Efter ett smärre uppehåll är Tomas och undertecknad åter med skivtips som är antingen pinfärska eller åtminstone plattor från 2013 som vi upptäckt först nu. Först ut är Tomas:
Nicole Sabouné – Must Exit
En debutant som tydligen var med i något TV-program som hette The Voice, har ingen aning om vad det var för något men en mycket intressant skiva som doftar 80-talsdepprock, ska bli intressant att följa.
Riddarna – Under jorden
Med 3 :e skivan så visar Riddarna att dom är ett av Sveriges bästa band, bäst låten Rock ´n´ Roll kan rädda din själ och det är inte dåligt det.
Sleigh Bells – Bitter Rivals
En skiva från -13 som missades helt, Brooklyn duon visar igen att deras skrammel Pop håller världsklass, snyggt jobbat.
Undertecknad presenterar så tre plattor i form av en gammal räv, en halvgammal räv och en ung räv:
Stephen Malkmus & The Jicks - Wig out at Jagbags
Den gamla räven utgörs av gamle Pavements-bekantingen Stephen Malkmus som nu givit ut soloalbum i över 10 år. Denna platta innehåller ett gäng låtar som närmast är skolexempel på collegerock. Ja, den kunde nästan användas som instruktionsplatta till hur collegerock ska låta men där finns även en del annat och poängen är att det är knäckande starka låtar som snabbt sätter sig redan vid ett par lyssningar. Inget nytt under solen men ett knippe väl genomarbetade nummer från herr Malkmus.
CEO - Wonderland
Den halvgamla räven utgörs av svenska CEO, vilket egentligen är ett enmansband för Eric Berglund från den på sin tid skandalomsusade Göteborgsorkestern The Tough Alliance. Det här är en närmast synthpoppig skiva med låtar som är rätt muntra trots en på ytan lite dyster inramning. Lite kort men underhållande.
Lanterns on the Lake - Until the Colours Run
Den unga räven utgörs av den blott sex år gamla Newcastle-gruppen Lanterns on the Lake som nu kommer ut med sitt andra album. Även här är det starka låtar som minner om atmosfäriska 80-talsgrupper som Cocteau Twins och man är härmed goda förvaltare av drömpop-traditionen.
onsdag 19 februari 2014
tisdag 14 januari 2014
AOR - en resa mot tomheten
Det är få genrer som i modernare tid har varit så nedsablade och bespottade som det som kallas AOR eller Adult Oriented Rock (enligt flera skämt ”absolut ointressant rock” på svenska). För min egen del mötte jag som 12-åring AOR i slutfasen av dess gyllene era mot mitten av 80-talet och då i form av dunderhitsen ”I Can’t fight this feeling” (REO Speedwagon) och ”I want to know what love is” (Foreigner).
Redan som 12-åring tyckte jag dock att dessa ballader var oerhört smöriga och man kan väl därmed inte förvänta sig att jag har blivit mildare stämd med åren. Henrik Schyffert berättade i sin show ”The 90’s – ett försvarstal” hur han gick från att ha t-shirts med Foreigner på sig som en ironisk gest till att stå upp och applådera då låten spelades helt seriös i ”Fucking Åmål”. Själv tillhör jag ju de här tråkiga talibanerna som aldrig skulle sätta på mig en ironisk t-shirt (någon kunde ju tro att jag menade allvar) och inte skulle jag heller stå upp och applådera åt användandet av en smörig låt (även om jag kunde förstå poängen då låten rätt lätt illustrerar typisk hitlistemusik för 14-åringar, som ju ”Fucking Åmål” handlade om).
Med andra ord hade jag väl inte direkt räknat med att jag skulle ha så mycket mer i mitt liv att göra med AOR men på något vis så har någon inre röst på sistone pockat om att jag skulle ta itu med genren för att verkligen utröna om den var så usel som alla säger. Som yngre trodde jag ju att band som Foreigner och REO Speedwagon var kortlivade flugor som hade släppt någon ynka platta men när man väl kikar efter har de, och deras kollegor, släppt drivor med album. REO Speedwagon går faktiskt tillbaka ända till 1968 och släppte sin första platta 1971.
Som det nu var så valde jag ut sex grupper (samtliga amerikanska) som var stora mot slutet av 70-talet, nämligen REO Speedwagon, Foreigner, Boston, Styx, Journey och Kansas. Man kan nog säga att en fascinerande alternativ värld öppnade sig för mig. För min del har ju det sena 70-talet varit perioden då de stora hårdrocksbanden hade kollapsat eller blivit ointressanta varvid punk och New Wave dominerade bland rockfolket med disco som en parallell bland popfolket. Vad man i och med detta projekt blir påmind om är att det fanns en gigantisk publik som fyllde tomrummet efter den kollapsande hårdrocken med band som åtminstone delvis påminde om det tidiga 70-talets hårdrock, men lite snällare.
Ska man vara petig och exakt med gränser så kan man nog säga att AOR-rockens formella födelse ägde rum 25 augusti 1976 eftersom Boston, under ledning av studionörden och perfektionisten Tom Scholz, då släppte sitt självbetitlade debutalbum. För mig var Boston länge bara synonymt med den pompösa hårdrocksballaden ”More than a feeling” (som jag faktiskt gillade som ung) och inte så mycket mer men vid en närmare titt så var bandet oerhört stilbildande. Samtidigt som Ramones & Co härjade på CBGB’s och punken även var på väg bryta fram i England kom alltså denna ytterligt välproducerade rockplatta med en musik som världen ändå inte exakt hade hört tidigare.
För eftervärlden kan ju band som Boston te sig som extremt vanliga då de under 80-talet kom att gå tretton dussinet ifråga om extremt välproducerade band med duktiga musiker och söta sångare men Boston var rimligen först med just denna form av lättare hårdrock med perfekt studioljud. Dock blev Scholz perfektionism delvis gruppens fall eftersom det till sist dock honom åtta år att på sina villkor fixa till en platta (vilket inträffade mellan Bostons andra och tredje platta, 1978 – 86). När jag nu lyssnar på Boston så kan jag konstatera att de särskilt på sina första plattor är rätt lyssningsbara. De drar ibland iväg mot pompösa ballader (plus den obligatoriska pastischen på 50-talsrock som de här banden av någon anledning alltid är så förtjusta i) men det är ofta förhållandevis hård rockmusik med ganska starka melodier.
På samma vis blev jag även lite överraskad av REO Speedwagon och Foreigner. REO Speedwagon började som mer eller mindre ett bluesrockband och gjorde därefter halvhård rock (inte hårdrock) under loppet av 70-talet. Rimligen hade de en formtopp med 1977 års liveplatta ”You get what you play for” som faktiskt är riktigt bra. Man inser att REO Speedwagon var ett underhållande liveband som inte bara stolpigt levererade låtarna i studioversionerna rakt upp och ned utan såg till att de lyfte. Och låtarna blev även tydligt hårdare och rockigare live. På samma vis var Foreigners självtitulerade debutplatta från 1977 faktiskt ganska hård (troligen inspirerad av Boston men alltså snäppet hårdare gitarrer) med väldigt starka låtar åt det lite glammiga hållet vilka satt sig nästan efter första lyssningen. Den här stilen fortsatte Foreigner därefter med på följande plattor.
Två band som genomgick en väldigt märklig utveckling var Journey och Kansas. Journey började sin tillvaro som utväxt från Santana då några av hans före detta kompmusiker bildade eget. I fråga om Journey fick jag även ett exempel på slarvig research då siten Allmusic uppger att gruppen på sina tre - fyra första album var helt instrumental men därefter ansåg sig i behov av en sångare. Jag vet nu inte vilka plattor Allmusic har lyssnat på då samtliga tidiga album med Journey till övervägande delen har sång, även om där också finns instrumentalnummer. Det är dock sant att man bytte eller adderade sångare 1978. Kring 1977 spelade Journey en mycket spännande blandning av fusion, hårdrock och progg och dessa album kan jag rentav återvända till. Samma sak gäller Kansas, som kanske är det enda riktigt kända exemplet på ett amerikanskt proggband i brittisk anda. Det är mycket violin och långa låtar med takt- och tempobyten som tog mig med storm. Även om jag dock erkänner att gruppens numera (med bonusspår) tre timmar långa liveplatta från 1978 blev i mastigaste laget, i alla fall om man ska höra på den i ett svep.
Även Styx började sin bana med en slags pompös hårdrock men redan 1977 spelade man en musik som var ett extremt mycket snällare Boston eller Foreigner. Styx är kanske det band som lät smörigast av alla dessa grupper redan vid denna tid. Faktum är att jag lätt kan tänka mig att Europe måste ha haft Styx som stora förebilder. På en del låtar från denna tid så är det egentligen bara lite mer gitarr som saknas för att man ta mig sjutton ska tro att det ÄR självaste Europe man lyssnar på.
Den stora brytpunkten inträffar kring 1979 då nästan samtliga band blir mer och mer strömlinjeformade. Foreigners vassa gitarrer går tillbaka och balladerna blir fler, REO Speedwagon drar ned lite på sitt rockande och Kansas och Journey blir betydligt mindre progressiva medan Styx lunkar på i samma stil och Boston jobbar på i studion i sju år till. Det är ungefär här i mitt lyssnande som jag dels har svårt att hålla uppmärksamheten uppe och även har svårt att notera när en grupp övergår i en annan på spellistan.
Riktigt outhärdliga blir de alltmer poppigare banden kring 1981 och från och med den tidpunkten lyssnar jag rätt översiktligt på plattorna. Grupperna låter nu nästan (säger nästan) stöpta i exakt samma form samtidigt som framgångarna dock växte, inte minst i USA. Journey fick exempelvis megahits som ”Don’t stop believing” (som blev känd på nytt för den yngre publik som såg sista avsnittet av ”Sopranos”). Året innan hade REO Speedwagon legat etta i USA md plattan ”Hi infidelity”, ett album som jag i skrivande stund inte minns hur det lät fast jag hörde på det för två dagar sedan. Samtidigt var det även en period då grupperna börja knaka i fogarna. Styx brakade exempelvis ihop 1983 efter en sista framgångsrik platta.
Det är lite roligt hur REO Speedwagon och Foreigner följs åt vid den här tiden. Båda släpper 1984 album med varsin balladaktig dunderhit som rentav är ungefär lika lång (”I want to know what love is” är 4.52 medan ”I can’t fight this feeling” är 4.55) och efter denna framgång släpper båda grupperna ett hyfsat framgångsrikt album 1987 för att därefter gå in i en betydligt mer jobbig period.
Toppen för AOR kom alltså 1984 med Foreigners platta ”Agent provocateur” och REO Speedwagons ”Wheels are turnin’”. Jag genomgick någon slags katharsis då jag medvetet såg till att lyssna på deras respektive dunderhits från året vilket är och förblir en jobbig upplevelse. För oss som lyssnade flitigt på ”Tracks” vid den tiden så hade Foreigner för övrigt ännu minst en dunderhit till 1987 med ”Say you will” men sedan var det finito, mer eller mindre. Och då även i USA. Musiksmaken började nu sakta ändras men framför allt började grupperna inte bara göra alltmer menlösa låtar utan de var även usla inom sin genre. Kansas hade bytt medlemmar till förbannelse och musiken var så urvattnad så skivköparna svek. Boston släppte en platta 1986 men försvann sedan åter in i studion. Styx var redan upplösta. Övriga grupper präglades i slutet av 80-talet av medlemsbyten och loppet var kört redan innan grungevågen gjorde rent hus med det mesta från 80-talet.
Och min objektiva sammanfattning? En hel del av det som AOR-banden gjorde var faktiskt inte så dåligt, särskilt inte i början av respektive grupps karriär då de i nästan samtliga fall ändå hade ett distinkt och eget sound. De kom ju även från lite olika musikalisk bakgrund. Men från 1980 och framåt började de närmast mangrant strömlinjeforma sitt sound så till den milda grad att allt man förnimmer när man hör resultatet är en slags tomhet. Jag blir inte ens arg över det utan tycker just ingenting. Inte att förglömma att man även har svårt skilja grupperna åt i fråga om sound. Och härmed hade resan från mångfald till enfald fullbordats.
Redan som 12-åring tyckte jag dock att dessa ballader var oerhört smöriga och man kan väl därmed inte förvänta sig att jag har blivit mildare stämd med åren. Henrik Schyffert berättade i sin show ”The 90’s – ett försvarstal” hur han gick från att ha t-shirts med Foreigner på sig som en ironisk gest till att stå upp och applådera då låten spelades helt seriös i ”Fucking Åmål”. Själv tillhör jag ju de här tråkiga talibanerna som aldrig skulle sätta på mig en ironisk t-shirt (någon kunde ju tro att jag menade allvar) och inte skulle jag heller stå upp och applådera åt användandet av en smörig låt (även om jag kunde förstå poängen då låten rätt lätt illustrerar typisk hitlistemusik för 14-åringar, som ju ”Fucking Åmål” handlade om).
Med andra ord hade jag väl inte direkt räknat med att jag skulle ha så mycket mer i mitt liv att göra med AOR men på något vis så har någon inre röst på sistone pockat om att jag skulle ta itu med genren för att verkligen utröna om den var så usel som alla säger. Som yngre trodde jag ju att band som Foreigner och REO Speedwagon var kortlivade flugor som hade släppt någon ynka platta men när man väl kikar efter har de, och deras kollegor, släppt drivor med album. REO Speedwagon går faktiskt tillbaka ända till 1968 och släppte sin första platta 1971.
Som det nu var så valde jag ut sex grupper (samtliga amerikanska) som var stora mot slutet av 70-talet, nämligen REO Speedwagon, Foreigner, Boston, Styx, Journey och Kansas. Man kan nog säga att en fascinerande alternativ värld öppnade sig för mig. För min del har ju det sena 70-talet varit perioden då de stora hårdrocksbanden hade kollapsat eller blivit ointressanta varvid punk och New Wave dominerade bland rockfolket med disco som en parallell bland popfolket. Vad man i och med detta projekt blir påmind om är att det fanns en gigantisk publik som fyllde tomrummet efter den kollapsande hårdrocken med band som åtminstone delvis påminde om det tidiga 70-talets hårdrock, men lite snällare.
Ska man vara petig och exakt med gränser så kan man nog säga att AOR-rockens formella födelse ägde rum 25 augusti 1976 eftersom Boston, under ledning av studionörden och perfektionisten Tom Scholz, då släppte sitt självbetitlade debutalbum. För mig var Boston länge bara synonymt med den pompösa hårdrocksballaden ”More than a feeling” (som jag faktiskt gillade som ung) och inte så mycket mer men vid en närmare titt så var bandet oerhört stilbildande. Samtidigt som Ramones & Co härjade på CBGB’s och punken även var på väg bryta fram i England kom alltså denna ytterligt välproducerade rockplatta med en musik som världen ändå inte exakt hade hört tidigare.
För eftervärlden kan ju band som Boston te sig som extremt vanliga då de under 80-talet kom att gå tretton dussinet ifråga om extremt välproducerade band med duktiga musiker och söta sångare men Boston var rimligen först med just denna form av lättare hårdrock med perfekt studioljud. Dock blev Scholz perfektionism delvis gruppens fall eftersom det till sist dock honom åtta år att på sina villkor fixa till en platta (vilket inträffade mellan Bostons andra och tredje platta, 1978 – 86). När jag nu lyssnar på Boston så kan jag konstatera att de särskilt på sina första plattor är rätt lyssningsbara. De drar ibland iväg mot pompösa ballader (plus den obligatoriska pastischen på 50-talsrock som de här banden av någon anledning alltid är så förtjusta i) men det är ofta förhållandevis hård rockmusik med ganska starka melodier.
På samma vis blev jag även lite överraskad av REO Speedwagon och Foreigner. REO Speedwagon började som mer eller mindre ett bluesrockband och gjorde därefter halvhård rock (inte hårdrock) under loppet av 70-talet. Rimligen hade de en formtopp med 1977 års liveplatta ”You get what you play for” som faktiskt är riktigt bra. Man inser att REO Speedwagon var ett underhållande liveband som inte bara stolpigt levererade låtarna i studioversionerna rakt upp och ned utan såg till att de lyfte. Och låtarna blev även tydligt hårdare och rockigare live. På samma vis var Foreigners självtitulerade debutplatta från 1977 faktiskt ganska hård (troligen inspirerad av Boston men alltså snäppet hårdare gitarrer) med väldigt starka låtar åt det lite glammiga hållet vilka satt sig nästan efter första lyssningen. Den här stilen fortsatte Foreigner därefter med på följande plattor.
Två band som genomgick en väldigt märklig utveckling var Journey och Kansas. Journey började sin tillvaro som utväxt från Santana då några av hans före detta kompmusiker bildade eget. I fråga om Journey fick jag även ett exempel på slarvig research då siten Allmusic uppger att gruppen på sina tre - fyra första album var helt instrumental men därefter ansåg sig i behov av en sångare. Jag vet nu inte vilka plattor Allmusic har lyssnat på då samtliga tidiga album med Journey till övervägande delen har sång, även om där också finns instrumentalnummer. Det är dock sant att man bytte eller adderade sångare 1978. Kring 1977 spelade Journey en mycket spännande blandning av fusion, hårdrock och progg och dessa album kan jag rentav återvända till. Samma sak gäller Kansas, som kanske är det enda riktigt kända exemplet på ett amerikanskt proggband i brittisk anda. Det är mycket violin och långa låtar med takt- och tempobyten som tog mig med storm. Även om jag dock erkänner att gruppens numera (med bonusspår) tre timmar långa liveplatta från 1978 blev i mastigaste laget, i alla fall om man ska höra på den i ett svep.
Även Styx började sin bana med en slags pompös hårdrock men redan 1977 spelade man en musik som var ett extremt mycket snällare Boston eller Foreigner. Styx är kanske det band som lät smörigast av alla dessa grupper redan vid denna tid. Faktum är att jag lätt kan tänka mig att Europe måste ha haft Styx som stora förebilder. På en del låtar från denna tid så är det egentligen bara lite mer gitarr som saknas för att man ta mig sjutton ska tro att det ÄR självaste Europe man lyssnar på.
Den stora brytpunkten inträffar kring 1979 då nästan samtliga band blir mer och mer strömlinjeformade. Foreigners vassa gitarrer går tillbaka och balladerna blir fler, REO Speedwagon drar ned lite på sitt rockande och Kansas och Journey blir betydligt mindre progressiva medan Styx lunkar på i samma stil och Boston jobbar på i studion i sju år till. Det är ungefär här i mitt lyssnande som jag dels har svårt att hålla uppmärksamheten uppe och även har svårt att notera när en grupp övergår i en annan på spellistan.
Riktigt outhärdliga blir de alltmer poppigare banden kring 1981 och från och med den tidpunkten lyssnar jag rätt översiktligt på plattorna. Grupperna låter nu nästan (säger nästan) stöpta i exakt samma form samtidigt som framgångarna dock växte, inte minst i USA. Journey fick exempelvis megahits som ”Don’t stop believing” (som blev känd på nytt för den yngre publik som såg sista avsnittet av ”Sopranos”). Året innan hade REO Speedwagon legat etta i USA md plattan ”Hi infidelity”, ett album som jag i skrivande stund inte minns hur det lät fast jag hörde på det för två dagar sedan. Samtidigt var det även en period då grupperna börja knaka i fogarna. Styx brakade exempelvis ihop 1983 efter en sista framgångsrik platta.
Det är lite roligt hur REO Speedwagon och Foreigner följs åt vid den här tiden. Båda släpper 1984 album med varsin balladaktig dunderhit som rentav är ungefär lika lång (”I want to know what love is” är 4.52 medan ”I can’t fight this feeling” är 4.55) och efter denna framgång släpper båda grupperna ett hyfsat framgångsrikt album 1987 för att därefter gå in i en betydligt mer jobbig period.
Toppen för AOR kom alltså 1984 med Foreigners platta ”Agent provocateur” och REO Speedwagons ”Wheels are turnin’”. Jag genomgick någon slags katharsis då jag medvetet såg till att lyssna på deras respektive dunderhits från året vilket är och förblir en jobbig upplevelse. För oss som lyssnade flitigt på ”Tracks” vid den tiden så hade Foreigner för övrigt ännu minst en dunderhit till 1987 med ”Say you will” men sedan var det finito, mer eller mindre. Och då även i USA. Musiksmaken började nu sakta ändras men framför allt började grupperna inte bara göra alltmer menlösa låtar utan de var även usla inom sin genre. Kansas hade bytt medlemmar till förbannelse och musiken var så urvattnad så skivköparna svek. Boston släppte en platta 1986 men försvann sedan åter in i studion. Styx var redan upplösta. Övriga grupper präglades i slutet av 80-talet av medlemsbyten och loppet var kört redan innan grungevågen gjorde rent hus med det mesta från 80-talet.
Och min objektiva sammanfattning? En hel del av det som AOR-banden gjorde var faktiskt inte så dåligt, särskilt inte i början av respektive grupps karriär då de i nästan samtliga fall ändå hade ett distinkt och eget sound. De kom ju även från lite olika musikalisk bakgrund. Men från 1980 och framåt började de närmast mangrant strömlinjeforma sitt sound så till den milda grad att allt man förnimmer när man hör resultatet är en slags tomhet. Jag blir inte ens arg över det utan tycker just ingenting. Inte att förglömma att man även har svårt skilja grupperna åt i fråga om sound. Och härmed hade resan från mångfald till enfald fullbordats.
söndag 12 januari 2014
Perfektionens tomhet
Det handlade ju lite om förra årets trend (oh, SO 2013!) där indiemusiker betygade artister som Justin Timberlake och Beyoncé sin vördnad en masse. Jag funderade nu lite om vad det är som gör att jag inte precis faller i farstun för Beyoncé. Det vore väldigt lätt att avfärda henne med ”hon gör skitlåtar”, men det kan jag inte. En av mina definitioner på ”skitlåtar” är något som är så lättsmält och menlöst eller kvalitativt undermåligt så att det överhuvudtaget inte fastnar om man så lyssnar på det 50 gånger. För mig är en bra låt en som ändå gör visst intryck och som man minns efter tre – fyra lyssningar. Och då menar jag inte att det behöver handla om den mest lättrallade refrängen eller så. Bara för en tid sedan kom jag på att jag saknade ljuden från 90-talsgruppen Autechres album. Autechre gör alltså ljudlandskap som en del personer kan finna krävande. Men jag kom ännu efter flera år ihåg just DE ljuden i någon av deras låtar och kände en våg av glädje skölja in över mig då jag slängde på de gamla plattorna. Samma sak med en grupp som Future Sound of London vars album i princip BARA består av ljud. Men även inom en sådan genre finns det artister som gör helt menlösa ljudcollage som går in och ut i dina öron (exempelvis sådana musik du ska lyssna på mot slutet av ett spinningpass).
Så oavsett genre måste musiken göra något intryck på dig. Och Beyoncés låtar sätter sig ganska snabbt (även om hon på flera av sina singlar har haft en tendens att plagiera sig själv). Det är på så vis betydligt lättare för mig att avfärda Justin Timberlake (för att inte tala om hans yngre namne, herr Bäver) eftersom hans låtar är just sådana som inte fastnar i min skalle om så mitt liv skulle hänga på det. För några år sedan försökte en ung dam nästan förtvivlat intala mig att jag måste ha hört låten ”Sexyback” med Justin (”Min PAPPA kan den!”). Jag letade upp stycket på YouTube (så det inte skulle synas att jag lyssnade på den på Spotify) och lyssnade tre – fyra gånger. Den gjorde inget som helst bestående intryck och om jag skulle ha hört den tidigare så mindes jag det inte. Det samma gällde herr Justins senaste album vilket jag suckade mig igenom då det bestod av sängkammarsoul med falsettsång i en evig loop och där jag redan glömt övriga beståndsdelar.
Men åter till Beyoncé. Hon har alltså en del starka låtar som jag skulle kunna nynna om någon så väckte mig mitt i natten och bad mig göra det. Så låtarna är inte direkt problemet. Nej, det är snarare så att Beyoncé är så jävla übersnygg, så überskicklig, hon sjunger så überbra och verkar arrangera låtar, danssteg och allt så in i helvete überüberperfekt. Och det är däri problemet ligger, precis som när det gäller hennes föregångare, Whitney Houston. Man får lätt små bilder i huvudet när man hör vissa artister och eftersom Whitney sjöng på en OS-invigning (eller var det avslutning?) så får jag, då jag hör någon låt med henne, lätt en inre bild av en evig OS-invigning där Whitney i aftonklänning sjunger inför en dåsig publik bestående av lönnfeta tanter och gubbar i aftonklänning och frack. Ja, det kunde lika gärna vara i Las Vegas eller på något annat ställe. Och liknande bilder i huvudet får jag av artister som Beyoncé och Alicia Keys (som jag för övrigt sett live, vilket var så überjävla perfekt att det inte ens kändes som en konsert). Kort och gott så innebär perfektion ofta att det blir tråkig och fadd musik. Nerven saknas. Om vi nu ändå är inne och snackar supersnygga afroamerikanska sångerskor så är det betydligt mer spännande att lyssna på, säg, Janelle Montae som odlat en udda image och har en storyline i sina sånger som är genomgående på skivorna. Plus att musiken inte behöver vara så ultraüberthetop-perfekt hela tiden. Det är däri den lilla skillnaden som gör att jag uppskattar en artist ligger.
Så Beyoncé får ursäkta mig: hon är superduktig, supersnygg, världens bästa fru och mor (säkert), superrik, superallting och gör rentav poplåtar som man kommer ihåg men det räcker inte ända fram. Det är för tillrättalagt för min smak. Och det är allt jag har att säga om det.
tisdag 7 januari 2014
En talibans bekännelse
Häromdagen läste jag exempelvis en liten blänkare som den lite softa indiegruppen Autre Ne Veut (Pitchforks lista över årets 50 bästa album) och man påpekade att gruppen minsann var lite avvikande under ett år då indienördarna skyndade sig att betyga sin vördnad inför Justine Timberlake och... Beyoncé?
Och det är just vid sådana där ögonblick som talibankrigaren i mig tittar fram mer än någonsin. Jag blir plötsligt i mitt innersta väldigt skäggig och kramar min Kalashnikov medan jag kryper allt längre in i grottsystemen i bergen för att undkomma ett bombardemang av lagom slätstruken musik. Samtidigt ondgör jag mig även över dagens så kallade "indiefolk" som ränner efter mainstreamartister. Det hade under 80-talet varit otänkbart att Paul Westerberg eller Bob Mould (med flera) sprang och svassade för den tidens motsvarigheter, säg... George Michael och Whitney Houston? Och talibanen tänker "vart är världen på väg?"
Men dithän är dagens ungdom sålunda på väg, tänker talibanen. De SÅ KALLADE indienördarna kapitulerar inför Justin Timberlakes smöriga sänggkammarmusik eller Beyoncés strömlinjeformade nattklubbsdito. Allt heligt profaneras och allt som är fast förflyktigas och talibanen i mig kryper allt längre ned i Tora Bora-bergens grottsystem för att lyssna på skum elektronisk musik eller något i den vägen. Och han tänker aldrig kapitulera, ens på ålderns höst.
fredag 27 december 2013
Konserter, tävlingar och mellandagshets...
Det blev faktiskt en ganska hektisk december för Rootmoset, så pass så att uppdateringen har blivit en smula fördröjd. Men nu är ert favoritmusikfrågesportlag på gång igen.
Halva Rootmoset var vid luciatid nere och kollade in Håkan Hellström då han besökte Visby. Bisarrt nog blir det här faktiskt tredje gången i år som jag ser HH. Då han gjorde sin sista sommarspelning 31 augusti trodde man ju att det därmed även var färdigturnerat för i år men herr Hellström drog från 29 november igång en vinterturné med ett därtill omstuvat låtschema (vilket vi, som de musiknördar vi är, kunde konstatera då vi kollade hans setlist redan efter första konserten i Oslo). Och, ja, jag erkänner att vi under konsertens gång ibland stod och gluttade på den där låtlistan för att se om han hade ändrat på detaljer. Och visst, lite var omstuvat och någon låt strök han helt men överlag spelade HH i alla fall i två timmar så det blev valuta för pengarna, för att uttrycka det krasst. Och han var i fin form som vanligt. Det var väl dock inte ljudet, helt och hållet. HH snackade lite mindre mellan låtarna än vad han brukar och jag vet inte om det beror på att han var medveten om att det han sa inte alltid hördes så bra eller om han bara ville ösa på den här kvällen. Hur som helst så är ljudet i vår lokala kongresshall ibland förtvivlat burkigt och vid ett tillfälle hörde jag vissa nyanser i låtarna bättre när jag var inne på toaletten än när jag var i konsertlokalen...
Tio dagar senare var det dags för den sköna kombinationen av musikfrågesport OCH konsert då två företagsamma män anordnade en sjudundrande julfest på Tott Hotell, som passande nog ligger väldigt nära mitt enkla tjäll. Det var återigen bara halva Rootmoset på plats (Tomas och eder ödmjuke) och eftersom vi ville tävla fick vi ordna förstärkning. Eminent sådan fick vi i form av en lokal radioreporter och för aftonen tog vi oss namnet Tott and the Maytals. Tävlingen låg på en god nivå och inte minst vår nya lagmedlem kunde en oerhörd massa vilket gjorde att vi en period ledde tävlingen med viss marginal. Dock snubblade vi lite på målsnöret då det efterhand blev extremt tätt med fyra lag på delad förstaplats. Ett av dessa fick därtill tre bonuspoäng enligt ett system med en adventskalender där slumpen fick avgöra. Så kan det gå. Vi tog vår silverplats med fattning och kollade därefter in The Holy Homecoming Harmony Band, ett storband som gjorde mycket personliga tolkningar av julsånger och lite annat. Eftersom Tomas dock skulle upp och jobba och jag skulle upp och göra en massa inför jul dröp vi av i rimlig tid. Men en sjudundrande rolig fest var det som sagt.
Hela Rootmoset samlades några dagar senare för att delta i årets sista pannkaksgiss på Visbys ädla crêperi. Redan i början av aftonen hade arrangören Mattias fått oss att gå med på att anordna nästa tävling men som en liten kuriositet gick vi därefter och vann aftonens batalj med bred marginal. Detta trots att vi i början lyckades gegga till kategorierna "Röda tråden" något fruktansvärt. Däremot spikade vi 80- och 90-talet. Men vi kunde inte för vårt liv komma ihåg vad gruppen som körde den lite corny "What does the fox say?" hette. Med pokalen i rockfickan gick vi sedan på andra lokaler även om jag varje gång fick hala upp den där pokalen inför dörrvakten och förklara att den inte innehöll alkohol eller liknande. För övrigt var det rätt lite folk ute men kanske de gick ut på juldagen? Själv tillhör man ju de här stofilerna som inte rör en fena på julafton eller juldag men däremot går ut på annandagen. Aftonen avslutades med att Rootmoset skingrades i en anda av segeryra. Och nu börjar planeringen för tävling!
Halva Rootmoset var vid luciatid nere och kollade in Håkan Hellström då han besökte Visby. Bisarrt nog blir det här faktiskt tredje gången i år som jag ser HH. Då han gjorde sin sista sommarspelning 31 augusti trodde man ju att det därmed även var färdigturnerat för i år men herr Hellström drog från 29 november igång en vinterturné med ett därtill omstuvat låtschema (vilket vi, som de musiknördar vi är, kunde konstatera då vi kollade hans setlist redan efter första konserten i Oslo). Och, ja, jag erkänner att vi under konsertens gång ibland stod och gluttade på den där låtlistan för att se om han hade ändrat på detaljer. Och visst, lite var omstuvat och någon låt strök han helt men överlag spelade HH i alla fall i två timmar så det blev valuta för pengarna, för att uttrycka det krasst. Och han var i fin form som vanligt. Det var väl dock inte ljudet, helt och hållet. HH snackade lite mindre mellan låtarna än vad han brukar och jag vet inte om det beror på att han var medveten om att det han sa inte alltid hördes så bra eller om han bara ville ösa på den här kvällen. Hur som helst så är ljudet i vår lokala kongresshall ibland förtvivlat burkigt och vid ett tillfälle hörde jag vissa nyanser i låtarna bättre när jag var inne på toaletten än när jag var i konsertlokalen...
Tio dagar senare var det dags för den sköna kombinationen av musikfrågesport OCH konsert då två företagsamma män anordnade en sjudundrande julfest på Tott Hotell, som passande nog ligger väldigt nära mitt enkla tjäll. Det var återigen bara halva Rootmoset på plats (Tomas och eder ödmjuke) och eftersom vi ville tävla fick vi ordna förstärkning. Eminent sådan fick vi i form av en lokal radioreporter och för aftonen tog vi oss namnet Tott and the Maytals. Tävlingen låg på en god nivå och inte minst vår nya lagmedlem kunde en oerhörd massa vilket gjorde att vi en period ledde tävlingen med viss marginal. Dock snubblade vi lite på målsnöret då det efterhand blev extremt tätt med fyra lag på delad förstaplats. Ett av dessa fick därtill tre bonuspoäng enligt ett system med en adventskalender där slumpen fick avgöra. Så kan det gå. Vi tog vår silverplats med fattning och kollade därefter in The Holy Homecoming Harmony Band, ett storband som gjorde mycket personliga tolkningar av julsånger och lite annat. Eftersom Tomas dock skulle upp och jobba och jag skulle upp och göra en massa inför jul dröp vi av i rimlig tid. Men en sjudundrande rolig fest var det som sagt.
Hela Rootmoset samlades några dagar senare för att delta i årets sista pannkaksgiss på Visbys ädla crêperi. Redan i början av aftonen hade arrangören Mattias fått oss att gå med på att anordna nästa tävling men som en liten kuriositet gick vi därefter och vann aftonens batalj med bred marginal. Detta trots att vi i början lyckades gegga till kategorierna "Röda tråden" något fruktansvärt. Däremot spikade vi 80- och 90-talet. Men vi kunde inte för vårt liv komma ihåg vad gruppen som körde den lite corny "What does the fox say?" hette. Med pokalen i rockfickan gick vi sedan på andra lokaler även om jag varje gång fick hala upp den där pokalen inför dörrvakten och förklara att den inte innehöll alkohol eller liknande. För övrigt var det rätt lite folk ute men kanske de gick ut på juldagen? Själv tillhör man ju de här stofilerna som inte rör en fena på julafton eller juldag men däremot går ut på annandagen. Aftonen avslutades med att Rootmoset skingrades i en anda av segeryra. Och nu börjar planeringen för tävling!
söndag 15 december 2013
Årets album 2013!
Och så kommer då det som ni har väntat på. Från oss alla till er alla, Rootmoset bästa album från år 2013! Först ut är Tomas med fem album (inklusive bubblare) och sedan Robert. Plattorna sorterade utan inbördes ordning.
Waxahatchee – Cerulan Salt
Med Waxahatchees andra skiva så tar Katie Crunchfield steget in bland dom mest intressanta nya artisterna, skivan ger ett mycket lågmält intimt intryck.
Arcade Fire – Reflektor
Har inte lyssnat mycket på Arcade innan men med Reflektor så har dom gjort en gedigen fullmatad skiva, att det låter väldigt mycket 80-talets Clash och Big Audio Dynamite om vissa låtar tyder på en mycket god musiksmak.
Haim – Days Are Gone
Årets debut finns givetvis med bland årets plattor och en av dom jag har lyssnat mest på, skivan får en att tänka på 80-talet varje låt var en given singel hit, det är nu inte riktig så men öppningen och titelspåret är alla givna hits och ser mycket fram mot vad Haimisarna ska komma med efter den lysande debuten.
Swearin’ – Surfing Strange
Upptäckte precis det här bandet med debut skivan Swearin´ och vilken glädje när jag när uppföljaren släpptes i november och med Swearin’ så placeras sig den andra syster Crunchfield Alison bland årets bästa, hur låter det? Som dist Pop från 90- talet vilket i detta forum är ett bra betyg.
Queens Of The Stone Age - …Like Clockwork
Att Queens skulle hamna på årets lista kom kanske inte som en överraskning men med en av somarens mest spelade skivar har dom blivit ett favorit för undertecknande.
Några bubblare som nästan kom med. Neko Case – The worse things get, the worse things get….. Innerlig Country Pop.
Nick Cave and the Bads Seeds - Push the sky away Inte lika bra som Boatsman´s Call eller No mores hall we part men en helt ok skiva från Herr dysterkvist.
Phosphorescent - Muchacho
Det vi nu kallar "skäggrock" lever och frodas ännu under 2013 även om vågen nog har peakat. Phosphorescent, som jag inte har haft vidare bra koll på, har samma varma och mjuka sound som exempelvis Band of Horses och Fleet Foxes och gör musik för folk som sitter på en berg och ser på soluppgången.
Phoenix - Bankrupt
Phoenix är ett band som har funnits i marginalen av mitt lyssnande i flera år men med årets album "Bankrupt!" gjorde det sådana rökare till låtar att jag inte längre kunde behandla dem lite med armbågen. "Entertainment" och "The Real Thing" är svulstig danspop som fungerar i lite olika sammanhang, på dansgolvet eller i lobbyn.
Disclosure - Settle
Ett debuterande band som spelar dansmusik med lite olika influenser även om mycket är från det älskade 90-talet. En av årets mer omtalade dansplattor och jag väntar mig en del av de två bröderna som utgör gruppen (och därmed får mig att tänka på mina husgudar Orbital).
Savages - Silence Yourself
Savages är i ärlighetens namn Siouxsie & the Banshees (och lite till) återigen men de gör det här oerhört bra. Mörk, intensiv och häftig rock som snabbt sätter sig i din skalle.
Sibille Attar - Sleepyhead
Förmodligen den platta jag har lyssnat mest på i år och den är svensk. Hade inte bra koll på denna dam men såg henne framföra sin storslagna artrock två gånger i somras och det ska då mycket till för att en garvad musiknörd som jag står med tårar i ögonen mot slutet av föreställningen. "All my friends are alcoholics" blev en radiohit men plattan är överlag mycket spännande och varierad därtill.
Bubblare: Oskar Linnros (singeln "Hur dom än" är nog den enskilda singel jag lyssnat mest på under 2013), Elliphant, Palma Violets och David Bowie (för att han släppte en David Bowie-platta).
Waxahatchee – Cerulan Salt
Med Waxahatchees andra skiva så tar Katie Crunchfield steget in bland dom mest intressanta nya artisterna, skivan ger ett mycket lågmält intimt intryck.
Arcade Fire – Reflektor
Har inte lyssnat mycket på Arcade innan men med Reflektor så har dom gjort en gedigen fullmatad skiva, att det låter väldigt mycket 80-talets Clash och Big Audio Dynamite om vissa låtar tyder på en mycket god musiksmak.
Haim – Days Are Gone
Årets debut finns givetvis med bland årets plattor och en av dom jag har lyssnat mest på, skivan får en att tänka på 80-talet varje låt var en given singel hit, det är nu inte riktig så men öppningen och titelspåret är alla givna hits och ser mycket fram mot vad Haimisarna ska komma med efter den lysande debuten.
Swearin’ – Surfing Strange
Upptäckte precis det här bandet med debut skivan Swearin´ och vilken glädje när jag när uppföljaren släpptes i november och med Swearin’ så placeras sig den andra syster Crunchfield Alison bland årets bästa, hur låter det? Som dist Pop från 90- talet vilket i detta forum är ett bra betyg.
Queens Of The Stone Age - …Like Clockwork
Att Queens skulle hamna på årets lista kom kanske inte som en överraskning men med en av somarens mest spelade skivar har dom blivit ett favorit för undertecknande.
Några bubblare som nästan kom med. Neko Case – The worse things get, the worse things get….. Innerlig Country Pop.
Nick Cave and the Bads Seeds - Push the sky away Inte lika bra som Boatsman´s Call eller No mores hall we part men en helt ok skiva från Herr dysterkvist.
Phosphorescent - Muchacho
Det vi nu kallar "skäggrock" lever och frodas ännu under 2013 även om vågen nog har peakat. Phosphorescent, som jag inte har haft vidare bra koll på, har samma varma och mjuka sound som exempelvis Band of Horses och Fleet Foxes och gör musik för folk som sitter på en berg och ser på soluppgången.
Phoenix - Bankrupt
Phoenix är ett band som har funnits i marginalen av mitt lyssnande i flera år men med årets album "Bankrupt!" gjorde det sådana rökare till låtar att jag inte längre kunde behandla dem lite med armbågen. "Entertainment" och "The Real Thing" är svulstig danspop som fungerar i lite olika sammanhang, på dansgolvet eller i lobbyn.
Disclosure - Settle
Ett debuterande band som spelar dansmusik med lite olika influenser även om mycket är från det älskade 90-talet. En av årets mer omtalade dansplattor och jag väntar mig en del av de två bröderna som utgör gruppen (och därmed får mig att tänka på mina husgudar Orbital).
Savages - Silence Yourself
Savages är i ärlighetens namn Siouxsie & the Banshees (och lite till) återigen men de gör det här oerhört bra. Mörk, intensiv och häftig rock som snabbt sätter sig i din skalle.
Sibille Attar - Sleepyhead
Förmodligen den platta jag har lyssnat mest på i år och den är svensk. Hade inte bra koll på denna dam men såg henne framföra sin storslagna artrock två gånger i somras och det ska då mycket till för att en garvad musiknörd som jag står med tårar i ögonen mot slutet av föreställningen. "All my friends are alcoholics" blev en radiohit men plattan är överlag mycket spännande och varierad därtill.
Bubblare: Oskar Linnros (singeln "Hur dom än" är nog den enskilda singel jag lyssnat mest på under 2013), Elliphant, Palma Violets och David Bowie (för att han släppte en David Bowie-platta).
måndag 9 december 2013
Rubba inte heliga musikår!
Är man musiknörd så är det lätt att man har de där ”heliga” musikåren vars kronologi är lite svår att ändra. Tidningen Pop myntade ju det ofta omtuggade uttrycket ”pophistorien är inte konstant utan måste ständigt skrivas om”. Det må så vara fallet men jag har upptäckt att det är förbannat svårt när det gäller vissa av det heligaste åren. Man är så rigid i sitt dyrkande av ett visst år så att man till sist inte vill ändra något i efterhand. Jag ska försöka förklara närmare vad jag menar nedan.
De heliga musikåren varierar förstås från musiknörd till musiknörd. För det mesta finns en del heliga år från det förflutna, som man själv inte har upplevt. Ett tacksamt exempel är 1967. Som yngre tog det mig exempelvis lång tid att inse att det under 1967 även fanns en massa ANNAN musik än psykedelia, rentav musik som var helt väsenskild från psykedelia men som kom samtidigt. I mitt snäva efterhandsperpektiv så var dock 1967 en enda stor hippieparad.
Men värre är det med de här heliga åren som man själv har UPPLEVT. Man må kunna vränga och vrida lite på äldre heliga år men det är som sagt mycket knepigare med de här åren man upplevt och mer eller mindre format utifrån sitt lyssnande. Där blir man rentav talibansk. Och det är väl ungefär här jag ska försöka förklara vad jag menar.
För mig är ungefär perioden 1988 – 97 den där riktigt heliga tiden då min musiksmak utvecklades gigantiskt och jag plockar ur högen herrens år 1991 som illustrativt exempel. Jag köpte ju 2010 ”1001 plattor att lyssna på innan du dör” och roade mig vid genomläsningen även att skapa en Spotify-lista med mina 90-talsfavoriter utifrån boken (plus en del ytterligare favoriter som man kunde utan och innan). Jag bläddrade sålunda igenom boken och var inne på 1991. Idel kända album fladdrade förbi och även om jag inte alltid hade hört alla från början till slut så hade jag ändå full koll på ungefär vilken musik de innehöll. Och så vidare. Men så kommer plötsligt albumet ”Spiderland” med gruppen Slint.
”Spiderland” med gruppen Slint?
(Och här måste jag övergå till tredje person för att det inte ska kännas så jobbigt att skriva den här bekännelsen)
Robert stirrade på skivomslaget och läste artikeln. Han, som var verkligt het i sitt musiksökande 1991 och kunde de mer kända albumen och singlarna från detta år utan och innan hade a-l-d-r-i-g hört talas om några Slint eller något album vid namn ”Spiderland”. Vid en närmare läsning framkom att detta lite dystra och udda rockalbum tydligen var helt förbisett under 1991 men därefter sakta men säkert blev en kritikerfavorit och i alltmer postuma listor kom att leta sig in bland de främsta albumen från 1991. Och nu hade sagda album sålunda tagit sig in i ”1001 plattor du bör höra innan du dör”.
Robert lade till Slint i spellistan över 90-tal då musiken ändå lät rätt intressant. Han lyssnade en del på den där listan under följande veckor men varje gång, mitt i det behagliga året 1991 kom där ett slags märkligt intervall som utgjordes av okänd musik som på något vis inte hörde hemma. Robert stördes mycket av det där trots att det inte direkt handlade om själva musiken, som ändå var rätt OK. Det var bara det att den inte skulle befinna sig just DÄR. Han började sova dåligt om nätterna på grund av de jävla Slint och deras förbaskade album som tvunget skulle komma ut 1991 och inte på allvar upptäckas förrän 10 år senare. Och för Roberts del kändes ”Spiderland” inte ett dyft 1991 utan snarare 2010, eftersom det var då han första gången hörde det. Ja, det kunde ha varit utgivet både 2005 och 2015 vad Robert anbelangade. Till sist stod Robert inte ut längre och en mörk natt plockade han kallsvettig bort Slint från sin spellista. Därefter flöt listan smidigt på igen utan störande inslag och Robert sov åter som ett barn om nätterna.
Och härmed hoppas jag att jag har förklarat något kring det här med heliga musikår och hur svårt det är att rubba dem. Pophistorien är ibland väldigt, väldigt konstant och kan aldrig skrivas om eftersom hjärtat säger något annat än huvudet.
De heliga musikåren varierar förstås från musiknörd till musiknörd. För det mesta finns en del heliga år från det förflutna, som man själv inte har upplevt. Ett tacksamt exempel är 1967. Som yngre tog det mig exempelvis lång tid att inse att det under 1967 även fanns en massa ANNAN musik än psykedelia, rentav musik som var helt väsenskild från psykedelia men som kom samtidigt. I mitt snäva efterhandsperpektiv så var dock 1967 en enda stor hippieparad.
Men värre är det med de här heliga åren som man själv har UPPLEVT. Man må kunna vränga och vrida lite på äldre heliga år men det är som sagt mycket knepigare med de här åren man upplevt och mer eller mindre format utifrån sitt lyssnande. Där blir man rentav talibansk. Och det är väl ungefär här jag ska försöka förklara vad jag menar.
För mig är ungefär perioden 1988 – 97 den där riktigt heliga tiden då min musiksmak utvecklades gigantiskt och jag plockar ur högen herrens år 1991 som illustrativt exempel. Jag köpte ju 2010 ”1001 plattor att lyssna på innan du dör” och roade mig vid genomläsningen även att skapa en Spotify-lista med mina 90-talsfavoriter utifrån boken (plus en del ytterligare favoriter som man kunde utan och innan). Jag bläddrade sålunda igenom boken och var inne på 1991. Idel kända album fladdrade förbi och även om jag inte alltid hade hört alla från början till slut så hade jag ändå full koll på ungefär vilken musik de innehöll. Och så vidare. Men så kommer plötsligt albumet ”Spiderland” med gruppen Slint.
”Spiderland” med gruppen Slint?
(Och här måste jag övergå till tredje person för att det inte ska kännas så jobbigt att skriva den här bekännelsen)
Robert stirrade på skivomslaget och läste artikeln. Han, som var verkligt het i sitt musiksökande 1991 och kunde de mer kända albumen och singlarna från detta år utan och innan hade a-l-d-r-i-g hört talas om några Slint eller något album vid namn ”Spiderland”. Vid en närmare läsning framkom att detta lite dystra och udda rockalbum tydligen var helt förbisett under 1991 men därefter sakta men säkert blev en kritikerfavorit och i alltmer postuma listor kom att leta sig in bland de främsta albumen från 1991. Och nu hade sagda album sålunda tagit sig in i ”1001 plattor du bör höra innan du dör”.
Robert lade till Slint i spellistan över 90-tal då musiken ändå lät rätt intressant. Han lyssnade en del på den där listan under följande veckor men varje gång, mitt i det behagliga året 1991 kom där ett slags märkligt intervall som utgjordes av okänd musik som på något vis inte hörde hemma. Robert stördes mycket av det där trots att det inte direkt handlade om själva musiken, som ändå var rätt OK. Det var bara det att den inte skulle befinna sig just DÄR. Han började sova dåligt om nätterna på grund av de jävla Slint och deras förbaskade album som tvunget skulle komma ut 1991 och inte på allvar upptäckas förrän 10 år senare. Och för Roberts del kändes ”Spiderland” inte ett dyft 1991 utan snarare 2010, eftersom det var då han första gången hörde det. Ja, det kunde ha varit utgivet både 2005 och 2015 vad Robert anbelangade. Till sist stod Robert inte ut längre och en mörk natt plockade han kallsvettig bort Slint från sin spellista. Därefter flöt listan smidigt på igen utan störande inslag och Robert sov åter som ett barn om nätterna.
Och härmed hoppas jag att jag har förklarat något kring det här med heliga musikår och hur svårt det är att rubba dem. Pophistorien är ibland väldigt, väldigt konstant och kan aldrig skrivas om eftersom hjärtat säger något annat än huvudet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)