Heta vax, vecka 4

Så var det dags igen, en splitt nu platta från Tomas och två från undertecknad som jag inte hann lyssna på förra året.

Sleater –Kinney – No cities to love

Nytt släpp från ett band som de senaste åren blivit något av en favorit. Hur låter det då, den påminner mer om 90-tals skivorna än den senaste, vissa låtar får mig att tänka på Franz Ferdinands aviga breakrock, ”Fangless” har ett tuggande trumbeat där man även kan ana någon form av synt. ”Surface Envy” är en klassisk driven rocklåt, titelspåret är en poppärla som borde toppa varje topplista. Avslutade låtarna uppvisar allt från avig Franzrock, pop till den avslutande ödesmättade ”Fade”, sammanlagt 10 låtar som klockar in på behändiga 32 min. SK visar trots 10 års uppehåll att de kan leverera en riktigt bra skiva, betyget kan inte bli annat än högsta, 5 rotmosluncher av 5 möjliga. Ribban för musikåret 2015 är satt och det krävs en dopad Sotomayor för att slå den.

Spoon – They want my soul

Tillsammans med TV on the Radio och The Hold Steady blev Spoon något av 00-talsindiens motsvarighet till trion Beatles/Stones/Dylan på 60-talet (vem som är vem kan man diskutera i oändlighet). Gruppen har funnits sedan 90-talet men det var på 00-talet dess karriär verkligen tog fart vilket kulminerade med att Metacritic i slutet av 2009 utsåg Spoon till ”decenniets grupp”. Efter några års uppehåll (närmare fyra år) har gruppen nu kommit med en ny platta som låter som en närmast arketypisk Spoon-platta om än med nya små finesser i vissa låtar. ”Do you” låter som något Rolling Stones gjorde på 80-talet, medan ”Rent I pay” får mig att tänka på något som jag ännu inte kommit på vad det är. Spoon har dock själva sagt att de gillar att ta delar av andra artisters låtar och sedan stuva om och plocka sönder så det inte blir något kvar av influenserna, bara nästan. Inget nytt under solen men en god återkomst för 00-talets kritikerfavoriter.

Beck – Morning Phase

Jag tycker om att framhäva när jag har koll men jag erkänner lika förbehållslöst när jag inte har det. Beck är för mig en snubbe som hade några roliga hits i mitten av 90-talet, främst då ”Loser” och ”Devil's Haircut” (som inte var riktigt lika rolig när man insåg att han samplat merparten av låten från MC5's ”I can only give you everything”). Därefter försvann han helt från min radar men han dök åter upp då jag 2010 öppnade ”1001 plattor du måste höra innan du dör” och där hade med ett album från 2001 vid namn ”Sea Changes” varvid min reaktion var den vanliga ”jaså, han är ännu med i matchen”. Förra året kunde inte ens jag missa att han tydligen släppt en platta som jämfördes med just nämnda ”Sea changes” och det flaggades även för den en hel del i sociala medier. Nyligen hade jag dock en diskussion med en ung dam född 1990 som med emfas förklarade för mig hur bra ”nya Beck” var (och jag förstod att hon inte menade del 50 av den där serien med Peter Haber och Mikal Persbrandt). Eftersom jag litar på coola ungdomar intill döden så lyssnade jag in mig på den. Vad jag kan slå fast är att han låter lite som en grungesångare numera. Som sjunger till orkestrerade verk. Men det är rätt soft att exempelvis vakna till inte minst den extremt passande ”Waking Light”. Men med tanke på plattans titel så kanske det var meningen?

När dog rocken?

Den här texten ska handla om den traditionella rocken och när den kan ha tänkas avlidit. Jag fick impulsen till dessa mina tankar i samband med en nostalgisk text om skivåret 1989 som fick mig att fundera en del.

Till att börja med ska jag vara tydlig med att jag här talar om traditionell rock, inte rock'n'roll. För min del uppstod det vi kallar "rock" omkring 1965, då Dylan, Stones, Beatles och en drös andra band och artister kapade de mest uppenbara kopplingarna till blues, country eller boogie woogie som fanns i 50-talets rock'n'roll. Därefter skulle rocken ständigt pendla mellan mer experimentella och mer traditionella fraser fram till dess att genren i kreativ mening avled. Vilket inte är detsamma som att den bokstavligen dog.

En första gyllene period för den unga men ändå rätt traditionella rocken följdes av den yviga psykedeliska perioden, åter med Beatles och (de malplacerade) Stones i ledningen. Parallellt kom även något yngre band som Pink Floyd eller King Crimson fram under den här perioden. Denna period avbröts dock av samma Beatles och Stones men framför allt av Dylan och hans nya kompgrupp, The Band, som hade låst in sig i en källare i Woodstock och låtsades att det där psykedeliska aldrig hade hänt. Så en period av rotrock följde och många menar att detta även var Rolling Stones gyllene period. Efter 1970 följde ju rena avknoppningar från rocken med akter som drog både mot det extremt mjuka och det extremt hårda hållet. Grupper som The Who tröskade på i den eklektiska mittfåran men utan att bli ointressanta.

Några år in på 70-talet kom dock den progressiva rocken (som egentligen var en icke avbruten förlängning av den psykedeliska musiken) att bli allt mer dominerande och band som Yes kunde triumferande påpeka att vanligt folk minsann gillade dem eftersom de låg högt på listorna i många länder, tillsamman med Genesis och Jethro Tull. Även denna period fick ett brått slut med den gryende pubrocken och den påföljande mer aggressiva punkrocken. Efter några år splittrades även punken i allt från New romantic till Hardcore, beroende på vilken de av skalan man föredrog.

Rocken kom dock även efter den tillbaka-till-rötternna-aktiga punken att på ett mer stillsamt vis åter experimentera, även om denna period av många blivit rätt hånad. Jag syftar givetvis på 80-talets synthindränkta rock. Det är sant att även de progressiva banden på 70-talet hade flitigt med både orgel och synth men dessa instrument dominerade faktiskt inte så starkt i helhetsljudet om man jämför med 80-talet. Nyare akter som Tom Petty och Dire Straits började efter några år få in mer och mer synthar i soundet och det gällde även flertalet äldre akter vilket gav blandade resultat. Men trots allt så hade man ändå ambitionen att göra något nytt och att modernisera rocken.

Detta tog slut 1989, ett för övrigt lysande rockår. Det var nämligen detta år som alla äldre akter nästan mangrant kom in i en andra, för att inte säga tredje, andning. Nästan alla betydande namn som ännu levde och deras yngre efterträdare släppte plattor som i sämsta fall var goda, i bästa fall lysande: Paul McCartney, Rolling Stones, Bob Dylan, Neil Young, Tom Petty, Elvis Costello och många därtill. Mången rocker som lidit sig genom 80-talet drog kanske en lättnadens suck och utropade: rocken är tillbaka! Och den var den ju med besked. Men samtidigt föll den samman som Berlinmuren i rent kreativ mening. Jag är den förste att skriva under på att ovannämnda artister gjorde sagolika album detta år och det är nästan anmärkningsvärt vilken energi de mangrant uppvisade det där året. I ett avseende var de oerhört kreativa. Men ur ett annat perspektiv var det här det tog slut. Experimenterandet med synthar och annat var över och man sneglade tillbaka mot 70-talets varmare och mer organiska sound. Vilket i grunden innebar att man slutade utvecklas.

Det var visserligen inte riktigt slut där. Dansrockakter som Primal Scream, Happy Mondays och Jesus Jones gjorde ett försök att rädda rocken från denna återvändsgränd men även denna period slutade i splittring mellan akter som antingen bara spelade rock (Britpop-banden) eller band som bara spelade dansmusik (Big Beat). Därefter väntade de än mer radikala traditionalisterna runt hörnet i och med det sena 90-talets garagevåg då man rentav sneglade tillbaka ända till 60-talet. Sedan kom 00-talet då flera rockband närmast excellerade i att medvetet låta som band från äldre perioder. Så i mina ögon var rocken vid det laget stendöd även om liket rörde på sig. Det gjordes ännu spännande musik men inte bland de bredbenta jeansmännen med gitarrer.