Konsert + heta vax!

Med stor glädje kan jag konstatera att det senaste från Erik och hans Trailer park är det bästa dom har släppt, plattan fylld av berättelser från Ön som den nattsvarta "Rävhagen", om mobbing och pennalism, till den somriga "Schenholms". Med raden "all the boys are back in town ruours said they bring a crowd" kan man ana att han sjunger om sig själv. Med den Andreas Mattsson-producerade plattan visar Erik att dom gör Americana-rocken minst lika bra som FAK. Kan man hoppas på ett genombrott? Sommarens skiva redan nu. Bästa låtar är "Schenholms", med underbar gospelkör, "Visby" och "Rävhagen". Som grädde på moset så hade jag, Robert och Kjelle förmånen att se Trailor Park på Himalaya i Visby den 14/3, dom flesta låtar från skivan spelades och det lät fantastiskt synd att det inte kom fler som lyssnade, kan vi hoppas på en repris i sommar på ett fullsatt Hammer bar i Visby där det finns en svettig närhet till banden som saknades nu.

Ex Hex – Rips

Ett släpp som missades av undertecknad i fjol, skärpning, Mary Timony från Helium och Wild Flag där hon spelar med Rootmos-favoriten Carrie Brownstein har satt ihop en trio som spelar strumporna av dom flesta banden just nu. Powerpop, light punk eller surfrock, kärt barn har många namn, lika så musikgenrer. Öppningslåten "Dont wanna lose" är en Cramps-liknande rockare med svajiga gitarrer sedan kommer "Beast" som får mig att tänka på Johnny Thunders och så fortsätter skivan, plattan skulle ha varit en given kandidat till en av 2014 års bästa.

Frustration + Mark Olson

Det blev en veckända i musikens tecken för Rootmoset, först i form av musikfrågesport och därefter i form av konsert. Om aftonen 26 februari 2015 samlades tre fjärdedelar av Rootmoset för att tävla. Och jodå, den fjärde medlemmen, allas vår Kjelle, var också på plats men tävlade inte. Anledningen var att Kjelle nämligen var aftonens quiz-skapare, tillsammans med den inom området legendariske kreatören Tinka.

Tävlingen började även rätt bra för oss trots några tabbar. Att vår vapendragare var en av arrangörerna hade vi dock inte mycket hjälp av då vi ofta fällde kommentarer som "men det här väl en Kjelle-låt... men vad hette den då?". Vi klarade oss rätt bra på decennierna och ledde rejält över några av de absolut vassaste lagen. Då nördkategorin "vem dog när", med en lista på 25 namn och 15 dödsdatum att välja på, dök upp kändes det hela bärgat. Utan att låta dryg var jag redan då jag lämnade in lappen rätt säker på att jag spikat kategorin och det hade jag. Som enda tävlande (ja, mina lagkamrater överlät det hela till mig även om de gjorde fantastiska insatser angående andra frågor).

Mot slutet av tävlingen ledde vi länge även om vi tappade lite i den andra nördkategorin, texter. De båda arrangörerna levererade även personliga favoriter där det blev knepigt för samtliga tävlande i det ena fallet. Dock började vi känna oss hotade av vår nemesis, My Little Conny, som drog om oss på slutet. När så sista kategorin, På spåret (inom filmmusik), var räknad stod det klart att de med några få poäng hade slagit oss. Våra två lag låg vid det laget runt 20 poäng före övriga lag så just här var det en tydlig skillnad vilket även förvånade mig då flera otroligt duktiga lag kom långt efter just denna gång.

Och jag tänker nu inte göra tummen upp och vara god förlorare för jag HATAR att komma just TVÅA och därtill med några sketna poäng. Sist det verkligen sved var när vi med ett par poäng förlorade en stor frågesport vid julen 2013. Det är FÖR DJÄVLIGT att komma tvåa och jag föredrar en rejäl genomklappning där man i alla fall får en tydlig indikation på att man är kass den kvällen. Men att nästan, nästan plocka hem vinsten gör mig förtvivlad. Det är dags för Rootmoset att börja vinna igen. Mer träningsläger!!

Betydligt mildare till sinnet var jag då jag och Tomas om söndagen gick för att se den gamle Jayhawks-ledaren Mark Olsson vilken kuriöst nog dök upp i Visby för en matinéföreställning (utannonserad till klockan 16) efter att dagarna innan ha avverkat Umeå, Gävle och Stockholm på en resa från norr till söder. Jag kan väl direkt erkänna att jag egentligen inte har någon koll på Jayhawks. De rörde sig under sina glansdagar på nittiotalet i en helt annan musikalisk sfär än jag själv och hade mitt nittiotalsjag hört dem är risken att jag skrikit "gubbrock". Sådär 20 år senare stod jag nu snålblåsten utanför gamla Schenholms, numera Hammer bar, för att se en av frontfigurerna i bandet. Det var en lång väntan då vinden skar in i en medan musikerna soundcheckade i all hast. 16.20 kom vi dock in.

Vi hann hälsa på alla de andra sextio musiknördar som infunnit sig (ja, man kunde lätt smält ihop ett improviserat quiz utifrån den här skaran) och slappna av en stund innan Mark och hans norskfödda hustru Ingunn Ringvold äntrade scenen klockan 17 prick (Tomas kollade nog klockan). Jag hade kanske trott att Olson skulle köra nytt material och på slutet (kanske) slänga in en eller två låtar av Jayhawks men som jag fick förklarat för mig gjorde han närmast tvärtom och värmde upp publiken genom att rätt tidigt köra ett par av bandets klassiska låtar innan han huvudsakligen gick över till eget material. Efter några låtar rakt upp och ned började han prata med publiken och jämföra Gotland med sin egen hemort, Joshua Tree. Mycket stor behållning hade jag av Ingunn Ringvold som helt uppenbart var multiinstrumentalist då hon trakterade slagverk (och noga gav akt på makens gitarrspel medan hon trummade även om jag egentligen inte tror hon hade behövt det), piano samt en armenisk harpa. Olson själv körde på slutet dulcimer och drog någon anekdot kring detta instrument. Tonen var genomgående folkrockig utöver ett par låtar mot mitten av konserten vilka var inspirerade av Armenien, där makarna bodde i väntan på Ringvolds visa. Mot slutet av konserten talade hon även norska med publiken och lade ut texten lite om de skivor och annat de sålde efteråt. När makarna gick av efter ett extranummer och totalt 80 minuters musik var dock Tomas och jag fullt belåtna och med en måltid i sikte styrde vi kosan ut i det Visby där isande vind nu övergått till ett för all del något varmare regn. Och så började Rootmosets vår 2015.

Mellangiss 2015 - analys och kommentar

På allmän begäran (skämt åsido, jag hade tänkt komma med en sådan här utläggning ändå) tänkte jag nu skriva lite om resultat och låtlistor från Mellangiss såsom det hela tedde sig ur Rootmosets synvinkel. Arrangörerna Bo-laget har lagt upp de olika ronderna rätt detaljerat för oss som är roade av sådant. Om jag håller mig till de översta lagen (och här må övriga lag ursäkta, det är mest för att det är tidsödande att sitta och jämföra mellan 83 lag) så var det väldigt ofta jämt i de olika kategorierna. I flera av de tidigare kategorierna var både Crackers och Nine inch snails i alla fall tätt i hälsarna på Dr Zoom som dock fick en rivstart med 18 poäng på kategorin "Alkohol och fest". I flera kategorier var dock lag som slutade snäppet under topp 5, exempelvis Riddarna av dålig smak eller Looserville USA, någon gång bättre eller likvärdiga med Dr Zoom. För vår del var det nästan dött lopp mellan oss och våra vänliga konkurrenter Crackers som i slutändan slog oss med tre poäng. Det huvudsakliga tappet för vår del skedde på "covers" och "00-/10-tal". Dock var självaste Dr Zoom bara fyra poäng före oss på vårt halvkassa "00-/10-tal" medan tvåan Bobby Tony hade hela 11 poäng. Dr Zooms verkligt stora ryck (även om man redan ledde stabilt) kom på intron där man klämde 64 av 80 möjliga mot 53 för tvåan Bobby Tony. Därefter hamnade vi övriga på poäng mellan 47 och 40 på ett ungefär.

Första kategorin "Alkohol och fest", med roliga bildkategorier" beredde oss inga större problem. Vi var glada över att sätta Snoop Doggy Dogg (Tomas, och träning ger färdighet) medan vi däremot lyssnade på ZZ tops "Beer drinkers and hell raisers" och jag sa "Det är en ZZ top-låt men det det måste vara en cover för det låter INTE ZZ top". Och så var det ZZ top. Men jag tycker fortfarande inte att det LÅTER som ZZ top (inte ens nu, då jag lyssnar på låten medan jag skriver detta... för snällt!). Var även nöjd över att vi klippte Champs på "Tequila" även om min kommentar var "Det enda jag kommer på är The Champs men det är fel. Men skriv det ändå!".

På "60-/70-tal" förväxlade vi först Elvis med Tom Jones (same, same) men Kennet stod på sig om att det var Elvis. Tur det. Kjelle och Kennet satte även 999 och Supertramp elegant. Pinsamt nog visste vare sig Kjelle eller jag vem som gjort Genesis skivomslag trots att vi kan plattorna utan och innan. So it goes. Kategori "Duetter" blev tuff även om vi nu lärt oss känna igen Steve Earle. Och vi satte Lasse Lönndahl och Towa Carson (stor favorit i morsans skivsamling). Vi hade även riktigt kul med hårdrocken även om vi blåste några av de nyaste grupperna. Men denna gång satte vi Slipknot eftersom vi nyligen sumpat dem på ett pannkaksgiss. Men inte igen! Trots att de gått från en sångare med dist till smördito. Vi var stolta över att inte kunna Creeds skivomslag.

"80-90-tal" blev lite av en promenadseger även om jag tyvärr lurade i Kjelle att Enigma var ERA. Förlåt. Både Kjelle och jag satte samtidigt Corey Harts "Sunglasses at night". Klippte alla skivomslag här. Instrumental var riktigt tuff men vi slog som sagt Dr Zoom med en poäng, som enda kategori. Nightwish tog vi på gissning. Blåste tyvärr Camel (Kennet grämde sig) men klippte både Rush och Gary Moore. Bo-lagets egna favoriter, "kasse ett", innehöll både hackat och malet. Vi var glada att vi pluggat listor då vi satte splitter nya Hozier. Vi klippte som vanligt Montrose och Kennet tog Danko Jones. Tomas blixtrade till på Belle & Sebastian och Kennet gjorde i sista stund en dramatisk ändring (medan halva laget var på toaletten) och skrev Peter Gabriel på sista svaret. Det gav en poäng. Den andra kassen blev ojämnare då vi tog några udda namn på gisning men istället blåste personliga favoriter.

Kategorin "Norden minus Sverige" var kul och vi kände oss länge väldigt säkra även om det senare visade sig att vi blåst två - tre av just de namn vi kände oss säkra på. Vi kunde inte Finlands bidrag till ESC 1981. Pinsamt nog kom jag inte ihåg vad killarna i Röyksopp hette fast jag lyssnat järnet på dem. Kategorin "covers" blev som vanligt en halsbrytande historia. Vem tusan kunde tro att Blackmore's Night gjort cover på fucking Rednex? Är det ens möjligt? "00-/10-tal" blev en tung rond (men vi skrattade oss igenom 10-tal på Popgiss 2014) och det är fortfarande en hel drös artister i den lättare kategorin som jag överhuvudtaget inte hört talas om ens när jag fått namnen (exempevis Aron Chupa, Brandi Carlile, Gavin DeGraw och Liy Wood and the Prick). Kjelle satte konstigt nog Ed Sheeran, som bara är ett namn för mig. "Svenskt" gick väl egentligen bra med några undantag och det är inte mycket att säga där. Ja, vi kunde inte dansbandet (surprise, surprise).

På avslutande kategorin "covers" tyckte vi ofta att det gick bättre än de gjorde men 46 rätt av 80 möjliga talar ju sitt tydliga språk. Vi sög just här getpung och brukar vara bättre än så här på covers. Allt som allt en väldigt blandad tävling som många haft åsikter om. För vår del var det roligt och en del att upptäcka samt en och annan låt som barnhärtigt nog inte lär dyka upp i giss igen, skulle vi tro.

Mellangiss 2015!

Så var äntligen den stora dagen här! Det otroligt laddade Mellangisset 2015 skulle nu gå av stapeln, vid 14-tiden den 7 februari i herrens år 2015, en kall men solig dag i rosornas och ruinernas stad. Intresset var större än någonsin, med totalt 83 deltagande lag. Undertecknad, liksom hela Rootmoset, hade systematiskt tränat innan tävlingen och jag har även för egen del bedrivit hemliga träningsläger med mig själv men tyvärr kan detaljer inte avslöjas här eftersom vi nu siktar på det fabulösa Popgiss 2016.

I vilket fall så inledde jag dagen med lite frukost nere på staden och därefter min vanliga rutin med ett bad och ett par Neil Young-plattor. Sedan blev jag upphämtad och efter ytterligare hämtningar anlände Rootmoset mangrant till Restaurang Hwitstjerna (som väl förresten kanske bytt namn på sistone men jag är osäker). Vi hade gått om tid på oss att prata med folk och känna av stämningen eftersom det tog lite tid för evenemanget att komma igång. Ett betydande antal människor som riket hade också anlänt för att delta vilket väl betyder att vår ö-tävling håller en rätt god standard (underdrift från min sida).



Småningom kom tävlingen i alla fall igång och enkelt uttryckt gick tiden därefter i ett rasande tempo fast vi alltså var kvar i lokalen fram till cirka 23.30 - 23.45 efter att ha anlänt kring 13.30. En tiotimmarssittning in alles. Upplägget var rätt traditionellt Popgissformat med hyfsat traditionell Popgissmusik (och som vanligt högst delade meningar om repertoaren). Eftersom Rootmoset inte har några större problem med hyfsat traditionell Popgissmusik var det bitvis bara att luta sig tillbaka. De vanliga frågorna om decennier och skivomslag interfolierades med mer udda kategorier och arrangörernas egna favoriter. Lär väl återkomma med fler kommentarer då spellistan publicerats.

Spänningen kring vem som skulle segra försvann dock mycket tidigt i tävlingen då Dr Zoom & the Sonic Boom, Popgissmästare 2012 och arrangörer 2014 samt ideliga mellangissvinnare med en gång lade sig på första plats och det enda som hände därefter var de stadigt ökade antalet poängglappet till tvåan. I en enda kategori (instrumentallåtar) lyckades vi på något märkligt vis slå dem. Mot slutet av aftonen stod det klart att ett för oss okänt fastlandslag skulle bli tvåa (och grattis till detta lag som, milt sagt, gjorde en bra debut). Därunder var det idel klassiska lag som låg i täten. Rootmoset slutade på en femteplats (lär nog återkomma om exakta poäng) med totalt 184 poäng. Vi fick nöjet att slå ett betydande antal gisspersonligheter på vägen, inklusive en och annan som brukat slå oss. På det hela taget är vi väldigt nöjda då vi inte bara kvalade in på tio-i-topp utan rentav på fem-i-topp. Men vi erkänner att vi gärna hade haft en pallplats eller, varför inte, en guldplats. Vi tar ju trots allt musik på allvar.

Heta vax, vecka 4

Så var det dags igen, en splitt nu platta från Tomas och två från undertecknad som jag inte hann lyssna på förra året.

Sleater –Kinney – No cities to love

Nytt släpp från ett band som de senaste åren blivit något av en favorit. Hur låter det då, den påminner mer om 90-tals skivorna än den senaste, vissa låtar får mig att tänka på Franz Ferdinands aviga breakrock, ”Fangless” har ett tuggande trumbeat där man även kan ana någon form av synt. ”Surface Envy” är en klassisk driven rocklåt, titelspåret är en poppärla som borde toppa varje topplista. Avslutade låtarna uppvisar allt från avig Franzrock, pop till den avslutande ödesmättade ”Fade”, sammanlagt 10 låtar som klockar in på behändiga 32 min. SK visar trots 10 års uppehåll att de kan leverera en riktigt bra skiva, betyget kan inte bli annat än högsta, 5 rotmosluncher av 5 möjliga. Ribban för musikåret 2015 är satt och det krävs en dopad Sotomayor för att slå den.

Spoon – They want my soul

Tillsammans med TV on the Radio och The Hold Steady blev Spoon något av 00-talsindiens motsvarighet till trion Beatles/Stones/Dylan på 60-talet (vem som är vem kan man diskutera i oändlighet). Gruppen har funnits sedan 90-talet men det var på 00-talet dess karriär verkligen tog fart vilket kulminerade med att Metacritic i slutet av 2009 utsåg Spoon till ”decenniets grupp”. Efter några års uppehåll (närmare fyra år) har gruppen nu kommit med en ny platta som låter som en närmast arketypisk Spoon-platta om än med nya små finesser i vissa låtar. ”Do you” låter som något Rolling Stones gjorde på 80-talet, medan ”Rent I pay” får mig att tänka på något som jag ännu inte kommit på vad det är. Spoon har dock själva sagt att de gillar att ta delar av andra artisters låtar och sedan stuva om och plocka sönder så det inte blir något kvar av influenserna, bara nästan. Inget nytt under solen men en god återkomst för 00-talets kritikerfavoriter.

Beck – Morning Phase

Jag tycker om att framhäva när jag har koll men jag erkänner lika förbehållslöst när jag inte har det. Beck är för mig en snubbe som hade några roliga hits i mitten av 90-talet, främst då ”Loser” och ”Devil's Haircut” (som inte var riktigt lika rolig när man insåg att han samplat merparten av låten från MC5's ”I can only give you everything”). Därefter försvann han helt från min radar men han dök åter upp då jag 2010 öppnade ”1001 plattor du måste höra innan du dör” och där hade med ett album från 2001 vid namn ”Sea Changes” varvid min reaktion var den vanliga ”jaså, han är ännu med i matchen”. Förra året kunde inte ens jag missa att han tydligen släppt en platta som jämfördes med just nämnda ”Sea changes” och det flaggades även för den en hel del i sociala medier. Nyligen hade jag dock en diskussion med en ung dam född 1990 som med emfas förklarade för mig hur bra ”nya Beck” var (och jag förstod att hon inte menade del 50 av den där serien med Peter Haber och Mikal Persbrandt). Eftersom jag litar på coola ungdomar intill döden så lyssnade jag in mig på den. Vad jag kan slå fast är att han låter lite som en grungesångare numera. Som sjunger till orkestrerade verk. Men det är rätt soft att exempelvis vakna till inte minst den extremt passande ”Waking Light”. Men med tanke på plattans titel så kanske det var meningen?

När dog rocken?

Den här texten ska handla om den traditionella rocken och när den kan ha tänkas avlidit. Jag fick impulsen till dessa mina tankar i samband med en nostalgisk text om skivåret 1989 som fick mig att fundera en del.

Till att börja med ska jag vara tydlig med att jag här talar om traditionell rock, inte rock'n'roll. För min del uppstod det vi kallar "rock" omkring 1965, då Dylan, Stones, Beatles och en drös andra band och artister kapade de mest uppenbara kopplingarna till blues, country eller boogie woogie som fanns i 50-talets rock'n'roll. Därefter skulle rocken ständigt pendla mellan mer experimentella och mer traditionella fraser fram till dess att genren i kreativ mening avled. Vilket inte är detsamma som att den bokstavligen dog.

En första gyllene period för den unga men ändå rätt traditionella rocken följdes av den yviga psykedeliska perioden, åter med Beatles och (de malplacerade) Stones i ledningen. Parallellt kom även något yngre band som Pink Floyd eller King Crimson fram under den här perioden. Denna period avbröts dock av samma Beatles och Stones men framför allt av Dylan och hans nya kompgrupp, The Band, som hade låst in sig i en källare i Woodstock och låtsades att det där psykedeliska aldrig hade hänt. Så en period av rotrock följde och många menar att detta även var Rolling Stones gyllene period. Efter 1970 följde ju rena avknoppningar från rocken med akter som drog både mot det extremt mjuka och det extremt hårda hållet. Grupper som The Who tröskade på i den eklektiska mittfåran men utan att bli ointressanta.

Några år in på 70-talet kom dock den progressiva rocken (som egentligen var en icke avbruten förlängning av den psykedeliska musiken) att bli allt mer dominerande och band som Yes kunde triumferande påpeka att vanligt folk minsann gillade dem eftersom de låg högt på listorna i många länder, tillsamman med Genesis och Jethro Tull. Även denna period fick ett brått slut med den gryende pubrocken och den påföljande mer aggressiva punkrocken. Efter några år splittrades även punken i allt från New romantic till Hardcore, beroende på vilken de av skalan man föredrog.

Rocken kom dock även efter den tillbaka-till-rötternna-aktiga punken att på ett mer stillsamt vis åter experimentera, även om denna period av många blivit rätt hånad. Jag syftar givetvis på 80-talets synthindränkta rock. Det är sant att även de progressiva banden på 70-talet hade flitigt med både orgel och synth men dessa instrument dominerade faktiskt inte så starkt i helhetsljudet om man jämför med 80-talet. Nyare akter som Tom Petty och Dire Straits började efter några år få in mer och mer synthar i soundet och det gällde även flertalet äldre akter vilket gav blandade resultat. Men trots allt så hade man ändå ambitionen att göra något nytt och att modernisera rocken.

Detta tog slut 1989, ett för övrigt lysande rockår. Det var nämligen detta år som alla äldre akter nästan mangrant kom in i en andra, för att inte säga tredje, andning. Nästan alla betydande namn som ännu levde och deras yngre efterträdare släppte plattor som i sämsta fall var goda, i bästa fall lysande: Paul McCartney, Rolling Stones, Bob Dylan, Neil Young, Tom Petty, Elvis Costello och många därtill. Mången rocker som lidit sig genom 80-talet drog kanske en lättnadens suck och utropade: rocken är tillbaka! Och den var den ju med besked. Men samtidigt föll den samman som Berlinmuren i rent kreativ mening. Jag är den förste att skriva under på att ovannämnda artister gjorde sagolika album detta år och det är nästan anmärkningsvärt vilken energi de mangrant uppvisade det där året. I ett avseende var de oerhört kreativa. Men ur ett annat perspektiv var det här det tog slut. Experimenterandet med synthar och annat var över och man sneglade tillbaka mot 70-talets varmare och mer organiska sound. Vilket i grunden innebar att man slutade utvecklas.

Det var visserligen inte riktigt slut där. Dansrockakter som Primal Scream, Happy Mondays och Jesus Jones gjorde ett försök att rädda rocken från denna återvändsgränd men även denna period slutade i splittring mellan akter som antingen bara spelade rock (Britpop-banden) eller band som bara spelade dansmusik (Big Beat). Därefter väntade de än mer radikala traditionalisterna runt hörnet i och med det sena 90-talets garagevåg då man rentav sneglade tillbaka ända till 60-talet. Sedan kom 00-talet då flera rockband närmast excellerade i att medvetet låta som band från äldre perioder. Så i mina ögon var rocken vid det laget stendöd även om liket rörde på sig. Det gjordes ännu spännande musik men inte bland de bredbenta jeansmännen med gitarrer.

Frustration

Årets sista inlägg under 2014 kommer i ärlighetens namn att handla om frustation i samband med tävlingar och om utsikterna inför 2015.

Igår deltog hela Rootmoset i årets sista tävling på trevliga Creperiet. Ett klassiskt team hade satt ihop frågorna och det blev eklektiskt och trevligt. Undertecknad var dock inte helt till sin fördel på grund av en kombination av infektion i vänster öga, magsmärtor samt extrem trötthet efter ett litet restaurangbesök kvällen innan.

I början av kvällen noterade jag att ett av de mest fruktade konkurrerande lagen hade uteblivit från tävlingen. Jag skrev på Facebook skämtsamt till en av lagmedlemmarna att vi därmed kanske hade en rimlig chans att vinna kvällens tävling. Dock blev min glädje kort eftersom det andra fruktade laget var på plats. Jag konstaterade för mig själv att vinnaren därmed var klar och så kom det också att bli. Vi i Rootmoset har sannerligen ryckt upp oss under senare år men detta hjälper inte helt och hållet då man möter lag som är så pass taggade så att man lika gärna kan hissa vit flagg direkt då man ser att de deltar. Det här innebär för min del en hel del frustration men man får kämpa på och göra det bästa av situationen.

Vi var nöjda med att vi satt gamlingar som Bo Diddley och Johnny Winter (som ändå kan vara luriga) men även en hel del nya grupper och artister. Dock famlade vi helt i mörker när det spelades hip hop. Tävlingen blev ändå rolig och ett tag ledde vi men vi blev i slutändan ändå omkörda av våra omänskligt kunniga medtävlare och slutställningen blev 103 för vinnaren och 99 för oss. Dock ledde vi vid det laget stort över övriga lag, varav flera tunga gisspersonligheter. Men en andraplats svider som sagt alltid. Dock ser jag med tillförsikt fram emot 2015 där årets höjdpunkt kommer tidigt i och med Mellangiss 7 februari. Hoppas dock på många andra roliga händelser under året och att vi i Rootmoset får tillfälle att glänsa (läs: vinna)i alla fall någon tävling.