Bowie och jag

Det här är en text som kräver lite eftertanke eftersom detta ändå är det närmaste sorg jag kommer då det gäller en människa som jag inte personligen känt och inte har träffat (även om jag har sett honom på håll ett par gånger). David Bowie är död. En epok är till ända. Nu i början av året noterade jag med nöje att det kom en ny platta, strax efter den där lite roliga och udda singeln. Bowie verkade åter vara på banan, med ny platta bara ett år efter comebacken förra året. Han fyllde 69. Två dagar gick. Måndag morgon, lite före 08. Jag har parkerar bilen utanför jobbet och ska precis kliva ur då nyheterna inleds med "Artisten David Bowie är död. Han avled enligt källor i stillhet under gårdagen". Det var verkligen så det åkte lite hiss inom mig och jag kom inte på något bättre att göra än att i någon slags frustration bröla "fan, veckan har inte ens börjat och David Bowie är död!" då jag kom in. Sedan följde förstås den stora samvaron på Facebook. Jag lyssnade på samlingsplattan "Changesbowie" från 1990 medan jag försökte jobba så gott det gick.

Bowie. Ja, herregud så många minnen. Allt lär jag väl inte ens få med här. Kommer jag ens ihåg när jag hörde honom första gången? Jag tror förmodligen det var i samband med "Let's Dance". Han var ju den där coola killen som dansade med tjejen i de röda skorna. Det var fler låtar, "China Girl", "Modern World" och den där malande och fantastiska "Fashion" som jag alltid på något vis förknippade med New Orders "Blue Monday" för att det inte riktigt lät som ett rockband utan som någon slags elektronisk, konstig (men spännande) kopia. Men såg han ibland inte lite konstig ut på en del videos? I alla fall för en 11-12-åring från vischan? Det var en video där han gick omkring utklädd till clown och sjöng något som jag på svenska faktiskt trodde betydde "Arsle till arsle" (eller någon slog i mig det, jag minns inte nu).

Jag kom bort lite från Bowie där på 80-talets senare del. Det var mycket hårdrock. Det skrevs något om hur usla plattor han gjorde. Jag minns en video från "Falken och snömannen". Vacker och sorglig. Jag köpte en massa gamla bildsinglar i ett helt album då jag var 16. Konstiga och gamla låtar som inte alls lät lika bra som "Let's Dance". Han såg ännu konstigare ut där, med blixtar i pannan och allt. Jag läste på. Min bror berättade för mig om Ziggy Stardust. Min svägerska hade rentav sett honom under Let's Dance-eran, i Göteborg 1983. Hennes kompis hade träffat honom på en restaurang. Väldigt artig och trevlig. Vilket är det närmaste jag själv någonsin kom att träffa Bowie.

Lagom när jag börjar få mer och mer grepp om Bowies produktion (trots att plattorna ännu vid denna tid var bitvis svåra att få tag i, vinylerna var ju ibland utgångna och de fanns inte på CD) så dyker han upp i svart kostym i en grupp vid namn Tin Machine. Jag tycker det är väldigt coolt. Precis där i början av 90-talet köper jag hans gamla plattor, rykande färska på CD-utgåvor. Jag köper finfina LP-utgåvor, några med grön vinyl. Köper en bootleg med Ziggy. Bowie-världen vidgas.

Och så ser jag honom. Brorsan och jag sitter på läkaren på Stockholms stadion 24 augusti 1990 då han gör en greatest hits-turné med en låtlista som folk fått önska fram. Ska jag i efterhand vara helt ärlig så är han okej, men kanske inte glödhet. Men han verkar ha kul ändå och tacklar sina gamla låtar med viss självironi. Han lovar efteråt att nu är slut med Bowie solo och att han aldrig mer ska spela låtarna. Att han ska satsa allt på Tin Machine. 1993 ger han ut en ny soloplatta. En cool och lätt jazzig sak som jag sitter och lyssnar på i en takvåning i Visby då den kommer. Bowie är tillbaka, IGEN. Han leker äldre statsman och ger råd åt nykomlingar som Brett Anderson i Suede.

Hans 90-tal ramlar på och jag följer med intresse de plattor som kommer ungefär vartannat år. Tycker mycket om den knepiga och krävande "Outside" som han gör med sin gamle polare Brian Eno. Han får till och med hits igen även om han då måste få hjälp av Pet Shop Boys. Han turnerar med Nine Inch Nails även om den turnén aldrig når Sverige, vad jag minns. Två år senare släpper han en drum'n'bass-platta vilket bara är toppen för min del. Jag kan inte tänka mig någon annan i hans generation som dels skulle göra detta och dels göra det med hedern i behåll. Jag ser honom en andra gång, nu med min syster, på Lollipopfestivalen 27 juli 1997. Denna gång lever han upp betydligt mer än första gången. Det blir mycket nytt men även tillräckligt mycket gammalt för att hålla publiken nöjd. Vi står helt nära scenen. Han har lustiga lappade byxor och lång skinnrock.

Han släpper två år senare en platta som ger honom en av hans sista (kanske den sista) storhiten, "Thursday's Child". Hans 00-tal lunkar på lite. Han hamnar kanske lite i bakgrunden men han finns där, alltid. Sedan kommer den stora tystnaden i tio år. Jag lyssnar på hans gamla plattor (mest "Station to Station") och hoppas att han lever och har hälsan. Ja, jag tänker på honom ibland som man gör med sina livs levande vänner. Sedan stora överraskningen, singeln "Where are We Now" och platta "The Next Day". Så här i efterhand så framgår ju att Bowie troligen var rätt sjuk redan vid den inspelningen och kanske förklarar även det plattans lite tillbakablickande natur. Men vid den tiden trodde jag nog bara att han hade blivit lite nostalgisk på äldre dagar. Kändes som en frisk fläkt när han sedan släppte en svår jazzig tiominuterslåt vid namn "Black Star" i slutet av 2015. Plattan som alltså förefaller vara hans noggrant orkestrerade avsked till publiken. Det har skrivits tillräckligt mycket om detta utan att jag behöver orda om det också. Jag är bara en av miljontals fans som behöver skriva av mig.

Så tack, David. Du gjorde livet lite gladare, lite roligare, lite mer mer glamoröst, lite eskapistiskt. Tack för allt.

Sveriges George Martin

Jag sade en gång i ett kategoriskt uttalande att det nästan inte fanns någon svensk populärmusik som gick att lyssna på innan punken och det lilla som då fanns var nästan enbart samlat på ett och samma skivbolag (som jag snart ska komma till). Detta är väl lite väl generaliserande men samtidigt finns det (som så ofta vid generaliseringar) ändå ett korn av sanning här. För när man tittar tillbaka på den svenska populärmusiken under efterkrigstiden (om vi vidgar perspektivet) så blir man inte precis livad. Och än mindre då man jämför med det bästa från utlandet.

När USA hade rockabilly eller R'n'B hade vi Snoddas. När rock'n'roll slog igenom utomlands hade vi Arne ”Rosen” Quick på listorna. När Beatles nådde sin första peak 1964 var ”Fröken fräken” högst på de svenska listorna. Ja, ni förstår. Och problemet med Sverige är just att vi sedan många år lidit av något som man skulle kunna kalla Snoddas-syndromet. Ja, jag tar Snoddas som exempel eftersom han nog ändå var den första moderna populärmusikaliska stjärnan i Sverige med sönderslitna stänkskärmar och hysterisk publik. Det tråkiga är just att den svenska publiken gick bananas över ett för all del trevligt och ofarligt bygdeoriginal som pratsjöng om gamla flottare och dribblade bandybollar under sin lite för stora keps. Ända sedan Snoddas dagar har den svenska publiken fortsatt att omfamna artister som är pajiga, töntiga, hemvävda och på gränsen till (eller över) pinsamma. Detta har fortsatt med akter som Göingeflickorna, Lapp-Lisa, Jokkmokks-Jocke via Eddie Meduza (den barnförbjudna upplagan av allt detta), till Bröderna djup, Hjalle och Heavy och ända fram till Basshunter och Crazy Frog. Och det tycks aldrig ta slut.

Tittar jag på svenskt 60-talet så är det inte något som heller gör mig glad. Storbritannien hade (ja, vi behöver inte ens vrida om kniven i såret och nämna killarna från Liverpool eller deras närmaste konkurrenter från London) grejer som Small Faces, The Who och The Kinks och Sverige hade... Hep Stars... Shanes... och Tages (den enda lilla pärlan då de till sist gav ifrån sig ett par goda album lagom när de stod i begrepp att upplösas). Sedan splittrades den svenska popscenen i allt från dansband (Shanes i senare upplagor) till radikala proggband (Mascots i senare inkarnationer). Mycket av proggen är för övrigt olyssningsbart och jag minns ännu med fasa en inspelning med Träd, gräs och stenar från Gärdet 1970 vilket i efterhand enbart kan vara av intresse för de överfrälsta eller de som var där eftersom det lät som ett muggigt garageband som spelat in sig på en enkel kassettbandspelare under en filt i en källare. Ungefär.

Men i allt detta så finner vi ändå något att vara stolta över. En egen George Martin! Ett eget Abbey Road! Och en åtminstone delvis inhemsk musiktradition (trots att en av huvudpersonerna var en holländare som aldrig blev svensk medborgare). Jag talar givetvis om Anders Burman och Metronome Records. Burman var för övrigt hyggligt jämngammal med Martin (född 1928, två år senare än Beatles-producenten) och hade som ung varit både barnskådespelare och trummis i den tidens ”dansorkestrar” (dåtidens dansband med lättare jazz på repertoaren). 1949 hade han rentav satt upp ett eget skivbolag för att få ge ut egnas och andra jazzplattor. Vänner till honom finansierade satsningen till en början.

Efter att jazzen gått in i sin mest intressanta period i slutet av 50-talet (det vill säga även slutat sälja) harvade Burman som producent i ett gäng schlagerproduktioner. Men hans verkliga guldperiod kom att bli tiden från cirka 1965 och tio år framåt. Han hade redan börjat producera Fred Åkerströms första skivor när denne introducerade honom för sin nye kompis Cornelis. Fred ville att Cornelis skulle skriva låtar åt honom varvid Burman lyssnade medan denne körde några alster. I den vanligaste versionen blev Burman så imponerad att han tyckte Cornelis borde spela in själv. En annan version gör dock gällande att Burman från början av långt ifrån imponerad och att andra personer på bolaget övertalade honom att kontraktera Cornelis. Det är den första och mest kända utsagan som skildras i filmen om Cornelis, med komikern Johan Glans som Burman.

Därefter rullade det på. I Metronome Studios på Karlsbergsvägen 57 samlades den tidens rockelit jämte trubadurerna. Burman upptäckte Bernt Staf och senare Pugh Rogefeldt som dock, efter ett försmädligt yttrande från Janne Carlsson, var nära att ”sättas på tåget hem till Västerås”. Ola Magnell och John Holm var senare namn som ytterligare ökade Metronomes ryktbarhet. Det var sålunda ett rätt manligt menageri men fantastiska (och i för tid avlidna) Barbro Hörberg spelade också in på Metronome vid denna tid. Allt hade dock en ände och mycket av denna klassiska period var över när Metronome köptes upp 1979. Själva studion bytte namn 1983. Burman var dock verksam som producent så sent som 2004, trots en viss ålder. Och ska jag sammanfatta svensk populärmusik före punken så kommer jag ändå inte ifrån det faktum att mycket av själva gräddan fanns i Metronome Studios på Karlsbergsvägen och var producerad av Anders Burman.

Bokslut 2015... hallå 2016!!!

Rootmosets 2015 slutade med vad som kan tolkas som lite ödesdigra varningar om vår form. Vi deltog under december i två musiktävlingar, dels den årliga jul-/välgörenhetsfesten Ho Ho La La och dels i ett vanligt pannkaksgiss. Åtminstone i den första tävlingen gick det rejält åt skogen för oss även om vi för all del hade en trevlig kväll men inlånad förstärkning (ja, allt var så trevlig så att flaskor for i golvet då vi kom in på XTC). Vi slutade dock på 14:e plats medan en av våra gamla vänner, som under åren haft svårt att få till ett riktigt vasst lag, seglade om oss rejält. Vann den kvällen gjorde 99 Cowbells, ett lag som det är värt att hålla ögonen på.

I pannkaksgisset låg vi åter ganska bra till. Ja, det var som det brukar, vill säga, då vi i början av tävlingen låg på en tredjeplats och sedan rasade ned till en femte. Återigen blev vi omseglade av vår gamla vän med sitt nya och helt klart starka lag. Som Tomas påpekade var det här dock lite olycksbådande inför 2016 års Popgiss så vi drog omedelbart igång träningslägret nu efter årsskiftet. Detta kan jag dock inte förtälja så mycket om i nuläget eftersom vi tar det här med Popgiss på blodigt allvar. Men så mycket kan väl sägas som att vi fördelat ut lite olika musikområden till olika deltagare. Så får vi hoppas att vi är tillräckligt rustade för att åtminstone fixa en topp-tio i 2016 års Popgiss. Vi gör så gott vi kan i varje fall.

Rootmosets favoriter 2015!

Då var det den tiden på året igen! Nu vill vi ju inte gå ut och prata om "bästa skivor" för det där är rasande subjektivt men vi tänker i alla fall presentera våra favoriter. Först ut är Tomas och sedan undertecknad. Enjoy.

Tomas favoriter

Sleater Kinney – No Cities to love

Sleater med sin aviga rock ´n´roll har efter tio år och the Woods gjort årets comeback och den skivan som jag har lyssnat på mest detta år.

Pale Honey – Pale Honey

Priset för årets debut går till Göteborgsduon.

Lana Del Ray – Honeymoon

Tredje skivan håller lika hög klass som dom tidigare, älskar LDR.

Nicole Saboune´ - Miman

Nicole fortsätter med 80-talsdyster rock, andra skivan kräver mer av lyssnaren än debuten.

Bäddat för Trubbel – Två sjundedelar av ett liv.

10-talets Eddie Meduza, frejdig rock ´n´roll.

Skivor som nästan kom med.

Grimes – Art angel

Courtney Barnett – Sometimes I sit and think…

EP’s Trailer Park – Lojsta & other stories from an Island. Sommarens soundtrack.

Årets låtar

Torres – Strange hellos

Florence + The Machine – Ship to wreck

The Libertines – Gung Din

Deportees – Love me like I’m gone

Joanna Gruesome – Jamie (Luuver)

Roberts favoriter

Plattor

Jaha, ja. Den här listan lär ju inte direkt ge mig några PK-poäng då den är väldigt rockig, väldigt manlig och väldigt brittisk. Så 2015 blev för mig året då hjältar från 10-talet, 00-talet och, herregud, 90-talet gjorde comeback varvid jag mest tackade och tog emot. Men mitt favoritalbum alla kategorier under året är i alla fall av en icke-brittisk kvinna (jag, revolutionens avantgarde).

Disclosure - Caracal

Det är egentligen inte så mycket nytt under solen jämfört med 2012 års moderna klassiker ”Settle” utan Disclosure lunkar på med det vid det här laget välkända rytmerna och ett gäng mer hitorienterade nummer där man plockat in ett antal gästvokalister. Sam Smith är åter med men även Lorde och Miguel dyker upp på ett par härliga rökare. Som sagt, inget direkt nytt men skönt med ett knippe nyproducerade nummer från den eminenta duon.

Palma Violets – Danger in the Club

Gruppen som betraktades som det nya hoppet inom brittisk rock (läs: förvaltare av traditionen) släppte sin andra platta och förändringarna är väl att soundet möjligen är snäppet mörkare och att det tydligare märks influenser från 00-talsgrupper som Strokes och Libertines. Inget vansinnigt originellt men ändå ett knippe starka låtar som visar att hederlig brittisk rock inte är utdöd.

Libertines – Anthems for Doomed Youth

Plattan som roligt nog är döpt efter en dikt av Owen Wilson är den tredje plattan från Libertines och deras första sedan den självbetitlade från 2005. Libertines var en grupp som jag i grunden missade helt när de verkligen höll på och till en början tyckte jag de var in i döden tråkiga men de smyger sig på med sin lite avslagna i-soffan-dagen-efter-en-röjarfest-musik. Softa och reggeedoftande förstasingeln ”Gunga Din” är förstås riktigt trevlig. I övrigt är soundet från 00-talet ganska intakt trots en lång paus.

Blur – Magic Whip

Under någon vecka i Hong Kong smällde det då och då återförenade Blur ihop ett gäng låtar varefter Graham Coxon och producenten Stephen Street började finslipa resultatet. Detta utmynnade i det första albumsläppet sedan 2003 och det första släppet med hela besättningen sedan 1999 frånsett en och annan singel. Här finns inga riktiga rökare i stil med Parklife-plattan men ändå en hel del halvsnabba saker med hyggligt medryckande refränger. I övrigt excellerar man i det långsammare och mer stämningsmättade låtar som det fanns gott om även på Damons soloplatta ”Everyday Robots”. En trevlig återkomst som alltså började som en ren klackspark.

Julia Holter – Have You in My Wilderness

Men årets album är en kvinnas verk! Precis som jag i ett gammalt inlägg talade om ”Sommaren med Damon” (då jag under hallucinatoriska kontorsmorgnar lyssnade på ”Everyday Robots”) så skulle jag här kunna tala om ”hösten med Julia” då jag myst till det med denna platta, en skyddsvall mot allt från vindpinade Gotlandskvällar till internationell turbulens. Men trots att Julia Holter är från Los Angeles så finns, åtminstone i mina öron, även det brittiska här. Det är ganska mycket Kate Bush och även kufiska brittiska män såsom Michael Nyman eller Robert Wyatt. Det är drömska och atmosfäriska låtar som man ibland tror att man har hört förut men utan att kunna sätta fingret på det och samtidigt är det bitvis ett rätt eget sound. Bäst är den sensuella ”Sea Calls Me Home”.

Och så några plattor som var helt okej men kanske inte riktigt i nivå med de fem ovan.

Grimes – Art angels

Mellan denna och fabulösa ”Visions” släppte Grimes några riktigt bra singlar (bland andra ”Blood Diamond”) men denna platta är, ehuru trevlig, kanske inte riktigt lika stark som den förra då mycket av charmen saknas. Men det är fortfarande bitvis väldigt atmosfäriskt även om man även märker tendenser till hit-jagande.

Scuba – Claustrophobia

Hade stor glädje av 2012 års ”Personality” och precis som i fallet med Disclosure ovan är det mer av samma vara men lite sämre om än inte dåligt på något vis. En mellanplatta.

Kamasi Washington – The Epic

En snubbe som släpper en jazzfusionplatta som i LP-format vore en trippel och som lunkar på i hela 2.53 timmar gör i alla fall mig intresserad. Det är spännande musik men närmare tre timmar kan bli en smula mastigt. Beväpna dig med tålamod. Men jag gillar ansatsen. Kan växa.

I fråga om singlar har jag lyssnat högst översiktligt vilket har gjort att ett antal hits har fastnat i min skalle. Trevliga nummer under året har exempelvis varit MÖ:s ”Kamikaze”, Robyns ”Love is Free”, Rebecca och Fionas ”Sayonara” (mycket japanska titlar i år) och Icona Pops ”Emergency”. För årets pajiga skrattsingel stod Carl Deman som med sin ”Vafan” gör en underhållande imitation av Johan Falck och även sammanfattar filmerna på cirka tre minuter. Alla 24 filmerna.

I backspegeln: 1966 - 67

Jag hade ett tag tänkt döpa det här inlägget till "När gudarna gick på jorden" men det skulle då inte framgå så tydligt vad texten handlade om så det får bli en lite mer redundant rubrik. Men ni förstår säkert redan av denna inledande kommentar varthän det här kommer att barka. För åren 1966 - 67 är ju verkligen enastående. Flodluckorna öppnades och allt blev tillåtet.

Det intressanta är att det var under den här perioden som "de stora tre" (Beatles, Stones och Dylan) kom att skapa en del av sin mest minnesvärda musik men samtidigt försvann alla dessa tre akter från livescenen (vilket jag i detalj har beskrivit i detta gamla inlägg: http://rootmoset.blogspot.com/2008/04/nr-titanerna-slutade-turnera.html). För Beatles blev det permanent och för Dylans del åtminstone i åtta år. Samtliga tog dock ut svängarna i studion, milt sagt. "Revolver" anses av väldigt många som Beatles bästa platta och bara det att man har med "Tomorrow Never Knows" skulle egentligen ursäkta det mesta. Och hade Beatles bara släppt singeln "Penny Lane/Strawberry Fields Forever" (februari 1967) så hade det räckt för att de skulle kvala in som ett av de bästa banden någonsin. Dock hade nedgången sakta men säkert börjat efter "Sgt Pepper" men det märktes troligen inte utåt ännu. Stones experimenterade friskt och "Aftermath" är en helgjuten platta där de töjer på låtformat såväl som former. Underskattad är deras Kinks-platta "Between the Buttons" (januari 1967) och även om låtarna inte alltid är så starka så kan man hitta pärlor även på deras psykedeliska album från december 1967. Dylan var aldrig i närheten av det psykedeliska och det närmaste han kom var möjligen att han hade en lång låt på "Blonde on Blonde" (maj 1966). Dylan hade där brutit upp mitt i inspelningarna i New York och stuckit ned till Nashville. Många av de klassiska låtarna sattes i några få tagningar, närmast nonchalant. Efter den berömda och ännu aldrig helt utredda motorcykelolyckan (juli 1966) drog sig Dylan undan och "John Wesley Harding" (december 1967) är en dämpad historia där Dylan verkligen kom i otakt med det rådande musikklimatet.

I Storbritannien trampade The Who en aning vatten under perioden. De släppte ett par rätt roliga album och en drös singlar men till Pete Townshends förtvivlan lyckades inte ens den genomarbetade singeln "I Can See for Miles" ge någon enastående respons från publikens sida. The Kinks släppte däremot några av periodens absolut bästa låtar ("Dedicated follower of Fashion", "Dead end Street", "Waterloo Sunset" med flera, med flera) men skulle med plattan "Something Else" (december 1967) sakta börja gå tillbaka rent kommersiellt även om de på sitt vis kom att bli än mer intressanta men sina personliga och väldigt brittiska betraktelser. The Small Faces var väl kanske lite mer juvenila jämfört med Kinks men gjorde en drös coola låtar med både en och två anspelningar på amfetamin och annat som modsen konsumerade. Begreppet "Supergrupp" blev aktuellt under eran (vet dock inte om uttrycket användes i samtiden, tvivlar faktiskt på det) i och med Cream som från början hade tänkt kalla sig BBC efter medlemmarnas efternamn. Ska jag vara ärlig var Cream kanske aldrig några av mina största favoriter men de gjorde några trevliga psykedeliska blueslåtar. Jag älskar särskilt Jack Bruces spel i "Tales of Brave Ulysses". De kom dock att överskuggas drastiskt av en inflyttad amerikan vid namn Jimi Hendrix... En ny spännande brittisk grupp var Traffic som bildades av delar av Spencer Davis grupp och som genast spottade ur sig ett gäng sitardränkta singlar ("Hole in my Shoe", "Paper sun") innan de albumdebuterade med "Mr Fantasy". Traffic skulle efterhand även bli ledande inom en viss pastoral brittisk tradition under perioden. Annars var de ju de mer psykedeliska grupperna som mitt hjärta klappar för, särskilt Moody Blues och Pink Floyd. Båda gick från rutinmässiga bluescoverband till att göra something completely different, som Monty Python sa. "Days of Future Passed" och "The Piper of the Gates of Dawn" är ett par av mina favoritalbum från 1967.

De amerikanska psykedeliska gruppernas rykte var betydligt överdrivet jämfört med hur bra de brittiska var. Ofta var det stämsång, någon inslängd sitar, något konstigt studioljud och inte så mycket mer. En tidig och fantastisk låt inom kategorin är dock Byrds "Eight Miles High" (januari 1966) där intryck togs av John Coltrane och indisk musik. Även Simon and Garfunkel fuskade lite i genren med "Fakin' It" (juni 1967). På västkusten dominerade ju stämsångsgrupper såsom The Mamas and the Papas, Beau Brummels eller Moby Grape (stora favoriter). En av de mer urflippade grupperna som dök upp under perioden, Mothers of Invention, gjorde paradoxalt nog narr av hela hippiesvängen. The Doors gjorde en fantastisk debut med originell konstrock men skulle senare främst bli ett schysst rockband med lite udda instrumentsättning. Annars var ju det här även nuggets-perioden med ett flertal garagerocklåtar. Lite lätt bortglömda är nog ändå kanadensarna The Guess Who eller Bob Seger. Om jag får göra ett snabbt hopp över till Australien så är Easybeats en något underskattad grupp, idag mest ihågkommen för "Friday on My Mind". Av alla skönsjungande västkustgrupper från perioden var kanske 5th Dimension den mest behagliga även om de huvudsakligen var ett duktigt coverband.

Som jag nämnde var ju John Coltrane en stor influens för bland andra Byrds och denne nyskapare hann göra några väldigt spännande men lite svårsmälta frijazzplattor innan han ganska oväntat dog i cancer sommaren 1967. Miles Davis gjorde några ganska eleganta plattor under perioden, som vanligt omgiven av duktiga musiker (Wayne Shorter, Tony Williams, med flera). Stax records hade en gyllene period med svett-och-röj-soul men två av de största akterna skulle lämna bolaget kring årsskiftet 1967 - 68, Otis Redding på grund av sin död och Sam and Dave på grund av kontraktsbråk.

Alldeles runt hörnet väntar nu ett betydande antal personliga och fabulösa kvinnliga artister. Under den här perioden var Joni Mitchell kanske främst känd som en av dem vars låtar tolkades av Judy Collins men det skulle snart bli ändring på det. Aretha Franklin gick under perioden från lite utslätad popsoulsångerska på Columbia records till fullfjädrad souldrottning på Atlantic. Två musikerpar (i det ena fallet även par privat) ska väl nämnas. Unga Nancy Sinatra och "gamle" (nåja, närmare 40 vid denna tid) Lee Hazlewood gjorde några av periodens roligare, coolare och även suggestiva låtar. Jag har kanske aldrig älskat Cher (överlastad sång i sämre stunder) men kommer alltid att älska henne och Sonny för att de gav oss "The Beat Goes on" (med suveränt loj sång). Min stora kvinnliga favorit från perioden är dock Laura Nyro som är på väg att slå igenom dessa år men som hade haft en rätt tuff spelning på Monterey där hon hade fått rafsa ihop sitt set och sedan blev sågad av kritikerna. Men hon skulle komma igen.

Höstens stora musiktävling

Bara ett par veckor efter det senaste Creppy Quiz var det åter dags för Rootmoset att mangrant sluta upp för höstens stora musiktävling, Musik & Quiz ute på travet. Det var i år något färre lag än förra året men de som var där var istället väldigt entusiastiska. Arrangörerna Sune och Clarence hade i år stramat upp konceptet sedan förra året då man vacklade lite fram och tillbaka mellan följdfrågor/ej följdfrågor och låttitel/ej låttitel vilket gjorde det hela en aning förvirrande för de tävlande. Så var det absolut inte i år utan raka frågor och därtill med ledtrådar i form av initialer i vissa kategorier.

Olika decennier betades förstås av och däremellan kom roliga specialkategorier, exempelvis en "dagens dubbel" med hästrelaterade frågor. På frågor med flera svarsalternativ hade man för att underlätta även slängt in ett och annat plojalternativ. Vi var till exempel ganska säkra på att Elvis dödfödde tvillingbror inte hette Mats... Som vanligt kom även intron (ganska svåra) och sedan Tio i topp från 1960-tal (vi satte många), flera versioner av Suzy Q (klarade oss hyggligt) och en del annat. Förra året hade man haft med en specialkategori om ABBA som vi blåste magnifikt. I år hade profilen "Blondie" slängt ihop en Bowie-special som vi spikade även om Kennet fick rätta mig då jag var på väg att hävda att "TVC15" ingick på "Low" (skam!). Som vanligt gjorde vi ju de vanliga slarvfelen och det var ytterligt tätt i ledningen på slutet.

Av 174 möjliga poäng rakade vi hem 128 med en hedrande tredjeplats. Tvåan hade 129 poäng och vinnarna, de forna skivförsäljarna i Crackers, satte 130 poäng. Detta säger väl en del om hur jämnt det var där på slutet. I vilket fall så hade arrangörerna nu hittat formen och vi hoppas de håller fast vid den då den fungerade fint. Extra roligt var förstås att vi klarade oss ganska bra mot det något åldrande gardet bland våra medtävlare. Ungdomar kan!

Det vi lever för - musikfrågesporter och konserter!

Början på oktober blev en mycket bra tid för Rootmoset. Vi var mangrant samlade då Creppy Quiz för ovanlighetens skull inte låg den sista torsdagen i en månad utan den första. Men det gick ju bra ändå. En musikveteran hade anordnat ett trevligt giss där tonvikten på en del äldre musik inte direkt missgynnade oss. Exempelvis skrattade sig Kennet mer eller mindre igenom 70-talet. Ett tag hade vi rentav en komfortabel ledning efter att vi hade tvålat till flera av våra vanliga konkurrenter men sedan seglade Gamnackarna om oss. Det hade ett tag stark segervittring men blev i sin tur omseglade av de aldrig tidigare segrande Midnight Ramblers vilket för all del var detta hårt arbetande lag väl unt. Slutresultatet blev sålunda Midnight Ramblers etta, Gamnackarna tvåa och vi trea. Men det var trots det en trevlig kväll med pallplats.

Bara två dagar senare var vi ute och vimlade i kulturnatten och började kvällen med att jaga matställen (kom in först på det fjärde då de innan var fullbokade). Efter en måltid kunde vi sedan gå ned och se Eric Palmqvist köra låtar från Lojsta-plattan helt solo vilket innebar en trevlig och avspänd spelning. Man är ju ofta van att se herr EP med lite högre volym vare sig han nu uppträder med Trailer Park eller med hobbybandet Folkvagn... efter det blev det åter Musikkollektivet Bobby Mull (som jag ju såg i augusti) vilka framträdde på ett proppfullt Wisby Börs (före detta biografen Röda kvarn). Det var dock lite trångt om saligheten men bandet gav som vanligt en stark konsert. Det blev sedan mer vimlande och fler gratiskonserter även om det mest var diverse bluesrockakter, men i alla fall. Och som sagt, gratis. Det är ju detta vi ändå lever för.

Nästa gång Rootmoset framträder kommer att bli i samband med ett giss med lite äldre musik och vi hoppas då på att såsom ungtuppar ändå kunna glänsa lite. Vi lär väl återkomma om det.