25 år av vänskap

 Ovan: Segerrusiga Rootmoset 4 april 1998. Tomas 30 år, Kenneth nyss fyllda 40 år, Kjelle 38 år och jag själv 25 år. 

Genom att ytterligare rota i mina gamla timdagböcker har jag nu lyckats ta reda på exakt när jag första gången slog i hand med både Kenneth och Tomas. Det var om aftonen 7 november 1997 och hemma hos min gamle barndomsvän Anders, som då fyllde 25. Jag hade noterat i blocket "En hel del folk från Ericsson där" och mindes efteråt (som väl var) de två personer som stod tillsammans och som jag bara slog i hand med utan att säga mycket mer till dem. 

När jag så därefter, i den kanske mest uttjatade historien om vårt lag, kom till Effes på alla hjärtans dag 1998 så hade jag talat en gång i telefon med Tomas och visste alltså inte ens vad laget hette. I min anteckningsbok efteråt har jag skrivit att vårt lag bestod av "Thomas Christofferson" (Sic!) samt "Kjelle och Kenneth". Med andra ord uppfattade jag väl inte ens deras efternamn första gången. Kjelle och jag satt dock kvar efter att Tomas och Kenneth gått och snackade bland annat om Genesis så vi hann bekanta oss lite mer på första mötet. 

Det är naturligtvis inte exakt 25 år av vänskap då jag valt att spetsa till rubriken lite. I början kände vi mest varandra och träffades huvudsakligen på giss (förutom att Kenneth och Tomas umgicks privat samt att de träffade Kjelle på jobbet) men vi svetsades ju samman både som lag och som privatpersoner. Det blev alltså seger i Popgiss 4 april 1998 och därefter följde det som jag vill tänka på som vår "gyllene" epok. 

Ovan: Rootmoset, 24 år äldre, inför ännu ett Popgiss 20 mars 2022. 

Denna gyllene epok omfattade ett arrangerat Popgiss 2000 (vilket jag skildrat utförligt i ett tidigare inlägg) och därefter en silverplats i Popgiss 2002, vilket vi var fullkomligt nöjda med eftersom vi å ena sidan fick visa musklerna med ännu en pallplats men å andra sidan samtidigt slapp arrangera det hela en gång till. Det var nämligen rätt slitsamt även om vi gjorde alla nybörjarmisstag som tänkas kan. Kraschen kom dock i Popgiss 2004 då vi, enligt den tidens system, tidigt blev utslagna och därefter tjurigt uteblev från tredje och fjärde deltävlingen. För vem vill sitta på läktaren? 

Efter det några år då vi fick vänja oss vid vad vi på den tiden betraktade som "skräpplaceringar" såsom nionde eller sjätte plats samtidigt som tävlingen ökade i omfång. Vi låg dock konstant kvar där på tio i topp trots att det var många bland både de äldre och de nyare deltagarna som åkte upp och ner omkring oss. Tävlingarna under 00-talet var ofta rätt livade och det flöt mycket öl under broarna, så att säga. 

25 år senare kan jag bara konstatera att vi i Rootmoset får dras med varandra. De övriga tre är några av mina närmaste vänner och vi trivs bra ihop även om vi givetvis kan vara oense eller tjura lite såsom folk gör i en normal och sund relation. Och jag kan även konstatera att musikgiss blev mitt liv. Visst, jag ska inte ljuga, det finns morgnar då jag vaknar upp och tänker "Det är då fan att man inte längre kan lyssna på musik normalt!!! Aldrig mer ett giss!!" Men så tänker jag på gemenskapen och alla vänner och bekanta, nu inte bara i Visby utan även i Nynäshamn och Stockholm. För musikgissandet har spritt sig som en löpeld över konungadömet Sverige de senaste decennierna. 

Men jag har nog slappnat av lite. Rootmoset 2023 är som valfritt gammalt sjuttiotalsband som lever på gamla meriter men som ändå kan blixtra till ibland. Jag tänker inte så tävlingsinriktat privat och även om jag som alltid lyssnar på musik så försöker jag lyssna på det jag tycker om istället för att av träningsskäl pina mig igenom saker jag ändå avskyr. Igår blev det spontant en pizza och ett par öl med Kenneth och vi skålade för vad vi benämnde som "de första 25 åren". Ja, vem vet? 

Distgiss 2023

 

Ovan: Rootmoset i inledning av drabbningen på Donners event 21 januari 2023. 

Tidigt på eftermiddagen 21 januari 2023, framåt 13, så samlades Rootmoset för första gången i år för att bocka av ett Distgiss som, i röran efter pandemierna, blivit förlagt till januari. Vi var vid ganska gott mod och hade tränat på lite olika delar av den hårdare musiken. Dock var vi kanske lite oroliga för att det skulle mycket likartad ”brötmusik” där man inte kan skilja sångarna åt men arrangörerna hade skrivit ett meddelande om att det skulle bli varierat så vi lät oss nöja med det. Ett gäng riktiga veteraner under namnet Tungur Malmur III var arrangörer vid detta giss. 

Det blev en del olika rundor och utan att förlora mig i detaljer ska jag bara ta lite roliga inslag från dessa. Runda ett hade det gotlandsklingande namnet ”Gräve” och jag sa med en gång att ”Digging the Grave” med Faith no More nog kommer med. Det gjorde den mycket riktigt vilket Kjelle och jag med en gång konstaterade med en blick på varandra. Varför vi på slutet blåste Grave utan att ens kunna skylla på högt intag av öl är för mig totalt obegripligt.

Andra rundan ”Doom” tyckte jag var väldigt trevlig och det är ju en genre jag borde lyssna in mig ännu mer på även om jag delvis redan gjort det. Vi hade inga problem med Candlemass och det var gott att höra Cathedral's ”Hopkins (the Witchfinder General)” som är från en av de skivor inom genren som jag kanske lyssnat mest på. Men vi blåste Electric Wizard trots att Tomas trodde att han egentligen borde ha lite koll på dem.

Runda tre var punk och vi satte X-Ray Spex bara på sången. Den här gången mindes vid Risken finns (som vi en gång blåste på grund av tillfällig förvirring) och den enda låt med Blink-182 som jag egentligen kan spelades också. Runda fyra var schlager men dock med tonvikt på de hårdrocksband som deltagit och här var det bara att bocka av utifrån uteslutningsmetoden. Bland låtarna från olika decennier precis innan var jag nära att blåsa ”War Eternal” med Arch Enemy, kanske den skiva jag lyssnat på mest innan gisset. Jag började inse att vi satt lite i ”radioskugga” (vilket enstaka gånger hänt förr) då vi inte hörde exempelvis sången klokt och hade svårt ta även sådant vi normalt ska ta i sömnen. Och, nej, inte heller här kunde vi skylla på öl. I femte omgången, Svenskt, blåste vi på så vis Sabatons ”Carolus Rex” (som jag hörde live 2 februari) då det jag hörde lät... annorlunda. Överlag var kategori ”svenskt” ganska svår för oss. Överlag var dock Kenneth nöjd eftersom han plockade lite udda grejer under resans gång. 

Vi klarade oss hyggligt på sjätte rundan, intron, och i sjunda omgången, ”raprock”, så var vi i det närmaste stolta över att blåsa Kid Rock. Åttonde rundan, ”Hair/Sleaze” var ganska behaglig. Inser dock att minnet var lite diffust i nionde kategorin 1 + 1 men kan säga att den ganska gick komfortabelt åt helvete. På slutet började vi överlag sagga till följd av en kombination av trötthet, öl och allmän uppgivenhet. Även om det inte var dödsmetal i var och varannan låt så blev det hyggligt mycket ”bröööööl” där vi bara satt och sa ”Öh, ja, vem ska vi välja?”

Kategori tio, tyskt, var JÄTTESVÅR och flera namn hade vi inte ens hört när vi fick facit. Elfte kategorin, disco”, gick sådär. Vi klarade oss ganska bra i andra rundan av intron i omgång 12 och där ingick även ”agnarna från vetet”. Vi blåste en låt med Prong som jag normalt skulle ha tagit men jag hörde inte vad som sjöngs. Retfullt nu när Prong till sist kommer. I trettonde och sista kategorin, thrash, klarade vi oss ganska bra (och det hade väl varit fan annars) medan vi sedan rundade av med att mosa den andra halvan av denna vända, covers. Vi var vid det laget ganska slut och även ganska nerstämda över resultatet, en förnedrande 22:a plats som kan ha varit vår sämsta placering någonsin i en större tävling. Vi fick även några omvälvande besked från producent Örjan om att han ställer in försöket med rekordtävling i vår arena, flyttar från ön samt även ställer in höstens tävlingar. Det var lite att ta in, för att uttrycka det milt.

Kjelle och Tomas var trötta och försvann ganska omgående i en taxi som ringts in för ändamålet. Kenneth och jag lommade, tillsammans med några andra nattugglor, upp till Bageriet där vi sammanfattade aftonen över (ännu) en öl. Det var egentligen bara att konstatera att det hade gått åt helvete och att det är nya tag som gäller. Vi tror ändå inte vi ska bli sämre än plats 22 i framtiden. Hoppet är som bekant det sista som överger människan. Annars som alltid ett proffsigt evenemang med god blandning men kanske ändå lite för mycket likartad ”brölmusik” för vår smak bland nyare decennier. Men vi vet också hur svårt det är att göra giss som gör alla nöjda så vi klagar inte.

Träningsläger inför Distgiss

 Klockan 13 21 januari 2023 äger Gotlands senaste tillskott till "stora" giss, Distgiss, rum för sjätte gången. Undertecknad, Robert, har haft lite coaching-samtal med samtliga medlemmar av den nu snart 25-åriga institutionen Rootmoset och vi har delat upp det som följer: 

Kenneth ska lyssna in sig på obskyra äldre saker från exempelvis 70- och 80-talet. Vi kan alla saker som Heep, Sabbath, Purple eller Led Zep men får bara Kenneth de där riktigt udda grejerna från Anno Dazumal så kan det hända att vi ibland tar poäng som få andra lag kniper. 

Kjelle kör med den melodiska biten från 80-talet och framåt. "Inget problem", som han själv sa. 

Tomas, vår indiekille, kör lite av varje inom det fält som inte är stenhårt men som kan komma. Det blir lite stonerrock, lite grunge, lite indie, lite nyare rock av traditionellt slag. Jag har lovat ta Alice in Chains bland grungebanden. 

Med andra ord är det nu bara den stenhårda manglet kvar så det föll ju därmed på min lott. Och det är ju ett litet område, höhö. Så det blir Death Metal, Black Metal och annat bröt. 

Vår stora skräck vore förstås om det kom just för mycket "bröt" på tävlingen. Vi har under några tidigare Distgiss upplevt att man, mitt i en svit av brötlåtar, plötsligt tappar orienteringen och inte riktigt vet när en låt glidit över i en annan och då blir det jobbigt. Väldigt jobbigt. Och låter sångarna därtill väldigt lika med en ändlös rad distade röster så blir det svårt såvida det inte är låtar som sticker ut. Typ, "Heartwork" av Carcass. Jag hoppas den kommer. 

Det var väl allt. Rootmoset är så redo vi kan bli och det får gå som det går. 

Ocean of Sound

 Den femte boken som jag har läst ut i är är "Ocean of Sound" (1995) av David Toop som jag för första gången läste då jag skaffade den någon gång vid sekelskiftet efter att jag hade blivit tipsad om boken i P3 dans. Toop (född 1949) är en musiker och professor Emeritus i ljudteknologi som skrivit ett antal böcker om musik såväl som ljud. Denna fascinerande men något snåriga bok kombinerar i hög grad Toops intresse för både musik och ljud eftersom det är en ganska fritt hållen historik över vad vi kan kalla "ambient musik". Termen myntades först och främst av Brian Eno på sjuttiotalet och kom under sena 80-talet och tidiga 90-talet att förknippas med den stämningsfulla och ofta ganska experimentella elektroniska musik som även kallats bland annat "Intelligent Dance Music". Toop sträcker sig dock längre än så och tar upp nästan allt som vi i modern tid kan kalla "stämningsmusik", från det att Debussy hörde balinesisk folkmusik på Parisutställningen 1889, via Satie, futurister, experimentell jazz och som sagt modern ambient ända fram till när boken kom samtida akter som The Orb eller Biosphere. Dock diskuterar Toop även ljud, dels de som människan frambringar i ett bestämt syfte men även vardagsljuden omkring oss. Här rör han sig igenom mänsklighetens hela historia och kommer ända tillbaka till grottorna i Lascaux och Altamira. Han beskriver även en resa han själv gjord till Venezuelas djunger för att där studera vissa indianfolk (något som dock mer påminner om antropologi eller etnologi än just ljudvetenskap). Överlag är Toop en synnerligen bred och beläst men framför allt mycket nyfiken guide. Det är snabba kast och det är en ingen bok du bara glider igenom men tacknämligt nog består även kapitlen av mindre indelningar med rubriker så att läsaren kan smälta reflektioner över sedan länge döda musik eller intervjuer med i hög grad levande sådana. Bland de som samtalar med Toop finns bland andra Kate Bush, Brian Eno, Riuchi Sakamoto, Brian Wilson, Sun Ra, Alec Paterson och många, många andra musiker som egentligen har det gemensamt att det gjort musik lite utöver det vanliga. En intelligent bok som framför allt lär oss konsten att LYSSNA och TA IN om världens naturliga ljud. 

Hitmaskinen

 

Den fjärde bok som jag har läst ut i år är ”Hitmaskinen” (2015) av John Seabrook. Boken börjar med att författaren, en medelålders man vars musiksmak inte är helt olik min egen (förutom att jag inte började lyssna på hip hop i slutet av nittiotalet) fastnar för den lättsamma topplistemusik som hans barn föredrar och sedan upptäcker att han allt mer kommer att uppskatta den refrängtäta musiken varefter han börjar utforska den moderna och nästintill hegemoniska poperans uppkomst.

Han börjar i Stockholm där Denniz Pop (alias Dag Volle), en förvuxen tonåring som mest vill skapa hits och spela spel så länge han slipper räkna pengarna han drar in, skapar Cheiron-studion. Idén är att man ska jobba i grupp och ha en form av löpande-band-taktik, ungefär som Motown. En av hans adepter är den förre hårdrockssångaren Martin Sandberg (alias Max Martin). Detta gäng skapar sedan ett gäng av de svenska hits som i princip gick mig förbi förutom en låt som jag faktiskt gillar.

Framgångarna fortsätter därefter när gänget plockar upp Backstreet Boys, ett pojkband som kämpar för att slå igenom i sitt hemland men som under tiden är populära i Europa och Japan och rentav hinner slå igenom i Kanada innan de till sist erövrar USA. Max Martin fixar ett antal dunderhits åt gruppen medan Denniz Pop drabbas av sjukdom. Lagom vid tiden för dennes död tar sig Martins gäng an Britney Spears och fixar några superhits till. Skivbolaget Jive, en etikett som tidigare mest pysslat med hip hop, finner sig plötsligt vara branschens guldkalvar tack vare Spears.

Vi får även följa hur brittiska TV-programmet ”Idol” fördes över till USA (och jag påminns än en gång om att Simon Cowell är en elak skitstövel med dålig musiksmak) och en första vinnare, Kelly Clarkson, slår igenom. Ironiskt nog är Clarkson något av en rocker som kommer dåligt överens med den annars omvittnat trevlige Max Martin och tycker denns låtförslag ”Since U Been Gone” är skit som hon inte vill spela in. Dock blir det ändå så och Martin skördar ännu ett gäng hits via den motvilliga popstjärnan.

Läsaren möter därefter de sydkoreanska K-pop-banden och en miljö där artister drillas och skolas på ett sätt som får amerikanska talangjaktstävlingar att framstå som lallande amatörfester. Den så kallade ”Track and Hook”-metoden, som handlar om att dra lyssnarens uppmärksamhet till sig genom att fylla låten med refränger, riff och hooks till max, redovisas liksom Rihannas tröga väg mot framgången innan hon sedan förs fram av singeln ”Umbrella”, ursprungligen skriven för andra artister som ratade den. Här framgår även hur låtar bollas fram och tillbaka mellan olika artister utan större utrymme för personligt uttryck. I sammanhanget dyker även det norska låtskrivarteamet Stargate upp.

Mot slutet skildras även något av Katy Perrys väg mot berömmelsen efter en del harvande och misslyckade satsningar. I en bok rätt fri från pikant skvaller (finns inte så mycket utrymme i dessa miljöer för det) nämns att den religiöst uppfostrade Perry som flicka bad till gud om stora bröst (nu tror jag förvisso att gud, om han funnits, haft lite viktigare saker för sig än att förse en ung kvinna med rejäla lungor) och när hon väl fick det så blev det pinsamt på scen med tanke på hennes kristliga framtoning. Även Perry slår till sist igenom stort.

Vi möter även Max Martin-adepten Dr Luke och dennes tilltänkta stjärna Kesha, ett par som i en rättslig härva drar varandra mot botten. Redan det faktum att Dr Luke i boken skryter med att aldrig har läst ut en bok får honom i mina ögon att framstå som en ganska motbjudande eller åtminstone suspekt typ. Alldeles på slutet möter vi även Daniel Ek och får oss till livs något om Spotify och de stora strömningstjänsternas frammarsch efter en period med piratdelning av låtar.

En bok som på ett utmärkt och brett vis skildrar den idag förhärskande popvärld som håller dagens listor i ett järngrepp. Men medan författaren verkar se detta i något slags optimistiskt ljus och rentav tycks mena att perioden inte har ett slut inom överskådlig tid så ser jag själv, såsom representant för de elända som är minst mottagliga för den musik som skildras i boken, en lång period med steril och ointressant musik som på ett krasst vis tillverkas enbart med avsikten att sälja, sälja, sälja. Det är också en påminnelse om varför jag i allt mindre grad lyssnar på radio. För i en tid när Max Martins adepter håller just populärmusiken i ett järngrepp (dödsgrepp?) så blir enda rimliga motståndshandlingen till sist att inte lyssna.

Konserthösten 2022

 

Efter att jag såg The Cure på Globen 10 oktober 2022 så har konserthösten fortsatt och det blev ytterligare totalt fyra konserter i alla fall.

Det första ägde rum på Slaktkyrkan i just gamla Slakthusområdet, en lokal jag aldrig tidigare besökt. Det blev lite irrande men med hjälp av vänners vägledning kom jag rätt. Omgivningarna var trista och konsertlokalen skyltade med knapp nöd ens med att den var konsertlokal men det var bra akustik och i taket fanns ännu kyrkmålningar som avslöjade något om platsens ursprung. Jag stod rätt lång bak i lokalen och hade god överblick över scenen.

Först ut var det lite hårdpopiga bandet Existenz som spelade 19.35 till 20.06. Det råddades snabbt varpå det lite mer traditionella punkbandet The Headlines gick på och körde 20.31 till 21.04. Återigen en snabb råddning och The Exploited, punklegenderna från Skottland, gick på 21.29 och spelade ganska exakt 75 minuter, till 22.44. Det nostalgiska men ösiga set det avverkade var som följer:

Exploited setlist, 23 låtar på exakt 75 minuter 2129 – 2244

1 Let's Start a War
2 Fight Back
3 Dogs of War
4 The Massacre
5 UK82
6 Chaos is My Life
7 Dead Cities
8 Alternative
9 Noize Annoys
10 Troops of Tomorrow
11 Never Sell Out
12 Beat the Bastards
13 I Believe in Anarchy
14 Holiday in the Sun
15 Cop Cars
16 Fuck the System
17 Porno Slut
18 Army Life
19 Disorder
20 Fuck the USA
21 Sex & Violence
22 Punk's Not Dead
23 It Wasn't Me

Den tidigare hjärtsjuke Wattie verkade för övrigt i fin form men han skulle senare under turnén komma att säcka ihop på scenen i Latinamerika och ordinerades vila långt in på 2023. Därmed skönt att jag fick tillfälle att se dem vid rätt tillfälle.

Åter på ön blev det konserter två dagar i rad, 25 – 26 november. Jag såg då för andra gången de gotländska indierockarna I'm on TV testa ett gäng nya men även gamla låtar på publiken innan huvudakten, Kerosene Kream, gav ett kort men svettdrypande set utan någon död sekund.

Kvällen efter blev det idel gotländska akter i form av punkarna i Wake up Naked in a Rollercoaster (full ställ), The Rebels (som ytterst kompetent körde i huvudsak Black Sabbath-nummer) samt poprockhårdrockarna The Void som rentav haft en hit i Sydamerika och som var väldigt underhållande live med många klädbyten samt en blandning av eget och andras material.

Alla dessa krig ägde för övrigt rum på Joda i hamnen. Första konserten arrangerad av föreningen Vår lilla planet och andra konserten av medlemmarna i The Void.

Säsongen avslutades åter med en Vår lilla planet-konsert på Joda 10 december. Första akten, en trubadurtjej, missade vi i stort sett men vi kom ganska lagom till Christian Kjellvanders väldigt drömska och starka framträdande. Jag hade väntat mer tradrock men fick istället en ljudvägg i shoegazing-stil. Väldigt starkt. De countryinspirerade och sorgsna lokala storheterna Linedance Fever agerade i ett lite ovanligt men roligt arrangemang ”efterband”. Allt som allt en härlig musikalisk avrundning på konsertåret 2022.

Visby, Nynäs, Stockholm...everybody's talking 'bout Pop Muzik!

 

Den strålande 24 september 2022 var det dags för det stora Höstgisset eller egentligen ännu ett Mellangisss, arrangerat av Little Gerhardz. Dagen hade börjat nog så bra och jag hade vaknat tidigt efter att kommit ganska tidigt i säng. Efter en lugn förmiddag blev det till att åka ut mot staden flygplats och hämta Kenneth inför Rootmosets lilla lunch med taktikprat sådär halvannan timme innan det hela gick av stapeln. Efter att ha parkerat bilen promenerade vi ner på stan i det fina höstvädret och intog lite lagom maritim mat på Jessens saluhall, dit även vår extramedlem ”synthar-Mange” infann sig för en öl och lite prat innan vi skulle gå vidare. Det han bli en rejäl måltid och ett par öl per man innan vi så seglade ner mot Donnes event. Som vanligt blev det ett ideligt hälsande på kända och mindre kända gissare på vägen ner och på vägen in i lokalen. Ulf Akermo var tyvärr upptagen just denna helg men herrar Herman Lindholm, Mattias Rydberg och Martin Tarberg var mer än väl på plats för att representera Little Gerhardz. Allt som allt vankades det 264 låtar, från inledande ”Bad Romance” till avslutande ”Loco in Acapulco”. Arrangörerna var snyggt utstyrda i röda Sportspegeln-jackor. Det enda lilla problemet var väl att en av dem (inga namn, men han härstammar från Ösmo) något innan det hela snubblat väldigt olyckligt på väg upp på scenen och i princip skalat av sig all hud på ena skenbenet. Men stilen hölls uppe. Vi hann cirkulera lite och hälsa på ytterligare personer innan de 264 låtarna alltså drog igång. Själva temat var ju TV och TV-program och det blev kända titlar som ”Tur i kärlek”, ”Väderrapporten” eller ”Visst nappar det”. Det blev även en hel del frågor om skivomslag vilket passade åtminstone mig bra. Under pauserna hann jag även prata med personer som jag i något fall inte träffat på uppemot 25 – 30 år vilket var extra roligt. Maten, en tacobuffé, var mer än godkänd. Åtminstone tre starka Popgiss-pokaler. Kvällens stora innovation var för övrigt öl på tapp. Just det faktum att det på Donner's tidigare mest funnit flaskor om beskedliga 33 cl har väl kanske varit lokalens svaghet men det var nu åtgärdat. Carlsberg flödade med andra ord under aftonen. Just ölen gjorde måhända att laget tenderade sjunka en smula för varje runda men likväl så hade vi en lägstanivå på plats tio vilket för övrigt var vårt mål. Den fina tävlingen rundades av i väldigt god tid vid 22.03 varvid eder skribent var så trött och utblåst i huvudet av all musik att han ganska omgående förpassade sig hemåt. Det var ännu fint väder vid promenaden hem.

Redan 14 dagar senare var det åter dags för ett störe giss, denna gång Nynäshamn Music Quiz 8 oktober 2022 med vårt andra lag, 50 Shades of Mos. vår tidsstudieman, Tomas hade lagt upp ett schema för avhämtning av mig och Jenny medan Jessica åkt upp kvällen innan för att få njuta sin skönhetssömn. På båten över träffade vi förstås på ytteligare en delegation representanter för Gotland och det blev även en och annan diskussion om huvudsakligen musik. På grund av oväntade sjukdomsfall och liknande så hade det även bildats en del nya och spännande lag. I övrigt hann vi även med lite läsande, korsord eller bara dåsande i största allmänhet. Anlände så till den stolta staden Nynäshamn vid 10.30 och knallade direkt upp till Skärgårdshotellet. Talande nog blev det snabbt en stabil kö i receptionen. Vi råkade dock ganska tidigt ut för dagens lilla orosmoment – att hinna i tid efter ha hunnit äta. Som tidigare år knallade vi efter incheckningen bort till Jannis Café, alldeles bredvid Nynäshamns folkets hus, där vi tidigare ätit. Den katolska grupp som två år i rad stått på torg stod där även i år och sjöng så högt om Jesus så det hördes in på fiket. Dock visade det sig snabbt att logistiken på det värderade fiket var på väg att braka ihop eftersom det kom cirka 15 personer en slö lördag för att äta mat. Den rådige Jannis fick dock ringa in förstärkning och vi kunde till sist få vår mat även om vi fick slänga i oss den för att sedan ånga över till folkets hus alldeles bredvid. Vi hann dock även snacka lite och gratulera Tomas, som fyllde år. Cirka 12.28 gled vi in i salen där gisset var avsett ta sin början 12.30. Hann rentav hälsa lite folk. Omkring oss satt ett helt gäng gotlänningar men vi såg även många bekanta från andra delar av riket. Från och med 12.30 blev det alltså tio timmars giss med en litterär inramning. Arrangören Maria höll som vanligt låda medan Håkan och Anders i huvudsak skötte det tekniska. Kvällens överlägsna gissdrottningn i vårt lag var Jessica, som gick fram som en slåttermaskin bland numren. Ibland satt vi dock som fån, såsom då den religiösa kultsångaren Pelle Karlsson drog av ”Han är min sång och min glädje”. Mina egna blygsamma bidrag gick ut på att sätta Swe-Danes och Meshuggah eller att förklara att det var CSNY och ej Neil Young som spelade in ”Ohio”. Hade även för en gångs skull glädje av tatueringar då jag i en videofråga kunde identifiera den svårt förvandlade Elliphant via hennes randiga handledstatuering. Komiskt blev även då Jessica vände sig mot mig och sa ”Robert!” när de kom en pajig version av ”Klart för drabbning” vilken jag identifierade som Svullo och Sickan Karlsson trots att jag aldrig hört den utan enbart läst om den för 30 år sedan. Tur ska man ha. Mot slutet höll vi dock på att krevera när vi inte satte den Galenskaparna-relaterade ”I'm a Train” (”Säng, säng, säng”) med Albert Hammond. Våra lärarinnekollegor disciplinerade rentav Tomas och mig en smula angående konsumtion av Landsort lager och som de artiga män vi nu är så lydde vi. Det blev dock en brutal strid om fjärdeplatsen mellan oss Little Gerhardz (denna dag förstärkta med Terry Ericsson). Till sist kroknade vi dock på slutet och hamnade på en femteplats vilket dock var den bästa placeringen någonsin i Nynäshamn samtidigt som vi även var bästa gotländska laget (i alla fall rena laget då den gotlänning fanns med i vinnarlaget). Trea blev fjolårsvinnarna Slinkorna, tvåa Looserville och etta Set Pounds. Blev de sedvanliga gratulationerna och cirkulerandet och vi fick även tacka arrangörerna. Efter tävlingen försökte jag även cirkulera lite i baren på nedre botten men då lediga platser sanades och jag i övigt var både stinn och trött tog jag det demokratiska beslutet att återvända till hotellet.

Den lilla Nynäshamns-odyssén avslutades för övrigt på ett trevligt vis. Efter en lugn söndag i Stockholm där jag umgåtts med min syster och hennes familj och ätit på Akkurat så var det på måndagen 10 oktober dags för ännu en femtioårspresent, konsert med The Cure på Globen. Konserten var utsatt till 19.15 och efter att min syster och jag tagit en snabb måltid i hennes lägenhet två stationer bort så rörde vi oss lite efter 18 iväg. Denna afton var det även match mellan Hammarby och Varberg så perrongen var proppfull med de för all del trevliga grönvita färgerna. Vi hade inte med oss hörlurar så vi stannade till vid en försäljare som dock tog skakande 120 kronor paret för de små plastbitarna som jag bestämde mig för att hädanefter vårda ömt. Då jag inte varit på en arenakonsert sedan kanske 2011 så blev jag lite förbluffad över den höga säkerheten med metalldetektorer och annan skit. Hann därefter köpa tilltugg och rentav prata med lite folk från Nynäshamn som jag åter träffade. Vi noterade dock att stolarnas numrering var en smula konstiga och insåg senare att vi hade satt oss på fel plats. Hade en rätt bra utsikt över scenen där vi satt även om det lite kändes som att vi var på bio där vi nu satt med vår popcorn och cola. Konserten var alltså utsatt till 19.15 och på slaget 19.15 gick förbandet, The Twilight Sad, på. Vi visste inte ens att det skulle vara förband. Denna skotska orkester körde sedan i exakt 45 minuter en malande svartorck med inslag av Shoegaze. Råddandet därefter förbluffande snabbt (alltså verkar gå som på räls numera) och exakt 20.31 klev The Cure på sven under publikens jubel. Man öppnade med någon för mig okänd låt (ny?) och blandade därefter klassiker med något mer udda nummer. Rob Smith hinner dock nämna att man ska köra ännu en ny låt, ett nummer som i övrigt låter helt okej. Som vanligt var bandet orörligt förutom Simon Gallup som studsade omkring lite. Överlag blev det många nummer från ”Disintegration”. På slutet hörde jag en ung man bakom mig klaga över ”många jobbiga låtar” lagom när bandet gick av scen efter en timme och fyrtiofem minuter. De återkom snart och Rob förklarade att man nu skull köra några nummer från ”Pornography” varvid jag inombords flinade åt ungdomarna bakom (som jag förstås trodde var slölyssnare som bara väntade på ”Friday I'm in Love”) som nu skulle få var de förmodligen inte tålde. Efter att bandet dragit igenom fina version av ”Cold”, ”A Strange Day” och ”One Hundred Years” (där jag rent av sjöng med medan min syster skrattade åt mig) hörde jag samma unge man bakom mig säga ”Det här är Cure för mig”. Ungdomarna hoppade när bandet senare körde ”Primary” i samband med att de gått av en andra gång för att sedan återkomma och raka av några av de mest kända numren ur sin katalog. Rob gick rentav fram och tillbaka över scenen en gång. Tyckte dock publiken var lite slö och förblev slö även under dessa nummer. Efter ”Boy's Don't Cry” och en speltid på totalt två timmar och 34 minuter gick bandet av för gott och vi kunde röra oss hemåt. Såg rentav en och annan genuin svartrockare i ett hav av braksvennar på vägen ut. Överlag roligt att se att The Cure i alla fall håller stilen trots att de numera är en slags gothrockens eget Rolling Stones.