnights, Paul Anka och Boppers. Och det är Gipsy Kings, inte Los Lobos, som gör ”Hotel California” på spanska. Fick dock äntligen höra Paradise Lost i ett Popgiss även om det var deras tolkning av Bronski Beats ”Smalltown Boy”.

På duetter satte vi totalt 14 av 24. duetter som den mellan Tweet (vem?) och Missy Elliott blåste vi helt. Kenneth och Kjelle hade den eviga diskussionen om vem som sjungit med Meat Loaf och i vilket sammanhang. Skrev Carla de Vito då det var Ellen Foley. Och nu ska vi fan i mig plugga in de där sångerskorna! Vi rundade av med 12 av 24 intron. Som bäst låg vi fyra i tävlungen men slutade på en nionde plats med 165 poäng. Den eviga ettan under eftermiddagen, Eftermössa i Hökarängen, blev på slutet omsprungen av Nine Inch Snails med en ynka poäng (194 – 193).

Tävlingen var för övrigt slut vid 20.50 så det var en spurt utan dess like från arrangörernas sida. Vi har ju alla upplevt tävlingar som slutat på 22.30 och (som värst) 23. Den tiden är troligen förbi. Medan efterfesten rullade vidare mot Brygghuset var jag dock helt belåten med att förpassa mig hemåt och smälta dagens resultat.

Vårt mål är, som alltid, tio i topp och vi var härmed helt nöjda. Vi låg bitvis top fem men tappade lite på slutet. Dock var det väldigt få poäng vi kunde gräma oss över eftersom det var ganska så få ”stolpar ut” och väldigt mycket av det vi blåste var akter där inte ens namnet sade oss något då facit drogs. Därmed så kunde vi vad vi kunde och det vi inte hört... ja, ni förstår.

Allt som allt kan jag säga att Dr Zoom mer än råge toppade sitt eget Popgiss från 2014. Det här var mer blandat och hade lite mindre fokus på radiohits samt en hel del spännande överraskningar som även passade oss bra, bitvis. Arrangemanget blir bara bättre och smidigare så jag kan bara tacka och bocka för ett finfint upplägg och försöka ladda upp inför nästa drabbning 14 mars.