Den årliga Sator-traditionen

För exakt ett år sedan, 16 maj 2014, såg stora delar av Rootmoset ett både musikaliskt och medlemsmässigt nedtonat Sator spela på stadshotellet. Det blev en trevlig kväll där vi även fick tillfälle att prata med de trevliga killarna. 16 maj 2015 var det så dags igen. Föreningen Rockklubben firade femårsjubileum och vem kan väl vara bättre lämpad att vara dragplåster på en sådan tillställning än bandet som en gång beskrev sin musik som "en lycklig form av rock"? I samband med detta hade även hela Rootmoset samlats tillsammans med gästartister.

Det är inte alltid lätt att samla oss alla på en gång (livet och allt det där) men vi har väldigt roligt när vi väl sammanstrålar Så även denna afton då vi först hade ett lite samkväm hos Tomas där vi bland annat hade en djup diskussion om New Wave of British Heavy Metal och därefter gick igenom de olika medlemsbytena i Thin Lizzy (vi ligger som ni märker i framkant). Efter det drog vi under visst stoj ned till kongresshallen, där evenemanget hölls.

Till min lätta chock var det dock relativt glest med besökare samtidigt som många tunga gisspersonlighet och andra musiknördar lyste med sin frånvaro. Var det hektiska maj som spelade in? Vi avnjöt till en början Oak Brigade som vi såg för inte länge sedan. De hade för kvällen en större scen än sist och kunde ta ut svängarna rejält med sin powertrio-rock. Efter dessa kom Stockholms-bandet Besserbitch, som jag inte hade så bra koll på. Det var ett gäng damer som gav järnet från början till slut och som även hade en stenhård sång, vilket nog var det mest karaktäristiska med dem.

Klockan var vid det här laget ganska mycket och först omkring 01 äntrade Sator scenen för ett set på omkring 45 minuter. Det blev mest gamla klassiker som "Gamma Hey", "Restless Again", "Pigvalley Beach" och, förstås, "I Wanna go Home". Bandet skämtade lite om sin nära relation till Gotland och Chips menade att han kanske borde byta efternamn från Kiesby till Visby. Det blev mangel mot slutet och vilde basisten Heikki var ute i publiken och for innan man gick av. Vid det laget var det även dags för oss att lämna scenen då åldern trots allt tar ut sin rätt. Men det här kan bli början på en bra tradition - Sator i maj!

I backspegeln: 1962 - 63

Jag publicerade ju tidigare några reflektioner kring åren 1960 - 61 i samband med mitt maratonlyssnande på låtar från förr. Eftersom jag den gången tog fram motorsågen i fråga om repertoaren och fick lite på skallen för det så tänkte jag nu göra det mycket enklare för mig. Jag tänker helt enkelt inte skriva om musik som jag finner vedervärdig eller som inte betyder något för mig. Det innebär för all del att den här odyssén blir ganska kort. Men i alla fall.

1962 är ju... öh, ja. Det är lite bossa nova på gång och det är väl några schyssta tolkningar av Chet Baker (även om brassarna ofta är bättre, precis som i fotboll). Sedan rör det sig lite i sydstaterna kring Stax. Sydstats-soulen var ju ändå den som var cool när allt kommer omkring. Fast jag är dock ganska förtjust i den elegante Sam Cooke vars låtar emellanåt kunde dra åt det artiga men som ändå skrev väldigt snitsiga låtar med en viss återhållen passion under ytan. Roy Orbison jobbade också på med sin lätt teatraliska rock vilket som jag tidigare nämnt i alla fall var något nytt. En personlig favorit från året 1962 är Herbie Hancocks "Watermelon man", senare tolkad av mannen med det något udda namnet Mongo Santamaria. Orgeljazzen var sålunda rejält på gång.

Det började som sagt ordna upp sig lite under 1963 då Dylan och Beatles ändå låg i startgroparna. Okej, det var visserligen plinke-plonk-Dylan (som jag har rätt svårt för och som ofta tolkades betydligt behagligare av sina skönsjungande kollegor Joan Baez och Judy Collins) medan Beatles var rätt hurtiga i början. Men det skulle som sagt ta sig ordentligt. En sak man ibland glömmer var att Lennon/McCartney under 1963 mer eller mindre spottade ur sig låtar till andra artister (Billy J Kramer, Fourmost, Merseybea, Cilla Black och vid ett tillfälle rentav Rolling Stones). Ofta var det låtar som de själva inte tyckte var tillräckligt bra, men ändå. En grupp som dock skrev sitt material själv var Dave Clark Five. En annan lite oförskämt bortglömd Liverpool-grupp är The Searchers. De hade rätt snälla låtar men är så här i efterhand oerhört betydelsefulla då de påverkade USA minst lika mycket som Beatles via sin inverkan på The Byrds, som i stort kopierade deras sound.

Och detta är väl i stort vad jag hade att säga om 1962 - 63 för egen del.

Förnedring med gott humör

Efter att under en månad (nja, tre veckor egentligen) ha fått njuta av pokalen så var det så dags för Rootmoset att med all säkerhet förlora den. Vi tog oss dock med lätta steg till creperiet även om det ikväll bara var Tomas och jag på plats medan vår juniorsektion hade fått smärre förbinder. Å andra sidan hade även My Little Conny visst manfall och hade ny sättning denna kväll men de två nyckelpersoner som förra gången uteblev slog sig ned alldeles bredvid oss. Vi försökte dock spela coola och oberörda.

Kvällens arrangörer, Dom andra, gjorde debut och som de förklarade hade de fungerat mycket på det där med svårighetsgrad. Ska jag sammanfatta detta i en mening (och lite så här i förväg, ursäkta om jag tar död på spänningen) så hade de fått till ett roligt och blandat giss men dock med en del riktigt svåra inslag i form av A: artister man aldrig överhuvud hört talas om eller B: artister man för all del hört talas om och kanske rentav hunnit lyssna lite på men ändå inte hade en chans att plocka. Dock fanns även en hel del enkla saker som vägde upp. Och vi har ju alla varit där.

Femtiotalet gick som en dans även om vi blåste en Dean Martin därför att vi helt enkelt inte tyckte det lät som Dean. Vi slappnade av men redan under sextiotalet blev det ruggigt svårt med one hit wonders som man hade glömt (här saknade vi Kjelle) eller artister som man lyssnat alldeles, alldeles för lite på (Joe "Hush" South). Under 70-talet var det dock jag själv som fick ett totalt sammanbrott i synapserna då jag började dividera med mig själv om vem som hade gjort "Mama kin" och var nere och snurrade i Australien trots att jag VET att det är Aerosmith. Satte dock "Band of Gold" med Frida Payne som ingenting vilket Tomas fann ganska underhållande. Å andra sidan satte Tomas efter lite snyggt resonemang Echo and the Bunnymen under åttiotalet då vi ryckte upp oss lite. Dock blev vårt annars lugna nittiotal en riktig resa med akter vi aldrig överhuvud hört tals om (Mad Season och Gogol Bordella). One hit wonders som Billie Myers hade vi glömt bort och jag skrev Corona istället för La Bouche trots att vi till och med nämnde dem helt kort.

På samma vis innehöll 00- och 10-tal en del vi aldrig hört talas om. Svenskt var åter lite lugnare. Skämdes dock över att jag på cover-avdelningen glömt att Richard Berry gjort originalet av "Have love, will travel" fast jag lyssnat på den häromdagen!!!! Avdelningen med synth var rolig och även reklamavdelningen även om det var lite kvistigt att koppla låt till produkt. Rootmoset vill ge en särskild eloge till lag Regina Gotland som alltid kämpar på med tappert humör och i synnerhet denna gång då tävlingen var lite knepig. Vi rasade själva ned till sjätteplats och ordningen återställdes i och med My Little Connys välförtjänta seger. Stort grattis. Som vinnare förra gången kunde vi dock ta detta med gott humör och seglade på lika lätta fötter hemåt i vårnatten.

Fester i helgerna två...

Livet är nu inte bara träningsläger utan kroppen måste också ha sitt. Därför gav sig stora delar av Rootmoset ut på lite nattliv två helger på raken och därtill på samma ställe. Lördagen 11 april var det för att se Stockholmsbandet Solen med lokala Oak brigade som förband. Detta ägde rum på anrika Wisby Hof i regi av De duschande vännerna. Som det nu föll sig blev vi närmast per automatik medlemmar i denna eminenta förening då vi löste biljett. Mycket trevligt. Vi stod bra till då tighta Oak brigade körde sitt sett med stor energi. Fick efteråt helt kort tacka killarna för konserten och berömma dem för deras enorma samspel. En kommentar de fällde var bland annat vikten av en bra basist. Och det håller säkert Kennet med om. Därefter stod jag längre bak och i ett lite större folkhav då Solen gick på. Ljudet var kanske inte perfekt då jag stod och en del nyanser gick förlorade men det var ändå okej. Bandet fick dock på och körde sitt set varefter de omedelbart gick av. Behöver troligen även lyssna in mig mer på denna nya bekantskap.

Helgen efter, även nu på Wisby Hof, var det Klubb Oh La La! under de sköna snubbarna Erik Larsson och Simon Edmark som bjöd på DJ-set förstärkta av slagverk dubbelt upp. Kvällen började bra med stilla uppvärmning hos Tomas medan vi såg Chelsea spöa Manchester United. Därefter seglade vi ned på stan. Det var till en början lite tomt på dansgolvet men efterhand kom folk igång och åldersspannet på de dansande var även lite vitt som musiken. Jag gick nu lite av och an på golvet. De mesta uppskattades även om det förstås kunde komma en eller annan låt som inte var helt i min smak men så kan man heller aldrig göra alla nöjda. Överlag hade jag dock väldigt kul och for runt en del till sköna grejer som Blur och Happy Mondays. Blev en väldigt sen natt och jag formligen stupade i säng vid 02.30 men vaknade pigg som en mört om söndagen och med glada minnen från en danskväll. Och det var ju även ett tag sedan man var ut på sådant!

I Backspegeln: Tidigt 60-tal

Eftersom jag älskar att tycka saker om musik så kan jag ju inte låta bli att dela med mig av mina erfarenheter av systematiskt lyssnande på musik från år till år. Har nu kommit en god bit in på 1961 och kan härmed sammanfatta några intryck av åren kring 1960 såsom de tedde sig i radion och på skivspelarna.

Vi kan väl börja med skiten och härmed även göra en jämförelse i tiden. Perioden 1978 - 82 var exempelvis en utmärkt period med oerhört spännande musik som ligger mig lika varmt om hjärtat som många andra års musik (punk, new wave, ny brittisk hårdrock) men dessa år producerade i Sverige en rad olidligt vidriga låtar som man vareviga förbannade år har fått höra på studentflaken och även på en del fester under årens lopp (och numera kan man på grund av Spotify inte längre säga att "jag har inte den och den skivan"... fast å andra sidan spelas det numera aldrig o-cool musik på de fester där jag befinner mig).

På samma vis är det med perioden cirka 1958 - 62. Trots att perioden inträffade mer än tio år innan jag föddes så har just dessa år gett ifrån sig en rad vedervärdiga och/eller ultratöntiga skitlåtar som man fått höra år ut och år in via Boppers (som man ibland inte kunnat undvika) eller i försvenskade versioner med våra till synes odödliga schlagersångerskor ("Tunna skivor", Flickor bak i bilen", und so weiter). Och det är kanske just det som gett de här åren lite uselt rykte. De olidliga kastrerade pojkartisterna, alla efter förebild av äldre kastrater (menar inte att de sjunger som kastrater, ni förstår nog) som Perry Como och Pat Boone fortsatte pina omgivningen med menlöst skräp, det var Ricky Nelson, Tommy Rydell, Neil Sedaka, Frankie Avalon och en drös till som vi väl barmhärtigt nog glömt. Vidare hade vi Connie Francis och Doris Day kvittrade bagateller 1960 likaväl som 1950. Hon skulle även göra det 1970, för övrigt (om än med viss uppförsbacke). Elvis (som jag nog skulle ha behövt uppleva från allra första början för att verkligen kunna uppskatta) gjorde alltmer olidliga schlagerlåtar som "Surrender", "It's now or never" eller "Can't help falling in love" samt ett antal skitlåtar om Hawaii.

I bakgrunden dessa år fanns en med tiden allt mer motbjudande skivbolagsdirektör vid namn Berry Gordy Jr som i alla fall skulle komma att visa världen hur man byggde skivimperium och styrde det med järnhand och med närmast industriella metoder. En av tidens största sångare, Jackie Wilson, hade för övrigt hjälpts fram av denne man men Wilsom kom under dessa år och framåt att harva på med skivbolaget Brunswick även om han då och då fick riktigt vassa låtar att ta sig an. Sam Cooke utvecklades stadigt som artist även om hans plattor tyvärr var rätt mesiga jämfört med den dito liveartisten. Inom vit rock höll Duane Eddy fanan högt med hjälp av den med tiden kultförklarade sparringpartnern och producenten Lee Hazlewood. Eddie Cochran avled i en olycka under året och fick kanske därigenom ett allt större genombrott. I Storbritannien var 1960 starkt polariserat med coola namn som Johnny Kid ("Shakin' all over") i ena änden och den blivande schlagersångaren Cliff Richard i den andra. En lite bortglömd nyskapare av rocken var Roy Orbison som utvecklade en sorgsen och närmast teatralisk rockmusik tillsammans med medförfattaren Joe Meldon. Men den coolaste musiken släpptes lik förbannat på Vee-Jay och Chess. Jag kan redan nu utnämnda Howlin' Wolfs "Back door man/Wang Dang Doodle" (Chess 1777) till 1961 års bästa singel.

Mitt (inte längre så hemliga) träningsläger...

Okej. Det här inlägget lär väl få folk att tro att det är något allvarligt fel i huvudet på mig men jag har nu varit musikfrågesportare i närmare 20 år och är mogen och stabil nog att kunna leva med det. So here we go.

Jag har ju ett flertal gånger refererat till "mitt träningsläger" och jag ska nu till sist avslöja vad det är även om jag härmed riskerar att ge värdefulla tips till konkurrenter. Men även det bjuder jag på, storsint som jag nu är. Det började med att jag i början av förra året satt och fibblade lite med Wikipedia och stötte på lite listor över sånger som jag för all del sett många gånger förut. Dock dök det upp en tanke i huvudet på mig som gick något i den här vägen "men oj, här finns ju listor på merparten av de viktigare populärhistoriska inspelningarna ända tillbaka till inspelningsteknikens början. Vore det inte kul att beta av dem i kronologisk ordning och rentav göra listor på låtarna?" Och, jo, det svarade jag mig själv att det lät väldigt, väldigt kul. Och då skulle det förstås upprätta redigas Excel-filer med årtal, originalartist (om möjligt), kompositör, skivbolag, producent och annat smått och gott som man kunde komma på. Och det var lika bra att börja från början också. På 1880-talet.

Det gick rätt fort i början eftersom det inte fanns så mycket. Hittade lite skojiga saker som första inspelningen av "Swing Low Sweet Chariot" (1909, skitljud, inspelat med någon studentkör) och en del annat. Det blev ragtime, tidig blues och efterhand alltmer avancerad jazz. Som jag nu lyssnade plöjde jag igenom originalversionen och därefter merparten av olika prominenta coverversioner av låtarna i kronologisk ordning. Dessa stoppade jag in i senare spellistor. Om vi exempelvis hade en låt från 1928 så stoppade jag in den i min spellista för 1928 och därefter covers från 1940, 1952 och 1966 i respektive års spellista. En kväll lyssnade jag på 28 versioner av samma Gershwin-låt. Blev kanske en aningens monotont. Ett tag kändes det som om Ella Fitzgerald var den enda artist som fanns eftersom hon spelat in varenda standard. I hård konkurrens med Frankie Boy.

"The great american song book"-eran avlöstes sakta under 50-talet av rock samtidigt som jazzen blev allt mer spännande. Med risk för att låta förutsägbar så VAR det senare 50-talet i princip en rätt eländig period då nästan alla de större rockartisterna hade försvunnit och ersatts av menlösa skitartister om Frankie Avalon, Tommy Rydell och Rickie Nelson vilka alla dessutom tycktes ligga på samma skivbolag (Chancellor, uppenbarligen femtiotalets mesigaste skivbolag). Dock var 1959 världens bästa jazz-år. Även om alla de viktigaste artisterna låg på samma bolag (Columbia) och hade samma producent (Teo Macero). Så schizofren var musikvärlden kring 1959. Nu är jag äntligen inne på 1960-talet. Ikväll lyssnar jag på låtar från 1960 som börjar på b och c. Och har härmed äntligen bevisat att "rain man" är mitt smeknamn.

Rootmosets stora revansch!

Kanske borde jag nu börja med att tacka dem som INTE var där igår kväll och inte bara dem som faktiskt var det (det vill säga arrangörerna och hela Rootmoset). För det ska inte förnekas att våra argaste (nej, de är rätt snälla) konkurrenter My Little Conny denna kväll var svårt decimerade. För läsare som missat tidigare inlägg vill jag härmed förtydliga med att det enda hindret mellan oss och pokalen under de senaste månadernas tävlingar ofta har stavats My Little Conny. Vi har även haft god konkurrens av de fenomenala Bat out of Skarphäll men även om de kämpade tappert denna kväll så låg de ofta hack i häl på oss. Det stora närvarande hotet var på så vis Lag Gnu såsom det ofta varit under de mer traditionella tävlingarna. Arrangörer denna kväll var ägaren själv, Mattias Norberg och legendariske Tjoffen.

Rootmoset hade mangrant infunnit sig och vi höll ångan uppe under de inledande decennierna. Vi var varierande på de äldre decennierna även om vi kunde exempelvis Screamin' Jay Hawkins (jo, NÅGON ANNAN låt än "I put a spell on you"). Därefter spikade vi 80-, 90- och 00-tal. Vad jag minns tror jag inte vi någonsin tidigare spikat tre decennier på raken, på sin höjd två. Tiotal var varierat även det. Sedan var vi ändå ganska okej på frågor om soul och rap (vårt ständiga orosmoment) men gjorde nog rätt bra ifrån oss på det obligatoriska nördmomentet med frågor om vilka konserter Tjoffen varit på. Och var. Dock inte när (men det kunde nog ha kommit).

Kontentan av det hela (ska inte hålla er på sträckbänken längre) var att vi efter en rafflande match där vi efterhand tog ledningen även gick och VANN hela rasket! Med 100 poäng låg vi på slutet bara två poäng över Lag Gnu men det räckte. Eftersom vi inte vunnit en enda tävlings sedan 26 december 2013 var vi mer än lovligt nöjda. 2014 blev ett år utan vinster men i år fick vi i alla fall lyfta bucklan minst en gång. Kändes otroligt skönt efter att frustration med silverplatser. Rootmoset regerar. I alla fall fram till nästa tävling.