måndag 28 juni 2010
Sommaruppehåll...
Rootmoset kan sägas ha en smula sommaruppehåll men vi passar härmed på att avfärda alla rykten om att vi skulle ha splittrats. Nya framträdanden kommer att göras till hösten och troligen gör vi säkert någon privatspelning i juli eller augusti (läs: tävlingar för varandra). Själv läser författaren just nu Stephen Davis bok om Guns N' Roses och försöker lyssna in sig på det första halvåret av 10-talet.
onsdag 9 juni 2010
Tre månaders abstinens...
"Vi ses i september" ljöd det då vi igår avtågade från creperiet efter en trevlig tävling där vi slutade som tvåa. Så nu har man alltså tre månaders abstinens efter musiktävlingar framför sig. Vi får väl ordna några privata sådana.
Arrangemanget igår var annars väldigt trevligt (tack, Simon!) även om vi formligen krossade både 00-tal och svenskt där vi ofta inte kände igen någonting. Vi var stormglada över att vi alls tog White Lies på 00-tal samt en gammalt Imperiet-låt på svensk där annars det mest bör ha varit från 00-tal, kan man tro. Vi var visserligen bara tre man igår men just inom dessa kategorier hade det nog inte spelat så stor roll.
Kunde dock med glädje konstatera att mitt pluggande lönat sig eftersom jag kände igen en Wilco-låt. Tomas var extremt vass på ett antal frågor och Kjelle klippte gamla Krokus för andra gången i en musiktävling. Vi ledde med tre poäng i halvtid men sen kom just det fruktade 00-tal... men kul var det.
Sommaren lär väl alltså spenderas med att fortsätta att kämpa med det förkättrade 00-talet och samtidigt hoppas att jag nu inte börjar gilla alla skäggrock som jag på sistone tvingat mig själv att lyssna till det... det är väl sådant som jesuiterna kallade "andliga övningar"...
Arrangemanget igår var annars väldigt trevligt (tack, Simon!) även om vi formligen krossade både 00-tal och svenskt där vi ofta inte kände igen någonting. Vi var stormglada över att vi alls tog White Lies på 00-tal samt en gammalt Imperiet-låt på svensk där annars det mest bör ha varit från 00-tal, kan man tro. Vi var visserligen bara tre man igår men just inom dessa kategorier hade det nog inte spelat så stor roll.
Kunde dock med glädje konstatera att mitt pluggande lönat sig eftersom jag kände igen en Wilco-låt. Tomas var extremt vass på ett antal frågor och Kjelle klippte gamla Krokus för andra gången i en musiktävling. Vi ledde med tre poäng i halvtid men sen kom just det fruktade 00-tal... men kul var det.
Sommaren lär väl alltså spenderas med att fortsätta att kämpa med det förkättrade 00-talet och samtidigt hoppas att jag nu inte börjar gilla alla skäggrock som jag på sistone tvingat mig själv att lyssna till det... det är väl sådant som jesuiterna kallade "andliga övningar"...
måndag 17 maj 2010
Jag och Ronnie James.
Vi stod samlade kring en bandspelare i skolan, medan fröken var ute en stund, och spelade Dios "Holy Diver" för att höra det där konstiga ljudet precis i början av låten, innan riffandet drar igång. "Det är djävulen", förklarade en klasskamrat. "Och har du sett skivomslaget? Han DRÄNKER en präst!" Jag minns inte om jag just då hade sett det där omslaget men det dröjde i så fall inte länge. Det tog lite tid för mig att köpa LP:n "Holy Diver" men däremot hade jag den på kassettinspelning (vilket kanske förklarar en del) och såg senare även till att köpa uppföljarna "The Last in Line" och "Sacred Heart" på kassett på Konsum. Ja, det var den där tiden då man stod och trängdes över ett fack med kassetter i livsmedelsaffären. Senare ersatt med CD-skivor och därefter ersatt med ingenting eftersom alla sitter hemma med Spotify.
I helgen avled i alla fall Ronnie James Dio, mannen bakom de "djävulska" plattor som utgjorde ett soundtrack till mitt 80-tal. Han blev 67 år och dukade under efter en längre tids kämpande med magcancer. Tydligen hade en hel del spelningar ställts in, enligt mina mer insatta vänner. Och nu är de definitivt inställda, för gott.
Ungefär fem gyllene år hade Dio där under 80-talet, från det att han lämnade (läs: sparkades från) Black Sabbath tills dess att hans framgångsrika grupp började falla sönder mot slutet av 80-talet. Han var väldigt snabb med debuten och spelade in den på bara några månader efter att han i januari 1983 lämnat Sabbath. Därefter kom "Last in Line" (1984) och "Sacred Heart" (1985). Jag minns att jag hade med en kassett med en intervju och valda delar från den då ännu inte släppta sistnämnda plattan på konfirmationsläger(!). Troligen inspelat på programmet "Rockbox".
Det måste ha varit hektiska år för Dio även om det i efterhand ter sig som en ganska lång period i åtminstone mitt liv. Jag köpte det mesta som släpptes, inklusive 1986 års lustiga hopkok av studio- och livematerial som hette "Intermission" och därefter även 1987 års "Dream Evil", vilken en kompis snabbt sålde till mig. Något som kunde varit ett illavarslande tecken. För i ärlighetens namn så började väl mannen gå lite på tomgång där mot slutet av 80-talet och det blev oändliga återupprepningar av temat med drakar och demoner, regnbågar och prinsessor. Just sådana teman som mitt 15-åriga jag tyckte var så häftigt men som mitt mer än 35-åriga jag tycker är så oerhört pinsamt. Den sista "riktiga" Dio-plattan, "Lock up the Wolves", kom 1990 och jag köpte även den av en kompis i form av en pirat-kassett införskaffad i Bulgarien. Ja, det var sannerligen kassetternas gyllene tidevarv ännu ett litet tag till. Jag minns heller inte att jag lyssnade särdeles mycket på den.
Därefter försvann Dio mer eller mindre ur mitt synfält. Visst, jag följde alltid med ett visst intresse diverse förehavanden men de gamla plattorna hamnade på vinden tillsammans med en del annat äldre i LP-väg. 90-talet var en dålig tid för Dio. Det blev turer i Black Sabbath, solosläpp och det ena med det andra. En vän till mig berättade att Dio tydligen uppträdde på en raggargård i Värmland för cirka 200(!) besökande i slutet av 90-talet.
00-talet innebar en viss revival. Nya plattor kom och höll även en viss standard. Jag passade i alla fall på att lyssna på en platta från 2004 som visserligen inte var så bra som hans tre första men dock bättre än de plattor hans grupp släppte mot slutet. Även om det fortfarande var en väldig massa regnbågar och prinsessor. Men det lät ändå... välbekant. Och sedan blev det Heaven & Hell mot slutet av 00-talet, återföreningen av det Black Sabbath som släppte album 1980 - 83 och återigen 1992.
För övrigt har det ju alltid funnits en viss rivalitet mellan Ozzy och Dio såsom den främste och den näst främste(?) sångaren i Black Sabbath. Ozzy förblir ju SÅNGAREN i Black Sabbath men det ska dock påpekas att Dio var långt bättre rent tekniskt och att de plattor han gjorde med Black Sabbath i alla fall överträffade en hel del av de senare plattor Ozzy släppte med gruppen. Det ligger även en viss ironi i att den rätt städade Dio nu lämnat oss medan den, öhm, mindre sunde Ozzy fortfarande hänger med trots att han borde varit död 10 gånger om. Det är sådana där små saker som får en att fundera över rättvisan, eller bristen på den, här i världen.
I helgen avled i alla fall Ronnie James Dio, mannen bakom de "djävulska" plattor som utgjorde ett soundtrack till mitt 80-tal. Han blev 67 år och dukade under efter en längre tids kämpande med magcancer. Tydligen hade en hel del spelningar ställts in, enligt mina mer insatta vänner. Och nu är de definitivt inställda, för gott.
Ungefär fem gyllene år hade Dio där under 80-talet, från det att han lämnade (läs: sparkades från) Black Sabbath tills dess att hans framgångsrika grupp började falla sönder mot slutet av 80-talet. Han var väldigt snabb med debuten och spelade in den på bara några månader efter att han i januari 1983 lämnat Sabbath. Därefter kom "Last in Line" (1984) och "Sacred Heart" (1985). Jag minns att jag hade med en kassett med en intervju och valda delar från den då ännu inte släppta sistnämnda plattan på konfirmationsläger(!). Troligen inspelat på programmet "Rockbox".
Det måste ha varit hektiska år för Dio även om det i efterhand ter sig som en ganska lång period i åtminstone mitt liv. Jag köpte det mesta som släpptes, inklusive 1986 års lustiga hopkok av studio- och livematerial som hette "Intermission" och därefter även 1987 års "Dream Evil", vilken en kompis snabbt sålde till mig. Något som kunde varit ett illavarslande tecken. För i ärlighetens namn så började väl mannen gå lite på tomgång där mot slutet av 80-talet och det blev oändliga återupprepningar av temat med drakar och demoner, regnbågar och prinsessor. Just sådana teman som mitt 15-åriga jag tyckte var så häftigt men som mitt mer än 35-åriga jag tycker är så oerhört pinsamt. Den sista "riktiga" Dio-plattan, "Lock up the Wolves", kom 1990 och jag köpte även den av en kompis i form av en pirat-kassett införskaffad i Bulgarien. Ja, det var sannerligen kassetternas gyllene tidevarv ännu ett litet tag till. Jag minns heller inte att jag lyssnade särdeles mycket på den.
Därefter försvann Dio mer eller mindre ur mitt synfält. Visst, jag följde alltid med ett visst intresse diverse förehavanden men de gamla plattorna hamnade på vinden tillsammans med en del annat äldre i LP-väg. 90-talet var en dålig tid för Dio. Det blev turer i Black Sabbath, solosläpp och det ena med det andra. En vän till mig berättade att Dio tydligen uppträdde på en raggargård i Värmland för cirka 200(!) besökande i slutet av 90-talet.
00-talet innebar en viss revival. Nya plattor kom och höll även en viss standard. Jag passade i alla fall på att lyssna på en platta från 2004 som visserligen inte var så bra som hans tre första men dock bättre än de plattor hans grupp släppte mot slutet. Även om det fortfarande var en väldig massa regnbågar och prinsessor. Men det lät ändå... välbekant. Och sedan blev det Heaven & Hell mot slutet av 00-talet, återföreningen av det Black Sabbath som släppte album 1980 - 83 och återigen 1992.
För övrigt har det ju alltid funnits en viss rivalitet mellan Ozzy och Dio såsom den främste och den näst främste(?) sångaren i Black Sabbath. Ozzy förblir ju SÅNGAREN i Black Sabbath men det ska dock påpekas att Dio var långt bättre rent tekniskt och att de plattor han gjorde med Black Sabbath i alla fall överträffade en hel del av de senare plattor Ozzy släppte med gruppen. Det ligger även en viss ironi i att den rätt städade Dio nu lämnat oss medan den, öhm, mindre sunde Ozzy fortfarande hänger med trots att han borde varit död 10 gånger om. Det är sådana där små saker som får en att fundera över rättvisan, eller bristen på den, här i världen.
söndag 2 maj 2010
Hur klassiska är Stone Roses?
Det är egentligen märkligt hur lätt man, inte minst inom musiken, svänger sig med det där ordet ”klassiker”. Den och den plattan, den och den låten, den och den artisten kan ibland ganska snabbt få rangen av ”klassiker”. Ibland är det med all rätt men ibland kan det vara värt att granska hur pass klassiskt något egentligen är och inte minst för VEM.
Kom att tänka på detta när jag tidigare idag satt och kollade igenom lite inspelningar med kända band från Manchester, mestadels då de här som kom fram 1989 – 90 (Stone Roses, Happy Mondays, Inspiral Carpets, 808 State, James, med flera) och myste lite inför diverse nostalgiska minnen som vällde fram. Och det är klart, för mig och för många andra som deltar i Popgiss, liksom för stora delar av nationen England så är dessa grupper och låtar givetvis klassiska delar av modernare musikhistoria.
Men samtidigt slog det mig ändå att merparten av dessa grupper troligen INTE ALLS är klassiska hos andra grupperingar. Om jag gick ut på gatan i Visby och snackade med vissa personer i min egen ålder och bad dem att exempelvis nämna sina favoritlåtar med Stone Roses så skulle de troligen bara titta på mig och säga: ”förlåt, vad sade du? Vilka då?”
Det här är absolut inte något försök från min sida att nu göra mig rolig över människor som inte har koll på den musik som var lite hipp och trendig för 20 år sedan. För poängen är just det att Stone Roses och de andra grupperna, som sålde stort i England, i vissa andra länder faktiskt var kultgrupper för en krets av finsmakare. Visst, Stone Roses hade så pass stor publik i Sverige att de säkert kunde fylla klubbar i stil med Debaser (även om väl Debaser inte fanns på den tiden, men ni förstår vad jag menar) men de skulle näppeligen ha kunnat fylla den då nybyggda Globen.
Det är väl bara så att olika grupperingar i samhället har helt olika referensramar. Samma personer som inte ens vet vilka Stone Roses och Happy Mondays, eller ens The Smiths, är kan lätt börja nynna på någon sommarhit om man bara inleder dem i frestelse. Och snackar man klassikergrupper så kan dessa personer givetvis sådant som Rolling Stones, Iron Maiden, Gyllene Tider, med mera, utantill men de har fortfarande inte den minsta koll på lätt trendiga grupper som kom fram kring 1990.
För dessa personer är kanske ”The Ketchup Song” eller ”Bailando” eller ”Barbie Girl” vida större ”klassiker” än Stone Roses någonsin kan komma att bli i deras värld. Och de här personerna är förmodligen en betydande majoritet i ett land som Sverige (och många andra länder). På så vis kan man genast ifrågasätta vad som faktiskt ÄR en klassiker. Slutpoängen är dock att en betydande grupp av kritiker och några av deras hängivna läsare aldrig i helvete skulle ägna en seriös tanke åt, säg, Ace of Base utan hellre frossar i grupper som Arcade Fire. Och därmed uppstår den här lustiga klyftan som många av oss inte ens tänker på.
Och visst. Jag tillhör de här personerna som tycker det är kul med krokiga poplåtar från Manchester samtidigt som jag tycker att Aqua och dylikt är total dynga. Men det är som sagt bara MIN åsikt och jag vet att det är en minoritetsåsikt. Men å andra sidan så är det förstås alltid lite roligt att ta den smalare vägen i musikvärlden. För annars deltog man nog inte i Popgiss heller. Tror jag i alla fall inte.
Kom att tänka på detta när jag tidigare idag satt och kollade igenom lite inspelningar med kända band från Manchester, mestadels då de här som kom fram 1989 – 90 (Stone Roses, Happy Mondays, Inspiral Carpets, 808 State, James, med flera) och myste lite inför diverse nostalgiska minnen som vällde fram. Och det är klart, för mig och för många andra som deltar i Popgiss, liksom för stora delar av nationen England så är dessa grupper och låtar givetvis klassiska delar av modernare musikhistoria.
Men samtidigt slog det mig ändå att merparten av dessa grupper troligen INTE ALLS är klassiska hos andra grupperingar. Om jag gick ut på gatan i Visby och snackade med vissa personer i min egen ålder och bad dem att exempelvis nämna sina favoritlåtar med Stone Roses så skulle de troligen bara titta på mig och säga: ”förlåt, vad sade du? Vilka då?”
Det här är absolut inte något försök från min sida att nu göra mig rolig över människor som inte har koll på den musik som var lite hipp och trendig för 20 år sedan. För poängen är just det att Stone Roses och de andra grupperna, som sålde stort i England, i vissa andra länder faktiskt var kultgrupper för en krets av finsmakare. Visst, Stone Roses hade så pass stor publik i Sverige att de säkert kunde fylla klubbar i stil med Debaser (även om väl Debaser inte fanns på den tiden, men ni förstår vad jag menar) men de skulle näppeligen ha kunnat fylla den då nybyggda Globen.
Det är väl bara så att olika grupperingar i samhället har helt olika referensramar. Samma personer som inte ens vet vilka Stone Roses och Happy Mondays, eller ens The Smiths, är kan lätt börja nynna på någon sommarhit om man bara inleder dem i frestelse. Och snackar man klassikergrupper så kan dessa personer givetvis sådant som Rolling Stones, Iron Maiden, Gyllene Tider, med mera, utantill men de har fortfarande inte den minsta koll på lätt trendiga grupper som kom fram kring 1990.
För dessa personer är kanske ”The Ketchup Song” eller ”Bailando” eller ”Barbie Girl” vida större ”klassiker” än Stone Roses någonsin kan komma att bli i deras värld. Och de här personerna är förmodligen en betydande majoritet i ett land som Sverige (och många andra länder). På så vis kan man genast ifrågasätta vad som faktiskt ÄR en klassiker. Slutpoängen är dock att en betydande grupp av kritiker och några av deras hängivna läsare aldrig i helvete skulle ägna en seriös tanke åt, säg, Ace of Base utan hellre frossar i grupper som Arcade Fire. Och därmed uppstår den här lustiga klyftan som många av oss inte ens tänker på.
Och visst. Jag tillhör de här personerna som tycker det är kul med krokiga poplåtar från Manchester samtidigt som jag tycker att Aqua och dylikt är total dynga. Men det är som sagt bara MIN åsikt och jag vet att det är en minoritetsåsikt. Men å andra sidan så är det förstås alltid lite roligt att ta den smalare vägen i musikvärlden. För annars deltog man nog inte i Popgiss heller. Tror jag i alla fall inte.
tisdag 27 april 2010
Mumiernas parad.
I skrivande stund sitter undertecknad, d.v.s. Robert, och lyssnar på en platta med Paul Simon från 2000. Ja, ni hörde rätt. Mannen som skrev "Mrs Robinson", "50 Ways to Leave Your Lover" eller "You Can Call Me Al" har även givit ut plattor under 00-talet. Vilket jag själv inte direkt hade någon aning om. Men då jag nu pluggar 00-tal och betar av en rad bästa-listor från olika år så kommer även gamlingarnas senaste alster med. De sista dagarna har jag sålunda lyssnat på 00-talsalster med ovannämnde Simon, Nick Lowe, Uffe Lundell och förstås Bruce.
För övrigt kan jag konstatera att tidningen Rolling Stone, som en gång var så cool, idag verkar leva efter principen "om Bruce Springsteen, Bob Dylan eller valfri gamling släppt en platta under detta år så hamnar den minst på topp tio om inte överst". Och om en platta med Bob Dylans outtakes var det bästa som kom 2008 så ska jag äta upp min hatt, som man brukar säga.
Det roliga är att jag ofta klagar över att jag numera har lite (hm) varierande koll på "ny" musik. Och med "ny" musik så menar jag då musik gjord av artister och grupper som debuterat under 00-talet i alla fall. Men jag har ju även förfärande dålig koll på den nya musik som gjorts av de mycket gamla i branschen. Kanske för att man inte är så intresserad. Jag hade tills nyligen ingen aning om att Paul Simon släppt minst två plattor under 00-talet men om jag hade vetat det så hade jag troligen inte utropat: "åh, en ny platta med PAUL SIMON! Jag måste hänga på låset samma dag som den släpps!"
I ärlighetens namn är dock inte det som gamlingarna gör särskilt dåligt, för så skickliga är de åtminstone vid det här laget, dessa åldrande aktörer, så att de inte prånglar på oss skitplattor. Det är tvärtom rätt genomarbetade album från män (för det är så gott som alltid män) som inte direkt behöver stressa fram plattorna längre. Men samtidigt kommer ju den där perioden när samtliga rockens åldermän går in något slags vegetativt stadium då de på rent maner forsätter spela in plattor som tyvärr alltid kommer jämföras med deras mästerverk.
Paul Simon är ändå intressant därför att han, trots smärre svackor, lyckades vara dynamisk under loppet av 25 år, från genombrottet med "Sounds of Silence" 1965 till de storartade framgångarna med de intressanta albumen "Graceland" (1986) och "Rhytm of the Saints". Därefter är det ju fullt möjligt och förståeligt om den vid det här laget stenrike Simon bör ha drabbats av en viss självbelåtenhet. Nästan platta "Songs from the Capeman" var på sätt och viss originell då Simon plötsligt sneglade tillbaka till New Yorks 50- och 60-tal med den typ av musik som spelades i stadens latinamerikanska områden. Samtidigt var den även ett lite oroväckande tecken på den där nostalgin som kan vara så förödande. För i grunden var det ju sin ungdoms musik som Simon här återvände till.
Plattan "You're the One" från 2000 är egentligen ett slags hopkok av allt som Simon gjort under åren. Mestadels akustiska låtar men även med inslags av "Graceland" o.s.v. En slags "Paul Simon blandar och ger". Det är helt klart lyssningsbart men å andra sidan inget som får en att hänga på skivbutikens lås samma dag som albumet släpps. Den nyaste Uffe Lundell-plattan jag hört (2005) lät mer Uffe Lundell än Uffe Lundell själv. Hälften av låtarna handlade väl fortfarande om frihet o.s.v. Springsteen har etablerat sig som en slags äldre statsman för de som inte riktigt, riktigt minns 60-talet medan Dylan på sina senare plattor nästan enbart verkar ägna sig åt musik som nästan är äldre än han själv. Och så vidare.
Det är ju även som så att de inte kan så mycket annat. Därtill har de vid det här laget en stor medelålders publik med pengar som slentrianmässigt kan köpa de senaste alstren med gamlingarna och få ungefär vad de förväntar sig. Som jag sagt förut, förr eller senare hamnar vi alla i gubbrockträsket... nu väntar jag bara på den dag då Radiohead börjar ge ut sådana där plattor där de låter mer Radiohead cirka 1997 än vad de själva gjorde... den som lever får se.
För övrigt kan jag konstatera att tidningen Rolling Stone, som en gång var så cool, idag verkar leva efter principen "om Bruce Springsteen, Bob Dylan eller valfri gamling släppt en platta under detta år så hamnar den minst på topp tio om inte överst". Och om en platta med Bob Dylans outtakes var det bästa som kom 2008 så ska jag äta upp min hatt, som man brukar säga.
Det roliga är att jag ofta klagar över att jag numera har lite (hm) varierande koll på "ny" musik. Och med "ny" musik så menar jag då musik gjord av artister och grupper som debuterat under 00-talet i alla fall. Men jag har ju även förfärande dålig koll på den nya musik som gjorts av de mycket gamla i branschen. Kanske för att man inte är så intresserad. Jag hade tills nyligen ingen aning om att Paul Simon släppt minst två plattor under 00-talet men om jag hade vetat det så hade jag troligen inte utropat: "åh, en ny platta med PAUL SIMON! Jag måste hänga på låset samma dag som den släpps!"
I ärlighetens namn är dock inte det som gamlingarna gör särskilt dåligt, för så skickliga är de åtminstone vid det här laget, dessa åldrande aktörer, så att de inte prånglar på oss skitplattor. Det är tvärtom rätt genomarbetade album från män (för det är så gott som alltid män) som inte direkt behöver stressa fram plattorna längre. Men samtidigt kommer ju den där perioden när samtliga rockens åldermän går in något slags vegetativt stadium då de på rent maner forsätter spela in plattor som tyvärr alltid kommer jämföras med deras mästerverk.
Paul Simon är ändå intressant därför att han, trots smärre svackor, lyckades vara dynamisk under loppet av 25 år, från genombrottet med "Sounds of Silence" 1965 till de storartade framgångarna med de intressanta albumen "Graceland" (1986) och "Rhytm of the Saints". Därefter är det ju fullt möjligt och förståeligt om den vid det här laget stenrike Simon bör ha drabbats av en viss självbelåtenhet. Nästan platta "Songs from the Capeman" var på sätt och viss originell då Simon plötsligt sneglade tillbaka till New Yorks 50- och 60-tal med den typ av musik som spelades i stadens latinamerikanska områden. Samtidigt var den även ett lite oroväckande tecken på den där nostalgin som kan vara så förödande. För i grunden var det ju sin ungdoms musik som Simon här återvände till.
Plattan "You're the One" från 2000 är egentligen ett slags hopkok av allt som Simon gjort under åren. Mestadels akustiska låtar men även med inslags av "Graceland" o.s.v. En slags "Paul Simon blandar och ger". Det är helt klart lyssningsbart men å andra sidan inget som får en att hänga på skivbutikens lås samma dag som albumet släpps. Den nyaste Uffe Lundell-plattan jag hört (2005) lät mer Uffe Lundell än Uffe Lundell själv. Hälften av låtarna handlade väl fortfarande om frihet o.s.v. Springsteen har etablerat sig som en slags äldre statsman för de som inte riktigt, riktigt minns 60-talet medan Dylan på sina senare plattor nästan enbart verkar ägna sig åt musik som nästan är äldre än han själv. Och så vidare.
Det är ju även som så att de inte kan så mycket annat. Därtill har de vid det här laget en stor medelålders publik med pengar som slentrianmässigt kan köpa de senaste alstren med gamlingarna och få ungefär vad de förväntar sig. Som jag sagt förut, förr eller senare hamnar vi alla i gubbrockträsket... nu väntar jag bara på den dag då Radiohead börjar ge ut sådana där plattor där de låter mer Radiohead cirka 1997 än vad de själva gjorde... den som lever får se.
torsdag 22 april 2010
...inte Ebba Grön heller!
Tomas och undertecknad tog sig, trots ett vidrigt rått och regnigt väder, igår ned till Munkkällaren för att avnjuta en dos hårdrock/hård rock (välj själva). Lokala hjältarna Stereo Generator var ju förband och bestämt lät de lite mer sjuttiotalsrockiga sedan man sist såg dem? Vid det tillfället stod vi även lite längre från scenen och uppfattade nyanserna bättre. När sedan Dundertåget tuffade igång (bokstavligen, man inledde med tågljud och för några sekunder inbillade jag mig att David Bowie skulle komma in och köra "Station to Station") så stod vi närmare scenen men volymen var då rätt hög så tyvärr uppfattade man inte alltid texterna så bra. Men bandet öset på med gott humör och avslutade i sann rock'n'roll anda, milt uttryckt. Och vem kan tycka illa om ett band som skriver en låt tillägnad statsministern med titeln "Den onda dockan"?
Igår upptäckte jag, lätt generad, att de gamla gotländska hjältarna i Biljardakademien faktiskt finns på Spotify. Tanken hade liksom inte slagit mig. Eftersom detta även är ett band som man mer har hört OM än faktiskt hört så var det skönt få stifta närmare bekantskap med dem. Däremot påpekade en kompis nyligen att Ebba Grön- och Imperiet-katalogen tydligen hade dragits tillbaka från Spotify och min egen reaktion var väl ungefär "jaså?" men det stämde ju också då jag kollade.
Sanningen är ju den att jag inte hade en aning om detta då det verkligen är år och dag sedan jag lyssnade på vare sig Ebba Grön och Imperiet. Och skulle jag välja just nu hade jag nog hellre valt Imperiet eftersom jag egentligen är dyngtrött på Ebba Grön. De har tyvärr blivit ett av de där söndertjatade banden vars mest kända låtar hamnat i samma division som "Sommartider" (av Per Gessle kallad "Idiotlåt" bara för några år sedan), "Vill ha dig i mörket" och dylika saker som alltid, alltid ska spelas på fester när svensken i gemen fått i sig tillräckligt mycket.
Och just "800 grader" eller "Staten och kapitalet" (som ju inte ens är en Ebba-låt) har ju också drabbats av detta hemska öde. Så det är rätt länge sedan man korsade vägarna med dessa band som man förknippar rätt starkt med sin tidiga ungdom, förutom att jag förstås inte var "med" när Ebba Grön höll på (bara nästan, man var 11 när de lade av) medan man däremot upplevde Imperiet lite på avstånd. Det är för övrigt lustigt det där med hur man ibland kan få en slags känsla av mättnad inför vissa band eftersom man på något vis känner sig färdig med dem. Lite svårt att förklara vad jag menar här. Hur som helst finns det ju så mycket annan intressant svensk musik från den där perioden och framöver hoppas man att mer och mer av den faktiskt hittar in på Spotify.
Igår upptäckte jag, lätt generad, att de gamla gotländska hjältarna i Biljardakademien faktiskt finns på Spotify. Tanken hade liksom inte slagit mig. Eftersom detta även är ett band som man mer har hört OM än faktiskt hört så var det skönt få stifta närmare bekantskap med dem. Däremot påpekade en kompis nyligen att Ebba Grön- och Imperiet-katalogen tydligen hade dragits tillbaka från Spotify och min egen reaktion var väl ungefär "jaså?" men det stämde ju också då jag kollade.
Sanningen är ju den att jag inte hade en aning om detta då det verkligen är år och dag sedan jag lyssnade på vare sig Ebba Grön och Imperiet. Och skulle jag välja just nu hade jag nog hellre valt Imperiet eftersom jag egentligen är dyngtrött på Ebba Grön. De har tyvärr blivit ett av de där söndertjatade banden vars mest kända låtar hamnat i samma division som "Sommartider" (av Per Gessle kallad "Idiotlåt" bara för några år sedan), "Vill ha dig i mörket" och dylika saker som alltid, alltid ska spelas på fester när svensken i gemen fått i sig tillräckligt mycket.
Och just "800 grader" eller "Staten och kapitalet" (som ju inte ens är en Ebba-låt) har ju också drabbats av detta hemska öde. Så det är rätt länge sedan man korsade vägarna med dessa band som man förknippar rätt starkt med sin tidiga ungdom, förutom att jag förstås inte var "med" när Ebba Grön höll på (bara nästan, man var 11 när de lade av) medan man däremot upplevde Imperiet lite på avstånd. Det är för övrigt lustigt det där med hur man ibland kan få en slags känsla av mättnad inför vissa band eftersom man på något vis känner sig färdig med dem. Lite svårt att förklara vad jag menar här. Hur som helst finns det ju så mycket annan intressant svensk musik från den där perioden och framöver hoppas man att mer och mer av den faktiskt hittar in på Spotify.
måndag 19 april 2010
Musikvärldens hyperlänkar.
Nu tillhör ju ingen av oss Rootmosare det som man skämtsamt skulle kunna kalla "hyperlänksgenerationen". Vi är inte på ett naturligt sätt uppvuxna med ett Internet där man kan börja läsa en text och därefter teoretiskt skulle kunna hyperlänka sig vidare för resten av sitt liv, om man bara hade tid att sitta där.
Musiklyssnande innebär dock en del hyperlänkande av äldre snitt, det vill säga att man får reda på saker via själva musiken eller via kringläsning om den och den artisten och gruppen. Satt igår och lyssnade på skivan "Ys" med harpisten (sug på den, ni) Joanna Newsom som är en slags märklig Kate Bush eller Tori Amos för 00-talet, helt klart.
Plattan från 2006, där Joanna på utsidan återger sig själv på en målning som är så där medeltida pastischartad som prerafaeliternas verk brukade vara, är en ganska märklig blandning av gammalt och nytt. Därtill har hon fått ihop ett regelrätt dreamteam då producenten heter Van Dyke Parks, mixaren Steven O'Rourke och ljudteknikern (får man nog kalla honom just i det här fallet) är Steve Albini. Inte illa av en dam om 25, som endast givit ut några plattor innan.
Därtill - och här kommer då hyperlänkandet in - har Newsom talat varmt om de influenser hon fått från två plattor, nämligen Van Dyke Parks "Song Cykle" (1967) och Roy Harpers "Stormcock" (1971, utrymme för feltolkning där, ja). Ingen av dessa hade jag hört men det ordnades snabbt under dagen. Van Dyke Parks är ju huvudsakligen känd som mannen som hjälpte Brian Wilson att nästan, bara nästan, få ihop "Smile". Han skrev en hel del ihop med Wilson jämte exempelvis en viss Charles Manson. Det är en sådan där sak man kan leva på (och det är möjligt att hela projektet raserades av att Paul McCartney nonchalant slank in i Wilsons studio och rev av "A Day in the life" på piano för att därefter uppmana strandpojkarna att lägga på ett kol vilket aldrig blev av).
Van Dyke Parks platta, utgiven direkt efter det havererade Smile-projektet, var för övrigt trevlig lyssning som jag säkert kan återvända till. Den andra skivan, som kom 1971, var likaså helt klart hörvärd. För er som inte vet vem Roy Harper är så kan jag upplysa om att de flesta av oss, utan att ens veta om det i några fall, hört honom sjunga låten "Have a Cigar" på Pink Floyds platta "Wish You Were Here". Det är dock lite lurigt med detta då man inte väntar sig en annan sångare och, om man nu inte läst innerpåsen och allt detta, lätt kan tro att det bara är David Gilmour som lyckats vränga till rösten en liten smula för just den låten.
Harper var en av de där udda brittiska artisterna som aldrig fick det där stora genombrottet. Men han fick alltså dels medverka på en mycket känd Pink Floyd-platta och fick sig även en hyllningslåt av Led Zeppelin ("Hats of to Roy Harper") så man får utgå från att han gjorde intryck i vissa kretsar. Möjligen kan han ha fått en smärre revival på senare år, även om jag inte är helt säker. Roligt nog lyckades Newsom övertala den nu lätt åldrade Harper att framföra hela albumet "Stormcock" som uppvärmning på en av hennes konserter. Ganska underbart, faktiskt. Även Newsom tillhör för övrigt de där artisterna som spelar sina album rakt upp och ned live och sådant proggighet måste man ju applådera.
Tja, var det någon mening med denna text? Möjligen blev det en liten guide av hur en musiknörds tankebanor fungerar. Kanske kan bli ett ämne för en avhandling om någon vore intresserad...
Dessa plattor hann för övrigt avverkas idag medan man jobbade:
Van Dyke Parks - Song Cycle
Roy Harper - Stormcock
Yeah Yeah Yeahs - It's Blitz!
Bat for Lashes - Two Suns
Mos Def - Ecstatic
Girls - Album
MGMT - Oracular Spectacular
TV on the Radio - Dear Science
Kanye West - Late Registration
Wishbone Ash - Wishbone Four
Frank Sinatra - Songs for Swinging' Lovers
Animal Collective - Feels
Daft Punk - Discovery
Yeah Yeah Yeahs - Show Bones
Wild Beasts - Two Dancers
LCD Soundsystem - LCD Soundsystem
Musiklyssnande innebär dock en del hyperlänkande av äldre snitt, det vill säga att man får reda på saker via själva musiken eller via kringläsning om den och den artisten och gruppen. Satt igår och lyssnade på skivan "Ys" med harpisten (sug på den, ni) Joanna Newsom som är en slags märklig Kate Bush eller Tori Amos för 00-talet, helt klart.
Plattan från 2006, där Joanna på utsidan återger sig själv på en målning som är så där medeltida pastischartad som prerafaeliternas verk brukade vara, är en ganska märklig blandning av gammalt och nytt. Därtill har hon fått ihop ett regelrätt dreamteam då producenten heter Van Dyke Parks, mixaren Steven O'Rourke och ljudteknikern (får man nog kalla honom just i det här fallet) är Steve Albini. Inte illa av en dam om 25, som endast givit ut några plattor innan.
Därtill - och här kommer då hyperlänkandet in - har Newsom talat varmt om de influenser hon fått från två plattor, nämligen Van Dyke Parks "Song Cykle" (1967) och Roy Harpers "Stormcock" (1971, utrymme för feltolkning där, ja). Ingen av dessa hade jag hört men det ordnades snabbt under dagen. Van Dyke Parks är ju huvudsakligen känd som mannen som hjälpte Brian Wilson att nästan, bara nästan, få ihop "Smile". Han skrev en hel del ihop med Wilson jämte exempelvis en viss Charles Manson. Det är en sådan där sak man kan leva på (och det är möjligt att hela projektet raserades av att Paul McCartney nonchalant slank in i Wilsons studio och rev av "A Day in the life" på piano för att därefter uppmana strandpojkarna att lägga på ett kol vilket aldrig blev av).
Van Dyke Parks platta, utgiven direkt efter det havererade Smile-projektet, var för övrigt trevlig lyssning som jag säkert kan återvända till. Den andra skivan, som kom 1971, var likaså helt klart hörvärd. För er som inte vet vem Roy Harper är så kan jag upplysa om att de flesta av oss, utan att ens veta om det i några fall, hört honom sjunga låten "Have a Cigar" på Pink Floyds platta "Wish You Were Here". Det är dock lite lurigt med detta då man inte väntar sig en annan sångare och, om man nu inte läst innerpåsen och allt detta, lätt kan tro att det bara är David Gilmour som lyckats vränga till rösten en liten smula för just den låten.
Harper var en av de där udda brittiska artisterna som aldrig fick det där stora genombrottet. Men han fick alltså dels medverka på en mycket känd Pink Floyd-platta och fick sig även en hyllningslåt av Led Zeppelin ("Hats of to Roy Harper") så man får utgå från att han gjorde intryck i vissa kretsar. Möjligen kan han ha fått en smärre revival på senare år, även om jag inte är helt säker. Roligt nog lyckades Newsom övertala den nu lätt åldrade Harper att framföra hela albumet "Stormcock" som uppvärmning på en av hennes konserter. Ganska underbart, faktiskt. Även Newsom tillhör för övrigt de där artisterna som spelar sina album rakt upp och ned live och sådant proggighet måste man ju applådera.
Tja, var det någon mening med denna text? Möjligen blev det en liten guide av hur en musiknörds tankebanor fungerar. Kanske kan bli ett ämne för en avhandling om någon vore intresserad...
Dessa plattor hann för övrigt avverkas idag medan man jobbade:
Van Dyke Parks - Song Cycle
Roy Harper - Stormcock
Yeah Yeah Yeahs - It's Blitz!
Bat for Lashes - Two Suns
Mos Def - Ecstatic
Girls - Album
MGMT - Oracular Spectacular
TV on the Radio - Dear Science
Kanye West - Late Registration
Wishbone Ash - Wishbone Four
Frank Sinatra - Songs for Swinging' Lovers
Animal Collective - Feels
Daft Punk - Discovery
Yeah Yeah Yeahs - Show Bones
Wild Beasts - Two Dancers
LCD Soundsystem - LCD Soundsystem
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)