Kjelle

 

Ovan: Lyckligare tider. Rootmoset vid en seger på Creperiet 22 mars 2018. Kjelle i centrum. 

Kjell Åke Göran Svensson, allmänt kallad ”Kjelle”, föddes i Visby 1 juni 1960. Han och hans två år yngre bror växte upp på den då ännu inte helt bebyggda Ölandsgatan i östra Visby. Redan som ung hade Kjelle ett stort musikintresse och spelade själv flera instrument. Som ung spelade han mest blåsinstrument och fick stipendier av olika slag. Han kom även att traktera trummor. En tidig musikalisk ”bravad” som Kjelle brukade skämta om var att han ”nästan” såg det då heta bandet Chicory Tip spela i Säveskolans aula 1971. Kjelle och andra som var för unga för att komma in stod utanför och hörde gott och väl hela konserten även om de inte kunde se den!

Trots det musikaliska intresset så var det inom teknik Kjelle kom att utbilda sig och från mitten av 80-talet jobbade han som kallibrerare (en persom som ställer in industriella mätinstrument) på LM Ericsson i Visby. Kjelle kom att behålla detta yrke under resten av sitt liv, först som anställd och sedan som sin egen. Kjelles ibland lite sävliga maner gjorde att arbetskamraterna på Ericsson godmodigt skämtade med honom och han fick smeknamn som ”blixten” eller ”turbo-Kjelle”. Tomas sa en gång, i en blandning av skämt och allvar, ”enda gånge jag sett Kjelle springa var när han jagade smörgåsvagnen på jobbet”. Bakom den extrema flegmatismen dolde sig dock en mycket noggrann yrkesman med enorm pliktkänsla och arbetsmoral.

Vi övriga tre i Rootmoset kom att gissa med Kjelle första gången 14 februari 1998 och sista gången 21 januari 2023. På det berömda förstamötet så var det efteråt jag och Kjelle som satt kvar och pratade om progressiv rock, främst Genesis, innan Kjelle tittade på klockan och sa ”Är hon så mycket! Och frun har ju maten klar!” varvid han avvek. Vid mitt första möte med Kjelle lärde jag mig alltså att han brann för musik, att han var en man med regelbudna vanor och att han tog stor hänsyn till sin hustru ”Sola” (egentligen Solveig och egentligen sambo även om de slutligen gifte sig). Som jag med tiden noterade var Kjelle en skivsamlare av rang och han ångrade ofta att han sålt sin vinylsamling men han hade istälet byggt upp en enorm Cd-samling som täckte flera väggar hemma hos honom.

Ett annat stort intresse för Kjelle var whiskey och även här hade han skapat en rejäl samling där enskilda buteljer betingade höga priser. Han trivdes även enormt på sitt sommarställe där han och Sola gärna arbetade i trädgården. Kjelle hade breda intressen och många olika typer av bekantskapskretsar och precis som vi tre övriga i Rootmoset säkert är okända för andra av Kjelles vänner så är de lika okända för oss. Kjelle deltog exempelvis i en herrklubb som ägnade sig åt resor vilket är ungefär vad jag vet om denna förening. När jag skriver detta inser jag också att jag vet rätt lite om vissa sidor av Kjelles liv, trots att vi kände varandra i 25 år, men den främsta förklaringen var att Kjelle inte pratade så enormt mycket om sig själv även om han gärna svarade på frågor. Det krävdes exempelvis många års bekantskap innan jag frågade Kjelle om den klart synliga brännskada som han hade på höger hands ovansida och som jag trodde var något han ådragit sig på Ericsson. ”Nej, kokande knäck”, sa Kjelle helt kort och tillade att han var så liten så han ändå inte mindes så mycket av denna händelse.

Vi hade så roligt tillsammans, särskilt under 00-talet då Rootmoset kom att bli (om jag får säga det själv) ett ganska känt lag på gissen och det var ofta klackarna i taket när Rootmoset sammanstrålade. Kjelle kunde, lite med vänsterhanden, sätta saker lite sådär i förbifarten. Han var ofta briljant även om han enstaka gånger kunde få vad vi kallade ett ”Kjelle-ryck” och bestämde sig för något märkligt såsom då han hävdade att Dustry Springfield var Temptations. Detta var dock märkliga undantag som bekräftade regeln och det blev även roliga anekdoter.

Under senare delen av våren 2022 blev Kjelle sjuk. Han behöll dock sin enastående flegma och de tysta signaler som han verkade sända ut var ungefär ”Oroa er inte, det blir nog bra. Och om det inte blir det så är det inget att göra åt”. Nu var det dock inte bara sjukdom som gjorde att vi såg mindre av Kjelle på slutet utan även ett hektiskt arbetsschema då han ensam skulle sköta det företag han tidigare drivit ihop med en partner som dock bytt yrkesbana. Jag hade livlig korrespondens med Kjelle från platser såsom Ronneby, Åtvidaberg och självaste Esrange. Där satt han ofta om kvällarna, i improviserade arbetsrum, och pillade med vad som får beskrivas som ett extremt ensamt arbete.

Just detta med Kjelles myckna arbetande är väl det som kan få mig att känna ett sting av bitterhet för hans skull. Kjelle jobbade så oerhört för att han och Sola skulle få en trevlig ålderdom och även om siffror aldrig nämndes så tror jag han tjänade ganska mycket pengar. Som det nu blev så kom sjukdomen emellan just då han närmade sig den period då han skulle njuta sitt otium. Och det sticker lite i mig då jag tänker på det. Hade någon förtjänat detta så var det gamle Kjelle som jag på riktigt aldrig hörde säga ett ont ord om någon, aldrig några elakheter, aldrig några utstuderade lustigheter. Kjelle hade humor men den var vänlig, torr och dämpad. Han var kort och gott en genuint smäll människa som jag och övriga i Rootmoset samt många, många andra i giss-gemenskapen kommer att sakna oerhört.

Sista tävlingen med Kjelle var 21 januari 2023. Det blev tyvärr ingen bra kväll. Kjelle var tydligt märkt av sjukdom, vi andra var deppiga och hela tävlingen kollapsade för vår del. Sedan korresponderade vi via sms. Vi pratade inte om sjukdomen utan om andra saker. Sista gången jag talade med Kjelle var 27 april och de sista ord han sände till mig blev ”Det var knepigt” (vi pratade om skivomslag jag låtit folk gissa på) men den repliken kan kanske sammanfatta livet, även om det bara är en slump att det blev dessa ord. Tomas träffade Kjelle under påsken och han sammanfattade bara sitt tillstånd som ”Det är inte bra, nej” och sedan talades det om annat.

Rootmoset hann bli 25 år, 14 februari i år. Klockan 4 på morgonen 10 maj gick vår älskade Kjelle bort. Det blev slutet på en era och han lämnar på många vis ett stort tomrum efter sig. Saker och ting kommer aldrig att bli som förut. Men det blir de å andra sidan aldrig. Vi kommer att göra allt för att högtidlighålla minnet av vår fine vän, kamrat och gissbroder. Vila i frid, Kjelle.

25 år av vänskap

 Ovan: Segerrusiga Rootmoset 4 april 1998. Tomas 30 år, Kenneth nyss fyllda 40 år, Kjelle 38 år och jag själv 25 år. 

Genom att ytterligare rota i mina gamla timdagböcker har jag nu lyckats ta reda på exakt när jag första gången slog i hand med både Kenneth och Tomas. Det var om aftonen 7 november 1997 och hemma hos min gamle barndomsvän Anders, som då fyllde 25. Jag hade noterat i blocket "En hel del folk från Ericsson där" och mindes efteråt (som väl var) de två personer som stod tillsammans och som jag bara slog i hand med utan att säga mycket mer till dem. 

När jag så därefter, i den kanske mest uttjatade historien om vårt lag, kom till Effes på alla hjärtans dag 1998 så hade jag talat en gång i telefon med Tomas och visste alltså inte ens vad laget hette. I min anteckningsbok efteråt har jag skrivit att vårt lag bestod av "Thomas Christofferson" (Sic!) samt "Kjelle och Kenneth". Med andra ord uppfattade jag väl inte ens deras efternamn första gången. Kjelle och jag satt dock kvar efter att Tomas och Kenneth gått och snackade bland annat om Genesis så vi hann bekanta oss lite mer på första mötet. 

Det är naturligtvis inte exakt 25 år av vänskap då jag valt att spetsa till rubriken lite. I början kände vi mest varandra och träffades huvudsakligen på giss (förutom att Kenneth och Tomas umgicks privat samt att de träffade Kjelle på jobbet) men vi svetsades ju samman både som lag och som privatpersoner. Det blev alltså seger i Popgiss 4 april 1998 och därefter följde det som jag vill tänka på som vår "gyllene" epok. 

Ovan: Rootmoset, 24 år äldre, inför ännu ett Popgiss 20 mars 2022. 

Denna gyllene epok omfattade ett arrangerat Popgiss 2000 (vilket jag skildrat utförligt i ett tidigare inlägg) och därefter en silverplats i Popgiss 2002, vilket vi var fullkomligt nöjda med eftersom vi å ena sidan fick visa musklerna med ännu en pallplats men å andra sidan samtidigt slapp arrangera det hela en gång till. Det var nämligen rätt slitsamt även om vi gjorde alla nybörjarmisstag som tänkas kan. Kraschen kom dock i Popgiss 2004 då vi, enligt den tidens system, tidigt blev utslagna och därefter tjurigt uteblev från tredje och fjärde deltävlingen. För vem vill sitta på läktaren? 

Efter det några år då vi fick vänja oss vid vad vi på den tiden betraktade som "skräpplaceringar" såsom nionde eller sjätte plats samtidigt som tävlingen ökade i omfång. Vi låg dock konstant kvar där på tio i topp trots att det var många bland både de äldre och de nyare deltagarna som åkte upp och ner omkring oss. Tävlingarna under 00-talet var ofta rätt livade och det flöt mycket öl under broarna, så att säga. 

25 år senare kan jag bara konstatera att vi i Rootmoset får dras med varandra. De övriga tre är några av mina närmaste vänner och vi trivs bra ihop även om vi givetvis kan vara oense eller tjura lite såsom folk gör i en normal och sund relation. Och jag kan även konstatera att musikgiss blev mitt liv. Visst, jag ska inte ljuga, det finns morgnar då jag vaknar upp och tänker "Det är då fan att man inte längre kan lyssna på musik normalt!!! Aldrig mer ett giss!!" Men så tänker jag på gemenskapen och alla vänner och bekanta, nu inte bara i Visby utan även i Nynäshamn och Stockholm. För musikgissandet har spritt sig som en löpeld över konungadömet Sverige de senaste decennierna. 

Men jag har nog slappnat av lite. Rootmoset 2023 är som valfritt gammalt sjuttiotalsband som lever på gamla meriter men som ändå kan blixtra till ibland. Jag tänker inte så tävlingsinriktat privat och även om jag som alltid lyssnar på musik så försöker jag lyssna på det jag tycker om istället för att av träningsskäl pina mig igenom saker jag ändå avskyr. Igår blev det spontant en pizza och ett par öl med Kenneth och vi skålade för vad vi benämnde som "de första 25 åren". Ja, vem vet? 

Distgiss 2023

 

Ovan: Rootmoset i inledning av drabbningen på Donners event 21 januari 2023. 

Tidigt på eftermiddagen 21 januari 2023, framåt 13, så samlades Rootmoset för första gången i år för att bocka av ett Distgiss som, i röran efter pandemierna, blivit förlagt till januari. Vi var vid ganska gott mod och hade tränat på lite olika delar av den hårdare musiken. Dock var vi kanske lite oroliga för att det skulle mycket likartad ”brötmusik” där man inte kan skilja sångarna åt men arrangörerna hade skrivit ett meddelande om att det skulle bli varierat så vi lät oss nöja med det. Ett gäng riktiga veteraner under namnet Tungur Malmur III var arrangörer vid detta giss. 

Det blev en del olika rundor och utan att förlora mig i detaljer ska jag bara ta lite roliga inslag från dessa. Runda ett hade det gotlandsklingande namnet ”Gräve” och jag sa med en gång att ”Digging the Grave” med Faith no More nog kommer med. Det gjorde den mycket riktigt vilket Kjelle och jag med en gång konstaterade med en blick på varandra. Varför vi på slutet blåste Grave utan att ens kunna skylla på högt intag av öl är för mig totalt obegripligt.

Andra rundan ”Doom” tyckte jag var väldigt trevlig och det är ju en genre jag borde lyssna in mig ännu mer på även om jag delvis redan gjort det. Vi hade inga problem med Candlemass och det var gott att höra Cathedral's ”Hopkins (the Witchfinder General)” som är från en av de skivor inom genren som jag kanske lyssnat mest på. Men vi blåste Electric Wizard trots att Tomas trodde att han egentligen borde ha lite koll på dem.

Runda tre var punk och vi satte X-Ray Spex bara på sången. Den här gången mindes vid Risken finns (som vi en gång blåste på grund av tillfällig förvirring) och den enda låt med Blink-182 som jag egentligen kan spelades också. Runda fyra var schlager men dock med tonvikt på de hårdrocksband som deltagit och här var det bara att bocka av utifrån uteslutningsmetoden. Bland låtarna från olika decennier precis innan var jag nära att blåsa ”War Eternal” med Arch Enemy, kanske den skiva jag lyssnat på mest innan gisset. Jag började inse att vi satt lite i ”radioskugga” (vilket enstaka gånger hänt förr) då vi inte hörde exempelvis sången klokt och hade svårt ta även sådant vi normalt ska ta i sömnen. Och, nej, inte heller här kunde vi skylla på öl. I femte omgången, Svenskt, blåste vi på så vis Sabatons ”Carolus Rex” (som jag hörde live 2 februari) då det jag hörde lät... annorlunda. Överlag var kategori ”svenskt” ganska svår för oss. Överlag var dock Kenneth nöjd eftersom han plockade lite udda grejer under resans gång. 

Vi klarade oss hyggligt på sjätte rundan, intron, och i sjunda omgången, ”raprock”, så var vi i det närmaste stolta över att blåsa Kid Rock. Åttonde rundan, ”Hair/Sleaze” var ganska behaglig. Inser dock att minnet var lite diffust i nionde kategorin 1 + 1 men kan säga att den ganska gick komfortabelt åt helvete. På slutet började vi överlag sagga till följd av en kombination av trötthet, öl och allmän uppgivenhet. Även om det inte var dödsmetal i var och varannan låt så blev det hyggligt mycket ”bröööööl” där vi bara satt och sa ”Öh, ja, vem ska vi välja?”

Kategori tio, tyskt, var JÄTTESVÅR och flera namn hade vi inte ens hört när vi fick facit. Elfte kategorin, disco”, gick sådär. Vi klarade oss ganska bra i andra rundan av intron i omgång 12 och där ingick även ”agnarna från vetet”. Vi blåste en låt med Prong som jag normalt skulle ha tagit men jag hörde inte vad som sjöngs. Retfullt nu när Prong till sist kommer. I trettonde och sista kategorin, thrash, klarade vi oss ganska bra (och det hade väl varit fan annars) medan vi sedan rundade av med att mosa den andra halvan av denna vända, covers. Vi var vid det laget ganska slut och även ganska nerstämda över resultatet, en förnedrande 22:a plats som kan ha varit vår sämsta placering någonsin i en större tävling. Vi fick även några omvälvande besked från producent Örjan om att han ställer in försöket med rekordtävling i vår arena, flyttar från ön samt även ställer in höstens tävlingar. Det var lite att ta in, för att uttrycka det milt.

Kjelle och Tomas var trötta och försvann ganska omgående i en taxi som ringts in för ändamålet. Kenneth och jag lommade, tillsammans med några andra nattugglor, upp till Bageriet där vi sammanfattade aftonen över (ännu) en öl. Det var egentligen bara att konstatera att det hade gått åt helvete och att det är nya tag som gäller. Vi tror ändå inte vi ska bli sämre än plats 22 i framtiden. Hoppet är som bekant det sista som överger människan. Annars som alltid ett proffsigt evenemang med god blandning men kanske ändå lite för mycket likartad ”brölmusik” för vår smak bland nyare decennier. Men vi vet också hur svårt det är att göra giss som gör alla nöjda så vi klagar inte.

Träningsläger inför Distgiss

 Klockan 13 21 januari 2023 äger Gotlands senaste tillskott till "stora" giss, Distgiss, rum för sjätte gången. Undertecknad, Robert, har haft lite coaching-samtal med samtliga medlemmar av den nu snart 25-åriga institutionen Rootmoset och vi har delat upp det som följer: 

Kenneth ska lyssna in sig på obskyra äldre saker från exempelvis 70- och 80-talet. Vi kan alla saker som Heep, Sabbath, Purple eller Led Zep men får bara Kenneth de där riktigt udda grejerna från Anno Dazumal så kan det hända att vi ibland tar poäng som få andra lag kniper. 

Kjelle kör med den melodiska biten från 80-talet och framåt. "Inget problem", som han själv sa. 

Tomas, vår indiekille, kör lite av varje inom det fält som inte är stenhårt men som kan komma. Det blir lite stonerrock, lite grunge, lite indie, lite nyare rock av traditionellt slag. Jag har lovat ta Alice in Chains bland grungebanden. 

Med andra ord är det nu bara den stenhårda manglet kvar så det föll ju därmed på min lott. Och det är ju ett litet område, höhö. Så det blir Death Metal, Black Metal och annat bröt. 

Vår stora skräck vore förstås om det kom just för mycket "bröt" på tävlingen. Vi har under några tidigare Distgiss upplevt att man, mitt i en svit av brötlåtar, plötsligt tappar orienteringen och inte riktigt vet när en låt glidit över i en annan och då blir det jobbigt. Väldigt jobbigt. Och låter sångarna därtill väldigt lika med en ändlös rad distade röster så blir det svårt såvida det inte är låtar som sticker ut. Typ, "Heartwork" av Carcass. Jag hoppas den kommer. 

Det var väl allt. Rootmoset är så redo vi kan bli och det får gå som det går. 

Ocean of Sound

 Den femte boken som jag har läst ut i är är "Ocean of Sound" (1995) av David Toop som jag för första gången läste då jag skaffade den någon gång vid sekelskiftet efter att jag hade blivit tipsad om boken i P3 dans. Toop (född 1949) är en musiker och professor Emeritus i ljudteknologi som skrivit ett antal böcker om musik såväl som ljud. Denna fascinerande men något snåriga bok kombinerar i hög grad Toops intresse för både musik och ljud eftersom det är en ganska fritt hållen historik över vad vi kan kalla "ambient musik". Termen myntades först och främst av Brian Eno på sjuttiotalet och kom under sena 80-talet och tidiga 90-talet att förknippas med den stämningsfulla och ofta ganska experimentella elektroniska musik som även kallats bland annat "Intelligent Dance Music". Toop sträcker sig dock längre än så och tar upp nästan allt som vi i modern tid kan kalla "stämningsmusik", från det att Debussy hörde balinesisk folkmusik på Parisutställningen 1889, via Satie, futurister, experimentell jazz och som sagt modern ambient ända fram till när boken kom samtida akter som The Orb eller Biosphere. Dock diskuterar Toop även ljud, dels de som människan frambringar i ett bestämt syfte men även vardagsljuden omkring oss. Här rör han sig igenom mänsklighetens hela historia och kommer ända tillbaka till grottorna i Lascaux och Altamira. Han beskriver även en resa han själv gjord till Venezuelas djunger för att där studera vissa indianfolk (något som dock mer påminner om antropologi eller etnologi än just ljudvetenskap). Överlag är Toop en synnerligen bred och beläst men framför allt mycket nyfiken guide. Det är snabba kast och det är en ingen bok du bara glider igenom men tacknämligt nog består även kapitlen av mindre indelningar med rubriker så att läsaren kan smälta reflektioner över sedan länge döda musik eller intervjuer med i hög grad levande sådana. Bland de som samtalar med Toop finns bland andra Kate Bush, Brian Eno, Riuchi Sakamoto, Brian Wilson, Sun Ra, Alec Paterson och många, många andra musiker som egentligen har det gemensamt att det gjort musik lite utöver det vanliga. En intelligent bok som framför allt lär oss konsten att LYSSNA och TA IN om världens naturliga ljud. 

Hitmaskinen

 

Den fjärde bok som jag har läst ut i år är ”Hitmaskinen” (2015) av John Seabrook. Boken börjar med att författaren, en medelålders man vars musiksmak inte är helt olik min egen (förutom att jag inte började lyssna på hip hop i slutet av nittiotalet) fastnar för den lättsamma topplistemusik som hans barn föredrar och sedan upptäcker att han allt mer kommer att uppskatta den refrängtäta musiken varefter han börjar utforska den moderna och nästintill hegemoniska poperans uppkomst.

Han börjar i Stockholm där Denniz Pop (alias Dag Volle), en förvuxen tonåring som mest vill skapa hits och spela spel så länge han slipper räkna pengarna han drar in, skapar Cheiron-studion. Idén är att man ska jobba i grupp och ha en form av löpande-band-taktik, ungefär som Motown. En av hans adepter är den förre hårdrockssångaren Martin Sandberg (alias Max Martin). Detta gäng skapar sedan ett gäng av de svenska hits som i princip gick mig förbi förutom en låt som jag faktiskt gillar.

Framgångarna fortsätter därefter när gänget plockar upp Backstreet Boys, ett pojkband som kämpar för att slå igenom i sitt hemland men som under tiden är populära i Europa och Japan och rentav hinner slå igenom i Kanada innan de till sist erövrar USA. Max Martin fixar ett antal dunderhits åt gruppen medan Denniz Pop drabbas av sjukdom. Lagom vid tiden för dennes död tar sig Martins gäng an Britney Spears och fixar några superhits till. Skivbolaget Jive, en etikett som tidigare mest pysslat med hip hop, finner sig plötsligt vara branschens guldkalvar tack vare Spears.

Vi får även följa hur brittiska TV-programmet ”Idol” fördes över till USA (och jag påminns än en gång om att Simon Cowell är en elak skitstövel med dålig musiksmak) och en första vinnare, Kelly Clarkson, slår igenom. Ironiskt nog är Clarkson något av en rocker som kommer dåligt överens med den annars omvittnat trevlige Max Martin och tycker denns låtförslag ”Since U Been Gone” är skit som hon inte vill spela in. Dock blir det ändå så och Martin skördar ännu ett gäng hits via den motvilliga popstjärnan.

Läsaren möter därefter de sydkoreanska K-pop-banden och en miljö där artister drillas och skolas på ett sätt som får amerikanska talangjaktstävlingar att framstå som lallande amatörfester. Den så kallade ”Track and Hook”-metoden, som handlar om att dra lyssnarens uppmärksamhet till sig genom att fylla låten med refränger, riff och hooks till max, redovisas liksom Rihannas tröga väg mot framgången innan hon sedan förs fram av singeln ”Umbrella”, ursprungligen skriven för andra artister som ratade den. Här framgår även hur låtar bollas fram och tillbaka mellan olika artister utan större utrymme för personligt uttryck. I sammanhanget dyker även det norska låtskrivarteamet Stargate upp.

Mot slutet skildras även något av Katy Perrys väg mot berömmelsen efter en del harvande och misslyckade satsningar. I en bok rätt fri från pikant skvaller (finns inte så mycket utrymme i dessa miljöer för det) nämns att den religiöst uppfostrade Perry som flicka bad till gud om stora bröst (nu tror jag förvisso att gud, om han funnits, haft lite viktigare saker för sig än att förse en ung kvinna med rejäla lungor) och när hon väl fick det så blev det pinsamt på scen med tanke på hennes kristliga framtoning. Även Perry slår till sist igenom stort.

Vi möter även Max Martin-adepten Dr Luke och dennes tilltänkta stjärna Kesha, ett par som i en rättslig härva drar varandra mot botten. Redan det faktum att Dr Luke i boken skryter med att aldrig har läst ut en bok får honom i mina ögon att framstå som en ganska motbjudande eller åtminstone suspekt typ. Alldeles på slutet möter vi även Daniel Ek och får oss till livs något om Spotify och de stora strömningstjänsternas frammarsch efter en period med piratdelning av låtar.

En bok som på ett utmärkt och brett vis skildrar den idag förhärskande popvärld som håller dagens listor i ett järngrepp. Men medan författaren verkar se detta i något slags optimistiskt ljus och rentav tycks mena att perioden inte har ett slut inom överskådlig tid så ser jag själv, såsom representant för de elända som är minst mottagliga för den musik som skildras i boken, en lång period med steril och ointressant musik som på ett krasst vis tillverkas enbart med avsikten att sälja, sälja, sälja. Det är också en påminnelse om varför jag i allt mindre grad lyssnar på radio. För i en tid när Max Martins adepter håller just populärmusiken i ett järngrepp (dödsgrepp?) så blir enda rimliga motståndshandlingen till sist att inte lyssna.

Konserthösten 2022

 

Efter att jag såg The Cure på Globen 10 oktober 2022 så har konserthösten fortsatt och det blev ytterligare totalt fyra konserter i alla fall.

Det första ägde rum på Slaktkyrkan i just gamla Slakthusområdet, en lokal jag aldrig tidigare besökt. Det blev lite irrande men med hjälp av vänners vägledning kom jag rätt. Omgivningarna var trista och konsertlokalen skyltade med knapp nöd ens med att den var konsertlokal men det var bra akustik och i taket fanns ännu kyrkmålningar som avslöjade något om platsens ursprung. Jag stod rätt lång bak i lokalen och hade god överblick över scenen.

Först ut var det lite hårdpopiga bandet Existenz som spelade 19.35 till 20.06. Det råddades snabbt varpå det lite mer traditionella punkbandet The Headlines gick på och körde 20.31 till 21.04. Återigen en snabb råddning och The Exploited, punklegenderna från Skottland, gick på 21.29 och spelade ganska exakt 75 minuter, till 22.44. Det nostalgiska men ösiga set det avverkade var som följer:

Exploited setlist, 23 låtar på exakt 75 minuter 2129 – 2244

1 Let's Start a War
2 Fight Back
3 Dogs of War
4 The Massacre
5 UK82
6 Chaos is My Life
7 Dead Cities
8 Alternative
9 Noize Annoys
10 Troops of Tomorrow
11 Never Sell Out
12 Beat the Bastards
13 I Believe in Anarchy
14 Holiday in the Sun
15 Cop Cars
16 Fuck the System
17 Porno Slut
18 Army Life
19 Disorder
20 Fuck the USA
21 Sex & Violence
22 Punk's Not Dead
23 It Wasn't Me

Den tidigare hjärtsjuke Wattie verkade för övrigt i fin form men han skulle senare under turnén komma att säcka ihop på scenen i Latinamerika och ordinerades vila långt in på 2023. Därmed skönt att jag fick tillfälle att se dem vid rätt tillfälle.

Åter på ön blev det konserter två dagar i rad, 25 – 26 november. Jag såg då för andra gången de gotländska indierockarna I'm on TV testa ett gäng nya men även gamla låtar på publiken innan huvudakten, Kerosene Kream, gav ett kort men svettdrypande set utan någon död sekund.

Kvällen efter blev det idel gotländska akter i form av punkarna i Wake up Naked in a Rollercoaster (full ställ), The Rebels (som ytterst kompetent körde i huvudsak Black Sabbath-nummer) samt poprockhårdrockarna The Void som rentav haft en hit i Sydamerika och som var väldigt underhållande live med många klädbyten samt en blandning av eget och andras material.

Alla dessa krig ägde för övrigt rum på Joda i hamnen. Första konserten arrangerad av föreningen Vår lilla planet och andra konserten av medlemmarna i The Void.

Säsongen avslutades åter med en Vår lilla planet-konsert på Joda 10 december. Första akten, en trubadurtjej, missade vi i stort sett men vi kom ganska lagom till Christian Kjellvanders väldigt drömska och starka framträdande. Jag hade väntat mer tradrock men fick istället en ljudvägg i shoegazing-stil. Väldigt starkt. De countryinspirerade och sorgsna lokala storheterna Linedance Fever agerade i ett lite ovanligt men roligt arrangemang ”efterband”. Allt som allt en härlig musikalisk avrundning på konsertåret 2022.