David Live

På nätet finns en site vid namn ”Golden Years” som täcker in David Bowies göranden och låtanden 1974 – 80 och där någon entusiast samlat in vartenda pressklipp som man kunnat få tag i angående Bowie under denna period. Det är ganska underhållande att följa Bowie i ”realtid”, d.v.s. när händelserna var färska och man inte satt med något facit i hand. Särskilt kul är det att läsa samtida omdömen om hans skivor och inte minst då ett par liveplattor.

Som jag tidigare nämnt har ju vissa artister, även de stora, varit dåliga på att välja ut liveplattor och vissa bommar att släppa plattor från klassiska turnéer medan de väljer ut sämre dito. Tyvärr hör även Bowie till dem, i mycket hög grad. Bowie har allt som allt (om jag räknat rätt) släppt runt fem livealbum varav tre (från 1974, 1978 och 2004) kom strax efter att de spelats in medan två andra (från 1973 och 1983) kom långt senare. Då har jag heller inte nämnt en del filminspelningar från olika turnéer.

Exempelvis så filmades ju den sista Ziggy Stardust-konserten, 3 juli 1973, och även om filmen kom rätt snart så dröjde det över tio år innan liveplattan kom ut, då något redigerad. Lyckligtvis har man kunnat höra den rakt upp och ned i bootlegversion. Jag drog dock på munnen åt en journalists överdrivna prisande av den första konsertplatta som Bowie släppte rent kronologiskt, nämligen ”David Live” från hösten 1974. Han skriver bland annat att ”detta är förmodligen det bästa livealbum jag hört”. Jag funderar mycket över om han ännu skulle kunna stå för detta uttalande idag. Tror inte det.

Det är mycket möjligt (och detta kommer från en person som VERKLIGEN gillar David Bowie) att ”David Live” kan vara någon av de SÄMSTA liveplattorna jag hört med en större artist. ”Diamond Dogs”, som turnén byggdes upp kring, var kanske inte Bowies främsta album, lite lätt proggig och överlastad i arrangemangen som den nu var. Dock lyckades man till och med få låtarna att låta än sämre på liveplattan och den lilla nerv de nu ändå kan ha haft försvann fullständigt. Och då ska vi heller inte ens nämna de menlösa och blodfattiga tolkningar som görs av klassikerna från Ziggy-perioden. Faktiskt en platta jag inte återvänt till på säkert över 20 år.

Bara fyra år senare släppte den vid denna tid tämligen panke Bowie ännu en liveplatta, ”Stage”, som även den fick rätt vänliga recensioner när man läser samtida pressklipp. Det är lite av en överdrift men dock inte så till den milda grad som när det gällde den gräsliga ”David Live”. Dock består plattan till hälften av låtarna från ”Low” och ”Heroes” vilka är tämligen trogna studioversionerna och därefter följer ett närmast mekaniskt avverkande av Ziggy-låtarna. Ok, det är lite roligare versioner än från 1974 men inte mycket. Sin kanske bästa turné under 70-talet efter Ziggy-eran gjorde Bowie 1976. Kom det någon liveplatta från den turnén, hm? Man fick nöja sig med en radioinspelad bootleg där.

Bowie kom sedan inte att turnera igen förrän 1983 och även om han där hade sockrat till låtarna väldigt mycket inför sin flirt med mainstreampubliken så vete tusan om det ändå inte var roligare versioner av hans gamla låtar än de versioner som publiken bjöds på 1974 och 1978. Dock kom inspelningar från denna turné ut först många herrans år senare även om det ju blev en film av det hela. Faktum är att jag håller hans två liveplattor från 70-talet som så pass halvdana så jag nog hellre lyssnar på plattan från 2004, ”A Reality Tour”. Där hade väl Bowie planat ut lite och tappat nerven men han gör ofta låtarna med viss kompetens och kan även variera sitt gamla material en smula. Det låter heller inte så mekaniskt á la ”nu-river-vi-av-hitsen” som det lät 1978. Förmodligen är det här också den sista nya liveplatta som Bowie lär släppa, om hans pensionering håller i sig…

2012 blir 1972?

När jag nu efter en mer än femårig musikalisk koma vaknade upp igen i början av 2010 så innebar det ju även ett helt nytt musikaliskt landskap där den coolaste indierocken plötsligt verkade ha hamnat i USA istället för i England och där perioden 2010 - 2011 på något vis känns som 1970 - 1971 en gång till. I alla fall i vissa avseenden och då tänker jag väl närmast på all den här skäggiga och lantliga rocken som strömmade över mig under perioden.

För är det inte, i dessa återanvändningens tidevarv, att Bon Ivers "For Emma, Forever Ago" egentligen i andan och i den nya (nygamla) stilinriktning den skapade egentligen rätt väl motsvarar The Bands "Music from Big Pink"? Efter ett 00-tal där kändisarna, likt 60-talsartisterna, levde rätt hedonistiskt (men utan att skapa så mycket bra musik, mest rubriker) dök det plötsligt upp en innerlig kille som satt ute i en insnöad stuga (nåja, han hade det nog rätt bekvämt där men det låter förbannat "äkta" på papperet) och spelade in sina låtar. Och PANG! så vällde de skäggiga artisterna (inklusive de skägglösa med skäggigt sound) fram och kom att dominera friskt där i början av 10-talet då Sverige fick besök av bland andra Band of Horses, My Morning Jacket, Wilco, Iron & Wine Mumford and Sons och nämnde Bon Iver. Fattas nu bara de till soundet så skäggiga the Decemberists också.

Själv har jag lyssnat, trevande och ovant, och det känns väldigt, väldigt mycket 1970 och Atlanta Pop Festival och den där lätta baksmällan efter Altamont på något vis. Och där precis i slutet av 2011 och början av detta år började annan musik leta sig in i mitt medvetande: Nicolas Jaar, AraabMuzik, Skrillex, Deadmau5, Grimes. Jag antar att det kanske är ett tecken på ett subtilt skifte. Kanske är Skrillex en David Bowie för 10-talet? Han har ju i alla fall redan, föga blygsamt, släppt ett album med "Scary Monsters" i titeln och det är en händelse som ser ut som en tanke. För övrigt vore det lite udda att få uppleva 1972 igen samma år som jag blir 40.

En värdig vinnare.

Våren tvekar, som skaldinnan sa, och finaldagen för Popgiss 2012 började som en riktigt grå och därtill även blöt historia efter gårdagens konstanta regnande. Undertecknad (i. e. Robert) var annars uppe med tuppen igår och närmast rastlös inför dagens tillställning. Den vanliga ritualen med filosoferande i badet till tonerna av en viss kanadensare avklarades och sedan fick jag i all hast kasta i mig maten då min transport kom en smula tidigare än tänkt. När jag klev ut ur min port så hade plötsligt världens soligaste vårväder brutit ut medan jag var i badet och satt koncentrerad med min måltid. Och samtidigt fick jag även veta att det var snöoväder i Stockholm så vädergudarna hade det uppenbarligen ganska roligt igår.

I varje fall så infann sig halva Rootmoset, Kjelle och eder krönikör, till tävlingen redan omkring 12.30 och till en början var det hyggligt glest bland publiken utöver just de tävlande. Man öste här igenom 50 låtar rakt upp och ned och vi testade dagsformer genom att tävla lite avspänt med assistans av gamla Popgiss-vänner och rodde hem 40 av 50. Med andra ord såg det ganska bra ut för Rootmoset inför finalen. Tyckte vi i alla fall. Kvalet bjöd även på ytterligare överraskningar då gamla favoriter rasade ut medan lag som var mindre tippade äntrade finalen, ibland med en hårsmån.

Men sedan kom då finalen och även om Crackers faktiskt höll en hygglig nivå i fråga om svårighet och detta så är det väl helt enkelt så (om man nu utgår från att arrangörerna i en final i högre grad tar med sådant som de själva gillar eller har koll på) att Rootmoset och Crackers inte helt och hållet lyssnar på samma saker. De var med andra ett stort antal artister som man mycket väl visste vilka de var och ungefär vilken musik de gjorde men har man inte hört nämnda artist eller grupp så har man inte. Vi hade speciellt svårt med allt det bredbenta. Det här innebär alltså att Rootmoset, trots att vi även var väldigt koncentrerade och seriösa i denna final, faktiskt misslyckades rätt rejält i de decennier som vi normalt kan sitta och mysa oss igenom. Vi hade exempelvis fyra av 12 möjliga på 80-tal vilket är klart underbetyg för oss. Det förekom även en del följdfrågor där vi väl presterade sådär.

Sedan, när vi låg som fastlimmade vid en förnedrande 12:e plats sedan flera rundor, kom kvällens stora glädjechock. Vi gjorde oss beredda för 00-/10-talet och väntade oss den sedvanliga pärsen. Vad som istället skedde var att vi satt och skrattade oss igenom denna period och till sist kom med stridsrop som ”nu spikar vi det!” vilket vi normalt reserverar för, säg, 90-talet. Man hade verkligen inom nyare musik lyckats pricka in just de där skivorna som flera av oss kunde utan och innan. De två första låtarna på 00-tal (The Decemberists och Mumford & Sons) återfinns på skivor som jag nästan dagligen lyssnar på jobbet och vi hade heller inga problem med Manu Chao, Gillian Welch och Franz Ferdinand. Därtill satte vi avslutningsvis Bright Eyes på en ren gissning vilket kändes skönt eftersom det var sådant som var vår specialitet när vi var på topp.

De hela tiden favorittippade Dr Zoom and the Sonic Boom vann en välförtjänst seger och kan så äntligen sälla sig till Popgiss eget lilla Pantheon, vinnarcirkeln. Det var mycket roligt för ett lag som under många år varit oerhört starkt och som vunnit flera Mellangiss men som alltid snubblat på mållinjen i det stora Popgisset. Kan bara gratulera än en gång. Efter lite cirkulerande och eftersnack så hamnade Rootmoset på Borgen där vi åt pizza och lyssnade på stämsång från ett ganska kompetent cover-band innan vi sedan gick ned för att stuffa loss på Simons och Marks nyöppnade klubb ”Oh la la”. Krönikören hade mycket trevligt men fick till sist förpassa sig hemåt på grund av viss värk i ögonen då han just nu tvingas ha kontaktlinser nästan dygnet runt i väntan på nya glasögon sedan skalmen förargligt brustit på de gamla. Men annars var ”Club Oh La La” en riktig höjdare där man fick höra mycket bra musik och där killarna bakom skivspelarna hade minst lika kul som besökarna.

Sådär dagen efter har väl åtminstone jag i någon mån smält tiondeplatsen vilken till en början var en besvikelse då vi nog hade hoppats på topp fem eller rentav (varför vara blygsam?) pallplats. Den stora trösten i sammanhanget var dock att vi helt enkelt påmindes om att det faktiskt ännu finns en hel del att lära även inom äldre musik men framför allt att träning verkligen ger färdighet i fråga om nyare musik. Den som säger att man alltså inte kan träna till Popgiss har fel. Vi i Rootmoset är ett levande bevis på det.

Och härmed är det bara att bida sin tid fram till Popgiss 2014 men vi musikdårar lär nog mötas på ett mellangiss eller någon annan mindre musiktävling nära oss. Häng med, ni som inte prövat!

The Best Rock band

Jag har sedan en tid lekt med tanken att skapa världens bäst rockband på samma sätt som man som ung skapade favorithockey- eller fotbollslag.

Reglerna är enkla: antingen bestämmer man sig för en fyramannauppställning eller en fenmanna. Det får här bli fyra medlemmar eftersom mina favoritband oftast har haft denna uppsättning. Medlemmarna fördelas som följande: en trummis, en basist, en leadgitarrist och en 4:e person som antingen kan vara sångare, keyboardist, en till gitarrist eller en cool dansare (Bez i Black Grape).

Vi börjar bakifrån med trummorna där valet kändes självklart: Charlie Watts, trummis i Stones sedan 50 år tillbaka känns klockren. Bas: varför är alla coola basister kvinnor, och alla manliga basister knarkade skitstövlar (Dee Dee Ramone, Sid Vicious)? Jag vet jag generaliserar grovt, valet står därför mellan Kim eller Kim (Deal och Gordon) med en viss konkurrens från D'arcy. Det får bli Deal hämtad från Pixies.

När det gäller gitarr blir det svårare. Inte om hon (P J Harvey) ska vara med utan hur bandet ska formeras. Det får bli P J på leadgitarr då hon är tillräcklig kompetent musiker och gitarrist att spela lead i mitt band. På sång Joe Strummer, den första som jag skrev ner. Jag känner mig väldigt nöjd och tror dessutom att Joes, Kims och Pollys röster kommer att komplettera varandra väldigt bra.

Min uppsättning är som följande.

Trummor- Charlie Watts, Rolling Stones
Bas – Kim Deal, Pixies, Breeders, Amps
Lead Gitarr – Polly Jean Harvey, PJ Harvey, soloartist
Sång rytmen gitarr -Joe Strummer, 101'ers, The Clash, The Pouges, The Mescaleros

Helt utan att vara medveten om det så gjorde jag ett statement som till och krönikörerna på GT – Gotlands tidningar - kommer att gilla: 2 kvinnor och 2 män eller mer politiskt korrekt 4 hens, jag vill med detta påtala att bra musik är bra musik oavsett vem eller vilka som gör det, och för icke insatta så är samtlig musiker/ band väl värda att kolla upp.

Detta är Tompa Rootmos helt eget val utan inblandning av övriga Rootmosare.

Rock on!

Glädjechock!

Och så blev det lördag förmiddag igen och plötsligt befann sig undertecknad liggande i sitt badkar med Neil Young i högtalarna vilket var ett säkert tecken på att det var en musiktävling på gång. Den här gången laddade jag även upp rejält i matväg då jag och Tomas besökte den senares moder för en stadig lunch i form av Meat Loaf (köttfärdslimpa, inte den fete Texas-killen), för att spinna vidare på det musikaliska temat. Därefter samlades vi hos Kjelle där vi hann snacka och dra igenom några låtar innan vi ramlade ut till gamla P18 och Restaurang Hwitstjerna.

Tävlingen startade i god tid och liksom förra gången höll man även ett bra tempo. Det hela inleddes med intron och vi klarade oss rätt bra där även om Kjelle grämde sig över att han blåste Genesis och jag själv över att jag blåste något med Iron Maiden, men förmodligen från någon av de plattor jag inte lyssnat på (d.v.s. med ny sångare). Under 60-talet gjorde vi visserligen ett av dessa byten (från Rick Nelson till Paul Anka varvid Rick ändå var rätt i slutändan) som vi ju egentligen inte ska göra men sådant kan inte undvikas ibland då vi ju även haft rätt på sådana ändringar. Det är en fin balansgång. 60-talet gick allt som allt rätt bra ändå.

70-talet blandade och gav men vi klarade tillräckligt mycket för att inte skämmas. Och så noterade jag, nörd som man är, att en av låtarna (Sly Stones "Thank You") egentligen kom 1969. Kennet var extremt nöjd med att sätta sina gamla favoriter Ten Years After. Däremot irriterande att vi skrev Savoy Brown istället för Foghat (i princip samma medlemmar). Det påminner mig om att vi faktiskt hörde Foghat i den första tävling där vi alla fyra deltog 1998 då vi bommade frågan om från vilken grupp merparten av killarna i Foghat kom. Det tycks, ännu efter 14 år, vara vårt öde att blåsa frågor om Foghat eller Savoy Brown.

Även 80-talet var rätt behagligt och vi gjorde en del starka insatser. Undertecknad satte t.ex. Helloween och Kennet blixtrade åter till och lyckades via resonemang (med sig själv) pricka Gregory Isaacs. 90-talet var en enda stor skrattfest och Tomas, Kjelle och jag kom t.ex. fram till Republica på ren chansning fast vi inte mindes dem så väldigt bra. En av våra grannar hävdade att jag tydligen lyssnade alldeles för mycket på Mix Megapol i samma veva. Jag förstod aldrig riktigt varför. Ungefär mellan 80- och 90-tal låg vi för övrigt femma men var beredda på att tappa lite då vi nu stod inför det som vi i Rootmoset kallar "dödsskuggans dal", d.v.s 00-talet och framåt.

Och det blev onekligen en match, men det blev det för alla jag pratade med. Även om några popakter förekom (Kjelle tog vad som nog var en av få poänger här på någon grupp som heter Train) så var det mycket som var gammalt och renav en smula utlevat (Krokus, visste inte ens att de ännu höll på) och vi blåste 00-talet magnifikt enligt en gammal god tragedi... förlåt, tradition. En snabb rundringning till våra bordsgrannar visade dock att de inte hade lyckats väldigt mycket bättre. Vi kändes oss något säkrare på svenskt där vi varierade mellan tvärsäkra, osäkra och helt ovetande i ungefär lika delar. Kennet blixtrade till för tredje gången denna afton då han satte Gudibrallan som framförde opuset "T Doja".

Man avslutade därefter med en rolig variant av covers där man hade mixat ihop två versioner av samma låt. Det tog alltså en liten stund innan vi förstod upplägget men vi kom snart in i det. Efter diverse minglande och pratande med andra tävlande så stod det till sist klart att vi mot slutet av aftonen erövrat en TREDJEPLATS, vilket var något av en glädjechock för oss. Vi hade ju kanske räknat med att ligga bland de åtta bästa men kunde lika gärna ha rasat ned till plats nio - elva men vi hade nog inte trott att vi skulle hamna högre än förra gången. Det var smått omtumlade som vi åkte därifrån samtidigt som en av mina kontaktlinser blev så till sig av glädje så att den rymde in under mitt ögonlock där den förblev resten av kvällen, till viss förtret för mitt synfält.

Eftersom det hade varit en heldag avrundade jag och Tomas med lite efterprat framför TV:n medan Melodifestivalen seglade förbi (har i skrivande stund redan glömt hur det vinnande bidraget lät) och därefter kunde vi även se lite brittisk deckare. Sedan var det ridå för några trötta men ändå synnerligen nöjda Rootmosare.

Femteplats två gånger om.

Så har det då gått ännu en vecka i Rootmosets liv och merparten av oss har rentav hunnit avverka två ganska olika tävlingar på kort tid där vi i båda fallen hamnade på femteplatsen. Tycks vara vårt öde just nu. Men så länge man inte ramlar längre ned får man vara glad.

Först blev det alltså ett pannkaksgiss där Danne och Ruben hade snickrat ihop en tävling med rätt annorlunda repertoar. Det blev hur som helst en match för flera av oss, även om vi väl klarade oss hyggligt. Emellertid mosade vi fullkomligt 00-talet och därefter även svenskt (där man bara spelade nya grupper/artister) vilket gav mig lite onda vibbar av hur vi brukade ha det i tävlingarna mot slutet av 00-talet.

Ett lag som inte vunnit förut tog för övrigt hem den tjusiga pokalen som någon av medlemmarna nu får ha hemma hos sig i flera månader eftersom pannkaksgisset nu tar en liten paus under Popgiss. Jag vet ju hur det är eftersom jag med lätt fuktade ögon fick sitta och se på pokalen en hel sommar...

Därefter blev det stora Popgiss på lördagen och likt många andra år var vi i sanningen oerhört sugna och tyckte att självförtroendet var ganska bra så här inför den tävlingen som, enligt utsago, skulle bli ganska varierad. Och så visade sig också vara fallet.

De olika decennierna innehöll en del saker som jag tyckte var rätt lätt, annat som var sådär och så några få grupper eller artister som jag aldrig hade hört talas om överhuvudtaget. Så det var på det hela taget en god blandning även om jag hörde folk sakna vissa genrer såsom punk eller indie. Men det hinner ju komma.

Allt som allt blev vi femma på denna första omgång och vi var faktiskt väldigt nöjda. Man kunde konstatera att förhandstippade Dr Zoom & the Sonic Boom vann men det var även en del andra favoriter som hamnade jämförelsevis långt ned medan andra, mer otippade namn, ryckte. Och sådant gör ju tävlingen lite mer spännande.

Skitstövlar bekänner.

Har nu, tätt efter varandra, läst ut Mötley Crües självbiografi ”The Dirt” och därefter Nikki Sixx ”The Heroin Diaries”, två verk som har givit mig en ganska besk eftersmak. Huvudsakligen beror det väl delvis på rent äckel över det man har läst men även på irritation över att man nu gött detta maskineri ytterligare genom att köpa de båda verken.

Kort och gott är ”The Dirt” bara en genomgång av fyra (nåja, tre och en halv) skitstövlars liv under 20 år där de närmast koketterar med hur mycket sprit och droger de öst i sig, hur många tjejer de satt på och burit sig illa mot (även om flera av nämnda damer också framstår som långt ifrån sympatiska) samt hur de rent allmänt betett sig totala rövhål mot hela sin omgivning. Om man ska sammanfatta på några rader.

Bandet tycks även överskatta sin egen betydelse en smula då underrubriken lyder ”berättelser från världens mest ökända rockband”. Jag vill som sagt inte vara kinkig men jag kan till att börja med ifrågasätta om Mötley är ”världens mest ökända rockband”. Möjligen ligger de bra till om vi bara pratar om svinigt leverne men jag tror ändå att både Stones, Aerosmith och ta mig tusan Red Hot Chili Peppers kan slå dem där. Om det nu är något att stå efter. Snackar vi därefter om musikalisk betydelse så hamnar the Crüe rätt långt ned på listan.

Jag var ju som sagt med redan när gruppen slog igenom där på 80-talet och jag kan nog säga att jag inte ens på DEN tiden uppfattade Crüe som något flaggskepp, inte ens inom sin egen genre (i. e. glamhårdrock från Los Angeles). För mig var de faktiskt bara ett band i högen av alla de där grupperna från Los Angeles (Ratt, Warrant, Headpins, you name it) och jag tror i så fall man var långt mer intresserad av W.A.S.P. som, trots sin rätt bisarra image, ändå hade några minnesvärda låtar samt en sångare som inte sjöng sådär skitnödigt som alla glammiga hårdrocksvokalister gör.

Jag vill minnas att jag tycke Mötleys platta ”Shout at the Devil” var OK men jag tror därefter att jag tröttnade på dem rätt snabbt. ”Home Sweet Home” var för sliskig redan för mitt 14-åriga jag och sedan blev de väl bara sämre (vilket de dock, i ärlighetens namn, medger i boken). De ryckte väl upp sig lite med ”Dr. Feelgood” men då hade jag nog redan börjat rikta min uppmärksamhet åt annat håll och när jag nu, under läsningen av boken, lyssnade på några spår från det albumet så blir jag mest påmind om att jag egentligen inte riktigt gillar partyhårdrock med refränger som folk ska skråla med i.

I grund och botten är det svårt att känna någon som helst sympati för killarna i det här bandet som mest framstår som bombade zombies. Har de intelligens så går de ofta in för att dölja den ganska väl. Visserligen gnölar man någon gång om att man tydligen haft en svår barndom och därför gick det som det gick. Jag kan ju säga att jag personligen känner killar som haft en VIDA värre barndom än de här snubbarna men som för den skull inte känt behov av att supa och knarka som svin eller bli en ren fasa för sin omgivning. Men en ursäkt är ju alltid bra att ha till hands.

Den ende i bandet som jag faktiskt känner någon sympati för är Mick Mars som framstår som den något mer tillbakadragne och den som i alla fall inte blir en total idiot även om han intagit en icke föraktlig mängd droger och sponken. Ja, ungefär som Izzy Stradlin i Guns n’ Roses. Annars var väl enda gången jag blev något tagen i boken när Vince Neil skildrade sin lilla dotters vämjeliga och utdragna död i cancer. Men min sympati för honom försvann rätt snabbt igen efter några kapitel. Och läser ni boken förstår ni varför.

Halva boken ägnas åt det som man ändå var lite intresserad av, d.v.s. 80-talet. När man sedan befann sig där i mitten av boken så kom jag på mig själv med att tänka ”jaha, nu är den intressanta biten över och nu ska man behöva stå ut med ett 90-tal med en massa bråk och kändistrams och Pamela Anderson och fan och hans moster”. Och det var väl ungefär så det blev, jo. Möjligen kan ju bokens senare del med fördel läsas av den som är road av det här med gruppdynamik eller den som faktiskt vill möta Spinal Tap på riktigt. Medförfattare till boken är för övrigt Neil Strauss som här skriver i den lite svulstiga och sensationslystna stil som han även använde i den svårt överskattade ”The Game”, där han skildrar sin egen tillvaro som mästerraggare.

Nikki Sixx ”Heroin Diaries” skildrar ju samma period men dock endast en del av den, nämligen främst år 1987 och lite däromkring. Sixx menar ju att det här är dagböcker som han skrev under sin mest nedgångna pundarperiod men som den kritiske historiker jag nu är så tycker jag ofta de känns lite för tillrättalagda och (som många dagböcker) skrivna med blicken mot eftervärlden (d.v.s. senare läsare). Såvida han nu inte hjälpt till och lagt till ett och annat långt senare. Oavsett äktheten så är det dock en rätt intressant skildring av vad droger kan göra med människor och kulmen utgörs av den natt då galne Nikki faktiskt lyckas ta livet av sig med sitt heroin även om läkarna får liv i honom efter några minuter som död.

Allt som allt kan jag nog säga att jag härmed har fått mitt lystmäte av Mötley Crüe och glammig hårdrock överhuvud. Det lär nog dröja innan jag vandrar längs den här stigen igen.