Bakom basistens bas

Har nu läst Blur-basistens Alex James självbiografi med något blandade känslor. Sammanfattningsvis kan man väl beskriva honom som Keith Richards med charm eller som en slags borgerligt realistisk Ozzy. Det är med andra ord en krönika över svinerier men James beskriver det här med lätt hand och framstår bara som en trevlig ung man som med en sömngångares rutin genomgår allt detta. Problemet är dock att en del av det man vill läsa om blir lite summariskt. Alex James är ju huvudsakligen känd tack vare Blur. Alltså vill man läsa om Blur. Redan efter halva boken har dock James även dragit igenom det man i sin tur mest vill läsa angående Blur: britpop-eran. Det är faktiskt förbluffande lite musik i boken och istället är det mycket av "Damon hade lite idéer och så snodde vi ihop den där singeln och det gick ju väldigt bra och sen drack jag champagne och så blev det en turné och där blev det åka av med diverse kvinnor". Det är dock lite underhållande att läsa om James orgier och Sverige får även ett omnämnande som det första stället som upptäckte Britpop. På något vis lyckas James även göra den senare delen av Blurs karriär, där musiken blir alltmer konstig medan bandet faller sönder, något intressant. På slutet läste jag dock lite summariskt eftersom det blev den vanliga trallen med "svinig rockstjärna sätter på sig en tweedkavaj och flyttar ut på ett gods på landet med sin snygga fotomodellfru med vilken han avlar ett antal barn". Där rundade boken också av och kanske hade ingen vid det laget trott att Blur skulle återbildas. James stora bedrift är dock att kunna framstå som lite charmig trots att han utan att blinka nämner hur han bränt en miljon pund på kokain och champagne. Å andra sidan når James aldrig något botten utan det är mer att någon polare säger "fan, Alex, du börjar bli fet! Du borde nog börja träna lite och dra ned på sponken!" Och så blir det. Den absoluta Keith Richards-svärtan infinner sig därmed aldrig riktigt och tur är väl kanske det.

The Clash och Manchester

De sista dagarna har jag parallellt läst tre musikböcker, nämligen The Clashs självbiografi, en bok om Manchesters musikliv med fokus på åren 1977 – 96 samt Blur-basisten Alex James självbiografi. Den sistnämnda är jag ännu inte klar med så där får jag helt enkelt återkomma.

The Clashs självbiografi var till att börja med väldigt underhållande. Det är ju ingen självbiografi i egentligen mening utan det är strödda intervjuer med medlemmarna där de i kronologisk ordning berättar om The Clash karriär från åren 1976 till 1983. Det nämns att man bad alla fyra medlemmarna i den klassiska sättningen berätta sin historia så antagligen måste arbetet ha påbörjats långt innan Joe Strummer avled. Dock hade det säkert inte varit något större problem att plocka ihop Strummers historia från de många intervjuer han givit under åren.

Vad man faktiskt ibland inte tänker på med The Clash är att de verkligen var igång hela tiden. De gav ju intryck av att vara hårda killar som levde rock'n'roll-liv men vad de framför allt gjorde var att arbeta med sin musik. Det var när de väl började ta längre pauser och gav sig hän åt utsvävningar som det gick åt helvete med gruppen. Topper Headon medger frispråkigt att han, när han inte umgicks lika ofta med sina bandkamrater, mest satt och petade i sig droger. Som vår Clash-expert (i. e. Tomas) brukar säga ska man dock ha respekt för The Clash för att de gav allt under en kort tid. Det är väl egentligen tveksamt om de i längden kunde ha hållit ”gänget” the Clash samman på det vis som krävde för att göra god musik. Som regel brukar det alltid komma den kritiska tidpunkt när ett band i realiteten upphör att vara ett band (vilken inte är samma sak som att bandet splittras) och mer blir ett projekt som man ska dra ihop då och då.

Parallellt med boken om The Clash läste jag alltså om Manchesters musikliv i John Robbs ”The North Will Rise Again”. Även här är det ganska lite av författaren då boken till 98 % består av intervjuer med nyckelpersoner i Manchesters musikliv och en och annan summering insprängd av herr Robb. Det är mycket klassiska händelser som man åter får läsa om men man lär sig även en del nytt. Givetvis berättas om hur Sex Pistols kom till stan ett par gånger 1976 och hur publiken visserligen var fåtalig men blev inspirerad till att starta ett band eller göra något annat kulturellt.

Här beskrivs exempelvis hur Pistols aldrig upplevde Buzzcocks som rivaler (som de gjorde med Clash) för de var ju från norr och hade sitt territorium. Man får även veta att Devoto inte alls var på dålig fot med övriga medlemmar i Buzzcocks efter sitt avhopp i januari 1977 utan tvärtom var engagerad i gruppen och även då skrev låtar med Shelley (däribland flera Magazine-låtar). Intressant är hur vanvettigt kalkylerade The Smiths faktiskt var. När den då 23-årige Morrissey, som nu började tro att han var för ”gammal” för att bli stjärna, fick besök av fem år yngre Johnny Marr så gick saker fort. De båda satte sig vid köksbordet och snickrade kring rena detaljfrågor som vilken färg man skulle ha på omslaget till första singeln och så vidare.

Ett tragiskt levnadsöde möter man i producenten Martin Hannett som i princip var den som skapade postpunksoundet såsom producent för Joy Division och tidiga New Order. Hannett var väldigt noga och jobbade med rymd och klang vilket gav hans produktioner ett visst omisskänsligt sound. Därefter gick han ned sig i alkohol och droger men ryckte en period upp sig då han bland annat producerade Stone Roses debutsingel. Den dock inte helt beroendefrie Hannett brukade emellanåt smita iväg till puben och bad teknikern komma och hämta honomm när det eller det pålägget var klart. Därefter började Hannett tyvärr arbeta med Happy Mondays och därmed var hans öde beseglat. Utbränd dog han i fåtöljen framför sin TV 1991.

Man får även en spännande inblick i stadens stolta skivbolag Factory som drevs av den visionäre men inte helt ekonomiskt kunnige Tony Wilson. Bolaget bars i princip upp av New Order men man missade dock andra viktiga band som The Smiths och Stone Roses. I slutändan blev ekonomin så dålig så bolaget gick omkull i början av 90-talet.

Den roligaste personen att lyssna på bland alla de intervjuade är utan tvekan Shaun Ryder som på nordengelsk slang helt ogenerast berättar om perioden. Han och Noel Gallagher beskriver med värme hur trevligt det var ett litet tag i Manchester 1988 – 89 då Ecstasy trots allt gjorde folk vänligare mot varandra. Men sedan gick allt överstyr, festknarkande övergick till drogmissbruk, gangsters hotade personalen på diskoteket Hacienda med maskingevär och ”folk återgick till att bete sig som svin mot varandra igen” (Noel Gallagher). Efter att ”Madchester”-scenen hade kollapsat så var Oasis det sista bandet som kom ur den nu åter stillsamma staden. Bokens historia är på ett vis även historien om indiekulturens början och slut, från det att Buzzcocks gav ut den första egentliga indie-skivan 1977 till dess att indie blev ett massfenomen i och med Oasis och andra bands framgångar.

Rootmosers uptown meets hipsters downtown

Inför den senaste musikfrågesporten så kände sig ju Rootmoset egentligen störst, bäst och vackrast. Ja, vi tänkte att vi hade en god chans att vinna, rentav. Men så kommer några säkra hipsters och säger "Nu ska ni få stryk" och till allt helvete hade de rätt. Vi slutade på en förnedrande ANDRAPLATS med 12 poäng upp till vinnarna... nu vet vilka. Men vi har möjligheter till revansch om en vecka. Då är det föregående vinnare som anordnar, så... Rootmoset i herrens år 2013 kokar onekligen. Vi har inte bara (åter) musikkunskapen utan vi har kläderna, vi vet en del om fotboll, om öl, om whiskey, vi är väldigt trevliga och coola killar. Vi är "really a bad motherfucker" som Miles Davis beskrev en av sina kompgrupper. Det var bara det jag ville säga. Thank you for listening.

Heta vax vecka 19

Vi vet ju att ni har längtat så här kommer de plattor som Tomas och jag har lyssnat på i veckan. De tre första är beskrivna av Tomas och den sista av mig.

Waxahathcee – Cerulean salt

Bäst just nu, har lyssnat på den i flera veckor och den bara växer. Detta är 90-talsrock på 10-talet och andra skivan som Katie Crutchfield get ut under namnet Waxahatche, en av årets bäst, en skiva jag kommer att återvända till igen och igen.

Håkan Hellström – Det kommer aldrig att va över för mig

Har inte gått lika mycket i spin som flera andra recensenter inte hans bästa men helt ok, singeln är episkt bra.

Kurt Vile – Wakin on a pretty daze

Jag visste redan vad jag skulle tycka: ytterligare en singer/songwriter som spelar Country/ Rock, dricker för mycket och har problem med brudar men så fel jag hade! Den växer för varje lyssning, kommer att lyssna på den flera gånger till.

Savages - Silence Yourself

Tydligen hyllad som "the next big thing" i England. Arga tjejer som låter som Siouxsie & the Banshees med lite inslag av Sleater-Kinney. Men starka låtar.

Valrossen som strandade.

Har i dagarna läst ut David Crosbys självbiografi ”Long Time Gone” och det var väl allt som allt en blandad upplevelse. Boken var mycket intressant för den som vill läsa om just skandalartade historier och få inblick bakom kulisserna. Om man däremot var inställd på att få veta mycket om Byrds eller Crosby, Stills & Nash samt Crosbys musik generellt så blir man faktiskt en smula besviken. Byrds slabbar han igenom under ett kapitel och upplägget är ungefär ”Och så satt vi ihop den här gruppen och vi fick genast en stor hit och sen spelade vi in några schyssta låtar till och sen ville de inte spela in mina låtar och 1967 fick jag sparken”. På samma vis är det med CSN/CSNY som skildras rätt summariskt. Dock kan det möjligen ursäktas med att boken faktiskt handlar just om David Crosby som människa. Det blir alltså desto mer av Crosbys privatliv, hans drogande och supande, hans kvinnoaffärer och hans seglande (som får mer utrymme än hans grupper). Dock lämnar boken lite dålig smak i munnen eftersom det i grund och botten är samma skildring som alltid av en människa som bitvis betett sig som ett svin men som efter att ha varit nere på botten ställer sig frågan ”hur kunde jag…?” Crosby hanterade visserligen sitt vilda liv något så när väl men då han mot slutet av 70-talet började med rökheroin så blev hans beroende allt värre och efter flera häktningar och flykter från avgiftningskliniker satt han 1985 – 86 i fängelse. Därefter kom han åter på fötter och gifte sig rentav med den kvinna som han träffat redan 1976 och därefter dragit med i ett tioårigt beroende. De är fortfarande gifta så vitt jag vet. Tydligen ska Crosby ha skrivit en biografi som skildrar åren efter 1988 men jag vet inte vad den egentligen ska innehålla? ”Hej, jag är en rockfarbror som blir allt mer lik en valross och som numera leker med barnbarn istället för att knarka och kopulera när jag inte gör små vändor över kontinenten med mina lika åldrande kollegor Stills och Nash”. Men nu har jag i alla fall nämnt även den biografin.

Heta vax vecka 17

Bröder och systrar! Tomas och jag ger er de viktigaste albumen i vår värld just nu, två från Tomas och en från mig:

Strokes – Comedown Machine (2013)

Inte lika bra som dom 2 första men Strokes 5:e har en salig blandning av stilar och är inte helt ointressant, betyg godkänt,

Sharon van Etten – Tramp (2012)

En ny bekantskap i form av en singer songwriter från New York som är helt ok, ”Serpents” är en klar hit.

Niki & The Dove – Instinct (2012)

Tomas och jag ville en gång för alla reda ut alla de där "tjejnamn & band-grupperna" så det har blivit två veckor med Niki. Stark elektropop som nu snurrat två veckor i mina hörlurar.

Rootmoset 2.0

Två av medlemmarna i Rootmoset mottog väldigt tunga besked precis innan Mellangisset så det var väl inte direkt fråga om alltför hög stämning då vi anlände till tävlingen. Dock lyckades vi efter ett tag i alla fall tillfälligt koppla bort bekymmer eftersom Örjan och kompani hade gjort ett mycket fint Mellangiss med väldigt spännande kategorier. Det visade sig ta lite tid innan själva tävlingen började men kanske var det ett medvetet drag från arrangörerna för att trissa upp stämningen, vad vet jag? Som det nu var fick de lag som hade vunnit tidigare och även sponsorer stå vid sidan av med champagne medan övriga lag deltog i en slags inledande tävling. Men sent på eftermiddagen drog dock själva huvudtävlingen igång.

Vi kunde med viss stolthet konstatera att vi var väldigt bra på inledande kategorin ”Sex, drugs & rock’n’roll”, det var rentav vår främsta kategori under hela tävlingen. Kvällens stora stjärna var utan tvivel Kjelle, även om vi alla gjorde goda insatser. Vår innovation för i år bestod i att Kennet förde protokoll medan undertecknad – normalt i sekreterarens roll – istället fick koncentrera sig på att tänka mer. Och det fungerade bra! Kjelle visade sig ha järnkoll på udda schlagergrupper från 70-talet men vi var däremot STOLTA över att vi inte kunde Mange Makers spya till låt. Svenskt var överlag vår sämsta kategori. Syskon-kategorin var vi väl hyggliga på när vi väl hade fått kläm på den och vi kunde även ett och annat om geografi. Signaturer till TV-serier kunde vi också hyggligt väl även om vi ju grämde oss över att vi hade glömt hur signaturen till ”Perry Mason” lät. Vi förbluffade oss själva med att kunna ganska många covers men tappade lite på intron, i alla fall i förhållande till våra mest ivriga konkurrenter. Sammantaget slutade Dr Zoom på en välförtjänt förstaplats med 231 poäng, vassa Looserville USA, arrangörer av det förra mellangisset, kom tvåa med 218 poäng och på delad tredjeplats med 215 poäng kom de forna skivförsäljarna Crackers och undertecknade.

Tomas föreslog mig att detta inlägg skulle bära rubriken ”Rootmoset 2.0” och det passar väl ganska bra eftersom vi nu med råge har visat att vi har en rejäl nytändning med ideliga tredje- eller fjärdeplatser i flertalet tävlingar i deltar i, om än inte i Popgiss 2012 där vi dock gick till final. Vi är verkligen back on track efter några år i vildmarken men det är ett heltidsjobb att vara en Rootmosare, det ska gudarna veta!