Om du letar röka när du är i.... Klintehamn?!?

Tre fjärdedelar av Rootmoset letade sig ut till Warfsholm i Klintehamn för att se Nationalteatern inta den vackra scenen under vad som tyvärr var en anmärkningsvärt kall och blåsig afton i mitten av augusti. Vår medlem Kjelle visade sig besitta en anmärkningsvärd siargåva då han förutspådde att orkestern nog skulle öppna med ”Bängen trålar” vilket också blev fallet. Man följde sen tungt upp med ”Kolla, kolla” och ”Barn av vår tid”, det sistnämnda numret med ”den hårdaste av de hårda” d.v.s. Ulf Dageby på sång. Merparten av bandet består ju fortfarande av gamla veteraner, d.v.s. Dageby, Håkan Nyberg (trummor), Mikke Ström (bas) och Håkan Svensson (gitarr). Mattias Hellberg (född 1973) har ersatt framlidne Totta Näslund på sång och man har även plockat in sångerskan Jaqee för att sjunga ett flertal av de sånger som framförts av just kvinnliga vokalister. Dessvärre innebar detta att vi fick höra ”Hanna från Arlöv”, en av de där låtarna som påminner varför 70-talets svenska progg ibland tangerade ondska (inget fel på budskapet men det är en så hemsk låt). Stilenligt avslutade man med ”Livet är en fest” och vid det laget började även blåst och kyla bli ganska svårtuthärdlig. Vi bet dock ihop i väntan på ”Speedy Gonzales” vilken kom som andra extranummer, efter den vackra Dylan-covern ”Bara om min älskade väntar.” Vid det laget hade Rootmoset hört i princip alla de låtar vi ville höra och orkade inte med tolv minuter långa ”Rövarkungens ö” som vi bara hörde medan vi skyndade mot bilen. Med tanke på att publiken inte bara bestod av folk som var med då det begav sig så får man väl anta att Nationalteatern ännu har något att säga om sina låtar. Tyvärr är ju flertalet av de politiska texterna rätt aktuella ännu 30 – 35 år senare.

Konserter man är glad man ej gick på.

Ibland kan man undra varför avrättningar ofta är så mycket roligare än beröm? Läs nedan om Lil' Kims "eminenta" framträdande på Way Out West i GBG, vilket även förklarar varför publiken övergav henne för Håkan Hellström (ledtråd: det var inte bara för att han spelade på hemmaplan eller att folk gillar honom i allmänhet).

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3068808.ab

http://sydsvenskan.se/nojen/article355289/Lilrsquo-Kim-surrar-in-sent.html

http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_1545185.svd

http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=907&a=437660

http://www.expressen.se/1.1259796

Glamrock med och utan humor.

Den här lilla termen ”glamrock” kan ibland vara ganska problematisk eftersom det kan vara svårt veta exakt vad som faktiskt menas med termen. Ofta tänker man kanske på brittiska artister/grupper såsom David Bowie, T-Rex, Roxy Music, Slade o.s.v. Men även grupper som (hrm) Mötley Crüe och Poison kallas ju för ”glamrock.” Det är med andra ord en ganska vid term. Enligt vår mycket subjektiva åsikt är den ”riktiga” glamrocken alltid den brittiska från tidigt 70-tal medan den senare glamrocken (särskilt då den från Los Angeles) är en urartad version. Och vari ligger skillnaden? Att musikerna från Los Angeles har mer hår, tatueringar och mer högljudda gitarrer? Nej, den avgörande faktorn till varför brittisk glamrock nästan alltid är bra medan amerikansk väldigt ofta är dålig (undantaget New York Dolls) kan sammanfattas i ett enda ord: humor. När David Bowie sjöng ”Watch out, all you rock’n’rollers” i ”Changes” (precis när han gick mot sin glamperiod) så var det en slags ironisk blinkning: här kommer något nytt som inte riktigt, riktigt är på allvar men som säkert kommer övertyga många. Kollar man gamla framträdanden med Bowie, Roxy och T-Rex så är det nästan alltid något skämtsamt och lätt poserande under allt det teatraliska. Även de glamband som inte riktigt körde med den mest teatraliska stilen (t.ex. Mott the Hoople och Slade) hade åtminstone ofta en stor, stor dos av självironi. Kanske man till och med kan vara så djärv att man hävdar att den något pedofile Gary Glitter till och med var ironisk (även om man inte riktigt vågar hävda det och troligen var det i och med honom som den brittiska glamrocken nått sitt urartade stadium varvid de tidiga pionjärerna bytte stil). Emellertid hjälpte det inte att Bowie och de andra övergav glamrocken eftersom en massa billiga epigoner kommit in på scenen. Skadan var redan skedd, även om det dröjde några år. Men skuttar man vidare in i 80-talet (närmare bestämt Los Angeles) så exploderade det formligen av så kallade ”glam metal groups” (svårt ha en bra svensk term) i form av Mötley Crüe (flaggskeppet), Poison, L. A. Guns, Faster Pussycat och drivor med än mer obskyra band. Det stora, stora problemet med dessa grupper var dock att de totalt saknade självironi och humor. Dessa band omfamnade hela myten om sex, drugs and rock’n’roll på blodigaste allvar och betraktade sig uppenbarligen som stora stjärnor. Ett exempel: För närmare 10 år sedan spelade det då återförenade Mötley Crüe på Roskilde och en av oss hade det tvivelaktiga nöjet att vara på plats. Bandet hade sparkat sin sångare Vince Neil varefter de båda parterna formligen öst skit över varandra i pressen varefter man slutligen valde att återförenas. Vem behöver ens se filmen om Spinal Tap efter detta? Verkligheten överträffar dikten. Och bandet betedde sig dessutom som om inget hänt. Vince struttade in på scenen och körde med sitt ”Say after me! Let’s start the fuckin’ show… yeah!” Det är sådana saker som får en att förstå den journalist i Classic Rock som beskrev sin helg på glamfestivalen ”Rocklahoma” (i Oklahoma, förstås) som ”tre dagar i helvetet.” Saknar humor i musiken så saknas också mycket av själen. Och då blir det bara inte bra. Och däri ligger alltså hela skillnaden mellan äkta glamrock och usla efterföljare.

50 bästa livebanden (enligt Classic Rock).

Tidningen Classic Rock lät ett antal musiker och andra folk "i branchen" rösta fram de 50 bästa livebanden och så här blev listan. Börjar från 50 och räknar ned så det blir lite mer spännande för den som inte sett listan.

50. Rory Gallagher
49. The Muse
48. Heart
47. Grateful Dead
46. Dio
45. Sensational Alex Harvey Band
44. Genesis (med Peter Gabriel)
43. Alice Cooper
42. Deep Purple
41. Jeff Beck Group
40. Metallica
39. Mötley Crüe
38. Marillion (med Fish)
37. Fleetwood Mac
36. Rush
35. Rainbow
34. Nirvana
33. Status Quo
32. R.E.M.
31. Paul McCartney
30. Fugazi
29. David Bowie
28. Ramones
27. Soundgarden
26. U2
25. Motörhead
24. Rammstein
23. Slayer
22. The Police
21. Yes
20. UFO
19. Thin Lizzy
18. The Clash
17. Bruce Springsteen
16. Cream
15. Rage Against the Machine
14. Radiohead
13. Guns'n'Roses (det "riktiga" bandet!)
12. Van Halen
11. Aerosmith
10. The Beatles
09. Kiss
08. Rolling Stones
07. Iron Maiden
06. Queen
05. Pink Floyd
04. Jimi Hendrix
03. AC/DC
02. The Who
01. Led Zeppelin

Och vi i Rootmoset tycker det är en väldigt originell och djärv lista.

Statistik.

Om man summerar all musik Beatles släppte 1962 - 70 så kommer man trots allt bara upp i ungefär 9 timmar och 45 minuter. Av dessa nästan 10 timmar är 3 timmar och 15 minuter "glad-Beatles" (om man drar gränsen vid "Rubber Soul") och resten de där långhåriga och knarkiga Beatles. Tänk på det.

Att gilla "rätt" musik...

(Av Robert) När jag i förmiddags lyssnade på P3 så ringde man upp en tjej som skulle önska en låt. Hon förklarade att det var lite pinsamt men att hon i alla fall ville höra en låt med någon som hette Ashley Simpson. Vet nu inte vem det är men hon var tydligen syster till "rikspuckot" (enligt tjejen) Jessica Simpson (sångerska? Skådespelerska? Minns ej) och allt som allt lite pinsamt. Hon började även beklaga sig en smula över att hennes kille retade henne för att hon gillade "fel" Beatles-period. För hon gillade ju "det där poppiga och glada" medan man skulle gilla "det där tunga och svåra." Sen kom trudellutten med Simpson coh den gick (precis som jag trodde) snabbt in genom ett öra och ut genom ett annat och jag skulle i skrivande stund inte kunnat komma ihåg den under pistolhot.

Allt som allt var det här dock en ganska intelligent musikanalys och säger även en hel del om oss Popgissare. För det är intressant detta med hur man helt enkelt inte lyssnar på viss typ av musik. Jag minns t.ex. för några år sen då det i ett mellangiss blev ABBA-tema. Aldrig har man väl hört folk stöna och stånka så mycket i popgiss-sammanhang som just då. Och de goda arrangörerna visste givetvis detta och hade säkert lite roligt åt det. Men den dagen lär nog dröja då man sitter och diskuterar b-sidor på ABBA-singlar, vilka gitarrister de spelat med, vad de menar med den och den texten, vem som producerade och så vidare...

Och Beatles? Hm, jag har visserligen allt med dem rent formellt men plattorna som de gjorde före "Rubber Soul" ligger troligen undanstuvade någonstans på mina föräldrars vind eller i min systers gamla flickrum (tror jag). Skulle nog gå få tag i dem men varför göra sig mödan. Alla Beatles-plattor från "Rubber Soul" och framåt ligger just nu så jag kan se dem medan jag skriver den här texten. Fast jag kanske är lite konstig då jag inte tycker Beatles är så "tunga och svåra" i och med "Rubber Soul" och framåt. Eller som en Popgiss-kollega uttryckte det: "Beatles blev fan så mycket bättre när de började knarka!"

Jag har dock ingen förklaring på varför viss musik inte går hem i vissa kretsar. Inte egentligen. För nog kunde man, i princip, ha dissekerat Britney Spears lika väl som The Smiths. Fast det är bara det att det... är inte lika roligt. Och jag kan fortfarande inte riktigt förklara varför.

Den globala musikvärlden.

Några funderingar från Robert om globaliseringen av musiken.

Har nu två kvällar på raken råkat ut för att personer från helt andra världsdelar dykt upp och börjat pumpa mig på svensk musik. Häromdagen poppade en ung man boende utan för São Paolo upp och började diskutera svensk punk med mig. Och det var inte bara "Ebba Gron" eller KSMB utan killen var nere på ganska obskyra band som Arabens Anus och gud vet allt... förbluffande det sitter personer i Brasilien och diggar vår gamla punk. Han försäkrade att "swedish hc i rather big in South America..." Själv kunde jag bara nämna Sepultura och en väldig massa bossa nova från hans gigantiska land... genant.

Kvällen efter poppade en annan yngling (denna gång från Florida) upp och frågade "Which LP by Lustans Lakejer is the best one?" Tveklöst rekommenderade jag honom den första och passade samtidigt även på att tipsa honom om en massa annan god svensk postpunk. "Everything on Stranded Records" var väl mitt standardtips. Men jag tipsade honom även om "Burned Children" (Brända Barn) vilket på något vis låter värre när man översätter det till engelska... för övrigt visade sig killen ha ett grymt språköra då jag försökte förklara lite om svenska dialekter och påpekade att "skånska is the texan accent of sweden, very thick and slow..." Då frågade han mig om synthgruppen Page var från Skåne för han hade hört en intervju (på svenska!) med dom och det lät "thick and slow..." Och Page är/var ju som bekant från Malmö...

Och därmed blev jag för övrigt påmind om hur mycket bra svensk punk/postpunk vi haft i riket så de sista dagarna har det blivit en del sådant. I skrivande stund Brända Barns utmärkta cover (med svensk text) på "Hey Hey, My My."