I Backspegeln: Tidigt 60-tal

Eftersom jag älskar att tycka saker om musik så kan jag ju inte låta bli att dela med mig av mina erfarenheter av systematiskt lyssnande på musik från år till år. Har nu kommit en god bit in på 1961 och kan härmed sammanfatta några intryck av åren kring 1960 såsom de tedde sig i radion och på skivspelarna.

Vi kan väl börja med skiten och härmed även göra en jämförelse i tiden. Perioden 1978 - 82 var exempelvis en utmärkt period med oerhört spännande musik som ligger mig lika varmt om hjärtat som många andra års musik (punk, new wave, ny brittisk hårdrock) men dessa år producerade i Sverige en rad olidligt vidriga låtar som man vareviga förbannade år har fått höra på studentflaken och även på en del fester under årens lopp (och numera kan man på grund av Spotify inte längre säga att "jag har inte den och den skivan"... fast å andra sidan spelas det numera aldrig o-cool musik på de fester där jag befinner mig).

På samma vis är det med perioden cirka 1958 - 62. Trots att perioden inträffade mer än tio år innan jag föddes så har just dessa år gett ifrån sig en rad vedervärdiga och/eller ultratöntiga skitlåtar som man fått höra år ut och år in via Boppers (som man ibland inte kunnat undvika) eller i försvenskade versioner med våra till synes odödliga schlagersångerskor ("Tunna skivor", Flickor bak i bilen", und so weiter). Och det är kanske just det som gett de här åren lite uselt rykte. De olidliga kastrerade pojkartisterna, alla efter förebild av äldre kastrater (menar inte att de sjunger som kastrater, ni förstår nog) som Perry Como och Pat Boone fortsatte pina omgivningen med menlöst skräp, det var Ricky Nelson, Tommy Rydell, Neil Sedaka, Frankie Avalon och en drös till som vi väl barmhärtigt nog glömt. Vidare hade vi Connie Francis och Doris Day kvittrade bagateller 1960 likaväl som 1950. Hon skulle även göra det 1970, för övrigt (om än med viss uppförsbacke). Elvis (som jag nog skulle ha behövt uppleva från allra första början för att verkligen kunna uppskatta) gjorde alltmer olidliga schlagerlåtar som "Surrender", "It's now or never" eller "Can't help falling in love" samt ett antal skitlåtar om Hawaii.

I bakgrunden dessa år fanns en med tiden allt mer motbjudande skivbolagsdirektör vid namn Berry Gordy Jr som i alla fall skulle komma att visa världen hur man byggde skivimperium och styrde det med järnhand och med närmast industriella metoder. En av tidens största sångare, Jackie Wilson, hade för övrigt hjälpts fram av denne man men Wilsom kom under dessa år och framåt att harva på med skivbolaget Brunswick även om han då och då fick riktigt vassa låtar att ta sig an. Sam Cooke utvecklades stadigt som artist även om hans plattor tyvärr var rätt mesiga jämfört med den dito liveartisten. Inom vit rock höll Duane Eddy fanan högt med hjälp av den med tiden kultförklarade sparringpartnern och producenten Lee Hazlewood. Eddie Cochran avled i en olycka under året och fick kanske därigenom ett allt större genombrott. I Storbritannien var 1960 starkt polariserat med coola namn som Johnny Kid ("Shakin' all over") i ena änden och den blivande schlagersångaren Cliff Richard i den andra. En lite bortglömd nyskapare av rocken var Roy Orbison som utvecklade en sorgsen och närmast teatralisk rockmusik tillsammans med medförfattaren Joe Meldon. Men den coolaste musiken släpptes lik förbannat på Vee-Jay och Chess. Jag kan redan nu utnämnda Howlin' Wolfs "Back door man/Wang Dang Doodle" (Chess 1777) till 1961 års bästa singel.

Mitt (inte längre så hemliga) träningsläger...

Okej. Det här inlägget lär väl få folk att tro att det är något allvarligt fel i huvudet på mig men jag har nu varit musikfrågesportare i närmare 20 år och är mogen och stabil nog att kunna leva med det. So here we go.

Jag har ju ett flertal gånger refererat till "mitt träningsläger" och jag ska nu till sist avslöja vad det är även om jag härmed riskerar att ge värdefulla tips till konkurrenter. Men även det bjuder jag på, storsint som jag nu är. Det började med att jag i början av förra året satt och fibblade lite med Wikipedia och stötte på lite listor över sånger som jag för all del sett många gånger förut. Dock dök det upp en tanke i huvudet på mig som gick något i den här vägen "men oj, här finns ju listor på merparten av de viktigare populärhistoriska inspelningarna ända tillbaka till inspelningsteknikens början. Vore det inte kul att beta av dem i kronologisk ordning och rentav göra listor på låtarna?" Och, jo, det svarade jag mig själv att det lät väldigt, väldigt kul. Och då skulle det förstås upprätta redigas Excel-filer med årtal, originalartist (om möjligt), kompositör, skivbolag, producent och annat smått och gott som man kunde komma på. Och det var lika bra att börja från början också. På 1880-talet.

Det gick rätt fort i början eftersom det inte fanns så mycket. Hittade lite skojiga saker som första inspelningen av "Swing Low Sweet Chariot" (1909, skitljud, inspelat med någon studentkör) och en del annat. Det blev ragtime, tidig blues och efterhand alltmer avancerad jazz. Som jag nu lyssnade plöjde jag igenom originalversionen och därefter merparten av olika prominenta coverversioner av låtarna i kronologisk ordning. Dessa stoppade jag in i senare spellistor. Om vi exempelvis hade en låt från 1928 så stoppade jag in den i min spellista för 1928 och därefter covers från 1940, 1952 och 1966 i respektive års spellista. En kväll lyssnade jag på 28 versioner av samma Gershwin-låt. Blev kanske en aningens monotont. Ett tag kändes det som om Ella Fitzgerald var den enda artist som fanns eftersom hon spelat in varenda standard. I hård konkurrens med Frankie Boy.

"The great american song book"-eran avlöstes sakta under 50-talet av rock samtidigt som jazzen blev allt mer spännande. Med risk för att låta förutsägbar så VAR det senare 50-talet i princip en rätt eländig period då nästan alla de större rockartisterna hade försvunnit och ersatts av menlösa skitartister om Frankie Avalon, Tommy Rydell och Rickie Nelson vilka alla dessutom tycktes ligga på samma skivbolag (Chancellor, uppenbarligen femtiotalets mesigaste skivbolag). Dock var 1959 världens bästa jazz-år. Även om alla de viktigaste artisterna låg på samma bolag (Columbia) och hade samma producent (Teo Macero). Så schizofren var musikvärlden kring 1959. Nu är jag äntligen inne på 1960-talet. Ikväll lyssnar jag på låtar från 1960 som börjar på b och c. Och har härmed äntligen bevisat att "rain man" är mitt smeknamn.

Rootmosets stora revansch!

Kanske borde jag nu börja med att tacka dem som INTE var där igår kväll och inte bara dem som faktiskt var det (det vill säga arrangörerna och hela Rootmoset). För det ska inte förnekas att våra argaste (nej, de är rätt snälla) konkurrenter My Little Conny denna kväll var svårt decimerade. För läsare som missat tidigare inlägg vill jag härmed förtydliga med att det enda hindret mellan oss och pokalen under de senaste månadernas tävlingar ofta har stavats My Little Conny. Vi har även haft god konkurrens av de fenomenala Bat out of Skarphäll men även om de kämpade tappert denna kväll så låg de ofta hack i häl på oss. Det stora närvarande hotet var på så vis Lag Gnu såsom det ofta varit under de mer traditionella tävlingarna. Arrangörer denna kväll var ägaren själv, Mattias Norberg och legendariske Tjoffen.

Rootmoset hade mangrant infunnit sig och vi höll ångan uppe under de inledande decennierna. Vi var varierande på de äldre decennierna även om vi kunde exempelvis Screamin' Jay Hawkins (jo, NÅGON ANNAN låt än "I put a spell on you"). Därefter spikade vi 80-, 90- och 00-tal. Vad jag minns tror jag inte vi någonsin tidigare spikat tre decennier på raken, på sin höjd två. Tiotal var varierat även det. Sedan var vi ändå ganska okej på frågor om soul och rap (vårt ständiga orosmoment) men gjorde nog rätt bra ifrån oss på det obligatoriska nördmomentet med frågor om vilka konserter Tjoffen varit på. Och var. Dock inte när (men det kunde nog ha kommit).

Kontentan av det hela (ska inte hålla er på sträckbänken längre) var att vi efter en rafflande match där vi efterhand tog ledningen även gick och VANN hela rasket! Med 100 poäng låg vi på slutet bara två poäng över Lag Gnu men det räckte. Eftersom vi inte vunnit en enda tävlings sedan 26 december 2013 var vi mer än lovligt nöjda. 2014 blev ett år utan vinster men i år fick vi i alla fall lyfta bucklan minst en gång. Kändes otroligt skönt efter att frustration med silverplatser. Rootmoset regerar. I alla fall fram till nästa tävling.

Konsert + heta vax!

Med stor glädje kan jag konstatera att det senaste från Erik och hans Trailer park är det bästa dom har släppt, plattan fylld av berättelser från Ön som den nattsvarta "Rävhagen", om mobbing och pennalism, till den somriga "Schenholms". Med raden "all the boys are back in town ruours said they bring a crowd" kan man ana att han sjunger om sig själv. Med den Andreas Mattsson-producerade plattan visar Erik att dom gör Americana-rocken minst lika bra som FAK. Kan man hoppas på ett genombrott? Sommarens skiva redan nu. Bästa låtar är "Schenholms", med underbar gospelkör, "Visby" och "Rävhagen". Som grädde på moset så hade jag, Robert och Kjelle förmånen att se Trailor Park på Himalaya i Visby den 14/3, dom flesta låtar från skivan spelades och det lät fantastiskt synd att det inte kom fler som lyssnade, kan vi hoppas på en repris i sommar på ett fullsatt Hammer bar i Visby där det finns en svettig närhet till banden som saknades nu.

Ex Hex – Rips

Ett släpp som missades av undertecknad i fjol, skärpning, Mary Timony från Helium och Wild Flag där hon spelar med Rootmos-favoriten Carrie Brownstein har satt ihop en trio som spelar strumporna av dom flesta banden just nu. Powerpop, light punk eller surfrock, kärt barn har många namn, lika så musikgenrer. Öppningslåten "Dont wanna lose" är en Cramps-liknande rockare med svajiga gitarrer sedan kommer "Beast" som får mig att tänka på Johnny Thunders och så fortsätter skivan, plattan skulle ha varit en given kandidat till en av 2014 års bästa.

Frustration + Mark Olson

Det blev en veckända i musikens tecken för Rootmoset, först i form av musikfrågesport och därefter i form av konsert. Om aftonen 26 februari 2015 samlades tre fjärdedelar av Rootmoset för att tävla. Och jodå, den fjärde medlemmen, allas vår Kjelle, var också på plats men tävlade inte. Anledningen var att Kjelle nämligen var aftonens quiz-skapare, tillsammans med den inom området legendariske kreatören Tinka.

Tävlingen började även rätt bra för oss trots några tabbar. Att vår vapendragare var en av arrangörerna hade vi dock inte mycket hjälp av då vi ofta fällde kommentarer som "men det här väl en Kjelle-låt... men vad hette den då?". Vi klarade oss rätt bra på decennierna och ledde rejält över några av de absolut vassaste lagen. Då nördkategorin "vem dog när", med en lista på 25 namn och 15 dödsdatum att välja på, dök upp kändes det hela bärgat. Utan att låta dryg var jag redan då jag lämnade in lappen rätt säker på att jag spikat kategorin och det hade jag. Som enda tävlande (ja, mina lagkamrater överlät det hela till mig även om de gjorde fantastiska insatser angående andra frågor).

Mot slutet av tävlingen ledde vi länge även om vi tappade lite i den andra nördkategorin, texter. De båda arrangörerna levererade även personliga favoriter där det blev knepigt för samtliga tävlande i det ena fallet. Dock började vi känna oss hotade av vår nemesis, My Little Conny, som drog om oss på slutet. När så sista kategorin, På spåret (inom filmmusik), var räknad stod det klart att de med några få poäng hade slagit oss. Våra två lag låg vid det laget runt 20 poäng före övriga lag så just här var det en tydlig skillnad vilket även förvånade mig då flera otroligt duktiga lag kom långt efter just denna gång.

Och jag tänker nu inte göra tummen upp och vara god förlorare för jag HATAR att komma just TVÅA och därtill med några sketna poäng. Sist det verkligen sved var när vi med ett par poäng förlorade en stor frågesport vid julen 2013. Det är FÖR DJÄVLIGT att komma tvåa och jag föredrar en rejäl genomklappning där man i alla fall får en tydlig indikation på att man är kass den kvällen. Men att nästan, nästan plocka hem vinsten gör mig förtvivlad. Det är dags för Rootmoset att börja vinna igen. Mer träningsläger!!

Betydligt mildare till sinnet var jag då jag och Tomas om söndagen gick för att se den gamle Jayhawks-ledaren Mark Olsson vilken kuriöst nog dök upp i Visby för en matinéföreställning (utannonserad till klockan 16) efter att dagarna innan ha avverkat Umeå, Gävle och Stockholm på en resa från norr till söder. Jag kan väl direkt erkänna att jag egentligen inte har någon koll på Jayhawks. De rörde sig under sina glansdagar på nittiotalet i en helt annan musikalisk sfär än jag själv och hade mitt nittiotalsjag hört dem är risken att jag skrikit "gubbrock". Sådär 20 år senare stod jag nu snålblåsten utanför gamla Schenholms, numera Hammer bar, för att se en av frontfigurerna i bandet. Det var en lång väntan då vinden skar in i en medan musikerna soundcheckade i all hast. 16.20 kom vi dock in.

Vi hann hälsa på alla de andra sextio musiknördar som infunnit sig (ja, man kunde lätt smält ihop ett improviserat quiz utifrån den här skaran) och slappna av en stund innan Mark och hans norskfödda hustru Ingunn Ringvold äntrade scenen klockan 17 prick (Tomas kollade nog klockan). Jag hade kanske trott att Olson skulle köra nytt material och på slutet (kanske) slänga in en eller två låtar av Jayhawks men som jag fick förklarat för mig gjorde han närmast tvärtom och värmde upp publiken genom att rätt tidigt köra ett par av bandets klassiska låtar innan han huvudsakligen gick över till eget material. Efter några låtar rakt upp och ned började han prata med publiken och jämföra Gotland med sin egen hemort, Joshua Tree. Mycket stor behållning hade jag av Ingunn Ringvold som helt uppenbart var multiinstrumentalist då hon trakterade slagverk (och noga gav akt på makens gitarrspel medan hon trummade även om jag egentligen inte tror hon hade behövt det), piano samt en armenisk harpa. Olson själv körde på slutet dulcimer och drog någon anekdot kring detta instrument. Tonen var genomgående folkrockig utöver ett par låtar mot mitten av konserten vilka var inspirerade av Armenien, där makarna bodde i väntan på Ringvolds visa. Mot slutet av konserten talade hon även norska med publiken och lade ut texten lite om de skivor och annat de sålde efteråt. När makarna gick av efter ett extranummer och totalt 80 minuters musik var dock Tomas och jag fullt belåtna och med en måltid i sikte styrde vi kosan ut i det Visby där isande vind nu övergått till ett för all del något varmare regn. Och så började Rootmosets vår 2015.

Mellangiss 2015 - analys och kommentar

På allmän begäran (skämt åsido, jag hade tänkt komma med en sådan här utläggning ändå) tänkte jag nu skriva lite om resultat och låtlistor från Mellangiss såsom det hela tedde sig ur Rootmosets synvinkel. Arrangörerna Bo-laget har lagt upp de olika ronderna rätt detaljerat för oss som är roade av sådant. Om jag håller mig till de översta lagen (och här må övriga lag ursäkta, det är mest för att det är tidsödande att sitta och jämföra mellan 83 lag) så var det väldigt ofta jämt i de olika kategorierna. I flera av de tidigare kategorierna var både Crackers och Nine inch snails i alla fall tätt i hälsarna på Dr Zoom som dock fick en rivstart med 18 poäng på kategorin "Alkohol och fest". I flera kategorier var dock lag som slutade snäppet under topp 5, exempelvis Riddarna av dålig smak eller Looserville USA, någon gång bättre eller likvärdiga med Dr Zoom. För vår del var det nästan dött lopp mellan oss och våra vänliga konkurrenter Crackers som i slutändan slog oss med tre poäng. Det huvudsakliga tappet för vår del skedde på "covers" och "00-/10-tal". Dock var självaste Dr Zoom bara fyra poäng före oss på vårt halvkassa "00-/10-tal" medan tvåan Bobby Tony hade hela 11 poäng. Dr Zooms verkligt stora ryck (även om man redan ledde stabilt) kom på intron där man klämde 64 av 80 möjliga mot 53 för tvåan Bobby Tony. Därefter hamnade vi övriga på poäng mellan 47 och 40 på ett ungefär.

Första kategorin "Alkohol och fest", med roliga bildkategorier" beredde oss inga större problem. Vi var glada över att sätta Snoop Doggy Dogg (Tomas, och träning ger färdighet) medan vi däremot lyssnade på ZZ tops "Beer drinkers and hell raisers" och jag sa "Det är en ZZ top-låt men det det måste vara en cover för det låter INTE ZZ top". Och så var det ZZ top. Men jag tycker fortfarande inte att det LÅTER som ZZ top (inte ens nu, då jag lyssnar på låten medan jag skriver detta... för snällt!). Var även nöjd över att vi klippte Champs på "Tequila" även om min kommentar var "Det enda jag kommer på är The Champs men det är fel. Men skriv det ändå!".

På "60-/70-tal" förväxlade vi först Elvis med Tom Jones (same, same) men Kennet stod på sig om att det var Elvis. Tur det. Kjelle och Kennet satte även 999 och Supertramp elegant. Pinsamt nog visste vare sig Kjelle eller jag vem som gjort Genesis skivomslag trots att vi kan plattorna utan och innan. So it goes. Kategori "Duetter" blev tuff även om vi nu lärt oss känna igen Steve Earle. Och vi satte Lasse Lönndahl och Towa Carson (stor favorit i morsans skivsamling). Vi hade även riktigt kul med hårdrocken även om vi blåste några av de nyaste grupperna. Men denna gång satte vi Slipknot eftersom vi nyligen sumpat dem på ett pannkaksgiss. Men inte igen! Trots att de gått från en sångare med dist till smördito. Vi var stolta över att inte kunna Creeds skivomslag.

"80-90-tal" blev lite av en promenadseger även om jag tyvärr lurade i Kjelle att Enigma var ERA. Förlåt. Både Kjelle och jag satte samtidigt Corey Harts "Sunglasses at night". Klippte alla skivomslag här. Instrumental var riktigt tuff men vi slog som sagt Dr Zoom med en poäng, som enda kategori. Nightwish tog vi på gissning. Blåste tyvärr Camel (Kennet grämde sig) men klippte både Rush och Gary Moore. Bo-lagets egna favoriter, "kasse ett", innehöll både hackat och malet. Vi var glada att vi pluggat listor då vi satte splitter nya Hozier. Vi klippte som vanligt Montrose och Kennet tog Danko Jones. Tomas blixtrade till på Belle & Sebastian och Kennet gjorde i sista stund en dramatisk ändring (medan halva laget var på toaletten) och skrev Peter Gabriel på sista svaret. Det gav en poäng. Den andra kassen blev ojämnare då vi tog några udda namn på gisning men istället blåste personliga favoriter.

Kategorin "Norden minus Sverige" var kul och vi kände oss länge väldigt säkra även om det senare visade sig att vi blåst två - tre av just de namn vi kände oss säkra på. Vi kunde inte Finlands bidrag till ESC 1981. Pinsamt nog kom jag inte ihåg vad killarna i Röyksopp hette fast jag lyssnat järnet på dem. Kategorin "covers" blev som vanligt en halsbrytande historia. Vem tusan kunde tro att Blackmore's Night gjort cover på fucking Rednex? Är det ens möjligt? "00-/10-tal" blev en tung rond (men vi skrattade oss igenom 10-tal på Popgiss 2014) och det är fortfarande en hel drös artister i den lättare kategorin som jag överhuvudtaget inte hört talas om ens när jag fått namnen (exempevis Aron Chupa, Brandi Carlile, Gavin DeGraw och Liy Wood and the Prick). Kjelle satte konstigt nog Ed Sheeran, som bara är ett namn för mig. "Svenskt" gick väl egentligen bra med några undantag och det är inte mycket att säga där. Ja, vi kunde inte dansbandet (surprise, surprise).

På avslutande kategorin "covers" tyckte vi ofta att det gick bättre än de gjorde men 46 rätt av 80 möjliga talar ju sitt tydliga språk. Vi sög just här getpung och brukar vara bättre än så här på covers. Allt som allt en väldigt blandad tävling som många haft åsikter om. För vår del var det roligt och en del att upptäcka samt en och annan låt som barnhärtigt nog inte lär dyka upp i giss igen, skulle vi tro.

Mellangiss 2015!

Så var äntligen den stora dagen här! Det otroligt laddade Mellangisset 2015 skulle nu gå av stapeln, vid 14-tiden den 7 februari i herrens år 2015, en kall men solig dag i rosornas och ruinernas stad. Intresset var större än någonsin, med totalt 83 deltagande lag. Undertecknad, liksom hela Rootmoset, hade systematiskt tränat innan tävlingen och jag har även för egen del bedrivit hemliga träningsläger med mig själv men tyvärr kan detaljer inte avslöjas här eftersom vi nu siktar på det fabulösa Popgiss 2016.

I vilket fall så inledde jag dagen med lite frukost nere på staden och därefter min vanliga rutin med ett bad och ett par Neil Young-plattor. Sedan blev jag upphämtad och efter ytterligare hämtningar anlände Rootmoset mangrant till Restaurang Hwitstjerna (som väl förresten kanske bytt namn på sistone men jag är osäker). Vi hade gått om tid på oss att prata med folk och känna av stämningen eftersom det tog lite tid för evenemanget att komma igång. Ett betydande antal människor som riket hade också anlänt för att delta vilket väl betyder att vår ö-tävling håller en rätt god standard (underdrift från min sida).



Småningom kom tävlingen i alla fall igång och enkelt uttryckt gick tiden därefter i ett rasande tempo fast vi alltså var kvar i lokalen fram till cirka 23.30 - 23.45 efter att ha anlänt kring 13.30. En tiotimmarssittning in alles. Upplägget var rätt traditionellt Popgissformat med hyfsat traditionell Popgissmusik (och som vanligt högst delade meningar om repertoaren). Eftersom Rootmoset inte har några större problem med hyfsat traditionell Popgissmusik var det bitvis bara att luta sig tillbaka. De vanliga frågorna om decennier och skivomslag interfolierades med mer udda kategorier och arrangörernas egna favoriter. Lär väl återkomma med fler kommentarer då spellistan publicerats.

Spänningen kring vem som skulle segra försvann dock mycket tidigt i tävlingen då Dr Zoom & the Sonic Boom, Popgissmästare 2012 och arrangörer 2014 samt ideliga mellangissvinnare med en gång lade sig på första plats och det enda som hände därefter var de stadigt ökade antalet poängglappet till tvåan. I en enda kategori (instrumentallåtar) lyckades vi på något märkligt vis slå dem. Mot slutet av aftonen stod det klart att ett för oss okänt fastlandslag skulle bli tvåa (och grattis till detta lag som, milt sagt, gjorde en bra debut). Därunder var det idel klassiska lag som låg i täten. Rootmoset slutade på en femteplats (lär nog återkomma om exakta poäng) med totalt 184 poäng. Vi fick nöjet att slå ett betydande antal gisspersonligheter på vägen, inklusive en och annan som brukat slå oss. På det hela taget är vi väldigt nöjda då vi inte bara kvalade in på tio-i-topp utan rentav på fem-i-topp. Men vi erkänner att vi gärna hade haft en pallplats eller, varför inte, en guldplats. Vi tar ju trots allt musik på allvar.