Ja, ursäkta det lilla skämtet i rubriken men kunde inte låta bli. Faktum är att det ju för några år sedan (2010?) gjordes en ansats till en svartrocksfestival på ön kallad just Gothland men det hela rann ut i sanden efter ett evenemang.
Om onsdagen 4 maj 2016 blev det hur som haver tämligen gotisk stämning i regi av anrika kulturföreningen Roxy. Som gotlänning är man ju löjligt bortskämd med musik men det finns alltid tomrum som kan fyllas. De vanligaste konsertalternativen på ön är ju att se stora och mainstreampopulära artister (Hellström, Maggio m.fl.) på Wisby Strand eller att se blandningar av gamla rockakter och nya rockakter som låter gamla på stadens mindre spelställen. Allt detta är jättetrevligt men jag har länge saknat lite av "Roxy-andan" där föreningen kan fylla ut med något smalare artister så som man gjorde under storhetstiden på glada 90-talet (ja, nu är jag subjektiv som attan här).
Men nu har man alltså gjort en drive med en rad planerade konserter och först ut är Nicole Sabouné som jag hade nöjet att se som en av de första akterna på Popaganda i augusti 2014. De då dåliga vädret passade ganska bra till hennes mörka och storslagna rock. Och nu var det så dags igen. Vi hade felaktigt fått lite information om att förbandet skulle gå vid 20-tiden men så var inte riktigt fallet utan 22-tiden låg sanningen närmare. Så Tomas och undertecknad cirkulerade mest. Scenen var på baksidan av Joda och jag funderade på om detta eventuellt var samma lokal som för 20 år sedan inhysten den så kallade "Folkparken" (där jag bland andra såg Teddybear) men det är som sagt länge sedan och minnet kan bedra mig. Det var hur som helst en bra och rymlig lokal med, som det skulle visa sig, bra akustik.
Något efter 22 gick förakten, Annika Wassén med band, på. Hon framförde en ganska personlig syntdriven musik med texter om livet som outsider men även tonsatta Boye-dikter. Tråkigt nog spelade hon bara cirka 20 - 30 minuter. Kring 23.15 gick Nicole på och körde allt som allt i en dryg timme (inte så snålt som det kan verka med tanke på att hon totalt bara släppt 86 minuters albummaterial). Tyngdpunkten låg givetvis på den nya och lite mer introverta plattan "Miman" men även tre - fyra av de väldigt snärtiga numren från debuten dök upp, såsom "Unknown photos from a forthcoming funeral" och mot slutet "Win this Life". Särskilt "funeral" har ju ett oerhört intensivt driv på scenen. Mellan låtarna pratades det inte mycket utan det blev ett och annat "tack" och så presenterades bandet ganska snabbt. Även om det inte var proppfullt så var uppslutningen rätt god och i nivå med hur det brukade vara på klassiska Roxy-konserter. Överlag en av de bättre konsertupplevelser jag haft i Visby sedan jag såg INVSN för över två år sedan. Ser fram emot fler konserter av samma format.
torsdag 5 maj 2016
fredag 29 april 2016
Rootmoset har medvind
För läsare som eventuellt väntar på en rapport från finalen i Popgiss så måste jag tyvärr meddela att den mer detaljerade rapporten låter vänta lite på sig då facit och annat ännu inte är ute på hemsidan. Så det blir mest några positiva reflektioner kring den senaste tidens tävlingar och Rootmosets dagsform i sitt 16:e år.
Popgissfinalen var riktigt kul även om jag vet att folk efteråt hade de mest varierade åsikter om musiken och de olika genrerna. Dock är det ju ändå ytterst arrangörerna som väljer musiken och man kan inte göra alla glada. Den vanligaste trenden var väl att lite äldre deltagare klagade över "för mycket modernt" och/eller "för lite gitarrer". Å andra sidan minns jag hur yngre personer (och helst då tjejer) för några år sedan beskrev själva tävlingen som "Gubbrockgiss". Så det går aom sagt aldrig att göra alla glada. Rootmoset hade hur som helst en bra eftermiddag och kom totalt sexa i den tredje deltävlingen och var därmed säkrade för finalen där vi kom nia. Den var dock ganska svårt men vi kunde konstatera att det kanske var vårt bästa resultat i stora Popgiss på mycket länge.
Igår deltog vi så i april månads CreppyQuizz där vi, till vår egen relativa förvåning, ledde hela kvällen och sopade hem en visst med totalt 99 poäng av 129 möjliga. Även det var en skön bekräftelse på att vi faktiskt är i ganska fin form och igår gjorde vi även en klassisk laginsats där alla bidrog och vi kunde snacka ihop oss på bästa Rootmoset-manér. Jämte de vanliga Creppyquizzen ser vi nu fram emot höstens stora Distgiss och jag tror även det dyker upp något Music & Quiz där under perioden. Vi har i alla fall redan delat upp den hårda musiken mellan oss. Får väl se vad det blir av det.
To be continued...
Popgissfinalen var riktigt kul även om jag vet att folk efteråt hade de mest varierade åsikter om musiken och de olika genrerna. Dock är det ju ändå ytterst arrangörerna som väljer musiken och man kan inte göra alla glada. Den vanligaste trenden var väl att lite äldre deltagare klagade över "för mycket modernt" och/eller "för lite gitarrer". Å andra sidan minns jag hur yngre personer (och helst då tjejer) för några år sedan beskrev själva tävlingen som "Gubbrockgiss". Så det går aom sagt aldrig att göra alla glada. Rootmoset hade hur som helst en bra eftermiddag och kom totalt sexa i den tredje deltävlingen och var därmed säkrade för finalen där vi kom nia. Den var dock ganska svårt men vi kunde konstatera att det kanske var vårt bästa resultat i stora Popgiss på mycket länge.
Igår deltog vi så i april månads CreppyQuizz där vi, till vår egen relativa förvåning, ledde hela kvällen och sopade hem en visst med totalt 99 poäng av 129 möjliga. Även det var en skön bekräftelse på att vi faktiskt är i ganska fin form och igår gjorde vi även en klassisk laginsats där alla bidrog och vi kunde snacka ihop oss på bästa Rootmoset-manér. Jämte de vanliga Creppyquizzen ser vi nu fram emot höstens stora Distgiss och jag tror även det dyker upp något Music & Quiz där under perioden. Vi har i alla fall redan delat upp den hårda musiken mellan oss. Får väl se vad det blir av det.
To be continued...
lördag 9 april 2016
Lärdomar av 16 års musik
Det lär komma en rapport om den rafflande finalen i Popgiss 2016 men innan dess tänkte jag förströ er med några kommentarer angående vårt träningsläger innan själva tävlingen. Jag vill först ge en eloge till Kjelle, en man som verkligen offrar sig för laget, då han lovade att lyssna på de otaliga flick- och pojkbanden från 1990 och framåt. Det blev varannan dag pojkband och varannan dag flickband. Jag har från säker källa att hans hustru vid minst ett tillfälle utbrustit "Jag är så jävla trött på pojkband!" Lyckligtvis kom det åtminstone en låt som Kjelle klippte genom sitt idoga lyssnande även om han även hade att svårt att smälta sådant som NSYNCS slakt på "More than a Feeling"...
Själv matade jag igenom totalt 152 speltimmar med hits från 2000 till 2016. Det blev en grovlyssning men jag lyssnade även om i några fall. Jag har härtill även dragit några slutsatser (som ni kan ta med eller utan humor, beroende på er musiksmak).
Låter det som en förkyld vit kvinna - troligen Britney Spears.
Låter det som en förkyld svart kvinna - troligen Rihanna.
Extra allt i sången - troligen Beyoncé. Är det flera bakom kan det vara Destiny's Child.
Pojkbandsballad. Pick and chose. Det kan vara vem som helst av dem då de alla låtar lika. Låter det lite Max Martin-aktigt (stomp, stomp, stomp och DÄR kom refrängen) kan det vara Backstreet Boys även om den rackaren även skrev låtar åt resten av gänget. Finns det någon röst i smeten som låter lite välbekant så är det troligen Take That med Robbie Williams i sättningen (nytt eller gammalt). Är det bara en som sjunger och det låter som en korsning mellan en lätt Van Morrisson och Hothouse Flowers är det troligen Ronan Keating.
Hel- eller halvporriga flickbandslåtar. Troligen Sugababes eller Pussycat Dolls. Men det finns en drös till dessvärre.
Stånkig och stönig sängkammarsoul. Troligen Jason DeRulo. Presenterar han sig i början som Jason DeRulo så är det troligen han.
Linkin Park eller Limp Bizkit? Därom tvista de lärde. Linkin har dock lite mer dov sång och mer putsat gitarrmangel (det lät motsägelsefullt men det är så man kan beskriva dem). Limp rappar lite mer.
Creed, Nickelback eller någon annan av de där lättgrungebanden med skitnödig sång? Omöjligt att svara på. Men testa att slänga in Nickelback utifrån principen "krångla inte till det".
Stekarhouse? Samma som ovan. Krångla inte till det utan skriv Ddvid Guetta.
Your average hip hop? Jäkla svårt. Chansa på antingen Jay-Z eller Kanye West. Statistiskt bör du få rätt förr eller senare.
Det är ungefär de stalltips jag kan ge efter att ha matat igenom alla dessa timmar. Mycket av listmusiken är som så ofta menlös eller rentav outhärdlig men det finns alltid en del guldkorn.
Själv matade jag igenom totalt 152 speltimmar med hits från 2000 till 2016. Det blev en grovlyssning men jag lyssnade även om i några fall. Jag har härtill även dragit några slutsatser (som ni kan ta med eller utan humor, beroende på er musiksmak).
Låter det som en förkyld vit kvinna - troligen Britney Spears.
Låter det som en förkyld svart kvinna - troligen Rihanna.
Extra allt i sången - troligen Beyoncé. Är det flera bakom kan det vara Destiny's Child.
Pojkbandsballad. Pick and chose. Det kan vara vem som helst av dem då de alla låtar lika. Låter det lite Max Martin-aktigt (stomp, stomp, stomp och DÄR kom refrängen) kan det vara Backstreet Boys även om den rackaren även skrev låtar åt resten av gänget. Finns det någon röst i smeten som låter lite välbekant så är det troligen Take That med Robbie Williams i sättningen (nytt eller gammalt). Är det bara en som sjunger och det låter som en korsning mellan en lätt Van Morrisson och Hothouse Flowers är det troligen Ronan Keating.
Hel- eller halvporriga flickbandslåtar. Troligen Sugababes eller Pussycat Dolls. Men det finns en drös till dessvärre.
Stånkig och stönig sängkammarsoul. Troligen Jason DeRulo. Presenterar han sig i början som Jason DeRulo så är det troligen han.
Linkin Park eller Limp Bizkit? Därom tvista de lärde. Linkin har dock lite mer dov sång och mer putsat gitarrmangel (det lät motsägelsefullt men det är så man kan beskriva dem). Limp rappar lite mer.
Creed, Nickelback eller någon annan av de där lättgrungebanden med skitnödig sång? Omöjligt att svara på. Men testa att slänga in Nickelback utifrån principen "krångla inte till det".
Stekarhouse? Samma som ovan. Krångla inte till det utan skriv Ddvid Guetta.
Your average hip hop? Jäkla svårt. Chansa på antingen Jay-Z eller Kanye West. Statistiskt bör du få rätt förr eller senare.
Det är ungefär de stalltips jag kan ge efter att ha matat igenom alla dessa timmar. Mycket av listmusiken är som så ofta menlös eller rentav outhärdlig men det finns alltid en del guldkorn.
fredag 1 april 2016
Popgiss 2016 - deltävling två
Så var det 19 mars 2016 och deltävling två i Popgiss. Vi hade suttit febrilt och matat musik hemma eftersom vi förstås inte hade en aning om vad som komma skulle efter den "svenska" deltävlingen. En brittisk? En amerikansk? Efter presentation av MC Wennblad och några uppvärmningslåtar så förstod vi ganska snart vart det barkade hän.
Vi hörde nämligen ingenting nyare än något från sent 80-tal (Sidney Youngblood och Pixies) och mycket riktigt så presenterades i samband med facit "de antika spelen", alltså enbart musik från cirka 1950 till 1990. Det var för övrigt nu jag noterade att jag hade rätt rejäl nytta av mitt träningslyssnande. Eller skulle komma att få det, snarare. Mycket i inledningen var skäligen enkelt (för oss i alla fall) men där fanns ändå en del luringar. Roliga följdfrågor kom också att presenteras vid varje pass. Eller gren.
Det var exempelvis inga svårigheter med att veta vem Beatles kompade i början av karriären (Tony Sheridan) men vi kom banne oss inte ihåg i vilken västtysk stad Elvis gjorde militärtjänst. Att Rose Mary Clooney gjorde "Mambo Italiano" lärde jag mig under träningen men ingen av oss kom ihåg att det var Bobby Vinton (bland alla smörsångare) som hade gjort "Blue Velvet". Bommade även Skeeter Davis vackra "The End of the World" och för andra gången blåste vi de jävla Love Affair (de ska inte hända en tredje gång)!!!
Även andra halvan av 50- och 60-tal var lite kvistig så vi var glada när gamla vänner som The Who och Stones dök upp. Det blev lite mer behändigt på 70-talet. Hade varit skandal om vi inte vetat att Hipgnosis designade Pink Floyds skivomslag, exempelvis, eller delar av Huey Lewis & the News kompade Elvis Costello i början av hans karriär. Kjelle började gnistra under 70-talet och resonerade sig tillsammans med Kennet fram till svaren i några fall. Särskilt senare halvan av 70-talet var vi nära att spika då vi mer eller mindre bara kunde skratta oss igenom de för oss kända låtarna, hits eller obskyra. Kändes bra vid det laget.
Under 80-talet brakade Tomas igång på allvar och även en del av mina egna gamla favoriter dök upp så det blev ännu en avspänd stund. Trots att vi inte visste att Paul McCartney hade släppt sju(!) album under 80-talet. Följdfrågorna på andra halvan av 80-talet klarades av nästan i förbifarten (fyra av fem rätt) samtidigt som vi så gott som spikade omgången. Var i alla fall bäst på någon av 80-talskategorierna, tror jag.
Några intron följde innan vi gick gissa billboardettor. Detta gick väl hyfsat även om vi kan konstatera att mycket konstigt kan bli etta på billboard. Vi tog oss något så när igenom duetter (dock inte bäst, som sist). Därefter följde lite kvinnliga artister och till sist manlig hårdrock/punk och annat roligt bröt. Till vår förvåning och stolthet hade vi nått en fjärdeplats innan kvällen var över och ligger i skrivande stund sexa i hela tävlingen. Om inte arrangörerna nu spelar oss århundradet Popgiss-spratt så kan vi vara ganska säkra på att det är musik från 1990 och framåt som kommer i finalen. Så denna vecka har vi vetat på ett ungefär vad vi ska lyssna på alla fall. Mycket 00-talet har det blivit.
Spänningen är olidlig inför finalen 9 april. To be continued...
Vi hörde nämligen ingenting nyare än något från sent 80-tal (Sidney Youngblood och Pixies) och mycket riktigt så presenterades i samband med facit "de antika spelen", alltså enbart musik från cirka 1950 till 1990. Det var för övrigt nu jag noterade att jag hade rätt rejäl nytta av mitt träningslyssnande. Eller skulle komma att få det, snarare. Mycket i inledningen var skäligen enkelt (för oss i alla fall) men där fanns ändå en del luringar. Roliga följdfrågor kom också att presenteras vid varje pass. Eller gren.
Det var exempelvis inga svårigheter med att veta vem Beatles kompade i början av karriären (Tony Sheridan) men vi kom banne oss inte ihåg i vilken västtysk stad Elvis gjorde militärtjänst. Att Rose Mary Clooney gjorde "Mambo Italiano" lärde jag mig under träningen men ingen av oss kom ihåg att det var Bobby Vinton (bland alla smörsångare) som hade gjort "Blue Velvet". Bommade även Skeeter Davis vackra "The End of the World" och för andra gången blåste vi de jävla Love Affair (de ska inte hända en tredje gång)!!!
Även andra halvan av 50- och 60-tal var lite kvistig så vi var glada när gamla vänner som The Who och Stones dök upp. Det blev lite mer behändigt på 70-talet. Hade varit skandal om vi inte vetat att Hipgnosis designade Pink Floyds skivomslag, exempelvis, eller delar av Huey Lewis & the News kompade Elvis Costello i början av hans karriär. Kjelle började gnistra under 70-talet och resonerade sig tillsammans med Kennet fram till svaren i några fall. Särskilt senare halvan av 70-talet var vi nära att spika då vi mer eller mindre bara kunde skratta oss igenom de för oss kända låtarna, hits eller obskyra. Kändes bra vid det laget.
Under 80-talet brakade Tomas igång på allvar och även en del av mina egna gamla favoriter dök upp så det blev ännu en avspänd stund. Trots att vi inte visste att Paul McCartney hade släppt sju(!) album under 80-talet. Följdfrågorna på andra halvan av 80-talet klarades av nästan i förbifarten (fyra av fem rätt) samtidigt som vi så gott som spikade omgången. Var i alla fall bäst på någon av 80-talskategorierna, tror jag.
Några intron följde innan vi gick gissa billboardettor. Detta gick väl hyfsat även om vi kan konstatera att mycket konstigt kan bli etta på billboard. Vi tog oss något så när igenom duetter (dock inte bäst, som sist). Därefter följde lite kvinnliga artister och till sist manlig hårdrock/punk och annat roligt bröt. Till vår förvåning och stolthet hade vi nått en fjärdeplats innan kvällen var över och ligger i skrivande stund sexa i hela tävlingen. Om inte arrangörerna nu spelar oss århundradet Popgiss-spratt så kan vi vara ganska säkra på att det är musik från 1990 och framåt som kommer i finalen. Så denna vecka har vi vetat på ett ungefär vad vi ska lyssna på alla fall. Mycket 00-talet har det blivit.
Spänningen är olidlig inför finalen 9 april. To be continued...
söndag 6 mars 2016
Popgiss 2016 - deltävling ett (och lite annat)
Så var då stunden äntligen kommen. Efter att nästan krampaktigt ha matat artister och grupper (mest grejer från 00-talet samt hip hop) så var den stora dagen här. Jag hade hämtat upp Kennet och vi intog en enkel måltid tillsammans och snackade ihop oss lite innan vi knallade ned till Donners event där de XIII:e popgissspelen (som tävlingen nu kallades) skulle hållas. Tomas väntade redan på oss då vi kom. Allt flöt på oerhört bra. Vi hängde av oss, fick vårt bord, provianterade, kollade över pennorna. Den sista pusselbiten – Kjelle – dök upp och tävlingen började i väldigt god tid med anförande av en tredjedel av arrangörsteamet.
Redan då vi såg svaren på första kategorin, intron, noterade vi ganska snabbt att det var idel svenska artister. Och innan någon av oss hann utveckla den tanken vidare (vi talar här sekunder) fällde konferencieren kommentaren ”Välkommen till den svenska deltävlingen”.
Svensk musik! Ja, det skulle spelas idel svensk musik på tävlingen vilket, enligt min bedömning togs emot med varierade reaktioner vid borden i salen. Hörde bestämt några som jublade eller applåderade lite medan några lag satt tysta (om det sedan berodde på chock, avsmak eller bara ”whatever” får läsaren själv avgöra). I vilket fall så kom resultaten i tävlingen – med något undantag – att variera lite. Det rördes alltså – med ett undantag – om i grytan. För egen del tog vi det hela med ro då vi även noterade att urvalet genast blev oerhört mycket mindre då vi hölls oss inom konungadömet Sveriges gränser.
Vi klarade oss egentligen hyggligt på alla decennier och kunde åtminstone konstatera att vi höll en viss jämnhet även om en del följdfrågor var kvistiga (vad Rock-Olga hette på riktigt hade vi kanske inte gått in för att nöta in). Som vanligt hade vi svårt med de här svenska sextiotalsbanden som Kjelle ändå hade pluggat in. Dock hade han viss nytta av sitt lyssnande då vi satte några grejer. Det fanns förstås med några extremt lätta samt någon enstaka artist som ingen (enligt mellansnack i pauserna) hade hört talas om ens när svaret kom. Var lite nöjd med att jag klippte Jailbird Singers efter att ha sett en dokumentär med dem rätt nyligen.
Vi visste inte att Gärdesfesten kunde ha fått hette Skeppsholmsfesten men kunde gissa oss till att Ulf Lundell blev refuserad av skivbolag på grund av bristande politiskt budskap eller vilken klassisk skivbutik från 70-talet som efterfrågades (Pet Sounds). Och har faktiskt via mitt eget lyssnande kläm på vems om gjorde ”Hooked on a Feeling” i original (B J Thomas). När det kom en helt okänd ABBA-låt blåste vi den magnifikt. ”Så här bra producerade saker FANNS bara inte i Sverige på 70-talet”, som Kjelle konstaterade. Däremot nästan slogs Kjelle och Kennet om att först nämna Merit Hemmingson. Nästan introvarning.
Av samma skäl satte vi lätt Bathory under 80-talet eftersom det inte fanns något annat som lät så ens i Europa på den tiden med undantag för Venom, troligen. På 90-talet kom textcitat vilket påminde oss om att vi ibland lyssnat slarvigt även på en del väldigt kända låtar. Tomas glänste rejält på 90-talet och klippte exempelvis Fireside innan låten ens börjat. Vi slackade lite på 00-talet men glänste närmast på 10-talet, inte minst då vi bekymmerfritt radade upp de poptjejer vi lyssnat på. Dock grämde sig Tomas över att han i hettans stund skrev Beatrice Eli istället för Dolores Haze.
Vi klarade oss väl hyggligt på duetter och regionala skivbolag men hade ett totalt helvete med svensk hip hop då vi rentav satt och dividerade så mycket så vi missade att en Linda Pira-låt spelades trots att det var en av få vi kanske hade klarat. Vårt lågvattenmärke. Kunde även något så när sätta skivomslag och år men blev rejält chockade (i positiv mening) då vi var bäst i hela tävlingen på COVERS. Covers!!!! Ja, någon ska väl det också ske. En gång var tionde år, kanske? Gjorde även ett hyggligt jobb på den avslutande dansmusiken. Behövde i alla fall inte skämmas.
Allt som allt kom vi i alla på en 11:e plats (12:a på listan men med två lag på en delad plats ovanför oss) vilket var något så när även om vi hade velat ligga minst topp tio. Det rördes som sagt om i grytan lite men de redan förhandstippade vinnarna Dr Zoom gynnades tydligen extremt av tävlingen och gjorde som i förra mellangisset – parkerade sig på förstaplatsen efter en runda för att därefter bara öka avståndet ned till övriga lag. Som det nu var så skilde det 33 poäng mellan Dr Zoom och tvåan. Barcelona mot FF Åtvidaberg, ungefär. I vilket fall var det ett kul grepp även om vi är mer förvirrade än någonsin inför nästa omgång 19 mars. To be continued...
Bara några dagar senare slog vi emellan med en liten vända på de gamla invanda Creperiet och en tävling anordnad av The Gotländskt utseende. Trots ett roligt upplägg med mikrofrågor kring en rad subkulturer så hamnade vi på en förnedrande femte plats och kände onekligen av en viss formsvacka. Just då i alla fall.
Desto gladare var stämningen igår då vi efter en förtjusande förfest letade oss ned till Wisby Hof och klubben Wall of Sound för att se det eminenta husbandet exekvera Bowie-låtar under 90 minuter. Det är vid de här tillfällena man är så glad att man bor i kulturstaden Visby med en uppsjö av duktiga, spännande, sköna och roliga människor. En magisk kväll blev det då vi diggade, cirkulerade, snackade och hade det trevligt i största allmänhet.
Redan då vi såg svaren på första kategorin, intron, noterade vi ganska snabbt att det var idel svenska artister. Och innan någon av oss hann utveckla den tanken vidare (vi talar här sekunder) fällde konferencieren kommentaren ”Välkommen till den svenska deltävlingen”.
Svensk musik! Ja, det skulle spelas idel svensk musik på tävlingen vilket, enligt min bedömning togs emot med varierade reaktioner vid borden i salen. Hörde bestämt några som jublade eller applåderade lite medan några lag satt tysta (om det sedan berodde på chock, avsmak eller bara ”whatever” får läsaren själv avgöra). I vilket fall så kom resultaten i tävlingen – med något undantag – att variera lite. Det rördes alltså – med ett undantag – om i grytan. För egen del tog vi det hela med ro då vi även noterade att urvalet genast blev oerhört mycket mindre då vi hölls oss inom konungadömet Sveriges gränser.
Vi klarade oss egentligen hyggligt på alla decennier och kunde åtminstone konstatera att vi höll en viss jämnhet även om en del följdfrågor var kvistiga (vad Rock-Olga hette på riktigt hade vi kanske inte gått in för att nöta in). Som vanligt hade vi svårt med de här svenska sextiotalsbanden som Kjelle ändå hade pluggat in. Dock hade han viss nytta av sitt lyssnande då vi satte några grejer. Det fanns förstås med några extremt lätta samt någon enstaka artist som ingen (enligt mellansnack i pauserna) hade hört talas om ens när svaret kom. Var lite nöjd med att jag klippte Jailbird Singers efter att ha sett en dokumentär med dem rätt nyligen.
Vi visste inte att Gärdesfesten kunde ha fått hette Skeppsholmsfesten men kunde gissa oss till att Ulf Lundell blev refuserad av skivbolag på grund av bristande politiskt budskap eller vilken klassisk skivbutik från 70-talet som efterfrågades (Pet Sounds). Och har faktiskt via mitt eget lyssnande kläm på vems om gjorde ”Hooked on a Feeling” i original (B J Thomas). När det kom en helt okänd ABBA-låt blåste vi den magnifikt. ”Så här bra producerade saker FANNS bara inte i Sverige på 70-talet”, som Kjelle konstaterade. Däremot nästan slogs Kjelle och Kennet om att först nämna Merit Hemmingson. Nästan introvarning.
Av samma skäl satte vi lätt Bathory under 80-talet eftersom det inte fanns något annat som lät så ens i Europa på den tiden med undantag för Venom, troligen. På 90-talet kom textcitat vilket påminde oss om att vi ibland lyssnat slarvigt även på en del väldigt kända låtar. Tomas glänste rejält på 90-talet och klippte exempelvis Fireside innan låten ens börjat. Vi slackade lite på 00-talet men glänste närmast på 10-talet, inte minst då vi bekymmerfritt radade upp de poptjejer vi lyssnat på. Dock grämde sig Tomas över att han i hettans stund skrev Beatrice Eli istället för Dolores Haze.
Vi klarade oss väl hyggligt på duetter och regionala skivbolag men hade ett totalt helvete med svensk hip hop då vi rentav satt och dividerade så mycket så vi missade att en Linda Pira-låt spelades trots att det var en av få vi kanske hade klarat. Vårt lågvattenmärke. Kunde även något så när sätta skivomslag och år men blev rejält chockade (i positiv mening) då vi var bäst i hela tävlingen på COVERS. Covers!!!! Ja, någon ska väl det också ske. En gång var tionde år, kanske? Gjorde även ett hyggligt jobb på den avslutande dansmusiken. Behövde i alla fall inte skämmas.
Allt som allt kom vi i alla på en 11:e plats (12:a på listan men med två lag på en delad plats ovanför oss) vilket var något så när även om vi hade velat ligga minst topp tio. Det rördes som sagt om i grytan lite men de redan förhandstippade vinnarna Dr Zoom gynnades tydligen extremt av tävlingen och gjorde som i förra mellangisset – parkerade sig på förstaplatsen efter en runda för att därefter bara öka avståndet ned till övriga lag. Som det nu var så skilde det 33 poäng mellan Dr Zoom och tvåan. Barcelona mot FF Åtvidaberg, ungefär. I vilket fall var det ett kul grepp även om vi är mer förvirrade än någonsin inför nästa omgång 19 mars. To be continued...
Bara några dagar senare slog vi emellan med en liten vända på de gamla invanda Creperiet och en tävling anordnad av The Gotländskt utseende. Trots ett roligt upplägg med mikrofrågor kring en rad subkulturer så hamnade vi på en förnedrande femte plats och kände onekligen av en viss formsvacka. Just då i alla fall.
Desto gladare var stämningen igår då vi efter en förtjusande förfest letade oss ned till Wisby Hof och klubben Wall of Sound för att se det eminenta husbandet exekvera Bowie-låtar under 90 minuter. Det är vid de här tillfällena man är så glad att man bor i kulturstaden Visby med en uppsjö av duktiga, spännande, sköna och roliga människor. En magisk kväll blev det då vi diggade, cirkulerade, snackade och hade det trevligt i största allmänhet.
onsdag 27 januari 2016
Erroll Norstedt
Alla vi som vuxit upp på landsbygden har nog någon gång velat därifrån eftersom vi känt oss isolerade och tyckt att allt roligt verkade hända någon annanstans. Otaliga är exemplen på hur många av de mest kosmopolitiska svenskarna egentligen är inflyttade lantisar som försöker kapa alla trådar till sitt förflutna genom att byta stil in i minsta detalj. Och finns det någon svensk artist som genom sin musik (delvis), sin persona och sin publik lyckats fånga allt som anses negativt med landsbygd - låga inkomster, låg utbildning, låg socioekonomisk status överlag, provinsialism, inskränkthet, bonnighet, grova manér, dålig smak, fula frisyrer, fula kläder, fula dialekter, och så vidare, och så vidare, och så vidare – så finns det nog bara en enda kandidat.
Eddie Meduza. Jag hörde honom första gången då jag var cirka 14 och en äldre släkting spelade upp några av hans allra mest skabrösa nummer (mycket könsord) jämte standardnummer som ”Mera brännvin” och i den åldern tyckte jag förstås det var rätt roligt även om det även var lite grovt och väl pang på, sådär. Och sedan kom Eddie Meduza att bilda ett evigt soundtrack till (inte fullt så) pastorala scenarier. Där de söps så det räckte och där det fanns extra mycket raggare eller bilburen ungdom, där dånade alltid Eddie Meduza ur kassettradion i någon Amazon. Själv var jag en rätt städad ung man men jag rörde mig i utkanten av de här miljöerna där alla ändå kände alla.
När jag ser tillbaka på det och rentav försöker intellektualisera Eddie Meduza så går det utmärkt att jämföra hans relation med sin publik med den som exempelvis framlidne Bowie hade. För Eddie kan sägas vara de misslyckades och marginaliserades apostel. Lansbygdsmisärens besjungare, om man så vill (trots att han sällan blev socialirealistisk i den bemärkelsen men dock på sitt eget burleska vis ändå kunde belysa samhällsproblem). Det är nu mycket länge sedan jag hört Eddie Meduza. Särskilt då ”Mera brännvin” ur den nedvevade rutan på en Amazon med en dunk hembränt eller en ölburk på taket. Under många år fick jag rentav depressiva känslor bara jag tänkte på honom eftersom jag förknippade honom med så mycket negativt. Jag kände dock till människor som tog honom på blodigt allvar och hade honom som sin store idol. Minst en av dem är död i förtid. Andra har vissa problem. Kanske var det alltså igenkännandet. Och, nej, jag hamnade inte i någon storstad utan endast i Visby. Men även på lilla Gotland kan det ibland räcka för att i princip slippa höra exempelvis Eddie Meduza. Jag hade nog inte räknat med att våra vägar skulle korsas så värst mycket igen överhuvudtaget.
Men. Häromdagen köpte jag ändå en biografi över honom (”Bara man e fantastisk”) som ett par författare skrivit med benäget stöd från bland andra huvudpersonens syster och den sambo han hade vid sin död. Och nu går jag över till att tala om Erroll Norstedt (1948 – 2002) eftersom det ändå var så han hette. Jag har då och då under åren ändå snappat upp ett och annat om mannen bakom Eddie Meduza men den här biografin gav betydligt mer detaljerad information, kanske mer än man ibland ville veta. I en intervju sent i livet sa Norstedt ungefär ”Med tanke på min barndom borde jag vara Sveriges värsta psykopat eller seriemördare”. Hans barndom var kort och gott en veritabel golgatavandrng med en mor som var ett alkoholiserat nervvrak och som flertalet gånger försökte ta sitt liv. Hon hade fem barn med fem olika män och sin egen far kände han inte då denne kastades ut efter att ha varit otrogen (senare i livet skapade dock Norstedt en hygglig relation med sin far även om han, liksom sonen, var en rolig men ganska alkoholiserad typ). Olika ”pappor” kom och gick och flera av dem blev Norstedt svårt misshandlad. Familjen flyttade ofta och han blev ofta mobbad och hånad såsom ”tattarunge” (idag hade han troligen kallats ”trailer trash” eller något dylikt). Han och hans syster kunde på de vuxnas supfester sitta under bordet och se hur dessa ogenerat hade sex över bordsskivan och allt detta förklarar gott och väl varför han själv senare i livet var så extremt, nästan nonchalant, oblyg angående könsord och sex. De inre skadorna av denna barndom bekämpade han som vuxen med en på ytan bekymmerslös humor, alkohol och perioder av självvald isolering. Även som vuxen hade Norstedt rätt få manliga vänner och de som stod honom närmast var kvinnor, dels hans syster och dels de tre sambos som han i tur och ordning fick varsitt barn med. De kanske ändå säger något om hans person att han även med sina två första sambos hade en varm relation även efter separationerna vilka huvudsakligen berodde på hans alkoholism.
Och så var det då musiken som även räddade honom. I mycket hög grad, skulle jag gissa. Hans första band hette typiskt nog Pack of Losers och spelade modsrock. Då trenderna ändrades övergick gruppen till att bli ett dansband. Norstedt släppte sin första skiva (”Erroll”) 1975 och denna blev ingen succé direkt. På eget bevåg gav han ut kassetter med märkliga påhittade figurer som E Hitler vilka han sålde per post. Först kring 1979 fick han kontrakt med CBS och då under namnet Eddie Meduza. Den första framgången kom med singeln ”Punkjävlar” och påhejad av skivbolaget (som trots senare framgångar ändå behandlade honom med armbågen) skapades en persona i form av raggarkungen Eddie Meduza. Denna figur skulle ha två perioder av popularitet (cirka 1979 – 83) och såsom liveartist cirka 1990 – 94. Däremellan levde Norstedt rätt mycket ur hand i mun.
Sommaren 1982 var det endast Ulf Lundell som slog Norstedts intäkter från turnerandet i folkparkerna och det var väl även det främsta året någonsin för Norstedt/Meduza och därtill vid 34 års ålder. 1983 hade han efter för mycket supande sparkat alla musiker. Andra samborelationen kollapsade och han kom i bakgrunden och skivförsäljningen gick trögt trots draghjälp från Bert Karlsson en period. Sedan gjorde han 1990 (trots fortsatt trög skivförsäljning) comeback som liveartist under namnet Eddie Meduza och kunde därefter i cirka fyra år leva rätt gott på konsertintäkter. Allt vände dock under andra halvan av 90-talet då han 1996 gjorde personlig konkurs och fick se sin berömda Studio Ronka beslagtagen av kronofogden. De sista åren upprätthöll han mer sällan Eddie Meduza-masken och framträdde allt oftare som sig själv, även om själva artistnamnet bibehölls. Men det blev ändå lite mindre av ”kuken står” och mer seriösa svar vid intervjuerna. Diagnosen förstorat hjärta hade han fått redan 1993 och trots vita perioder kunde han aldrig helt sluta dricka fram till sin död i januari 2002.
Och eftermälet då? Norstedt hade redan från början ett uselt förhållande till kritikerna och sågades nästan rutinmässigt eller ignorerades helt enkelt. De som i början skrev om honom var uteslutande porrtidningarna. Sant är även att han ställde upp på mycket som inte gjorde hans rykte bättre precis, såsom skabrösa intervjuer och märkliga filmer som han gjorde hemma. När jag ändå tar mig igenom en del av hans seriösa produktion så inser jag ganska snabbt vari både hans styrka och hans svaghet ligger. Norstedt var en person med ganska konventionell musiksmak. Han gillade dansband, rockabilly och den lite sötare delen av sextiotalet. Han kunde spela många instrument, behärskade många genrer och kunde snabbt sno ihop låtar inom olika genrer. Detta var hans styrkor. Svagheten ligger i att mycket av materialet (bortsett från att jag nu inte är särskilt förtjust i vare sig dansband, rockabilly eller den lite sötare delen av sextiotalet) lider av en rejäl brist på orginalitet. Texter och arrangemang är ofta klichéartade och känns lite som pastischer eller stilövningar. Kanske var det detta som gjorde att han inte slog igenom med sina rockabillylåtar på 80-talet. Varför behövde folk köpa något som exempelvis Wilmer X gjorde bättre vid samma tid?
Förra året såg jag för övrigt i Stockholm en hipster som såg ut ungefär som Eddie Meduza om det inte varit för någon dyr märkesväska som spolierade det hela. Det kändes lite som om cirkeln därmed var sluten för lantisen som förhånats och ignorerats av storstadsmedierna. Och även om jag väl aldrig läser lyssna mycket på Eddie Meduza igen så skulle jag ändå kunna säga ”Tack, Erroll. Inte för vad du lärt mig genom din musik, utan genom ditt liv.” Vill ni ha en fördjupad bild av den ytterligt komplicerade människan Erroll Norstedt kan ni själva med fördel läsa boken.
Eddie Meduza. Jag hörde honom första gången då jag var cirka 14 och en äldre släkting spelade upp några av hans allra mest skabrösa nummer (mycket könsord) jämte standardnummer som ”Mera brännvin” och i den åldern tyckte jag förstås det var rätt roligt även om det även var lite grovt och väl pang på, sådär. Och sedan kom Eddie Meduza att bilda ett evigt soundtrack till (inte fullt så) pastorala scenarier. Där de söps så det räckte och där det fanns extra mycket raggare eller bilburen ungdom, där dånade alltid Eddie Meduza ur kassettradion i någon Amazon. Själv var jag en rätt städad ung man men jag rörde mig i utkanten av de här miljöerna där alla ändå kände alla.
När jag ser tillbaka på det och rentav försöker intellektualisera Eddie Meduza så går det utmärkt att jämföra hans relation med sin publik med den som exempelvis framlidne Bowie hade. För Eddie kan sägas vara de misslyckades och marginaliserades apostel. Lansbygdsmisärens besjungare, om man så vill (trots att han sällan blev socialirealistisk i den bemärkelsen men dock på sitt eget burleska vis ändå kunde belysa samhällsproblem). Det är nu mycket länge sedan jag hört Eddie Meduza. Särskilt då ”Mera brännvin” ur den nedvevade rutan på en Amazon med en dunk hembränt eller en ölburk på taket. Under många år fick jag rentav depressiva känslor bara jag tänkte på honom eftersom jag förknippade honom med så mycket negativt. Jag kände dock till människor som tog honom på blodigt allvar och hade honom som sin store idol. Minst en av dem är död i förtid. Andra har vissa problem. Kanske var det alltså igenkännandet. Och, nej, jag hamnade inte i någon storstad utan endast i Visby. Men även på lilla Gotland kan det ibland räcka för att i princip slippa höra exempelvis Eddie Meduza. Jag hade nog inte räknat med att våra vägar skulle korsas så värst mycket igen överhuvudtaget.
Men. Häromdagen köpte jag ändå en biografi över honom (”Bara man e fantastisk”) som ett par författare skrivit med benäget stöd från bland andra huvudpersonens syster och den sambo han hade vid sin död. Och nu går jag över till att tala om Erroll Norstedt (1948 – 2002) eftersom det ändå var så han hette. Jag har då och då under åren ändå snappat upp ett och annat om mannen bakom Eddie Meduza men den här biografin gav betydligt mer detaljerad information, kanske mer än man ibland ville veta. I en intervju sent i livet sa Norstedt ungefär ”Med tanke på min barndom borde jag vara Sveriges värsta psykopat eller seriemördare”. Hans barndom var kort och gott en veritabel golgatavandrng med en mor som var ett alkoholiserat nervvrak och som flertalet gånger försökte ta sitt liv. Hon hade fem barn med fem olika män och sin egen far kände han inte då denne kastades ut efter att ha varit otrogen (senare i livet skapade dock Norstedt en hygglig relation med sin far även om han, liksom sonen, var en rolig men ganska alkoholiserad typ). Olika ”pappor” kom och gick och flera av dem blev Norstedt svårt misshandlad. Familjen flyttade ofta och han blev ofta mobbad och hånad såsom ”tattarunge” (idag hade han troligen kallats ”trailer trash” eller något dylikt). Han och hans syster kunde på de vuxnas supfester sitta under bordet och se hur dessa ogenerat hade sex över bordsskivan och allt detta förklarar gott och väl varför han själv senare i livet var så extremt, nästan nonchalant, oblyg angående könsord och sex. De inre skadorna av denna barndom bekämpade han som vuxen med en på ytan bekymmerslös humor, alkohol och perioder av självvald isolering. Även som vuxen hade Norstedt rätt få manliga vänner och de som stod honom närmast var kvinnor, dels hans syster och dels de tre sambos som han i tur och ordning fick varsitt barn med. De kanske ändå säger något om hans person att han även med sina två första sambos hade en varm relation även efter separationerna vilka huvudsakligen berodde på hans alkoholism.
Och så var det då musiken som även räddade honom. I mycket hög grad, skulle jag gissa. Hans första band hette typiskt nog Pack of Losers och spelade modsrock. Då trenderna ändrades övergick gruppen till att bli ett dansband. Norstedt släppte sin första skiva (”Erroll”) 1975 och denna blev ingen succé direkt. På eget bevåg gav han ut kassetter med märkliga påhittade figurer som E Hitler vilka han sålde per post. Först kring 1979 fick han kontrakt med CBS och då under namnet Eddie Meduza. Den första framgången kom med singeln ”Punkjävlar” och påhejad av skivbolaget (som trots senare framgångar ändå behandlade honom med armbågen) skapades en persona i form av raggarkungen Eddie Meduza. Denna figur skulle ha två perioder av popularitet (cirka 1979 – 83) och såsom liveartist cirka 1990 – 94. Däremellan levde Norstedt rätt mycket ur hand i mun.
Sommaren 1982 var det endast Ulf Lundell som slog Norstedts intäkter från turnerandet i folkparkerna och det var väl även det främsta året någonsin för Norstedt/Meduza och därtill vid 34 års ålder. 1983 hade han efter för mycket supande sparkat alla musiker. Andra samborelationen kollapsade och han kom i bakgrunden och skivförsäljningen gick trögt trots draghjälp från Bert Karlsson en period. Sedan gjorde han 1990 (trots fortsatt trög skivförsäljning) comeback som liveartist under namnet Eddie Meduza och kunde därefter i cirka fyra år leva rätt gott på konsertintäkter. Allt vände dock under andra halvan av 90-talet då han 1996 gjorde personlig konkurs och fick se sin berömda Studio Ronka beslagtagen av kronofogden. De sista åren upprätthöll han mer sällan Eddie Meduza-masken och framträdde allt oftare som sig själv, även om själva artistnamnet bibehölls. Men det blev ändå lite mindre av ”kuken står” och mer seriösa svar vid intervjuerna. Diagnosen förstorat hjärta hade han fått redan 1993 och trots vita perioder kunde han aldrig helt sluta dricka fram till sin död i januari 2002.
Och eftermälet då? Norstedt hade redan från början ett uselt förhållande till kritikerna och sågades nästan rutinmässigt eller ignorerades helt enkelt. De som i början skrev om honom var uteslutande porrtidningarna. Sant är även att han ställde upp på mycket som inte gjorde hans rykte bättre precis, såsom skabrösa intervjuer och märkliga filmer som han gjorde hemma. När jag ändå tar mig igenom en del av hans seriösa produktion så inser jag ganska snabbt vari både hans styrka och hans svaghet ligger. Norstedt var en person med ganska konventionell musiksmak. Han gillade dansband, rockabilly och den lite sötare delen av sextiotalet. Han kunde spela många instrument, behärskade många genrer och kunde snabbt sno ihop låtar inom olika genrer. Detta var hans styrkor. Svagheten ligger i att mycket av materialet (bortsett från att jag nu inte är särskilt förtjust i vare sig dansband, rockabilly eller den lite sötare delen av sextiotalet) lider av en rejäl brist på orginalitet. Texter och arrangemang är ofta klichéartade och känns lite som pastischer eller stilövningar. Kanske var det detta som gjorde att han inte slog igenom med sina rockabillylåtar på 80-talet. Varför behövde folk köpa något som exempelvis Wilmer X gjorde bättre vid samma tid?
Förra året såg jag för övrigt i Stockholm en hipster som såg ut ungefär som Eddie Meduza om det inte varit för någon dyr märkesväska som spolierade det hela. Det kändes lite som om cirkeln därmed var sluten för lantisen som förhånats och ignorerats av storstadsmedierna. Och även om jag väl aldrig läser lyssna mycket på Eddie Meduza igen så skulle jag ändå kunna säga ”Tack, Erroll. Inte för vad du lärt mig genom din musik, utan genom ditt liv.” Vill ni ha en fördjupad bild av den ytterligt komplicerade människan Erroll Norstedt kan ni själva med fördel läsa boken.
tisdag 12 januari 2016
Bowie och jag
Bowie. Ja, herregud så många minnen. Allt lär jag väl inte ens få med här. Kommer jag ens ihåg när jag hörde honom första gången? Jag tror förmodligen det var i samband med "Let's Dance". Han var ju den där coola killen som dansade med tjejen i de röda skorna. Det var fler låtar, "China Girl", "Modern World" och den där malande och fantastiska "Fashion" som jag alltid på något vis förknippade med New Orders "Blue Monday" för att det inte riktigt lät som ett rockband utan som någon slags elektronisk, konstig (men spännande) kopia. Men såg han ibland inte lite konstig ut på en del videos? I alla fall för en 11-12-åring från vischan? Det var en video där han gick omkring utklädd till clown och sjöng något som jag på svenska faktiskt trodde betydde "Arsle till arsle" (eller någon slog i mig det, jag minns inte nu).
Jag kom bort lite från Bowie där på 80-talets senare del. Det var mycket hårdrock. Det skrevs något om hur usla plattor han gjorde. Jag minns en video från "Falken och snömannen". Vacker och sorglig. Jag köpte en massa gamla bildsinglar i ett helt album då jag var 16. Konstiga och gamla låtar som inte alls lät lika bra som "Let's Dance". Han såg ännu konstigare ut där, med blixtar i pannan och allt. Jag läste på. Min bror berättade för mig om Ziggy Stardust. Min svägerska hade rentav sett honom under Let's Dance-eran, i Göteborg 1983. Hennes kompis hade träffat honom på en restaurang. Väldigt artig och trevlig. Vilket är det närmaste jag själv någonsin kom att träffa Bowie.
Lagom när jag börjar få mer och mer grepp om Bowies produktion (trots att plattorna ännu vid denna tid var bitvis svåra att få tag i, vinylerna var ju ibland utgångna och de fanns inte på CD) så dyker han upp i svart kostym i en grupp vid namn Tin Machine. Jag tycker det är väldigt coolt. Precis där i början av 90-talet köper jag hans gamla plattor, rykande färska på CD-utgåvor. Jag köper finfina LP-utgåvor, några med grön vinyl. Köper en bootleg med Ziggy. Bowie-världen vidgas.
Och så ser jag honom. Brorsan och jag sitter på läkaren på Stockholms stadion 24 augusti 1990 då han gör en greatest hits-turné med en låtlista som folk fått önska fram. Ska jag i efterhand vara helt ärlig så är han okej, men kanske inte glödhet. Men han verkar ha kul ändå och tacklar sina gamla låtar med viss självironi. Han lovar efteråt att nu är slut med Bowie solo och att han aldrig mer ska spela låtarna. Att han ska satsa allt på Tin Machine. 1993 ger han ut en ny soloplatta. En cool och lätt jazzig sak som jag sitter och lyssnar på i en takvåning i Visby då den kommer. Bowie är tillbaka, IGEN. Han leker äldre statsman och ger råd åt nykomlingar som Brett Anderson i Suede.
Hans 90-tal ramlar på och jag följer med intresse de plattor som kommer ungefär vartannat år. Tycker mycket om den knepiga och krävande "Outside" som han gör med sin gamle polare Brian Eno. Han får till och med hits igen även om han då måste få hjälp av Pet Shop Boys. Han turnerar med Nine Inch Nails även om den turnén aldrig når Sverige, vad jag minns. Två år senare släpper han en drum'n'bass-platta vilket bara är toppen för min del. Jag kan inte tänka mig någon annan i hans generation som dels skulle göra detta och dels göra det med hedern i behåll. Jag ser honom en andra gång, nu med min syster, på Lollipopfestivalen 27 juli 1997. Denna gång lever han upp betydligt mer än första gången. Det blir mycket nytt men även tillräckligt mycket gammalt för att hålla publiken nöjd. Vi står helt nära scenen. Han har lustiga lappade byxor och lång skinnrock.
Han släpper två år senare en platta som ger honom en av hans sista (kanske den sista) storhiten, "Thursday's Child". Hans 00-tal lunkar på lite. Han hamnar kanske lite i bakgrunden men han finns där, alltid. Sedan kommer den stora tystnaden i tio år. Jag lyssnar på hans gamla plattor (mest "Station to Station") och hoppas att han lever och har hälsan. Ja, jag tänker på honom ibland som man gör med sina livs levande vänner. Sedan stora överraskningen, singeln "Where are We Now" och platta "The Next Day". Så här i efterhand så framgår ju att Bowie troligen var rätt sjuk redan vid den inspelningen och kanske förklarar även det plattans lite tillbakablickande natur. Men vid den tiden trodde jag nog bara att han hade blivit lite nostalgisk på äldre dagar. Kändes som en frisk fläkt när han sedan släppte en svår jazzig tiominuterslåt vid namn "Black Star" i slutet av 2015. Plattan som alltså förefaller vara hans noggrant orkestrerade avsked till publiken. Det har skrivits tillräckligt mycket om detta utan att jag behöver orda om det också. Jag är bara en av miljontals fans som behöver skriva av mig.
Så tack, David. Du gjorde livet lite gladare, lite roligare, lite mer mer glamoröst, lite eskapistiskt. Tack för allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)