I mitt lyssnande på de 1001 plattorna har jag nu kommit in på 2000-talet och det är nu det börjar bli riktigt pinsamt i fråga om min bristande kunskap men jag tänker som sagt inte mörka något. Här är två dagars lyssnade på de plattor jag missade eller ignorerade år 2000, inklusive några riktigt kända:
Doves – Lost Souls
Kommentar: Ett tag trodde jag att det här var en grupp som jag hade sett någon gång i mitten av 90-talet men sen insåg jag att det var One Dove jag tänkte på. Detta band är tydligen från den stolta staden Manchester men låter i alla fall mer som New Order än Oasis, om man så säger. Det var en ganska dyster och lätt atmosfärisk musik som så här efter en första lyssning faller in i facket ”inget storverk, men helt OK ändå”.
Bebel Gilberto – Tanto Tempo
Kommentar: Dotter till en av de brasilianska legenderna inom bossanova och man kan väl egentligen säga att äpplet inte föll långt från trädet då man hör denna platta. Sådan där behaglig bakgrundsmusik som man kan höra på kaféer. Det är allt jag har att säga.
Louise Hoffsten – Beautiful, but why?
Kommentar: En typiskt rotrockig Hoffsten-platta. Vare sig mer eller mindre. Hade för övrigt aldrig hört talas om plattan då jag har noll koll på hennes repertoar.
Limp Bizkit – Chocolate Starfish…
Kommentar: Plattan har en längre titel men jag orkar skriva ut den i sin helhet. Jag har för mig jag tyckte de var ganska OK där kring sekelskiftet då man ju i alla fall hörde hitsen. Fast 10 år senare kan det lätt bli lite monotont med rappande till riffande gitarrer. Men det är OK.
Radiohead – Kid A
Kommentar: Ja, varför lyssnade jag inte på den här när den kom då? Jag älskade ju den proggiga ”Ok Computer” (plattan som Andres pucko sågade så jävligt i tidningen Pop att folk sade upp sina prenumerationer) och kommer så väl ihåg när ”Kid A” släpptes. Men det blev ändå aldrig av att jag lyssnade på den. Kanske trodde jag inte de skulle kunna toppa ”OK Computer”? Eller så var jag, innerst inne, ändå inte tillräckligt intresserad? Denna platta låter för övrigt rätt olik föregångaren men det har ju å andra sidan varit Radioheads signum att ändra sound ganska radikalt från platta till platta. Nästan lite Krautrock över denna med diverse skojiga elektroniska inslag. Lär någon återvända till den här.
U2 – All That You Can’t Leave Behind
Kommentar: Nej, SÅ intresserad av U2 år 2000 var jag inte så jag rusade benen av mig efter den här. Och man kunde ju ändå höra hitsen på radion. Men den duger fint som en rätt typisk U2-platta, kan man tänka.
Linkin Park – Hybrid Theory
Kommentar: För att vara så kallad ”Nu metal” och ofta jämförda med ovannämna Limp Bizkit så lät Linkin Park nästan lite mesiga eller åtminstone inte alltför brutala. Har egentligen bara hört enstaka hits förut och fick lättare bilda mig en uppfattning då jag nu lyssnade igenom en hel platta. Som sagt, rätt OK, men inget som berör mig sådär.
Elliott Smith – Figure 8
Kommentar: Den här killen har jag egentligen tänkt kolla in lite närmare ända sedan den där scenen i ”Royal Tenenbaums” där den tennisspelande sonen försöker ta livet av sig till tonernas av hans ”Needle in the hay”. Då jag hade jag aldrig hört talas om snubben men fick bara något år senare höra något om att han var död utan att jag fortfarande hade så mycket koll på honom. Tycks nu, vid en lite närmare lyssning, vara något av en Nick Drake för min generation. Denna platta, som tydligen hamnade högt på listorna över 00-talets bästa album (för all del inte enormt svårt, men ändå) är onekligen riktigt intressant och säkert ett album jag lär försöka lyssna mer på. Spännande arrangemang i en rad lätt drömska låtar. Den stora skillnaden mot Nick Drake är väl att Drake började sin karriär med orkestrerade sånger för att sedan bli allt mer avskalad (på ”Pink Moon”) medan Smith började avskalat och rundade av sin alltför korta karriär ett orkestrerat och fylligt album.
Badly Drawn Boy – The Hour of Bewilderbeast
Kommentar: Lite av en trubadur från Manchester. Passade rätt bra att höra på direkt efter Elliot Smith även om den här killen trots allt verkar lite gladare. Lite udda och smått egensinniga låtar som man kanske bör försöka lyssna mer på.
P J Harvey – Stories from the city, stories from the sea
Kommentar: Jag hade faktiskt rätt god koll på P J Harvey under 90-talet (om än inte lika god koll som Tomas) men tappade bort henne mot slutet av decenniet. Den här plattan hade jag därmed inte ens hört talas om och även om den är helt OK känns det lite som om Harvey tappat bettet en smula och blivit vuxen (i negativ mening). Kanske ska höra på de plattor som kom senare för att se varthän hon sedan vandrade.
Erykah Badu – Mama’s Gun
Kommentar: Denna dam hade jag inte hört talas om överhuvud men det var faktiskt en riktigt bra platta, inte minst som kvällslyssning. Lojal och coola soullåtar med lite jazziga inslag och bara svag antydan av influenser från hip hop (hade ju trott det skulle vara ett hip hop-album av någon anledning). Fast det är ju typiskt att nästan de enda samtida soulartister jag verkar uppskatta (jämför John Legend) är de som låter som på 70-talet.
Common – Like water for chocolate
Kommentar: En hip hop-artist vars platta “Be” jag redan hört. Lite mer cool och avspänd stil på den här killen och så slipper man den värsta gangsterskiten.
Eminem – The Marshall Mathers LP
Kommentar: Nej, jag har knappt hört en enda platta med Eminem även om jag förstås hört drivor med hans hits. Återigen har det inte blivit av även om jag tycker han är lite mindre tråkig än en hel del annan samtida hip hop, inte minst genom sitt extremt snärtiga sätt att rappa. ”The Real Slim Shady” ger mig alltid glada minnen från sommaren 2000 då låten ofta hördes på kårhuset då man var där och dansade. Kanske inte den ultimata partylåten i fråga om texten men OK, jag kanske inte lyssnade så mycket på den då det begav sig? Den här plattan är ganska intressant som ett slags självrefererande dokument då Eminem kommenterar mycket av den plötsliga berömmelsen från 1999. Och som väl är för honom höll den ju i sig för annars hade detta album endast framstått som löjligt.
Goldfrapp – Felt Mountain
Kommentar: En dam som tydligen medverkade på Trickys debut även om jag i så fall inte hade en aning om det (kan ju den plattan utan och innan) men det förvånar mig för all del inte. Stämningsfylld musik med suggestiv sång och närmast lite jazzkänsla.
Lambchop – Nixon
Kommentar: Eftersom jag alltid varit fascinerad av den komplexe president Nixon, och just nu tillbringar kvällarna med att läsa den detaljerade dagbok som hans stabschef Haldeman förde, så tyckte jag tanken på en konceptplatta kring honom var ganska rolig. Lyssnar man på texterna så är det dock väldigt svårt att finna direkta referenser till Nixon och man får anta att det var sångaren Kurt Wagners egna intryck av det han skapat som ledde hans tankar dit. Vänligt nog presenterar han dock lyssnaren med förslag till vidare läsning om Nixon på skivomslaget! Musiken? Behaglig och avslappnad med rätt rik orkestrering. Det är nog en typ av musik som Nixon kunde ha uppskattat i alla fall. Nixon var för övrigt en mycket skicklig pianist och brukade, trots en viss blyghet i andra sammanhang, ofta spela inför publik och inte minst under sin tid i Vita huset. Så nog finns här ändå en rätt rejäl musikkoppling.
The Avalanches – Since I Left You
Kommentar: Den som läst en del tidigare inlägg jag har gjort kan tro att jag hatar samplingar. Så är dock inte fallet (eftersom jag ju närmast frossat i elektronisk musik under åren) men vad jag däremot hatar är när någon lat jävla artist inte orkar skriva en egen låt utan samlar det smaskigaste ur en äldre låt för att sedan bygga upp något kring det och sen ha mage att därtill påstå att det är artistens ”egen” låt. DET gör mig ursinnig. DJ-kollektivet The Avalanches visar däremot hur man SKA sampla. Man tar drivor med obskyra samplingar som ingen direkt känner igen (allt som allt 900 på skivan, tydligen) och skapar lustiga ljudkollage med pålagt beat. Ibland låter man loopade röster skapa ett slags beat och man uppvisar stor talang i att VERKLIGEN skapa något nytt av äldre ljud. Här är det inte tal om att bara sno ”Super Freak” och rappa ovanpå kompet (Mc Hammer-metoden) utan denna platta innehåller en egen knasig ljudbild som påminner mig en del om The Propellerheads. Klart njutbart.
OutKast - Stankonia
Kommentar: För att vara hip hop från 00-talet är det här ändå en ganska OK platta. Men killarna är ju (lyckligtvis) inte renläriga i sitt sound. Och så har de skrivit ”Hey Ya!” vilket förlåter rätt mycket.
onsdag 31 mars 2010
måndag 29 mars 2010
De förlorade chansernas eftermiddag.
Så här i efterhand blev det en bitter lördag då vi var cirka tre poäng från att slippa kvala till finalen och detta ras berodde till viss del på att vi vid några tillfällen sjabblade och ändrade på svar som redan från början var rätta. Ska vi trösta oss så var det å andra sidan en rad låtar som vi iskallt prickade på ren gissning men lite irriterade var vi nog till mans efteråt då vi misstänkte att vi kunde komma nia när vi behövde komma åtta. Detta fick vi även bekräftat då vi tittade på hemsidan under söndagen och måndagen. Möjligen kan man trösta sig med att det ju alltid är roligt att TÄVLA och nu får vi tävla två dagar på raken i mitten av april (notera hur jag i alla fall är självsäker nog att tro att vi klipper kvalet). Och vid nästa gång ska vi absolut inte ändra på de svar som vi fått via magkänsla. Det brukar straffa sig.
lördag 27 mars 2010
Fint Visby-väder för ankor.
Gårdagen bjöd på vad som kan beskrivas som en ren vår-explosion i Visby och för första gången på flera månader kunde man under eftermiddagen sitta med balkongdörren öppen medan man i godan ro rundade av arbetsveckan med lite hemmaarbete. Det var även den dag då 70-talets stora pubrockare Duck's Deluxe förärade Visby med ett besök. Och man alltså säga att de hade tur med vädret därtill.
Kvällen inleddes annars hemma hos Kennet där en stor del av tiden (utöver önskningar om låtar från Spotify) ägnades åt taktiksnack inför idag, för övrigt ett återkommande tema under hela kvällen så fort vi fick tillfälle. Man kan lugnt säga att det märktes vad vi alla tänkte på: undvika kvalet!
Vi kom lagom ned till Borgen för att se duktig Urmas Plant värma upp publiken. Vi var alla mycket imponerade och det är alltid gått se band som kör eget och även bra material. Det är för övrigt lite rock'n'roll att avsluta konserten med en NY låt som man därtill snickrat ihop under dagen.
Sedan äntrade Duck's Deluxe scenen. Här var det inga krusiduller utan rak och rå rock även om man ibland även ägnade sig åt längre partier av gitarrdueller som kunde få en att tänka på ett lite mindre hårt... Wishbone Ash? Även om jag inte är extremt inlyssnade på DD:s repertoar så var det helt klart en tight konsert präglad av spelglädje. Vi hann för övrigt växla något ord med någon av killarna efteråt och det är alltid lite roligt få tillfälle till det.
Kvällen avrundades därefter på Max med (surprise) mer taktiksnack. Om ungefär tre timmar står Rootmoset inför sanningens ögonblick. Kvala eller surfa direkt till final?
Kvällen inleddes annars hemma hos Kennet där en stor del av tiden (utöver önskningar om låtar från Spotify) ägnades åt taktiksnack inför idag, för övrigt ett återkommande tema under hela kvällen så fort vi fick tillfälle. Man kan lugnt säga att det märktes vad vi alla tänkte på: undvika kvalet!
Vi kom lagom ned till Borgen för att se duktig Urmas Plant värma upp publiken. Vi var alla mycket imponerade och det är alltid gått se band som kör eget och även bra material. Det är för övrigt lite rock'n'roll att avsluta konserten med en NY låt som man därtill snickrat ihop under dagen.
Sedan äntrade Duck's Deluxe scenen. Här var det inga krusiduller utan rak och rå rock även om man ibland även ägnade sig åt längre partier av gitarrdueller som kunde få en att tänka på ett lite mindre hårt... Wishbone Ash? Även om jag inte är extremt inlyssnade på DD:s repertoar så var det helt klart en tight konsert präglad av spelglädje. Vi hann för övrigt växla något ord med någon av killarna efteråt och det är alltid lite roligt få tillfälle till det.
Kvällen avrundades därefter på Max med (surprise) mer taktiksnack. Om ungefär tre timmar står Rootmoset inför sanningens ögonblick. Kvala eller surfa direkt till final?
onsdag 24 mars 2010
1001 plattor: 1994
Så har jag kommit till året 1994 i mitt lyssnade. Jag hann under dagen plöja igenom alla plattor från 1994 som jag inte hört i ”1001 plattor” med undantag för någon obskyr sak som jag inte hittade på Spotify. Nu är man ju sedan länge inne på de år som inte bara är historiska för egen del utan faktiskt är musikår som man i mycket hög grad minns. Så för att roa läsaren lär jag även erkänna vilka av nedanstående artister som jag 1994 inte alls hade hört talas om, eller om jag bara inte brydde mig. Jag bjuder på det. Och jag ska som vanligt understryka att det är jag, Robert, som står för dessa åsikter varvid jag fritar mina vänner och kollegor i Rootmoset från vissa av de åsikter som här uttrycks.
Method Man – Tical
Kommentar: I min lilla värld kändes det ungefär som om hip hop kulminerade där med Cypress Hill och deras ”Black Sunday” (1993) någon gång. Därefter hörde jag faktiskt lite Wu Tang Clan men tyckte de var in i döden tråkiga. Denna soloplatta från en av medlemmarna, vilken jag inte hört talas om 1994, är faktiskt ganska OK även om man märker att hip hop sakta men säkert är på väg ned i en duktig svacka. Men den är annars helt OK i sin genre ändå och det finns ännu en del roliga ljud och annat som jag uppskattar.
Frank Black – Teenager of the Year
Kommentar: Med tanke på att jag börjat lyssna på Pixies bara några år tidigare så hade jag nog inte stenkoll på vad bandets förre ledare hade för sig detta år. Jag tror nog jag hade hört talas om plattan vid den tiden i alla fall, även om minnet kan bedra mig. Allt som allt är det en helt OK platta inom poprock-fältet, om än lite udda. Vilket ju är vad som bidragit till Blacks storhet. För övrigt hade jag nog bättre koll på Breeders vid den här tiden, men det var via min syster.
Pavement – Crooked Rain, Crooked Rain
Kommentar: Detta band hade jag ärligt talat inte en aning om vilka de var 1994 och jag hörde nog talas om dem först i en intervju med Blur i tidningen Pop 1997. Därefter blev de snabbt väldigt trendiga (och man kan gissa att fler än jag bara hört talas om dem via just Blur och sen försökte verka hippa). Jag var djupt inne i min elektroniska period såväl 1994 som 1997 och var inte så intresserad. Så här i efterhand låter bandet heller inte värst originellt. Någon slags grunge/Dinosaur JR som man skulle ha svårt känna igen på ett Popgiss.
Nas – Illmatic
Kommentar: För musiken, se kommentaren om Method Man. Hade dock ingen som helst aning om vem Nas var 1994 men å andra sidan bröt jag nog närmast totalt med hip hop redan året innan och förblev analfabet på området under större delen av 90- och 00-talen.
Elvis Costello – Brutal Youth
Kommentar: Jag noterade att gamle Elvis släppte denna platta 1994 men det blev nog aldrig av att man lyssnade även om jag alltid haft respekt för honom. Å andra sidan har han släppt rätt många skivor och denna var egentligen ett lite trött försök att återskapa det typiska sound han hade tillsammans med The Attractions. Kanske inte Costellos största stund, men ändå helt OK på det hela taget.
Offspring – Smash
Kommentar: Jag hörde hitsinglarna som kom det året men var i ärlighetens namn nog inte så intresserad. Mitt 22-åriga puristiska jag reagerade, vad jag minns, starkt mot att man kallade något som kom från Kalifornien på 90-talet för PUNK. Punk gjordes i slutet av 70-talet och skulle helst komma från London. Basta. När man sen hör igenom plattan idag kan man konstatera att det nog är just de två singlarna som ger någon behållning medan resten mest är monotont harvande som tråkar ut mitt 37-åriga jag ännu mer än vad det skulle ha gjort om jag lyssnat vid 22.
Drive Like Jehu – Yank Crime
Kommentar: Detta var också ett punkband från Kalifornien (med kopplingar till Rocket From the Crypt) som jag absolute inte hade hört talas om 1994. Vid denna första genomlyssning kan jag nog konstatera att denna platta visserligen må sakna hits men att den ändå har vida mer dynamik och ”attack” än ovannämnda album med Offspring.
GI Luv & the Special Sauce – Gi Luv & the Special Sauce
Kommentar: Någon slags släkting till RHCP eller Janes Addiction. I fråga om den halvrappande sången då det gäller den förra gruppen och i fråga om de lite udda instrumentala blandningarna i fråga om den senare gruppen. Ganska OK även om detta också är ett band jag överhuvudtaget inte hade hört talas om förrän jag läste om dem i ”1001 plattor…”.
Ali Farka Touré/Ry Cooder – Talking Timbuktu
Kommentar: Denne malinesiske bluesman (1939 – 2006) hörde jag talas om först under andra halvan av 00-talet så jag hade definitivt inte haft någon chans att kunna höra denna skiva 1994. Touré var en av Malis absolut främsta musiker och även en av de mest kända musikerna från den afrikanska kontinenten överhuvudtaget. På denna platta presenteras han mer eller mindre inför en (främst) amerikansk publik med hjälp av Ry Cooder, mannen som ju haft en viss förmåga att lyfta fram musik från andra delar av världen än Nordamerika och Europa (senare exempelvis kubanska Buena Vista Social Club). Det här är egentligen en slags afrikansk blues som är extremt avslappnad och behaglig att lyssna på och musiken har en stark känsla av äkthet och ursprunglighet, kanske för att man inte är så van vid den eller för att Touré sjunger på sitt modersmål. Överlag är musiklivet i Mali väldigt dynamiskt och min syster försökte av just den anledningen en gång resa dit men hade dock valt en lite obekväm väg (på kamel genom Sahara tillsammans med beduiner som bara talade franska) och fick vända på vägen. Och detta är nog den närmsta koppling jag lär ha till Mali.
Manic Street Preachers – The Holy Bible
Kommentar: Jag såg Manic Street Preachers live 1993 och tyckte redan på den tiden att de i princip var skit med sitt sound av dåligt hårdrocksband. Sedan dess har sällan våra vägar korsats även om det var lite kuriöst att deras gitarrist försvann. Denna platta innehöll kanske lite mindre av dålig hårdrock men var kanske inte något som direkt imponerade. Noterade dock att EMO-band som t.ex. My Chemical Romance tycks ha rippat sättet att sjunga rakt av.
Notorious BIG – Ready to Die
Kommentar: Denne storvuxne hip hopare hörde jag talas om första gången då han blev ihjälskjuten några år senare (vilket även gav Puff Daddy en anledning att förorena etern med en menlös cover på ”Every Breath You Take”). Det är väl allt jag har att säga om honom. Plattan var OK, om än något mindre rolig än de ovannämnda inom samma genre.
Green Day – Dookie
Kommentar: Se kommentaren om Offspring. Green Day 1994 var inget jag brydde mig om och till och med hitsingeln ”Basket Case” lät i mina öron egentligen som en poplåt som man speedat upp så att det nästan låter som om man snubblar över takterna. Däremot blev Green Day lite mer intressanta senare och mognade avsevärt. Det är rimligen dessa plattor som intresserar mig men denna storsäljare är ungefär som Offsprings dito album, det är någon hit och sen harvas det på i rask takt i övrigt
Method Man – Tical
Kommentar: I min lilla värld kändes det ungefär som om hip hop kulminerade där med Cypress Hill och deras ”Black Sunday” (1993) någon gång. Därefter hörde jag faktiskt lite Wu Tang Clan men tyckte de var in i döden tråkiga. Denna soloplatta från en av medlemmarna, vilken jag inte hört talas om 1994, är faktiskt ganska OK även om man märker att hip hop sakta men säkert är på väg ned i en duktig svacka. Men den är annars helt OK i sin genre ändå och det finns ännu en del roliga ljud och annat som jag uppskattar.
Frank Black – Teenager of the Year
Kommentar: Med tanke på att jag börjat lyssna på Pixies bara några år tidigare så hade jag nog inte stenkoll på vad bandets förre ledare hade för sig detta år. Jag tror nog jag hade hört talas om plattan vid den tiden i alla fall, även om minnet kan bedra mig. Allt som allt är det en helt OK platta inom poprock-fältet, om än lite udda. Vilket ju är vad som bidragit till Blacks storhet. För övrigt hade jag nog bättre koll på Breeders vid den här tiden, men det var via min syster.
Pavement – Crooked Rain, Crooked Rain
Kommentar: Detta band hade jag ärligt talat inte en aning om vilka de var 1994 och jag hörde nog talas om dem först i en intervju med Blur i tidningen Pop 1997. Därefter blev de snabbt väldigt trendiga (och man kan gissa att fler än jag bara hört talas om dem via just Blur och sen försökte verka hippa). Jag var djupt inne i min elektroniska period såväl 1994 som 1997 och var inte så intresserad. Så här i efterhand låter bandet heller inte värst originellt. Någon slags grunge/Dinosaur JR som man skulle ha svårt känna igen på ett Popgiss.
Nas – Illmatic
Kommentar: För musiken, se kommentaren om Method Man. Hade dock ingen som helst aning om vem Nas var 1994 men å andra sidan bröt jag nog närmast totalt med hip hop redan året innan och förblev analfabet på området under större delen av 90- och 00-talen.
Elvis Costello – Brutal Youth
Kommentar: Jag noterade att gamle Elvis släppte denna platta 1994 men det blev nog aldrig av att man lyssnade även om jag alltid haft respekt för honom. Å andra sidan har han släppt rätt många skivor och denna var egentligen ett lite trött försök att återskapa det typiska sound han hade tillsammans med The Attractions. Kanske inte Costellos största stund, men ändå helt OK på det hela taget.
Offspring – Smash
Kommentar: Jag hörde hitsinglarna som kom det året men var i ärlighetens namn nog inte så intresserad. Mitt 22-åriga puristiska jag reagerade, vad jag minns, starkt mot att man kallade något som kom från Kalifornien på 90-talet för PUNK. Punk gjordes i slutet av 70-talet och skulle helst komma från London. Basta. När man sen hör igenom plattan idag kan man konstatera att det nog är just de två singlarna som ger någon behållning medan resten mest är monotont harvande som tråkar ut mitt 37-åriga jag ännu mer än vad det skulle ha gjort om jag lyssnat vid 22.
Drive Like Jehu – Yank Crime
Kommentar: Detta var också ett punkband från Kalifornien (med kopplingar till Rocket From the Crypt) som jag absolute inte hade hört talas om 1994. Vid denna första genomlyssning kan jag nog konstatera att denna platta visserligen må sakna hits men att den ändå har vida mer dynamik och ”attack” än ovannämnda album med Offspring.
GI Luv & the Special Sauce – Gi Luv & the Special Sauce
Kommentar: Någon slags släkting till RHCP eller Janes Addiction. I fråga om den halvrappande sången då det gäller den förra gruppen och i fråga om de lite udda instrumentala blandningarna i fråga om den senare gruppen. Ganska OK även om detta också är ett band jag överhuvudtaget inte hade hört talas om förrän jag läste om dem i ”1001 plattor…”.
Ali Farka Touré/Ry Cooder – Talking Timbuktu
Kommentar: Denne malinesiske bluesman (1939 – 2006) hörde jag talas om först under andra halvan av 00-talet så jag hade definitivt inte haft någon chans att kunna höra denna skiva 1994. Touré var en av Malis absolut främsta musiker och även en av de mest kända musikerna från den afrikanska kontinenten överhuvudtaget. På denna platta presenteras han mer eller mindre inför en (främst) amerikansk publik med hjälp av Ry Cooder, mannen som ju haft en viss förmåga att lyfta fram musik från andra delar av världen än Nordamerika och Europa (senare exempelvis kubanska Buena Vista Social Club). Det här är egentligen en slags afrikansk blues som är extremt avslappnad och behaglig att lyssna på och musiken har en stark känsla av äkthet och ursprunglighet, kanske för att man inte är så van vid den eller för att Touré sjunger på sitt modersmål. Överlag är musiklivet i Mali väldigt dynamiskt och min syster försökte av just den anledningen en gång resa dit men hade dock valt en lite obekväm väg (på kamel genom Sahara tillsammans med beduiner som bara talade franska) och fick vända på vägen. Och detta är nog den närmsta koppling jag lär ha till Mali.
Manic Street Preachers – The Holy Bible
Kommentar: Jag såg Manic Street Preachers live 1993 och tyckte redan på den tiden att de i princip var skit med sitt sound av dåligt hårdrocksband. Sedan dess har sällan våra vägar korsats även om det var lite kuriöst att deras gitarrist försvann. Denna platta innehöll kanske lite mindre av dålig hårdrock men var kanske inte något som direkt imponerade. Noterade dock att EMO-band som t.ex. My Chemical Romance tycks ha rippat sättet att sjunga rakt av.
Notorious BIG – Ready to Die
Kommentar: Denne storvuxne hip hopare hörde jag talas om första gången då han blev ihjälskjuten några år senare (vilket även gav Puff Daddy en anledning att förorena etern med en menlös cover på ”Every Breath You Take”). Det är väl allt jag har att säga om honom. Plattan var OK, om än något mindre rolig än de ovannämnda inom samma genre.
Green Day – Dookie
Kommentar: Se kommentaren om Offspring. Green Day 1994 var inget jag brydde mig om och till och med hitsingeln ”Basket Case” lät i mina öron egentligen som en poplåt som man speedat upp så att det nästan låter som om man snubblar över takterna. Däremot blev Green Day lite mer intressanta senare och mognade avsevärt. Det är rimligen dessa plattor som intresserar mig men denna storsäljare är ungefär som Offsprings dito album, det är någon hit och sen harvas det på i rask takt i övrigt
söndag 21 mars 2010
1001 plattor: 1988-89:
Dessa plattor hann jag avverka då jag rundade av 1980-talet inom ramen för "1001 plattor". I morgon blir det 90-tal.
Sugarcubes - Life's to Good
Kommentar: Eftersom Björk var sångerskan i denna grupp låter det ju mer eller mindre som en förövning till hennes senare plattor. Och problemet är även att en grupp som man säkert tyckt varit mega-cool om man nu inte redan hört Björk solo lätt hamnar i skuggan av henne. Men det är ändå helt OK artrock med spännande sångerska.
Dwight Yoakam - Buenas Noches from a lonely Room
Kommentar: Countryslisk som var lika jävligt som jag befarat. Nog sagt.
Lenny Kravitz - Let Love Rule
Kommentar: Gamle Lenny hade helt klart sin formel färdigutvecklad redan innan man började upptäcka honom via en och annan hit. Hade dock inte någon vidare koll på hans första platta då jag väl kanske inte var intresserad av en Hendrix som var 20 år för sent ute 1989... men det är en helt OK 60-/70-talsplatta.
John Zorn - Spy vs. Spy: the music of Ornette Coleman
Kommentar: Jobbig platta med skrikig speed metal-jazz som bara är aningen mer njutbar än den sene John Coltrane.
Baaba Maal and Mansour Seck - Djam Leeli
Kommentar: Någon snubbe från Senegal. Rätt loj och behaglig afrikansk musik och inte minst efter skränandet man hade hört precis innan.
Barry Adamson - Moss Side Story
Kommentar: Gamle Magazines-basisten gör filmmusik till en film som aldrig fanns. Jag visste redan innan att Moss Side är ett område i Manchester som bland annat givit världen raskravaller och raparen MC Tunes, vilken 808 State producerade kring 1990 eller 1991.
Bonnie Raitt - Nick of Time
Kommentar: Efter upplevelsen med Yoakam bet jag ihop inför ännu en skräckfärd genom countrysliskens förbannade land men detta var helt OK, om än inte enormt originell, trad-rock med skön sång.
Jungle Brothers - Done by the Forces of Nature
Kommentar: Ett gäng som jag hört singlar med i slutet av 80-talet och som egentligen hade en enorm bredd vilket får dem att låta som Massive Attack vid en tidpunkt då denna grupp ännu spann plattor i källare i Bristol och hade ett par år kvar till sitt debut-album. Här finns mycket som senare blev klichéer under det tidiga 90-talet och man glömmer lätt hur originell gruppen lät i slutet av 80-talet.
Sugarcubes - Life's to Good
Kommentar: Eftersom Björk var sångerskan i denna grupp låter det ju mer eller mindre som en förövning till hennes senare plattor. Och problemet är även att en grupp som man säkert tyckt varit mega-cool om man nu inte redan hört Björk solo lätt hamnar i skuggan av henne. Men det är ändå helt OK artrock med spännande sångerska.
Dwight Yoakam - Buenas Noches from a lonely Room
Kommentar: Countryslisk som var lika jävligt som jag befarat. Nog sagt.
Lenny Kravitz - Let Love Rule
Kommentar: Gamle Lenny hade helt klart sin formel färdigutvecklad redan innan man började upptäcka honom via en och annan hit. Hade dock inte någon vidare koll på hans första platta då jag väl kanske inte var intresserad av en Hendrix som var 20 år för sent ute 1989... men det är en helt OK 60-/70-talsplatta.
John Zorn - Spy vs. Spy: the music of Ornette Coleman
Kommentar: Jobbig platta med skrikig speed metal-jazz som bara är aningen mer njutbar än den sene John Coltrane.
Baaba Maal and Mansour Seck - Djam Leeli
Kommentar: Någon snubbe från Senegal. Rätt loj och behaglig afrikansk musik och inte minst efter skränandet man hade hört precis innan.
Barry Adamson - Moss Side Story
Kommentar: Gamle Magazines-basisten gör filmmusik till en film som aldrig fanns. Jag visste redan innan att Moss Side är ett område i Manchester som bland annat givit världen raskravaller och raparen MC Tunes, vilken 808 State producerade kring 1990 eller 1991.
Bonnie Raitt - Nick of Time
Kommentar: Efter upplevelsen med Yoakam bet jag ihop inför ännu en skräckfärd genom countrysliskens förbannade land men detta var helt OK, om än inte enormt originell, trad-rock med skön sång.
Jungle Brothers - Done by the Forces of Nature
Kommentar: Ett gäng som jag hört singlar med i slutet av 80-talet och som egentligen hade en enorm bredd vilket får dem att låta som Massive Attack vid en tidpunkt då denna grupp ännu spann plattor i källare i Bristol och hade ett par år kvar till sitt debut-album. Här finns mycket som senare blev klichéer under det tidiga 90-talet och man glömmer lätt hur originell gruppen lät i slutet av 80-talet.
söndag 14 mars 2010
1001 plattor: 1983-84
Detta är alltså vad jag tänkte dra igenom från 1983 och 1984. Då dagen är slut ska jag ha hunnit till 1985. Och detta är alltså vad man missat från den era då man höll på att försöka lära sig "Donkey Kong" eller vad man nu gjorde...
Malcolm McLaren - Duck Rock
Kommentar: Ja, den gamle Pistols-managerns experimentplattor har det väl bara inte blivit av att kolla in även om jag faktiskt köpte hans lustiga valsplatta som kom 1989 kallt någon gång... "Waltz Darling" hette den och den ligger nog väl dold någonstans men jag vet inte riktigt var. Här har man förstås hör en och annan låt, bland annat den där som låter som Dag Vags senare hit "Du får aldrig nog" (varför tanken ligger nära att de lyssnat en liten smula för mycket på denna låt, men vad vet jag...)
REM - Murmur
Kommentar: Jag har aldrig varit enormt bra på REM (Tomas är vår REM-kille) och definitivt inte tidiga REM. Men nu är det alltså dags.
The The - Soul Mining
Kommentar: Jag har hört några senare plattor med Matt Johnson och hans varierande medmusikanter. Jag vet exempelvis att han vid denna tid även spelat med Marc Almonds tidiga plattor som jag kuriöst nog har på vinyl. Jag ville bara nämna det så ingen tror jag är helt borta på The The.
Hanoi Rocks - Back to Mystery City
Kommentar: Jag växte upp med hårdrock men på den tiden visste man nog mest att Hanoi Rocks var ett band från Finland. Och där gjordes väl ingen hårdrock? Det var lite som att vi "bara" hade Europe här i Sverige. Och sån musik tog man ju inte på allvar. Alltså blev det inget lyssnande på Hanoi Rocks och även om jag senare hört låtar med dem så vill jag nog vara säker på min sak och kör därför igenom denna.
Cyndi Lauper - She's so Unusual
Kommentar: Cyndi Lauper var en del av soundtracket från 80-talet, det vill säga låtar man hörde på radion. Av någon anledning har man därmed dels betraktat henne som en singelartist och kanske även blivit lite trött på vissa låtar varmed man aldrig riktigt utforskat hennes plattor.
Meat Puppets - Meat Puppets II
Kommentar: Nej, denna grupp hade jag nog aldrig hört talas om förrän in på 90-talet och då hade man ändå så mycket skojig indie att plöja så att man ändå inte hann med dem. Trots att Nirvana gjorde två covers på dem på sin "Unplugged".
Culture Club - Colour by Numbers
Kommentar: Se kommentaren om Cyndi Lauper och byt bara artistnamn.
RUM-DMC - RUN-DMC
Kommentar: Jag var faktiskt rätt glad i hip hop där i slutet av 80-talet och början på 90-talet (troligen hip hopens gyllene era, eller så säger jag det bara för att det var just då som JAG lyssnade) men lite äldre saker från före, säg, 1988 har det inte blivit av att plöja. En anledning är att det lilla man ofta hört kan låta lite... öhm, mossigt då hip hopens ljudbild utvecklades snabbt. Det är lite som att jämföra Boney M med Chemical Brothers, om ni förstår min poäng.
Sade - Diamond Life
Kommentar: Jag minns att jag någon gång under 90-talet skrev ned Sade på en lista över sådant man borde höra mer av. Men kanske jag inte var tillräckligt intresserad ändå?
The Replacements - Let it Be
Kommentar: Denna grupp omges ju med en viss respekt och jag har även läst en del om dem men har egentligen urusel koll.
The Minutemen - Double Nickels On the Dime
Kommentar: Jag vet att detta är ett hardcoreband. Punkt.
Lloyd Cole & the Commontions - Rattlesnakes
Kommentar: Jag tröstar mig med att nog ingen i Rootmoset är enormt bra på Mr. Cole och, tja, han försvann väl där i skarven mellan hårdrock och synth för min del. Någon förklaring måste jag ju ha.
Malcolm McLaren - Duck Rock
Kommentar: Ja, den gamle Pistols-managerns experimentplattor har det väl bara inte blivit av att kolla in även om jag faktiskt köpte hans lustiga valsplatta som kom 1989 kallt någon gång... "Waltz Darling" hette den och den ligger nog väl dold någonstans men jag vet inte riktigt var. Här har man förstås hör en och annan låt, bland annat den där som låter som Dag Vags senare hit "Du får aldrig nog" (varför tanken ligger nära att de lyssnat en liten smula för mycket på denna låt, men vad vet jag...)
REM - Murmur
Kommentar: Jag har aldrig varit enormt bra på REM (Tomas är vår REM-kille) och definitivt inte tidiga REM. Men nu är det alltså dags.
The The - Soul Mining
Kommentar: Jag har hört några senare plattor med Matt Johnson och hans varierande medmusikanter. Jag vet exempelvis att han vid denna tid även spelat med Marc Almonds tidiga plattor som jag kuriöst nog har på vinyl. Jag ville bara nämna det så ingen tror jag är helt borta på The The.
Hanoi Rocks - Back to Mystery City
Kommentar: Jag växte upp med hårdrock men på den tiden visste man nog mest att Hanoi Rocks var ett band från Finland. Och där gjordes väl ingen hårdrock? Det var lite som att vi "bara" hade Europe här i Sverige. Och sån musik tog man ju inte på allvar. Alltså blev det inget lyssnande på Hanoi Rocks och även om jag senare hört låtar med dem så vill jag nog vara säker på min sak och kör därför igenom denna.
Cyndi Lauper - She's so Unusual
Kommentar: Cyndi Lauper var en del av soundtracket från 80-talet, det vill säga låtar man hörde på radion. Av någon anledning har man därmed dels betraktat henne som en singelartist och kanske även blivit lite trött på vissa låtar varmed man aldrig riktigt utforskat hennes plattor.
Meat Puppets - Meat Puppets II
Kommentar: Nej, denna grupp hade jag nog aldrig hört talas om förrän in på 90-talet och då hade man ändå så mycket skojig indie att plöja så att man ändå inte hann med dem. Trots att Nirvana gjorde två covers på dem på sin "Unplugged".
Culture Club - Colour by Numbers
Kommentar: Se kommentaren om Cyndi Lauper och byt bara artistnamn.
RUM-DMC - RUN-DMC
Kommentar: Jag var faktiskt rätt glad i hip hop där i slutet av 80-talet och början på 90-talet (troligen hip hopens gyllene era, eller så säger jag det bara för att det var just då som JAG lyssnade) men lite äldre saker från före, säg, 1988 har det inte blivit av att plöja. En anledning är att det lilla man ofta hört kan låta lite... öhm, mossigt då hip hopens ljudbild utvecklades snabbt. Det är lite som att jämföra Boney M med Chemical Brothers, om ni förstår min poäng.
Sade - Diamond Life
Kommentar: Jag minns att jag någon gång under 90-talet skrev ned Sade på en lista över sådant man borde höra mer av. Men kanske jag inte var tillräckligt intresserad ändå?
The Replacements - Let it Be
Kommentar: Denna grupp omges ju med en viss respekt och jag har även läst en del om dem men har egentligen urusel koll.
The Minutemen - Double Nickels On the Dime
Kommentar: Jag vet att detta är ett hardcoreband. Punkt.
Lloyd Cole & the Commontions - Rattlesnakes
Kommentar: Jag tröstar mig med att nog ingen i Rootmoset är enormt bra på Mr. Cole och, tja, han försvann väl där i skarven mellan hårdrock och synth för min del. Någon förklaring måste jag ju ha.
Vad hjälper det om man vinner första rundan...?
Nå. Allt som allt fick väl Rootmoset vara ganska nöjda med en tionde plats av totalt 62 lag i gårdagens tävling, även om jag för min del gärna hade nått ett par pinnhål högre. Men det gick väl ändå ganska bra. Efter första rundan (intron) ledde vi och kanske blev vi i två sekunder en smula dryga efter det men den drygheten rann snabbt av oss då vi stadigt tappade poäng för varje omgång. Å andra sidan stod Dr. Zoom för kvällens mest enastående då man började med att hamna på 23:e(?) plats och sen jobbade upp sig till toppen. Vi kan bara lyfta på hatten.
Men visst grämde vi oss då vi skrev John Lee Hooker istället för Howlin' Wolf, Petula Clark istället för Mary Hopkin och Nick Lowe istället för Brinsley Schwarz, att vi inte mindes Risken Finns eller Fool's Garden och för min del att jag inte mindes trummisen i Pantera (den essentiella kunskap). Men arrangemanget flöt på väldigt bra och saker och ting gick rentav än snabbare än förra gången, dels för att vi förstås hade kul men även för planeringen gick arrangörernas väg. Och egentligen var det heller inte enormt svårt även om vi förstås också hade en riktig pärs med 00-talet.
Det uppstod även en intressant "Communication Breakdown" då det visade sig att tre av oss samtidigt kom med kannor utan att ha frågat de andra. Någon påpekade skämtsamt att detta nog kunde bli jobbigt om man inte ens var överens om vem som egentligen stod på tur att köpa malt... men det var i alla fall en rolig episod.
Efteråt hamnade vi hemma hos Tomas där vi hann se vinnaren i Melodifestivalen även om vi noterade att det kanske inte är så rock'n'roll med fyra snubbar som en lördag hamnar framför melodifestivalen. Jag har redan i skrivande stund glömt hur den vinnande melodin låter eller vad artisten hette. Allvarligt. Vi avrundade med att spela musikspel även om det ibland blev lite dödläge mellan ett gäng musiknördar som svarar på frågor...
Idag blir det lite jobb och musik från 1979 - 1980. Ska bland andra avverka Public Image Ltd, Michael Jackson, Gary Numan, Adam & the Ants, The Cramps, Echo & the Bunnymen, Motörhead, Undertones, UB40 och Steve Winwood.
Men visst grämde vi oss då vi skrev John Lee Hooker istället för Howlin' Wolf, Petula Clark istället för Mary Hopkin och Nick Lowe istället för Brinsley Schwarz, att vi inte mindes Risken Finns eller Fool's Garden och för min del att jag inte mindes trummisen i Pantera (den essentiella kunskap). Men arrangemanget flöt på väldigt bra och saker och ting gick rentav än snabbare än förra gången, dels för att vi förstås hade kul men även för planeringen gick arrangörernas väg. Och egentligen var det heller inte enormt svårt även om vi förstås också hade en riktig pärs med 00-talet.
Det uppstod även en intressant "Communication Breakdown" då det visade sig att tre av oss samtidigt kom med kannor utan att ha frågat de andra. Någon påpekade skämtsamt att detta nog kunde bli jobbigt om man inte ens var överens om vem som egentligen stod på tur att köpa malt... men det var i alla fall en rolig episod.
Efteråt hamnade vi hemma hos Tomas där vi hann se vinnaren i Melodifestivalen även om vi noterade att det kanske inte är så rock'n'roll med fyra snubbar som en lördag hamnar framför melodifestivalen. Jag har redan i skrivande stund glömt hur den vinnande melodin låter eller vad artisten hette. Allvarligt. Vi avrundade med att spela musikspel även om det ibland blev lite dödläge mellan ett gäng musiknördar som svarar på frågor...
Idag blir det lite jobb och musik från 1979 - 1980. Ska bland andra avverka Public Image Ltd, Michael Jackson, Gary Numan, Adam & the Ants, The Cramps, Echo & the Bunnymen, Motörhead, Undertones, UB40 och Steve Winwood.
tisdag 9 mars 2010
1001 plattor: 1976-77
Jag ska direkt börja med att påpeka att det ÄR Robert som skriver denna text så jag därmed inte råkar bringa skam över mina kamrater angående några av kommentarerna (läs: kunskapsluckorna) nedan. I mitt avbetande av 1001 plattor är jag nu framme vid åren 1976 - 77. Det mesta som man ansett som "roligt" från de där åren är ju genomlyssnat och det som är här nedan är väl... öh, det som blev över, det vill säga de grupper och artister jag varit mindre intresserad av eller som det helt enkelt inte blivit av lyssna på. Så nu är ni varnade.
Tom Petty & The Heartbreakers - Tom Petty & the Heartbreakers
(Kommentar: Nu lär väl massvis med läsare göra onda ögat mot mig men, nej, jag har faktiskt inte hört EN ENDA Tom Petty-platta i sin helhet. Så. Nu är det sagt. Och varför? Inom Rootmoset är det främsta skälet att jag tryggt kan förlita mig på mina eminenta kollegor. Jag har därmed inte direkt behövt plugga in Tom Petty. Och för egen del? Tja, Tom Petty har så ofta råkat hamnat "fel" i mitt liv. Som riktigt ung lyssnade jag bara på hårdrock och de hits man då hörde med Petty var lite för poppiga. Senare sade mannen i en famös intervju i Okej (ja, jag var ännu ung) att "det borde finnas en lag mot synthar" och därmed hamnade han på min fiendelista. Överlag tenderade Petty med åren att allt mer få representera "gubbrock" i min värld varvid intresset dalade stadigt. Att jag sen heller aldrig varit någon stor fan av Byrds, som ju ska ha inspirerat honom duktigt, har väl inte gjort min Petty-abstinens större. Och, ja, jag är beredd på att nu få springa gatlopp på lördagens Popgiss... men någon mer skakande bekännelse än denna lär nog inte komma i dagens inlägg i alla fall.)
Joni Mitchell - Hejira
(Kommentar: Jag har hört en hel del Mitchell-plattor men inte just denna. Får väl se om det innebär någon överraskning)
Boston - Boston
(Kommentar: Nej, jag har inte gått in för Boston. Har alltså bara hört "More than a Feeling".)
ABBA - Arrival
(Kommentar: Detta blir den andra ABBA-platta jag någonsin hör på i sin helhet då jag tidigare har hört "The Visitors" på stark uppmaning av en god vän. Men som tidigare nämnt här i bloggen så har intresset varit... tja, obefintligt?)
Joan Armatrading - Joan Armatrading
(Kommentar: hon är ett namn för mig. Punkt. Men kanske kan vara något.)
Penguin Cafe Orchestra - Music from the Penguin Cafe Orchestra
(Kommentar: Denna grupp har jag faktiskt hört en del intressant om men det har bara inte blivit av att gräva i saken.)
Fela Kuti - Zombie
(Kommentar: Som tidigare nämnt en helt ny bekantskap som jag inte hade hört talas om för... tja, tre veckor sedan?)
Billy Joel - The Stranger
(Kommentar: Gamle Billy har jag väl helt enkelt uppfattat som sådan där mittenanpassad poprock som jag inte sprungit benen av mig för att höra. Men jag skulle kunna ha fel. Jag har det ibland.)
Electric Light Orchestra - Out of the Blue
(Kommentar: Har hört ELO:s hits men har inte precis gått in för dem även om jag förvisso tycker att de är ganska OK.)
Weather Report - Heavy Weather
(Kommentar: Se Penguin Cafe Orchestra. Intressant sak som ej blivit av lyssna på?)
Muddy Waters - Hard Again
(Kommentar: Jag visste nog inte att Muddy kan ha gjort intressanta plattor så pass sent i sitt liv. Men alltid lär man sig något.)
Stranglers - Rattus Norvegicus
(Kommentar: Jag har egentligen en naggande känsla av att jag har hört denna men kan även blanda ihop det med någon samlingsplatta. Men annars har jag ju gått in rätt hårt för brittisk punk. Men jag lyssnar i så fall på den en gång till för att vara säker. Det här var ändå plattan som gav oss poäng i mellangiss därför att jag kunde titeln, som är rätt svår att glömma bort när man väl hört den...)
Tom Petty & The Heartbreakers - Tom Petty & the Heartbreakers
(Kommentar: Nu lär väl massvis med läsare göra onda ögat mot mig men, nej, jag har faktiskt inte hört EN ENDA Tom Petty-platta i sin helhet. Så. Nu är det sagt. Och varför? Inom Rootmoset är det främsta skälet att jag tryggt kan förlita mig på mina eminenta kollegor. Jag har därmed inte direkt behövt plugga in Tom Petty. Och för egen del? Tja, Tom Petty har så ofta råkat hamnat "fel" i mitt liv. Som riktigt ung lyssnade jag bara på hårdrock och de hits man då hörde med Petty var lite för poppiga. Senare sade mannen i en famös intervju i Okej (ja, jag var ännu ung) att "det borde finnas en lag mot synthar" och därmed hamnade han på min fiendelista. Överlag tenderade Petty med åren att allt mer få representera "gubbrock" i min värld varvid intresset dalade stadigt. Att jag sen heller aldrig varit någon stor fan av Byrds, som ju ska ha inspirerat honom duktigt, har väl inte gjort min Petty-abstinens större. Och, ja, jag är beredd på att nu få springa gatlopp på lördagens Popgiss... men någon mer skakande bekännelse än denna lär nog inte komma i dagens inlägg i alla fall.)
Joni Mitchell - Hejira
(Kommentar: Jag har hört en hel del Mitchell-plattor men inte just denna. Får väl se om det innebär någon överraskning)
Boston - Boston
(Kommentar: Nej, jag har inte gått in för Boston. Har alltså bara hört "More than a Feeling".)
ABBA - Arrival
(Kommentar: Detta blir den andra ABBA-platta jag någonsin hör på i sin helhet då jag tidigare har hört "The Visitors" på stark uppmaning av en god vän. Men som tidigare nämnt här i bloggen så har intresset varit... tja, obefintligt?)
Joan Armatrading - Joan Armatrading
(Kommentar: hon är ett namn för mig. Punkt. Men kanske kan vara något.)
Penguin Cafe Orchestra - Music from the Penguin Cafe Orchestra
(Kommentar: Denna grupp har jag faktiskt hört en del intressant om men det har bara inte blivit av att gräva i saken.)
Fela Kuti - Zombie
(Kommentar: Som tidigare nämnt en helt ny bekantskap som jag inte hade hört talas om för... tja, tre veckor sedan?)
Billy Joel - The Stranger
(Kommentar: Gamle Billy har jag väl helt enkelt uppfattat som sådan där mittenanpassad poprock som jag inte sprungit benen av mig för att höra. Men jag skulle kunna ha fel. Jag har det ibland.)
Electric Light Orchestra - Out of the Blue
(Kommentar: Har hört ELO:s hits men har inte precis gått in för dem även om jag förvisso tycker att de är ganska OK.)
Weather Report - Heavy Weather
(Kommentar: Se Penguin Cafe Orchestra. Intressant sak som ej blivit av lyssna på?)
Muddy Waters - Hard Again
(Kommentar: Jag visste nog inte att Muddy kan ha gjort intressanta plattor så pass sent i sitt liv. Men alltid lär man sig något.)
Stranglers - Rattus Norvegicus
(Kommentar: Jag har egentligen en naggande känsla av att jag har hört denna men kan även blanda ihop det med någon samlingsplatta. Men annars har jag ju gått in rätt hårt för brittisk punk. Men jag lyssnar i så fall på den en gång till för att vara säker. Det här var ändå plattan som gav oss poäng i mellangiss därför att jag kunde titeln, som är rätt svår att glömma bort när man väl hört den...)
söndag 7 mars 2010
1001 plattor: 1971
I mitt idoga lyssnade på de 1001 plattorna man tydligen ska höra innan man lägger fötterna i vädret har jag nu hunnit till 1971. Följande plattor ligger upplagda i spellistan och jag har aldrig hört någon av dem så det står fritt fram att pika mig för det. Men se medföljande kommentarer.
Isaac Hayes - Shaft
(Kommentar: jag har givetvis hört det coola titelspåret X antal gånger men eftersom filmusik ofta är just... filmmusik så har jag inte precis sprungit benen av mig för att höra denna dubbel. Säkert har jag hört låtarna då jag såg filmen men det är väldigt länge sedan nu, troligen då jag var barn och lik förbannat fick se det mesta som gick på TV.)
Elton John - Madman Across the Water
(Eftersom Elton förorenat etern med en massa utslätat skit i modernare tid så har jag aldrig gått in för att kolla hans tidigare repertoar enormt mycket. Men kanske man gör en del fynd.)
Dolly Parton - Coat of Many Colours
(Jag har aldrig gått in för att lyssna på Dolly Parton precis. Jag kan med andra ord inte ens påstå att hon gjort en massa utslätat skit i modern tid eftersom jag helt enkelt inte hört mer än 3 - 4 låtar med henne.)
Don McLean - American Pie
(Jag har aldrig gillat "American Pie" eftersom jag tycker Don McLean sjunger så in i helvete mesigt. Därmed har jag heller inte kollat in den här plattan.)
Rod Stewart - Every Picture Tells a Story
(Se kommentaren om Elton och byt bara namn.)
Funkadelic - Maggot Brain
(Har länge tänkt kolla in Funkadelic men det har bara inte blivit av.)
Fela Kuti - Live With Ginger Baker
(Denna man hörde jag talas om först häromdagen då man i en artikel påstod att han var just en sån där artist som ALLA kände till. Borde jag skämmas? Men å andra sidan är jag ingen hejare på afrikansk musik.)
Och härmed avslöjar jag några saftiga svaga partier inför det fortsatta Popgiss. Men.
Isaac Hayes - Shaft
(Kommentar: jag har givetvis hört det coola titelspåret X antal gånger men eftersom filmusik ofta är just... filmmusik så har jag inte precis sprungit benen av mig för att höra denna dubbel. Säkert har jag hört låtarna då jag såg filmen men det är väldigt länge sedan nu, troligen då jag var barn och lik förbannat fick se det mesta som gick på TV.)
Elton John - Madman Across the Water
(Eftersom Elton förorenat etern med en massa utslätat skit i modernare tid så har jag aldrig gått in för att kolla hans tidigare repertoar enormt mycket. Men kanske man gör en del fynd.)
Dolly Parton - Coat of Many Colours
(Jag har aldrig gått in för att lyssna på Dolly Parton precis. Jag kan med andra ord inte ens påstå att hon gjort en massa utslätat skit i modern tid eftersom jag helt enkelt inte hört mer än 3 - 4 låtar med henne.)
Don McLean - American Pie
(Jag har aldrig gillat "American Pie" eftersom jag tycker Don McLean sjunger så in i helvete mesigt. Därmed har jag heller inte kollat in den här plattan.)
Rod Stewart - Every Picture Tells a Story
(Se kommentaren om Elton och byt bara namn.)
Funkadelic - Maggot Brain
(Har länge tänkt kolla in Funkadelic men det har bara inte blivit av.)
Fela Kuti - Live With Ginger Baker
(Denna man hörde jag talas om först häromdagen då man i en artikel påstod att han var just en sån där artist som ALLA kände till. Borde jag skämmas? Men å andra sidan är jag ingen hejare på afrikansk musik.)
Och härmed avslöjar jag några saftiga svaga partier inför det fortsatta Popgiss. Men.
tisdag 2 mars 2010
1001 plattor som du måste höra innan du dör...?
Det blev bokrea även i år och merparten av Rootmoset har nu äntligen införskaffat boken "1001 plattor du måste höra innan du dör" (Wahlström & Widstrand, 169 spänn) vilket säkert lär bidra till spännande diskussioner vid våra möten.
Upplägget är att boken går igenom de bästa plattorna från 1955 fram till slutet av 00-talet, ungefär. Eftersom man numera har tillgång till Spotify så har skribenten genast börjat beta av plattor men givetvis bara de som han ALDRIG hört. Med andra ord blev det en fruktansvärd massa lyssnande i början men man kan nog notera att det lär bli glesare längre fram. Då jag inte vill tjuvtitta för mycket så har jag bara läst fram till 1968 och kan nog konstatera att det inte var mycket från, säg, 1967 som jag aldrig hade hört. Skulle väl vara för detta år otypiska saker som Sinatras platta med Jobim, exempelvis.
Följaktligen blev det igår mycket sent 50-tal och under dagen har plattor från cirka 1959 - 61 betats av. Man kan också konstatera att jazzen nådde en sista svindlande höjdpunkt med Miles Davis, Dave Brubeck, Theolonius Monk och andra stora namn innan den dels gick vilse i avantgardeträsket eller alternativt förstelnade i klichéer. Några av 50-talets jazzkillar (särskilt Miles D) var på det hela taget vida coolare än rock'n'roll-artisterna från samma tid. Eftersom boken för övrigt handlar om LP:s så kommer däremot inte Chuck Berry och andra samtida artister med. Och man medger även, i ärlighetens namn, att Elvis första platta egentligen mest är med för den stora inverkan den hade snarare än för den musikaliska kvaliteten (med tanke på att den snoddes ihop väldigt snabbt).
Det värsta är förstås att man numera är lite mer luttrad än när man som, säg, 21-åring satt och läste tidningen Pop och på BLODIGT ALLVAR trodde på allt som skrevs om viss musik för att då och då bli besviken eftersom ens egen upplevelse av en viss artist/grupp inte riktigt, riktigt var densamma som för den exalterade recensenten. Följaktligen märker jag att jag drar lite på munnen åt de ofta måttlösa överdrifter som används om vissa av de plattor som man dock kan utan och innan. Och då gillar jag ändå nämnda plattor.
Det ska för övrigt bli intressant att se hur lång tid det tar arbeta sig igenom boken. Ikväll lär jag nästan hinna in på 1962. Jag skymtar redan Dylan, Stones, Beatles och allt det där som man kan hoppa över så det är ganska svårt veta. Men en trevlig upptäcktsresa blir det säkert, inte minst i Popgiss-tider.
Upplägget är att boken går igenom de bästa plattorna från 1955 fram till slutet av 00-talet, ungefär. Eftersom man numera har tillgång till Spotify så har skribenten genast börjat beta av plattor men givetvis bara de som han ALDRIG hört. Med andra ord blev det en fruktansvärd massa lyssnande i början men man kan nog notera att det lär bli glesare längre fram. Då jag inte vill tjuvtitta för mycket så har jag bara läst fram till 1968 och kan nog konstatera att det inte var mycket från, säg, 1967 som jag aldrig hade hört. Skulle väl vara för detta år otypiska saker som Sinatras platta med Jobim, exempelvis.
Följaktligen blev det igår mycket sent 50-tal och under dagen har plattor från cirka 1959 - 61 betats av. Man kan också konstatera att jazzen nådde en sista svindlande höjdpunkt med Miles Davis, Dave Brubeck, Theolonius Monk och andra stora namn innan den dels gick vilse i avantgardeträsket eller alternativt förstelnade i klichéer. Några av 50-talets jazzkillar (särskilt Miles D) var på det hela taget vida coolare än rock'n'roll-artisterna från samma tid. Eftersom boken för övrigt handlar om LP:s så kommer däremot inte Chuck Berry och andra samtida artister med. Och man medger även, i ärlighetens namn, att Elvis första platta egentligen mest är med för den stora inverkan den hade snarare än för den musikaliska kvaliteten (med tanke på att den snoddes ihop väldigt snabbt).
Det värsta är förstås att man numera är lite mer luttrad än när man som, säg, 21-åring satt och läste tidningen Pop och på BLODIGT ALLVAR trodde på allt som skrevs om viss musik för att då och då bli besviken eftersom ens egen upplevelse av en viss artist/grupp inte riktigt, riktigt var densamma som för den exalterade recensenten. Följaktligen märker jag att jag drar lite på munnen åt de ofta måttlösa överdrifter som används om vissa av de plattor som man dock kan utan och innan. Och då gillar jag ändå nämnda plattor.
Det ska för övrigt bli intressant att se hur lång tid det tar arbeta sig igenom boken. Ikväll lär jag nästan hinna in på 1962. Jag skymtar redan Dylan, Stones, Beatles och allt det där som man kan hoppa över så det är ganska svårt veta. Men en trevlig upptäcktsresa blir det säkert, inte minst i Popgiss-tider.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)