Way out West - dag tre (12 augusti 2017)

Inför tredje dagen av Way out West försökte vi i så hög omfattning som möjligt samla krafter inför kvällen eftersom vi skulle vara kvar ända till slutet (Lana del Rey). Vi såg till att gå upp så sent som det nu var möjligt (man kan inte somna om hur många gånger som helst) och efter en rejäl frukost avvaktade vi till in på eftermiddagen med att åka till festivalen varvid det fördrevs tid med läsning och korsord.

Kring 14.45 kom vi till festivalen och hann bese Linnea Henriksson på Azalea-scenen något. Hamnade dock rätt omgående i det alltid pålitliga Linnétältet där vi såg en sympatisk irländska vid namn Lisa Hannigan. Under den konserten noterade vi dock hur vädret drastiskt verkade försämras i och med att till sist alla utanför tältet hade regnrock.

Efter två dagar var det så bara att bita ihop och plocka fram våra engångsregnrockar från Biltema och gå ut i regnet. Innan dess hade vi stärkt oss med en thailändsk måltid av något slag. Vi kom till baren vid stora scenen och hann i regnet se en Springsteen-doftande kille vid namn George Ezra. Mot slutet kände vi igen en låt, "Budapest", som gått en del på radio i sommar. Vände oss därefter och såg Conor Oberst rutinmässigt dra igenom ett set som ibland urartade till logdans. Bättre var Oskar Linnros, som jag inte sett sedan en regnig kväll i november 2010 då jag precis hade fått sparken från mitt jobb. Det regnade sålunda nu också men jag hade i alla fall inte få sparken. Linnros var i fin form och körde låtar från sin nya Ep samt material från sina två album. Mot slutet dök Seinabo Sey upp som gäst på en låt.

Vi återvände därefter till Linnétältet som, på grund av väder och Frida Hyvönen, var rejält packat. Vi tog oss dock in i tältet och lyssnade på vad som var en stark men rätt deprimerande konsert (då den svenskspråkiga plattan faktiskt är ganska tung). Hinner sedan återvända till Azalea-scenen där vi ser London Grammar som jag (enligt mina annaler) tydligen sett förut. Efter det blir det för tredje gången Band of Horses, som jag nu inte sett på några år. De har på senare år gjort mer rutinartade album och konserten går mycket på råstyrka även om Ben Bridwell är en sympatisk publikdomptör. Mot slutet kommer ju även de äldre nummer som lyfter konserten rejält. Roande nog kom en ung dam (säkert född kring sekelskiftet) och frågade mig om de hade spelat "Funeral" ännu. Kunde ju till hennes glädje meddela att den troligen var på gång, vilket stämde.

Därefter hängde vi i Linnétältet, trots att ingen spelade där, eftersom det i alla fall innebar tak över huvudet. Detta blev för övrigt vår sista vända i Linnétältet under denna festival. Vi såg därefter Regina Spektor på Azalea och även om konserten var lite dämpad så är hon en underhållande scenpersonlighet och verkade trivas fantastiskt med publiken. Sedan kunde vi för sista gången detta år vända oss om och Se Lana del Rey, som gick på en kvart efter utsatt tid. Hon körde i stort sett samma set som hon tydligen spelade i Norge dagen innan, förutom att hon hade flyttat "Summertime Sadness" till näst sist i schemat. Lana var ganska sval på scenen och påminde till sin uppenbarelse om någon countrysångerska från forna dagar. Hon skämtade och flirtade dock en del med publiken. Så fort konserten gick mot sitt slut smet vi och hann för tredje kvällen i rad precis komma med sexans spårvagn till Brunnsparken. Efter det gick vi till Franks gött mos vid centralen och smällde i oss en inte märkvärdig men i sammanhanget väldigt välsmakande hamburgare. Därefter direkt till hotellet för efterprat och sömn. Söndagen tillbringades huvudsakligen med en vuxenvariant av Pokemon Go (att Google maps hitta olika etablissemang) och med diskussioner om festivalen. Därefter buss till Landvetter och flyg till Visby varvid ännu en Way out West-festival kunde läggas till handlingarna.

Way out West - dag två (11 augusti 2017)

Inför andra dagen på Way out West vaknade vi ganska utvilade med åtta timmars sömn i ryggen. Därefter blev det frukost vid 09 och vi stoppade givetvis i oss så mycket bacon och äggröra vi bara kunde så att vi slapp äta lunch (en strategi som genomgående fungerat under Way out West-åren). I år saknade jag dock den tyste och värdige diskplockare som jag sett tre - fyra år.

Efter en stunds slappande på rummet tog vi därefter tvåans spårvagn mot Högsbotorp och anlände till festivalen cirka 12.15 varefter köande gick vida snabbare än igår. Hann i god tid till Jens Lekmans konsert vid 12.50. Har nu inte sett Lekman sedan 2015 (då han körde akustiskt på Gotland) och denna gång hade han även fullt band i ryggen varvid han kunde fläska på ordentligt (så mycket nu Jens Lekman fläskar på) och köra några av de mer ösiga låtarna, bland annat en fin "Opposite of Hallelujah". Som vanligt blev det en hel del sympatiskt mellansnack och anekdoter innan han avslutade med "Waiting for Kirsten".

Vi hamnade efter det i baren vid stora scenerna där vi lyssnade på Jonathan Johansson, en snubbe som i princip varit ett namn för mig, men som lät lite som något hopkok av Krunegård, Linnros, Adams-Ray, med flera. Slank sedan förbi Perfume Genius, som var förbluffande lik Dave Gahan på Depeche Modes turné 1988. Det uppstod sedan mer eller mindre en lucka i schemat (Sabina Ddumba) och därför passade vi på att gå till Max. Vår planerade middag flöt denna gång på utan minsta gnissel och efter att ha nyttjat terminalen stod en påse och väntade på mig varvid vi fick ett bekvämt bord och kunde avnjuta vår mat (i mitt fall en crispy mexican) i lugn och ro. Hängde framför scenen då Ddumba körde sina två sista nummer, en cover på "Move on Up" samt hiten "Young" där hon även hade någon duettpartner som vi aldrig kunde identifiera.

Jag är ju ingen stor fan av R'n'B men efter Ddumba kom än ännu tristare rocksnubbe vid namn Mac Demarco som även pinade oss med covers på softrock ("That's just the way it is") varvid vi klokt nog smet iväg till Dungen en stund. Efter rekreation hann vi lagom tillbaka till MÖ på Flamingo och där var det desto mer ös med ett hav av dansande unga tjejer, i synnerhet. Hon avrundade med Major Lazers "Lean On", givetvis. Gick en runda men parkerade oss i god tid framför Azalea för att se Feist som väl kan sammanfattas som en lite lättare upplaga av PJ. I början av konserten är hon mer dämpad men på slutet blir det lite arenafasoner med gester vid scenkanten i återkommande försök att få igång en redan välvillig publik.

Hamnade sedan åter i Dungen en stund men hörde Ryan Adams gå på under tiden och återvände sinom tid till Flamingoscenen där han manglade på i bredbent stil. När vi sett klart kunde vi i princip bara vända oss om för vad som i efterhand kan beskrivas som dagens höjdare - XX. Bandet går på hela fem minuter efter utsatt tid och ler lite blygt mot publiken medan de kör "Intro" från debutskivan. Publiken blir dock helt galen så fort de överhuvudtaget visar sig på scenen. Efter detta kör de merparten av låtarna från nya plattan och en del äldre. Mot slutet kör Jamie XX även en del dansbeats. Bifallet är enormt när de kört ”On hold” som näst sista låt och därefter kör de en låt till innan det är slut.

Känner oss egentligen ganska nöjda efter det men efter en promenad kollade vi in Major Lazer som ju hade två rappare men inte kunde köra värst många av hitsen eftersom de i samtliga fall har gästvokalister (även om MÖ dök upp senare) utan de blev istället fullt ställ vilket faktiskt innebar en viss monotoni redan efter en kvart. Vi kände oss därför ganska nöjda när vi bröt upp en bit in i konserten och även denna kväll lyckades pricka in sexans spårvagn till Brunnsparken i exakt rätt tid varvid det blev promenad till hotell, eftersnack och välförtjänt vila efter en andra dag med dessutom finfint väder.

Way out West - dag ett (10 augusti 2017)

Har man tävlat ihop i 19 år får man väl kvala in som tvillingssjälar. Kanske var det därför jag och herr Kristoffersson på var sitt håll lyckades vakna kring 04.40, något så när pigga och alerta inför avfärd till Way out West 2017. För egen del sover jag dessutom alltid lite lätt när jag vet att jag ska iväg på morgonen. Som det nu var så vaknade vi alltså tidigt och så blev det avfärd till Visby flygplats där vi sammanstrålade med andra festivalbesökare i vänkretsen. Det finns i övrigt inte mer att säga än att det blev en lugn flygresa till Göteborg, därefter en halvtimmes busstur till Nils Ericsson-terminalen och en tidig incheckning på alltid serviceinriktade Hotel Clarion Odin.

Efter lite proviantering tog vi oss ett par enorma burgare på Jensens Böfhus (Norra hamngatan 20, mycket trevligt ställe) och därefter blev det en flytande lunch med en av stadens mer bemärkta journalister på Hotel Avalons fina uteservering mittemot "köpparmärra" (som jag fick lära mig att ryttarstatyn på Kungstorget alltså kallas). Efter denna trevliga upptakt tog vi så närmsta spårvagn (tredagarskort kostar 180) till Linnéplatsen. När vi kom fram var himlen blygrå och det var proppat med folk som skulle in. Såg med andra ord lovande ut.

Efter att ha löst in armbanden fick vi köa i en halvtimme och hann därmed bara se slutet på första akten - Radio Dept - vilka gav ett lite dämpat intryck. "Jag trodde de skulle vara mer indie live", som Tomas så väl sammanfattade det. Annars var det mesta sig likt då vi kom in: Stora plakat för Oatley, skyltar om att vara trevlig (dock på en förfärliga svengelska) och så en enda öl (Norrlands guld ekologiskt till överpris) i de östtyskt övervakade barerna kring scenerna. Någon akt som vi inte visste vad de var hade ställt in så vi smet snabbt förbi Azalea för att se nya heta akten Slowgold som ju Tomas lyssnat på. Blev dock bara en kort vända eftersom vi sedan återvände till det alltid pålitliga Linnétältet för att se Angel Olsens hela set. Hennes två senaste plattor kan vi ju båda ganska väl och även om hon måhända var en smula dämpad så var det ändå en helt okej konsert med en lätt artrockig touch.

Efter detta hann vi se större delen av The Shins, där vi ju kände igen flera låtar från deras utmärkta senaste skiva. Flanerade sedan en del och kollade bland annat in Dungen, där DJ:s brukar spela samtidigt som det faktiskt pågick något slags DJ-set på Azalea-scenen. Det var i samband med detta som vi glatt tågade iväg till Max för att få oss lite mat. Det skulle vi inte ha gjort, insåg vi snart. Hälften av terminalerna för beställning hade tydligen brakat och köerna till de återstående var enorma. Vi rörde oss istället ned mot Linnétältet och fick någon thairätt, elegant serverad i kartong. Sittande på en trätralla stoppade vi så i oss denna gourmetupplevelse.

Vi hamnade åter i Linnétältet där jag trodde att man körde någon låt med The Knife under ett soundcheck medan en scenarbetare stod och plockade på scen (ja, jag kollade mobilen och var lite förströdd) innan jag insåg att det rena ljudet faktiskt var en livelåt och att "scenarbetaren" var Tove Styrke. Jag blev därmed glatt överraskad av henne eftersom hon faktiskt framförde en del rätt intressanta nummer och var vidare roligare musikaliskt än kollegorna Tove Lo och Zara Larsson. Och hon hade skrotat gamla hiten "White Light Moment" för länge sedan, uppenbarligen.

Efter det blev det lite luckor igen. Något hip hop-band spelade på största scenen och vi cirkulerade och hamnade mest i Dungen där vi tog igen oss en god stund eftersom man faktiskt blir rätt trött i benen av allt gående och stående, tro det eller ej. Därefter samlade vi så kraft och gick till Azalea för att vid 20-tiden se Pixies, som punktligt gick på (liksom de flesta akter). In kom en ganska tjock Black Francis samt två gubbar och nya och något yngre kvinnliga basisten. Dock var de i väldigt fin form och Tomas, som kan repertoaren som sin innerficka, informerade mig om att de verkade köra väldigt mycket från "Doolittle", vilket jag inte direkt led av. Det var annars rakt på sak och jag tror Francis sa något till publiken vid ett enda tillfälle. Givetvis var detta en ren nostalgitillställning men det var ändå roligt att även ha sett The Pixies och de var inte gamla och trötta även om Black Francis röstläge hade dämpats något.

Efter det överlade vi lite. Avslutande akt på Stora scenen var Frank Ocean, vilken vi struntade högtidligt i. För all del kunde vi gå och se Graveyard i Linnétältet vid 22 men då skulle vi få stå ut med Frank Ocean innan dess och sedan fastna bland alla som ska ut samtidigt. Det ska ju nämnas att vi genomgående skippar den del av festivalen som heter Stay out West, eftersom vi inte vill slösa bort en  massa tid på att irra runt och hitta spelställen som vi sedan kanske inte ens kommer in på. Med andra ord kör vi genomgående på akterna i Slottsskogen. Denna kväll tog vi dock det demokratiska beslutet att avvika efter Pixies och hann lagom ta sexans spårvagn till Brunnsparken varvid det blev en kort promenad till Drottningtorget med inköp av jordnötter och annat i Pressbyråkiosken mitt på torget. Därefter eftersnack och TV på hotellet och mer spännande än så blev inte vår första dag.

Dödade Beatles rock'n'roll?

Ägnade flera månader åt att jaga Elijah Walds "How the Beatles killed Rock'n'Roll" innan Amazon meddelade mig att den beklagligtvis var utgången. Letade runt på Internet för att se om det fanns något begagnat exemplar och hittade lyckligtvis verket som nedladdningsbar PDF-fil, helt gratis. Tur ska man ha, helt enkelt.

Elijah Wald har skrivit ett antal böcker om musik, huvudsakligen "rotmusik" (blues etc.) och är egentligen ingen författare jag är så värst bekant med men titeln gjorde mig intresserad. Den röda tråden i boken, som täcker in perioden 1890 - 1970, är dels vad folk faktiskt LYSSNADE på i USA snarare än vad senare kritiker lyft fram och dels interaktionen mellan landets vita och svarta musiker. En interaktion som, enligt Wald, tydligen upphörde i och med Beatles-eran och övergången från rock'n'roll till rock som en uteslutande vid konstform.

För första var det en intressant bok eftersom man fick lära sig en hel del om äldre musik (vilken jag lyckligtvis botaniserat i ändå under senare år så en del förkunskap hade jag ju). Det börjar med orkesterledaren John Philip Sousa på 1890-talet och slutar så med de brittiska band som erövrare USA under mitten av 60-talet samt de omedelbara efterdyningarna. På vägen möter vi namn som Paul Whiteman, Guy Lombardo, Benny Goodman, Louis Jordan och många, många fler.

Jag har väl egentligen inga problem med titeln, trots att den troligen är avsedd att vara provocerande. Nickar väl mest åt resonemanget och konstaterar att jag inte saknar något som jag inte vet hur det skulle ha låtit om inte Beatles och deras kollegor varit. Som tidigare nämnt på bloggen lyssnar jag i princip inte på rock'n'roll utan före 1965 är det mest jazz och klassiskt medan jag däremot känner mig oerhört hemma inom den rockperiod som varade 1965 - 75 och som väl nästan är den enda traditionella rockperiod man behöver. Nästan.

Varför den här splittringen sedan uppstod är ju värt att fundera över. Nu kom visserligen den vita rocken inte främst till i USA utan just i England men vita amerikaner var snabba att lära sig av sina brittiska kollegor medan afroamerikaner snöade in på funk och annat som jag ju personligen aldrig varit särskilt intresserad av. Efter det följde disco, hip hop, modern R'n'B och annat som jag konsekvent varit väldigt usel på. Det återstår väl att se om det kommer en nya era av interaktion. Vad vet jag?

Säsongsslut våren 2017: Egna Quiz och andras...

Våren 2017 blev allt som allt en extremt hektisk period för Rootmoset och det har därmed blivit lite si och så med uppdateringarna på vår blogg. Personligen tränar jag fortfarande en massa hårdrock interfolierat med musikåret 2017 och en del gamla favoriter vilka jag behöver höra dagligen. Typiskt nog avslutades vårsäsongen med dels ett quiz i egen regi och dels en seger, vilket ju satt fint.

Det quiz vi körde torsdagen 1 juni 2017 hade siffran sju som ett ganska så genomgående tema, i alla fall för större delen av quizet. Efter en gratis måltid och lite taktikprat så inledde vi det hela med att sjunga och hurra för Kjelle, som fyllde år denna dag och trots det hedrade vårt quiz med sin närvaro. Därefter körde vi ett antal låtar från 1957, 1967 och så vidare ända fram till 2017. Det var först under 80-talet jag talade om något om kvällens tema. Röda tråden innehåll rätt och slätt siffran sju, veckodagarna och tal delbara med sju.

Blev rätt hes under kvällen då det kan sorla friskt i en liten lokal fylld med ett femtiotal personer. De flesta var nöjda även om många även var överens om att vårt quiz var ganska svårt (vilket en del tyckte var positivt medan andra fann det mer frustrerande). Vi fick rentav en liten avans på de pengar vi samlade in under aftonen och kunde nöjda och glada lägga vårt första quiz sedan januari 2016 (ja, tiden går) till handlingarna.

En knapp vecka senare var delar av Rootmoset (i alla fall jag och Tomas) på plats på Brygghuset för vårsäsongens sista musik-Quiz. Då vårt ordinarie lag hade vissa sjukdomsfall så hade vi fyllt ut med prominenta vikarier, närmare bestämt Peter Wennblad medan vår ordinarie medlem Jessica Jakobsson var fjärde medlem i det lag som normalt heter 50 Shades of Mos (en korsning av Rootmoset och 50/50). Den här kvällen blev det en batalj som hette duga och det var osäkert in i det sista mellan oss och eminenta Örjanz, som dock föll på en missad röd tråd samtidigt som vi var närmast förbluffade över att lyckas slå kraftpaketen Erik och Jerker, denna kväll i samma lag. Det satt onekligen fint med en seger och en gratis måltid. Då vi ändå hade ångan uppe vann vi även vår tredje raka seger i Visby pub Quiz, ett allmänbildnings-quiz, kvällen efter men det är en helt annan historia. Sommaren står för dörren och Rootmoset ser fram emot den med tillförsikt.

Det närmaste vi kommer rockstjärnelivet...

Noterar att det inte har uppdaterats på denna blogg sedan februari och förklaringen är väl helt enkelt att våren bara har ramlat på. I Rootmoset har vi haft fullt upp med återkommande quiz, prat om artister vi ska lyssna in oss på, en och annan konsert samt, givetvis, våra jobb och övriga liv utanför musiken.

Folk undrar ibland saker i stil med "du som är så intresserad av musik måste väl spela något instrument"? Sanningen är ju att det gör jag inte. Inte heller Tomas. Däremot spelar Kjelle ett antal instrument (bland annat trummor och olika blåsinstrument) vilket han gjort sedan barnsben och Kennet är en erfaren basist som även behärskar kompgitarr. Brukar dock skoja lite om att Rootmoset väl är et närmaste vi kommer att ha ett band utan att faktiskt vara ett band.

Under en av de senare tävlingarna på Brygghuset kom en ung man fram till mig och mitt sällskap och sa "Är ni gissare?" varvid han även förklarade hur imponerad han var över kunskapen hos oss som hade det här som heltidssyssla. Och återigen är det väl det närmaste man kommer rockstjärnestatus. Och efter 19 år tillsammans är vi väl därtill mogna för Rolling Stones-stadiet.

I snitt träffas vi ju minst en månad men i och med tävlingarna på Brygghuset (ofta två per månad) kan vi även tillåta oss lite friare laguppställningar vilket blir lite som små soloutflykter från Rootmoset varefter man med förnyad energi återvänder till gänget. För närvarande håller vi även på och knepar och knåpar med ett quiz som vi 1 juni kommer att hålla på Creperiet. Kom gärna, den som kan.

Mellangiss 2017 - rapport

Dagen då Mellangiss 2017 skulle stunda började inte så bra då jag efter en orolig natt med många sömnavbrott vaknade och kände mig allmänt ruggig i vad som verkade vara något slags hopkok av förkylning och influensa. Meddelade så snart som möjligt killarna detta så de visste vad de hade att vänta. Situationen kändes ju knappast bättre av att Tomas också meddelade att han kände någon slags förkylning på väg.

Nåväl. Gjorde det bästa av situationen. Lyssnade på några sista låtar innan jag gick in i avslappningsperioden precis innan tävlingen. Badade. Lyssnade på Neil Youngs "Tonight's the Night" och "Rust Never Sleep". Blev upplockad och for ned till Wisby Strand.

Hälsade på lite folk men kände mig på grund av mitt tillstånd inte översocial trots att det normalt är halva nöjet att spankulera runt och prata med folk. Och så ville jag ju inte smitta fler än jag kunde undvika. Tävlingen drog igång punktligt efter introduktion av producenten Örjan Hillbom. Vi kunde ganska tidigt konstatera att man i de olika kategorierna höll en snäll nivå vilket är nödvändigt då  man har en deltagarskara på runt 400 personer. Inledande intron gick väldigt bra, liksom påföljande 90-tal där vi var på mammas gata mer än någonsin. Vi spikade kategorin även om jag var på vippen att stjälpa det då jag skrek "Ministry" då man spelade Rob Zombie. Lyckligtvis ändrade jag mig efter en stund.

Covers gick väl rätt bra även om vi grämde oss att vi skrev Los Lobos istället för Gypsy Kings på den där spanskspråkiga versionen av "Hotel California" som vi alla hört i "The Big Lebowski". Jag gissar att de nedresta Stockholmslagen (som annars var brutalt överlägsna från start) åtminstone blåste Gaston Bros tolkning av Smaklösa. Gick även väldigt bra på 60-talet även om vi här märkte att vi tappade placering efter varje räkning. Vi hade väl börjat tvåa och sedan var det stadigt trea, fyra och så vidare. Vårt mål var ju ändå tio i topp. Under första halvan av tävlingen kände jag mig för övrigt kokhet men för variationens skull övergick detta framåt sena eftermiddagen i frossa.

Kategorin med arrangörernas favoritvideos var rolig även om det var en och annan som vi blåste. Vi var exempelvis inte så bra på Busta Rhymes och Green Jelly figurerade visserligen i diskussionen men vi skrev Offspring i brist på annat. Kategorin "Unplugged" blev lite knepig för oss då vi till en början tänkte "Unplugged! Ah, det är grejer från 90-talet, Peace of cake". Och sedan dök det plötsligt upp artister som inte ens var påtänkta på 90-talet (Katy Perry). Vi fick plötsligt bredda vårt tänkande samtidigt som vi alla konstaterade "Va, kör de ännu Unplugged? Det är väl ingen som tittar på MTV idag?" Så alltid lär man sig något.

Vi klarade den påföljande housemixen ganska bra trots stadigt sjunkande form. 70-talet fick dock rätt bra även om vi blåste Minnie Ripperton (hade dittills hört en låt med henne, "Loving you") och vi köre även på Sonic Rendezvous Band och "City Slang" (av ett par bemärkta popgissare utnämnd till världens bästa låt). Kvinnliga hjältar gick väl även de ganska bra även om vi rörde ihop Ella och Billie. Klarade nutiden väldigt bra även om vi gjorde en sådan där klassisk sista-minuten-ändring trots att vi skrivit rätt svar. Men den här gången tog jag i alla fall "Knäpper mina fingrar" med Linda Pira som även spelades i Popgiss 2016 trots att jag är väldigt säker på att jag absolut inte hörde den (troligen var jag på toaletten just då).

Vi låg nia efter pausen med mat och värre skulle det bli. Vi var inte helt nöjda med vår insats på andra omgången intron. Raset fortsatte efterhand till plats 11, plats 13... och jag började bli en smula stingslig, ska jag erkänna. Vi gjorde en rätt bra insats på 00-tal. Tog exempelvis System of a Down utifrån devisen "Om sångaren sjunger på ett väldigt märkligt vis så är det SOAD". När andra vändan med videos kom så blåste vi (nej, Rootmoset mörkar aldrig sina musikaliska tillkortakommanden) Blurs "Coffee and TV" en låt som ingen av oss troligen hört på år och dag samtidigt som vi tydligen inte sett videon. Vi hade skrivit Weezer men fick ändra på det när de riktiga Weezer dök upp.

Kategorierna "Hand clap", "Marching Drums" och "Cowbell" var underhållande och beredde oss inga större bekymmer. 80-talet var också mycket trevligt och det var väl just trevnaden så höll mig uppe då jag just då helst ville dra två tjocka täcken över mig och svettas ur mig min flunsa. Mot slutet kom "The Gamble", en kategori där du kunde sopa hem rätt många poäng. Som det visade sig skulle vi ta tolv poäng i den kategorin. Men just var jag så pass usel så jag tog mig hemåt och bad Tomas sms:a mig resultatet. Vi hade blivit tia tack vare vår insats där på slutet. Så jag var väldigt nöjd när jag alltså drog de där två tjocka täckena över mig.

Tomas var på hugget hela tävlingen och var en god protokollförare därtill. Kjelle hade gjort en heroisk lyssningsinsats innan tävlingen vilket också betalade sig. Vår Kennet såg till att styra upp saker och hålla ordning i klassen, så att säga. Det är alltid roligt att tävla med dessa killar. Särskilt när det är en så trevligt anordnad tävling. Nivån var för ett hyfsat lag som oss ganska snäll men då vi ändå tappade en och annan poäng mot de absoluta topplagen (som aldrig tappade något enda poäng) så innebar det ju att vi sjönk där i början. Men vi kunde lyckligtvis rädda situationen på slutet och uppnådde därmed uppsatt mål. Stort tack till arrangörerna Migraine Boy och deras stab, inklusive Örjan Hillbom. Och förstås till alla tävlande.