Sommaren har rullat in och även om undertecknad har varit ute i solen en del så ska det ändå jobbas en smula och därmed lyssnas på skivor. De här sista dagarna har det blivit lite av vad man kan kalla "associativt lyssnande" eller motsvarigheten till att sitta och klicka på hyperlänkar på nätet och se var man hamnar.
Det började med att jag hittade en artikel från slutet av förra året om Manchester. Därmed började jag plötsligt gräva ned mig i banden från "Madchester-eran" och det blev en väldig massa Inspiral Carpets, Charlatans, Happy Mondays och Stone Roses. Eftersom Oasis nu också kom från Manchester hamnade jag till sist även hos dem. De var ju ett britpop-band som även var polare med killarna i Chemical Brothers alltså slank en drös britpop-grupper med tillsammans med en del big beat. Jag tror jag betade av sådant som Charlatans katalog under hela 90-talet, vilken jag inte hört på förut. Ja, det var rätt mycket som jag aldrig lyssnat på förut som jag nu kunde beta av.
Igår kom de sorgliga nyheterna om Arvikafestivalens nedläggning vilket ledde till att jag, lagom då jag börjat bli trött på engelskt 90-tal, istället hamnade i exempelvis Belgien, Tyskland eller Slovenien ett litet tag. Belgien är utan tvivel det främsta moderna synthlandet.
Men igår kväll inträffade plötsligt ett nytt skifte i min sinnesstämning och jag smet i tanken över till USA i slutet av 80-talet och betar nu av de olika alternativa banden samt en hel del grunge-akter. Får väl se hur länge jag pallar med Pearl Jam, Dinosaur Jr. och allt det andra innan något nytt infall får mig att byta riktning. Men skojigt är det. Tack, Spotify.
Och det här inlägget var helt meningslöst. Men nu är det skrivet.
onsdag 29 juni 2011
tisdag 21 juni 2011
90-talet i tre kapitel.
Det är märkligt hur man, när man verkligen är väl insatt i en periods musikaliska historia, kan sitta och bena ut olika perioder med dess tendenser och stilarter lite som man exempelvis kan göra med andra världskriget (och DÄR, hösten 1942, vände det). Jag, som ju under senare år med febril möda försökt bena ut 00-talet med dess flodvåg av musik kan dock trösta mig med att jag anser mig ha närmast järnkoll på 90-talet och jag tänkte lite försiktigt dela upp det i tre kapitel så får vi väl se vad folk tycker om det. Eftersom det mesta av texten därtill handlar om England så är det ju också det som sätter rubrikerna.
Madchester/Shoegazer-eran 1988 - 1992
Det som skulle bli 90-talet började ju någon gång där när 80-talet gick in i sin hemskaste fas med alltmer tam hårdrock, alltmer fluffiga frisyrer, alltmer kassa synthexperiment från olika rockrävar och alltmer pastellfärger. Det var vid den tiden ingen som lyssnade på när Ian Brown och Geno Washington stod där någonstans i Manchester och diskuterade hur musik egentligen borde låta. Varvid Brown tog Mr. Washington på orden och satte upp en liten orkester vid namn Stone Roses. Världen sket fullkomligt i vad som hände i förfallna Manchester eller bland några obskyra DJ:s i London i ännu några år till. Men sedan small det bara till i och med ”the summer of love” 1988. Plötsligt uppmärksammades obskyra band som Happy Mondays och Stone Roses, som därtill tog den gryende dansmusiken till sig, även om de väl inte exakt spelade dansmusik själva. Housemusiken med S’Express, Bomb the Bass och övriga grupper i samma stil slog igenom och raveparty blev ett begrepp. Det här var ju även den era då skivbolaget Creation äntligen började göra sig gällande och deras flaggskepp var exempelvis Primal Scream, My Bloody Valentine och Ride. Termen ”Shoegazing” myntades i samband med My Bloody Valentine som mest stod stilla medan de riffade på och lät de långa luggarna skymma ögonen, som mest verkade vara fixerade vid de egna skorna. Samtidigt som ”Madchester” blev ett begrepp släppte även Primal Scream ”Screamadelica”, denna gudomliga sammansmältning av rock och dans och Stone Roses hade efter sin suveräna debut redan släppt singeln ”Fool’s Gold” som en försmak inför nästa album. Som en avrundning på perioden fick My Bloody Valentine äntligen ut mästerverket ”Loveless” i slutet av 1991 och därefter kom Ride en bit in på 1992 ut med ”Going Blank Again”. Madchester och Shoegazing i skön förening tycktes redo att erövra världen.
Britpop/Big Beat-eran 1992 – 1997
Men så blev det inte. Det kom aldrig något andra album med Stone Roses. Eller, det gjorde det visserligen, men först 1995 vilket i sammanhanget är en eon varvid de snabbt såg sig omsprungna av mer spännande akter. Happy Mondays hade kämpat med albumet ”Yes Please” men föll snart samman därefter. I fallet My Bloody Valentine blev det verkligen ingen mer platta. Och då menar jag det i det här fallet. Ride fick plötsligt för sig att de skulle låta som… Byrds! De släppte för all del två hyggliga album en bit in på 90-talet men inte fan lät det som Ride. Å andra sidan var det väl svårt för hela shoegazing-scenen att toppa vare sig "Loveless" eller "Going Blank Again". Primal Scream fick för sig att de var Rolling Stones anno 1972 och tappade nog en del av den publik som gillade dansrocken. Kort och gott: allt gick åt helvete. Uppmärksamheten riktades en kort period mot grungens USA även om den scenen också hade en enastående förmåga att snabbt bränna ut sig själv. Plötsligt kom en ny våg med helt nya akter indansande på den engelska scenen. Det redan några år gamla Madchester-kopiorna Blur blommade ut till något helt eget med plattorna ”Modern Life is Rubbish” och ”Parklife” medan deras arga konkurrenter i Oasis med dunder och brak klippte till med sina två första plattor 1994 – 95. Bröderna Gallaghers polare i technoduon Chemical Brothers fick ett gigantiskt genombrott med ”Exit Planet Dust” parallellt med akter som Prodigy och Underworld. För mig toppade nog 90-talet (mitt 90-talet, alltså) när jag på biografen kände igen den avslutande låten i ”Trainspotting”, Underworlds ”Born Slippy”, som jag redan hade hört i över ett halvår innan filmen fick premiär. På något vis var det verkligen ”Cool Britannia” när den solglasögonförsedde Liam Gallagher anlände till fest med premiärminister Blair. Såväl Britpop som Big Beat tycktes redo att erövra världen.
Woodstock/Live Aid-eran 1997 - 2001
Men så blev det inte. Istället upprepades de där musikaliska excesserna från t.ex. Woodstock- eller Live Aid-eran där en massa självbelåtna band framträder i stora sammanhang och alla är polare och allt är så bra samtidigt som musiken blir mer och mer ointressant. Oasis fortsatte att slå sig för bröstet och hävda att de var världens bästa band men det som först kändes skönt kaxigt kändes nu bara som tomt skryt i och med att skivorna blev sämre och sämre. Även Blur tappade greppet men räddade sig genom att ge sig in på helt andra musikaliska marker. Redan 1997 började jag notera att de älskade Chemical Brothers upprepade sig en smula då de för andra gången spelade in en låt med Noel Gallagher på sång. Även Big Beat-grupperna trampade mer och mer vatten, även om man kanske inte märkte det riktigt ännu. Istället kunde såväl Oasis och deras polare i Chemical Brothers få turnera på arenor ett tag innan kreativiteten alldeles gick i stå. Kort och gott: allt gick åt helvete. Och man kan väl avrunda 90-talet med de kollapsande tornen i New York, en händelse som tydligen tog död på 90-talsironin. Jag vill dock hävda att det som snarare tog död på satir och ironi á la 90-tal är det faktum att det under 00-talet blev allt svårare att skilja mellan satir och realitet. Men det är en annan historia.
Madchester/Shoegazer-eran 1988 - 1992
Det som skulle bli 90-talet började ju någon gång där när 80-talet gick in i sin hemskaste fas med alltmer tam hårdrock, alltmer fluffiga frisyrer, alltmer kassa synthexperiment från olika rockrävar och alltmer pastellfärger. Det var vid den tiden ingen som lyssnade på när Ian Brown och Geno Washington stod där någonstans i Manchester och diskuterade hur musik egentligen borde låta. Varvid Brown tog Mr. Washington på orden och satte upp en liten orkester vid namn Stone Roses. Världen sket fullkomligt i vad som hände i förfallna Manchester eller bland några obskyra DJ:s i London i ännu några år till. Men sedan small det bara till i och med ”the summer of love” 1988. Plötsligt uppmärksammades obskyra band som Happy Mondays och Stone Roses, som därtill tog den gryende dansmusiken till sig, även om de väl inte exakt spelade dansmusik själva. Housemusiken med S’Express, Bomb the Bass och övriga grupper i samma stil slog igenom och raveparty blev ett begrepp. Det här var ju även den era då skivbolaget Creation äntligen började göra sig gällande och deras flaggskepp var exempelvis Primal Scream, My Bloody Valentine och Ride. Termen ”Shoegazing” myntades i samband med My Bloody Valentine som mest stod stilla medan de riffade på och lät de långa luggarna skymma ögonen, som mest verkade vara fixerade vid de egna skorna. Samtidigt som ”Madchester” blev ett begrepp släppte även Primal Scream ”Screamadelica”, denna gudomliga sammansmältning av rock och dans och Stone Roses hade efter sin suveräna debut redan släppt singeln ”Fool’s Gold” som en försmak inför nästa album. Som en avrundning på perioden fick My Bloody Valentine äntligen ut mästerverket ”Loveless” i slutet av 1991 och därefter kom Ride en bit in på 1992 ut med ”Going Blank Again”. Madchester och Shoegazing i skön förening tycktes redo att erövra världen.
Britpop/Big Beat-eran 1992 – 1997
Men så blev det inte. Det kom aldrig något andra album med Stone Roses. Eller, det gjorde det visserligen, men först 1995 vilket i sammanhanget är en eon varvid de snabbt såg sig omsprungna av mer spännande akter. Happy Mondays hade kämpat med albumet ”Yes Please” men föll snart samman därefter. I fallet My Bloody Valentine blev det verkligen ingen mer platta. Och då menar jag det i det här fallet. Ride fick plötsligt för sig att de skulle låta som… Byrds! De släppte för all del två hyggliga album en bit in på 90-talet men inte fan lät det som Ride. Å andra sidan var det väl svårt för hela shoegazing-scenen att toppa vare sig "Loveless" eller "Going Blank Again". Primal Scream fick för sig att de var Rolling Stones anno 1972 och tappade nog en del av den publik som gillade dansrocken. Kort och gott: allt gick åt helvete. Uppmärksamheten riktades en kort period mot grungens USA även om den scenen också hade en enastående förmåga att snabbt bränna ut sig själv. Plötsligt kom en ny våg med helt nya akter indansande på den engelska scenen. Det redan några år gamla Madchester-kopiorna Blur blommade ut till något helt eget med plattorna ”Modern Life is Rubbish” och ”Parklife” medan deras arga konkurrenter i Oasis med dunder och brak klippte till med sina två första plattor 1994 – 95. Bröderna Gallaghers polare i technoduon Chemical Brothers fick ett gigantiskt genombrott med ”Exit Planet Dust” parallellt med akter som Prodigy och Underworld. För mig toppade nog 90-talet (mitt 90-talet, alltså) när jag på biografen kände igen den avslutande låten i ”Trainspotting”, Underworlds ”Born Slippy”, som jag redan hade hört i över ett halvår innan filmen fick premiär. På något vis var det verkligen ”Cool Britannia” när den solglasögonförsedde Liam Gallagher anlände till fest med premiärminister Blair. Såväl Britpop som Big Beat tycktes redo att erövra världen.
Woodstock/Live Aid-eran 1997 - 2001
Men så blev det inte. Istället upprepades de där musikaliska excesserna från t.ex. Woodstock- eller Live Aid-eran där en massa självbelåtna band framträder i stora sammanhang och alla är polare och allt är så bra samtidigt som musiken blir mer och mer ointressant. Oasis fortsatte att slå sig för bröstet och hävda att de var världens bästa band men det som först kändes skönt kaxigt kändes nu bara som tomt skryt i och med att skivorna blev sämre och sämre. Även Blur tappade greppet men räddade sig genom att ge sig in på helt andra musikaliska marker. Redan 1997 började jag notera att de älskade Chemical Brothers upprepade sig en smula då de för andra gången spelade in en låt med Noel Gallagher på sång. Även Big Beat-grupperna trampade mer och mer vatten, även om man kanske inte märkte det riktigt ännu. Istället kunde såväl Oasis och deras polare i Chemical Brothers få turnera på arenor ett tag innan kreativiteten alldeles gick i stå. Kort och gott: allt gick åt helvete. Och man kan väl avrunda 90-talet med de kollapsande tornen i New York, en händelse som tydligen tog död på 90-talsironin. Jag vill dock hävda att det som snarare tog död på satir och ironi á la 90-tal är det faktum att det under 00-talet blev allt svårare att skilja mellan satir och realitet. Men det är en annan historia.
fredag 17 juni 2011
Segerns sötma.
Terminsavslutningen för Creppy Quizz visade sig för vår del få en något oväntad vändning. Undertecknad var annars en smula bekymrad över hur det skulle gå på matchen då han hade räknat med att vara smått ur slag på grund av avlägsnandet av en visdomstand dagen innan. Ingreppet visade sig dock ta tio sekunder (tänk vad en tandläkare kan göra med ett stämjärn... det såg i alla fall ut som ett stämjärn) och det kändes knappt efteråt. Fick även med mig underverket hem i en burk och kanske visade det sig vara en lyckotand, vad vet jag.
En regnig torsdag förmiddag övergick i hejdundrade sommarväder och det var med gott mod som krönikören sammanstrålade med Tomas på Öster där vi kunde föra djupa diskussioner om The Clash eller om Newcastles (laget, inte ölen) fortlöpande självförnedring. Saken blev inte sämre av att vår evigt repande basist Kennet i afton slöt upp varvid vi var fulltaliga och i gammal god form.
Tinka hade sagt att det skulle bli lite svårare än vanligt och därtill var jag även en smula avvaktande kring hård konkurrens från en del andra lag. Inte minst då det även dök upp ett antal nya personer denna afton. Sådant är alltid roligt men det innebär också att man får svårare att veta vem som tar hem det. Någon av de nya kunde ju ha varit en dark horse av guds nåde.
"Vem ska bort" visade sig faktiskt vara svårare än vanligt men sedan "hände plötsligt något i hörnet" (som en av våra konkurrenter sade) då vi ryckte mot slutet. Det är möjligt att det var döden som hjälpte oss eftersom vi så gott som spikade lappen med kändisarnas dödsorsaker. Känner man till makabra detaljer som att Sam Cooke blev skjuten i magen av en hotellportier eller rentav sett fotot på när räddningspersonal fiskar upp den arme Otis Redding ur en sjö, ännu sittande i sitt flygsäte, så är det givna poäng.
Vi glänste alla under kvällen. Kjelle och Tomas kunde efter viss diskussion pricka in rätt Turbonegro-album och jag märkte att mitt träningslyssnade givit resultat då jag satt både senaste plattan med Fleet Foxes och, närmast på reflex, senaste med Teenage Fanclub. Och så sägs det att man inte kan plugga i dessa tävlingar...?
Jublet från vårt bord visste inga gränser (som det brukar heta) då vi efter en rafflande uppläsning från Tinka tog hem hela rasket med 103 poäng mot 94 för tvåan, Lag Gnu, och 91 poäng för tredjelaget Prettoballarna (för övrigt lätt kvällens bästa namn). Nu skulle ju merparten av oss (läs: alla) upp och jobba dagen därpå så vi skingrades rätt snabbt efteråt även om jag och Kennet firade med en enkel burgare och diskuterade reggae. Och eftersom det nu även är sommaruppehåll lär Visbys vackraste pokal pryda mitt hallgolv till september eller däromkring...
I vilket fall var det här vår första seger i någon form av musiktävling överhuvud sedan 25 mars 2009 så det var i sanning välkommet. Inte minst när tävlingen hade utannonserats som lite extra svår. Tuppkammen växer alltid en smula av segerns sötma. Och som vanligt tack till Tinka för en kanontävling, trots viss tidspress för hans del. Några av oss leker rentav med tanken på att själva bidra med något till hösten. Vi får väl se.
En regnig torsdag förmiddag övergick i hejdundrade sommarväder och det var med gott mod som krönikören sammanstrålade med Tomas på Öster där vi kunde föra djupa diskussioner om The Clash eller om Newcastles (laget, inte ölen) fortlöpande självförnedring. Saken blev inte sämre av att vår evigt repande basist Kennet i afton slöt upp varvid vi var fulltaliga och i gammal god form.
Tinka hade sagt att det skulle bli lite svårare än vanligt och därtill var jag även en smula avvaktande kring hård konkurrens från en del andra lag. Inte minst då det även dök upp ett antal nya personer denna afton. Sådant är alltid roligt men det innebär också att man får svårare att veta vem som tar hem det. Någon av de nya kunde ju ha varit en dark horse av guds nåde.
"Vem ska bort" visade sig faktiskt vara svårare än vanligt men sedan "hände plötsligt något i hörnet" (som en av våra konkurrenter sade) då vi ryckte mot slutet. Det är möjligt att det var döden som hjälpte oss eftersom vi så gott som spikade lappen med kändisarnas dödsorsaker. Känner man till makabra detaljer som att Sam Cooke blev skjuten i magen av en hotellportier eller rentav sett fotot på när räddningspersonal fiskar upp den arme Otis Redding ur en sjö, ännu sittande i sitt flygsäte, så är det givna poäng.
Vi glänste alla under kvällen. Kjelle och Tomas kunde efter viss diskussion pricka in rätt Turbonegro-album och jag märkte att mitt träningslyssnade givit resultat då jag satt både senaste plattan med Fleet Foxes och, närmast på reflex, senaste med Teenage Fanclub. Och så sägs det att man inte kan plugga i dessa tävlingar...?
Jublet från vårt bord visste inga gränser (som det brukar heta) då vi efter en rafflande uppläsning från Tinka tog hem hela rasket med 103 poäng mot 94 för tvåan, Lag Gnu, och 91 poäng för tredjelaget Prettoballarna (för övrigt lätt kvällens bästa namn). Nu skulle ju merparten av oss (läs: alla) upp och jobba dagen därpå så vi skingrades rätt snabbt efteråt även om jag och Kennet firade med en enkel burgare och diskuterade reggae. Och eftersom det nu även är sommaruppehåll lär Visbys vackraste pokal pryda mitt hallgolv till september eller däromkring...
I vilket fall var det här vår första seger i någon form av musiktävling överhuvud sedan 25 mars 2009 så det var i sanning välkommet. Inte minst när tävlingen hade utannonserats som lite extra svår. Tuppkammen växer alltid en smula av segerns sötma. Och som vanligt tack till Tinka för en kanontävling, trots viss tidspress för hans del. Några av oss leker rentav med tanken på att själva bidra med något till hösten. Vi får väl se.
onsdag 1 juni 2011
Hårdrock är kärlek.
En ensam liten rootmosare hade gått på konsert och tankspridd som han var trodde han först att han inte skulle känna särskilt många på evenemanget. Huvudakten var Mustasch och han noterade även att lokalen var full med personer som såg ganska tuffa ut. Men bara på ytan. För stämningen kvällen igenom var älskvärd och vänlig, nästan kärleksfull som vår lille rootmosare upplevde det. Folk som han knappt kände kom fram och dunkade honom i ryggen och klappade om honom och ville bjuda på öl. Och han träffade MASSVIS med människor han kände, kanske fler än på någon konsert på mycket länge.
Första delen av kvällen tillbringade vår lille rootmosare på altanen där han pratade länge och väl med gamla vänner, exempelvis sådana som han en gång för länge sedan (när han var mycket liten) brukade åka på festival med. Han pratade även om väldigt viktiga saker med Visbys meste och snällaste hårdrockare. Och hann han per sms trösta en vän som förklarade att livet var slut därför att hon lagt av cigaretter.
Sen blev det än mer kärlek (eller gemenskap?) när de stora tuffa pojkarna från den stad som givit oss Ingvar Oldsberg, Glenn Hysén, Sten-Åke Cederhök, Nationalteatern och Weiron i ottan började spela sin hårdrock. Vår rootmosare tyckte det var roligt att de inledde konserten med Eurovisionsschlagermelodin. Alla sånger kände han nu inte igen, men många nog. Gemenskapen var stark då bandet mer eller mindre dompterade publiken och fick dem att sjunga med i alla möjliga påhittade texter om att alkohol är gott och allt var det nu påstods från scenen. Ljudet var för övrigt också rätt bra, tyckte vår lille rootmosare.
När så orkestern hade slutat spela blev det av någon anledning mer samvaro på altanen och vår lille hjälte träffade ännu fler människor som han inte hade talat med på väldigt länge och det blev många roliga och bra diskussioner. Och efter det så fick de trevliga männen i Stero Generator upp på scenen och gjorde sin andra konsert i grannlaget på bara fyra dagar. Men det var en mycket trevlig repris och så fick vår rootmosare göra high five med medlemmarna när de gick av scenen. Det tyckte han var häftigt och rock'n'roll. Och det var kärlek i lokalen ånyo.
Sen gick vår rootmosare hem för att sova i ett vackert och somrigt Visby och han var på vägen så snäll så han hjälpte några människor i en husbil att hitta till sin camping. Snipp snapp snut så var denna saga slut.
Första delen av kvällen tillbringade vår lille rootmosare på altanen där han pratade länge och väl med gamla vänner, exempelvis sådana som han en gång för länge sedan (när han var mycket liten) brukade åka på festival med. Han pratade även om väldigt viktiga saker med Visbys meste och snällaste hårdrockare. Och hann han per sms trösta en vän som förklarade att livet var slut därför att hon lagt av cigaretter.
Sen blev det än mer kärlek (eller gemenskap?) när de stora tuffa pojkarna från den stad som givit oss Ingvar Oldsberg, Glenn Hysén, Sten-Åke Cederhök, Nationalteatern och Weiron i ottan började spela sin hårdrock. Vår rootmosare tyckte det var roligt att de inledde konserten med Eurovisionsschlagermelodin. Alla sånger kände han nu inte igen, men många nog. Gemenskapen var stark då bandet mer eller mindre dompterade publiken och fick dem att sjunga med i alla möjliga påhittade texter om att alkohol är gott och allt var det nu påstods från scenen. Ljudet var för övrigt också rätt bra, tyckte vår lille rootmosare.
När så orkestern hade slutat spela blev det av någon anledning mer samvaro på altanen och vår lille hjälte träffade ännu fler människor som han inte hade talat med på väldigt länge och det blev många roliga och bra diskussioner. Och efter det så fick de trevliga männen i Stero Generator upp på scenen och gjorde sin andra konsert i grannlaget på bara fyra dagar. Men det var en mycket trevlig repris och så fick vår rootmosare göra high five med medlemmarna när de gick av scenen. Det tyckte han var häftigt och rock'n'roll. Och det var kärlek i lokalen ånyo.
Sen gick vår rootmosare hem för att sova i ett vackert och somrigt Visby och han var på vägen så snäll så han hjälpte några människor i en husbil att hitta till sin camping. Snipp snapp snut så var denna saga slut.
söndag 29 maj 2011
Och så var det 1989.
Henrik Schyffert raljerade ju i sin gudabenånade show "The 90's - ett försvarstal" om varför exempelvis Ulf Lundell var klädd som man var runt 1975. Förklaringen låg i att det var då Uffe hade haft det som mysigast och likt många andra gick han hela tiden och väntade på att den där sköna perioden skulle komma tillbaka. "Men det blir aldrig lika mysigt igen", konstaterade den 90-talsnostalgiske Schyffert. Och det där verkade även stämma in på Electric Boys igår. Men vi backar bandet lite först.
En sällsynt rå förmiddag hade plötsligt ersatts av sol och värme och efter att, min vana trogen, ha legat i badkaret och filosoferat till tonerna av "Tonight's the Night" förpassade sig jag och Tomas till Kjelle för lite samvaro. Efter en god stund med pizza på inglasad balkong (vilket kändes väldigt somrigt) lyckades vi på rekordtid dra igenom 56 låtar i vår interna lilla tävling innan vi såg "Pink Floyd möter Led Zeppelin", d.v.s Champions League-finalen där maskinen från Katalonien vingklippte maskinen från Yorkshire.
Därefter tog vi oss ned till Hamnplan 5 och kunde med glädje konstatera att förbandet, Stereo Generator, inte hade klivit på än. Vi kunde därmed som vanligt (höll jag på att säga) få avnjuta en skön blandning av post-grunge och äkta sjuttiotalshårdrock (är det inte lite Heep-varning på dem numera) och därtill med bra ljud, vilket inte händer på alla konserter. Med tanke på kvällens huvudgäster var Stereo Generator mer än väl lämpade som uppvärmningsakt.
Jag trodde att jag bara hade sett Electic Boys en gång förut (på någon festival, Hultsfred 1993 enligt mina anteckningar) men det visade sig att de även hade varit förband till Metallica på stadion 30 maj 1993. Jag minns absolut ingenting av dessa framträdanden men så är det också 18 år sedan. På Metallica satt man förmodligen mest och väntade på dels Suicidal Tendencies och därefter huvudakten.
Bandet gick i alla fall på något efter 00 och vips så var det 1989 igen. För det var som om ingenting hade hänt. Conny Bloom hade fortfarande sin sköna sjuttiotalsutstyrsel med smycken och uppknäppt skjorta och övriga medlemmar hade liknande munderingar. Tiden tycktes på något vis ha stått stilla. Och det gällde även den nya musik man nu spelat in vilken helt klart flöt bra ihop med det nya materialet. Det var omisskänligt Electric Boys-sound och bandet jobbade hårt för publiken som ändå var en smula gles längre bak i lokalen. Men det syntes förmodligen inte från scenen. Bloom var rentav uppe och sprang på bardisken så att det skulle bli lite extra rock'n'roll över det hela.
Denna kväll var det visst två större musikevenemang jämte detta på ön. Dels något Slite och dels något på Wisby Strand. Det är rätt märkligt hur saker kan krocka även om det onekligen kan vara svårt att synka på det rätt evenemangstäta Gotland. Kunde dock gärna ha fått kommit lite mer folk på Electric Boys även om det dock inte var på pinsamt låg nivå. Allt som allt var det helt OK och det var kul att se en grupp som på något vis inte verkade ha åldrats, på gott och ont.
En sällsynt rå förmiddag hade plötsligt ersatts av sol och värme och efter att, min vana trogen, ha legat i badkaret och filosoferat till tonerna av "Tonight's the Night" förpassade sig jag och Tomas till Kjelle för lite samvaro. Efter en god stund med pizza på inglasad balkong (vilket kändes väldigt somrigt) lyckades vi på rekordtid dra igenom 56 låtar i vår interna lilla tävling innan vi såg "Pink Floyd möter Led Zeppelin", d.v.s Champions League-finalen där maskinen från Katalonien vingklippte maskinen från Yorkshire.
Därefter tog vi oss ned till Hamnplan 5 och kunde med glädje konstatera att förbandet, Stereo Generator, inte hade klivit på än. Vi kunde därmed som vanligt (höll jag på att säga) få avnjuta en skön blandning av post-grunge och äkta sjuttiotalshårdrock (är det inte lite Heep-varning på dem numera) och därtill med bra ljud, vilket inte händer på alla konserter. Med tanke på kvällens huvudgäster var Stereo Generator mer än väl lämpade som uppvärmningsakt.
Jag trodde att jag bara hade sett Electic Boys en gång förut (på någon festival, Hultsfred 1993 enligt mina anteckningar) men det visade sig att de även hade varit förband till Metallica på stadion 30 maj 1993. Jag minns absolut ingenting av dessa framträdanden men så är det också 18 år sedan. På Metallica satt man förmodligen mest och väntade på dels Suicidal Tendencies och därefter huvudakten.
Bandet gick i alla fall på något efter 00 och vips så var det 1989 igen. För det var som om ingenting hade hänt. Conny Bloom hade fortfarande sin sköna sjuttiotalsutstyrsel med smycken och uppknäppt skjorta och övriga medlemmar hade liknande munderingar. Tiden tycktes på något vis ha stått stilla. Och det gällde även den nya musik man nu spelat in vilken helt klart flöt bra ihop med det nya materialet. Det var omisskänligt Electric Boys-sound och bandet jobbade hårt för publiken som ändå var en smula gles längre bak i lokalen. Men det syntes förmodligen inte från scenen. Bloom var rentav uppe och sprang på bardisken så att det skulle bli lite extra rock'n'roll över det hela.
Denna kväll var det visst två större musikevenemang jämte detta på ön. Dels något Slite och dels något på Wisby Strand. Det är rätt märkligt hur saker kan krocka även om det onekligen kan vara svårt att synka på det rätt evenemangstäta Gotland. Kunde dock gärna ha fått kommit lite mer folk på Electric Boys även om det dock inte var på pinsamt låg nivå. Allt som allt var det helt OK och det var kul att se en grupp som på något vis inte verkade ha åldrats, på gott och ont.
lördag 28 maj 2011
Att bli omkörd.
I en intervju som Roger Waters gav 1992 hade han frågat "när var punkeran?". Waters är, trots sin bistra uppsyn, faktiskt en man som kan skoja till det när han så vill men denna gång var han helt klart allvarlig. Det är för all del lätt att raljera kring detta men 1977 var Waters gift med en medlem av den brittiska aristokratin och bodde i ett stort gods på landet. Han lyssnade förmodligen inte på så mycket musik utöver sin egen och läste troligen inte heller rockpressen eftersom den sedan flera år haft för vana att skriva ned Pink Floyd, delvis beroende på att gruppen ofta gav blanka tusan i intervjuer och att överhuvudtaget framträda inför pressen. När plattan "Animals" släpptes i början av 1977 skickade man dit fyra skyltdockor som skulle representera gruppen.
Och ändå ligger det en besk ironi över det hela. Den grupp som kanske mer än någon annan personifierade undergroundscenen i London 1966 - 67 och som därefter var, om inte underground så i alla fall ett redigt kultband fram till 1973 hade totalt tappat kontakten med det som var nytt tio år senare efter att man själva startat. Och det är förmodligen inte så konstigt. Det är egentligen rätt få artister eller band som förblir extremt creddiga eller trendiga någon längre tid. Undantag är ju namn som Paul Weller eller David Bowie som av sina fans utmålas som några slags trendsetters fast de inte längre har så bra koll.
Kanske fanns det alltså fog för viss kritik från punkrörelsen mot grupper som just Pink Floyd. Medan Phil Lynnott gick på fest med punkarna och Pete Townshend muckade med dem från scenen och uppmanade "any loudmouther git" som vågade att sno hans gitarr och Pink Floyds trummis Nick Mason via märkliga turer rentav producerade The Damned så ägnade sig Waters åt att skälla ut sin publik och rentav (bokstavligen) spotta dem i ansiktet för att de var för stökiga på hans konserter. Ungefär precis det där som utmärkte en odräglig rockstjärna.
Vissa andra har lyckats med att få till en enastående brist på timing. Guns'n'Roses såg en kort tid ut att kunna lägga hela världen för sina fötter och helt och hållet styra den musikaliska utvecklingen. Så stora var de där runt 1988. Och låt oss vara ärliga: deras rykte vilar egentligen, när man tittar närmare på det hela, nästan helt och hållet på "Appetite for Destruction" som kanske var en av de fyra eller fem bästa rockplattorna under 80-talet. Med en inte värst nyskapande men dock organiskt saftigt korsning mellan hårdare blues och lättare metal och med osminkat ärliga texter om det hårda livet i Los Angeles golvade G'n'R musikvärlden.
Men sedan kom bakslaget i och med en kombination av inre förfall och olyckliga musikaliska konjunkturer. Hårdrocksklimatet hann ändra sig redan under åren 1988 - 91 och därefter visade sig de kommande dubbelalbumen "Use Your Illusion 1 - 2" innehålla rätt många utfyllnadslåtar samtidigt som Axl W Rose med pompösa nummer som "November Rain" kom ut som Queen-fan (och Queen var, även om alla verkar ha glömt det nu, en så o-creddig grupp som möjligt var innan Freddie Mercury gick till de sälla jaktmarkerna). Plattorna släpptes 13 september 1991 och blott 11 dagar senare, 24 september 1991, släppte Nirvara "Nevermind". Och i ett huj var Guns'n'Roses omsprungna.
Det ska påpekas att G'n'R inte behövde klaga. De var så pass stora så att det maskineri som gruppen nu hade blivit rullade på under hela 1992 - 93 trots hotet från Seattle. Värre var det för mer tramsiga glammetalband som Poison som gick på pumpen så det sjöng om det. Deras machoposer med idel texter om brudar och fest framstod plötsligt som helt ute jämfört med de dunkla och introverta texterna hos de så mycket mer spännande grunge-banden. Nirvana leddes av en man som därtill vågat spraya "homosex rules" på en byggnad i sin egen småstad och som kunde framträda i klänning eller kyssa sin gitarrist på scenen, allt i ett medvetet försök att helt ta avstånd från den ofta misogyna och grovt grabbiga rocken i Los Angeles.
Men det sved säkert i skinnet på Axl Rose även om hans grupp fortsatte vara framgångsrik. Därför framstod det nog även osm lite desperat när han redan hösten 1991 började intressera sig för den andra stora våg som bröt fram inom den hårdare musiken vid samma tid: indusrirock. Han bjöd exempelvis in Nine Inch Nails att agera förband till Guns och Skid Row vilket sångaren Trent Reznor beskrivit som en vedervärdig upplevelser eftersom pybliken hatade dem. Därefter plockade Rose in det som blivit över från grupper som Marilyn Manson i takt med att han började kicka medlemmar ur det ursprungliga G'n'R. Men för samtiden framstod det nog inte som att han var genuint intresserad av ny musik utan mer som grov opportunism, lite i stil med när Bowie 1997 utgav en drum'n'bass-platta, tre år efter att denna stil slagit igenom. Därefter tappade Rose helt greppet. Och han märkte det förmodligen inte ens. Man gör ju som regel inte det.
Och ikväll blir det frågesport internt inom Rootmoset och därefter konsert med ett annat band som kunde ha blivit något större än vad de blev där i slutet av 80-talet.
Och ändå ligger det en besk ironi över det hela. Den grupp som kanske mer än någon annan personifierade undergroundscenen i London 1966 - 67 och som därefter var, om inte underground så i alla fall ett redigt kultband fram till 1973 hade totalt tappat kontakten med det som var nytt tio år senare efter att man själva startat. Och det är förmodligen inte så konstigt. Det är egentligen rätt få artister eller band som förblir extremt creddiga eller trendiga någon längre tid. Undantag är ju namn som Paul Weller eller David Bowie som av sina fans utmålas som några slags trendsetters fast de inte längre har så bra koll.
Kanske fanns det alltså fog för viss kritik från punkrörelsen mot grupper som just Pink Floyd. Medan Phil Lynnott gick på fest med punkarna och Pete Townshend muckade med dem från scenen och uppmanade "any loudmouther git" som vågade att sno hans gitarr och Pink Floyds trummis Nick Mason via märkliga turer rentav producerade The Damned så ägnade sig Waters åt att skälla ut sin publik och rentav (bokstavligen) spotta dem i ansiktet för att de var för stökiga på hans konserter. Ungefär precis det där som utmärkte en odräglig rockstjärna.
Vissa andra har lyckats med att få till en enastående brist på timing. Guns'n'Roses såg en kort tid ut att kunna lägga hela världen för sina fötter och helt och hållet styra den musikaliska utvecklingen. Så stora var de där runt 1988. Och låt oss vara ärliga: deras rykte vilar egentligen, när man tittar närmare på det hela, nästan helt och hållet på "Appetite for Destruction" som kanske var en av de fyra eller fem bästa rockplattorna under 80-talet. Med en inte värst nyskapande men dock organiskt saftigt korsning mellan hårdare blues och lättare metal och med osminkat ärliga texter om det hårda livet i Los Angeles golvade G'n'R musikvärlden.
Men sedan kom bakslaget i och med en kombination av inre förfall och olyckliga musikaliska konjunkturer. Hårdrocksklimatet hann ändra sig redan under åren 1988 - 91 och därefter visade sig de kommande dubbelalbumen "Use Your Illusion 1 - 2" innehålla rätt många utfyllnadslåtar samtidigt som Axl W Rose med pompösa nummer som "November Rain" kom ut som Queen-fan (och Queen var, även om alla verkar ha glömt det nu, en så o-creddig grupp som möjligt var innan Freddie Mercury gick till de sälla jaktmarkerna). Plattorna släpptes 13 september 1991 och blott 11 dagar senare, 24 september 1991, släppte Nirvara "Nevermind". Och i ett huj var Guns'n'Roses omsprungna.
Det ska påpekas att G'n'R inte behövde klaga. De var så pass stora så att det maskineri som gruppen nu hade blivit rullade på under hela 1992 - 93 trots hotet från Seattle. Värre var det för mer tramsiga glammetalband som Poison som gick på pumpen så det sjöng om det. Deras machoposer med idel texter om brudar och fest framstod plötsligt som helt ute jämfört med de dunkla och introverta texterna hos de så mycket mer spännande grunge-banden. Nirvana leddes av en man som därtill vågat spraya "homosex rules" på en byggnad i sin egen småstad och som kunde framträda i klänning eller kyssa sin gitarrist på scenen, allt i ett medvetet försök att helt ta avstånd från den ofta misogyna och grovt grabbiga rocken i Los Angeles.
Men det sved säkert i skinnet på Axl Rose även om hans grupp fortsatte vara framgångsrik. Därför framstod det nog även osm lite desperat när han redan hösten 1991 började intressera sig för den andra stora våg som bröt fram inom den hårdare musiken vid samma tid: indusrirock. Han bjöd exempelvis in Nine Inch Nails att agera förband till Guns och Skid Row vilket sångaren Trent Reznor beskrivit som en vedervärdig upplevelser eftersom pybliken hatade dem. Därefter plockade Rose in det som blivit över från grupper som Marilyn Manson i takt med att han började kicka medlemmar ur det ursprungliga G'n'R. Men för samtiden framstod det nog inte som att han var genuint intresserad av ny musik utan mer som grov opportunism, lite i stil med när Bowie 1997 utgav en drum'n'bass-platta, tre år efter att denna stil slagit igenom. Därefter tappade Rose helt greppet. Och han märkte det förmodligen inte ens. Man gör ju som regel inte det.
Och ikväll blir det frågesport internt inom Rootmoset och därefter konsert med ett annat band som kunde ha blivit något större än vad de blev där i slutet av 80-talet.
fredag 27 maj 2011
Att bena ut 00-talet.
Undertecknad sitter och försöker få någon slags överblick över det där decenniet där han på allvar tappade kollen på de större strömningarna och tendenserna inom musiken vilket knappast underlättas av att nämnda decennium, 00-talet, var mer plottrigt och fragmentariskt än något annat musikdecennium.
Var ska man börja? Det som ända sedan slutet av 60-talet kallats "teenybopper" (läs: den mest utslätade skvalpopen) fick ju något av en renässans i och med Britney Spears, Christina Aguilera med flera. En massa pojkband hankade sig väl också in på 00-talet (även om de kanske haft sina glansdagar på 90-talet... men vad vet jag?). Därtill var det som tyvärr ska kallas R'n'B mer stabilt än någonsin. LÄtta saker som Beyoncé eller den utslätade hip hop som hennes make Jay-Z och hans polare Kanye West spelade. Fast jag gillar nog ändå den så kallade "neo-soul" (Erika Badyuh, John Legend m.fl.) som verkade träna fram under senare delen av 00-talet.
Vidare blev rockmusiken mer konservativ för att mot slutet av decenniet anta rent arkaiska tendenser. Men medans banden på 90-talet verkade influerade av 60-talet så var banden på 00-talet mer inspirerade av 70-talet, i alla fall i USA. Det var kanske i England som man var mer inspirerade av 80-talet? I början av 00-taletskulle konservativa namn som The Strokes, White Stripes och Black Keys rädda rocken, som det hette. Wilco verkade bli ett av de mest betydelsefulla banden under 00-talet och sen följde namn som My Morning Jacket, Bon Iver, Iron & Wine, Okkervil River, med flera, med flera.
Jämte Wilco var kanske Foo Fighters ett av de viktigare namnen eftersom de banade vägen för det vi kan kalla "post-grunge". Creed och alla de här banden som låtar närmast pastischartat som sämre upplagor av Soundgarden, Alice och alla de andra och där framför allt sångarna är intill förväxling lika.
EMO: denna musikstil som är så svår att sätta fingret och som kommit att bli både älskad och hatad under 00-talet. Själv tycker jag de olika grupperna mer förenas i någon slags attityd snarare än rent musikaliskt. Jag tror inte att jag med lätthet skulle kunna känna igen ett EMO-band rakt upp och ned. Jag har dock en otäck känsla av att det är satan själv, d.v.s. Manic Street Preachers, som influerat band som My Chemical Romance, Funeral for a Friend och allt vad de heter.
Beloved England då? Några slags arvtagare till britpopen som dock verkade mer inspirerade av 70- och 80-tal med namn som British Seapower, Kaiser Chiefs, Franz Ferdinand, Libertines, Arctic Monkeys. För min del helt OK musik även om den inte levererade något nytt utan mest upprätthöll en god tradition.
Det creddiga återfanns väl på skivbolaget DFA med namn som LCD Soundsystem och en rad andra elektroniska akter. DFA var långt ifrån lika spännande som, säg, Warp på 90-talet men det har fått duga som substitut så länge. Det är väl ungefär så här spännande dansmusken blev under 00-talet.
Och vidare? Vad har jag glömt? Strömningar, stilar, artister från 00-talet? Ni som läser bloggen får så gärna komma med förslag.
Var ska man börja? Det som ända sedan slutet av 60-talet kallats "teenybopper" (läs: den mest utslätade skvalpopen) fick ju något av en renässans i och med Britney Spears, Christina Aguilera med flera. En massa pojkband hankade sig väl också in på 00-talet (även om de kanske haft sina glansdagar på 90-talet... men vad vet jag?). Därtill var det som tyvärr ska kallas R'n'B mer stabilt än någonsin. LÄtta saker som Beyoncé eller den utslätade hip hop som hennes make Jay-Z och hans polare Kanye West spelade. Fast jag gillar nog ändå den så kallade "neo-soul" (Erika Badyuh, John Legend m.fl.) som verkade träna fram under senare delen av 00-talet.
Vidare blev rockmusiken mer konservativ för att mot slutet av decenniet anta rent arkaiska tendenser. Men medans banden på 90-talet verkade influerade av 60-talet så var banden på 00-talet mer inspirerade av 70-talet, i alla fall i USA. Det var kanske i England som man var mer inspirerade av 80-talet? I början av 00-taletskulle konservativa namn som The Strokes, White Stripes och Black Keys rädda rocken, som det hette. Wilco verkade bli ett av de mest betydelsefulla banden under 00-talet och sen följde namn som My Morning Jacket, Bon Iver, Iron & Wine, Okkervil River, med flera, med flera.
Jämte Wilco var kanske Foo Fighters ett av de viktigare namnen eftersom de banade vägen för det vi kan kalla "post-grunge". Creed och alla de här banden som låtar närmast pastischartat som sämre upplagor av Soundgarden, Alice och alla de andra och där framför allt sångarna är intill förväxling lika.
EMO: denna musikstil som är så svår att sätta fingret och som kommit att bli både älskad och hatad under 00-talet. Själv tycker jag de olika grupperna mer förenas i någon slags attityd snarare än rent musikaliskt. Jag tror inte att jag med lätthet skulle kunna känna igen ett EMO-band rakt upp och ned. Jag har dock en otäck känsla av att det är satan själv, d.v.s. Manic Street Preachers, som influerat band som My Chemical Romance, Funeral for a Friend och allt vad de heter.
Beloved England då? Några slags arvtagare till britpopen som dock verkade mer inspirerade av 70- och 80-tal med namn som British Seapower, Kaiser Chiefs, Franz Ferdinand, Libertines, Arctic Monkeys. För min del helt OK musik även om den inte levererade något nytt utan mest upprätthöll en god tradition.
Det creddiga återfanns väl på skivbolaget DFA med namn som LCD Soundsystem och en rad andra elektroniska akter. DFA var långt ifrån lika spännande som, säg, Warp på 90-talet men det har fått duga som substitut så länge. Det är väl ungefär så här spännande dansmusken blev under 00-talet.
Och vidare? Vad har jag glömt? Strömningar, stilar, artister från 00-talet? Ni som läser bloggen får så gärna komma med förslag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)