I backspegeln: 1966 - 67

Jag hade ett tag tänkt döpa det här inlägget till "När gudarna gick på jorden" men det skulle då inte framgå så tydligt vad texten handlade om så det får bli en lite mer redundant rubrik. Men ni förstår säkert redan av denna inledande kommentar varthän det här kommer att barka. För åren 1966 - 67 är ju verkligen enastående. Flodluckorna öppnades och allt blev tillåtet.

Det intressanta är att det var under den här perioden som "de stora tre" (Beatles, Stones och Dylan) kom att skapa en del av sin mest minnesvärda musik men samtidigt försvann alla dessa tre akter från livescenen (vilket jag i detalj har beskrivit i detta gamla inlägg: http://rootmoset.blogspot.com/2008/04/nr-titanerna-slutade-turnera.html). För Beatles blev det permanent och för Dylans del åtminstone i åtta år. Samtliga tog dock ut svängarna i studion, milt sagt. "Revolver" anses av väldigt många som Beatles bästa platta och bara det att man har med "Tomorrow Never Knows" skulle egentligen ursäkta det mesta. Och hade Beatles bara släppt singeln "Penny Lane/Strawberry Fields Forever" (februari 1967) så hade det räckt för att de skulle kvala in som ett av de bästa banden någonsin. Dock hade nedgången sakta men säkert börjat efter "Sgt Pepper" men det märktes troligen inte utåt ännu. Stones experimenterade friskt och "Aftermath" är en helgjuten platta där de töjer på låtformat såväl som former. Underskattad är deras Kinks-platta "Between the Buttons" (januari 1967) och även om låtarna inte alltid är så starka så kan man hitta pärlor även på deras psykedeliska album från december 1967. Dylan var aldrig i närheten av det psykedeliska och det närmaste han kom var möjligen att han hade en lång låt på "Blonde on Blonde" (maj 1966). Dylan hade där brutit upp mitt i inspelningarna i New York och stuckit ned till Nashville. Många av de klassiska låtarna sattes i några få tagningar, närmast nonchalant. Efter den berömda och ännu aldrig helt utredda motorcykelolyckan (juli 1966) drog sig Dylan undan och "John Wesley Harding" (december 1967) är en dämpad historia där Dylan verkligen kom i otakt med det rådande musikklimatet.

I Storbritannien trampade The Who en aning vatten under perioden. De släppte ett par rätt roliga album och en drös singlar men till Pete Townshends förtvivlan lyckades inte ens den genomarbetade singeln "I Can See for Miles" ge någon enastående respons från publikens sida. The Kinks släppte däremot några av periodens absolut bästa låtar ("Dedicated follower of Fashion", "Dead end Street", "Waterloo Sunset" med flera, med flera) men skulle med plattan "Something Else" (december 1967) sakta börja gå tillbaka rent kommersiellt även om de på sitt vis kom att bli än mer intressanta men sina personliga och väldigt brittiska betraktelser. The Small Faces var väl kanske lite mer juvenila jämfört med Kinks men gjorde en drös coola låtar med både en och två anspelningar på amfetamin och annat som modsen konsumerade. Begreppet "Supergrupp" blev aktuellt under eran (vet dock inte om uttrycket användes i samtiden, tvivlar faktiskt på det) i och med Cream som från början hade tänkt kalla sig BBC efter medlemmarnas efternamn. Ska jag vara ärlig var Cream kanske aldrig några av mina största favoriter men de gjorde några trevliga psykedeliska blueslåtar. Jag älskar särskilt Jack Bruces spel i "Tales of Brave Ulysses". De kom dock att överskuggas drastiskt av en inflyttad amerikan vid namn Jimi Hendrix... En ny spännande brittisk grupp var Traffic som bildades av delar av Spencer Davis grupp och som genast spottade ur sig ett gäng sitardränkta singlar ("Hole in my Shoe", "Paper sun") innan de albumdebuterade med "Mr Fantasy". Traffic skulle efterhand även bli ledande inom en viss pastoral brittisk tradition under perioden. Annars var de ju de mer psykedeliska grupperna som mitt hjärta klappar för, särskilt Moody Blues och Pink Floyd. Båda gick från rutinmässiga bluescoverband till att göra something completely different, som Monty Python sa. "Days of Future Passed" och "The Piper of the Gates of Dawn" är ett par av mina favoritalbum från 1967.

De amerikanska psykedeliska gruppernas rykte var betydligt överdrivet jämfört med hur bra de brittiska var. Ofta var det stämsång, någon inslängd sitar, något konstigt studioljud och inte så mycket mer. En tidig och fantastisk låt inom kategorin är dock Byrds "Eight Miles High" (januari 1966) där intryck togs av John Coltrane och indisk musik. Även Simon and Garfunkel fuskade lite i genren med "Fakin' It" (juni 1967). På västkusten dominerade ju stämsångsgrupper såsom The Mamas and the Papas, Beau Brummels eller Moby Grape (stora favoriter). En av de mer urflippade grupperna som dök upp under perioden, Mothers of Invention, gjorde paradoxalt nog narr av hela hippiesvängen. The Doors gjorde en fantastisk debut med originell konstrock men skulle senare främst bli ett schysst rockband med lite udda instrumentsättning. Annars var ju det här även nuggets-perioden med ett flertal garagerocklåtar. Lite lätt bortglömda är nog ändå kanadensarna The Guess Who eller Bob Seger. Om jag får göra ett snabbt hopp över till Australien så är Easybeats en något underskattad grupp, idag mest ihågkommen för "Friday on My Mind". Av alla skönsjungande västkustgrupper från perioden var kanske 5th Dimension den mest behagliga även om de huvudsakligen var ett duktigt coverband.

Som jag nämnde var ju John Coltrane en stor influens för bland andra Byrds och denne nyskapare hann göra några väldigt spännande men lite svårsmälta frijazzplattor innan han ganska oväntat dog i cancer sommaren 1967. Miles Davis gjorde några ganska eleganta plattor under perioden, som vanligt omgiven av duktiga musiker (Wayne Shorter, Tony Williams, med flera). Stax records hade en gyllene period med svett-och-röj-soul men två av de största akterna skulle lämna bolaget kring årsskiftet 1967 - 68, Otis Redding på grund av sin död och Sam and Dave på grund av kontraktsbråk.

Alldeles runt hörnet väntar nu ett betydande antal personliga och fabulösa kvinnliga artister. Under den här perioden var Joni Mitchell kanske främst känd som en av dem vars låtar tolkades av Judy Collins men det skulle snart bli ändring på det. Aretha Franklin gick under perioden från lite utslätad popsoulsångerska på Columbia records till fullfjädrad souldrottning på Atlantic. Två musikerpar (i det ena fallet även par privat) ska väl nämnas. Unga Nancy Sinatra och "gamle" (nåja, närmare 40 vid denna tid) Lee Hazlewood gjorde några av periodens roligare, coolare och även suggestiva låtar. Jag har kanske aldrig älskat Cher (överlastad sång i sämre stunder) men kommer alltid att älska henne och Sonny för att de gav oss "The Beat Goes on" (med suveränt loj sång). Min stora kvinnliga favorit från perioden är dock Laura Nyro som är på väg att slå igenom dessa år men som hade haft en rätt tuff spelning på Monterey där hon hade fått rafsa ihop sitt set och sedan blev sågad av kritikerna. Men hon skulle komma igen.

Höstens stora musiktävling

Bara ett par veckor efter det senaste Creppy Quiz var det åter dags för Rootmoset att mangrant sluta upp för höstens stora musiktävling, Musik & Quiz ute på travet. Det var i år något färre lag än förra året men de som var där var istället väldigt entusiastiska. Arrangörerna Sune och Clarence hade i år stramat upp konceptet sedan förra året då man vacklade lite fram och tillbaka mellan följdfrågor/ej följdfrågor och låttitel/ej låttitel vilket gjorde det hela en aning förvirrande för de tävlande. Så var det absolut inte i år utan raka frågor och därtill med ledtrådar i form av initialer i vissa kategorier.

Olika decennier betades förstås av och däremellan kom roliga specialkategorier, exempelvis en "dagens dubbel" med hästrelaterade frågor. På frågor med flera svarsalternativ hade man för att underlätta även slängt in ett och annat plojalternativ. Vi var till exempel ganska säkra på att Elvis dödfödde tvillingbror inte hette Mats... Som vanligt kom även intron (ganska svåra) och sedan Tio i topp från 1960-tal (vi satte många), flera versioner av Suzy Q (klarade oss hyggligt) och en del annat. Förra året hade man haft med en specialkategori om ABBA som vi blåste magnifikt. I år hade profilen "Blondie" slängt ihop en Bowie-special som vi spikade även om Kennet fick rätta mig då jag var på väg att hävda att "TVC15" ingick på "Low" (skam!). Som vanligt gjorde vi ju de vanliga slarvfelen och det var ytterligt tätt i ledningen på slutet.

Av 174 möjliga poäng rakade vi hem 128 med en hedrande tredjeplats. Tvåan hade 129 poäng och vinnarna, de forna skivförsäljarna i Crackers, satte 130 poäng. Detta säger väl en del om hur jämnt det var där på slutet. I vilket fall så hade arrangörerna nu hittat formen och vi hoppas de håller fast vid den då den fungerade fint. Extra roligt var förstås att vi klarade oss ganska bra mot det något åldrande gardet bland våra medtävlare. Ungdomar kan!

Det vi lever för - musikfrågesporter och konserter!

Början på oktober blev en mycket bra tid för Rootmoset. Vi var mangrant samlade då Creppy Quiz för ovanlighetens skull inte låg den sista torsdagen i en månad utan den första. Men det gick ju bra ändå. En musikveteran hade anordnat ett trevligt giss där tonvikten på en del äldre musik inte direkt missgynnade oss. Exempelvis skrattade sig Kennet mer eller mindre igenom 70-talet. Ett tag hade vi rentav en komfortabel ledning efter att vi hade tvålat till flera av våra vanliga konkurrenter men sedan seglade Gamnackarna om oss. Det hade ett tag stark segervittring men blev i sin tur omseglade av de aldrig tidigare segrande Midnight Ramblers vilket för all del var detta hårt arbetande lag väl unt. Slutresultatet blev sålunda Midnight Ramblers etta, Gamnackarna tvåa och vi trea. Men det var trots det en trevlig kväll med pallplats.

Bara två dagar senare var vi ute och vimlade i kulturnatten och började kvällen med att jaga matställen (kom in först på det fjärde då de innan var fullbokade). Efter en måltid kunde vi sedan gå ned och se Eric Palmqvist köra låtar från Lojsta-plattan helt solo vilket innebar en trevlig och avspänd spelning. Man är ju ofta van att se herr EP med lite högre volym vare sig han nu uppträder med Trailer Park eller med hobbybandet Folkvagn... efter det blev det åter Musikkollektivet Bobby Mull (som jag ju såg i augusti) vilka framträdde på ett proppfullt Wisby Börs (före detta biografen Röda kvarn). Det var dock lite trångt om saligheten men bandet gav som vanligt en stark konsert. Det blev sedan mer vimlande och fler gratiskonserter även om det mest var diverse bluesrockakter, men i alla fall. Och som sagt, gratis. Det är ju detta vi ändå lever för.

Nästa gång Rootmoset framträder kommer att bli i samband med ett giss med lite äldre musik och vi hoppas då på att såsom ungtuppar ändå kunna glänsa lite. Vi lär väl återkomma om det.

Popaganda 2015

Så har jag alltså avslutat sommaren med att i dagarna två besöka den trevliga Popaganda-festivalen även om andra dagen blev lite avsnoppad på grund av en annalkande förkylning. Jag kom i ganska god tid till festivalområdet efter att ha ätit en god middag och väntade utanför tillsammans med... öh, alla ungdomar. Fick mitt armband och släpptes in precis som vanligt. Hann sitta en stund innan Beatrice Eli körde en skön show med en del svängiga låtar och dansare på slutet. Efter det följde lite R'n'B med Sabina Ddumba innan det blev uppvisning av Stockholms konstsim herr. Kikade lite på rapparen Angel Haze (som enligt programmet 2013 ska ha varit på plats men jag minns dock inte att jag sett henne då) och sedan en stunds listpop med Tove Styrke.

Sedan kom dagens första höjdpunkt i och med Robyn och hennes nya band La Bagatelle Magique. Tydligen hade Christian Falk också ingått i bandet till en början innan sjukdomen tog över. Det blev en dansant föreställning med tunga beats och det var oerhört skönt att se Robyn (som nu kapat den vedervärdiga hockeyfrillan) göra HELT nya låtar utan att köra en enda av sina välkända hits. Faktiskt oerhört kaxigt och befriande samtidigt som jag på sätt och vis inte hade några förväntningar alls utan var beredd på vad som helst. För övrigt var hon klädd som på ett Rave från 90-talet. Nostalgi? Påminner mig om att det nu var närmare 20 år sedan jag och mina festivalvänner nonchalant låg i gräset och genomled Robyns dåvarande liveset på Lollipopfestivalen och tyckte att det inte kunde bli så mycket mesigare. Men tiden går.

Ytterligare en höjdpunkt följde direkt efteråt med Elliphant som körde ett intensivt men komprimerat set (det enda negativa med Popaganda är just att schemat verkar så packat så artisterna i princip står och tittar på klockan medan de kör). Hon rev av en del nytt men även flera goda nummer från albumet "A Good Idea" och den självbetitlade debut-EP:n. Mot slutet av konserten umgicks jag med en gammal god väninna som jobbade på festivalen. Tog det därefter lite lugnt inför Bob Hund och lyssnade mest på James Blake från läktaren vilket fungerade fint med tanke på hans lite vemodiga dansmusik. Kollade lite slappt på ett för all del småroligt brittisk soulband vid namn Jungle.

Därefter avslutades kvällen magnifikt med Bob Hund som jag senast (enligt mina annaler) såg 10 augusti 1998. De var i väldigt fin form och Thomas Öberg var galen som alltid och hoppade och for på högtalarna och körde det där mellansnacket som är en blandning av komik och djupaste allvar. Många nya låtar avverkades men även många klassiker flätades in i livesetet. Fast numera hade man dock spolat exempelvis "Allt på ett kort", "Dusseldorf" och "Istället för musik: förvirring". "Harduingetmankandansatill?" lyfte tyvärr inte riktigt live jämfört med studioversionen, vilket är ovanligt (särskilt då vi talar Bob Hund). Lämnade nöjd området till tonerna av "Ett fall och en lösning". Dock lite öm i halsen...

...och mycket riktigt hade jag känning av en förkylning med den mest irriterande fasen, halsont, dagen därpå. Tog det i alla fall lugnt och kunde ändå äta en lagom mild lunch (röding) och prata med en genomtrevlig servitris i ett par timmar på ett lugnt ställe innan jag inledde min andra festivaldag som faktiskt blev en smula avslagen och då inte enbart på grund av min förkylning.

Till att börja med kändes det lite småtråkigt och provinsiellt att man hela dagen hade idel svenska artister med ett undantag (danska MÖ). Hade ju gärna sett något coolt brittiskt, exempelvis Palma Violets eller SBTRKT. Sedan var det väl heller inte riktigt, riktigt så kul artister. Först ut var Joel Alme som för all del inte är så originell men dock bjöd på en energisk dos av ung Springsteen med låtar som live lyfte rejält jämfört med studioversionerna. Blev ju mest låtar från den nya svenskspråkiga plattan. Och killen är ju trevlig och ödmjuk. Efter det följde ett band vid namn Urban Cone som jag faktiskt i skrivande stund glömt bort hur de lät (och jag tänker inte fuska genom att läsa om dem för att friska upp minnet). Jag minns faktiskt inte vad de spelade för musik överhuvud. Antar dock att jag såg dem. Slog emellan med ny simuppvisning. Satt sedan, lite hängig, på läktaren och kikade på Amason som retade upp mig genom att mitt i den sköna proggen köra en icke-ironisk cover på den jävla "I Want to Know What Live Is". Dessa förbannade relativistiska hipsters!

Kollade bara lite grann på rapparen Mapei och sparade mig till Shout Out Louds, som var i fin form med sin patenterade Cure-rock. Det rakade upp de mest kända låtarna från plattorna och fick fart på publiken. Såg sedan då MÖ som nog ändå var en aning tamare än sist jag såg henne. Satt sedan mest på läktaren och läste medan Lorentz drog ett set med mycket autotune och lunkande låtar som då och då avbröts av någon basrökare. Kände mig nu rejält hängig och frös även men kollade in Laakso innan jag bröt upp. Redan min ursprungliga plan hade varit att bara kolla lite snabbt på Seinabo Sey men nu orkade jag inte det utan hade en Galenskaparna-låt snurrande i mitt huvud ("Säng, säng, säng"). Hann i ett gathörn växla några ord med en väninna som varit på teater och slank sedan snabbt som ögat hem till min systers lägenhet samtidigt som jag stängde dörren till sommaren 2015.

Way out West 2015 - dag tre

Så blev det så den tredje varma och (som vi ska se) vädermässigt mycket svängiga dagen på Way out West. Det var egentligen ingenting jag ville se förrän vid 15 men trots att jag masade på hotellet så fick jag till sist ändå bege mig. Eftersom det skulle bli en del dödtid så hade jag med mig en kasse med Svenska dagbladet och dess korsord. Man vet ju aldrig.

Dagen var genuint stekhet då jag satte mig i Dungen där inget av vikt ännu kommit igång. Tillbringade säkerligen halvannan timme med korsord innan Todd Terje gick på. Plötsligt strömmade det verkligen till folk i den tidigare rätt glest besökta dungen. Befann mig i ett folkhav där herrar i rosa piké och snitsigt klädda damer kom bärande på champagne i ishinkar medan Terje körde ett set som till en början var väldigt Ibiza. Han hade livemusiker med sig och det blev en väldigt skön men ändå dansant stämning medan jag undrade om jag befann mig på Stockholmsveckan i Visby i stället för på festival. Senare varierade han sig lite och betade nog av merparten av modernare elektroniska stilar i sin vanliga eklektiska anda.

Mot slutet av hans konsert kom dock festen av sig då himlen så smått började rämna. Jag hade precis hunnit inta en lite tidig kvällsmåltid då dropparna kom. Klarade mig länge under ett stort träd men sedan blev det värre. Fick tillfälligt skydd hos Zoega som även bjöd på kaffe men då lycades istället en klumpig tjej knuffa till mig så jag fick en fin fläck över skjortan. Bet ihop och gav mig ut i regnet varvid jag i sista stund handlade en regnrock med några allt våtare tjugor som jag lyckades hitta i plånboken. Stod därefter under ett träd och drog lite festivalminnen för några unga damer i liknande situation och såg Chic så vackert börja spela medan jag gick över stora planen mellan de två scenenrna.

I Linnétältet visade sig svenska orkestern Amason plötsligen bli oerhört populära eftersom regnet nu formligen forsade ner. Själv stod jag inklämd i en folkmassa och löste mitt sista korsord (Åsa Bodell) vilket ändå bröt av mot alla som stod och glodde i sina mobiler. Det blev rätt kaotiskt när bandet sedan gick på och folk tryckte på ännu mer. Bröt mig då ut eftersom hade börjat klarna upp och lyssnade på konserten utanför medan jag löste klart mitt korsord.

Himlen var åter blå då jag gick och såg Patti Smith (efter att ha hört Chic göra sina sista låtar och få igång publiken på ett sätt som Lauryn Hill inte direkt lyckats med dagen innan) som direkt då hon gått på körde igång ”Horses”. Jag kan plattan rätt bra men jag har ändå ingen enormt nära relation till Patti Smith. Det är värt att nämna med tanke på att jag blev rätt tagen av konserten. Jag var aningen fuktig i ögonen då hon körde starka ”Land” (ofta kallad ”titelspåret” då hon där ändå sjunger om ”Horses”) och faktiskt snäppet mer tårögd under avslutande ”Elegy”. Patti Smith må vara en äldre dam men det var sannerligen ingen gummrock i den bemärkelsen att hon var trött. Tvärtom var hon enastående intensiv och vital. Direkt efteråt brakade hon igång med ”Because the Night” men jag arbetade mig trots stämningen ned till Linnétältet för att se Run the Jewels. Tvära kast.

Jag är urusel på modern hip hop men denna blytunga duo gillar jag. De bjöd mycket riktigt på rejäla basgångar med tung rap och jag träffade än en gång på Lasse som fått rädda sig ut ur det varma publikhavet. Medan konserten gick mot sitt slut hann vi prata musik och annat och sedan fick han mig att se på Lorenz, nyare svensk hip hop. Även det var rätt okej (i alla fall lite fet bas) men det blev åter lite för trångt i tältet. Jag såg början och slutet på Ellie Goulding som var superprofessionell och skittråkig. Men jag är å andra sidan inte så bra på slätstruken listpop. Däremellan tog jag en paus i Dungen och hörde på lite sköna beats en sista gång.

Hann sedan se början på First Aid Kit (ja, de var sig lika) innan jag avslutade med vad som var duktig nostalgi men för min del ändå en höjdare – Ride! Denna legendariska brittiska shoegazinggrupp var en av mina favoriter under tidigt 90-tal och de släppte en rad fantastiska EP's, två album och sedan började de paja ur. Plattan efter fantastiska ”Going Blank Again” (1992) innebar ett stilbyte som jag inte uppskattade (även om det nog fanns en del bra låtar egentligen) men efter det gjorde bandet rentav usla plattor och sedan lade de av. Bandets förgrundsfigurer, Mark Gardener och Andy Bell, körde Ride-låtar akustiskt i Stockholm 2003 (har en bootleg) men i övrigt var det lugnt. Nu meddelades det dock att Ride åter skulle uppträda och bara köra material från sin klassiska period. Jag hade senast sett bandet 9 augusti 1991 och hade aldrig tillfälle att se dem på turnén de gjorde 1992 så förväntningarna var rätt höga.

Och som sagt, jag är normalt inte den nostalgiska typen men just denna afton tänkte jag tillåta mig att låtsas att jag i princip var 20 igen och stod på Gino (eller något annat av den tidens ställen) och såg Ride hösten 1992 (i verkligheten hade bandet under denna turné spelat på Melody Club 17 september 1992). Tillsammans med Lasse (som jag åter träffat) väntade jag så in bandet. Jag gissade att de skulle öppna med ”Leave Them All Behind” vilket de också gjorde när de väl gick på. Därefter var allt som förr, bandet körde på utan särskilt mycket mellansnack och jag kände igen varenda låt förutom en ny singel, ”Black Nite Crash”. Trodde dock de skull avsluta med maffiga ”Drive Blind”, som förvisso var magnifik, men de körde även den extremt tidiga ”Chelsea Girl” som sista låt. Vi stod därefter länge och applåderade och trodde ett tag att vi undantagsvis skulle ropa in bandet (som ju ändå avslutade festivalen) men sedan tändes ljuset på scenen, teknikerna började plocka och musik kördes i högtalarna. Det var slut.

Tyvärr var det något annat som INTE var slut, nämligen det usla vädret. Trött som jag var bet jag ihop och övergav Lasse, som ville vänta ut det. Promenaden ut skedde i snigelfart då även alla andra var på väg därifrån. Jag fick sedan vänta en god stund på perrongen och hela tre spårvagnar gick mig förbi innan jag klämde mig in i den fjärde varvid rutorna genast immade igen. Det var en tacksam Robert som till sist gled ned i sängen på hotellet klockan 01.10 natten till den 16 augusti 2015. Och ännu en Way out West-festival lades till handlingarna.

Way out West 2015 - dag två

Ja, kära läsare, ni gissade (merparten av er) rätt. Jag blev liggande kvar i min säng efter första dagen på Way out West och det blev inga nattkonserter för min del. Även om jag gärna hade sett Goat en gång till. Som det nu var så blev det istället hyfsat tidig morgon, frukost (egentligen en lite förklädd middag) på hotellet, korsord i atriumet och lite allmänt slappande innan jag åter begav mig till festivalområdet.

Det var stekande hett då jag kom in på området och jag hastade bort till Linnétältet där jag hann se någon countrysnubbe som hette Sturgill Simpson. Det var som sagt rätt duktig hästjazz men han manglade på lite på slutet i alla fall. Efter det placerade jag mig strategiskt under ett stort träd mellan de två större scenerna. Kunde därifrån först se Father John Misty, som varierade på en skala från lättare arenarock till mer dylansk eller springsteensk dito. Plus att han var rätt rolig. Efter det snurrade jag bara ett halvt varv och såg Angelique Kidjo som serverade musik med mycket slagverk och de där speciella afrikanska gitarrerna var sound jag inte vet vad det kallas (för det finns säkert ett namn). Hon hade även en del vettigt att säga mellan sina låtar.

Strosade bort till Dungen där det blev mer skugga och där jag såg en DJ vid namn Daphni följd av Axel Boman, som väl var hygglig. Såg dock till att förpassa mig tillbaka till skuggtillvaro mellan de större scenerna och i skydd av ett kravallstaket kunde jag under bekväma former se Tove Lo. Hon hade viss ekivok humor då hon dedikerade ”Fuck for life” till sin kille. Det blev två tjejer till då jag från samma position kunde inta Emmylou Harris som dock var lite hemvävd. Efter det hann jag även glutta lite på årets ungfeministiska höjdpunkt (precis som Rebecca & Fiona var förra årets) i form av Little Jinder som jag sett förut, men då under betydligt stillsammare former. Jag blev hungrig och fick därmed inte se henne göra ”Vita bergens klockor” med just Rebecka & Fiona samt Zara Larsson. Men maten smakade bra och Kornél Kovacs spann lite sköna vax.

Fem akter återstod för mig den här dagen och den första jag såg efter maten var också den första absoluta höjdpunkten på festivalen. Jag syftar på kanadensaren Dan Snaith och hans band (eller projekt?) Caribou. Jag har med stort nöje haft deras två senaste skivor ”Swim” (2010) och ”Our Love” (2014) som återkommande favoriter i mitt lyssnande och som det visade sig var ju showen uppbyggd kring dessa (läs: jag kände igen varenda låt). De ganska synthiga låtarna blev än fetare med livemusiker och urflippade versioner som fick mig att tänka lite på ett poppigare Underworld. Snaith var på strålande humör och vinkade och hyllade publiken flera gånger. Men trots den vildsinta spelningen gick man (som alla andra) av utan några extranummer, riktiga eller fejkade. Och jag fick tyvärr inte höra ”Odessa”.

Gick och satte mig under ett träd (dagens återkommande tema, jag kanske innerst inne är buddhist?) och slölyssnade på Lauryn Hill, som var sådär. Det förbluffar mig att en artist som inte släppt en platta på 17 år fick spela på största scenen och under stor uppmärksamhet. Hill verkar ha uppnått någon slags Anna Book-berömmelse (inga jämförelser i övrigt) och kan leva på sitt rykte hur länge som helst, tydligen. Noterade dock att publiken var lam även när hon körde ”Ready or Not”. Många ungdomar kanske inte ens kände till den. Sedan körde hon snabbt igenom ”Killing Me Softly” och några Bob Marley-låtar innan det var slut. Jag var då redan på plats i Linnétältet (där alla coola artister spelar, kom det ihåg) och träffade på Lasse varefter vi såg Flying Lotus. Mannen med (i alla fall just nu) artistvärldens bredaste flin gjorde en lite udda entré. På scen befann sig något som såg ut som en bioduk vilken tog upp större delen av scenytan. Plötsligt kommer mannen själv, Steven Ellison som han heter, runt duken och snackar lite avspänt med publiken som han förklarar ”cool”. Han tittar på duken och utbrister ”What the fuck is this” varpå han försvinner bakom den. Plötsligt tänds lyset på scen och Mr Ellison befinner sig, hyggligt synlig, bakom skärmen på vilken filmer börjar projiceras efter att han inlett musiken med utropet ”You're Dead!”, vilket också är namnet på hans nya skiva. Har nog aldrig upplevt detta scengrepp tidigare. Därefter kör han sin lite jazziga musik som denna är mycket hårdare live medan groteska filmer av olika slag projiceras.

Hur mycket jag än uppskattar konserten vill jag dock ändå se lite av Florence and the Machine och lyckas täcka in slutklämmen på detta bands spelning. Florence och hennes maskin kan på platta vara ganska kyliga men de lät ganska annorlunda live. Musiken var varmare och man hade blås samtidigt som Florence var väldigt utåtagerande och folklig, nästan lite missionerande, på scen. Hon går av med en stor dos uppmaningar till kärlek och allt det där efter att ha kört ”Dog Days are Over”.

Den nu allt tröttare Robert hade bara ett uppdrag kvar: Pet Shop Boys. Bandet drog igång sitt evenemang ganska på slaget 22.30 men irriterade mig lite (precis som The Knife förra året retat mig till vansinne med sin figur som skulle ha gymping med publiken innan bandet klev på) genom att köra en onödigt lång introduktionsfilm som jag till sist mest såg fram emot slutet på. Sedan öppnade man till sist med ”Opportunities” och fast det var 18 år sedan jag såg dem (i gyttan på Roskilde 1997, Neil hade vist kostym) så har Neils röst inte ändrats ett dugg. Dessvärre följer även ett antal bleka nyare låtar men äldre hits som ”It's a Sin” och ”It Couldn't Happen Here” ramlar också in tillsammans med roliga videofilmer. Kroknade lite mot slutet av konserten och fick även denna gång en ytterligt påpasslig spårvagn. Bums till hotellet och i säng kring midnatt efter en dag med ett par riktiga höjdare och finfint väder.

Way out West 2015 - dag ett

Så var det dags för mitt tredje år på Way out West. Jag var väl förberedd, hade anlänt till Göteborg medelst flyg redan vid middagstid dagen innan och kvällen innan varit ute och vimlat på Göteborgskalaset med gamla vänner. Sedan blev det en god natts sömn på hotell och jag var utvilad och i god form då jag i stekande värme tog spårvagnen till Linnéplatsen. Det var lite annat än 2013, då jag i hällande regn steg av vid fel hållplats...

Alltså. Av vid Linnéplatsen. Köa en liten stund. Armband på. Lyfta på armarna för en fryntlig vakt och så var man inne. Rörde mig omgående över det rätt folktomma området ned till Linnétältet där för övrigt alla coola akter brukar spela. Träffade omgående musikprofilen och Popgiss-arrangören Lasse och vi såg det första bandet jag hade på min lista, Savages. Som jag nog ofta sagt är det Savages egentligen Siouxsie and the Banshees en gång till, men de har intensitet av rätt slag. Det var nu ett gäng svartklädda damer som gav järnet på scen och sångerskan dök i god rock and roll-anda ut i publiken och krälade runt lite på den. Och redan här noterade jag den röda tråden på festivalen: banden körde inga extranummer (fejkade i vilket fall som helst) utan drog igenom sitt set och gick av. Så efter att ha eldat upp publiken till frenesi vinkade man (eller kvinna) och gick av. Tack för kaffet.

Jag strosade ut i värmen och kikade lite på Kindness, som denna gång nästan lät som Style Council live. Tyckte ju från början karln mest gjorde mesig musik (i alla fall på platta) men live så är det... stigande tendens. Hamnade vid den nya scenen för elektronisk musik, Dungen, där det var väldigt lugnt än så länge. Satt i skuggan och såg ett DJ-par vid namn Mumdance and Novelist rappa och spinna skivor. Sedan gick 2 Bears på men det var tyvärr lite småtråkigt då de bara körde just plattor, mest andras låtar som det verkade. Blev bara en liten stund i Dungen varvid jag åter placerade mig strategiskt i skuggan framför största scenen där de sympatiska Belle & Sebastian gav mig en trevlig eftermiddagskonsert och väl var ungefär som jag trodde med sin lite lågmälda och ganska intellektuella musik.

Det blev sedan åter en promenad ned till Linnétältet där Future Islands bjöd på en ganska överraskande ljudbild då de lät lite tyngre och nästan rockiga jämfört med den elektroniska ljudbilden på deras plattor. De lät alltså fortfarande elektroniska men som sagt tunga och rockiga samtidigt. Hann sedan titta lite på det starkt sextiotalsinfluerade bandet Foxygen med sin vildsinte sångare innan jag åt en kvällsmat som huvudsakligen bestod av panerad ost.

Det blev i stort sett två akter till efter maten fast vi ändå talar om några timmar. Jag hittade åter en strategisk och lagom skuggig plats men stod dock upp medan War on Drugs körde i en dryg timme. Det blev huvudsakligen låtar från den nya plattan, den man ville höra. Bandet snackade inte så mycket utan körde mest på, lite lagom trubbigt. Låtarna var sig rätt lika från skivan. Cirkulerade lite men såg just ingenting utöver en halvdan Avicii-kopi vid namn Kygo och började nu bli rätt trött i fötterna. Väntade framme vid kravallstaketet på att Beck, som jag senast såg ett par gånger i medio av nittiotalet, skulle göra entré. Vid 21.20 gick han så på och rev med en gång av ”Devil's Haircut” och ”Loser” som om han verkligen ville bli av med dem så snabbt som möjligt. Men jag klagade inte. Sedan följde flera dansanta låtar och ytterligt lite från den senaste trevliga skivan även om någon låt kom i alla fall.

Jag hade därefter tänkt se FKA Twigs, en artist jag egentligen inte har någon nära relation till, men flera timmars knallande började nu ta musten ur en medelålders man och jag kroknade rejält och befann mig, med hjälp av en ytterst påpasslig spårvagn, plötsligt på hotellet. Hade dock tänkt irra mig ut i natten för att se Goat som spelade på något som hette Bananpiren vid 01.30. Duschade, lade mig på sängen, slappnade av. Och den stora tröttheten gled över mig. Skulle jag ligga kvar i den allt bekvämare sängen eller irra ut på jakt efter en konsert som jag inte riktigt visste var den ägde rum? Vad tror ni?