Heta vax vecka 31 + konsert

Lana Del Ray – Ultraviolence

Uppföljaren till 2012 års mästerligare "Born to Die" är lite samma skiva men utan lika starka låtar, Men nu är Ultra inte någon dålig platta den innehåller flera starka låter som bara växer, kräver många lyssningar.

Honeyblood – Honeyblood

Debut skiva från ett Skotskt indieband. Honeyblood är en duo bestående av Stina Tweeddale och Shona McVicar på gitarr och trummor och hur låter det? Ja, som om det fantastiska musikdecenniet 90-talet är tillbaka och det gillar vi. Gitarr baserad indie rock, rekommenderas, bästa låten "Fall Forever".

Luna Green – Swedish Strawberries

Ny bekantskap också en debut lite drömsk pop, bästa låten titelspåret.

Dogmen på Hammarn, vilket är gamla Jivin Sister Fanny men med ny trummis, blev mycket nöjd med det jag hörde, nya Johannes kunde verkligen hålla ett så högt tempo som låtarna kräver nu var det mycket varmt i lokal så kanske dom har mer att ge men grabbarna gjorde en kanonspelning, pratade både med Pelle och Per efteråt och dom var också nöjda.

En Lekman på scenen

Jens Lekman är onekligen en av våra mer originella artister. Kanske inte musikaliskt (även om han är ganska eklektisk) men väl i sina texter. Nästan alla dessa beskriver helt omaskerat händelser ur hans eget liv och han använder ofta sitt eget namn i låtarna (precis som Frida Hyvönen ofta gjort, ska jag väl tillägga). De historier han berättar är dock inte de stora och nakna bekännelserna utan snarare små anekdoter ur livet, omväxlande komiska, tragiska eller tragikomiska. Det var nu knappt ett år sedan jag såg Jens Lekman uppträda och även om den konserten var bra så blev den, såsom festivalspelning, ganska forcerad med en Lekman som tittade på klockan och frågade rätt ut i luften “Hinner vi med en låt till?”. Visserligen har jag efter en granskning av hans låtset förstått att han, oavsett scen eller omständigheter, oftast gör konserter om någon dryg timme men jag hade likväl hoppats på något mer avslappnat då jag åkte upp till Bunge på norra Gotland för att se honom. Denna kväll var det om möjligt ännu mer folk på plats än då jag en vecka tidigare såg Hästpojken och det bådar förstås gott för en fortsättning för denna eminenta scen. Lekman hade även ett förband i form av en dam vid namn Sumie som körde mollstämda akustiska nummer under lite mindre än en halvtimme. Hon hade för övrigt en väldigt klar, stark och behaglig röst. Därefter var det dags för Lekman själv. Möjligen var jag lite småirriterad över att han skulle spela akustiskt (nej, jag var aldrig någon fan av “MTV Unplugged” som mest var en stor gäspning i min värld, möjligen med undantag för Nirvanas set) då hans låtar ofta är rikt orkestrerade och med roliga effekter och samplingar som en blinkning till lyssnaren. Dock lät ju hans personliga röst lika bra som någonsin. Innan konserten delades även kuvert ut till publiken för “att öppnas under en speciell låt”. I början blev det huvudsakligen nummer från senaste plattan och EP:n från 2011 men även en del låtar från mästerverket “”Night falls on Kortedala” slank in. Lekman underhöll som vanligt publiken med historier och jag fick förklarat för mig hur “A postcard from Nina” egentligen beskrev en oerhört pinsam och laddad situation då hans lesbiska väninna helt oväntat presenterade honom som sin pojkvän inför sina strängt katolska föräldrar. Jag fick även för andra gången höra den roliga historien om hur han missade ett möte med Kirsten Dunst eftersom man i Göteborg inte hade VIP-köer. Efter flera akustiska nummer slog Lekman på en synth och vi fick oss ett par rejäla dansnummer. Mot slutet av konserten blev det åter lugnare och vi öppnade kuverten till låten “The Perfume you wore” för att få känna lite doft medan han spelade numret. Extranummer blev ett par till svenska översatta sånger från de tidiga albumen. På något vis är det lite roligt med en artist som inte försöker få igång publiken genom att på slutet spela megahits utan istället kör dessa i mitten och därefter snarast tonar ned konserten. På så vis kände man sig även musikaliskt mätt och belåten då man kryssade sig hemåt genom människor, får och medtrafikanter.

Följande låtar körde Jens Lekman i Bunge:

Black Cab

I know what love isn't

WWJD To know your mission

A postcard from Nina

Waiting for Kirsten

Shirin

The Perfume you wore

Sipping on the sweet nectar

Maple leaves

I want a pair of cowboy boots

Bli nån annans (svensk version av “Become someone else's”)

Julie (svensk version)

Northern uproar

Sommaren har till sist rullat in på allvar liksom även Rootmosets intensiva konsertsäsong. Till en början har vårt intresse för ovanlighetens skull riktats mot norra Gotland även om undertecknad lite diskret tjuvstartade sommarens konsertbesök med att se en orkester vid namn Ringo Franco en måndagkväll på ett av Visbys mer eminenta rocketablissemang. Conny Bloom, denne man vars berömmelse toppade åren kring 1990, kämpar trots medieskugga oförtrutet på vare sig det nu är i ett återförenat Electric Boys eller i andra konstellationer. I Ringo Franco har han bland annat plockat in en annan artist med smått strandad karriär (i alla fall i Sverige), nämligen Papa Dee. Undertecknad såg ju Papa Dee köra en tämligen glanslös hitparad på 34 minuter för några somrar sedan och detta projekt var väl något piggare även om det i grund och botten lät som Electric Boys med Papa Dee på sång. Det var alltså den vanliga flummiga Hendrix-rocken med lite funkinslag. Nog sagt.

Dagen därpå färdades jag och Tomas hela den långa vägen norrut (Gotlandsregel: det är aldrig långt om du ska åka TILL Visby men det är fan så långt om du ska åka FRÅN staden till valfri socken). Det handlade givetvis om den vid det här laget rejält upphaussade konserten med First Aid Kit på gården Gåsemora på Fårö. Vi lämnade Visby vid 18 och trekvart senare var vi i kön till Fåröfärjan. Realistiskt nog hade jag väl räknat med kanske en timmes köande och allt som allt blev det ganska exakt 57 minuters väntan vilket ledde till att vårt tidsschema krympte drastiskt. Den planerade förfesten uteblev helt eftersom vi i all hast fick försöka ta oss till själva konserten. Vi parkerade därefter strategiskt i ett dike men fick därefter ändå dividera lite med en parkeringsvakt som ville förvissa sig om att vi inte hade ställt oss på vägen och därmed kunde riskera att blockera brandkårens framfart. Om nu olyckan skulle vara framme, vill säga. Det var onekligen ett gudabenådat (och därmed även torrt och brandfarligt) väder och hela 1 800 personer hade infunnit sig på konserten. Eftersom jag aldrig hade besökt Gåsemora tidigare så blev jag, bortskämd gotländsk konsertbesökare som man nu är, en smula nedtagen av att konstatera att miljön var en vanlig modern gård, vilken som helst. Det fanns heller inte den fina utomhusscen som jag hade förväntat mig utan damerna spelade inne i en modern lada, vilken som helst. Och eftersom det var proppfullt så stod vi på gaveln och tittade in i dunklet. Att handla något var inte att tänka på och efteråt fick jag höra att man kunde få köa i 45 minuter för att få sig något till livs. Konserten började kring 20.30 och det lät ganska OK så vitt vi nu kunde höra. För höra blev det mest då man inte tydligt såg duon inne i dunklet. Tomas började därtill mer och mer titta på klockan eftersom vi naturligtvis ändå funderade över logistiken och ville slippa sitta i trafikstockning till klockan 03 på natten. Vid ett tillfälle slog damerna av micken för att demonstrera sin skönsång men då det även fläktade kring knutarna så hörde jag vid vissa tillfällen ingenting. Men det var troligen vackert för personerna längre fram. I övrigt lät det rätt likt skivan. När man körde sin cover på Bob Dylans “One more cup of coffee” drog vi. Tror vi var nummer två bland de bilar som åkte från konserten och tack vare det så hann vi lagom med färjan och kunde på radion, på väg söderut, höra Brasiliens redan historiska kollaps mot Tyskland i fotbolls-VM.

Någon dryg vecka senare var det åter konsert på norr men denna gång behövde vi inte oroa oss för logistiken eftersom det hela ägde rum på rätt sida om Fårösund, nämligen Bungenäs. Jag var föga förtrogen med omgivningen men eftersom Tomas en gång hade tjänat kung och fosterland i området så hade jag en utmärkt guide. Man tog till höger i Fårösund, åkte längs kusten och parkerade därefter bilen. Sedan fick man gå några minuter vilket inte direkt var plågsamt eftersom landskapet var vackert med periodvis havsutsikt åt båda hållen (fördelen med ett näs). Aftonens konsertattraktion var den eminenta Göteborgs-duon Hästpojken vilka nu framträdde i en lada som en gång härbärgerade kalk. Då vi slog oss ned utanför i väntan på insläpp reflekterade jag förstås över postmodernismen och det smått ironiska i att den byggnad där kalkarbetare en gång stretade nu frekventerades av en hipsterpublik som åter sin hipstermat och lyssnade på sin hipstermusik. Det är väl evolutionen, antar jag. Hästpojken är som sagt en duo men består till vardags ändå av fler medlemmar. Just denna kväll var det den hårda kärnan bestående av sångaren/gitarristen Martin Elisson och gitarristen Adam Bolmeus vilka körde akustiskt. Eftersom Hästpojkens tredje och senaste album även är det bästa de har släppt hoppades jag förstås att de skulle beta av merparten av låtarna från denna platta. Det är överlag en enastående lättnad att gå på en konsert och inte förvänta sig en massa gamla hits som kanske inte alltid (om de är en sådan där knepig artist) kommer. Live kunde jag dock konstatera att Elissons sång och även soundet i någon av de lugnare låtarna ibland låg farligt nära Gyllene Tider men ofta hamnar man ändå på rätt sida om indiestaketet. I övrigt fick jag höra ungefär vad jag ville (förutom blåspartiet i “Sommarvin”) då man drog igenom merparten av låtarna från senaste plattan samt en hel del spår från förra. Från debuten blev det bara titelspåret och förstås kulthiten “Shane McGowan”. Man hann även med covers på Johnny Thunders, Violent Femmes samt en låt med duons föregående orkester, Bad Cash Quartet. Jag var övertygad om att man mot slutet spelade en Håkan Hellström-låt men Tomas var inte lika övertygad (och han är ju onekligen vår Håkan Hellström-kille). Man avslutade med 2011 års hit “Gitarrer och bas, trummor och hat” och därefter var vi helt nöjda då vi strosade hemåt i den fina sommarnatten och även passade på att fotografera lite får på vägen. Kan därmed varmt rekommendera ett besök i kalkladan, dit åtminstone vi snart kommer att återvända.

Sommaren med Damon

Rootmoset håller som bäst på att planera sommaren och vi är även på väg mot den första av flera stora musikaliska evenemang som vi lär återkomma till här på bloggen. Men innan dess bara en lite reflektion från undertecknad när vi nu (förhoppningsvis?) går in i högsommaren efter en skakig juni. Sedan jag åter seriöst började lyssna på musik har jag även kunna referera till vissa perioder som "den då man lyssnade på DEN eller DE plattorna". Exempelvis blev sommaren 2011 den stora skäggrock- och dubstep-sommaren då jag i princip lyssnade på tre plattor på repeat (My Morning Jackets "Circuital" tillsammans men SBTRKT:s självtitulerade debut och Zombys "Dedication"). Den här sommaren lär jag nog komma att referera till som "sommaren med Damon" eftersom jag var och varannan morgon har öppnat dagen med hans "Everyday Robots". Från början framstod plattan som sagt som lite stillsam och lät mest som ett lugnare Blur (eftersom ju detta bands sound till sist kunde bli vad som helst under gruppens "riktiga" slutfas) men låtarna växte ändå efterhand. Jag insåg att jag i alla fall för stunden hade tillgång till den perfekta morgonplattan då man befinner sig i ett surrealistiskt kontorslandskap och behöver någon som peppar en smula. Inte för att plattan direkt är någon munter historia (kanske med undantag för "Mr Tembo") men Albarn är en gammal bekant som är skön ha med sig ändå. Jag vet, det är kanske inte så upphetsande med en man i den yngre medelåldern som sitter och identifierar sig med en annan man i den yngre medelåldern men där befinner jag mig just nu. Vuxna män gör saker tillsammans.

Heta vax vecka 25

Nedan kommer så tre plattor från Tomas och en från undertecknad, handplockade ur den aldrig sinande strömmen av nya plattor.

First Aid Kit – Stay Gold

Trodde inte att dom skulle kunna följa upp 2012 års "Lions" men det har dom gjort med samma lågmälda countryrock, producerad av Mike Mogis. Plattan kommer att behöva ytterligare ett gäng lyssningar och det blir inte svårt, att systrarna har fått oerhört höga förväntningar på konserten på Fårö i Juli är naturlig följd av att skivan är väldigt bra. Bästa låtar är den givna hiten "My Silver lining" och "Cedar Lane".

Les Big Byrd – They Worshipped Cats

Låter som en studiojamsession, roligt, kul men inte speciellt intressant. Bästa låten "Vi borde prata men det är försent".

Copeland – Because I’m worth it

Elektronisk knarkmusik, något för dig Robert.

Damon Albarn - Everyday Robots

Har nu haft den gamle Blur-sångarens första soloplatta som sällskap varenda morgon och även om den från början verkade en aning blek så växer den. Inget gigantiskt mästerverk men en rad trevliga och välsnickrade låtar som (av förklarliga skäl) låter som en lite lugnare Blur. Titelspåret och "Press Play" är lätt meditativa sociala kommentarer och den afrikanska/gospelaktiga "Mr Tembo" är en charmig liten sång som tydligen ska handla om en liten elefant(!).

Svensk elektronisk musik mår utmärkt

Den här texten kommer att handla om svensk elektronisk musik och dess vandring genom de senaste decennierna. Historien har därtill ett synnerligen lyckligt slut kan jag redan nu avslöja. Olika former av elektronisk musik har ju funnits i Sverige åtminstone sedan början på 80-talet men de olika scenerna eller faserna har ofta inte varit större än att man har kunnat överblicka dem. Först kring sekelskiftet och framåt har det väl svällt ut så mycket så att åtminstone jag har haft svårt att följa med i allt som händer. Precis som inom alla andra former av musik och oavsett land.

Jag var lite för ung för tidiga svenska synthband som Page, Ståålfågel eller Twice a Man men hörde dem givetvis i efterhand. När jag gick på gymnasiet var jag dock i fas med de hårdare svenska synthband som dök upp, exempelvis Cultivated Bimbo och Pouppeefabrikk. Dock började ju ungefär vid samma tid nya tongångar nå Sverige och det är här det blir riktigt spännande. Klas Lunding, mest känd för det synthiga och nyromantiska skivbolaget Stranded, dök upp på nytt i slutet av 80-talet med bolaget Telegram som huvudsakligen hade akter inom den nya housemusiken och annan nyare elektronisk musik överlag.

För min del var det en ny värld som öppnade sig då jag köpte samlingsalbumet Nordic Beats, vilket var ungefär samtidigt som jag hörde de utländska houseakterna. Nu blev ju artister som Papa Dee och Titiyo de mest kända i hela stallet men man ska inte glömma namn som remixaren Stonebridge och förstås Rob'n'Raz som ju kom att verka i olika sammanhang under följande år. Eftersom mitt lyssnande var synnerligen rastlöst under 90-talet fortsatte jag beta av andra spännande akter och fastnade särskilt för artister på skivbolaget Fluid i mitten av 90-talet. Det var på detta bolag man första gången hörde Antiloop och de tyvärr sorgligt underskattade Peanut Planet. Senare blev det namn som Adam Beyer eller Joel Mull, för att bara nämna några.

00-talet sammanföll med en allmän musikalisk coma för min del men en anledning var även att mycket av den svenska dansmusiken drog iväg mot det som man senare kommit att kalla “stekarhouse” och jag tappade intresset. Men i det tysta skedde en smärre revolution med i grova drag två huvudaktörer, den ena väldigt känd och den andra betydligt mer obskyr till en början. Jag tänker på å ena sidan Robyn och å andra sidan The Knife.

Båda dessa aktörer kom ju ur 90-talet och jag såg dem även uppträda vid den tiden. Robyn gjorde i mina ögon bort sig direkt då hon släppte den barnramseaktiga “Do you really want me” och jag och vännerna låg väl i gräset bredvid och fällde spydiga kommentarer då vi såg henne uppträda på Lollipop i medio av 90-talet. Själv var man inne på Big Beat och tyckte Robins “swingbeathelvete” (som en kompis formulerade det) var det tramsigaste som fanns. I samma veva såg jag även Honey is Cool, ännu ett av your average indieband from the 90's. Förmodligen var Håkan Hellström bandets trummis då jag såg dem även om inte jag minns det eftersom man inte precis ställde sig och fånglodde på trummisen. Sångerska var Karin Dreijer som var utstyrd i den för den tiden obligatoriska skolflickeuniformen med hårspänne, pikétröja och rutig kjol. Och det är väl ungefär vad jag har att säga om Honey is Cool. Men, som sagt, saker hände.

Honey is Cool lade av och Karin Dreijer började mecka i studion tillsammans med sin bror Olof. Resultatet blev den elektroniska duon The Knife som släppte en rätt OK debut 2000. De överraskade dock stort med den spänsiga “Deep Cuts” (2003) som innehöll en slags kall dansmusik med Karin Dreijers hårt bearbetade röst och en del märkliga inslag i snart sagt varje låt, såsom calypsorytmer. Och här vaknade även Robert upp ur sin musikaliska coma då plattan onekligen blev en av mina få favoriter ur den samtid jag då hade så usel koll på. The Knife gjorde det dock aldrig lätt för sig och de följde upp albumet med den mer svårsmälta “Silent Shout” (2006) som åtminstone i mina öron påminde ganska mycket om mina belgiska favoriter The Klinik med ett avskalat och kallt elektroniskt sound.

Även Robyn poppade upp på min radar då och då under 00-talet. Jag tillhör ju nu de här personerna som inte precis nöjer mig med argument som “han/hon har en så bra röst” (vanligt vid exempelvis diskussioner om Idol-vinnare) ifall jag tycker låten är skit. Det kan vara världens bästa vokalist men om låten är dynga så bortser mina öron helt från hur rösten låter. Följaktligen var jag ju inte så intresserad av Robyn till en början men plötsligt dök det upp enstaka singlar där man hörde hur hon var en strålande sångerska som i likhet med, säg, Ella Fitzgerald närmast kunde leka sig igenom en låt och få det att låta som om hon gjorde det helt utan ansträngning därtill. Det rörde sig till en början om enstaka singlar men 2010 drämde Robyn till minialbumtrippeln “Body Talk” som golvade mig. Jag minns hur jag med motvilja lyssnade på den skräpmusiksfyllda Digilistan kring 2010 – 2011 och insåg att Robyn ensam bar upp listan eftersom hon vid den tiden hade fyra eller fem låtar i stöten på listan. “Dancing on my own”, “Call your girlfriend”, “Hang with me” med flera blev små moderna popklassiker i mina öron.

Utomlands hyllades dessa två akter stort. “Silent Shout” blev årets album 2006 på Pitchforks lista och man påpekade även att just Robyn och The Knife hade fostrat en helt ny generation av svenska elektroniska artister, framför allt Niki & The Dove, Icona Pop och Elliphant. Nu kunde jag för all del lägga till namn som El Perro del Mar, Jenny Wilson, Panda da Panda, Style of Eye och you name it. Listan över svenska artister med huvudsakligen elektronisk inriktning och en personlig stil börjar idag bli väldigt lång. Och jag hoppas verkligen jag får tillfälle att se flera av dessa spännande namn.

The Knife återkom 2013 med den än mer småsmälta “Shaking the Habitual” och bjöd undertecknad på en lika svårsmält liveshow på Way out West. Men även om The Knife verkligen inte gör det lätt för sig så måste man respektera deras egensinne och konsekvens. Robyn återkom efter flera års tystnad 2014 med ett samarbete med Röyksopp. Oförlåtligt var att hon vid det laget hade skaffat hockeyfrilla (kanske världens fulaste frisyr, alla kategorier) men musiken var förstås helt OK. Jag ser fram emot tillfällen till konsertupplevelser sommaren 2014 och gläds över hur fantastisk den svenska elektroniska musiken är just nu.

Heta vax vecka 22.

Tomas ger er fyra pinfärska skivor ur den aldrig sinande skivdjungeln.

Rebecca & Fiona – Beauty is pain

Uppföljaren till "I Love you Man" är en bättre skiva på alla sätt, att dom är begåvade är helt klart, en favorit. Bästa låten "Holler".

Kent – Tigerdrottningen

En ny Kent-skiva är alltid en fest, den låter som en klassik Kent-skiva och att Kent är bäst på att göra Kent-musik råder ingen tvekan om, inte i klass med "Vapen och Ammunition" eller "Röd" men godkänd. Bästa låten "Allt har sin tid" med underbar kör av Beatrice Eli.

Pixies – Indie Cindy

Var lite orolig att börja lyssna på den, skulle den bevisa att Pixies är världens bästa band och att "Trompe Le Monde" var en mellanskiva eller att det är bara en fortsättning på downward spiral, tyvärr är den det senare, några låtar är helt ok, "Bagboy" är helt suverän och kunde ha platsat på "Surfer Rosa" eller "Doolittle", men är det Kim som körar? Den information jag har kunnat hitta är att det inte är Kim men det låter väldigt mycket Kimpan om den sången. Finns det någon som kan bringa klarhet i detta och göra min nattsömn lite bättre så tas information tacksamt emot.

Sharon Van Etten – Are we there

Veckans bästa, upptäckte Sharon genom förra skivan "Tramp" som också rekommenderas, den nya är ännu bättre och har blivit en klar favorit, årets bästa redan nu. Bästa låten är den bluesiga Cowboy Junkies-doftande "Every time the sun comes up".