Början på oktober blev en mycket bra tid för Rootmoset. Vi var mangrant samlade då Creppy Quiz för ovanlighetens skull inte låg den sista torsdagen i en månad utan den första. Men det gick ju bra ändå. En musikveteran hade anordnat ett trevligt giss där tonvikten på en del äldre musik inte direkt missgynnade oss. Exempelvis skrattade sig Kennet mer eller mindre igenom 70-talet. Ett tag hade vi rentav en komfortabel ledning efter att vi hade tvålat till flera av våra vanliga konkurrenter men sedan seglade Gamnackarna om oss. Det hade ett tag stark segervittring men blev i sin tur omseglade av de aldrig tidigare segrande Midnight Ramblers vilket för all del var detta hårt arbetande lag väl unt. Slutresultatet blev sålunda Midnight Ramblers etta, Gamnackarna tvåa och vi trea. Men det var trots det en trevlig kväll med pallplats.
Bara två dagar senare var vi ute och vimlade i kulturnatten och började kvällen med att jaga matställen (kom in först på det fjärde då de innan var fullbokade). Efter en måltid kunde vi sedan gå ned och se Eric Palmqvist köra låtar från Lojsta-plattan helt solo vilket innebar en trevlig och avspänd spelning. Man är ju ofta van att se herr EP med lite högre volym vare sig han nu uppträder med Trailer Park eller med hobbybandet Folkvagn... efter det blev det åter Musikkollektivet Bobby Mull (som jag ju såg i augusti) vilka framträdde på ett proppfullt Wisby Börs (före detta biografen Röda kvarn). Det var dock lite trångt om saligheten men bandet gav som vanligt en stark konsert. Det blev sedan mer vimlande och fler gratiskonserter även om det mest var diverse bluesrockakter, men i alla fall. Och som sagt, gratis. Det är ju detta vi ändå lever för.
Nästa gång Rootmoset framträder kommer att bli i samband med ett giss med lite äldre musik och vi hoppas då på att såsom ungtuppar ändå kunna glänsa lite. Vi lär väl återkomma om det.
tisdag 6 oktober 2015
söndag 6 september 2015
Popaganda 2015
Så har jag alltså avslutat sommaren med att i dagarna två besöka den trevliga Popaganda-festivalen även om andra dagen blev lite avsnoppad på grund av en annalkande förkylning. Jag kom i ganska god tid till festivalområdet efter att ha ätit en god middag och väntade utanför tillsammans med... öh, alla ungdomar. Fick mitt armband och släpptes in precis som vanligt. Hann sitta en stund innan Beatrice Eli körde en skön show med en del svängiga låtar och dansare på slutet. Efter det följde lite R'n'B med Sabina Ddumba innan det blev uppvisning av Stockholms konstsim herr. Kikade lite på rapparen Angel Haze (som enligt programmet 2013 ska ha varit på plats men jag minns dock inte att jag sett henne då) och sedan en stunds listpop med Tove Styrke.
Sedan kom dagens första höjdpunkt i och med Robyn och hennes nya band La Bagatelle Magique. Tydligen hade Christian Falk också ingått i bandet till en början innan sjukdomen tog över. Det blev en dansant föreställning med tunga beats och det var oerhört skönt att se Robyn (som nu kapat den vedervärdiga hockeyfrillan) göra HELT nya låtar utan att köra en enda av sina välkända hits. Faktiskt oerhört kaxigt och befriande samtidigt som jag på sätt och vis inte hade några förväntningar alls utan var beredd på vad som helst. För övrigt var hon klädd som på ett Rave från 90-talet. Nostalgi? Påminner mig om att det nu var närmare 20 år sedan jag och mina festivalvänner nonchalant låg i gräset och genomled Robyns dåvarande liveset på Lollipopfestivalen och tyckte att det inte kunde bli så mycket mesigare. Men tiden går.
Ytterligare en höjdpunkt följde direkt efteråt med Elliphant som körde ett intensivt men komprimerat set (det enda negativa med Popaganda är just att schemat verkar så packat så artisterna i princip står och tittar på klockan medan de kör). Hon rev av en del nytt men även flera goda nummer från albumet "A Good Idea" och den självbetitlade debut-EP:n. Mot slutet av konserten umgicks jag med en gammal god väninna som jobbade på festivalen. Tog det därefter lite lugnt inför Bob Hund och lyssnade mest på James Blake från läktaren vilket fungerade fint med tanke på hans lite vemodiga dansmusik. Kollade lite slappt på ett för all del småroligt brittisk soulband vid namn Jungle.
Därefter avslutades kvällen magnifikt med Bob Hund som jag senast (enligt mina annaler) såg 10 augusti 1998. De var i väldigt fin form och Thomas Öberg var galen som alltid och hoppade och for på högtalarna och körde det där mellansnacket som är en blandning av komik och djupaste allvar. Många nya låtar avverkades men även många klassiker flätades in i livesetet. Fast numera hade man dock spolat exempelvis "Allt på ett kort", "Dusseldorf" och "Istället för musik: förvirring". "Harduingetmankandansatill?" lyfte tyvärr inte riktigt live jämfört med studioversionen, vilket är ovanligt (särskilt då vi talar Bob Hund). Lämnade nöjd området till tonerna av "Ett fall och en lösning". Dock lite öm i halsen...
...och mycket riktigt hade jag känning av en förkylning med den mest irriterande fasen, halsont, dagen därpå. Tog det i alla fall lugnt och kunde ändå äta en lagom mild lunch (röding) och prata med en genomtrevlig servitris i ett par timmar på ett lugnt ställe innan jag inledde min andra festivaldag som faktiskt blev en smula avslagen och då inte enbart på grund av min förkylning.
Till att börja med kändes det lite småtråkigt och provinsiellt att man hela dagen hade idel svenska artister med ett undantag (danska MÖ). Hade ju gärna sett något coolt brittiskt, exempelvis Palma Violets eller SBTRKT. Sedan var det väl heller inte riktigt, riktigt så kul artister. Först ut var Joel Alme som för all del inte är så originell men dock bjöd på en energisk dos av ung Springsteen med låtar som live lyfte rejält jämfört med studioversionerna. Blev ju mest låtar från den nya svenskspråkiga plattan. Och killen är ju trevlig och ödmjuk. Efter det följde ett band vid namn Urban Cone som jag faktiskt i skrivande stund glömt bort hur de lät (och jag tänker inte fuska genom att läsa om dem för att friska upp minnet). Jag minns faktiskt inte vad de spelade för musik överhuvud. Antar dock att jag såg dem. Slog emellan med ny simuppvisning. Satt sedan, lite hängig, på läktaren och kikade på Amason som retade upp mig genom att mitt i den sköna proggen köra en icke-ironisk cover på den jävla "I Want to Know What Live Is". Dessa förbannade relativistiska hipsters!
Kollade bara lite grann på rapparen Mapei och sparade mig till Shout Out Louds, som var i fin form med sin patenterade Cure-rock. Det rakade upp de mest kända låtarna från plattorna och fick fart på publiken. Såg sedan då MÖ som nog ändå var en aning tamare än sist jag såg henne. Satt sedan mest på läktaren och läste medan Lorentz drog ett set med mycket autotune och lunkande låtar som då och då avbröts av någon basrökare. Kände mig nu rejält hängig och frös även men kollade in Laakso innan jag bröt upp. Redan min ursprungliga plan hade varit att bara kolla lite snabbt på Seinabo Sey men nu orkade jag inte det utan hade en Galenskaparna-låt snurrande i mitt huvud ("Säng, säng, säng"). Hann i ett gathörn växla några ord med en väninna som varit på teater och slank sedan snabbt som ögat hem till min systers lägenhet samtidigt som jag stängde dörren till sommaren 2015.
Sedan kom dagens första höjdpunkt i och med Robyn och hennes nya band La Bagatelle Magique. Tydligen hade Christian Falk också ingått i bandet till en början innan sjukdomen tog över. Det blev en dansant föreställning med tunga beats och det var oerhört skönt att se Robyn (som nu kapat den vedervärdiga hockeyfrillan) göra HELT nya låtar utan att köra en enda av sina välkända hits. Faktiskt oerhört kaxigt och befriande samtidigt som jag på sätt och vis inte hade några förväntningar alls utan var beredd på vad som helst. För övrigt var hon klädd som på ett Rave från 90-talet. Nostalgi? Påminner mig om att det nu var närmare 20 år sedan jag och mina festivalvänner nonchalant låg i gräset och genomled Robyns dåvarande liveset på Lollipopfestivalen och tyckte att det inte kunde bli så mycket mesigare. Men tiden går.
Ytterligare en höjdpunkt följde direkt efteråt med Elliphant som körde ett intensivt men komprimerat set (det enda negativa med Popaganda är just att schemat verkar så packat så artisterna i princip står och tittar på klockan medan de kör). Hon rev av en del nytt men även flera goda nummer från albumet "A Good Idea" och den självbetitlade debut-EP:n. Mot slutet av konserten umgicks jag med en gammal god väninna som jobbade på festivalen. Tog det därefter lite lugnt inför Bob Hund och lyssnade mest på James Blake från läktaren vilket fungerade fint med tanke på hans lite vemodiga dansmusik. Kollade lite slappt på ett för all del småroligt brittisk soulband vid namn Jungle.
Därefter avslutades kvällen magnifikt med Bob Hund som jag senast (enligt mina annaler) såg 10 augusti 1998. De var i väldigt fin form och Thomas Öberg var galen som alltid och hoppade och for på högtalarna och körde det där mellansnacket som är en blandning av komik och djupaste allvar. Många nya låtar avverkades men även många klassiker flätades in i livesetet. Fast numera hade man dock spolat exempelvis "Allt på ett kort", "Dusseldorf" och "Istället för musik: förvirring". "Harduingetmankandansatill?" lyfte tyvärr inte riktigt live jämfört med studioversionen, vilket är ovanligt (särskilt då vi talar Bob Hund). Lämnade nöjd området till tonerna av "Ett fall och en lösning". Dock lite öm i halsen...
...och mycket riktigt hade jag känning av en förkylning med den mest irriterande fasen, halsont, dagen därpå. Tog det i alla fall lugnt och kunde ändå äta en lagom mild lunch (röding) och prata med en genomtrevlig servitris i ett par timmar på ett lugnt ställe innan jag inledde min andra festivaldag som faktiskt blev en smula avslagen och då inte enbart på grund av min förkylning.
Till att börja med kändes det lite småtråkigt och provinsiellt att man hela dagen hade idel svenska artister med ett undantag (danska MÖ). Hade ju gärna sett något coolt brittiskt, exempelvis Palma Violets eller SBTRKT. Sedan var det väl heller inte riktigt, riktigt så kul artister. Först ut var Joel Alme som för all del inte är så originell men dock bjöd på en energisk dos av ung Springsteen med låtar som live lyfte rejält jämfört med studioversionerna. Blev ju mest låtar från den nya svenskspråkiga plattan. Och killen är ju trevlig och ödmjuk. Efter det följde ett band vid namn Urban Cone som jag faktiskt i skrivande stund glömt bort hur de lät (och jag tänker inte fuska genom att läsa om dem för att friska upp minnet). Jag minns faktiskt inte vad de spelade för musik överhuvud. Antar dock att jag såg dem. Slog emellan med ny simuppvisning. Satt sedan, lite hängig, på läktaren och kikade på Amason som retade upp mig genom att mitt i den sköna proggen köra en icke-ironisk cover på den jävla "I Want to Know What Live Is". Dessa förbannade relativistiska hipsters!
Kollade bara lite grann på rapparen Mapei och sparade mig till Shout Out Louds, som var i fin form med sin patenterade Cure-rock. Det rakade upp de mest kända låtarna från plattorna och fick fart på publiken. Såg sedan då MÖ som nog ändå var en aning tamare än sist jag såg henne. Satt sedan mest på läktaren och läste medan Lorentz drog ett set med mycket autotune och lunkande låtar som då och då avbröts av någon basrökare. Kände mig nu rejält hängig och frös även men kollade in Laakso innan jag bröt upp. Redan min ursprungliga plan hade varit att bara kolla lite snabbt på Seinabo Sey men nu orkade jag inte det utan hade en Galenskaparna-låt snurrande i mitt huvud ("Säng, säng, säng"). Hann i ett gathörn växla några ord med en väninna som varit på teater och slank sedan snabbt som ögat hem till min systers lägenhet samtidigt som jag stängde dörren till sommaren 2015.
söndag 23 augusti 2015
Way out West 2015 - dag tre
Så blev det så den tredje varma och (som vi ska se) vädermässigt mycket svängiga dagen på Way out West. Det var egentligen ingenting jag ville se förrän vid 15 men trots att jag masade på hotellet så fick jag till sist ändå bege mig. Eftersom det skulle bli en del dödtid så hade jag med mig en kasse med Svenska dagbladet och dess korsord. Man vet ju aldrig.
Dagen var genuint stekhet då jag satte mig i Dungen där inget av vikt ännu kommit igång. Tillbringade säkerligen halvannan timme med korsord innan Todd Terje gick på. Plötsligt strömmade det verkligen till folk i den tidigare rätt glest besökta dungen. Befann mig i ett folkhav där herrar i rosa piké och snitsigt klädda damer kom bärande på champagne i ishinkar medan Terje körde ett set som till en början var väldigt Ibiza. Han hade livemusiker med sig och det blev en väldigt skön men ändå dansant stämning medan jag undrade om jag befann mig på Stockholmsveckan i Visby i stället för på festival. Senare varierade han sig lite och betade nog av merparten av modernare elektroniska stilar i sin vanliga eklektiska anda.
Mot slutet av hans konsert kom dock festen av sig då himlen så smått började rämna. Jag hade precis hunnit inta en lite tidig kvällsmåltid då dropparna kom. Klarade mig länge under ett stort träd men sedan blev det värre. Fick tillfälligt skydd hos Zoega som även bjöd på kaffe men då lycades istället en klumpig tjej knuffa till mig så jag fick en fin fläck över skjortan. Bet ihop och gav mig ut i regnet varvid jag i sista stund handlade en regnrock med några allt våtare tjugor som jag lyckades hitta i plånboken. Stod därefter under ett träd och drog lite festivalminnen för några unga damer i liknande situation och såg Chic så vackert börja spela medan jag gick över stora planen mellan de två scenenrna.
I Linnétältet visade sig svenska orkestern Amason plötsligen bli oerhört populära eftersom regnet nu formligen forsade ner. Själv stod jag inklämd i en folkmassa och löste mitt sista korsord (Åsa Bodell) vilket ändå bröt av mot alla som stod och glodde i sina mobiler. Det blev rätt kaotiskt när bandet sedan gick på och folk tryckte på ännu mer. Bröt mig då ut eftersom hade börjat klarna upp och lyssnade på konserten utanför medan jag löste klart mitt korsord.
Himlen var åter blå då jag gick och såg Patti Smith (efter att ha hört Chic göra sina sista låtar och få igång publiken på ett sätt som Lauryn Hill inte direkt lyckats med dagen innan) som direkt då hon gått på körde igång ”Horses”. Jag kan plattan rätt bra men jag har ändå ingen enormt nära relation till Patti Smith. Det är värt att nämna med tanke på att jag blev rätt tagen av konserten. Jag var aningen fuktig i ögonen då hon körde starka ”Land” (ofta kallad ”titelspåret” då hon där ändå sjunger om ”Horses”) och faktiskt snäppet mer tårögd under avslutande ”Elegy”. Patti Smith må vara en äldre dam men det var sannerligen ingen gummrock i den bemärkelsen att hon var trött. Tvärtom var hon enastående intensiv och vital. Direkt efteråt brakade hon igång med ”Because the Night” men jag arbetade mig trots stämningen ned till Linnétältet för att se Run the Jewels. Tvära kast.
Jag är urusel på modern hip hop men denna blytunga duo gillar jag. De bjöd mycket riktigt på rejäla basgångar med tung rap och jag träffade än en gång på Lasse som fått rädda sig ut ur det varma publikhavet. Medan konserten gick mot sitt slut hann vi prata musik och annat och sedan fick han mig att se på Lorenz, nyare svensk hip hop. Även det var rätt okej (i alla fall lite fet bas) men det blev åter lite för trångt i tältet. Jag såg början och slutet på Ellie Goulding som var superprofessionell och skittråkig. Men jag är å andra sidan inte så bra på slätstruken listpop. Däremellan tog jag en paus i Dungen och hörde på lite sköna beats en sista gång.
Hann sedan se början på First Aid Kit (ja, de var sig lika) innan jag avslutade med vad som var duktig nostalgi men för min del ändå en höjdare – Ride! Denna legendariska brittiska shoegazinggrupp var en av mina favoriter under tidigt 90-tal och de släppte en rad fantastiska EP's, två album och sedan började de paja ur. Plattan efter fantastiska ”Going Blank Again” (1992) innebar ett stilbyte som jag inte uppskattade (även om det nog fanns en del bra låtar egentligen) men efter det gjorde bandet rentav usla plattor och sedan lade de av. Bandets förgrundsfigurer, Mark Gardener och Andy Bell, körde Ride-låtar akustiskt i Stockholm 2003 (har en bootleg) men i övrigt var det lugnt. Nu meddelades det dock att Ride åter skulle uppträda och bara köra material från sin klassiska period. Jag hade senast sett bandet 9 augusti 1991 och hade aldrig tillfälle att se dem på turnén de gjorde 1992 så förväntningarna var rätt höga.
Och som sagt, jag är normalt inte den nostalgiska typen men just denna afton tänkte jag tillåta mig att låtsas att jag i princip var 20 igen och stod på Gino (eller något annat av den tidens ställen) och såg Ride hösten 1992 (i verkligheten hade bandet under denna turné spelat på Melody Club 17 september 1992). Tillsammans med Lasse (som jag åter träffat) väntade jag så in bandet. Jag gissade att de skulle öppna med ”Leave Them All Behind” vilket de också gjorde när de väl gick på. Därefter var allt som förr, bandet körde på utan särskilt mycket mellansnack och jag kände igen varenda låt förutom en ny singel, ”Black Nite Crash”. Trodde dock de skull avsluta med maffiga ”Drive Blind”, som förvisso var magnifik, men de körde även den extremt tidiga ”Chelsea Girl” som sista låt. Vi stod därefter länge och applåderade och trodde ett tag att vi undantagsvis skulle ropa in bandet (som ju ändå avslutade festivalen) men sedan tändes ljuset på scenen, teknikerna började plocka och musik kördes i högtalarna. Det var slut.
Tyvärr var det något annat som INTE var slut, nämligen det usla vädret. Trött som jag var bet jag ihop och övergav Lasse, som ville vänta ut det. Promenaden ut skedde i snigelfart då även alla andra var på väg därifrån. Jag fick sedan vänta en god stund på perrongen och hela tre spårvagnar gick mig förbi innan jag klämde mig in i den fjärde varvid rutorna genast immade igen. Det var en tacksam Robert som till sist gled ned i sängen på hotellet klockan 01.10 natten till den 16 augusti 2015. Och ännu en Way out West-festival lades till handlingarna.
Dagen var genuint stekhet då jag satte mig i Dungen där inget av vikt ännu kommit igång. Tillbringade säkerligen halvannan timme med korsord innan Todd Terje gick på. Plötsligt strömmade det verkligen till folk i den tidigare rätt glest besökta dungen. Befann mig i ett folkhav där herrar i rosa piké och snitsigt klädda damer kom bärande på champagne i ishinkar medan Terje körde ett set som till en början var väldigt Ibiza. Han hade livemusiker med sig och det blev en väldigt skön men ändå dansant stämning medan jag undrade om jag befann mig på Stockholmsveckan i Visby i stället för på festival. Senare varierade han sig lite och betade nog av merparten av modernare elektroniska stilar i sin vanliga eklektiska anda.
Mot slutet av hans konsert kom dock festen av sig då himlen så smått började rämna. Jag hade precis hunnit inta en lite tidig kvällsmåltid då dropparna kom. Klarade mig länge under ett stort träd men sedan blev det värre. Fick tillfälligt skydd hos Zoega som även bjöd på kaffe men då lycades istället en klumpig tjej knuffa till mig så jag fick en fin fläck över skjortan. Bet ihop och gav mig ut i regnet varvid jag i sista stund handlade en regnrock med några allt våtare tjugor som jag lyckades hitta i plånboken. Stod därefter under ett träd och drog lite festivalminnen för några unga damer i liknande situation och såg Chic så vackert börja spela medan jag gick över stora planen mellan de två scenenrna.
I Linnétältet visade sig svenska orkestern Amason plötsligen bli oerhört populära eftersom regnet nu formligen forsade ner. Själv stod jag inklämd i en folkmassa och löste mitt sista korsord (Åsa Bodell) vilket ändå bröt av mot alla som stod och glodde i sina mobiler. Det blev rätt kaotiskt när bandet sedan gick på och folk tryckte på ännu mer. Bröt mig då ut eftersom hade börjat klarna upp och lyssnade på konserten utanför medan jag löste klart mitt korsord.
Himlen var åter blå då jag gick och såg Patti Smith (efter att ha hört Chic göra sina sista låtar och få igång publiken på ett sätt som Lauryn Hill inte direkt lyckats med dagen innan) som direkt då hon gått på körde igång ”Horses”. Jag kan plattan rätt bra men jag har ändå ingen enormt nära relation till Patti Smith. Det är värt att nämna med tanke på att jag blev rätt tagen av konserten. Jag var aningen fuktig i ögonen då hon körde starka ”Land” (ofta kallad ”titelspåret” då hon där ändå sjunger om ”Horses”) och faktiskt snäppet mer tårögd under avslutande ”Elegy”. Patti Smith må vara en äldre dam men det var sannerligen ingen gummrock i den bemärkelsen att hon var trött. Tvärtom var hon enastående intensiv och vital. Direkt efteråt brakade hon igång med ”Because the Night” men jag arbetade mig trots stämningen ned till Linnétältet för att se Run the Jewels. Tvära kast.
Jag är urusel på modern hip hop men denna blytunga duo gillar jag. De bjöd mycket riktigt på rejäla basgångar med tung rap och jag träffade än en gång på Lasse som fått rädda sig ut ur det varma publikhavet. Medan konserten gick mot sitt slut hann vi prata musik och annat och sedan fick han mig att se på Lorenz, nyare svensk hip hop. Även det var rätt okej (i alla fall lite fet bas) men det blev åter lite för trångt i tältet. Jag såg början och slutet på Ellie Goulding som var superprofessionell och skittråkig. Men jag är å andra sidan inte så bra på slätstruken listpop. Däremellan tog jag en paus i Dungen och hörde på lite sköna beats en sista gång.
Hann sedan se början på First Aid Kit (ja, de var sig lika) innan jag avslutade med vad som var duktig nostalgi men för min del ändå en höjdare – Ride! Denna legendariska brittiska shoegazinggrupp var en av mina favoriter under tidigt 90-tal och de släppte en rad fantastiska EP's, två album och sedan började de paja ur. Plattan efter fantastiska ”Going Blank Again” (1992) innebar ett stilbyte som jag inte uppskattade (även om det nog fanns en del bra låtar egentligen) men efter det gjorde bandet rentav usla plattor och sedan lade de av. Bandets förgrundsfigurer, Mark Gardener och Andy Bell, körde Ride-låtar akustiskt i Stockholm 2003 (har en bootleg) men i övrigt var det lugnt. Nu meddelades det dock att Ride åter skulle uppträda och bara köra material från sin klassiska period. Jag hade senast sett bandet 9 augusti 1991 och hade aldrig tillfälle att se dem på turnén de gjorde 1992 så förväntningarna var rätt höga.
Och som sagt, jag är normalt inte den nostalgiska typen men just denna afton tänkte jag tillåta mig att låtsas att jag i princip var 20 igen och stod på Gino (eller något annat av den tidens ställen) och såg Ride hösten 1992 (i verkligheten hade bandet under denna turné spelat på Melody Club 17 september 1992). Tillsammans med Lasse (som jag åter träffat) väntade jag så in bandet. Jag gissade att de skulle öppna med ”Leave Them All Behind” vilket de också gjorde när de väl gick på. Därefter var allt som förr, bandet körde på utan särskilt mycket mellansnack och jag kände igen varenda låt förutom en ny singel, ”Black Nite Crash”. Trodde dock de skull avsluta med maffiga ”Drive Blind”, som förvisso var magnifik, men de körde även den extremt tidiga ”Chelsea Girl” som sista låt. Vi stod därefter länge och applåderade och trodde ett tag att vi undantagsvis skulle ropa in bandet (som ju ändå avslutade festivalen) men sedan tändes ljuset på scenen, teknikerna började plocka och musik kördes i högtalarna. Det var slut.
Tyvärr var det något annat som INTE var slut, nämligen det usla vädret. Trött som jag var bet jag ihop och övergav Lasse, som ville vänta ut det. Promenaden ut skedde i snigelfart då även alla andra var på väg därifrån. Jag fick sedan vänta en god stund på perrongen och hela tre spårvagnar gick mig förbi innan jag klämde mig in i den fjärde varvid rutorna genast immade igen. Det var en tacksam Robert som till sist gled ned i sängen på hotellet klockan 01.10 natten till den 16 augusti 2015. Och ännu en Way out West-festival lades till handlingarna.
onsdag 19 augusti 2015
Way out West 2015 - dag två
Ja, kära läsare, ni gissade (merparten av er) rätt. Jag blev liggande kvar i min säng efter första dagen på Way out West och det blev inga nattkonserter för min del. Även om jag gärna hade sett Goat en gång till. Som det nu var så blev det istället hyfsat tidig morgon, frukost (egentligen en lite förklädd middag) på hotellet, korsord i atriumet och lite allmänt slappande innan jag åter begav mig till festivalområdet.
Det var stekande hett då jag kom in på området och jag hastade bort till Linnétältet där jag hann se någon countrysnubbe som hette Sturgill Simpson. Det var som sagt rätt duktig hästjazz men han manglade på lite på slutet i alla fall. Efter det placerade jag mig strategiskt under ett stort träd mellan de två större scenerna. Kunde därifrån först se Father John Misty, som varierade på en skala från lättare arenarock till mer dylansk eller springsteensk dito. Plus att han var rätt rolig. Efter det snurrade jag bara ett halvt varv och såg Angelique Kidjo som serverade musik med mycket slagverk och de där speciella afrikanska gitarrerna var sound jag inte vet vad det kallas (för det finns säkert ett namn). Hon hade även en del vettigt att säga mellan sina låtar.
Strosade bort till Dungen där det blev mer skugga och där jag såg en DJ vid namn Daphni följd av Axel Boman, som väl var hygglig. Såg dock till att förpassa mig tillbaka till skuggtillvaro mellan de större scenerna och i skydd av ett kravallstaket kunde jag under bekväma former se Tove Lo. Hon hade viss ekivok humor då hon dedikerade ”Fuck for life” till sin kille. Det blev två tjejer till då jag från samma position kunde inta Emmylou Harris som dock var lite hemvävd. Efter det hann jag även glutta lite på årets ungfeministiska höjdpunkt (precis som Rebecca & Fiona var förra årets) i form av Little Jinder som jag sett förut, men då under betydligt stillsammare former. Jag blev hungrig och fick därmed inte se henne göra ”Vita bergens klockor” med just Rebecka & Fiona samt Zara Larsson. Men maten smakade bra och Kornél Kovacs spann lite sköna vax.
Fem akter återstod för mig den här dagen och den första jag såg efter maten var också den första absoluta höjdpunkten på festivalen. Jag syftar på kanadensaren Dan Snaith och hans band (eller projekt?) Caribou. Jag har med stort nöje haft deras två senaste skivor ”Swim” (2010) och ”Our Love” (2014) som återkommande favoriter i mitt lyssnande och som det visade sig var ju showen uppbyggd kring dessa (läs: jag kände igen varenda låt). De ganska synthiga låtarna blev än fetare med livemusiker och urflippade versioner som fick mig att tänka lite på ett poppigare Underworld. Snaith var på strålande humör och vinkade och hyllade publiken flera gånger. Men trots den vildsinta spelningen gick man (som alla andra) av utan några extranummer, riktiga eller fejkade. Och jag fick tyvärr inte höra ”Odessa”.
Gick och satte mig under ett träd (dagens återkommande tema, jag kanske innerst inne är buddhist?) och slölyssnade på Lauryn Hill, som var sådär. Det förbluffar mig att en artist som inte släppt en platta på 17 år fick spela på största scenen och under stor uppmärksamhet. Hill verkar ha uppnått någon slags Anna Book-berömmelse (inga jämförelser i övrigt) och kan leva på sitt rykte hur länge som helst, tydligen. Noterade dock att publiken var lam även när hon körde ”Ready or Not”. Många ungdomar kanske inte ens kände till den. Sedan körde hon snabbt igenom ”Killing Me Softly” och några Bob Marley-låtar innan det var slut. Jag var då redan på plats i Linnétältet (där alla coola artister spelar, kom det ihåg) och träffade på Lasse varefter vi såg Flying Lotus. Mannen med (i alla fall just nu) artistvärldens bredaste flin gjorde en lite udda entré. På scen befann sig något som såg ut som en bioduk vilken tog upp större delen av scenytan. Plötsligt kommer mannen själv, Steven Ellison som han heter, runt duken och snackar lite avspänt med publiken som han förklarar ”cool”. Han tittar på duken och utbrister ”What the fuck is this” varpå han försvinner bakom den. Plötsligt tänds lyset på scen och Mr Ellison befinner sig, hyggligt synlig, bakom skärmen på vilken filmer börjar projiceras efter att han inlett musiken med utropet ”You're Dead!”, vilket också är namnet på hans nya skiva. Har nog aldrig upplevt detta scengrepp tidigare. Därefter kör han sin lite jazziga musik som denna är mycket hårdare live medan groteska filmer av olika slag projiceras.
Hur mycket jag än uppskattar konserten vill jag dock ändå se lite av Florence and the Machine och lyckas täcka in slutklämmen på detta bands spelning. Florence och hennes maskin kan på platta vara ganska kyliga men de lät ganska annorlunda live. Musiken var varmare och man hade blås samtidigt som Florence var väldigt utåtagerande och folklig, nästan lite missionerande, på scen. Hon går av med en stor dos uppmaningar till kärlek och allt det där efter att ha kört ”Dog Days are Over”.
Den nu allt tröttare Robert hade bara ett uppdrag kvar: Pet Shop Boys. Bandet drog igång sitt evenemang ganska på slaget 22.30 men irriterade mig lite (precis som The Knife förra året retat mig till vansinne med sin figur som skulle ha gymping med publiken innan bandet klev på) genom att köra en onödigt lång introduktionsfilm som jag till sist mest såg fram emot slutet på. Sedan öppnade man till sist med ”Opportunities” och fast det var 18 år sedan jag såg dem (i gyttan på Roskilde 1997, Neil hade vist kostym) så har Neils röst inte ändrats ett dugg. Dessvärre följer även ett antal bleka nyare låtar men äldre hits som ”It's a Sin” och ”It Couldn't Happen Here” ramlar också in tillsammans med roliga videofilmer. Kroknade lite mot slutet av konserten och fick även denna gång en ytterligt påpasslig spårvagn. Bums till hotellet och i säng kring midnatt efter en dag med ett par riktiga höjdare och finfint väder.
Det var stekande hett då jag kom in på området och jag hastade bort till Linnétältet där jag hann se någon countrysnubbe som hette Sturgill Simpson. Det var som sagt rätt duktig hästjazz men han manglade på lite på slutet i alla fall. Efter det placerade jag mig strategiskt under ett stort träd mellan de två större scenerna. Kunde därifrån först se Father John Misty, som varierade på en skala från lättare arenarock till mer dylansk eller springsteensk dito. Plus att han var rätt rolig. Efter det snurrade jag bara ett halvt varv och såg Angelique Kidjo som serverade musik med mycket slagverk och de där speciella afrikanska gitarrerna var sound jag inte vet vad det kallas (för det finns säkert ett namn). Hon hade även en del vettigt att säga mellan sina låtar.
Strosade bort till Dungen där det blev mer skugga och där jag såg en DJ vid namn Daphni följd av Axel Boman, som väl var hygglig. Såg dock till att förpassa mig tillbaka till skuggtillvaro mellan de större scenerna och i skydd av ett kravallstaket kunde jag under bekväma former se Tove Lo. Hon hade viss ekivok humor då hon dedikerade ”Fuck for life” till sin kille. Det blev två tjejer till då jag från samma position kunde inta Emmylou Harris som dock var lite hemvävd. Efter det hann jag även glutta lite på årets ungfeministiska höjdpunkt (precis som Rebecca & Fiona var förra årets) i form av Little Jinder som jag sett förut, men då under betydligt stillsammare former. Jag blev hungrig och fick därmed inte se henne göra ”Vita bergens klockor” med just Rebecka & Fiona samt Zara Larsson. Men maten smakade bra och Kornél Kovacs spann lite sköna vax.
Fem akter återstod för mig den här dagen och den första jag såg efter maten var också den första absoluta höjdpunkten på festivalen. Jag syftar på kanadensaren Dan Snaith och hans band (eller projekt?) Caribou. Jag har med stort nöje haft deras två senaste skivor ”Swim” (2010) och ”Our Love” (2014) som återkommande favoriter i mitt lyssnande och som det visade sig var ju showen uppbyggd kring dessa (läs: jag kände igen varenda låt). De ganska synthiga låtarna blev än fetare med livemusiker och urflippade versioner som fick mig att tänka lite på ett poppigare Underworld. Snaith var på strålande humör och vinkade och hyllade publiken flera gånger. Men trots den vildsinta spelningen gick man (som alla andra) av utan några extranummer, riktiga eller fejkade. Och jag fick tyvärr inte höra ”Odessa”.
Gick och satte mig under ett träd (dagens återkommande tema, jag kanske innerst inne är buddhist?) och slölyssnade på Lauryn Hill, som var sådär. Det förbluffar mig att en artist som inte släppt en platta på 17 år fick spela på största scenen och under stor uppmärksamhet. Hill verkar ha uppnått någon slags Anna Book-berömmelse (inga jämförelser i övrigt) och kan leva på sitt rykte hur länge som helst, tydligen. Noterade dock att publiken var lam även när hon körde ”Ready or Not”. Många ungdomar kanske inte ens kände till den. Sedan körde hon snabbt igenom ”Killing Me Softly” och några Bob Marley-låtar innan det var slut. Jag var då redan på plats i Linnétältet (där alla coola artister spelar, kom det ihåg) och träffade på Lasse varefter vi såg Flying Lotus. Mannen med (i alla fall just nu) artistvärldens bredaste flin gjorde en lite udda entré. På scen befann sig något som såg ut som en bioduk vilken tog upp större delen av scenytan. Plötsligt kommer mannen själv, Steven Ellison som han heter, runt duken och snackar lite avspänt med publiken som han förklarar ”cool”. Han tittar på duken och utbrister ”What the fuck is this” varpå han försvinner bakom den. Plötsligt tänds lyset på scen och Mr Ellison befinner sig, hyggligt synlig, bakom skärmen på vilken filmer börjar projiceras efter att han inlett musiken med utropet ”You're Dead!”, vilket också är namnet på hans nya skiva. Har nog aldrig upplevt detta scengrepp tidigare. Därefter kör han sin lite jazziga musik som denna är mycket hårdare live medan groteska filmer av olika slag projiceras.
Hur mycket jag än uppskattar konserten vill jag dock ändå se lite av Florence and the Machine och lyckas täcka in slutklämmen på detta bands spelning. Florence och hennes maskin kan på platta vara ganska kyliga men de lät ganska annorlunda live. Musiken var varmare och man hade blås samtidigt som Florence var väldigt utåtagerande och folklig, nästan lite missionerande, på scen. Hon går av med en stor dos uppmaningar till kärlek och allt det där efter att ha kört ”Dog Days are Over”.
Den nu allt tröttare Robert hade bara ett uppdrag kvar: Pet Shop Boys. Bandet drog igång sitt evenemang ganska på slaget 22.30 men irriterade mig lite (precis som The Knife förra året retat mig till vansinne med sin figur som skulle ha gymping med publiken innan bandet klev på) genom att köra en onödigt lång introduktionsfilm som jag till sist mest såg fram emot slutet på. Sedan öppnade man till sist med ”Opportunities” och fast det var 18 år sedan jag såg dem (i gyttan på Roskilde 1997, Neil hade vist kostym) så har Neils röst inte ändrats ett dugg. Dessvärre följer även ett antal bleka nyare låtar men äldre hits som ”It's a Sin” och ”It Couldn't Happen Here” ramlar också in tillsammans med roliga videofilmer. Kroknade lite mot slutet av konserten och fick även denna gång en ytterligt påpasslig spårvagn. Bums till hotellet och i säng kring midnatt efter en dag med ett par riktiga höjdare och finfint väder.
måndag 17 augusti 2015
Way out West 2015 - dag ett
Så var det dags för mitt tredje år på Way out West. Jag var väl förberedd, hade anlänt till Göteborg medelst flyg redan vid middagstid dagen innan och kvällen innan varit ute och vimlat på Göteborgskalaset med gamla vänner. Sedan blev det en god natts sömn på hotell och jag var utvilad och i god form då jag i stekande värme tog spårvagnen till Linnéplatsen. Det var lite annat än 2013, då jag i hällande regn steg av vid fel hållplats...
Alltså. Av vid Linnéplatsen. Köa en liten stund. Armband på. Lyfta på armarna för en fryntlig vakt och så var man inne. Rörde mig omgående över det rätt folktomma området ned till Linnétältet där för övrigt alla coola akter brukar spela. Träffade omgående musikprofilen och Popgiss-arrangören Lasse och vi såg det första bandet jag hade på min lista, Savages. Som jag nog ofta sagt är det Savages egentligen Siouxsie and the Banshees en gång till, men de har intensitet av rätt slag. Det var nu ett gäng svartklädda damer som gav järnet på scen och sångerskan dök i god rock and roll-anda ut i publiken och krälade runt lite på den. Och redan här noterade jag den röda tråden på festivalen: banden körde inga extranummer (fejkade i vilket fall som helst) utan drog igenom sitt set och gick av. Så efter att ha eldat upp publiken till frenesi vinkade man (eller kvinna) och gick av. Tack för kaffet.
Jag strosade ut i värmen och kikade lite på Kindness, som denna gång nästan lät som Style Council live. Tyckte ju från början karln mest gjorde mesig musik (i alla fall på platta) men live så är det... stigande tendens. Hamnade vid den nya scenen för elektronisk musik, Dungen, där det var väldigt lugnt än så länge. Satt i skuggan och såg ett DJ-par vid namn Mumdance and Novelist rappa och spinna skivor. Sedan gick 2 Bears på men det var tyvärr lite småtråkigt då de bara körde just plattor, mest andras låtar som det verkade. Blev bara en liten stund i Dungen varvid jag åter placerade mig strategiskt i skuggan framför största scenen där de sympatiska Belle & Sebastian gav mig en trevlig eftermiddagskonsert och väl var ungefär som jag trodde med sin lite lågmälda och ganska intellektuella musik.
Det blev sedan åter en promenad ned till Linnétältet där Future Islands bjöd på en ganska överraskande ljudbild då de lät lite tyngre och nästan rockiga jämfört med den elektroniska ljudbilden på deras plattor. De lät alltså fortfarande elektroniska men som sagt tunga och rockiga samtidigt. Hann sedan titta lite på det starkt sextiotalsinfluerade bandet Foxygen med sin vildsinte sångare innan jag åt en kvällsmat som huvudsakligen bestod av panerad ost.
Det blev i stort sett två akter till efter maten fast vi ändå talar om några timmar. Jag hittade åter en strategisk och lagom skuggig plats men stod dock upp medan War on Drugs körde i en dryg timme. Det blev huvudsakligen låtar från den nya plattan, den man ville höra. Bandet snackade inte så mycket utan körde mest på, lite lagom trubbigt. Låtarna var sig rätt lika från skivan. Cirkulerade lite men såg just ingenting utöver en halvdan Avicii-kopi vid namn Kygo och började nu bli rätt trött i fötterna. Väntade framme vid kravallstaketet på att Beck, som jag senast såg ett par gånger i medio av nittiotalet, skulle göra entré. Vid 21.20 gick han så på och rev med en gång av ”Devil's Haircut” och ”Loser” som om han verkligen ville bli av med dem så snabbt som möjligt. Men jag klagade inte. Sedan följde flera dansanta låtar och ytterligt lite från den senaste trevliga skivan även om någon låt kom i alla fall.
Jag hade därefter tänkt se FKA Twigs, en artist jag egentligen inte har någon nära relation till, men flera timmars knallande började nu ta musten ur en medelålders man och jag kroknade rejält och befann mig, med hjälp av en ytterst påpasslig spårvagn, plötsligt på hotellet. Hade dock tänkt irra mig ut i natten för att se Goat som spelade på något som hette Bananpiren vid 01.30. Duschade, lade mig på sängen, slappnade av. Och den stora tröttheten gled över mig. Skulle jag ligga kvar i den allt bekvämare sängen eller irra ut på jakt efter en konsert som jag inte riktigt visste var den ägde rum? Vad tror ni?
Alltså. Av vid Linnéplatsen. Köa en liten stund. Armband på. Lyfta på armarna för en fryntlig vakt och så var man inne. Rörde mig omgående över det rätt folktomma området ned till Linnétältet där för övrigt alla coola akter brukar spela. Träffade omgående musikprofilen och Popgiss-arrangören Lasse och vi såg det första bandet jag hade på min lista, Savages. Som jag nog ofta sagt är det Savages egentligen Siouxsie and the Banshees en gång till, men de har intensitet av rätt slag. Det var nu ett gäng svartklädda damer som gav järnet på scen och sångerskan dök i god rock and roll-anda ut i publiken och krälade runt lite på den. Och redan här noterade jag den röda tråden på festivalen: banden körde inga extranummer (fejkade i vilket fall som helst) utan drog igenom sitt set och gick av. Så efter att ha eldat upp publiken till frenesi vinkade man (eller kvinna) och gick av. Tack för kaffet.
Jag strosade ut i värmen och kikade lite på Kindness, som denna gång nästan lät som Style Council live. Tyckte ju från början karln mest gjorde mesig musik (i alla fall på platta) men live så är det... stigande tendens. Hamnade vid den nya scenen för elektronisk musik, Dungen, där det var väldigt lugnt än så länge. Satt i skuggan och såg ett DJ-par vid namn Mumdance and Novelist rappa och spinna skivor. Sedan gick 2 Bears på men det var tyvärr lite småtråkigt då de bara körde just plattor, mest andras låtar som det verkade. Blev bara en liten stund i Dungen varvid jag åter placerade mig strategiskt i skuggan framför största scenen där de sympatiska Belle & Sebastian gav mig en trevlig eftermiddagskonsert och väl var ungefär som jag trodde med sin lite lågmälda och ganska intellektuella musik.
Det blev sedan åter en promenad ned till Linnétältet där Future Islands bjöd på en ganska överraskande ljudbild då de lät lite tyngre och nästan rockiga jämfört med den elektroniska ljudbilden på deras plattor. De lät alltså fortfarande elektroniska men som sagt tunga och rockiga samtidigt. Hann sedan titta lite på det starkt sextiotalsinfluerade bandet Foxygen med sin vildsinte sångare innan jag åt en kvällsmat som huvudsakligen bestod av panerad ost.
Det blev i stort sett två akter till efter maten fast vi ändå talar om några timmar. Jag hittade åter en strategisk och lagom skuggig plats men stod dock upp medan War on Drugs körde i en dryg timme. Det blev huvudsakligen låtar från den nya plattan, den man ville höra. Bandet snackade inte så mycket utan körde mest på, lite lagom trubbigt. Låtarna var sig rätt lika från skivan. Cirkulerade lite men såg just ingenting utöver en halvdan Avicii-kopi vid namn Kygo och började nu bli rätt trött i fötterna. Väntade framme vid kravallstaketet på att Beck, som jag senast såg ett par gånger i medio av nittiotalet, skulle göra entré. Vid 21.20 gick han så på och rev med en gång av ”Devil's Haircut” och ”Loser” som om han verkligen ville bli av med dem så snabbt som möjligt. Men jag klagade inte. Sedan följde flera dansanta låtar och ytterligt lite från den senaste trevliga skivan även om någon låt kom i alla fall.
Jag hade därefter tänkt se FKA Twigs, en artist jag egentligen inte har någon nära relation till, men flera timmars knallande började nu ta musten ur en medelålders man och jag kroknade rejält och befann mig, med hjälp av en ytterst påpasslig spårvagn, plötsligt på hotellet. Hade dock tänkt irra mig ut i natten för att se Goat som spelade på något som hette Bananpiren vid 01.30. Duschade, lade mig på sängen, slappnade av. Och den stora tröttheten gled över mig. Skulle jag ligga kvar i den allt bekvämare sängen eller irra ut på jakt efter en konsert som jag inte riktigt visste var den ägde rum? Vad tror ni?
torsdag 6 augusti 2015
Från barock till bara rock...
Vi börjar om aftonen 21 juli då jag och en väninna gick på öppningskonserten på kammarmusikfestivalen i den vackra och välbevarade St Nikolai-ruinen, även känd som Kultudralen. Programmet såg ut enligt nedan:
L v BEETHOVEN: Ur Stråktrio G-dur op. 9 nr 1 C. DEBUSSY: Images bok 1 J. SIBELIUS: Två sånger (Illalle op.17 nr 6/ Säv, säv susa op. 36 nr 4) F. MENDELSSOHN: Fyra lieder (Morgengruss/Reiselied/NeueLiebe/ Auf Flügeln des Gesanges) Paus J. SIBELIUS: Sonatina för violin och piano op. 80 D. SHOSTAKOVICH: Pianotrio nr 2 e-moll op. 67
Kvällen inleddes med en stråktrio från Israel som väl kunde sin Beethoven. Annars hade jag kanske mest behållning av Johan Fröst som spelade några av Debussys mer impressionistiska stycken. En maffig avslutning var förstås även Sjostakovitjs pianotrio (vilket väl var hela avsikten). Det blåste en del redan under denna del av programmet men sopranen Elin Rombo har lyckligvis en röst som kan överrösta även kraftig blåst. Några smärre krismoment infann sig dock när en jazztrio skulle avrunda kvällen och blåsten (särskilt genom byggnadens ickeglasade västra fönster) tilltog rejält. Vid ett tillfälle for notbladen all världens väg och sedan rasade något på scenen, dock inte i närheten av musikerna. Under viss uppsluppenhet genomfördes dock konserten och man kunde försöka ta sig hem i blåsten.
Kvällen därpå, 22 juli, var det tvära kast då jag och Tomas stack till Hammer för att kolla in hårda Dogmen, bestående av flera musikprofiler här på ön. De kör eget material och gör det med den äran. Som vanligt blev det en svettig och nära spelning på Hammaren.
Dagen därpå var det dags för vad som kanske blev höjdpunkten på den gotländska musiksommaren, i alla fall för min del. Och då hade jag aldrigt tidigare besökt evenemanget i fråga. Jag talar då om Ekeby musikfestival, en intim och väldigt lokal tillställning i regi av Johann Norrby (som även upplät sitt hem) och Roger Andersson. Nu var vädret strålande denna kväll och vi var även ett glatt gäng som mötte andra trevliga människor denna afton. Bandet som öppnade då vi kom dit var (surprise) Dogmen och jag förklarade efteråt för en av medlemmarna att de kanske är det ena band jag sett två gånger på mindre än ett dygn.
Efteråt såg vi Ida Andersson Blues Band, en grupp som spelat live flitigt i Visby-området och på andra delar av ön, men som jag ändå lyckats missa. Nu var det i alla fall dags och det var ett ytterligt coolt och originellt band trots att de i stort sett körde covers. Bandets grej är nämligen att lyfta fram kvinnliga bluesartister och även om det var en hel del sångerskor man kände till så dök det i kvällens set även upp många pärlor som man inte hört. Och bandet körde de här blueslåtarna med glöd och energi (läs: jag har ju ett min beskärda del av huvudsakligen manliga bluesband som mest låter sångerna lunka på vid konserterna). Vi såg därefter ene värden Rogers band Halleluja! som gav publiken en timme hårdslående rock i god Detroit-anda och direkt efter kom den andre värden Johan på med sitt maffiga Jono. Efter det skulle delar av vårt gäng upp och jobba (ja, några arbetar faktiskt även vid denna tid på året) så vi gjorde sorti efter en fantastisk kväll med härlig samvaro med allehanda musikprofiler, inhemska och turistande. Efter att ha haft enastående tur med vädret i Ekeby följde nu en närmast genomdränkt lördag 25 juli men konserten var lyckligtvis inomhus. Bandet i fråga var Ep's Trailer Park som jag nu har sett live ett antal gånger även om jag missade deras konsert på Hammer i maj. Såg dem dock på Effes i mars i stället, så... Denna afton skulle Eric med mannar uppträda ute på mysiga Stelor i Västergarn. Uppvärmning var Emily Barker, en i Storbritannien bosatt australiensiska, som spelade några vackra sånger varav en med Eric på scen. Sedan gick bandet på och möttes av extremt jubel av några smått livliga personer i den annars stillsamma publiken. Med stor känsla spelade man merparten av sångerna från sina två album och publiken fick även sjunga med lite i sista ordinarie numret, ”Lojsta”. Därefter följde förstås ett par extranummer. Efter att ha sett EP's i lite mer stökiga klubbsammanhang så var det trevligt att få höra bandets vemodiga och lite eftertänksamma rock i en lugn miljö.
Några dagars paus med musik följde men en vecka efter Ekeby, torsdagen 30 juli, var det åter dags för delar av Rootmoset att besöka den årliga Svartdals-konserten. Det blev en gemytlig upprepning på Ekeby och samtalen flödade mellan musiknördarna i värden Tobbes musiklada. Vi såg garagebandet Tid och Rum, folkaktiga Lillytwigs, soulsångerskan Magdalena Björnsdotter och (åter) Halleluja! En ytterligt intensiv vecka hade dock tagit sin tribut så vi retirerade lite slokörade efter sistnämnda akten då vi, ärligt talat, hade lite svårt hålla oss vakna. Vilket inte säger något om musikens kvalitet utan mer om vår svårartade brist på sömn natten innan.
Onsdagen 5 augusti inledde vi en ny månad med att åter hamna på Hammer där vi såg Nashville-sonen Gabriel Kelley framföra lågmälda låtar i lite Springsteen-artad anda. Han körde huvudsakligen eget men klämde in just Springsteens ”Atlantic City”, överraskande nog Broder Daniels ”Shoreline” (den såg vi sannerligen inte komma) och avslutningsvis Van Morrisons ”Into the Mystic”. Han passade på att nämna att han i höst skulle vara med i ”Jills veranda” och jag försäkrade honom efteråt (kanske övermodigt) att ”You're gonna be huge in Sweden, man”. Han lovade dessutom att komma hit i vinter och det är ju sannerligen skönt att man har lite musik att se fram emot under de mörka månaderna... nu blir det för undertecknads del några dagars paus så att jag kan ladda upp för Way out West i Göteborg.
torsdag 9 juli 2015
I backspegeln: 1964 - 65 (+ lite konsert)
I USA blir ju Dylan plötsligt rätt intressant efter den där inledande plinke-plonk-perioden (som jag nog aldrig lär ta till mig) och gör en rätt personlig rock med väldigt fria och associativa texter. Bland lärjungarna finns förstås en annan originell singer-songwriter, Paul Simon, som fick en överraskande hit 1965 med "Sounds of Silence" enbart för att producenten Tom Wilson helt självsvåldigt lagt på rockinstrument. Jag har efter inledande lyssnade även en känsla av att jag bör kolla in Beau Brummels från västkusten samtidigt som jag fått repetera The Byrds, ett band jag heller aldrig lyssnat mycket på. Roy Orbison fortsatte ännu under perioden att göra sorgsna och dramatiska rockminioperor. Jag är inte särskilt bra på soul och heller inte på mountain men jag tror jag utnämner Miracles "Going to a Go Go" till ett helgjutet album från perioden. Bäst är dock rimligen "Otis Blue". För det är ju sydstatssoulen som man verkligen förknippar med soul. Har svårt för 60-talets flickgrupper men i Rootmoset hyser vi en god uppskattning av Shangri-Las som gjorde rätt suggestiva låtar såsom "Remember (Walking in the Sand)".
Bland mina älskade britter som invaderade USA under perioden fanns för all del några töntgrupper (Gerry & the Pacemakers, Billy J Kramer) eller de där som var lite halvkäcka men fick duga (Dave Clark Five). Några av bluesgrupperna var ju främst hyfsade coverband som efterhand utvecklade repertoaren med eget material (gäller Yardbirds, Animals, Pretty Things och även självaste Stones). Hade Stones inte börjat skriva egna låtar hade de troligen aldrig tagit det där avgörande steget som höjde dem över alla andra brittiska bluesbaserade band. Storheter i vardande var sannerligen The Zombies med hiten "She's Not There" och påföljande plattan "Begin Here!" som är lite av en bortglömd pärla.
Många har förmodligen helt glömt eller ignorerat att Beatles efter sin peak som glad poporkester ("A Hard Day's Night", med bara Lennon/McCartney-låtar) kom i en svacka med den lite varierade "Beatles for Sale" och den rentav svaga "Help!". Dock tog man som bekant rejäl revansch precis i slutet av 1965 med "Rubber Soul" och singeln "We Can Work It Out/Day Tripper". Kinks genomgick en lika snabb utveckling på än kortare tid: från skojigt men föga varierat treackorsband till intelligenta betraktare av det brittiska samhället och därtill lysande ironiker. Bland de coolaste var dock Small Faces och, självklart, The Who som kanske inte ännu hade nått status som (i mina ögon) världens bästa rockband men som snart skulle gå dithän. Till att börja med blev det dock även här roliga kommentarer om samhället med för den tiden tungt beat.
Utöver att lyssna på gammal musik så har jag dock varit och sett lite nyare saker. Igår spelade onekligen Johnossi på Gutekällaren och jag var på plats med ett antal andra av Visbys musiknördar. Problemet var att även drivor med andra personer var där och man påmindes om varför Gutekällaren är en kass konsertlokal då det kommer in för mycket folk. Ljudet var dock bra och bandet gjorde fint ifrån sig även om man i stort sett körde samma set som jag såg på Way Out West förra året. För mig är Johnossi något så kul som ett band var SENASTE platta är bäst så jag stod ju mest och myste till de nya låtarna och kunde sedan även lite förstrött lyssna på de äldre. Det brukar annars ofta vara tvärtom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)