Träningsläger inför Distgiss

 Klockan 13 21 januari 2023 äger Gotlands senaste tillskott till "stora" giss, Distgiss, rum för sjätte gången. Undertecknad, Robert, har haft lite coaching-samtal med samtliga medlemmar av den nu snart 25-åriga institutionen Rootmoset och vi har delat upp det som följer: 

Kenneth ska lyssna in sig på obskyra äldre saker från exempelvis 70- och 80-talet. Vi kan alla saker som Heep, Sabbath, Purple eller Led Zep men får bara Kenneth de där riktigt udda grejerna från Anno Dazumal så kan det hända att vi ibland tar poäng som få andra lag kniper. 

Kjelle kör med den melodiska biten från 80-talet och framåt. "Inget problem", som han själv sa. 

Tomas, vår indiekille, kör lite av varje inom det fält som inte är stenhårt men som kan komma. Det blir lite stonerrock, lite grunge, lite indie, lite nyare rock av traditionellt slag. Jag har lovat ta Alice in Chains bland grungebanden. 

Med andra ord är det nu bara den stenhårda manglet kvar så det föll ju därmed på min lott. Och det är ju ett litet område, höhö. Så det blir Death Metal, Black Metal och annat bröt. 

Vår stora skräck vore förstås om det kom just för mycket "bröt" på tävlingen. Vi har under några tidigare Distgiss upplevt att man, mitt i en svit av brötlåtar, plötsligt tappar orienteringen och inte riktigt vet när en låt glidit över i en annan och då blir det jobbigt. Väldigt jobbigt. Och låter sångarna därtill väldigt lika med en ändlös rad distade röster så blir det svårt såvida det inte är låtar som sticker ut. Typ, "Heartwork" av Carcass. Jag hoppas den kommer. 

Det var väl allt. Rootmoset är så redo vi kan bli och det får gå som det går. 

Ocean of Sound

 Den femte boken som jag har läst ut i är är "Ocean of Sound" (1995) av David Toop som jag för första gången läste då jag skaffade den någon gång vid sekelskiftet efter att jag hade blivit tipsad om boken i P3 dans. Toop (född 1949) är en musiker och professor Emeritus i ljudteknologi som skrivit ett antal böcker om musik såväl som ljud. Denna fascinerande men något snåriga bok kombinerar i hög grad Toops intresse för både musik och ljud eftersom det är en ganska fritt hållen historik över vad vi kan kalla "ambient musik". Termen myntades först och främst av Brian Eno på sjuttiotalet och kom under sena 80-talet och tidiga 90-talet att förknippas med den stämningsfulla och ofta ganska experimentella elektroniska musik som även kallats bland annat "Intelligent Dance Music". Toop sträcker sig dock längre än så och tar upp nästan allt som vi i modern tid kan kalla "stämningsmusik", från det att Debussy hörde balinesisk folkmusik på Parisutställningen 1889, via Satie, futurister, experimentell jazz och som sagt modern ambient ända fram till när boken kom samtida akter som The Orb eller Biosphere. Dock diskuterar Toop även ljud, dels de som människan frambringar i ett bestämt syfte men även vardagsljuden omkring oss. Här rör han sig igenom mänsklighetens hela historia och kommer ända tillbaka till grottorna i Lascaux och Altamira. Han beskriver även en resa han själv gjord till Venezuelas djunger för att där studera vissa indianfolk (något som dock mer påminner om antropologi eller etnologi än just ljudvetenskap). Överlag är Toop en synnerligen bred och beläst men framför allt mycket nyfiken guide. Det är snabba kast och det är en ingen bok du bara glider igenom men tacknämligt nog består även kapitlen av mindre indelningar med rubriker så att läsaren kan smälta reflektioner över sedan länge döda musik eller intervjuer med i hög grad levande sådana. Bland de som samtalar med Toop finns bland andra Kate Bush, Brian Eno, Riuchi Sakamoto, Brian Wilson, Sun Ra, Alec Paterson och många, många andra musiker som egentligen har det gemensamt att det gjort musik lite utöver det vanliga. En intelligent bok som framför allt lär oss konsten att LYSSNA och TA IN om världens naturliga ljud. 

Hitmaskinen

 

Den fjärde bok som jag har läst ut i år är ”Hitmaskinen” (2015) av John Seabrook. Boken börjar med att författaren, en medelålders man vars musiksmak inte är helt olik min egen (förutom att jag inte började lyssna på hip hop i slutet av nittiotalet) fastnar för den lättsamma topplistemusik som hans barn föredrar och sedan upptäcker att han allt mer kommer att uppskatta den refrängtäta musiken varefter han börjar utforska den moderna och nästintill hegemoniska poperans uppkomst.

Han börjar i Stockholm där Denniz Pop (alias Dag Volle), en förvuxen tonåring som mest vill skapa hits och spela spel så länge han slipper räkna pengarna han drar in, skapar Cheiron-studion. Idén är att man ska jobba i grupp och ha en form av löpande-band-taktik, ungefär som Motown. En av hans adepter är den förre hårdrockssångaren Martin Sandberg (alias Max Martin). Detta gäng skapar sedan ett gäng av de svenska hits som i princip gick mig förbi förutom en låt som jag faktiskt gillar.

Framgångarna fortsätter därefter när gänget plockar upp Backstreet Boys, ett pojkband som kämpar för att slå igenom i sitt hemland men som under tiden är populära i Europa och Japan och rentav hinner slå igenom i Kanada innan de till sist erövrar USA. Max Martin fixar ett antal dunderhits åt gruppen medan Denniz Pop drabbas av sjukdom. Lagom vid tiden för dennes död tar sig Martins gäng an Britney Spears och fixar några superhits till. Skivbolaget Jive, en etikett som tidigare mest pysslat med hip hop, finner sig plötsligt vara branschens guldkalvar tack vare Spears.

Vi får även följa hur brittiska TV-programmet ”Idol” fördes över till USA (och jag påminns än en gång om att Simon Cowell är en elak skitstövel med dålig musiksmak) och en första vinnare, Kelly Clarkson, slår igenom. Ironiskt nog är Clarkson något av en rocker som kommer dåligt överens med den annars omvittnat trevlige Max Martin och tycker denns låtförslag ”Since U Been Gone” är skit som hon inte vill spela in. Dock blir det ändå så och Martin skördar ännu ett gäng hits via den motvilliga popstjärnan.

Läsaren möter därefter de sydkoreanska K-pop-banden och en miljö där artister drillas och skolas på ett sätt som får amerikanska talangjaktstävlingar att framstå som lallande amatörfester. Den så kallade ”Track and Hook”-metoden, som handlar om att dra lyssnarens uppmärksamhet till sig genom att fylla låten med refränger, riff och hooks till max, redovisas liksom Rihannas tröga väg mot framgången innan hon sedan förs fram av singeln ”Umbrella”, ursprungligen skriven för andra artister som ratade den. Här framgår även hur låtar bollas fram och tillbaka mellan olika artister utan större utrymme för personligt uttryck. I sammanhanget dyker även det norska låtskrivarteamet Stargate upp.

Mot slutet skildras även något av Katy Perrys väg mot berömmelsen efter en del harvande och misslyckade satsningar. I en bok rätt fri från pikant skvaller (finns inte så mycket utrymme i dessa miljöer för det) nämns att den religiöst uppfostrade Perry som flicka bad till gud om stora bröst (nu tror jag förvisso att gud, om han funnits, haft lite viktigare saker för sig än att förse en ung kvinna med rejäla lungor) och när hon väl fick det så blev det pinsamt på scen med tanke på hennes kristliga framtoning. Även Perry slår till sist igenom stort.

Vi möter även Max Martin-adepten Dr Luke och dennes tilltänkta stjärna Kesha, ett par som i en rättslig härva drar varandra mot botten. Redan det faktum att Dr Luke i boken skryter med att aldrig har läst ut en bok får honom i mina ögon att framstå som en ganska motbjudande eller åtminstone suspekt typ. Alldeles på slutet möter vi även Daniel Ek och får oss till livs något om Spotify och de stora strömningstjänsternas frammarsch efter en period med piratdelning av låtar.

En bok som på ett utmärkt och brett vis skildrar den idag förhärskande popvärld som håller dagens listor i ett järngrepp. Men medan författaren verkar se detta i något slags optimistiskt ljus och rentav tycks mena att perioden inte har ett slut inom överskådlig tid så ser jag själv, såsom representant för de elända som är minst mottagliga för den musik som skildras i boken, en lång period med steril och ointressant musik som på ett krasst vis tillverkas enbart med avsikten att sälja, sälja, sälja. Det är också en påminnelse om varför jag i allt mindre grad lyssnar på radio. För i en tid när Max Martins adepter håller just populärmusiken i ett järngrepp (dödsgrepp?) så blir enda rimliga motståndshandlingen till sist att inte lyssna.

Konserthösten 2022

 

Efter att jag såg The Cure på Globen 10 oktober 2022 så har konserthösten fortsatt och det blev ytterligare totalt fyra konserter i alla fall.

Det första ägde rum på Slaktkyrkan i just gamla Slakthusområdet, en lokal jag aldrig tidigare besökt. Det blev lite irrande men med hjälp av vänners vägledning kom jag rätt. Omgivningarna var trista och konsertlokalen skyltade med knapp nöd ens med att den var konsertlokal men det var bra akustik och i taket fanns ännu kyrkmålningar som avslöjade något om platsens ursprung. Jag stod rätt lång bak i lokalen och hade god överblick över scenen.

Först ut var det lite hårdpopiga bandet Existenz som spelade 19.35 till 20.06. Det råddades snabbt varpå det lite mer traditionella punkbandet The Headlines gick på och körde 20.31 till 21.04. Återigen en snabb råddning och The Exploited, punklegenderna från Skottland, gick på 21.29 och spelade ganska exakt 75 minuter, till 22.44. Det nostalgiska men ösiga set det avverkade var som följer:

Exploited setlist, 23 låtar på exakt 75 minuter 2129 – 2244

1 Let's Start a War
2 Fight Back
3 Dogs of War
4 The Massacre
5 UK82
6 Chaos is My Life
7 Dead Cities
8 Alternative
9 Noize Annoys
10 Troops of Tomorrow
11 Never Sell Out
12 Beat the Bastards
13 I Believe in Anarchy
14 Holiday in the Sun
15 Cop Cars
16 Fuck the System
17 Porno Slut
18 Army Life
19 Disorder
20 Fuck the USA
21 Sex & Violence
22 Punk's Not Dead
23 It Wasn't Me

Den tidigare hjärtsjuke Wattie verkade för övrigt i fin form men han skulle senare under turnén komma att säcka ihop på scenen i Latinamerika och ordinerades vila långt in på 2023. Därmed skönt att jag fick tillfälle att se dem vid rätt tillfälle.

Åter på ön blev det konserter två dagar i rad, 25 – 26 november. Jag såg då för andra gången de gotländska indierockarna I'm on TV testa ett gäng nya men även gamla låtar på publiken innan huvudakten, Kerosene Kream, gav ett kort men svettdrypande set utan någon död sekund.

Kvällen efter blev det idel gotländska akter i form av punkarna i Wake up Naked in a Rollercoaster (full ställ), The Rebels (som ytterst kompetent körde i huvudsak Black Sabbath-nummer) samt poprockhårdrockarna The Void som rentav haft en hit i Sydamerika och som var väldigt underhållande live med många klädbyten samt en blandning av eget och andras material.

Alla dessa krig ägde för övrigt rum på Joda i hamnen. Första konserten arrangerad av föreningen Vår lilla planet och andra konserten av medlemmarna i The Void.

Säsongen avslutades åter med en Vår lilla planet-konsert på Joda 10 december. Första akten, en trubadurtjej, missade vi i stort sett men vi kom ganska lagom till Christian Kjellvanders väldigt drömska och starka framträdande. Jag hade väntat mer tradrock men fick istället en ljudvägg i shoegazing-stil. Väldigt starkt. De countryinspirerade och sorgsna lokala storheterna Linedance Fever agerade i ett lite ovanligt men roligt arrangemang ”efterband”. Allt som allt en härlig musikalisk avrundning på konsertåret 2022.

Visby, Nynäs, Stockholm...everybody's talking 'bout Pop Muzik!

 

Den strålande 24 september 2022 var det dags för det stora Höstgisset eller egentligen ännu ett Mellangisss, arrangerat av Little Gerhardz. Dagen hade börjat nog så bra och jag hade vaknat tidigt efter att kommit ganska tidigt i säng. Efter en lugn förmiddag blev det till att åka ut mot staden flygplats och hämta Kenneth inför Rootmosets lilla lunch med taktikprat sådär halvannan timme innan det hela gick av stapeln. Efter att ha parkerat bilen promenerade vi ner på stan i det fina höstvädret och intog lite lagom maritim mat på Jessens saluhall, dit även vår extramedlem ”synthar-Mange” infann sig för en öl och lite prat innan vi skulle gå vidare. Det han bli en rejäl måltid och ett par öl per man innan vi så seglade ner mot Donnes event. Som vanligt blev det ett ideligt hälsande på kända och mindre kända gissare på vägen ner och på vägen in i lokalen. Ulf Akermo var tyvärr upptagen just denna helg men herrar Herman Lindholm, Mattias Rydberg och Martin Tarberg var mer än väl på plats för att representera Little Gerhardz. Allt som allt vankades det 264 låtar, från inledande ”Bad Romance” till avslutande ”Loco in Acapulco”. Arrangörerna var snyggt utstyrda i röda Sportspegeln-jackor. Det enda lilla problemet var väl att en av dem (inga namn, men han härstammar från Ösmo) något innan det hela snubblat väldigt olyckligt på väg upp på scenen och i princip skalat av sig all hud på ena skenbenet. Men stilen hölls uppe. Vi hann cirkulera lite och hälsa på ytterligare personer innan de 264 låtarna alltså drog igång. Själva temat var ju TV och TV-program och det blev kända titlar som ”Tur i kärlek”, ”Väderrapporten” eller ”Visst nappar det”. Det blev även en hel del frågor om skivomslag vilket passade åtminstone mig bra. Under pauserna hann jag även prata med personer som jag i något fall inte träffat på uppemot 25 – 30 år vilket var extra roligt. Maten, en tacobuffé, var mer än godkänd. Åtminstone tre starka Popgiss-pokaler. Kvällens stora innovation var för övrigt öl på tapp. Just det faktum att det på Donner's tidigare mest funnit flaskor om beskedliga 33 cl har väl kanske varit lokalens svaghet men det var nu åtgärdat. Carlsberg flödade med andra ord under aftonen. Just ölen gjorde måhända att laget tenderade sjunka en smula för varje runda men likväl så hade vi en lägstanivå på plats tio vilket för övrigt var vårt mål. Den fina tävlingen rundades av i väldigt god tid vid 22.03 varvid eder skribent var så trött och utblåst i huvudet av all musik att han ganska omgående förpassade sig hemåt. Det var ännu fint väder vid promenaden hem.

Redan 14 dagar senare var det åter dags för ett störe giss, denna gång Nynäshamn Music Quiz 8 oktober 2022 med vårt andra lag, 50 Shades of Mos. vår tidsstudieman, Tomas hade lagt upp ett schema för avhämtning av mig och Jenny medan Jessica åkt upp kvällen innan för att få njuta sin skönhetssömn. På båten över träffade vi förstås på ytteligare en delegation representanter för Gotland och det blev även en och annan diskussion om huvudsakligen musik. På grund av oväntade sjukdomsfall och liknande så hade det även bildats en del nya och spännande lag. I övrigt hann vi även med lite läsande, korsord eller bara dåsande i största allmänhet. Anlände så till den stolta staden Nynäshamn vid 10.30 och knallade direkt upp till Skärgårdshotellet. Talande nog blev det snabbt en stabil kö i receptionen. Vi råkade dock ganska tidigt ut för dagens lilla orosmoment – att hinna i tid efter ha hunnit äta. Som tidigare år knallade vi efter incheckningen bort till Jannis Café, alldeles bredvid Nynäshamns folkets hus, där vi tidigare ätit. Den katolska grupp som två år i rad stått på torg stod där även i år och sjöng så högt om Jesus så det hördes in på fiket. Dock visade det sig snabbt att logistiken på det värderade fiket var på väg att braka ihop eftersom det kom cirka 15 personer en slö lördag för att äta mat. Den rådige Jannis fick dock ringa in förstärkning och vi kunde till sist få vår mat även om vi fick slänga i oss den för att sedan ånga över till folkets hus alldeles bredvid. Vi hann dock även snacka lite och gratulera Tomas, som fyllde år. Cirka 12.28 gled vi in i salen där gisset var avsett ta sin början 12.30. Hann rentav hälsa lite folk. Omkring oss satt ett helt gäng gotlänningar men vi såg även många bekanta från andra delar av riket. Från och med 12.30 blev det alltså tio timmars giss med en litterär inramning. Arrangören Maria höll som vanligt låda medan Håkan och Anders i huvudsak skötte det tekniska. Kvällens överlägsna gissdrottningn i vårt lag var Jessica, som gick fram som en slåttermaskin bland numren. Ibland satt vi dock som fån, såsom då den religiösa kultsångaren Pelle Karlsson drog av ”Han är min sång och min glädje”. Mina egna blygsamma bidrag gick ut på att sätta Swe-Danes och Meshuggah eller att förklara att det var CSNY och ej Neil Young som spelade in ”Ohio”. Hade även för en gångs skull glädje av tatueringar då jag i en videofråga kunde identifiera den svårt förvandlade Elliphant via hennes randiga handledstatuering. Komiskt blev även då Jessica vände sig mot mig och sa ”Robert!” när de kom en pajig version av ”Klart för drabbning” vilken jag identifierade som Svullo och Sickan Karlsson trots att jag aldrig hört den utan enbart läst om den för 30 år sedan. Tur ska man ha. Mot slutet höll vi dock på att krevera när vi inte satte den Galenskaparna-relaterade ”I'm a Train” (”Säng, säng, säng”) med Albert Hammond. Våra lärarinnekollegor disciplinerade rentav Tomas och mig en smula angående konsumtion av Landsort lager och som de artiga män vi nu är så lydde vi. Det blev dock en brutal strid om fjärdeplatsen mellan oss Little Gerhardz (denna dag förstärkta med Terry Ericsson). Till sist kroknade vi dock på slutet och hamnade på en femteplats vilket dock var den bästa placeringen någonsin i Nynäshamn samtidigt som vi även var bästa gotländska laget (i alla fall rena laget då den gotlänning fanns med i vinnarlaget). Trea blev fjolårsvinnarna Slinkorna, tvåa Looserville och etta Set Pounds. Blev de sedvanliga gratulationerna och cirkulerandet och vi fick även tacka arrangörerna. Efter tävlingen försökte jag även cirkulera lite i baren på nedre botten men då lediga platser sanades och jag i övigt var både stinn och trött tog jag det demokratiska beslutet att återvända till hotellet.

Den lilla Nynäshamns-odyssén avslutades för övrigt på ett trevligt vis. Efter en lugn söndag i Stockholm där jag umgåtts med min syster och hennes familj och ätit på Akkurat så var det på måndagen 10 oktober dags för ännu en femtioårspresent, konsert med The Cure på Globen. Konserten var utsatt till 19.15 och efter att min syster och jag tagit en snabb måltid i hennes lägenhet två stationer bort så rörde vi oss lite efter 18 iväg. Denna afton var det även match mellan Hammarby och Varberg så perrongen var proppfull med de för all del trevliga grönvita färgerna. Vi hade inte med oss hörlurar så vi stannade till vid en försäljare som dock tog skakande 120 kronor paret för de små plastbitarna som jag bestämde mig för att hädanefter vårda ömt. Då jag inte varit på en arenakonsert sedan kanske 2011 så blev jag lite förbluffad över den höga säkerheten med metalldetektorer och annan skit. Hann därefter köpa tilltugg och rentav prata med lite folk från Nynäshamn som jag åter träffade. Vi noterade dock att stolarnas numrering var en smula konstiga och insåg senare att vi hade satt oss på fel plats. Hade en rätt bra utsikt över scenen där vi satt även om det lite kändes som att vi var på bio där vi nu satt med vår popcorn och cola. Konserten var alltså utsatt till 19.15 och på slaget 19.15 gick förbandet, The Twilight Sad, på. Vi visste inte ens att det skulle vara förband. Denna skotska orkester körde sedan i exakt 45 minuter en malande svartorck med inslag av Shoegaze. Råddandet därefter förbluffande snabbt (alltså verkar gå som på räls numera) och exakt 20.31 klev The Cure på sven under publikens jubel. Man öppnade med någon för mig okänd låt (ny?) och blandade därefter klassiker med något mer udda nummer. Rob Smith hinner dock nämna att man ska köra ännu en ny låt, ett nummer som i övrigt låter helt okej. Som vanligt var bandet orörligt förutom Simon Gallup som studsade omkring lite. Överlag blev det många nummer från ”Disintegration”. På slutet hörde jag en ung man bakom mig klaga över ”många jobbiga låtar” lagom när bandet gick av scen efter en timme och fyrtiofem minuter. De återkom snart och Rob förklarade att man nu skull köra några nummer från ”Pornography” varvid jag inombords flinade åt ungdomarna bakom (som jag förstås trodde var slölyssnare som bara väntade på ”Friday I'm in Love”) som nu skulle få var de förmodligen inte tålde. Efter att bandet dragit igenom fina version av ”Cold”, ”A Strange Day” och ”One Hundred Years” (där jag rent av sjöng med medan min syster skrattade åt mig) hörde jag samma unge man bakom mig säga ”Det här är Cure för mig”. Ungdomarna hoppade när bandet senare körde ”Primary” i samband med att de gått av en andra gång för att sedan återkomma och raka av några av de mest kända numren ur sin katalog. Rob gick rentav fram och tillbaka över scenen en gång. Tyckte dock publiken var lite slö och förblev slö även under dessa nummer. Efter ”Boy's Don't Cry” och en speltid på totalt två timmar och 34 minuter gick bandet av för gott och vi kunde röra oss hemåt. Såg rentav en och annan genuin svartrockare i ett hav av braksvennar på vägen ut. Överlag roligt att se att The Cure i alla fall håller stilen trots att de numera är en slags gothrockens eget Rolling Stones.

Popgiss 2022, kvalomgång

 

Efter att diverse pandemier och liknande otyg nu håller sig på mattan så blev det 19 mars 2022 dags för kvalomgång eller seedning till den stora finalen som ska gå av stapeln 23 april. Att det nu bara blir två tävlingar får vi dock sätta på pandemins konto eftersom det var kort tid till planering då Popgiss 2020 rundades av i november efter en ofrivilligt rekordlång tävlingsperiod på ett och ett halvt år.

Efter en lugn förmiddag blev jag så hämtad av Kenneth för en färd till Östercentrum varefter Rootmoset i sakta mak samlades på Familjen Jensens saluhall för lite försnack med mat och ett par öl. Det blev förstås lite reflektioner kring ”öh, vad fan, 24 år tillsammans” men vi hann väl även försöka gissa på vad som skulle komma under själva tävlingen. Vi var väl emellertid överens om att det kunde bli i princip vad som helst.

Något innan 13 släntrade vi så ner till Donner event och började törstås med hälsningar och småprat i det myller av tävlande som i sedvanlig ordning hade infunnit sig. Cirkulerade själv lite kring salen innan lagkamraterna signalerade att de hade hittat vårt bord. Schemat hölls även med obarmhärtig precesion och när Örjan presenterat tävlingen och arrangörerna så var dessa, Eftermössan i Hökarängen, i sin tur snabba med att ge oss lite upplägg och sedan dra igång något efter 13.

Det hade stuvats om lite bland decennier så vi började med åttiotalet vilket vi klarade ganska bra förutom någon akt vid namn Nu Shooz. Även märkligt att vi kom ihåg en gammal Samantha Fox-låt som åtminstone inte jag hört sedan den var ny där omkring 1986. Treat tog vi på ren gissning då Kjelle sa ”det är någon svensk hårdrocksgrupp med kort namn” och detta var det enda vi kom på. Det genomgående upplägget var 17 låtar och tre skivomslag även om någon enstaka annan variant även kunde förekomma.

Den svenska kategorin var ömsom vin, ömsom vatten då vi blåste både en del nytt och en del gammalt och ibland var det rena stolpar ut. Dock gick tiotalet förbluffande bra även om vi retade oss på att vi blåste Crystal Castles. Följande soulkategori gick väl sådär även om vi nog inte skämde ut oss totalt. Kjelle är dock vår enda soulman så mycket hängde ju på honom. Blev dock en klassisk stolpe ut då vi skrev Temptations på Isley Brothers.

Även femtiotalet gick sådär men vi var ganska säkra på att fler än vi hade det tufft. Kenneth kom med sitt vanliga stridsrop ”var är rocken!?” då sjuttiotalet bröt in. Kjelle var dock väldigt glad över att sätta den obskyra gruppen Space. Desto mer rock blev det emellertid under 00-talet och det var många låtar där vi kunde luta oss tillbaka. För övrigt väldigt lite hip hop vilket väl inte direkt missgynnade oss.

Matpausen gav oss för ett Popgiss väldigt bra mat i form av fläskfilé med diverse tillbehör. Jag hann även cirkulera lite och hälsa på folk jag inte hunnit hälsa på förut. Eventuell dåsighet efter maten skingrades emellertid med ett knippe intron. Därefter kom en rockkategori där Kenneth satt både Eddie Money och Bob Seger förutom att Tomas och undertecknad krånglade till det genom att hävda att den sistnämnde var Billy Joel. Eller om vi bara skrev fel. Det blev i alla fall ingen poäng där. Sextiotalet blev lika varierat som våra svar.

Tjugotalet var befriande kort men vi tog mycket nog. Kategorin ”Brittas lilla låda” (brittisk rock med tonvikt på sent sjuttiotal och tidigt åttiotal) blev rena semestern för oss. Ja, vi ansträngde väl oss lite med att hoppa på stolarnas möjligen. Näst, näst sist i tävingen kom en kategori med flickgrupper och även här varierade våra svar även om jag var glad över att för egen del får sätta The Toys (som jag första gången hörde med den vansinniga sopranen Mrs Miller) och Fifth Harmony. Men vi hade alla glömt The Chordettes. Även näst sista kategorin, nittiotalet, blev väldigt trevlig och vi hade roligt kring bordet medan vi bockade av merparten av vad som spelades.

Tävlingens stora kontrovers utlöstes dock av sista kategorin och nu må väl en eller annan som läser det här tycka jag är konstig eller bli förbannad men jag måste få skriva det jag ska skriva nu. Man kan väl säga att klyftan mellan huvudstaden och provinsen på ett obarmhärtigt vis blottades då arrangörerna som sista kategori valt en hopmixad dänga dansmusiklåtar från åttio- och nittiotal som nog hade fått fart på vilken valfri Stockholmsklubb som helst. Men. Nu var vi på Gotland. Rock-Gotland. Och här ska man för sakran inte spela någon modern skit med synthar och annat. Så även om jag och tre eller fyra andra var i extas så var många andra inte det. Det surades kring borden. En och annan gick hem (bland annat enligt Kenneth som i alla fall gick på toaletten ”för det där sköter ni”). Och jag blir faktiskt ledsen och lite arg. Här kommer något som ska vara en grandios avslutning på en annars rolig tävling men det faller platt därför att många gotländska musiknördar envisas med att ha en avig och nästan hatisk inställning till dansmusik. Väldigt, väldigt tråkigt tycker jag som annars bara själv är en enkel kille från landet. Men lik förbannat älskar jag många av de artister som spelades som avslutning och hade väldigt trevligt under denna kategori.

När det hela summerades så hamnade vi på vår närmast obligatoriska tiondeplats (173 poäng) medan Lag Usch (Rocky och Olle Jensen, Martin Leidebrant och Jerker Nilsson) rakade hem kvällens vinst med 238 medan de annars till synes oövervinnerliga Dr Zoom fick nöja sig med en andraplats och 235 poäng. Men det var en hård kamp i toppen då Dr Zoom periodvis ledde. Därefter blev det som vanligt ganska rörigt men merparten av Rootmoset hamnade på etablissemanget Brygghuset där jag själv cirkulerade och fick prata med både vinnare, silvermedaljörer och arrangörer i salig blandning innan Kenneth och jag tog en taxi hemåt vid 01.30 eller däromkring. Överlag ett roligt och varierat Popgiss även om förstås en del genrer var mindre väl representerade och alla kategorier inte direkt passade oss. Men det är nu arrangörerns privilegium. Allt som allt blev det en trevlig första tävling 2022.

I backspegeln: Popgiss 2002

 

Jag minns inte så mycket av Popgiss 2002 då jag verkligen tänker efter men det kan å andra sidan bero på att det var 20 år sedan. Jag minns att vi kom tvåa, jag minns en och annan fråga, jag minns otympliga hjulet som ännu snurrade vid denna tid. Lyckligtvis skrev jag ner en ganska detaljerad skildring i dagboksform.

Till att börja med gick Popgiss fem gånger våren 2002 och i samtliga fall hyfsat korta tävlingar under fem lördagseftermiddagar, 16 februari, 23 februari, 9 mars, 16 mars, 23 mars och detta skedde på Bistro Borgen precis innanför Österport. Den första deltävlingen blev en ganska dyster historia trots att vi vann den. Det hade dock inget med arrangemanget i sig att göra. Kom till Borgen cirka 14.15 och Tjoffen och övriga arrangörer var i full färd med att ställa i ordning. Kenneth var ganska ur slag då han tillsammans med Tomas anlände. Detta på grund av problem på hemmafronten men Ericssons snabba avveckling i Visby var även i full gång vilket påverkade alla mina tre lagkamrater. Efter att arrangörerna fått ordning på allt så kom deltävlingen igång 15.30. Upplägget var väl ungefär detsamma som då vi höll i det hela år 2000 har jag noterat. Kenneth satte bland annat en fråga om var Bob Marleys cancer började /tån) och jag tog själv en fråga om vilken poet Nynningen tonsatt (Majakovskij). Det blev i halvtid buffé medan det rättades för fullt. Jag snackade tydligen med en gammal klasskamrat i matkön. Vi körde därefter på och ölen flödade tydligen fritt och Manne, än idag Borgens föreståndare, hade fullt upp med beställningar. I slutändan segrade vi med 56.5 poäng av 64 möjliga. Hann efteråt snacka med arrangörerna och ge dem beröm (tror tusan det, när vi just vunnit). Kjelle stack ganska tidigt men vi andra tre satt kvar. Vi mötte dock en man som var alldeles fruktansvärt berusad redan vid 19 på en lördagkväll och som började skämta med Kenneth som ju inte alls såg ut att uppskatta det. Jag gick därmed bort och gabbade lite med killen för att distrahera honom. Han var fast besluten om att ”gå på Borgen ikväll” men jag tvivlar på att han skulle komma in. Vi skingrade därefter på Öster.

Angående tävlingen 23 februari har jag mest noterat att det var moddigt ute men inte exakt då jag anlände till Borgen under lite stressade former. Tomas var först på plats. Kenneth var lite mer uppåt denna gång. Kjelle var helt enkelt Kjelle. Det hela kom igång något efter 15 och vi hade tydligen en tuff inledning men kom igen mer och mer ju längre tävlingen fortskred. Vi vann med 49 poäng (av 64?) medan det nästa bästa laget hade 39 poäng. Stämningen var med andra ord ganska hög. Därefter gick ännu en delmatch som vi alltså inte deltog i då vi var klara (de förekom ju även utslagning) men vi förde anteckningar och noterade av vi här skulle ha rakat in 49 poäng igen medan det lag som i verkligheten vann hade 47.5. Det blev dock ganska mycket förseningar och tidsschemat försköts efterhand. Kom tydligen även en tredje match och där fick vi enligt anteckningar 41.5 medan SIN-lag II, som vann på riktigt, hade 44.5. Pratade efteråt med Örjan som uttryckte viss oro då ett par lagmedlemmar eventuellt var bortresta till nästa tävling. Jag gick tydligen hem och jobbade med en tenta efteråt vilket jag tolkar som att mitt studentliv vid denna tid var ganska hektiskt. Skickade rentav in den framåt midnatt. Jag undrar hur det gick?

Vid tävlingen 9 mars var Kjelle FÖRST på plats och gjorde därmed inte längre skäl för smeknamn som ”blixten eller ”turbo-Kjelle” enligt gammal Ericsson-jargong. Kenneth och Tomas anlände och med var även Tomas gamle kompis ”Stubben” som vi snackade lite med. Några av mina egna gamla vänner dök också upp för att heja på oss. Denna gång hade vi tydligen hunnit missa första matchen men förde anteckningar under den andra och skulle tydligen ha vunnit den om vi varit med på riktigt. SIN-lag var två denna tävling och blev därmed utslagna. Precis innan vår egen match skulle börja fick vi höra att den skulle vara mycket svår och tydligen var vi så pass ödmjuka så jag noterat att vi var lite nervösa. Matchen visade sig också vara alldeles oerhört svår och vi låg konstant trea i början vilket skulle innebära att vi skulle bli utslagna. Saken blev inte bättre av att vi även sjabblade bort ett par frågor. Dock ryckte vi upp oss via intron och frågor på hjulet. Trivia är vi ju alltid bra på, nu som då. I slutändan lyckades vi med 39 poäng vinna hela matchen mot 37 poäng för tvåan. Kändes oerhört skönt och vi var mycket glada och lättade. Fick en hel del gratulationer och hela Rootmoset med sällskap åt och firade efteråt. Vi skingrades edan och jag hann även besöka ett par andra etablissemang innan jag gick hemåt efter midnatt.

Tomas var först på plats vid tävlingen 16 mars och då övriga anslutit sig hann vi snacka lite med Tjoffen som förklarade att man denna gång sänkt svårighetsgraden något. Det visade sig för vår del även stämma och jag har noterat att matchen blev ”behaglig” och att vi vann med betryggande marginal. I nästa match, som vi lyssnade på, vann Marquee Mooners (Rolling Records-gänget) över Grey Lagoons (embryot till Nine Inch Snails) medan Needles and Pins, redan nu veteraner, blev utslagna. Efteråt blev det måltid med ett myller av folk och en av oss råkade tillfälligt bli utelåst senare under aftonen. Själv hamnade jag på Munken innan jag gick hem sent.

Med tanke på hur det hade gått i tävlingen hittills anlände vi väl med ganska gott självförtroende till finaldagen 23 mars 2002. Kenneth var dock något matt denna tag till följd av kombination av astma och lunginflammation men vi gjorde vad vi kunde för att förhöja stämningen för oss alla. Kenneth och jag var för övrigt först på plats och hann snacka en hel del innan Tomas och Kjelle dök upp. Ett antal gamla vänner dök också upp för att heja på oss. Då matchen började surfade vi på ganska bra och ledde även på 60-tal men (ironiskt nog) då 90-talet kom så mosade vi det totalt varvid Marwuee Mooners drog ifrån oss och ledde med tio poäng. I en längre paus låg vi sist av de inblandade lagen och var ganska stukade. Vi repade oss tydligen något under andra halvan av matchen men slutade ändå som tvåa totalt med sju poängs marginal upp till de välförtjänta vinnarna Marquee Mooners. Vi fick t-shirts (tydligen med Petter och fan vet i så fall var den tog vägen) samt liveplatta från Pink Floyds Wall-turné 1980 – 81. Uppmärksamheten riktades dock givetvis enormt på vinnarlagen så vi slank undan något efter att ha fått våra silverpriser. Vi åt och drack ganska mycket tröstande öl och pratade av oss. När vi sedan skingrade oss så gjorde jag sällskap söderut i snöslask som därefter övergick till hagel. Vid Mejerigatan såg jag så Kjelle försvinna ytterligare söderut i detta föga behagliga väder och så slutade vårt Popgiss-äventyr 2002.