Britpopen - Upptakten

 

Jag, Robert, kommer här att publicera en rad texter om Britpopens historia eftersom jag nu läst mycket om den på sistone. Och det är faktiskt en ren slump som alltså inte har att göra med en viss Oasis-återförening. Även om det är passande. 

Ovan: Suedes första konsert, i London 6 juni 1990. 

1988 var året då flera av nyckelpersonerna inom den kommande Britpop-scenen samlades i London. I orten Lindfield, belägen mellan London och Brighton, växte en viss Brett Anderson upp med bohemiska och kulturellt intresserade föräldrar med kroniskt dålig ekonomi. Pappan körde taxi efter att ha bockat av ett antal andra jobb. Brett beskrev orten som en plats som "saknade storstadens bekvämligheter och landsbygdens charm". Han lärde i skolan känna Matt Osman och de båda kom senare att lämna hemorten för att åka norrut. Men medan Osman skrev in sig på London School of Economics valde Brett Manchester (troligen för den musikaliska kopplingen) men avskydde studentlivet och hoppade av efter något år för att istället åka till London, söka upp Osman och kanske även göra något inom musikens område. Efter lite fundering ville han dock läsa stadsplanering vid University College of London. En av de första han mötte var Justine Frischman, dotter i en nyrik judisk familj. Hon blev intagen av Brett och var så nervös inför hans uppenbarelse så att det första han sade till henne var "vad är det för fel med din mun?" då han trodde hon hade talfel. De blev snart ett par och kom att dela lägenhet med gamle kompisen Matt Osman. Efter Justine läste arkitektur bytte Brett till detta område. Frischmann har med nostalgi sett tillbaka på i synnerhet vintern 1988 - 89 i den hemtrevliga lägenheten som de hade råd med via hennes pengar. Man bildar snart en grupp med Brett på sång, Matt på bas och Justine på kompigitarr. Man sätter in en annons efter en sologitarrist. Bernhard Butler, en infödd London-bo, svarar. Han har senare uppgett att han kände sig blyg och osäker inför trion med den coola stilen men kom snabbt in i gänget. Det tog dock tid att hitta en permanent trummis och vid ett tillfälle spelade man, via ännu en annons, in ett par låtar med förre Smiths-trummisen Mike Joyce som dock bara jobbade med gruppen vid detta tillfälle. I juni 1990 fick man en fast trummis i Simon Gilbert (den ende i gruppen som faktiskt var homosexuell med tanke på gruppens senare något homoerotiska framtoning på första skivan och de tidiga singlarna). Livedebut skedde 6 juni 1990. Relationen mellan Brett och Justine krackelerar dock mer och mer i slutet av 1990 och i februari 1991 går Justine på träff med en annan musiker, Blurs Damon Albarn. Efter en tid lämnar hon Brett för Damon men är kvar en tid i Suede innan den något irriterade Brett sparkar henne ur gruppen på försommaren 1991. Suede kämpar på utan uppmärksamhet men lyckas i december 1991 få spela på en konsert med flera band i NME:s regi. 

Ovan: Affisch för konsert med Seymour 23 september 1989. 

Hösten 1988 anländer till staden även fyra unga män från olika håll. Damon Albarn är född i London men tvingas 1978 flytta till Colchester då hans far blir rektor där. Han träffar på Graham Coxon, son till en armémusiker, som också slagit sig ner i staden efter en kringflackande barndom. Graham spelar under sin tid i Colchester något med den fyra år äldre Dave Rowntree. Dessa tre hamnar i London hösten 1988. Damon har ströjobb medan Graham börjar på konstskolan Goldsmiths där han med en gång blir bekant med Bournemouth-sonen Alex James. Han presenterar snart Alex James för sin gamle vän Damon. Sedan man även kontaktat Dave Rowntree bildar man Seymour med samma sättning som man hade ännu under återföreningen 2023, d.v.s. Damon på sång, Graham på gitarr, Alex på bas och Dave på trummor. Ett antal gig, huvudsakligen i London, bockades av under 1989 innan Dave Balfe från skivbolaget Food såg gruppen live. Han var inte över sig imponerad över den slaskiga och ganska berusade gruppen men såg ändå något i dem och kontrakt skrevs med Food i mars 1990. Ett villkor var dock att gruppen behövde byta namn då Balfe inte tyckte att Seymour lät bra nog. Från en lista med namnförslag valde man Blur. Gruppen singeldebuterade med den ganska Manchester-inspirerade "She's So High" (15 oktober 1990). Därefter följde "There's Not Other Way" (15 april 1991) vilket blev en hit. Våren 1991 kunde Blur därmed titulerar sig popstjärnor och njöt så mycket de kunde av sin nyvunna status med TV-program och krogrundor med gratisdrinkar. Sent 1990 hade Damon sett Suede live och blev fascinerad inte av gruppen men av kompgitarristen Justine Frischmann som han slutligen fick gå på date med i februari 1991 varvid de båda snabbt blev ett par och flyttade ihop. Damon var senare inte lika förtjust när han och Justine gick på Suede-konsert och hans flickvän hoppade till musiken som hon delvis varit med om att skapa. Blurs tredje singel "Bang" (29 juli 1991) floppade men skivan "Leisure" (26 augusti 1991) sålde ändå tillräckligt mycket för att täcka kostnaderna. Från början var tanken att Andy Partridge från XTC skulle producera skivan men det skar sig snabbt mellan Partridge och gruppe som istället kom att arbeta med Stephen Street, den första av återkommande gånger. I slutet av året informerades dock gruppen att de av någon obegriplig anledning var skyldiga skivbolaget 60 000 pund på grund av någon form av ekonomisk miss som aldrig riktigt kunde förklaras. 

Ovan: Noel Gallagher (nummer två från vänster) med Inspiral Carpets, 1989 eller 1990. 

Även i Manchester hände saker. 21 december 1988 dök den stöddige 21-åringen Noel Gallagher upp för att provsjunga för den lokala gruppen Inspiral Carpets (egentligen från Oldham). Det hela sprack dock eftersom Noel bland annat blev full i skratt åt gruppens texter. Trots denna attityd blev gruppen ändå imponerad av Noels självsäkerhet och han kom att bli något av en kompis till gruppen som i maj 1989 anställde Noel som sin ende roadie. Med en stabil lön kunde Noel rentav bo ganska ståndsmässigt och var även en flitig besökare på Hacienda samt en allt flitigare konsument av i synnerhet kokain Så småningom lämnade han dock jobbet och det var i ungefär den vevan som han fick reda på att hans fem år yngre bror Liam hade bildat ett band som var döpt efter en lokal konsertlokal: Oasis. Liam hade bildat gruppen med basisten Paul McGuigan, gitarristen Paul "Bonehead" Arthurs samt trummisen Tony McCarroll. Livedebut skedde 11 augusti 1991. Noel, som börjat skriva låtar, armbågade sig ganska snabbt in i gruppen som med relativt nöje tog emot en person med en drös låtar. Livedebut med Noel som medlem skedde på The Boardwalk i Manchester 19 oktober 1991. 

Att inte vara nere med kidsen

 

På sista tiden har jag reflekterat över det där med "min generations musik", oavsett vad vi nu talar om för generation, och de där ögonblicken då man faktiskt blir för gammal för att ta till sig nyare musik eller "förstå" den. Och de två akter som på senare tid fått mig att reflektera lite extra är Wet Leg och Taylor Swift. Mitt nittiotal blev ett alltmer rastlöst sökande efter nya "ljud" och musik som var nyskapande och tog mig in i nya audiella områden. Men förr eller senare når du alltid en återvändsgränd. Mot slutet av nittiotalet var jag svårt allergisk mot retrogrejer oavsett om jag egentligen borde gilla det eller inte. Och från ena hållet kom Britney Spears som kanske hade en modern produktionsbild men givetvis inget jag inte hade hört i coolare version och för mig var det bara fluffig flickpop i lite nya kläder. Från andra hållet kom exempelvis The White Stripes som jag på sätt och vis avfärdade ännu snabbare även om de väl borde ha legat närmare mitt hjärta än Britney Spears. Men det var ju det att min första tanke var "Fan, låter som The Sonics en gång till... jag kan höra på The Sonics istället." Om jag verkligen skulle ta till mig retrogrejer så krävde jag i princip att de skulle överträffa förebilderna. Exempelvis var Dungen, ett av de sista nya band jag på länge upptäckte där i början av 00-talet, ändå stora favoriter eftersom de lät mer knarkigt sjuttiotal än de riktiga sjuttiotalet. 

Men väldigt, väldigt länge letade jag efter den här "nya" musiken. Vilket inte är samma sak som nyproducerad musik för den kan jag få fatt i på några sekunder. Nej, det handlade om nya ljud, nya upplevelser, saker jag aldrig riktigt hört förut. En bit in på 00-talet försjönk jag i dvala resten av decenniet. Kom in i någon slags andra andning kring 2010 och försökte rentav vara "nere med kidsen", så att säga. Där stod jag, medelålders och dan, sommaren 2014 och försökte nynna med i "Holler" tillsammans med ett gäng unga tjejer som alla såg ut som Rebecca och Fiona där på scenen. Och jag studsade runt till Icona Pop och insåg hur dålig kondis jag hade. Jag var säkert pinsam. Det finns ju en scen i "Så mycket bättre" där Lasse Berghagen står i bakvänd keps och säger till en synbart generad Petter: "Yo! Du rappar fett!" Det är den bilden jag har med mig av hur unga ofta kan uppleva äldre som ska försöka vara "med". Det blir bara pinsamt. Eller jag trodde länge att det var så. Det var ju så för min generation och många därefter. 

Men så kom den här Taylor Swift och allt skulle vara så mysigt mellan generationerna med "Swiftie Dads" och flera generationer som går på konsert ihop. Men för att se det ur en annan synvinkel så kan jag alltid ställa mig frågan om när det blir lite FÖR mysigt? Lite FÖR harmlöst? Och utan någon laddning när det gäller sådant? För ibland kan det nog ändå finnas ett egenvärde i att olika generationer har just "sin" musik. De mer genomsnittliga av oss tar ändå bäst till oss musik vi hörde på mellan 15 och 25. Finns forskning på det också. För några år sedan hörde jag den charmerande indie-duon Wet Leg från Isle of Wight. Det var då jag till sist kapitulerade. Jag FÖRSTOD verkligen Wet Leg. Men det berodde på att de i så oerhört hög grad lät som klassisk indie från 90-talet. Och jag insåg att motstånd var lönlöst. Varför dölja retromannen inom mig? Han som kan lyssna på ny musik om den låter som gamla favoriter eftersom det ändå inte lär komma någon musik som är NY-ny. Och sedan då Taylor Swift som fick mig att inse att jag nu inte bara blivit retro utan att jag är helt och hållet utestängd från det mysiga Swift-universumet. För jag FÖRSTÅR inte. Så sent som i förmiddags satt jag, efter rekommendation från en Expressen-reporter som såg ut att vara i min egen ålder, och lyssnade på tre "Deep Cuts" från Swift-plattor. Och ärligt talat så var det mest tre slätstrukna countrypoplåtar som kunde ha varit framförda av vem som helst om jag fått frågan. Och just den sorts musik jag liksom bara inte kan ta till mig. Men för unga tjejer är Taylor Swift, utan ironi, deras generations Bob Dylan. Och jag tycker på ett vis det är uppfriskande. Jag är med nöje en avhängd gubbe som inte förstår. Lycka till, alla Swifties. Och igår, medan Swift alltså bjöd på hejdundrande visuell show i dryga tre timmar, så gick The Feeling Groovies och såg på The Nomads: ett gäng äldre män som stod rakt upp och ner och spelade tajt rockmusik i 75 minuter. Och alla i publiken FÖRSTOD dem. 

Cowboy Carter

 

Denna text kunde lika gärna ha hetat ”Robert tar den för laget” eller ”Robert på okänd mark” men nu fick det bli titeln på en skiva som jag plöjde igenom ett par gånger. Låg häromkvällen och kunde inte somna varvid jag bestämde mig för att då lyssna på Beyoncés splitt nya album ”Cowboy Carter”, hennes omtalade ”countryplatta” som det nu skrivits en del om. Sagt och gjort. Det som visade sig vara åttio minuter skiva som efter ett tag gick lite på tomgång fick mig dock inte att somna utan jag hörde hela rasket från början till slut. Gjorde sedan om det medan jag ägnade mig åt lite trädgårdsarbete dagen efter.

Inledande ”American Requiem” är ju en vanlig Beyoncé-låt om att hon tydligen kan vara country. Okej, det låter som en Beyoncé-låt men om hon säger det, så. Andra spåret, en cover på ”Blackbird”, låter (skrivet utan minsta ironi) mest som om hon samplat originalet rakt av och bara bytt ut McCartneys sång mot sin egen. Inte mer att säga om den. Därefter följde flera låtar som lät som rätt vanlig Beyoncé även om det ibland kunde smyga in sig några gitarrslingor (samplade eller inspelade för låten, vet inte vilket). En del stycken var mest prat på 20 till 50 sekunder.

Första singeln och det som väl säkert förblir plattans stora hit, ”Texas Hold'em” får mig i väldigt stor utsträckning av tänka på Madonnas skojcountrylåt ”Don't Tell Me” från sekelskiftet. Inte så att de låter exakt lika men det är samma känsla av ”nu skojar vi till det med countryn”. Videon förstås full med dans, den nästan patenterade öppna västen med bröst och mage fast nu med cowboyhatt och vilda västern-kläder i ingrediensen. Kanske fick jag även ett minne av The Grids skojcountrytechno från nittiotalet. Lite så känns låten. Jag tror inte Beyoncé försöker skoja till det medvetet men det blir lite av känslan ändå.

Resten lunkar väl på och ibland anges några kända countrynamn som medverkande men jag kan inte direkt påstå att jag hör det. Här finns även en trogen cover på ”Jolene” där texten skrivits om något. I övrigt är det gammal vanlig Beyoncé (”peppig aerobicsmusik” som en kritiker kallade stilen) fast ibland med lite inflätade gitarrer och western-referenser. Ja, det är det hela. Hade jag varit kritiker hade jag kanske satt tre av fem i betyg.

Är det country? Nej, fan. Så mycket vet även jag. Det som är mest ”country” på skivan är väl att hon har rodeoutstyrsel på omslaget. Ungefär så. Sedan lite inslängda gitarrer som lika gärna kunde vara samplade (svårt att veta numera) men i övrigt så behöver Beyoncés gamla publik inte direkt oroas av att en massa ölstinna cowboyhattar ska invadera hennes konserter framöver. Det är kompetent pop med några blinkningar åt en viss genre. Det var det hele, som dansken säger.

Popgiss 2024, finalen

 

Det var som vanligt vid denna tid på året (alltså, Popgissfinal) en ganska fin vårdag då jag 05.50 slog upp ögonen efter att tidigt ha gått i säng igår. Det blev den sedvanliga förbedelsen med att såsa runt lite i lägenheten, lösa lite melodikryss, bada och lyssna på Neil Young (som nu är tillbaka på Spotify, tillsammans med Joni Mitchell).

Klockan 11.18 klev jag ut ur min port då Kenneths Annelie som vanligt hade lovat att komma förbi och köra oss båda till Öster. De dök upp nästan direkt och det blev lite samspråk innan vi klev av på Östercentrum och gick till Jessens saluhall, vårt stamställe innan ett Popgiss. Hanna var norröver och skulle inte hinna med lunchen men Tomas fru Åsa gjorde oss sällskap så vi har vi alla fall fyra personer kring bordet. Blev lite samspråk och ett par öl med pasta bolognese innan vi så kunde knalla ner till själva tävlingen omkring 12.30 sedan även Hanna dykt upp. Denna gång stötte vi, som det föll sig, dcok inte på ett myller av popgissare på vägen utan träffade merparten då vi var nästan framme.

Det blev det sedvanliga hälsandet och kramandet till höger och vänster och sedan trodde jag att vi satt någon annanstans än sist då vi nu låg i division två. Träffade dock på Snails-Erik som förklarade att borden stod som sist vilket förenklade det hela avsevärt. Tävlingen blir ju i grunden bara mer och mer väloljad så efter några inledande ord av producenten Örjan så var Nine Inch Snails igång vid 13-tiden. Det var trångt om saligheten kring borden men jag och Nynäshams Quiz-kung, Anders Nylén, gjorde vad vi kunde för att ge varandra utrymme då vi satt rygg i rygg.

Låt 1 – 15 var tiotal och det sparkade igång med något som vi tyckte lät som Britney Spears ”Toxic” men som inte var det. Vi resonerade dock som så att om det lät som Britney Spears och kändes som Britney Spears så kanske det var Britney Spears. Tur för oss. Vi rörde som ofta ihop Sugababes med Pussycat Dolls medan Hanna säkert plockade Keane. På rapparen Lil' Wayne kunde vi givetvis lika gärna ha skrivit ”Kalle Anka” men vi försökte ändå (och bommade rejält) även om jag nu inte minns vad vi skrev. The Fratellis hade vi aldrig hört talas om och så hörde jag själv till det med Ting Tings, som även gjort ren danspop och som alltid låter olika på sina plattor. När Opeth äntligen kom tänkte jag på dem men skrev sedan istället Mastodon (som istället kom senare och som jag nog sjabblade bort även den gången). Tomas överlag på hugget angående den moderna listmusiken (som duggade tätt).

Åttiotalet kändes givetvis oerhört lätt även om vi ett tag tvekade på om det var Ankie Bagger eller Lili & Sussie. Men inte länge. Den enda låt vi bommade var för oss okända Indigo Girls. Tomas var lycklig över att värka fram en sen The Saints och jag tror inte alla mindes att M/A/R/R/S hade gjort ”Pump up the Volume”. Vi fick även lagöl efter en säker insats men insåg snabbt att vi fick skruva ner förväntningarna om att vinna division 2 eftersom flera duktiga lag snabbt kopplade greppet.

Vi fruktade att kategorin ”från logen till krogen” var country men det var varierande dansmusik. Vi trodde Clabbe var Alexander Bards alter ego Barbie men mindes dock La Bouche. Tomas och jag påmindes om att Icona Pop är dansmusik för medelålders män som inte kan dansa. Därefter kom ”Mellovision” (lite ESC och Melodifestival) och vi sjabblade bort en del. Det vi trodde var Umberto Marcato var någon snubbe vi aldrig hade hört talas om och det var även flera namn som var okända för oss. Hanna kom ihåg hur det finska bidraget från 2022 stavades (ett bidrag jag faktiskt gillar eftersom det låter som EBM).

Tjugotalet var inte klockrent men ändå förbluffande bra och vi satte saker som Megan Thee Stallion och Smith and Thell och mycket annat. Hanna och Tomas låg på i tät dialog. Jag hade förstås ingen aning om hur senaste Helloween eller Mastondon lät, tyvärr. Tomas värkte fram Björn Gustavsons ”The Björnzone” eller något i den vägen. Det gick väl något så när med duetter men vi rörde till det med syskonen Glennmark (skrev Carola istället för Karin Glennmark) och hade totalt glömt bort namnet på den där svårt brylkrämade countrysångaren (Conway Twitty) som jag vet att Erik gillar. Blues var väl sådär då vi var helt borta på både Bonnie Raitt och Canned Heat men tog Howlin' Wolf på en chansning. Det kom sedan även lite punk (även on denne gubbtjyv förstås är lite rigid kring vilka grupper som egentligen ska kallas punk, en diskussion vi kan ta någon annan gång).

Därefter kom sjuttiotal (låt 81 – 95) vilket var Kenneths chans att få sätta lite stadiga poäng. Irriterande nog hade vi glömt namnet på Helen Reddy, en låt som Jessica på ett annat giss satt och kämpade med. Jag insåg dock att jag hade haft glädje av att ha lyssnat på andra plattan med Uriah Heep så att jag kan den utan och innan eftersom höjdarlåten ”Bird of Prey” kom. Annars rätt behagligt sjuttiotal. Fem låtar reggae blev hyggligt svårt för oss alla. Tomas påpekade för mig att ”Jag försökte få igång dig men fick ingen respons” (låten var ”Bam Bam” med Sister Nancy) och jag kontrade med ”Det är svårt ge respons då man inte har den minsta lilla ledtråd att bidra med”. För så är det ibland. Det kom sedna även lite soul och lite samhällsfarligt (låt 101 – 110) och medan vi förblir kassa på soul så satte vi i alla fall den hårdare musiken i stort sett. Även ett antal väldigt gamla låtar var bitvis knepiga.

Det blev vid 17.30 en matpaus och jag och Hanns sprang iväg som oljade troll för att snabbt få bra köplats. Maten serverades nu på tallrik och det var bröd och sallad med i små förpackningar och allt som allt kanske den bästa mat vi ändå fått på ett giss (okej, konkurrensen är inte mördande men det var allt som allt ganska bra även i sig). Direkt efter maten sparkade vi igång med tjugo intron där vi satte 18. Vi hoppades kunna luta oss tillbaka på nittiotalet och det gick väl ändå ganska bra på det hela taget. Jessica Simpson var dock bara ett avlägset minne och eftersom ingen av oss direkt gick in för den mest lättsamma popen på nittiotelet så blev det en bom där. Men en bom med credd. På samma vis så skrev vi Basic Element på Pandora. Fast vi nämnde i alla fall den senares namn. Det kom en del favoriter som vi glatt studsade till och särskilt glada blev vi av Garbage och Suede.

Tio covers följde och jag insåg att jag nog inte hade hört Joan Jetts cover på ”Dirty Deeds” sedan hon släppte skirvan (som jag såg henne köra låtar från på Hultsfredsfestivalen 1990). Att Paris Hilton gjort cover på Rod Stewart hade vi ingen aning om och namnet på Kent-tolkerskan (Felicia Takman) hade vi glömt om vi nu någonsin kunnat. Likaså hade vi nog aldrig hört Beck, Bogart & Appices tolkning av Stevie Wonder. Kategorin ”Stöldvåg” var rolig då det var original som fräckt samplats och sedan när Kiss kom så visste jag i förväg att Leila K:s ”Come on Now” skulle dyka upp. Lite geneant för mig att jag blåste Nine Inch Nails den artist Lil Nas X plockade något (som lät otroligt gammalt) ifrån men har å andra sidan inte haft koll på NIN efter 1995. Kändes dock fantastiskt roligt att sätta DJ Shadow som den som samplade en låt med Pugh Rogefeldt. Som vanligt rörde vi (eller jag) dock ihop Sugarhill Gang och Grandmaster Flash. Det går liksom aldrig över det där och jag vet inte vad man ska göra åt det?

Tiotalet blev ganska behagligt och det var trevligt att få höra lite Skrillex eller Gojira. Och äntligen har vi lärt oss Fall Out Boy! Sextiotalet var också bra men vi rörde ihop det lite med ”Make Your Own Kind of Music” som jag personligen trodde var Mamas and the Papas men vi skrev något annat och så var det Mama Cass själv (som jag inte visste släppte soloskivor redan på sextiotalet). Myste till ”In the Court of the Crimson King”. Marvelettes tog vi på soundet.

Det rundades sedan av med allsång och det blev både det ena och det andra. För skams skull sprang jag bort till CaMa och ”sjöng” med i ”Stad i ljus”, något i testade redan första gången i november 2016. Hela gisset avslutades sedan med Queens ”Bohemian Rhapsody” där Erik stod och svepte med en rökmaskin över publiken och det föll konfetti från taket. En i sanning mäktig avslutning och själva låtspelandet var klart lite innan 22 så det var raskt marscherat.

Det delades ut priser till vinnare i det lägre divisionerna och vi inte i närheten då slutade sjua och med kanske 15 poäng upp till vinnaren. I toppen så visade det sig att storfavoriterna Dr Zoom stod pall för trycket trots ett inledande underläge varefter de, som så ofta, bet ihop och jobbade sig uppåt varefter de kunde slå tvåan Limp Quizgit med två poäng. Extra glada var vi då våra vänner i More Cowbell fick en bronsplats. Vi hade för övrigt god hjälp av CaMa:s koskälla under gisset för om vi var osäkra på om det var, säg The Killers, så behövde vi bara höra hur han satte igång och så var vi säkra.

Som vanligt tömdes salen snabbt och Hanna gick hem medan vi tre gubbar gjorde en liten vända förbi efterfesten på Brygghuset där jag drack en sista öl för kvällen och cirkulerade lite och pratade med folk. Det blev ju mest eftersnack av naturliga skäl. Framåt midnatt var jag trött och Kenneth och jag delade en taxi hem medan Tomas stack lite efter oss. Allt som allt var Popgiss 2024 det kanske roligaste Popgiss jag upplevt på hela tio- och tjugotalet och det innehöll många roliga överraskningar och små nydanande detaljer som uppskattades. Och maskineriet löper, med duktig producent, duktiga arrangörer och duktiga stab på som ett väloljat urverk. Kan bara lyfta på hatten åt samtliga inblandade. Och jag tror inte jag hörde en enda människa klaga över något. Bara det.

Popgiss 2024, kvaltävling

Så kom då den dag då The Feeling Groovies skulle Popgissdebutera. För egen del hade jag, Robert, kvällen innan varit på ett litet giss med tema glamrock och eftersom vårt lag var rätt bra på gammal musik så sopade vi hem detta med 21 av 25 möjliga låtar. Bra början på helg med musikfrågesport, kort och gott. Hade gått och lagt mig vid 22 på fredagskvällen vilket dock innebar att jag vaknade prick 06.08 men hade då ändå gjort mina åtta timmar i sängen och var ganska pigg.

Viss förvirring uppstod dock då Kenneth och jag missförstått varandra om lunch så efter ett telefonsamtal tog vi ett snabbt beslut om att äta hemma. Blev sålunda hämtad av Kenneth 12.30 samtidigt som Hanna och Tomas kom från sina håll. Det blev det vanliga promenaden från Östercentrum till Donners Event och på vägen ner träffade vi muntra gissare som strömmade till. Jag hade faktiskt bara på mig min kavaj för att jag av ren lättja skulle slippa trängseln vid garderoben och att sedan även försöka hitta mitt ytterplagg när alla sedan ska hem på samma gång.

Det kramades och skakades hand som vanligt och stämningen blev sådär hjärtlig i största allmänhet. Det var nästan värre folkvimmel än vanligt (kändes det i alla fall som) och det var verkligen lätt att missa en och annan person. Somliga hann jag bara säga hej och inte så mycket mer till under dagen trots att jag gärna fått mig en pratstund. Men så är det nu en gång på Popgiss. Kunde dock notera att det var ett antal intressanta och slagkraftiga konstellationer på plats denna dag.

Tävlingarna går ju numera som ett väloljat maskineri och evenemanget började punktligt då Örjan presenterade det hela för att strax därpå lämna ordet till arrangörerna Nine Inch Snails som faktiskt var hela fem personer denna gång.

Man hade stuvat om lite med decennierna och hade skivomslag, följdfrågor och låtar från olika decennier på ett papper vilket gjorde att man fick vara lite uppmärksam. Tävlingen sparkade trevligt nog igång med Beastie Boys ”Intergalactic” (när hip hop var bra på riktigt) då temat var nittiotal, nästan vår favoritgren. Det var dock inte helt lätt och vem som gjort den gamla eurotechnohiten ”Freed From Desire” hade jag helt glömt bort. Ett av tävlingens roligaste utfall blev då det kom något rockbaserat framfört av kvinnor. Ja att det var kvinnor menade bland annat tre av oss till dess att Kenneth sa ”Det är för fan snubbar som sjunger” varvid han slängde fram ”De här MMM Bop?” Vi hade inget att förlora utan skrev just Hanson (som jag kan exakt en låt med) och det var Hanson! Att sätta just detta hade Kenneth troligen inte räknat med då tävlingen började. Knappt vi heller. Vi krånglade dock till det med att skriva ”Mick Jagger” eftersom vi inte kan moderna Stones-plattor (allt efter ”Steel Wheels” från 1989). Gamla one hit wonder-sångerskan Diana King gick lätt att få fram men Stephen Simmonds ”Tears Never Dry” fick jag verkligen värka fram och jag var ett tag förtvivlad över att blåsa en poäng på glömska. Men det löste sig.

Gissets grovjobbare var annars Tomas som fick många goda inpass från Hanna angående inte minst modernare musik. Exempelvis tog Tomas den trevliga akten ”Girl in Red” (som jag måste kolla in) medan Hanna tog Dina ögon, en nyare svensk grupp som jag helt missat. Lagom då vi satt och kände oss nere med kidsen under näst sista tjugotalslåten, ”Kite” med Benjamin Ingrosso, så fick vi höra att vi skulle lämna in papperen. Vi hade alltså missat en låt! Arrangörerna var dock snälla. Detta hade skett någonstans på låt nio eller tio och det var akter vi inte ens hört namnen på tidigare. Dock var vi alla förbluffade. Det var för övrigt ett mycket städat giss så ölen kan inte anklagas för detta utan möjligen att vi lät våra munnar gå lite för mycket.

Därefter kom en del dansmusik. Tyvärr har gubbtjyven (alltså jag) blivit så petig med dansmusik på äldre dagar så jag sittdansade nog bara till Leila K:s ”Electric”. Jag kan å andra sidan inte sittdansa bättre än jag dansar. Vi tappade ganska mycket på kategorin ESC/Melodifestival. Sextiotal var okej även om vi insåg att ingen av oss direkt gått in för The Hollies men lite mer udda akter som Fontella Bass (”Rescue Me”) eller The Electric Prunes kom ju lagom till pass. Vi var dock sämre på soul men Kenneth klämde exempelvis Wilson Pickett.

Strulade till det två gånger med hårdrock då jag skrev Napalm Death när Cannibal Corpses ”Hammer Smashed Face” (som jag lyssnat på under förmiddagen) kom. Jag måste komma ihåg att band med sångare som låter som om de attackspyr genom förstärkare rimligen bör heta Cannibal Corpse. Kenneth och jag satt även och vacklade kring om det var Mercyful Fate eller King Diamond och så skrev vi det senare när det var det förra. Senast jag själv spelade Mercyful Fate sa jag till publiken att ”Jag söker en grupp” för det är en extrem kuggfråga som man lätt åker dit på.

Vi tappade allt som allt en del på 00-talet och på låtar från före 1960 (även om gissfavoriterna Ink Spots borde ha klarats av). Country och rap var vi väl inte mycket bättre på men vi spikade kategorin ”instrumentalt”. Roligt nog hoppades jag innan att ”Children” med Robert Miles skulle komma och det gjorde den otroligt nog också. På intron tog vi 16 av 20 möjliga

Vi hade en del problem med kategorin ”Covers” och ”Samplingar” (besvärligt då man inte hört originalet och sitter och stirrar framför sig). Duetter var vi som så ofta usla på. Vi fick äntligen till det med hårdrocken då Kenneth på tiotalet satte Five Finger Death Punch. Sjuttiotalet var hackat och malet. Vi kunde discokungen Sylvester men hade glömt Norrbottens järn. Tävlingen avslutades sedan kring 22 med ett allsångstema.

Detta sålunda några nedslag ur hur vi upplevde tävlingen. Egentligen var vi ganska nöjda med vår insats men det var en stor uppslutning av extremt duktiga lag och en missad poäng hit eller dit gjorde av vi slutligen rasade igenom tabellen och landade på en tjugondeplats med placering i Division 2 i tävlingen. Vi får väl se hur detta kommer att gå 23 mars. Dock hade vi väldigt roligt. Det går givetvis aldrig att göra ett giss som passar alla och det kommer alltid kategorier som man är eller mindre förtjust i. Det var dock ytterligt få nummer igår som jag verkligen satt och hatade och det var varierat utifrån premissen ”Något för alla”. Troligen var detta ett av de bättre Popgiss jag har upplevt på många år så det är egentligen bara att lyfta på hatten för arrangörerna.

Inför Popgiss 2024

 

Häromkvällen höll jag, Robert, ett lite rockgiss och påpekade för deltagarna att jag snart blir 52 år men att det just denna dag, 14 februari, var 26 år sedan jag för första gången deltog i ett musikgiss av något slag. Med andra ord har jag lagt halva mitt liv åt musikgissande och det tar onekligen en stor del av min tid. Kollegorna på jobbet skojar med mig om detta. Häromdagen, då det hölls ett giss på jobbet, så kom jag in i matsalen och insåg att jag inte hade någon penna. Gick fram till ett gäng kollegor och frågade "Har ni penna?" varvid jag slog mig ner vid dem. Alla vid bordet blev glada för här kom ju en "professionell musikgissare" in i laget (vi blev tvåa eller trea eller något i den vägen). 

Livet som gissare går givetvis upp och ner. Ibland har jag tänkt att jag bara vill hoppa av och ofta känner jag att "fan att man inte kan lyssna på musik på normalt vis längre". För ursprungligen var ju gissandet bara en kul grej som man kunde hålla på med därför att man lyssnade mycket på musik. Och den musik jag gillade var ofta den musik som kom på gissen. Men sedan svällde det hela ut. Det kom nya generationer och musik som jag i värsta fall hatade på gissen. Det förekom att jag bara satt av tiden på större som mindre giss och tänkte "Vad i helvete håller jag på med det här för när jag kunde sitta hemma hos några vänner och bara dricka öl och höra på exakt den musik vi vill höra på?"

Ja, varför håller jag ännu på med det? För gemenskapen, för vänskapen, för den otroliga stämning som ändå uppstår när ett antal musikintresserade sammanstrålar. Även om jag ibland suckar över att jag inte kan någon nyare musik så kommer jag ibland ändå in i en andra, tredje eller fjärde andning och plockar en och annan ny låt. Eller så råkar arrangörerna spela de numera mer nischade saker som jag gillar. Idag blir det Popgissdebut för vårt lag The Feeling Groovies och vi går dit helt förutsättningslöst. Det får gå som det går. Men roligt ska vi försöka ha i alla fall. 

Detta märkliga år

 

Året 2023 går mot sitt slut och det har i sanning varit ett märkligt år i vår musikgissarvärld. Då året började var Kenneth, Tomas och jag med i ett lag, Rootmoset, och mot slutet av året i ett annat lag, The Feeling Groovies, tillsammans med Hanna. 

Jag har tidigare återgett allt som hänt under året men i korthet så hann gamla Rootmoset göra ett sista framträdande med Kjelle 10 januari och vi hann fira 25-årsjubileum 14 februari innan Kjelle gick bort 10 maj. Därefter blev det alltså ett nytt lag med Hanna redan dagen efter Kjelles bortgång. Det var lite slumpen som spelade in, kan man säga. 

The Feeling Groovies gjorde debut i större sammanhang på Distgiss 18 november vilket passade bra då Rootmoset gjorde sitt sista framträdande på samma evenemang. Timmarna innan gisset åkte vi tre f d Rootmosare ut till Kjelles grav på Norra kyrkogården och det blev även ett tal till hans ära innan tävlingen drog igång. Jag kan bara åter skänka ett tack till alla i våra giss-kretsar som gett oss mycket stöd. Och därmed fick vi väl på allvar runda av Rootmoset. 

Det gick väl sådär i ett oerhört svår Distgiss men vi hade ändå roligt. Det var stolpar ut och det var stolpar in och vi tog en tjugonde plats vilket i alla fall var bättre än plats 22 som vi då hade i januari. Det mest roliga på hela kvällen var dock att laget Norrbocken, där flera medlemmar deltagit i giss lika länge eller rentav längre än oss, fick vinna. Laget som en gång hette Coma Inc blev (vad jag vet) kanske det första Popgiss-lag att förlora en medlem och efter flera namnbyten blev det Norrbocken. Extra roligt att alltså se ett gäng veteraner vinna stora Distgiss. 

Inför 2024 ser The Feeling Groovies fram emot vårens Popgiss samt diverse småtävlingar. Tomas och jag gör comeback i vårt andra lag, 50 Shades of Mos, på Byggrockgissen 3 januari och själv planerar jag väl även att ta tag i det här med Bryggrock, de gitarrbaserade gissen på samma ställe. En extra bonus är att ett speciallag med all säkerhet kommer åka på ett rockgiss i Nynäshamn i april. Det råder med andra ord aldrig brist på musikgiss i vår värld. 

Gott nytt år, alla som eventuellt följer oss!