The Story of Anvil.

För något år sedan frågade min (också livligt musikintresserade) syster mig om jag händelsevis hade sett dokumentären om Anvil. Jag svarade nej och genom huvudet for väl någon snabb tanke. Anvil? Ja, det var ju ett band som flimrade förbi där någongång i mitten av 80-talet och jag minns en del LP-omslag man såg, bland annat albumet "Metal on Metal" där någon gick loss med en vinkelslip på ett städ (som jag på den tiden inte visste hette just "Anvil" på engelska). Kan heller inte svära på att jag ens hade hört Anvil under mitt annars ganska hårdrockiga 80-tal. De var väl ett sådant där band som man skulle kolla upp någon gång. Men "någon gång" infann sig inte.

Hur som helst så talade ju min syster varmt om dokumentären och det var fler som gjorde det efter henne. Så vitt jag kunde bedöma fick Anvil en smärre revival via denna film och det metal-älskande Sverige såg även till att deras gamla dänga "Metal on Metal" blev etta på Digilistan julen 2010. Och nu har det äntligen blivit av att jag sett dokumentären eftersom jag hittade den till förmånligt pris i en reaback.

Filmen börjar ju med det 80-tal man minns: akter som Whitesnake, Scorpions, Bon Jovi och Anvil spelar på en gala i Japan 1984. Kommentatorn påpekar att alla dessa band blev stora. Utom just Anvil. Därefter följer snabba intervjuer med t.ex. Lars Ulrich, Tom Araya, Slash och Lemmy som alla betygar Anvil sin vördnad samtidigt som de undrar varför det inte blev något av dem.

Så är vi framme vid 2006 - 2007 någonstans. Gruppens sångare/gitarrist Steve "Lips" Kudrow jobbar med att köra ut mat åt en cateringfirma. Trummisen Robb Reiner jobbar på bygge. Övriga originalmedlemmar i Anvil har lämnat bandet för länge sedan. Man har dock plockat in nya (och långlivade) medlemmar även om man driver bandet närmast på hobbybasis och gör klubbspelningar runtom i Kanada för en liten men dock hängiven publik.

Berättelsen är ju i hög grad centrerad kring grundarna Kudrow och Reiner (Anvils svar på Ulrich och Hetfield i Metallica) och deras långlivade vänskap. De båda har känt varandra sedan de var 14 och hade lovat att köra tillsammans tills de stupade. Och det otroliga är att de är just vad de har gjort. Anvil grundades omkring 1977 (även om förlagor fanns) och man har alltså hållit på i omkring 30 år när dokumentären utspelar sig. Och man när fortfarande drömmen om att bli rockstjärnor.

Filmen är mest centrerad kring gruppens förtvivlade försök till en comeback under handlingens gång. Man genomför en katastrofal Europa-turné som organiserats av en entusiastisk men mindre skicklig tjeckisk beundrarinna (som dock blir ihop med en av medlemmarna). Det hela börjar fint på Sweden Rock varefter det hela urartar med missade tåg, inställda spelningar, uteblivna gage och ekonomisk ruin. Därefter försöker man spela in ett album med sin gamla producent från 80-talets relativa glansdagar. Filmen slutar dock i viss positiv anda då man ändå får göra en spelning i Japan, på samma arena där man spelade 1984, och får god respons.

Filmen är både rolig, absurd och djupt rörande. Kudrow/Reiner är verkligt, verkligt nära vänner men de ryker även ihop så flisorna yr och Reiner hinner lämna Anvil minst en gång under filmens gång. Sedan försonas de båda, under tårar. Och släkt och vänner ställer upp, exempelvis då Kudrows syster lånar honom pengar till den skivinspelning som skildras i filmen. Samtidigt kommenterar de mycket godmodiga släktingarna och fruarna det faktum att det kanske inte är helt realistiskt att försöka slå stor som rockstjärna när man redan har försökt i cirka 30 år. Det kan rentav verka smått patetiskt när jag skildrar det men på något vis så glömmer man bort det när man ställs inför särskilt Kudrows närmst naiva entusiasm inför tillvaron.

Och varför slog aldrig Anvil? Många teorier framförs i filmen, förstås. Killarna var glada amatörer, de hade ofta otur med både managers, skivbolag och producenter. Allt sådant spelar förstås i hög grad in. Som musikentusiast har jag ju sett hur lätt man kan marknadsföra rena skitartister med rätt redskap medan artister/grupper av högre kvalitet fått harva på. Ofta har dock dessa artister eller grupper förr eller senare fått ett erkännande genom hårt arbete. När det gäller Anvil kan man ju heller inte anklaga dem för att ha legat på latsidan. De har tvärtom varit bland de mest ihärdiga artister jag stött på. Den sorgliga sanningen är kanske den att deras låtar i slutändan inte var tillräckligt bra. Jag tror att även de som verkligen gillar och kan sin hårdrock får medge att Anvil gör helt OK hårdrock/metal men inte precis något som får jorden att gunga. Det är några schyssta riff och refränger man kan sjunga med i lite och så mycket mer är det inte. Samtidigt unnar man ju dessa trevliga och hårt jobbande killar, som investerat så mycket i sitt band, all framgång. De om några förtjänar det bara för det jobb de lagt ned.

Och man undrar förstås även hur många Anvil det finns där ute som ju överhuvudtaget aldrig lär då något erkännande just därför att de inte har några entusiastiska fans som till sist beslutar sig för att göra en dokumentärfilm om dem...

...och lite mer 2011.

Så har man nu ytterligare dragit igenom en drös plattor från 2011 som låg på kritikernas favoritlistor och min reaktion har ju varierat från "Lysande! Instämmer till 110 %!" till "Varför i h-e har de ens tagit med den här skiten!?" Ja, ungefär som det brukar vara då. Men ska i alla fall komplettera vår lista med korta reflektioner kring ytterligare några plattor som jag nu blev påmind om inklusive några som tog mig med stor nu under december.

Snackar vi om de här roliga korsningarna mellan rock och elektronisk musik (eller hur man nu ska beskriva det) så kan här nämnas Nicolas Jaars mästerliga "Space is only noice" samt den för mig helt okända gruppen Almunia med plattan "New Moon" vilken jag stötte på via SvD-serien Stockholmsnatts soundtrack till 2011. Verkligen en suverän platta och en grupp jag lär hålla öronen öppna för framöver.

Lite svenskt, så. Bästa svenska plattan 2011 är för min del med överväldigande majoritet Anna Järvinens "Anna själv tredje" med sina drömska och vackra melodier som bara sitter direkt. Och det är inte ofta låtar sitter direkt vid första lyssningen. Vidare kan man konstatera att gamla veteranerna Bob Hund är i fin form och de släppte en utmärkt singel ("Harduingetmankandansatill?") precis på sluttampen av året. Bob Hund har givit mig mycken glädje under åren men den här låten är nog bland deras större stunder. Och givetvis ser jag fram emot plattan i februari.

Och lite retro. De som läser vår blogg troget (tack för det) vet ju vad jag tycker om retro. Men jag kapitulerar verkligen fullständigt när jag stöter på retro som rentav kan överträffa förebilderna. En sådan artist är Jonathan Wilson (också via Stockholmsnatt, det är lärorikt att läsa serier) som verkligen kan sin 70-talsrock. Här får man vacker, arkaisk, psykedelisk rock i stil med CSNY/Neil Young/Californisk västkust/Moody Blues(!) och det är mer 70-tal än 70-talet självt. En verkligt genomarbetad platta som jag bara kan tipsa alla om. "Gentle Spirits" heter Wilsons debut.

Och lite dansmusik. Gruppen med det småknasiga namnet AraabMUZIK skapar någon slags böljade techno som man nog både kan dansa till och ha som bakgrundsmusik vilket ju är helt OK. Annars blev årets stora överraskning inom dans för min del Skrillex som verkligen går in för att återuppliva 90-talets stora stunder samtidigt som man (äntligen) får en skymt av något som kan kallas genuint 10-tal. Att albumet han släppte i år har en titel som refererar till Bowie är extra roligt. Riktigt feta bits och knarriga synthar som man rätt snart lär sig känna igen som just Skrillex.

Och härmed kan väl Rootmoset sägas ha knutit ihop säcken kring 2011 (fast man vet ju aldrig) och så fram emot 2012 års musik.

Not Quite a Gubster.

Såg häromkvällen Eldkvarns 40-årsjubileum på Cirkus och blev rentav lite förvånad över mig själv och hur exalterad jag blev av en konsert med ett gäng 60-åringar. Tidningen Mad skrev ju en gång skämtsamt att ”Du vet att du är 65 när du börjar känna en allt större samhörighet med Nils Poppe och Harry Brandelius”, illustrerat med en bild på en äldre man som lyssnade på någon av artisterna och utbrast ”Vår generation var det i alla fall kläm i”. Noterar ibland sådana tendenser även hos mig själv då jag plötsligt märkte att jag kände en viss samhörighet med både Plura (som är 20 år äldre än mig) och hans gamle kompis Mauro Scocco (som väl är cirkus 10 år äldre än mig) men förklaringen är väl den att man känt dem så pass länge, så att säga. Man har liksom växt upp tillsammans.

Nu är dock min omvandling till gubster inte fullständig, till min stora lättnad. Tillbringade en stor del av helgen med att försöka plugga in all den där pubrocken som jag aldrig riktigt hade hunnit med. Satt bland annat och matade in en del plattor med Dave Edmunds och det var för min del en riktig pärs (förlåt, alla Dave Edmunds-anhängare). Eftersom jag nu inte är någon stor vän av vare sig 50-talsrock, rockabilly eller country så förstår nog den som kan sin Edmunds varför det blev lite jobbigt för mig. Det var liksom inte så roligt för mig att höra covers på Elvis- eller Hank Williams-låtar eller låtar som närmast var pastischer på sådant som gjorts 15 – 20 år tidigare redan då det spelades in. Men så har jag ju svårt för retro och nästan än mer när man helt medvetet går in för det, oavsett om artisten/gruppen nu heter Dave Edmunds eller Franz Ferdinand eller Fibes Oh Fibes.

Det var lite som när jag helt nyligen fick för mig att jag äntligen skulle ta itu med Nick Lowe. At last, liksom. Så jag dängde på en samling och det började ju så bra med den nästan punkiga ”Heart of the City”. Sedan kom ”So it Goes” där Lowe nästan sjunger som Phil Lynnott. Sedan kom bland annat ”I love my label” som ju också är en helt OK låt. Och någon låt till som säkert var helt OK, minns inte nu. Sedan kom något stycke country. Jag hoppade vidare och tänkte ”Ok, det blir nog bättre igen”. Så kom en 50-talslåt. Jag hoppade vidare. En femtiotalare till. En countrylåt. En femtiotalare. Och så vidare. Och rätt vad det var så hade man hoppat igenom nästan samtliga spår på den plattan.

Så alla rootsrockare/tradrockare/gubbrockare (kärt barn o.s.v.) får bara förlåta mig men jag är bedrövlig på både femtiotalsrock och country. Och varför? Det är väl mest att man vuxit upp med en massa nyare rockmusik och tycker att femtiotalet därmed låter lite gammalt, kort och gott. Gitarrerna låter ibland som humlor, ljudet är ofta burkigt och texterna är… tja. Och då är jag ju ändå långt, långt mer välvillig mot femtiotalsrock än mot country som jag verkligen avskyr. Den enklaste förklaringen är att jag får krupp av blotta ljudet från en steel guitar plus att såväl män som kvinnor inom genren ofta sjunger så erbarmligt inställsamt och über-mesigt. Och jag får en oändlig kavalkad av höbalar, cowboyhattar och sydstatsflaggor flimrande för ögonen när jag hör denna slags musik. Det närmaste jag kommer country är väl när Neil Young plockar in den på sina plattor men då slipper man både steel guitar och mesig sång. Även om det finns spår på ”Harvest” som jag hoppat (nu lade jag en stor mocka i finrummet, men mea culpa, än en gång).

Så i min starkt subjektiva musikvärld så ryker väl det mesta av det där som Morrissey tycker så mycket om: femtiotalsrock, Motown, Phil Spector-produktioner, the lots. Lokko skrev ju i någon av sina krönikor att hans sextiotal tog slut 28 augusti 1964, då Dylan lärde Beatles att röka braj. Det är väl därmed ungefär där som MITT sextiotal börjar: plötsligt försvann flickgrupper, starka producenter med studiomusiker, Brill building och annat som egentligen inte betyder ett dyft för mig personligen. Istället började Beatles och Stones göra riktigt intressant musik, vi fick The Who på amfetamin, hela hippiesvängen och allt annat som jag tycker är rätt skoj med sextiotalet.

Nu kanske någon listig person med lite koll på min musiksmak säger något i stil med ”aha, men om du tycker allt före 1965 låter lite för gammalt hur kan det då komma sig att du lyssnar på jazz och klassiskt!?” Det är förstås en bra fråga och förklaringen är ganska enkel. Medan rock och pop länge var i stadig utveckling (inte minst vad gäller studioljud och instrument) så har jazz och klassiskt haft ungefär samma instrument hela tiden och har inte åldrats lika mycket. Paradoxalt nog. Äldre jazz bryr jag mig inte mycket om, dels för att rytmerna är mindre avancerade och ljudet på inspelningarna ofta dåligt. Men runt 1955 börjar det skena iväg enormt och jazzen har nog sin bästa tid under den kommande tioårsperioden. John Coltrane tar nog genren så långt det överhuvudtaget är möjligt. Och jag tycker det är skoj. Sedan kommer fusion och lite annat meckigt där under 70-talet och efter det tror jag att jazzen i kreativ mening avled då det inte gick att göra så mycket mer som inte redan hade gjorts. Samma med klassisk musik. Jag kan rentav tycka att själve Mozart låter lite käck och poppig (för sin tid, så att säga) men sedan kommer gode Beethoven och börjar styra upp. Och så lunkar det på i mer och mer radikal riktning. Efter John Cages ”4’33” gick det nog inte att ta konstmusiken så mycket längre. Men jag erkänner utan att försöka låta dryg (det är bara så det är i min värld) att snackar vi femtiotal är det nog troligare att jag sitter och lyssnar på John Coltrane eller Benjamin Britten än på Elvis eller Jerry Lee. Vad ska jag göra åt det? Det är ju inget jag går och skriver folk på näsan utan det råkar bara vara så min smak är. Och härmed lär jag inte på långa vägar kvala in som gubster.

Jag märker ju också att jag ibland lätt tar de förras parti i det engelska 70-talets kollision mellan proggare och punkare. Många tycker ju punkarna var så häftiga för de spelade minsann tvåminuters energiurladdningar till låtar och de var politiska som tusan. De engelska proggarna, däremot, var i mångt och mycket världsfrånvända och opolitiska. Jag tror Genesis skrev någon låt som var politisk men det var dock mycket dunkelt och inlindat i så fall. Yes skrev naturlyrik och hade överlag dunkla och svårtydda stream-of-consciousness-texter. Samma sak med Jethro Tull. King Crimson skrev märkliga fantasy-texter. Det ska för all del erkännas att när The Exploited några år senare skrev låtar med refränger som ”Maggie, you fuckin’ cunt” så var det svårt att missta sig angående avsikten (och man kunde rentav känna en viss sympati för det hela) men det var ju inte så väldigt utmanande för ens analytiska förmåga.

Punkarna var alltså väldigt politiskt radikala men i musikalisk mening ofta väldigt konservativa. På sätt och vis var den engelska proggen och punken varandras diametrala motsatser. Det var ju Yes som var musikaliskt revolutionära då man klippte alla band med blues och rock’n’roll och skapade musik som inte riktigt hörts tidigare medan punkarna i flera fall gick tillbaka till äldre musik. Politiskt var det dock tvärtom och gestalter som Joe Strummer eller Paul Weller förblev politiskt radikala medan exempelvis Rick Wakeman kom att engagera sig för tories. Men för min del erkänner jag utan att rodna att jag tycker det är rätt skoj med knepig musik och texterna får gärna vara dunkla och mångtydiga. Att man sedan hellre dunkar på The Clash än King Crimson när man har lite samvaro med övriga Rootmoset är en annan sak. För inte med den bästa vilja i världen kan jag väl påstå att Genesis eller Yes gjorde storartad festmusik.

Ska jag överhuvudtaget hitta någon kärna eller något genomgående tema i min egen musiksmak så är det nog just böjelsen för det där lite udda, skeva, avantgardistiska. Visst, jag lyssnar sedan på drivor med annan musik men om man alltså ska in till själva kärnan så är det där jag hamnar. Mycket av den hårdrock jag växte upp med har jag lämnat bakom mig men det är kanske ingen slump att jag fortfarande kan lyssna på de ganska proggiga Iron Maiden eller att jag uppskattar Metallicas ultraproggiga ”Master of Puppets”. Vidare älskar jag engelsk progg (inte svensk, som musikaliskt var rätt traditionell), knepig jazz och klassisk musik, knepig elektronisk musik och så vidare, och så vidare. Allt som verkligen vidgar gränser och ger mig nya ljud som jag aldrig riktigt tidigare hört. Men det innebär inte att jag går omkring och är dryg (hoppas jag) utan det är bara så min musiksmak råkar vara. Och därmed är jag väl för evigt utesluten ur kretsen av aspirerande gubbrockare. Jag har väl inte tillräckligt med boogie i mig, för att snacka med Bobby Gillespie. Fast efter den här helgen vet jag i alla fall bättre hur Dave Edmunds låter.

Heligt krig mot djävulens musik!

På nyårsafton fick jag en skakande insikt om att anledningen till att jag inte har barn troligen är att mitt undermedvetna revolterar våldsamt inför tanken på att behöva stå ut med musik som är anus i minst tio år eller i alla fall från det att småttingarna börjar upptäcka musik överhuvud till dess att de i tonåren, förhoppningsvis, även börjar lyssna på BRA musik. Jag minns ännu den där intervjun med Paul Weller från 1991 där han oroade sig över att hans barn skulle få riktigt rutten musiksmak. Undrar vad Nate Weller (som pojken hette) lyssnar på idag? Andres Lokko ska ju snart bli far och det vore en slags karma om hans lilla tös (ska det visst bli) började lyssna på något som verkligen fick hans franska nerver att pyra.

I alla fall så började de här tankegångarna under en diskussion som jag och några vänner förde på nyårsafton. Vi var egentligen ett antal vuxna som mest satt och totalmobbade våra och andra barns urusla musiksmak och vi spelade även upp några hemska exempel. Jag fick tyvärr till sist höra ”Jul hos Mange”, tydligen en uppföljare till dyngan ”Fest hos Mange” samt blev påmind om ”Skaka rumpa” med 10-talets Markoolio, Jan Banan, och själv kunde jag även lyfta fram Den svenska björnstammen som ett exempel på ungdomens förförare. Till sist stod vi dock inte ut längre och resten av middagen förlöpte utan musik av det slaget.

Och man undrar ibland vad det är med dagens barn och ungdomar? Visst satt jag och rotade i min mors skivsamling och kunde vid fem års ålder tycka att ”Mårten Gås” med Hootenanny Singers var en rolig låt men det var dock inte många år senare, i tioårsåldern, som jag började lyssna på hårdrock. Men dagens barn sitter alltså och lyssnar på en massa Idol-skit, dagis-techno och usla covers som cirkulerar på YouTube. Tydligen.

När jag vid något tillfälle undervisade högstadieelever så fanns där ändå några som försökte skrämma mig genom att spela upp lite Sepultura för mig. Dock inget problem för mig som även passade på att upplysa ungdomarna om att jag rentav hade sett bandet, i herrens år 1996. När några andra elever spelade lite porrig (men ack så mesig) hip hop för mig hade jag förklarat för dem att de istället borde lyssna på tunga saker som NWA och Public Enemy. Men sedan råkade jag ju även på de här annars trevliga gymnasisterna som var svårt beroende av ”Idol” och även frågade mig om jag hade hört ”Fest hos Mange”. Det var alltså bland det viktigaste musikaliska ett gäng ungdomar om 16 – 17 år kunde komma fram med. När jag själv gick på gymnasiet lyssnade jag exempelvis på hård synth, acid house och dödsmetall. Hur ska det i framtiden, rent psykologiskt, kännas för dagens barn och ungdomar när de till sist inser att deras föräldrar har häftigare musiksmak än dem själva? Eller är det just detta som är själva revolten (om än omedvetet): att lyssna på så töntiga och hemska saker som möjligt? Är det även därför en massa unga personer till synes helt allvarligt och icke-ironiskt flockas kring ”Allsång på Skansen”?

Nu har förstås riktigt corny musik alltid existerat men det gick lättare att dels få den bortglömd och överlag ignorera den under LP-skivornas, kassetternas och CD-skivornas tidevarv. Visst låg spyor som ”Yummy, Yummy, Yummy (I got love in my tummy)” eller ”Sugar, Sugar” på listorna samtidigt med betydligt mer kvalitativa låtar men sådan smörja har senare glömts bort och man måste rentav gräva lite för att få fram den. Vem minns idag sådant som Bay City Rollers, som ändå var mega kring 1974 – 75?

Men så icke idag. För nu finns Internet och andra medier och skräpmusiken sprids med alarmerande hastighet och förgiftar våra barn och ungdomar. Vi ansvarskännande vuxna borde egentligen inleda Jihad mot usel musik. Inför filter på nätet så barnen inte kan söka upp Drömhus, Crazy Frog, Fest hos Mange eller annan djävulens musik! Tvätta deras öron när de hört Aqua eller Den svenska björnstammen! Bedriv exorcism mot överdriven Idol-dyrkan! Förbjud covers som, enligt alla kategorier, är sämre än originalen! Endast med brutal repression kan vi få bukt med denna röta som sprider sig i vårt samhälle och hotar att ödelägga flera generationers smak!

Årets plattor i vår värld.

Nedan nämns något halvdussin album som vi i Rootmoset lyssnat extra mycket på under 2011. Och det är väl rimligen även de album som man lyssnat mest som man bör ha uppskattat mest. Ja, egentligen är det nog mest jag och Tomas eftersom Kjelle och Kennet haft fullt upp med att lyssna på lite äldre grejer. Men i alla fall:

P J Harvey – Let England Shake

My Morning Jacket – Circuital

Sbtrkt – SBTRKT

The Decemberists – The King is Dead

Zomby – Dedication

Gillian Welch – The Harrow & the Harvest

Eftersom musikscenen numera är så spretig så är det ju oerhört svårt att försöka finna allmänna tendenser men några försök kan man ju ändå göra. Man kan ju rimligen konstatera att det under senare år närmast rått en skäggrock-våg som väl förmodligen lär bedarra inom kort, inte minst då banden nu blivit så allmänt kända. Kanske började denna våg när Bon Iver satte ribban för modernare skäggrock genom att 2008 spela in en platta i en timmerkoja i skogen mitt i vintern och sen har det ju rullat vidare med band som Iron & Wine, Band of Horses, My Morning Jacket, med flera, med flera. I England har band som Mumford and Sons bidragit till den arkaiska och lantliga musiken som nu blivit så populär.

Även helt skägglösa band spelar ju det vi kallar skäggrock och den senaste gruppen i raden är The Decemberists, vilka annars mest blivit kända för att de som amerikanskt band varit starkt inspirerade av engelsk folkmusik. På ”The King is Dead”, som jag lyssnade mycket på i vintras, blev de dock mer och mer skäggiga och lät även som ett lätt uppdaterat REM samma år som detta band lade ned. Årets främsta skäggrock stod förmodligen My Morning Jacket för och deras ”Circuital” lär väl i min värld förbli förknippat med sommaren 2011.

The Decemberists förknippas även med Gillian Welch, som ju Tomas kommit att lyssna på mycket i år och även hon verkar i en ganska gammeldags musikalisk tradition som dock ofta har stark intensitet. Överlag var 2011 också de kvinnliga soloartisternas år, i Sverige såväl som utomlands. Här hemma släppte Anna Järvinen, Lykke Li och Veronica Maggio album som uppmärksammades starkt och som kom att toppa de olika bästa-listorna mot slutet av året. I England släppte P J Harvey albumet ”Let England Shake” som av flera Harvey-kännare anses som det bästa hon någonsin gjort. Hon turnerade även och gjorde två laddade konserter i Filadelfia-kyrkan i Stockholm, varav Tomas besökte den ena.

För att det nu inte ska bli för gammeldags vad gäller musiken så lyssnade undertecknad även en del på dubstep under sommaren, främst då Zomby och Sbtrkt, två anonyma artister från London, men även på en del äldre artister inom genren. Lagom när dubstep nu börjat bli ganska uppmärksammat i medierna är det väl troligen läge för genren att mutera eller bara lägga ned och man har ju redan börjat tala om ”post-dubstep”, även om termen låter ganska skitnödig. Själ tycker jag ju fortfarande att mycket av det som Sbtrkt och Zomby (med flera) producerar låter väldigt mycket 90-tal men det är väl därför jag gillar det.

Och sämst i år var utan tvekan Den svenska björnstammen.

Dom kallar oss creppy-quizare.

Och så blev det torsdag och det blåste värre än någon av föregående dagar och man hade legat i badet, delvis även för att värma sig, och man konstaterade att Neil Youngs "Tonight's the Night" var bortplockad från Spotify och så fick man trösta sig med lite gammal house och Acid Jazz och annat från det tidiga 90-talet innan man i bokstavligaste mening seglade ned till den trånga men ack så trevliga lokal som, enligt devisen kärt barn har många namn, kallas "strykjärnet" eller "creperiet" eller vad man nu vill.

Och det lackade mot nyår och lokalen (inte nödvändigtvis besökarna) var packad och det sorlades och förväntningarna var höga och aftonens radarpar, Tinka och Tobbe, levererade ett giss där man tagit ut svängarna och Rootmoset tog också ut svängarna då man svängde rakt ned till en femteplats och man hade inte mycket att hämta gentemot veteraner som Looserville och Lag Gnu och man insåg att man ännu har en del att lära och efteråt muntrade jag och Tomas upp oss med att gå på soul-konsert och jag fick applåd av bandet för att jag kunde tala om vem som hade gjort Soft Cell-låten "Tainted Love" i original men jag avstod från att nämna att samma person även hade råkat ta död på Marc Bolan eftersom det hade varit lite överdrivet och det var därmed ännu en afton i musiknörderiets tjänst och i övrigt har vi redan, blixtsnabbt, anmält oss till både nästa månads tävling och till extratävlingen innan Rockskallen och därtill är jag oerhört nöjd med att ha lyckat skriva denna krönika och enbart ha använt två meningar men någonstans måste man sätta punkt.

Death & Drugs & Black Metal

”Estonia berörde mig inte alls. Men däremot tyckte jag att 11 september var mer intressant, rent symboliskt sett. För mig representerar det en attack mot fienden även om jag inte står för samma saker som talibanerna. Självklart gillar jag att se när världsmakten tar skada. Men sedan hoppades jag såklart att det skulle utbryta ett nytt världskrig”. (Jon Nödtveidt, Dissection)

Eftersom min syster ville bidra till julstämningen så fick jag i present boken ”Blod, eld, död” (av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg) vilken skildrar den extremare hårdrockens historia i Sverige och Norge under modernare tid. Ovanstående citat är hämtat från den sista intervju som författarna (och någon överhuvudtaget) gjorde med Dissections muntergök till sångare Jon Nödtveidt, vilken begick självmord några veckor efter samtalet.

Boken, som även så att säga skildrar delar av min egen musikaliska historia, börjar rätt oskyldigt med att skildra normal musik spelad av normala människor (exempelvis det första svenska metalbandet, Heavy Load) för att därefter skildra extrem musik spelad av normala människor (grupper som Bathory och Entombed) och slutligen extrem musik spelad av lika extrema människor. Det är även här boken blir riktigt obehaglig och det är först mot slutet som det åter dyker upp lite mer normala människor som spelar relativt normal hårdrock (Hammerfall) vilket väl kan sägas avrunda denna framställning som rör sig från omkring 1980 och 30 år framåt.

Delar av boken är som sagt ren nostalgi för undertecknad och för mig tillbaka till åren kring 1990 då man själv grävde i extrem metal. Jag påminns om skivbutiker i Stockholm som Heavy Sound och House of Kicks och om de olika mer eller mindre kända svenska och utländska band som man grävde fram och vid enstaka tillfälle även såg. Nu var jag, till skillnad från de personer som skildras i boken, inte enbart insnöad på extrem metal och mitt intresse dalade även till sist då musiken blev mer och mer monoton och man även hittade andra spännande saker att lyssna på. Både en och två av de musiker som intervjuas i boken beskriver för övrigt den period då jag själv lyssnade på sådan här musik som ”guldåldern” vilket ju för all del är roligt att höra.

Annars är boken mest en studie i nihilism och somliga av huvudpersonerna i berättelsen är antingen förlorare som till sist bara har självmordet kvar som utväg alternativt omogna och/eller okänsliga råskinn som döljer sin stupida brutalitet bakom något pseudofilosofiskt resonemang kring satanism. Överlag haglar klichéerna från de inblandade och man får i flera fall påminna sig om att det handlar om unga personer även om den ursäkten inte alltid går att använda (d.v.s. de är inte längre så unga).

Mycket intressant kan man dock lära sig. Jag hade exempelvis ingen koll på att de ökända ”bröderna hårdrock” som figurerar som insnöade hårdrocksnördar både i ett vanligt reportage och i reklam för Trygg Hansa även har ett black metal-band som heter Nifelheim. Bröderna är för övrigt (och jag är nu helt allvarlig) bland de mer normala människorna man möter i boken med undantag för exempelvis killarna i Entombed eller Hammerfall. De närmast lever hårdrock och slänger ur sig den ena klyschan efter den andra men man märker att de gör det med hjärta och ändå viss humor och (viktigt att påpeka i det här sammanhanget) de skadar ingen med sin musik eller med sina handlingar i övrigt utan är tvärtom genomtrevliga personer.

Det kan dock inte sägas om flertalet andra av de personer som här presenteras. Rent tragikomiska (mest tragiska) är turerna kring det norska bandet Mayhem, vars svenske sångare Pelle ”Death” Ohlin tog sitt liv 1991 när det verkade som om bandet höll på att falla samman utan att ha fått något vidare genombrott. En av de andra medlemmarna, som upptäckte kroppen, reagerade inte riktigt som en normal människa skulle göra utan fotograferade tvärtom kroppen och planerade att ha den sönderskjutna skallen på nästa skivomslag. Han delade även ut delar av Pelles kranium till personer han beundrade. Denne ytterst otäcke musiker blev senare mördad av gruppen Burzums nazistiske galning Varg ”Greven” Vikernes, även känd som kyrkobrännare.

Black Metal-scenen bestod sålunda till stor del av missanpassade ungdomar som trissade varandra till den ena vansinnigheten efter den andra. En musiker hamnade i fängelse för att ha mördat en homosexuell man i Norge och en annan person som hängde kring bandet för att svårt ha skadat en äldre man med ett knivhugg i halsen. Varg Vikernes hjärntvättade flickvän utsatte det svenska bandet Therions sångare för ett (misslyckat) brandbombsattentat eftersom Therion ansågs som svikare som inte var riktiga satanister. Och så vidare.

Ett eget kapitel får även den inte helt friske Jon Nödtveidt, mångårig ledare i bandet Dissection. Även Nödtveidt hade, likt sin norske kollega, avtjänat fängelsestraff (1997 – 2004) för att ha varit inblandad i mord på en homosexuell man. Han tog i viss mån avstånd från denna handling senare men fortsatte dock att uttrycka gravt satanistiska och nihilistiska åsikter där han verkade vara av åsikten att mänskligheten borde utplånas. Författarna fick tag i honom precis när han var i färd med att ta konsekvenserna av sitt eget resonemang, sommaren 2006. Han lade då först ned sitt gamla band efter en uppskattad spelning på Johanneshov och därefter tog han sitt liv i augusti 2006 i samband med någon form av satanistisk ritual.

Även gruppen Shining, ledd av den likaledes dystre Niklas Kvarforth, är något i hästväg då man har som yttersta mål att få merparten av sin publik att ta livet av sig. Man delade periodvis ut rakblad på konserterna och både band och publik kunde skära sig själva under konsertens gång. Det bör tilläggas att musikerna även själva har en ytterst våldsam relation och att sammandrabbningarna är många. Flertalet av medlemmarna i The Shining har diagnoser på olika psykiska störningar.

Efter denna odyssé genom mänsklighetens mörkare sidor känns pinfärska bandet Watain närmast bleka vid en jämförelse. Det kan väl dock inte ses som helt sunt att inför varje konsert motta ruttnande djur att använda som scenrekvisita och dylika saker. Watain är dock närmast Vikingarna jämfört med Mayhem, som sagt. Överlag så är ”Blod, eld, död” ytterligt fascinerande läsning för den som vill gräva ned sig i extrem hårdrock och den filosofi som finns bakom men känsliga läsare varnas redan här. Det blir som sagt inte så mycket sex & drugs & rock’n’roll men däremot desto mer av death & drugs & black metal.