Här kommer så ett par trevliga och rykande färska album som Tomas har kollat in under veckan. Undertecknad sitter just nu och mal om plattor från 2010 - 2014 parallellt med en del svenskt. Men återkommer, även jag.
Weeping Willows – The Times Has Come
Nya skivan låter som man förväntar sig att en ny skiva med Willows ska göra, det är välgjort och innerligt och låter mycket sextiotals-soulpop. Att Magnus Carlsson är en av detta lands bästa sångare visste vi sedan tidigare, bra gjort.
MØ – No Mythologies to Follow
Efter första lyssningen ett konstaterande att det låter väldigt mycket Lana Del Ray om detta, efter 5:e lyssningen att det fortfarande låter väldigt mycket Lana om detta men på ett bra sätt, efter ett par vändor till kan jag bara konstatera att Danska Karen Marie Ørsted har gjort en lysande skiva med modern Electropop, det ska bli mycket intressant att följa MØ på kommande skivor, bästa låt Dust is gone. Efter detta inlägg kan jag även skriva Danska ö, håll inne ALT och sedan 0216.
söndag 16 mars 2014
söndag 9 mars 2014
Popgiss 2014 - deltävling ett
Och så var den igång igen, kanske världens viktigaste tävling. I vad som kan tolkas som en ren markering hade man även lagt första deltävlingen i Popgiss 2014 samma dag som det var final i Melodifestivalen (ja, somliga av oss orkar ännu skriva ut hela ordet) även om den hårda kärnan av Popgissare (händanefter förkortad DHKAPG) väl inte direkt går in för dylika tillställningar.
Så här innan tävlingen förekom en smärre nervositet eller ovisshet hos delar av DHKAPG, även om jag huvudsakligen kan tala för mig själv. Dock visade smärre förfrågningar att det var fler än jag som var lite smått osäkra inför vad det skulle bli för tävling. Några av arrangörerna har extremt bred musiksmak och lyssnar därmed även på sådant som ligger långt ifrån vad en typisk medlem av DHKAPG lyssnar på. Därtill har våra arrangörer roat sig med att lägga ut dimridåer eller att göra ett och annat uttalande som man inte riktigt visste om det var allvarligt eller skämsamt menat. Så mycket stod klart som att det inte skulle bli vad belackare under åren har kallat ”Gubbrockgiss”. Dock undrade jag och fler med mig hur radikal omdaningen skulle bli? Skulle våra arrangörer göra en tävling som var en ren antites till den mer genomsnittliga Popgiss-tävlingen och köra extremt lättsmält listpop medan DHKAPG suckade och stånkade kring borden?
Det var detta som skulle utrönas då vi Rootmosare igår färdades per automobil till tävlingen. Under färden hann jag och Kennet avhandla de många medlemmarna i Uriah Heep under årens lopp. Då vi äntrade tävlingslokalen så måste jag eventuellt ha sett lite spänd ut då en av arrangörerna dunkade mig i ryggen och uppmanade mig att slappna av lite nu. Bakgrundsmusiken medan vi väntade utgjordes av 80-talshits med tyngdpunkten på det elektroniska vilket redan det var tydligt avvikande mot den mer genomsnittliga bakgrundsmusiken under åren. Kjelle konstaterade att ”spelar de bara sådant här kan vi ju luta oss tillbaka”.
Tävlingen började väldigt punktligt och efter ett medley med Weird Al Yankovic så var det hela igång. Redan efter att ha raskat igenom de första kategorierna, 50- och 60-tal, kunde vi känna oss rätt lugna. Nog låg tyngdpunkten lite mer åt det poppigare hållet men SÅ annorlunda var det inte jämfört med tidigare tävlingar. Och framför allt så var det LÄTT. Vi missade måhända en låt per decennium samt någon enstaka av de följdfrågor (egentligen inte följdfrågor) som ställdes i samband med varje kategori. Det blev en liten aning svårare för oss under följande decennier men dock inte farligt. Vi hade ofta över hälften rätt även på de tuffare kategorierna. Vi kom ihåg sångerskor som Taylor Dayne och vi visste vad Huey Lewis hette på riktigt. Även vårt annars tuffa 00-tal gick rätt bra. Kontentan var väl att det aldrig någonsin kom någon kategori där vi kände att vi plötsligt rasade.
Maten i pausen var helt OK även om man blev påmind om att revben är lite knepigt att äta då man därtill har lite bråttom (det vill säga, vi fick brottas med revbenen en smula) Överlag fungerade för övrigt logistiken kring mat och dryck bra. Senare delen av tävlingen innehöll bland annat specialkategorin producenter och vi gjorde väl hyggligt i från oss. Arrangörerna konstaterade mot slutet av aftonen att man låg en timme före det planerade tidsschemat och tävlingen var slut runt 21. När man räknade samman poängen kunde man onekligen konstatera att flera lag som tillhörde DHKAPG definitivt hade rasat. Till vår egen förvåning låg vi på en stabil tredjeplats (114 poäng) med ganska långt ned till fyran. Laget Bat out of Skarphäll som tidigare i tävlingen låg sådär hade mot slutet ryckt upp sig enastående och likt ett expresståg dundrat upp till andraplats, tre poäng före oss. Ytterligare fyra poäng upp (alltså på 121 poäng) låg kvällens vinnare och 2012 års arrangörer, de före detta skivförsäljarna Crackers. Det bådade därmed gott inför nästa deltävling och det lär förmodligen kunna bli en spännande kamp. Kort och gott blev det en trevlig afton där man kunde konstatera att nervositeten var obefogad även om 2014 års Popgiss ändå har sin egen prägel.
Så här innan tävlingen förekom en smärre nervositet eller ovisshet hos delar av DHKAPG, även om jag huvudsakligen kan tala för mig själv. Dock visade smärre förfrågningar att det var fler än jag som var lite smått osäkra inför vad det skulle bli för tävling. Några av arrangörerna har extremt bred musiksmak och lyssnar därmed även på sådant som ligger långt ifrån vad en typisk medlem av DHKAPG lyssnar på. Därtill har våra arrangörer roat sig med att lägga ut dimridåer eller att göra ett och annat uttalande som man inte riktigt visste om det var allvarligt eller skämsamt menat. Så mycket stod klart som att det inte skulle bli vad belackare under åren har kallat ”Gubbrockgiss”. Dock undrade jag och fler med mig hur radikal omdaningen skulle bli? Skulle våra arrangörer göra en tävling som var en ren antites till den mer genomsnittliga Popgiss-tävlingen och köra extremt lättsmält listpop medan DHKAPG suckade och stånkade kring borden?
Det var detta som skulle utrönas då vi Rootmosare igår färdades per automobil till tävlingen. Under färden hann jag och Kennet avhandla de många medlemmarna i Uriah Heep under årens lopp. Då vi äntrade tävlingslokalen så måste jag eventuellt ha sett lite spänd ut då en av arrangörerna dunkade mig i ryggen och uppmanade mig att slappna av lite nu. Bakgrundsmusiken medan vi väntade utgjordes av 80-talshits med tyngdpunkten på det elektroniska vilket redan det var tydligt avvikande mot den mer genomsnittliga bakgrundsmusiken under åren. Kjelle konstaterade att ”spelar de bara sådant här kan vi ju luta oss tillbaka”.
Tävlingen började väldigt punktligt och efter ett medley med Weird Al Yankovic så var det hela igång. Redan efter att ha raskat igenom de första kategorierna, 50- och 60-tal, kunde vi känna oss rätt lugna. Nog låg tyngdpunkten lite mer åt det poppigare hållet men SÅ annorlunda var det inte jämfört med tidigare tävlingar. Och framför allt så var det LÄTT. Vi missade måhända en låt per decennium samt någon enstaka av de följdfrågor (egentligen inte följdfrågor) som ställdes i samband med varje kategori. Det blev en liten aning svårare för oss under följande decennier men dock inte farligt. Vi hade ofta över hälften rätt även på de tuffare kategorierna. Vi kom ihåg sångerskor som Taylor Dayne och vi visste vad Huey Lewis hette på riktigt. Även vårt annars tuffa 00-tal gick rätt bra. Kontentan var väl att det aldrig någonsin kom någon kategori där vi kände att vi plötsligt rasade.
Maten i pausen var helt OK även om man blev påmind om att revben är lite knepigt att äta då man därtill har lite bråttom (det vill säga, vi fick brottas med revbenen en smula) Överlag fungerade för övrigt logistiken kring mat och dryck bra. Senare delen av tävlingen innehöll bland annat specialkategorin producenter och vi gjorde väl hyggligt i från oss. Arrangörerna konstaterade mot slutet av aftonen att man låg en timme före det planerade tidsschemat och tävlingen var slut runt 21. När man räknade samman poängen kunde man onekligen konstatera att flera lag som tillhörde DHKAPG definitivt hade rasat. Till vår egen förvåning låg vi på en stabil tredjeplats (114 poäng) med ganska långt ned till fyran. Laget Bat out of Skarphäll som tidigare i tävlingen låg sådär hade mot slutet ryckt upp sig enastående och likt ett expresståg dundrat upp till andraplats, tre poäng före oss. Ytterligare fyra poäng upp (alltså på 121 poäng) låg kvällens vinnare och 2012 års arrangörer, de före detta skivförsäljarna Crackers. Det bådade därmed gott inför nästa deltävling och det lär förmodligen kunna bli en spännande kamp. Kort och gott blev det en trevlig afton där man kunde konstatera att nervositeten var obefogad även om 2014 års Popgiss ändå har sin egen prägel.
måndag 3 mars 2014
En månads liveupplevelser...
Det har blivit en hektisk månad i fråga om musikliv men det är dock inte anledningen till att Rootmoset har varit dåligt med att uppdatera sin blogg. Vi har egentligen ingen bra ursäkt. Men här kommer i alla fall en snabbresumé av tre större konsertevenemang under mindre än en månads tid.
Först ut var ju vinter-Visbys stora evenemang ”Rockskallen” som man väl i ärlighetens namn närmast skulle kunna döpa om till ”Hårdrocksskallen”. Och här skulle jag kunna ha en lång utläggning om hur definitionerna på ”rock” respektive ”hårdrock” har förskjutits rätt bra. Mycket av det som man förr kallade ”hårdrock” verkar nu kallas ”rock” medan man reserverar ”hårdock” (eller ”metal” för att göra det ännu tydligare) för de verkligt krossahårda banden. Lite fascinerande för en musiknörd som därtill är intresserad av ords exakta betydelse. I vilket fall så anlände hela Rootmoset till tävlingen och kvällens stora skräll var att Kjelle var en av de första att anlända – verkligen bra jobbat. Vi hade därefter en liten frågesport som var trevlig förutom att vissa band haftig en kraftig frekvens. Så lite variation hade inte skadat även om det var ett helt OK arrangemang. Klockan blev därefter rätt mycket och vi hann cirkulera lite innan den gotländska powertrion Oak Brigade äntrade scenen. Bandet jämfördes enligt vissa senare kommentarer med White Stripes men själv anser jag kanske att de mer spelar hårdrock. Eller är det hård rock (och här blir den medvetna särskrivningen mycket viktig)? I vilket fall matade trion på ganska bra och lite udda i sammanhanget var det var batteristen som skötte den huvudsakliga sången. Efter det levererade Gotlands okrönta hårdrockskungar (för kvällen med annan klaviaturspelare) Stereo Generator som vanligt. Det lite udda inslaget bland kvällens band var annars Jono som spelade en lite storslagen rock i stil med Supertramp och Queen (med mera). Tyvärr gick en del nyanser förlorade på grund av det sedvanligt burkiga ljudet på Wisby Strand. Sorlet mellan konserterna var vid det här laget så pass öronbedövande att man hade svårt konversera även med personer som stod alldeles bredvid så jag befann mig allt oftare på den rymliga verandan. Kvällen avrundades dock med Crucified Barbara och Hardccore Superstar vilka i rask takt bjöd på energiska spelningar. Rockskallen har vid det här laget blivit en riktig institution i gotländsk musikliv men marginell kritik är väl att det gärna fick vara lite mer variation på akterna så att det inte blir huvudsakligen hårdrock för hela slanten.
Knappt två veckor senare samlades gräddan av de gotländska musiknördarna i ett litet men trevligt utrymme bredvid stadshotellet som går under namnet Friheten. En snabbt titt i mina krönikor avslöjade att jag faktiskt inte hade sett något band i denna lokal sedan 1 augusti 2007 (då Pica Pica Orchestra spelade) och anledningen var inte slöhet från min sida utan snarare att det inte hade givits några konserter här sedan dess, i så fall inga som jag registrerat i alla fall. Friheten har annars en perfekt upphöjd scen där man ser artisterna bra och lämpar sig perfekt för mindre konserter. Vi hann även cirkulera och småprata lite innan kvällens akt, de göteborgska ex-gotlänningarna Riddarna, äntrade scenen. I runt 50 minuter körde man i rask takt igenom merparten av låtarna från sin senaste platta (inklusive Nationalteaterns ”Kolla, kolla”) innan man försvann. Jag hade för min del gärna sett lite till även om man alltid kan ha en lärd diskussion om huruvida det är bättre se ett band som under en kortare stund verkligen ger allt eller om man föredrar en längre konsert med ett band som blir lite tröttare efterhand. Om detta tvista musiknördarna, som sagt.
Mars började sålunda med vad man väl kan kalla vårens första konsertbegivenhet (om vi nu ska vara petiga med datumen), nämligen Dennis Lyxzéns INVSN (även kända som Invasionen, kärt barn och så vidare). Rockbaren Hammersmith (hos många av oss ännu känt som ”Schenholms”) har ju storsatsat på en levande scen och även om det finns många duktiga artister på Gotland så är det fantastiskt roligt när man får hit tämligen stora artister till denna lokal och därmed även bildar kontinuitet från den tid då exempelvis Bob Hund och Teddybears spelade på Schenholms. Undertecknad och Tomas hade en trevlig lite förfest innan då vi satt och gissade låtar. Att det var snöslask ute gjorde väl kanske inte heller att man hade bråttom ut. Slutligen blev det dock ändå dags att ta sig till konserten och förbandet för kvällen var (återigen) Oak Brigade som denna gång manglande på i exakt 29 minuter, från 22.06 till 22.35. Under tiden kom även Lyxzén och hans orkester in. Onekligen såg Dennis, mannen med åsikter om det mesta, lite blyg och tillbakadragen ut och han gav bara ett kort ”tack, tack” då jag skakade han med honom och förklarade att det var kul han hittat hit och att jag minsann hade sett Refused en massa gånger (om det nu var så bra komma med den typen av nostalgisk kommentar vet jag ju inte men vad fan skulle jag säga då?). Det var en annan Dennis som 23.13 och i ganska exakt 63 minuter framåt äntrade scenen i någon form av svart mask (som verkade smälta under konsertens gång) och körde mörk postpunk så svetten sprutade. Mot slutet av konserten låg Dennis bland annat och ålade på ett bord med micken nere i byxorna. Jag antar att det kallas rock. Sedan var de borta. Tomas och jag, som hade stått längst fram, var lite tagna och fick lugna ned oss med att göra ett gratis (eftersom vi är så gamla nu) besök på ett av stadens större etablissemang. Fast det mesta handlade ju om huruvida vi hade sett en episk konsert i Visbys musikhistoria eller ej.
Först ut var ju vinter-Visbys stora evenemang ”Rockskallen” som man väl i ärlighetens namn närmast skulle kunna döpa om till ”Hårdrocksskallen”. Och här skulle jag kunna ha en lång utläggning om hur definitionerna på ”rock” respektive ”hårdrock” har förskjutits rätt bra. Mycket av det som man förr kallade ”hårdrock” verkar nu kallas ”rock” medan man reserverar ”hårdock” (eller ”metal” för att göra det ännu tydligare) för de verkligt krossahårda banden. Lite fascinerande för en musiknörd som därtill är intresserad av ords exakta betydelse. I vilket fall så anlände hela Rootmoset till tävlingen och kvällens stora skräll var att Kjelle var en av de första att anlända – verkligen bra jobbat. Vi hade därefter en liten frågesport som var trevlig förutom att vissa band haftig en kraftig frekvens. Så lite variation hade inte skadat även om det var ett helt OK arrangemang. Klockan blev därefter rätt mycket och vi hann cirkulera lite innan den gotländska powertrion Oak Brigade äntrade scenen. Bandet jämfördes enligt vissa senare kommentarer med White Stripes men själv anser jag kanske att de mer spelar hårdrock. Eller är det hård rock (och här blir den medvetna särskrivningen mycket viktig)? I vilket fall matade trion på ganska bra och lite udda i sammanhanget var det var batteristen som skötte den huvudsakliga sången. Efter det levererade Gotlands okrönta hårdrockskungar (för kvällen med annan klaviaturspelare) Stereo Generator som vanligt. Det lite udda inslaget bland kvällens band var annars Jono som spelade en lite storslagen rock i stil med Supertramp och Queen (med mera). Tyvärr gick en del nyanser förlorade på grund av det sedvanligt burkiga ljudet på Wisby Strand. Sorlet mellan konserterna var vid det här laget så pass öronbedövande att man hade svårt konversera även med personer som stod alldeles bredvid så jag befann mig allt oftare på den rymliga verandan. Kvällen avrundades dock med Crucified Barbara och Hardccore Superstar vilka i rask takt bjöd på energiska spelningar. Rockskallen har vid det här laget blivit en riktig institution i gotländsk musikliv men marginell kritik är väl att det gärna fick vara lite mer variation på akterna så att det inte blir huvudsakligen hårdrock för hela slanten.
Knappt två veckor senare samlades gräddan av de gotländska musiknördarna i ett litet men trevligt utrymme bredvid stadshotellet som går under namnet Friheten. En snabbt titt i mina krönikor avslöjade att jag faktiskt inte hade sett något band i denna lokal sedan 1 augusti 2007 (då Pica Pica Orchestra spelade) och anledningen var inte slöhet från min sida utan snarare att det inte hade givits några konserter här sedan dess, i så fall inga som jag registrerat i alla fall. Friheten har annars en perfekt upphöjd scen där man ser artisterna bra och lämpar sig perfekt för mindre konserter. Vi hann även cirkulera och småprata lite innan kvällens akt, de göteborgska ex-gotlänningarna Riddarna, äntrade scenen. I runt 50 minuter körde man i rask takt igenom merparten av låtarna från sin senaste platta (inklusive Nationalteaterns ”Kolla, kolla”) innan man försvann. Jag hade för min del gärna sett lite till även om man alltid kan ha en lärd diskussion om huruvida det är bättre se ett band som under en kortare stund verkligen ger allt eller om man föredrar en längre konsert med ett band som blir lite tröttare efterhand. Om detta tvista musiknördarna, som sagt.
Mars började sålunda med vad man väl kan kalla vårens första konsertbegivenhet (om vi nu ska vara petiga med datumen), nämligen Dennis Lyxzéns INVSN (även kända som Invasionen, kärt barn och så vidare). Rockbaren Hammersmith (hos många av oss ännu känt som ”Schenholms”) har ju storsatsat på en levande scen och även om det finns många duktiga artister på Gotland så är det fantastiskt roligt när man får hit tämligen stora artister till denna lokal och därmed även bildar kontinuitet från den tid då exempelvis Bob Hund och Teddybears spelade på Schenholms. Undertecknad och Tomas hade en trevlig lite förfest innan då vi satt och gissade låtar. Att det var snöslask ute gjorde väl kanske inte heller att man hade bråttom ut. Slutligen blev det dock ändå dags att ta sig till konserten och förbandet för kvällen var (återigen) Oak Brigade som denna gång manglande på i exakt 29 minuter, från 22.06 till 22.35. Under tiden kom även Lyxzén och hans orkester in. Onekligen såg Dennis, mannen med åsikter om det mesta, lite blyg och tillbakadragen ut och han gav bara ett kort ”tack, tack” då jag skakade han med honom och förklarade att det var kul han hittat hit och att jag minsann hade sett Refused en massa gånger (om det nu var så bra komma med den typen av nostalgisk kommentar vet jag ju inte men vad fan skulle jag säga då?). Det var en annan Dennis som 23.13 och i ganska exakt 63 minuter framåt äntrade scenen i någon form av svart mask (som verkade smälta under konsertens gång) och körde mörk postpunk så svetten sprutade. Mot slutet av konserten låg Dennis bland annat och ålade på ett bord med micken nere i byxorna. Jag antar att det kallas rock. Sedan var de borta. Tomas och jag, som hade stått längst fram, var lite tagna och fick lugna ned oss med att göra ett gratis (eftersom vi är så gamla nu) besök på ett av stadens större etablissemang. Fast det mesta handlade ju om huruvida vi hade sett en episk konsert i Visbys musikhistoria eller ej.
onsdag 19 februari 2014
Heta vinyler vecka 8
Efter ett smärre uppehåll är Tomas och undertecknad åter med skivtips som är antingen pinfärska eller åtminstone plattor från 2013 som vi upptäckt först nu. Först ut är Tomas:
Nicole Sabouné – Must Exit
En debutant som tydligen var med i något TV-program som hette The Voice, har ingen aning om vad det var för något men en mycket intressant skiva som doftar 80-talsdepprock, ska bli intressant att följa.
Riddarna – Under jorden
Med 3 :e skivan så visar Riddarna att dom är ett av Sveriges bästa band, bäst låten Rock ´n´ Roll kan rädda din själ och det är inte dåligt det.
Sleigh Bells – Bitter Rivals
En skiva från -13 som missades helt, Brooklyn duon visar igen att deras skrammel Pop håller världsklass, snyggt jobbat.
Undertecknad presenterar så tre plattor i form av en gammal räv, en halvgammal räv och en ung räv:
Stephen Malkmus & The Jicks - Wig out at Jagbags
Den gamla räven utgörs av gamle Pavements-bekantingen Stephen Malkmus som nu givit ut soloalbum i över 10 år. Denna platta innehåller ett gäng låtar som närmast är skolexempel på collegerock. Ja, den kunde nästan användas som instruktionsplatta till hur collegerock ska låta men där finns även en del annat och poängen är att det är knäckande starka låtar som snabbt sätter sig redan vid ett par lyssningar. Inget nytt under solen men ett knippe väl genomarbetade nummer från herr Malkmus.
CEO - Wonderland
Den halvgamla räven utgörs av svenska CEO, vilket egentligen är ett enmansband för Eric Berglund från den på sin tid skandalomsusade Göteborgsorkestern The Tough Alliance. Det här är en närmast synthpoppig skiva med låtar som är rätt muntra trots en på ytan lite dyster inramning. Lite kort men underhållande.
Lanterns on the Lake - Until the Colours Run
Den unga räven utgörs av den blott sex år gamla Newcastle-gruppen Lanterns on the Lake som nu kommer ut med sitt andra album. Även här är det starka låtar som minner om atmosfäriska 80-talsgrupper som Cocteau Twins och man är härmed goda förvaltare av drömpop-traditionen.
Nicole Sabouné – Must Exit
En debutant som tydligen var med i något TV-program som hette The Voice, har ingen aning om vad det var för något men en mycket intressant skiva som doftar 80-talsdepprock, ska bli intressant att följa.
Riddarna – Under jorden
Med 3 :e skivan så visar Riddarna att dom är ett av Sveriges bästa band, bäst låten Rock ´n´ Roll kan rädda din själ och det är inte dåligt det.
Sleigh Bells – Bitter Rivals
En skiva från -13 som missades helt, Brooklyn duon visar igen att deras skrammel Pop håller världsklass, snyggt jobbat.
Undertecknad presenterar så tre plattor i form av en gammal räv, en halvgammal räv och en ung räv:
Stephen Malkmus & The Jicks - Wig out at Jagbags
Den gamla räven utgörs av gamle Pavements-bekantingen Stephen Malkmus som nu givit ut soloalbum i över 10 år. Denna platta innehåller ett gäng låtar som närmast är skolexempel på collegerock. Ja, den kunde nästan användas som instruktionsplatta till hur collegerock ska låta men där finns även en del annat och poängen är att det är knäckande starka låtar som snabbt sätter sig redan vid ett par lyssningar. Inget nytt under solen men ett knippe väl genomarbetade nummer från herr Malkmus.
CEO - Wonderland
Den halvgamla räven utgörs av svenska CEO, vilket egentligen är ett enmansband för Eric Berglund från den på sin tid skandalomsusade Göteborgsorkestern The Tough Alliance. Det här är en närmast synthpoppig skiva med låtar som är rätt muntra trots en på ytan lite dyster inramning. Lite kort men underhållande.
Lanterns on the Lake - Until the Colours Run
Den unga räven utgörs av den blott sex år gamla Newcastle-gruppen Lanterns on the Lake som nu kommer ut med sitt andra album. Även här är det starka låtar som minner om atmosfäriska 80-talsgrupper som Cocteau Twins och man är härmed goda förvaltare av drömpop-traditionen.
tisdag 14 januari 2014
AOR - en resa mot tomheten
Det är få genrer som i modernare tid har varit så nedsablade och bespottade som det som kallas AOR eller Adult Oriented Rock (enligt flera skämt ”absolut ointressant rock” på svenska). För min egen del mötte jag som 12-åring AOR i slutfasen av dess gyllene era mot mitten av 80-talet och då i form av dunderhitsen ”I Can’t fight this feeling” (REO Speedwagon) och ”I want to know what love is” (Foreigner).
Redan som 12-åring tyckte jag dock att dessa ballader var oerhört smöriga och man kan väl därmed inte förvänta sig att jag har blivit mildare stämd med åren. Henrik Schyffert berättade i sin show ”The 90’s – ett försvarstal” hur han gick från att ha t-shirts med Foreigner på sig som en ironisk gest till att stå upp och applådera då låten spelades helt seriös i ”Fucking Åmål”. Själv tillhör jag ju de här tråkiga talibanerna som aldrig skulle sätta på mig en ironisk t-shirt (någon kunde ju tro att jag menade allvar) och inte skulle jag heller stå upp och applådera åt användandet av en smörig låt (även om jag kunde förstå poängen då låten rätt lätt illustrerar typisk hitlistemusik för 14-åringar, som ju ”Fucking Åmål” handlade om).
Med andra ord hade jag väl inte direkt räknat med att jag skulle ha så mycket mer i mitt liv att göra med AOR men på något vis så har någon inre röst på sistone pockat om att jag skulle ta itu med genren för att verkligen utröna om den var så usel som alla säger. Som yngre trodde jag ju att band som Foreigner och REO Speedwagon var kortlivade flugor som hade släppt någon ynka platta men när man väl kikar efter har de, och deras kollegor, släppt drivor med album. REO Speedwagon går faktiskt tillbaka ända till 1968 och släppte sin första platta 1971.
Som det nu var så valde jag ut sex grupper (samtliga amerikanska) som var stora mot slutet av 70-talet, nämligen REO Speedwagon, Foreigner, Boston, Styx, Journey och Kansas. Man kan nog säga att en fascinerande alternativ värld öppnade sig för mig. För min del har ju det sena 70-talet varit perioden då de stora hårdrocksbanden hade kollapsat eller blivit ointressanta varvid punk och New Wave dominerade bland rockfolket med disco som en parallell bland popfolket. Vad man i och med detta projekt blir påmind om är att det fanns en gigantisk publik som fyllde tomrummet efter den kollapsande hårdrocken med band som åtminstone delvis påminde om det tidiga 70-talets hårdrock, men lite snällare.
Ska man vara petig och exakt med gränser så kan man nog säga att AOR-rockens formella födelse ägde rum 25 augusti 1976 eftersom Boston, under ledning av studionörden och perfektionisten Tom Scholz, då släppte sitt självbetitlade debutalbum. För mig var Boston länge bara synonymt med den pompösa hårdrocksballaden ”More than a feeling” (som jag faktiskt gillade som ung) och inte så mycket mer men vid en närmare titt så var bandet oerhört stilbildande. Samtidigt som Ramones & Co härjade på CBGB’s och punken även var på väg bryta fram i England kom alltså denna ytterligt välproducerade rockplatta med en musik som världen ändå inte exakt hade hört tidigare.
För eftervärlden kan ju band som Boston te sig som extremt vanliga då de under 80-talet kom att gå tretton dussinet ifråga om extremt välproducerade band med duktiga musiker och söta sångare men Boston var rimligen först med just denna form av lättare hårdrock med perfekt studioljud. Dock blev Scholz perfektionism delvis gruppens fall eftersom det till sist dock honom åtta år att på sina villkor fixa till en platta (vilket inträffade mellan Bostons andra och tredje platta, 1978 – 86). När jag nu lyssnar på Boston så kan jag konstatera att de särskilt på sina första plattor är rätt lyssningsbara. De drar ibland iväg mot pompösa ballader (plus den obligatoriska pastischen på 50-talsrock som de här banden av någon anledning alltid är så förtjusta i) men det är ofta förhållandevis hård rockmusik med ganska starka melodier.
På samma vis blev jag även lite överraskad av REO Speedwagon och Foreigner. REO Speedwagon började som mer eller mindre ett bluesrockband och gjorde därefter halvhård rock (inte hårdrock) under loppet av 70-talet. Rimligen hade de en formtopp med 1977 års liveplatta ”You get what you play for” som faktiskt är riktigt bra. Man inser att REO Speedwagon var ett underhållande liveband som inte bara stolpigt levererade låtarna i studioversionerna rakt upp och ned utan såg till att de lyfte. Och låtarna blev även tydligt hårdare och rockigare live. På samma vis var Foreigners självtitulerade debutplatta från 1977 faktiskt ganska hård (troligen inspirerad av Boston men alltså snäppet hårdare gitarrer) med väldigt starka låtar åt det lite glammiga hållet vilka satt sig nästan efter första lyssningen. Den här stilen fortsatte Foreigner därefter med på följande plattor.
Två band som genomgick en väldigt märklig utveckling var Journey och Kansas. Journey började sin tillvaro som utväxt från Santana då några av hans före detta kompmusiker bildade eget. I fråga om Journey fick jag även ett exempel på slarvig research då siten Allmusic uppger att gruppen på sina tre - fyra första album var helt instrumental men därefter ansåg sig i behov av en sångare. Jag vet nu inte vilka plattor Allmusic har lyssnat på då samtliga tidiga album med Journey till övervägande delen har sång, även om där också finns instrumentalnummer. Det är dock sant att man bytte eller adderade sångare 1978. Kring 1977 spelade Journey en mycket spännande blandning av fusion, hårdrock och progg och dessa album kan jag rentav återvända till. Samma sak gäller Kansas, som kanske är det enda riktigt kända exemplet på ett amerikanskt proggband i brittisk anda. Det är mycket violin och långa låtar med takt- och tempobyten som tog mig med storm. Även om jag dock erkänner att gruppens numera (med bonusspår) tre timmar långa liveplatta från 1978 blev i mastigaste laget, i alla fall om man ska höra på den i ett svep.
Även Styx började sin bana med en slags pompös hårdrock men redan 1977 spelade man en musik som var ett extremt mycket snällare Boston eller Foreigner. Styx är kanske det band som lät smörigast av alla dessa grupper redan vid denna tid. Faktum är att jag lätt kan tänka mig att Europe måste ha haft Styx som stora förebilder. På en del låtar från denna tid så är det egentligen bara lite mer gitarr som saknas för att man ta mig sjutton ska tro att det ÄR självaste Europe man lyssnar på.
Den stora brytpunkten inträffar kring 1979 då nästan samtliga band blir mer och mer strömlinjeformade. Foreigners vassa gitarrer går tillbaka och balladerna blir fler, REO Speedwagon drar ned lite på sitt rockande och Kansas och Journey blir betydligt mindre progressiva medan Styx lunkar på i samma stil och Boston jobbar på i studion i sju år till. Det är ungefär här i mitt lyssnande som jag dels har svårt att hålla uppmärksamheten uppe och även har svårt att notera när en grupp övergår i en annan på spellistan.
Riktigt outhärdliga blir de alltmer poppigare banden kring 1981 och från och med den tidpunkten lyssnar jag rätt översiktligt på plattorna. Grupperna låter nu nästan (säger nästan) stöpta i exakt samma form samtidigt som framgångarna dock växte, inte minst i USA. Journey fick exempelvis megahits som ”Don’t stop believing” (som blev känd på nytt för den yngre publik som såg sista avsnittet av ”Sopranos”). Året innan hade REO Speedwagon legat etta i USA md plattan ”Hi infidelity”, ett album som jag i skrivande stund inte minns hur det lät fast jag hörde på det för två dagar sedan. Samtidigt var det även en period då grupperna börja knaka i fogarna. Styx brakade exempelvis ihop 1983 efter en sista framgångsrik platta.
Det är lite roligt hur REO Speedwagon och Foreigner följs åt vid den här tiden. Båda släpper 1984 album med varsin balladaktig dunderhit som rentav är ungefär lika lång (”I want to know what love is” är 4.52 medan ”I can’t fight this feeling” är 4.55) och efter denna framgång släpper båda grupperna ett hyfsat framgångsrikt album 1987 för att därefter gå in i en betydligt mer jobbig period.
Toppen för AOR kom alltså 1984 med Foreigners platta ”Agent provocateur” och REO Speedwagons ”Wheels are turnin’”. Jag genomgick någon slags katharsis då jag medvetet såg till att lyssna på deras respektive dunderhits från året vilket är och förblir en jobbig upplevelse. För oss som lyssnade flitigt på ”Tracks” vid den tiden så hade Foreigner för övrigt ännu minst en dunderhit till 1987 med ”Say you will” men sedan var det finito, mer eller mindre. Och då även i USA. Musiksmaken började nu sakta ändras men framför allt började grupperna inte bara göra alltmer menlösa låtar utan de var även usla inom sin genre. Kansas hade bytt medlemmar till förbannelse och musiken var så urvattnad så skivköparna svek. Boston släppte en platta 1986 men försvann sedan åter in i studion. Styx var redan upplösta. Övriga grupper präglades i slutet av 80-talet av medlemsbyten och loppet var kört redan innan grungevågen gjorde rent hus med det mesta från 80-talet.
Och min objektiva sammanfattning? En hel del av det som AOR-banden gjorde var faktiskt inte så dåligt, särskilt inte i början av respektive grupps karriär då de i nästan samtliga fall ändå hade ett distinkt och eget sound. De kom ju även från lite olika musikalisk bakgrund. Men från 1980 och framåt började de närmast mangrant strömlinjeforma sitt sound så till den milda grad att allt man förnimmer när man hör resultatet är en slags tomhet. Jag blir inte ens arg över det utan tycker just ingenting. Inte att förglömma att man även har svårt skilja grupperna åt i fråga om sound. Och härmed hade resan från mångfald till enfald fullbordats.
Redan som 12-åring tyckte jag dock att dessa ballader var oerhört smöriga och man kan väl därmed inte förvänta sig att jag har blivit mildare stämd med åren. Henrik Schyffert berättade i sin show ”The 90’s – ett försvarstal” hur han gick från att ha t-shirts med Foreigner på sig som en ironisk gest till att stå upp och applådera då låten spelades helt seriös i ”Fucking Åmål”. Själv tillhör jag ju de här tråkiga talibanerna som aldrig skulle sätta på mig en ironisk t-shirt (någon kunde ju tro att jag menade allvar) och inte skulle jag heller stå upp och applådera åt användandet av en smörig låt (även om jag kunde förstå poängen då låten rätt lätt illustrerar typisk hitlistemusik för 14-åringar, som ju ”Fucking Åmål” handlade om).
Med andra ord hade jag väl inte direkt räknat med att jag skulle ha så mycket mer i mitt liv att göra med AOR men på något vis så har någon inre röst på sistone pockat om att jag skulle ta itu med genren för att verkligen utröna om den var så usel som alla säger. Som yngre trodde jag ju att band som Foreigner och REO Speedwagon var kortlivade flugor som hade släppt någon ynka platta men när man väl kikar efter har de, och deras kollegor, släppt drivor med album. REO Speedwagon går faktiskt tillbaka ända till 1968 och släppte sin första platta 1971.
Som det nu var så valde jag ut sex grupper (samtliga amerikanska) som var stora mot slutet av 70-talet, nämligen REO Speedwagon, Foreigner, Boston, Styx, Journey och Kansas. Man kan nog säga att en fascinerande alternativ värld öppnade sig för mig. För min del har ju det sena 70-talet varit perioden då de stora hårdrocksbanden hade kollapsat eller blivit ointressanta varvid punk och New Wave dominerade bland rockfolket med disco som en parallell bland popfolket. Vad man i och med detta projekt blir påmind om är att det fanns en gigantisk publik som fyllde tomrummet efter den kollapsande hårdrocken med band som åtminstone delvis påminde om det tidiga 70-talets hårdrock, men lite snällare.
Ska man vara petig och exakt med gränser så kan man nog säga att AOR-rockens formella födelse ägde rum 25 augusti 1976 eftersom Boston, under ledning av studionörden och perfektionisten Tom Scholz, då släppte sitt självbetitlade debutalbum. För mig var Boston länge bara synonymt med den pompösa hårdrocksballaden ”More than a feeling” (som jag faktiskt gillade som ung) och inte så mycket mer men vid en närmare titt så var bandet oerhört stilbildande. Samtidigt som Ramones & Co härjade på CBGB’s och punken även var på väg bryta fram i England kom alltså denna ytterligt välproducerade rockplatta med en musik som världen ändå inte exakt hade hört tidigare.
För eftervärlden kan ju band som Boston te sig som extremt vanliga då de under 80-talet kom att gå tretton dussinet ifråga om extremt välproducerade band med duktiga musiker och söta sångare men Boston var rimligen först med just denna form av lättare hårdrock med perfekt studioljud. Dock blev Scholz perfektionism delvis gruppens fall eftersom det till sist dock honom åtta år att på sina villkor fixa till en platta (vilket inträffade mellan Bostons andra och tredje platta, 1978 – 86). När jag nu lyssnar på Boston så kan jag konstatera att de särskilt på sina första plattor är rätt lyssningsbara. De drar ibland iväg mot pompösa ballader (plus den obligatoriska pastischen på 50-talsrock som de här banden av någon anledning alltid är så förtjusta i) men det är ofta förhållandevis hård rockmusik med ganska starka melodier.
På samma vis blev jag även lite överraskad av REO Speedwagon och Foreigner. REO Speedwagon började som mer eller mindre ett bluesrockband och gjorde därefter halvhård rock (inte hårdrock) under loppet av 70-talet. Rimligen hade de en formtopp med 1977 års liveplatta ”You get what you play for” som faktiskt är riktigt bra. Man inser att REO Speedwagon var ett underhållande liveband som inte bara stolpigt levererade låtarna i studioversionerna rakt upp och ned utan såg till att de lyfte. Och låtarna blev även tydligt hårdare och rockigare live. På samma vis var Foreigners självtitulerade debutplatta från 1977 faktiskt ganska hård (troligen inspirerad av Boston men alltså snäppet hårdare gitarrer) med väldigt starka låtar åt det lite glammiga hållet vilka satt sig nästan efter första lyssningen. Den här stilen fortsatte Foreigner därefter med på följande plattor.
Två band som genomgick en väldigt märklig utveckling var Journey och Kansas. Journey började sin tillvaro som utväxt från Santana då några av hans före detta kompmusiker bildade eget. I fråga om Journey fick jag även ett exempel på slarvig research då siten Allmusic uppger att gruppen på sina tre - fyra första album var helt instrumental men därefter ansåg sig i behov av en sångare. Jag vet nu inte vilka plattor Allmusic har lyssnat på då samtliga tidiga album med Journey till övervägande delen har sång, även om där också finns instrumentalnummer. Det är dock sant att man bytte eller adderade sångare 1978. Kring 1977 spelade Journey en mycket spännande blandning av fusion, hårdrock och progg och dessa album kan jag rentav återvända till. Samma sak gäller Kansas, som kanske är det enda riktigt kända exemplet på ett amerikanskt proggband i brittisk anda. Det är mycket violin och långa låtar med takt- och tempobyten som tog mig med storm. Även om jag dock erkänner att gruppens numera (med bonusspår) tre timmar långa liveplatta från 1978 blev i mastigaste laget, i alla fall om man ska höra på den i ett svep.
Även Styx började sin bana med en slags pompös hårdrock men redan 1977 spelade man en musik som var ett extremt mycket snällare Boston eller Foreigner. Styx är kanske det band som lät smörigast av alla dessa grupper redan vid denna tid. Faktum är att jag lätt kan tänka mig att Europe måste ha haft Styx som stora förebilder. På en del låtar från denna tid så är det egentligen bara lite mer gitarr som saknas för att man ta mig sjutton ska tro att det ÄR självaste Europe man lyssnar på.
Den stora brytpunkten inträffar kring 1979 då nästan samtliga band blir mer och mer strömlinjeformade. Foreigners vassa gitarrer går tillbaka och balladerna blir fler, REO Speedwagon drar ned lite på sitt rockande och Kansas och Journey blir betydligt mindre progressiva medan Styx lunkar på i samma stil och Boston jobbar på i studion i sju år till. Det är ungefär här i mitt lyssnande som jag dels har svårt att hålla uppmärksamheten uppe och även har svårt att notera när en grupp övergår i en annan på spellistan.
Riktigt outhärdliga blir de alltmer poppigare banden kring 1981 och från och med den tidpunkten lyssnar jag rätt översiktligt på plattorna. Grupperna låter nu nästan (säger nästan) stöpta i exakt samma form samtidigt som framgångarna dock växte, inte minst i USA. Journey fick exempelvis megahits som ”Don’t stop believing” (som blev känd på nytt för den yngre publik som såg sista avsnittet av ”Sopranos”). Året innan hade REO Speedwagon legat etta i USA md plattan ”Hi infidelity”, ett album som jag i skrivande stund inte minns hur det lät fast jag hörde på det för två dagar sedan. Samtidigt var det även en period då grupperna börja knaka i fogarna. Styx brakade exempelvis ihop 1983 efter en sista framgångsrik platta.
Det är lite roligt hur REO Speedwagon och Foreigner följs åt vid den här tiden. Båda släpper 1984 album med varsin balladaktig dunderhit som rentav är ungefär lika lång (”I want to know what love is” är 4.52 medan ”I can’t fight this feeling” är 4.55) och efter denna framgång släpper båda grupperna ett hyfsat framgångsrikt album 1987 för att därefter gå in i en betydligt mer jobbig period.
Toppen för AOR kom alltså 1984 med Foreigners platta ”Agent provocateur” och REO Speedwagons ”Wheels are turnin’”. Jag genomgick någon slags katharsis då jag medvetet såg till att lyssna på deras respektive dunderhits från året vilket är och förblir en jobbig upplevelse. För oss som lyssnade flitigt på ”Tracks” vid den tiden så hade Foreigner för övrigt ännu minst en dunderhit till 1987 med ”Say you will” men sedan var det finito, mer eller mindre. Och då även i USA. Musiksmaken började nu sakta ändras men framför allt började grupperna inte bara göra alltmer menlösa låtar utan de var även usla inom sin genre. Kansas hade bytt medlemmar till förbannelse och musiken var så urvattnad så skivköparna svek. Boston släppte en platta 1986 men försvann sedan åter in i studion. Styx var redan upplösta. Övriga grupper präglades i slutet av 80-talet av medlemsbyten och loppet var kört redan innan grungevågen gjorde rent hus med det mesta från 80-talet.
Och min objektiva sammanfattning? En hel del av det som AOR-banden gjorde var faktiskt inte så dåligt, särskilt inte i början av respektive grupps karriär då de i nästan samtliga fall ändå hade ett distinkt och eget sound. De kom ju även från lite olika musikalisk bakgrund. Men från 1980 och framåt började de närmast mangrant strömlinjeforma sitt sound så till den milda grad att allt man förnimmer när man hör resultatet är en slags tomhet. Jag blir inte ens arg över det utan tycker just ingenting. Inte att förglömma att man även har svårt skilja grupperna åt i fråga om sound. Och härmed hade resan från mångfald till enfald fullbordats.
söndag 12 januari 2014
Perfektionens tomhet
Det handlade ju lite om förra årets trend (oh, SO 2013!) där indiemusiker betygade artister som Justin Timberlake och Beyoncé sin vördnad en masse. Jag funderade nu lite om vad det är som gör att jag inte precis faller i farstun för Beyoncé. Det vore väldigt lätt att avfärda henne med ”hon gör skitlåtar”, men det kan jag inte. En av mina definitioner på ”skitlåtar” är något som är så lättsmält och menlöst eller kvalitativt undermåligt så att det överhuvudtaget inte fastnar om man så lyssnar på det 50 gånger. För mig är en bra låt en som ändå gör visst intryck och som man minns efter tre – fyra lyssningar. Och då menar jag inte att det behöver handla om den mest lättrallade refrängen eller så. Bara för en tid sedan kom jag på att jag saknade ljuden från 90-talsgruppen Autechres album. Autechre gör alltså ljudlandskap som en del personer kan finna krävande. Men jag kom ännu efter flera år ihåg just DE ljuden i någon av deras låtar och kände en våg av glädje skölja in över mig då jag slängde på de gamla plattorna. Samma sak med en grupp som Future Sound of London vars album i princip BARA består av ljud. Men även inom en sådan genre finns det artister som gör helt menlösa ljudcollage som går in och ut i dina öron (exempelvis sådana musik du ska lyssna på mot slutet av ett spinningpass).
Så oavsett genre måste musiken göra något intryck på dig. Och Beyoncés låtar sätter sig ganska snabbt (även om hon på flera av sina singlar har haft en tendens att plagiera sig själv). Det är på så vis betydligt lättare för mig att avfärda Justin Timberlake (för att inte tala om hans yngre namne, herr Bäver) eftersom hans låtar är just sådana som inte fastnar i min skalle om så mitt liv skulle hänga på det. För några år sedan försökte en ung dam nästan förtvivlat intala mig att jag måste ha hört låten ”Sexyback” med Justin (”Min PAPPA kan den!”). Jag letade upp stycket på YouTube (så det inte skulle synas att jag lyssnade på den på Spotify) och lyssnade tre – fyra gånger. Den gjorde inget som helst bestående intryck och om jag skulle ha hört den tidigare så mindes jag det inte. Det samma gällde herr Justins senaste album vilket jag suckade mig igenom då det bestod av sängkammarsoul med falsettsång i en evig loop och där jag redan glömt övriga beståndsdelar.
Men åter till Beyoncé. Hon har alltså en del starka låtar som jag skulle kunna nynna om någon så väckte mig mitt i natten och bad mig göra det. Så låtarna är inte direkt problemet. Nej, det är snarare så att Beyoncé är så jävla übersnygg, så überskicklig, hon sjunger så überbra och verkar arrangera låtar, danssteg och allt så in i helvete überüberperfekt. Och det är däri problemet ligger, precis som när det gäller hennes föregångare, Whitney Houston. Man får lätt små bilder i huvudet när man hör vissa artister och eftersom Whitney sjöng på en OS-invigning (eller var det avslutning?) så får jag, då jag hör någon låt med henne, lätt en inre bild av en evig OS-invigning där Whitney i aftonklänning sjunger inför en dåsig publik bestående av lönnfeta tanter och gubbar i aftonklänning och frack. Ja, det kunde lika gärna vara i Las Vegas eller på något annat ställe. Och liknande bilder i huvudet får jag av artister som Beyoncé och Alicia Keys (som jag för övrigt sett live, vilket var så überjävla perfekt att det inte ens kändes som en konsert). Kort och gott så innebär perfektion ofta att det blir tråkig och fadd musik. Nerven saknas. Om vi nu ändå är inne och snackar supersnygga afroamerikanska sångerskor så är det betydligt mer spännande att lyssna på, säg, Janelle Montae som odlat en udda image och har en storyline i sina sånger som är genomgående på skivorna. Plus att musiken inte behöver vara så ultraüberthetop-perfekt hela tiden. Det är däri den lilla skillnaden som gör att jag uppskattar en artist ligger.
Så Beyoncé får ursäkta mig: hon är superduktig, supersnygg, världens bästa fru och mor (säkert), superrik, superallting och gör rentav poplåtar som man kommer ihåg men det räcker inte ända fram. Det är för tillrättalagt för min smak. Och det är allt jag har att säga om det.
tisdag 7 januari 2014
En talibans bekännelse
Häromdagen läste jag exempelvis en liten blänkare som den lite softa indiegruppen Autre Ne Veut (Pitchforks lista över årets 50 bästa album) och man påpekade att gruppen minsann var lite avvikande under ett år då indienördarna skyndade sig att betyga sin vördnad inför Justine Timberlake och... Beyoncé?
Och det är just vid sådana där ögonblick som talibankrigaren i mig tittar fram mer än någonsin. Jag blir plötsligt i mitt innersta väldigt skäggig och kramar min Kalashnikov medan jag kryper allt längre in i grottsystemen i bergen för att undkomma ett bombardemang av lagom slätstruken musik. Samtidigt ondgör jag mig även över dagens så kallade "indiefolk" som ränner efter mainstreamartister. Det hade under 80-talet varit otänkbart att Paul Westerberg eller Bob Mould (med flera) sprang och svassade för den tidens motsvarigheter, säg... George Michael och Whitney Houston? Och talibanen tänker "vart är världen på väg?"
Men dithän är dagens ungdom sålunda på väg, tänker talibanen. De SÅ KALLADE indienördarna kapitulerar inför Justin Timberlakes smöriga sänggkammarmusik eller Beyoncés strömlinjeformade nattklubbsdito. Allt heligt profaneras och allt som är fast förflyktigas och talibanen i mig kryper allt längre ned i Tora Bora-bergens grottsystem för att lyssna på skum elektronisk musik eller något i den vägen. Och han tänker aldrig kapitulera, ens på ålderns höst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)