Så var då stunden äntligen kommen. Efter att nästan krampaktigt ha matat artister och grupper (mest grejer från 00-talet samt hip hop) så var den stora dagen här. Jag hade hämtat upp Kennet och vi intog en enkel måltid tillsammans och snackade ihop oss lite innan vi knallade ned till Donners event där de XIII:e popgissspelen (som tävlingen nu kallades) skulle hållas. Tomas väntade redan på oss då vi kom. Allt flöt på oerhört bra. Vi hängde av oss, fick vårt bord, provianterade, kollade över pennorna. Den sista pusselbiten – Kjelle – dök upp och tävlingen började i väldigt god tid med anförande av en tredjedel av arrangörsteamet.
Redan då vi såg svaren på första kategorin, intron, noterade vi ganska snabbt att det var idel svenska artister. Och innan någon av oss hann utveckla den tanken vidare (vi talar här sekunder) fällde konferencieren kommentaren ”Välkommen till den svenska deltävlingen”.
Svensk musik! Ja, det skulle spelas idel svensk musik på tävlingen vilket, enligt min bedömning togs emot med varierade reaktioner vid borden i salen. Hörde bestämt några som jublade eller applåderade lite medan några lag satt tysta (om det sedan berodde på chock, avsmak eller bara ”whatever” får läsaren själv avgöra). I vilket fall så kom resultaten i tävlingen – med något undantag – att variera lite. Det rördes alltså – med ett undantag – om i grytan. För egen del tog vi det hela med ro då vi även noterade att urvalet genast blev oerhört mycket mindre då vi hölls oss inom konungadömet Sveriges gränser.
Vi klarade oss egentligen hyggligt på alla decennier och kunde åtminstone konstatera att vi höll en viss jämnhet även om en del följdfrågor var kvistiga (vad Rock-Olga hette på riktigt hade vi kanske inte gått in för att nöta in). Som vanligt hade vi svårt med de här svenska sextiotalsbanden som Kjelle ändå hade pluggat in. Dock hade han viss nytta av sitt lyssnande då vi satte några grejer. Det fanns förstås med några extremt lätta samt någon enstaka artist som ingen (enligt mellansnack i pauserna) hade hört talas om ens när svaret kom. Var lite nöjd med att jag klippte Jailbird Singers efter att ha sett en dokumentär med dem rätt nyligen.
Vi visste inte att Gärdesfesten kunde ha fått hette Skeppsholmsfesten men kunde gissa oss till att Ulf Lundell blev refuserad av skivbolag på grund av bristande politiskt budskap eller vilken klassisk skivbutik från 70-talet som efterfrågades (Pet Sounds). Och har faktiskt via mitt eget lyssnande kläm på vems om gjorde ”Hooked on a Feeling” i original (B J Thomas). När det kom en helt okänd ABBA-låt blåste vi den magnifikt. ”Så här bra producerade saker FANNS bara inte i Sverige på 70-talet”, som Kjelle konstaterade. Däremot nästan slogs Kjelle och Kennet om att först nämna Merit Hemmingson. Nästan introvarning.
Av samma skäl satte vi lätt Bathory under 80-talet eftersom det inte fanns något annat som lät så ens i Europa på den tiden med undantag för Venom, troligen. På 90-talet kom textcitat vilket påminde oss om att vi ibland lyssnat slarvigt även på en del väldigt kända låtar. Tomas glänste rejält på 90-talet och klippte exempelvis Fireside innan låten ens börjat. Vi slackade lite på 00-talet men glänste närmast på 10-talet, inte minst då vi bekymmerfritt radade upp de poptjejer vi lyssnat på. Dock grämde sig Tomas över att han i hettans stund skrev Beatrice Eli istället för Dolores Haze.
Vi klarade oss väl hyggligt på duetter och regionala skivbolag men hade ett totalt helvete med svensk hip hop då vi rentav satt och dividerade så mycket så vi missade att en Linda Pira-låt spelades trots att det var en av få vi kanske hade klarat. Vårt lågvattenmärke. Kunde även något så när sätta skivomslag och år men blev rejält chockade (i positiv mening) då vi var bäst i hela tävlingen på COVERS. Covers!!!! Ja, någon ska väl det också ske. En gång var tionde år, kanske? Gjorde även ett hyggligt jobb på den avslutande dansmusiken. Behövde i alla fall inte skämmas.
Allt som allt kom vi i alla på en 11:e plats (12:a på listan men med två lag på en delad plats ovanför oss) vilket var något så när även om vi hade velat ligga minst topp tio. Det rördes som sagt om i grytan lite men de redan förhandstippade vinnarna Dr Zoom gynnades tydligen extremt av tävlingen och gjorde som i förra mellangisset – parkerade sig på förstaplatsen efter en runda för att därefter bara öka avståndet ned till övriga lag. Som det nu var så skilde det 33 poäng mellan Dr Zoom och tvåan. Barcelona mot FF Åtvidaberg, ungefär. I vilket fall var det ett kul grepp även om vi är mer förvirrade än någonsin inför nästa omgång 19 mars. To be continued...
Bara några dagar senare slog vi emellan med en liten vända på de gamla invanda Creperiet och en tävling anordnad av The Gotländskt utseende. Trots ett roligt upplägg med mikrofrågor kring en rad subkulturer så hamnade vi på en förnedrande femte plats och kände onekligen av en viss formsvacka. Just då i alla fall.
Desto gladare var stämningen igår då vi efter en förtjusande förfest letade oss ned till Wisby Hof och klubben Wall of Sound för att se det eminenta husbandet exekvera Bowie-låtar under 90 minuter. Det är vid de här tillfällena man är så glad att man bor i kulturstaden Visby med en uppsjö av duktiga, spännande, sköna och roliga människor. En magisk kväll blev det då vi diggade, cirkulerade, snackade och hade det trevligt i största allmänhet.
söndag 6 mars 2016
onsdag 27 januari 2016
Erroll Norstedt
Alla vi som vuxit upp på landsbygden har nog någon gång velat därifrån eftersom vi känt oss isolerade och tyckt att allt roligt verkade hända någon annanstans. Otaliga är exemplen på hur många av de mest kosmopolitiska svenskarna egentligen är inflyttade lantisar som försöker kapa alla trådar till sitt förflutna genom att byta stil in i minsta detalj. Och finns det någon svensk artist som genom sin musik (delvis), sin persona och sin publik lyckats fånga allt som anses negativt med landsbygd - låga inkomster, låg utbildning, låg socioekonomisk status överlag, provinsialism, inskränkthet, bonnighet, grova manér, dålig smak, fula frisyrer, fula kläder, fula dialekter, och så vidare, och så vidare, och så vidare – så finns det nog bara en enda kandidat.
Eddie Meduza. Jag hörde honom första gången då jag var cirka 14 och en äldre släkting spelade upp några av hans allra mest skabrösa nummer (mycket könsord) jämte standardnummer som ”Mera brännvin” och i den åldern tyckte jag förstås det var rätt roligt även om det även var lite grovt och väl pang på, sådär. Och sedan kom Eddie Meduza att bilda ett evigt soundtrack till (inte fullt så) pastorala scenarier. Där de söps så det räckte och där det fanns extra mycket raggare eller bilburen ungdom, där dånade alltid Eddie Meduza ur kassettradion i någon Amazon. Själv var jag en rätt städad ung man men jag rörde mig i utkanten av de här miljöerna där alla ändå kände alla.
När jag ser tillbaka på det och rentav försöker intellektualisera Eddie Meduza så går det utmärkt att jämföra hans relation med sin publik med den som exempelvis framlidne Bowie hade. För Eddie kan sägas vara de misslyckades och marginaliserades apostel. Lansbygdsmisärens besjungare, om man så vill (trots att han sällan blev socialirealistisk i den bemärkelsen men dock på sitt eget burleska vis ändå kunde belysa samhällsproblem). Det är nu mycket länge sedan jag hört Eddie Meduza. Särskilt då ”Mera brännvin” ur den nedvevade rutan på en Amazon med en dunk hembränt eller en ölburk på taket. Under många år fick jag rentav depressiva känslor bara jag tänkte på honom eftersom jag förknippade honom med så mycket negativt. Jag kände dock till människor som tog honom på blodigt allvar och hade honom som sin store idol. Minst en av dem är död i förtid. Andra har vissa problem. Kanske var det alltså igenkännandet. Och, nej, jag hamnade inte i någon storstad utan endast i Visby. Men även på lilla Gotland kan det ibland räcka för att i princip slippa höra exempelvis Eddie Meduza. Jag hade nog inte räknat med att våra vägar skulle korsas så värst mycket igen överhuvudtaget.
Men. Häromdagen köpte jag ändå en biografi över honom (”Bara man e fantastisk”) som ett par författare skrivit med benäget stöd från bland andra huvudpersonens syster och den sambo han hade vid sin död. Och nu går jag över till att tala om Erroll Norstedt (1948 – 2002) eftersom det ändå var så han hette. Jag har då och då under åren ändå snappat upp ett och annat om mannen bakom Eddie Meduza men den här biografin gav betydligt mer detaljerad information, kanske mer än man ibland ville veta. I en intervju sent i livet sa Norstedt ungefär ”Med tanke på min barndom borde jag vara Sveriges värsta psykopat eller seriemördare”. Hans barndom var kort och gott en veritabel golgatavandrng med en mor som var ett alkoholiserat nervvrak och som flertalet gånger försökte ta sitt liv. Hon hade fem barn med fem olika män och sin egen far kände han inte då denne kastades ut efter att ha varit otrogen (senare i livet skapade dock Norstedt en hygglig relation med sin far även om han, liksom sonen, var en rolig men ganska alkoholiserad typ). Olika ”pappor” kom och gick och flera av dem blev Norstedt svårt misshandlad. Familjen flyttade ofta och han blev ofta mobbad och hånad såsom ”tattarunge” (idag hade han troligen kallats ”trailer trash” eller något dylikt). Han och hans syster kunde på de vuxnas supfester sitta under bordet och se hur dessa ogenerat hade sex över bordsskivan och allt detta förklarar gott och väl varför han själv senare i livet var så extremt, nästan nonchalant, oblyg angående könsord och sex. De inre skadorna av denna barndom bekämpade han som vuxen med en på ytan bekymmerslös humor, alkohol och perioder av självvald isolering. Även som vuxen hade Norstedt rätt få manliga vänner och de som stod honom närmast var kvinnor, dels hans syster och dels de tre sambos som han i tur och ordning fick varsitt barn med. De kanske ändå säger något om hans person att han även med sina två första sambos hade en varm relation även efter separationerna vilka huvudsakligen berodde på hans alkoholism.
Och så var det då musiken som även räddade honom. I mycket hög grad, skulle jag gissa. Hans första band hette typiskt nog Pack of Losers och spelade modsrock. Då trenderna ändrades övergick gruppen till att bli ett dansband. Norstedt släppte sin första skiva (”Erroll”) 1975 och denna blev ingen succé direkt. På eget bevåg gav han ut kassetter med märkliga påhittade figurer som E Hitler vilka han sålde per post. Först kring 1979 fick han kontrakt med CBS och då under namnet Eddie Meduza. Den första framgången kom med singeln ”Punkjävlar” och påhejad av skivbolaget (som trots senare framgångar ändå behandlade honom med armbågen) skapades en persona i form av raggarkungen Eddie Meduza. Denna figur skulle ha två perioder av popularitet (cirka 1979 – 83) och såsom liveartist cirka 1990 – 94. Däremellan levde Norstedt rätt mycket ur hand i mun.
Sommaren 1982 var det endast Ulf Lundell som slog Norstedts intäkter från turnerandet i folkparkerna och det var väl även det främsta året någonsin för Norstedt/Meduza och därtill vid 34 års ålder. 1983 hade han efter för mycket supande sparkat alla musiker. Andra samborelationen kollapsade och han kom i bakgrunden och skivförsäljningen gick trögt trots draghjälp från Bert Karlsson en period. Sedan gjorde han 1990 (trots fortsatt trög skivförsäljning) comeback som liveartist under namnet Eddie Meduza och kunde därefter i cirka fyra år leva rätt gott på konsertintäkter. Allt vände dock under andra halvan av 90-talet då han 1996 gjorde personlig konkurs och fick se sin berömda Studio Ronka beslagtagen av kronofogden. De sista åren upprätthöll han mer sällan Eddie Meduza-masken och framträdde allt oftare som sig själv, även om själva artistnamnet bibehölls. Men det blev ändå lite mindre av ”kuken står” och mer seriösa svar vid intervjuerna. Diagnosen förstorat hjärta hade han fått redan 1993 och trots vita perioder kunde han aldrig helt sluta dricka fram till sin död i januari 2002.
Och eftermälet då? Norstedt hade redan från början ett uselt förhållande till kritikerna och sågades nästan rutinmässigt eller ignorerades helt enkelt. De som i början skrev om honom var uteslutande porrtidningarna. Sant är även att han ställde upp på mycket som inte gjorde hans rykte bättre precis, såsom skabrösa intervjuer och märkliga filmer som han gjorde hemma. När jag ändå tar mig igenom en del av hans seriösa produktion så inser jag ganska snabbt vari både hans styrka och hans svaghet ligger. Norstedt var en person med ganska konventionell musiksmak. Han gillade dansband, rockabilly och den lite sötare delen av sextiotalet. Han kunde spela många instrument, behärskade många genrer och kunde snabbt sno ihop låtar inom olika genrer. Detta var hans styrkor. Svagheten ligger i att mycket av materialet (bortsett från att jag nu inte är särskilt förtjust i vare sig dansband, rockabilly eller den lite sötare delen av sextiotalet) lider av en rejäl brist på orginalitet. Texter och arrangemang är ofta klichéartade och känns lite som pastischer eller stilövningar. Kanske var det detta som gjorde att han inte slog igenom med sina rockabillylåtar på 80-talet. Varför behövde folk köpa något som exempelvis Wilmer X gjorde bättre vid samma tid?
Förra året såg jag för övrigt i Stockholm en hipster som såg ut ungefär som Eddie Meduza om det inte varit för någon dyr märkesväska som spolierade det hela. Det kändes lite som om cirkeln därmed var sluten för lantisen som förhånats och ignorerats av storstadsmedierna. Och även om jag väl aldrig läser lyssna mycket på Eddie Meduza igen så skulle jag ändå kunna säga ”Tack, Erroll. Inte för vad du lärt mig genom din musik, utan genom ditt liv.” Vill ni ha en fördjupad bild av den ytterligt komplicerade människan Erroll Norstedt kan ni själva med fördel läsa boken.
Eddie Meduza. Jag hörde honom första gången då jag var cirka 14 och en äldre släkting spelade upp några av hans allra mest skabrösa nummer (mycket könsord) jämte standardnummer som ”Mera brännvin” och i den åldern tyckte jag förstås det var rätt roligt även om det även var lite grovt och väl pang på, sådär. Och sedan kom Eddie Meduza att bilda ett evigt soundtrack till (inte fullt så) pastorala scenarier. Där de söps så det räckte och där det fanns extra mycket raggare eller bilburen ungdom, där dånade alltid Eddie Meduza ur kassettradion i någon Amazon. Själv var jag en rätt städad ung man men jag rörde mig i utkanten av de här miljöerna där alla ändå kände alla.
När jag ser tillbaka på det och rentav försöker intellektualisera Eddie Meduza så går det utmärkt att jämföra hans relation med sin publik med den som exempelvis framlidne Bowie hade. För Eddie kan sägas vara de misslyckades och marginaliserades apostel. Lansbygdsmisärens besjungare, om man så vill (trots att han sällan blev socialirealistisk i den bemärkelsen men dock på sitt eget burleska vis ändå kunde belysa samhällsproblem). Det är nu mycket länge sedan jag hört Eddie Meduza. Särskilt då ”Mera brännvin” ur den nedvevade rutan på en Amazon med en dunk hembränt eller en ölburk på taket. Under många år fick jag rentav depressiva känslor bara jag tänkte på honom eftersom jag förknippade honom med så mycket negativt. Jag kände dock till människor som tog honom på blodigt allvar och hade honom som sin store idol. Minst en av dem är död i förtid. Andra har vissa problem. Kanske var det alltså igenkännandet. Och, nej, jag hamnade inte i någon storstad utan endast i Visby. Men även på lilla Gotland kan det ibland räcka för att i princip slippa höra exempelvis Eddie Meduza. Jag hade nog inte räknat med att våra vägar skulle korsas så värst mycket igen överhuvudtaget.
Men. Häromdagen köpte jag ändå en biografi över honom (”Bara man e fantastisk”) som ett par författare skrivit med benäget stöd från bland andra huvudpersonens syster och den sambo han hade vid sin död. Och nu går jag över till att tala om Erroll Norstedt (1948 – 2002) eftersom det ändå var så han hette. Jag har då och då under åren ändå snappat upp ett och annat om mannen bakom Eddie Meduza men den här biografin gav betydligt mer detaljerad information, kanske mer än man ibland ville veta. I en intervju sent i livet sa Norstedt ungefär ”Med tanke på min barndom borde jag vara Sveriges värsta psykopat eller seriemördare”. Hans barndom var kort och gott en veritabel golgatavandrng med en mor som var ett alkoholiserat nervvrak och som flertalet gånger försökte ta sitt liv. Hon hade fem barn med fem olika män och sin egen far kände han inte då denne kastades ut efter att ha varit otrogen (senare i livet skapade dock Norstedt en hygglig relation med sin far även om han, liksom sonen, var en rolig men ganska alkoholiserad typ). Olika ”pappor” kom och gick och flera av dem blev Norstedt svårt misshandlad. Familjen flyttade ofta och han blev ofta mobbad och hånad såsom ”tattarunge” (idag hade han troligen kallats ”trailer trash” eller något dylikt). Han och hans syster kunde på de vuxnas supfester sitta under bordet och se hur dessa ogenerat hade sex över bordsskivan och allt detta förklarar gott och väl varför han själv senare i livet var så extremt, nästan nonchalant, oblyg angående könsord och sex. De inre skadorna av denna barndom bekämpade han som vuxen med en på ytan bekymmerslös humor, alkohol och perioder av självvald isolering. Även som vuxen hade Norstedt rätt få manliga vänner och de som stod honom närmast var kvinnor, dels hans syster och dels de tre sambos som han i tur och ordning fick varsitt barn med. De kanske ändå säger något om hans person att han även med sina två första sambos hade en varm relation även efter separationerna vilka huvudsakligen berodde på hans alkoholism.
Och så var det då musiken som även räddade honom. I mycket hög grad, skulle jag gissa. Hans första band hette typiskt nog Pack of Losers och spelade modsrock. Då trenderna ändrades övergick gruppen till att bli ett dansband. Norstedt släppte sin första skiva (”Erroll”) 1975 och denna blev ingen succé direkt. På eget bevåg gav han ut kassetter med märkliga påhittade figurer som E Hitler vilka han sålde per post. Först kring 1979 fick han kontrakt med CBS och då under namnet Eddie Meduza. Den första framgången kom med singeln ”Punkjävlar” och påhejad av skivbolaget (som trots senare framgångar ändå behandlade honom med armbågen) skapades en persona i form av raggarkungen Eddie Meduza. Denna figur skulle ha två perioder av popularitet (cirka 1979 – 83) och såsom liveartist cirka 1990 – 94. Däremellan levde Norstedt rätt mycket ur hand i mun.
Sommaren 1982 var det endast Ulf Lundell som slog Norstedts intäkter från turnerandet i folkparkerna och det var väl även det främsta året någonsin för Norstedt/Meduza och därtill vid 34 års ålder. 1983 hade han efter för mycket supande sparkat alla musiker. Andra samborelationen kollapsade och han kom i bakgrunden och skivförsäljningen gick trögt trots draghjälp från Bert Karlsson en period. Sedan gjorde han 1990 (trots fortsatt trög skivförsäljning) comeback som liveartist under namnet Eddie Meduza och kunde därefter i cirka fyra år leva rätt gott på konsertintäkter. Allt vände dock under andra halvan av 90-talet då han 1996 gjorde personlig konkurs och fick se sin berömda Studio Ronka beslagtagen av kronofogden. De sista åren upprätthöll han mer sällan Eddie Meduza-masken och framträdde allt oftare som sig själv, även om själva artistnamnet bibehölls. Men det blev ändå lite mindre av ”kuken står” och mer seriösa svar vid intervjuerna. Diagnosen förstorat hjärta hade han fått redan 1993 och trots vita perioder kunde han aldrig helt sluta dricka fram till sin död i januari 2002.
Och eftermälet då? Norstedt hade redan från början ett uselt förhållande till kritikerna och sågades nästan rutinmässigt eller ignorerades helt enkelt. De som i början skrev om honom var uteslutande porrtidningarna. Sant är även att han ställde upp på mycket som inte gjorde hans rykte bättre precis, såsom skabrösa intervjuer och märkliga filmer som han gjorde hemma. När jag ändå tar mig igenom en del av hans seriösa produktion så inser jag ganska snabbt vari både hans styrka och hans svaghet ligger. Norstedt var en person med ganska konventionell musiksmak. Han gillade dansband, rockabilly och den lite sötare delen av sextiotalet. Han kunde spela många instrument, behärskade många genrer och kunde snabbt sno ihop låtar inom olika genrer. Detta var hans styrkor. Svagheten ligger i att mycket av materialet (bortsett från att jag nu inte är särskilt förtjust i vare sig dansband, rockabilly eller den lite sötare delen av sextiotalet) lider av en rejäl brist på orginalitet. Texter och arrangemang är ofta klichéartade och känns lite som pastischer eller stilövningar. Kanske var det detta som gjorde att han inte slog igenom med sina rockabillylåtar på 80-talet. Varför behövde folk köpa något som exempelvis Wilmer X gjorde bättre vid samma tid?
Förra året såg jag för övrigt i Stockholm en hipster som såg ut ungefär som Eddie Meduza om det inte varit för någon dyr märkesväska som spolierade det hela. Det kändes lite som om cirkeln därmed var sluten för lantisen som förhånats och ignorerats av storstadsmedierna. Och även om jag väl aldrig läser lyssna mycket på Eddie Meduza igen så skulle jag ändå kunna säga ”Tack, Erroll. Inte för vad du lärt mig genom din musik, utan genom ditt liv.” Vill ni ha en fördjupad bild av den ytterligt komplicerade människan Erroll Norstedt kan ni själva med fördel läsa boken.
tisdag 12 januari 2016
Bowie och jag
Bowie. Ja, herregud så många minnen. Allt lär jag väl inte ens få med här. Kommer jag ens ihåg när jag hörde honom första gången? Jag tror förmodligen det var i samband med "Let's Dance". Han var ju den där coola killen som dansade med tjejen i de röda skorna. Det var fler låtar, "China Girl", "Modern World" och den där malande och fantastiska "Fashion" som jag alltid på något vis förknippade med New Orders "Blue Monday" för att det inte riktigt lät som ett rockband utan som någon slags elektronisk, konstig (men spännande) kopia. Men såg han ibland inte lite konstig ut på en del videos? I alla fall för en 11-12-åring från vischan? Det var en video där han gick omkring utklädd till clown och sjöng något som jag på svenska faktiskt trodde betydde "Arsle till arsle" (eller någon slog i mig det, jag minns inte nu).
Jag kom bort lite från Bowie där på 80-talets senare del. Det var mycket hårdrock. Det skrevs något om hur usla plattor han gjorde. Jag minns en video från "Falken och snömannen". Vacker och sorglig. Jag köpte en massa gamla bildsinglar i ett helt album då jag var 16. Konstiga och gamla låtar som inte alls lät lika bra som "Let's Dance". Han såg ännu konstigare ut där, med blixtar i pannan och allt. Jag läste på. Min bror berättade för mig om Ziggy Stardust. Min svägerska hade rentav sett honom under Let's Dance-eran, i Göteborg 1983. Hennes kompis hade träffat honom på en restaurang. Väldigt artig och trevlig. Vilket är det närmaste jag själv någonsin kom att träffa Bowie.
Lagom när jag börjar få mer och mer grepp om Bowies produktion (trots att plattorna ännu vid denna tid var bitvis svåra att få tag i, vinylerna var ju ibland utgångna och de fanns inte på CD) så dyker han upp i svart kostym i en grupp vid namn Tin Machine. Jag tycker det är väldigt coolt. Precis där i början av 90-talet köper jag hans gamla plattor, rykande färska på CD-utgåvor. Jag köper finfina LP-utgåvor, några med grön vinyl. Köper en bootleg med Ziggy. Bowie-världen vidgas.
Och så ser jag honom. Brorsan och jag sitter på läkaren på Stockholms stadion 24 augusti 1990 då han gör en greatest hits-turné med en låtlista som folk fått önska fram. Ska jag i efterhand vara helt ärlig så är han okej, men kanske inte glödhet. Men han verkar ha kul ändå och tacklar sina gamla låtar med viss självironi. Han lovar efteråt att nu är slut med Bowie solo och att han aldrig mer ska spela låtarna. Att han ska satsa allt på Tin Machine. 1993 ger han ut en ny soloplatta. En cool och lätt jazzig sak som jag sitter och lyssnar på i en takvåning i Visby då den kommer. Bowie är tillbaka, IGEN. Han leker äldre statsman och ger råd åt nykomlingar som Brett Anderson i Suede.
Hans 90-tal ramlar på och jag följer med intresse de plattor som kommer ungefär vartannat år. Tycker mycket om den knepiga och krävande "Outside" som han gör med sin gamle polare Brian Eno. Han får till och med hits igen även om han då måste få hjälp av Pet Shop Boys. Han turnerar med Nine Inch Nails även om den turnén aldrig når Sverige, vad jag minns. Två år senare släpper han en drum'n'bass-platta vilket bara är toppen för min del. Jag kan inte tänka mig någon annan i hans generation som dels skulle göra detta och dels göra det med hedern i behåll. Jag ser honom en andra gång, nu med min syster, på Lollipopfestivalen 27 juli 1997. Denna gång lever han upp betydligt mer än första gången. Det blir mycket nytt men även tillräckligt mycket gammalt för att hålla publiken nöjd. Vi står helt nära scenen. Han har lustiga lappade byxor och lång skinnrock.
Han släpper två år senare en platta som ger honom en av hans sista (kanske den sista) storhiten, "Thursday's Child". Hans 00-tal lunkar på lite. Han hamnar kanske lite i bakgrunden men han finns där, alltid. Sedan kommer den stora tystnaden i tio år. Jag lyssnar på hans gamla plattor (mest "Station to Station") och hoppas att han lever och har hälsan. Ja, jag tänker på honom ibland som man gör med sina livs levande vänner. Sedan stora överraskningen, singeln "Where are We Now" och platta "The Next Day". Så här i efterhand så framgår ju att Bowie troligen var rätt sjuk redan vid den inspelningen och kanske förklarar även det plattans lite tillbakablickande natur. Men vid den tiden trodde jag nog bara att han hade blivit lite nostalgisk på äldre dagar. Kändes som en frisk fläkt när han sedan släppte en svår jazzig tiominuterslåt vid namn "Black Star" i slutet av 2015. Plattan som alltså förefaller vara hans noggrant orkestrerade avsked till publiken. Det har skrivits tillräckligt mycket om detta utan att jag behöver orda om det också. Jag är bara en av miljontals fans som behöver skriva av mig.
Så tack, David. Du gjorde livet lite gladare, lite roligare, lite mer mer glamoröst, lite eskapistiskt. Tack för allt.
tisdag 5 januari 2016
Sveriges George Martin
När USA hade rockabilly eller R'n'B hade vi Snoddas. När rock'n'roll slog igenom utomlands hade vi Arne ”Rosen” Quick på listorna. När Beatles nådde sin första peak 1964 var ”Fröken fräken” högst på de svenska listorna. Ja, ni förstår. Och problemet med Sverige är just att vi sedan många år lidit av något som man skulle kunna kalla Snoddas-syndromet. Ja, jag tar Snoddas som exempel eftersom han nog ändå var den första moderna populärmusikaliska stjärnan i Sverige med sönderslitna stänkskärmar och hysterisk publik. Det tråkiga är just att den svenska publiken gick bananas över ett för all del trevligt och ofarligt bygdeoriginal som pratsjöng om gamla flottare och dribblade bandybollar under sin lite för stora keps. Ända sedan Snoddas dagar har den svenska publiken fortsatt att omfamna artister som är pajiga, töntiga, hemvävda och på gränsen till (eller över) pinsamma. Detta har fortsatt med akter som Göingeflickorna, Lapp-Lisa, Jokkmokks-Jocke via Eddie Meduza (den barnförbjudna upplagan av allt detta), till Bröderna djup, Hjalle och Heavy och ända fram till Basshunter och Crazy Frog. Och det tycks aldrig ta slut.
Tittar jag på svenskt 60-talet så är det inte något som heller gör mig glad. Storbritannien hade (ja, vi behöver inte ens vrida om kniven i såret och nämna killarna från Liverpool eller deras närmaste konkurrenter från London) grejer som Small Faces, The Who och The Kinks och Sverige hade... Hep Stars... Shanes... och Tages (den enda lilla pärlan då de till sist gav ifrån sig ett par goda album lagom när de stod i begrepp att upplösas). Sedan splittrades den svenska popscenen i allt från dansband (Shanes i senare upplagor) till radikala proggband (Mascots i senare inkarnationer). Mycket av proggen är för övrigt olyssningsbart och jag minns ännu med fasa en inspelning med Träd, gräs och stenar från Gärdet 1970 vilket i efterhand enbart kan vara av intresse för de överfrälsta eller de som var där eftersom det lät som ett muggigt garageband som spelat in sig på en enkel kassettbandspelare under en filt i en källare. Ungefär.
Men i allt detta så finner vi ändå något att vara stolta över. En egen George Martin! Ett eget Abbey Road! Och en åtminstone delvis inhemsk musiktradition (trots att en av huvudpersonerna var en holländare som aldrig blev svensk medborgare). Jag talar givetvis om Anders Burman och Metronome Records. Burman var för övrigt hyggligt jämngammal med Martin (född 1928, två år senare än Beatles-producenten) och hade som ung varit både barnskådespelare och trummis i den tidens ”dansorkestrar” (dåtidens dansband med lättare jazz på repertoaren). 1949 hade han rentav satt upp ett eget skivbolag för att få ge ut egnas och andra jazzplattor. Vänner till honom finansierade satsningen till en början.
Efter att jazzen gått in i sin mest intressanta period i slutet av 50-talet (det vill säga även slutat sälja) harvade Burman som producent i ett gäng schlagerproduktioner. Men hans verkliga guldperiod kom att bli tiden från cirka 1965 och tio år framåt. Han hade redan börjat producera Fred Åkerströms första skivor när denne introducerade honom för sin nye kompis Cornelis. Fred ville att Cornelis skulle skriva låtar åt honom varvid Burman lyssnade medan denne körde några alster. I den vanligaste versionen blev Burman så imponerad att han tyckte Cornelis borde spela in själv. En annan version gör dock gällande att Burman från början av långt ifrån imponerad och att andra personer på bolaget övertalade honom att kontraktera Cornelis. Det är den första och mest kända utsagan som skildras i filmen om Cornelis, med komikern Johan Glans som Burman.
Därefter rullade det på. I Metronome Studios på Karlsbergsvägen 57 samlades den tidens rockelit jämte trubadurerna. Burman upptäckte Bernt Staf och senare Pugh Rogefeldt som dock, efter ett försmädligt yttrande från Janne Carlsson, var nära att ”sättas på tåget hem till Västerås”. Ola Magnell och John Holm var senare namn som ytterligare ökade Metronomes ryktbarhet. Det var sålunda ett rätt manligt menageri men fantastiska (och i för tid avlidna) Barbro Hörberg spelade också in på Metronome vid denna tid. Allt hade dock en ände och mycket av denna klassiska period var över när Metronome köptes upp 1979. Själva studion bytte namn 1983. Burman var dock verksam som producent så sent som 2004, trots en viss ålder. Och ska jag sammanfatta svensk populärmusik före punken så kommer jag ändå inte ifrån det faktum att mycket av själva gräddan fanns i Metronome Studios på Karlsbergsvägen och var producerad av Anders Burman.
söndag 3 januari 2016
Bokslut 2015... hallå 2016!!!
Rootmosets 2015 slutade med vad som kan tolkas som lite ödesdigra varningar om vår form. Vi deltog under december i två musiktävlingar, dels den årliga jul-/välgörenhetsfesten Ho Ho La La och dels i ett vanligt pannkaksgiss. Åtminstone i den första tävlingen gick det rejält åt skogen för oss även om vi för all del hade en trevlig kväll men inlånad förstärkning (ja, allt var så trevlig så att flaskor for i golvet då vi kom in på XTC). Vi slutade dock på 14:e plats medan en av våra gamla vänner, som under åren haft svårt att få till ett riktigt vasst lag, seglade om oss rejält. Vann den kvällen gjorde 99 Cowbells, ett lag som det är värt att hålla ögonen på.
I pannkaksgisset låg vi åter ganska bra till. Ja, det var som det brukar, vill säga, då vi i början av tävlingen låg på en tredjeplats och sedan rasade ned till en femte. Återigen blev vi omseglade av vår gamla vän med sitt nya och helt klart starka lag. Som Tomas påpekade var det här dock lite olycksbådande inför 2016 års Popgiss så vi drog omedelbart igång träningslägret nu efter årsskiftet. Detta kan jag dock inte förtälja så mycket om i nuläget eftersom vi tar det här med Popgiss på blodigt allvar. Men så mycket kan väl sägas som att vi fördelat ut lite olika musikområden till olika deltagare. Så får vi hoppas att vi är tillräckligt rustade för att åtminstone fixa en topp-tio i 2016 års Popgiss. Vi gör så gott vi kan i varje fall.
I pannkaksgisset låg vi åter ganska bra till. Ja, det var som det brukar, vill säga, då vi i början av tävlingen låg på en tredjeplats och sedan rasade ned till en femte. Återigen blev vi omseglade av vår gamla vän med sitt nya och helt klart starka lag. Som Tomas påpekade var det här dock lite olycksbådande inför 2016 års Popgiss så vi drog omedelbart igång träningslägret nu efter årsskiftet. Detta kan jag dock inte förtälja så mycket om i nuläget eftersom vi tar det här med Popgiss på blodigt allvar. Men så mycket kan väl sägas som att vi fördelat ut lite olika musikområden till olika deltagare. Så får vi hoppas att vi är tillräckligt rustade för att åtminstone fixa en topp-tio i 2016 års Popgiss. Vi gör så gott vi kan i varje fall.
söndag 20 december 2015
Rootmosets favoriter 2015!
Då var det den tiden på året igen! Nu vill vi ju inte gå ut och prata om "bästa skivor" för det där är rasande subjektivt men vi tänker i alla fall presentera våra favoriter. Först ut är Tomas och sedan undertecknad. Enjoy.
Tomas favoriter
Sleater Kinney – No Cities to love
Sleater med sin aviga rock ´n´roll har efter tio år och the Woods gjort årets comeback och den skivan som jag har lyssnat på mest detta år.
Pale Honey – Pale Honey
Priset för årets debut går till Göteborgsduon.
Lana Del Ray – Honeymoon
Tredje skivan håller lika hög klass som dom tidigare, älskar LDR.
Nicole Saboune´ - Miman
Nicole fortsätter med 80-talsdyster rock, andra skivan kräver mer av lyssnaren än debuten.
Bäddat för Trubbel – Två sjundedelar av ett liv.
10-talets Eddie Meduza, frejdig rock ´n´roll.
Skivor som nästan kom med.
Grimes – Art angel
Courtney Barnett – Sometimes I sit and think…
EP’s Trailer Park – Lojsta & other stories from an Island. Sommarens soundtrack.
Årets låtar
Torres – Strange hellos
Florence + The Machine – Ship to wreck
The Libertines – Gung Din
Deportees – Love me like I’m gone
Joanna Gruesome – Jamie (Luuver)
Roberts favoriter
Plattor
Jaha, ja. Den här listan lär ju inte direkt ge mig några PK-poäng då den är väldigt rockig, väldigt manlig och väldigt brittisk. Så 2015 blev för mig året då hjältar från 10-talet, 00-talet och, herregud, 90-talet gjorde comeback varvid jag mest tackade och tog emot. Men mitt favoritalbum alla kategorier under året är i alla fall av en icke-brittisk kvinna (jag, revolutionens avantgarde).
Disclosure - Caracal
Det är egentligen inte så mycket nytt under solen jämfört med 2012 års moderna klassiker ”Settle” utan Disclosure lunkar på med det vid det här laget välkända rytmerna och ett gäng mer hitorienterade nummer där man plockat in ett antal gästvokalister. Sam Smith är åter med men även Lorde och Miguel dyker upp på ett par härliga rökare. Som sagt, inget direkt nytt men skönt med ett knippe nyproducerade nummer från den eminenta duon.
Palma Violets – Danger in the Club
Gruppen som betraktades som det nya hoppet inom brittisk rock (läs: förvaltare av traditionen) släppte sin andra platta och förändringarna är väl att soundet möjligen är snäppet mörkare och att det tydligare märks influenser från 00-talsgrupper som Strokes och Libertines. Inget vansinnigt originellt men ändå ett knippe starka låtar som visar att hederlig brittisk rock inte är utdöd.
Libertines – Anthems for Doomed Youth
Plattan som roligt nog är döpt efter en dikt av Owen Wilson är den tredje plattan från Libertines och deras första sedan den självbetitlade från 2005. Libertines var en grupp som jag i grunden missade helt när de verkligen höll på och till en början tyckte jag de var in i döden tråkiga men de smyger sig på med sin lite avslagna i-soffan-dagen-efter-en-röjarfest-musik. Softa och reggeedoftande förstasingeln ”Gunga Din” är förstås riktigt trevlig. I övrigt är soundet från 00-talet ganska intakt trots en lång paus.
Blur – Magic Whip
Under någon vecka i Hong Kong smällde det då och då återförenade Blur ihop ett gäng låtar varefter Graham Coxon och producenten Stephen Street började finslipa resultatet. Detta utmynnade i det första albumsläppet sedan 2003 och det första släppet med hela besättningen sedan 1999 frånsett en och annan singel. Här finns inga riktiga rökare i stil med Parklife-plattan men ändå en hel del halvsnabba saker med hyggligt medryckande refränger. I övrigt excellerar man i det långsammare och mer stämningsmättade låtar som det fanns gott om även på Damons soloplatta ”Everyday Robots”. En trevlig återkomst som alltså började som en ren klackspark.
Julia Holter – Have You in My Wilderness
Men årets album är en kvinnas verk! Precis som jag i ett gammalt inlägg talade om ”Sommaren med Damon” (då jag under hallucinatoriska kontorsmorgnar lyssnade på ”Everyday Robots”) så skulle jag här kunna tala om ”hösten med Julia” då jag myst till det med denna platta, en skyddsvall mot allt från vindpinade Gotlandskvällar till internationell turbulens. Men trots att Julia Holter är från Los Angeles så finns, åtminstone i mina öron, även det brittiska här. Det är ganska mycket Kate Bush och även kufiska brittiska män såsom Michael Nyman eller Robert Wyatt. Det är drömska och atmosfäriska låtar som man ibland tror att man har hört förut men utan att kunna sätta fingret på det och samtidigt är det bitvis ett rätt eget sound. Bäst är den sensuella ”Sea Calls Me Home”.
Och så några plattor som var helt okej men kanske inte riktigt i nivå med de fem ovan.
Grimes – Art angels
Mellan denna och fabulösa ”Visions” släppte Grimes några riktigt bra singlar (bland andra ”Blood Diamond”) men denna platta är, ehuru trevlig, kanske inte riktigt lika stark som den förra då mycket av charmen saknas. Men det är fortfarande bitvis väldigt atmosfäriskt även om man även märker tendenser till hit-jagande.
Scuba – Claustrophobia
Hade stor glädje av 2012 års ”Personality” och precis som i fallet med Disclosure ovan är det mer av samma vara men lite sämre om än inte dåligt på något vis. En mellanplatta.
Kamasi Washington – The Epic
En snubbe som släpper en jazzfusionplatta som i LP-format vore en trippel och som lunkar på i hela 2.53 timmar gör i alla fall mig intresserad. Det är spännande musik men närmare tre timmar kan bli en smula mastigt. Beväpna dig med tålamod. Men jag gillar ansatsen. Kan växa.
I fråga om singlar har jag lyssnat högst översiktligt vilket har gjort att ett antal hits har fastnat i min skalle. Trevliga nummer under året har exempelvis varit MÖ:s ”Kamikaze”, Robyns ”Love is Free”, Rebecca och Fionas ”Sayonara” (mycket japanska titlar i år) och Icona Pops ”Emergency”. För årets pajiga skrattsingel stod Carl Deman som med sin ”Vafan” gör en underhållande imitation av Johan Falck och även sammanfattar filmerna på cirka tre minuter. Alla 24 filmerna.
Tomas favoriter
Sleater Kinney – No Cities to love
Sleater med sin aviga rock ´n´roll har efter tio år och the Woods gjort årets comeback och den skivan som jag har lyssnat på mest detta år.
Pale Honey – Pale Honey
Priset för årets debut går till Göteborgsduon.
Lana Del Ray – Honeymoon
Tredje skivan håller lika hög klass som dom tidigare, älskar LDR.
Nicole Saboune´ - Miman
Nicole fortsätter med 80-talsdyster rock, andra skivan kräver mer av lyssnaren än debuten.
Bäddat för Trubbel – Två sjundedelar av ett liv.
10-talets Eddie Meduza, frejdig rock ´n´roll.
Skivor som nästan kom med.
Grimes – Art angel
Courtney Barnett – Sometimes I sit and think…
EP’s Trailer Park – Lojsta & other stories from an Island. Sommarens soundtrack.
Årets låtar
Torres – Strange hellos
Florence + The Machine – Ship to wreck
The Libertines – Gung Din
Deportees – Love me like I’m gone
Joanna Gruesome – Jamie (Luuver)
Roberts favoriter
Plattor
Jaha, ja. Den här listan lär ju inte direkt ge mig några PK-poäng då den är väldigt rockig, väldigt manlig och väldigt brittisk. Så 2015 blev för mig året då hjältar från 10-talet, 00-talet och, herregud, 90-talet gjorde comeback varvid jag mest tackade och tog emot. Men mitt favoritalbum alla kategorier under året är i alla fall av en icke-brittisk kvinna (jag, revolutionens avantgarde).
Disclosure - Caracal
Det är egentligen inte så mycket nytt under solen jämfört med 2012 års moderna klassiker ”Settle” utan Disclosure lunkar på med det vid det här laget välkända rytmerna och ett gäng mer hitorienterade nummer där man plockat in ett antal gästvokalister. Sam Smith är åter med men även Lorde och Miguel dyker upp på ett par härliga rökare. Som sagt, inget direkt nytt men skönt med ett knippe nyproducerade nummer från den eminenta duon.
Palma Violets – Danger in the Club
Gruppen som betraktades som det nya hoppet inom brittisk rock (läs: förvaltare av traditionen) släppte sin andra platta och förändringarna är väl att soundet möjligen är snäppet mörkare och att det tydligare märks influenser från 00-talsgrupper som Strokes och Libertines. Inget vansinnigt originellt men ändå ett knippe starka låtar som visar att hederlig brittisk rock inte är utdöd.
Libertines – Anthems for Doomed Youth
Plattan som roligt nog är döpt efter en dikt av Owen Wilson är den tredje plattan från Libertines och deras första sedan den självbetitlade från 2005. Libertines var en grupp som jag i grunden missade helt när de verkligen höll på och till en början tyckte jag de var in i döden tråkiga men de smyger sig på med sin lite avslagna i-soffan-dagen-efter-en-röjarfest-musik. Softa och reggeedoftande förstasingeln ”Gunga Din” är förstås riktigt trevlig. I övrigt är soundet från 00-talet ganska intakt trots en lång paus.
Blur – Magic Whip
Under någon vecka i Hong Kong smällde det då och då återförenade Blur ihop ett gäng låtar varefter Graham Coxon och producenten Stephen Street började finslipa resultatet. Detta utmynnade i det första albumsläppet sedan 2003 och det första släppet med hela besättningen sedan 1999 frånsett en och annan singel. Här finns inga riktiga rökare i stil med Parklife-plattan men ändå en hel del halvsnabba saker med hyggligt medryckande refränger. I övrigt excellerar man i det långsammare och mer stämningsmättade låtar som det fanns gott om även på Damons soloplatta ”Everyday Robots”. En trevlig återkomst som alltså började som en ren klackspark.
Julia Holter – Have You in My Wilderness
Men årets album är en kvinnas verk! Precis som jag i ett gammalt inlägg talade om ”Sommaren med Damon” (då jag under hallucinatoriska kontorsmorgnar lyssnade på ”Everyday Robots”) så skulle jag här kunna tala om ”hösten med Julia” då jag myst till det med denna platta, en skyddsvall mot allt från vindpinade Gotlandskvällar till internationell turbulens. Men trots att Julia Holter är från Los Angeles så finns, åtminstone i mina öron, även det brittiska här. Det är ganska mycket Kate Bush och även kufiska brittiska män såsom Michael Nyman eller Robert Wyatt. Det är drömska och atmosfäriska låtar som man ibland tror att man har hört förut men utan att kunna sätta fingret på det och samtidigt är det bitvis ett rätt eget sound. Bäst är den sensuella ”Sea Calls Me Home”.
Och så några plattor som var helt okej men kanske inte riktigt i nivå med de fem ovan.
Grimes – Art angels
Mellan denna och fabulösa ”Visions” släppte Grimes några riktigt bra singlar (bland andra ”Blood Diamond”) men denna platta är, ehuru trevlig, kanske inte riktigt lika stark som den förra då mycket av charmen saknas. Men det är fortfarande bitvis väldigt atmosfäriskt även om man även märker tendenser till hit-jagande.
Scuba – Claustrophobia
Hade stor glädje av 2012 års ”Personality” och precis som i fallet med Disclosure ovan är det mer av samma vara men lite sämre om än inte dåligt på något vis. En mellanplatta.
Kamasi Washington – The Epic
En snubbe som släpper en jazzfusionplatta som i LP-format vore en trippel och som lunkar på i hela 2.53 timmar gör i alla fall mig intresserad. Det är spännande musik men närmare tre timmar kan bli en smula mastigt. Beväpna dig med tålamod. Men jag gillar ansatsen. Kan växa.
I fråga om singlar har jag lyssnat högst översiktligt vilket har gjort att ett antal hits har fastnat i min skalle. Trevliga nummer under året har exempelvis varit MÖ:s ”Kamikaze”, Robyns ”Love is Free”, Rebecca och Fionas ”Sayonara” (mycket japanska titlar i år) och Icona Pops ”Emergency”. För årets pajiga skrattsingel stod Carl Deman som med sin ”Vafan” gör en underhållande imitation av Johan Falck och även sammanfattar filmerna på cirka tre minuter. Alla 24 filmerna.
söndag 1 november 2015
I backspegeln: 1966 - 67
Det intressanta är att det var under den här perioden som "de stora tre" (Beatles, Stones och Dylan) kom att skapa en del av sin mest minnesvärda musik men samtidigt försvann alla dessa tre akter från livescenen (vilket jag i detalj har beskrivit i detta gamla inlägg: http://rootmoset.blogspot.com/2008/04/nr-titanerna-slutade-turnera.html). För Beatles blev det permanent och för Dylans del åtminstone i åtta år. Samtliga tog dock ut svängarna i studion, milt sagt. "Revolver" anses av väldigt många som Beatles bästa platta och bara det att man har med "Tomorrow Never Knows" skulle egentligen ursäkta det mesta. Och hade Beatles bara släppt singeln "Penny Lane/Strawberry Fields Forever" (februari 1967) så hade det räckt för att de skulle kvala in som ett av de bästa banden någonsin. Dock hade nedgången sakta men säkert börjat efter "Sgt Pepper" men det märktes troligen inte utåt ännu. Stones experimenterade friskt och "Aftermath" är en helgjuten platta där de töjer på låtformat såväl som former. Underskattad är deras Kinks-platta "Between the Buttons" (januari 1967) och även om låtarna inte alltid är så starka så kan man hitta pärlor även på deras psykedeliska album från december 1967. Dylan var aldrig i närheten av det psykedeliska och det närmaste han kom var möjligen att han hade en lång låt på "Blonde on Blonde" (maj 1966). Dylan hade där brutit upp mitt i inspelningarna i New York och stuckit ned till Nashville. Många av de klassiska låtarna sattes i några få tagningar, närmast nonchalant. Efter den berömda och ännu aldrig helt utredda motorcykelolyckan (juli 1966) drog sig Dylan undan och "John Wesley Harding" (december 1967) är en dämpad historia där Dylan verkligen kom i otakt med det rådande musikklimatet.
I Storbritannien trampade The Who en aning vatten under perioden. De släppte ett par rätt roliga album och en drös singlar men till Pete Townshends förtvivlan lyckades inte ens den genomarbetade singeln "I Can See for Miles" ge någon enastående respons från publikens sida. The Kinks släppte däremot några av periodens absolut bästa låtar ("Dedicated follower of Fashion", "Dead end Street", "Waterloo Sunset" med flera, med flera) men skulle med plattan "Something Else" (december 1967) sakta börja gå tillbaka rent kommersiellt även om de på sitt vis kom att bli än mer intressanta men sina personliga och väldigt brittiska betraktelser. The Small Faces var väl kanske lite mer juvenila jämfört med Kinks men gjorde en drös coola låtar med både en och två anspelningar på amfetamin och annat som modsen konsumerade. Begreppet "Supergrupp" blev aktuellt under eran (vet dock inte om uttrycket användes i samtiden, tvivlar faktiskt på det) i och med Cream som från början hade tänkt kalla sig BBC efter medlemmarnas efternamn. Ska jag vara ärlig var Cream kanske aldrig några av mina största favoriter men de gjorde några trevliga psykedeliska blueslåtar. Jag älskar särskilt Jack Bruces spel i "Tales of Brave Ulysses". De kom dock att överskuggas drastiskt av en inflyttad amerikan vid namn Jimi Hendrix... En ny spännande brittisk grupp var Traffic som bildades av delar av Spencer Davis grupp och som genast spottade ur sig ett gäng sitardränkta singlar ("Hole in my Shoe", "Paper sun") innan de albumdebuterade med "Mr Fantasy". Traffic skulle efterhand även bli ledande inom en viss pastoral brittisk tradition under perioden. Annars var de ju de mer psykedeliska grupperna som mitt hjärta klappar för, särskilt Moody Blues och Pink Floyd. Båda gick från rutinmässiga bluescoverband till att göra something completely different, som Monty Python sa. "Days of Future Passed" och "The Piper of the Gates of Dawn" är ett par av mina favoritalbum från 1967.
De amerikanska psykedeliska gruppernas rykte var betydligt överdrivet jämfört med hur bra de brittiska var. Ofta var det stämsång, någon inslängd sitar, något konstigt studioljud och inte så mycket mer. En tidig och fantastisk låt inom kategorin är dock Byrds "Eight Miles High" (januari 1966) där intryck togs av John Coltrane och indisk musik. Även Simon and Garfunkel fuskade lite i genren med "Fakin' It" (juni 1967). På västkusten dominerade ju stämsångsgrupper såsom The Mamas and the Papas, Beau Brummels eller Moby Grape (stora favoriter). En av de mer urflippade grupperna som dök upp under perioden, Mothers of Invention, gjorde paradoxalt nog narr av hela hippiesvängen. The Doors gjorde en fantastisk debut med originell konstrock men skulle senare främst bli ett schysst rockband med lite udda instrumentsättning. Annars var ju det här även nuggets-perioden med ett flertal garagerocklåtar. Lite lätt bortglömda är nog ändå kanadensarna The Guess Who eller Bob Seger. Om jag får göra ett snabbt hopp över till Australien så är Easybeats en något underskattad grupp, idag mest ihågkommen för "Friday on My Mind". Av alla skönsjungande västkustgrupper från perioden var kanske 5th Dimension den mest behagliga även om de huvudsakligen var ett duktigt coverband.
Som jag nämnde var ju John Coltrane en stor influens för bland andra Byrds och denne nyskapare hann göra några väldigt spännande men lite svårsmälta frijazzplattor innan han ganska oväntat dog i cancer sommaren 1967. Miles Davis gjorde några ganska eleganta plattor under perioden, som vanligt omgiven av duktiga musiker (Wayne Shorter, Tony Williams, med flera). Stax records hade en gyllene period med svett-och-röj-soul men två av de största akterna skulle lämna bolaget kring årsskiftet 1967 - 68, Otis Redding på grund av sin död och Sam and Dave på grund av kontraktsbråk.
Alldeles runt hörnet väntar nu ett betydande antal personliga och fabulösa kvinnliga artister. Under den här perioden var Joni Mitchell kanske främst känd som en av dem vars låtar tolkades av Judy Collins men det skulle snart bli ändring på det. Aretha Franklin gick under perioden från lite utslätad popsoulsångerska på Columbia records till fullfjädrad souldrottning på Atlantic. Två musikerpar (i det ena fallet även par privat) ska väl nämnas. Unga Nancy Sinatra och "gamle" (nåja, närmare 40 vid denna tid) Lee Hazlewood gjorde några av periodens roligare, coolare och även suggestiva låtar. Jag har kanske aldrig älskat Cher (överlastad sång i sämre stunder) men kommer alltid att älska henne och Sonny för att de gav oss "The Beat Goes on" (med suveränt loj sång). Min stora kvinnliga favorit från perioden är dock Laura Nyro som är på väg att slå igenom dessa år men som hade haft en rätt tuff spelning på Monterey där hon hade fått rafsa ihop sitt set och sedan blev sågad av kritikerna. Men hon skulle komma igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)