På allmän begäran (skämt åsido, jag hade tänkt komma med en sådan här utläggning ändå) tänkte jag nu skriva lite om resultat och låtlistor från Mellangiss såsom det hela tedde sig ur Rootmosets synvinkel. Arrangörerna Bo-laget har lagt upp de olika ronderna rätt detaljerat för oss som är roade av sådant. Om jag håller mig till de översta lagen (och här må övriga lag ursäkta, det är mest för att det är tidsödande att sitta och jämföra mellan 83 lag) så var det väldigt ofta jämt i de olika kategorierna. I flera av de tidigare kategorierna var både Crackers och Nine inch snails i alla fall tätt i hälsarna på Dr Zoom som dock fick en rivstart med 18 poäng på kategorin "Alkohol och fest". I flera kategorier var dock lag som slutade snäppet under topp 5, exempelvis Riddarna av dålig smak eller Looserville USA, någon gång bättre eller likvärdiga med Dr Zoom. För vår del var det nästan dött lopp mellan oss och våra vänliga konkurrenter Crackers som i slutändan slog oss med tre poäng. Det huvudsakliga tappet för vår del skedde på "covers" och "00-/10-tal". Dock var självaste Dr Zoom bara fyra poäng före oss på vårt halvkassa "00-/10-tal" medan tvåan Bobby Tony hade hela 11 poäng. Dr Zooms verkligt stora ryck (även om man redan ledde stabilt) kom på intron där man klämde 64 av 80 möjliga mot 53 för tvåan Bobby Tony. Därefter hamnade vi övriga på poäng mellan 47 och 40 på ett ungefär.
Första kategorin "Alkohol och fest", med roliga bildkategorier" beredde oss inga större problem. Vi var glada över att sätta Snoop Doggy Dogg (Tomas, och träning ger färdighet) medan vi däremot lyssnade på ZZ tops "Beer drinkers and hell raisers" och jag sa "Det är en ZZ top-låt men det det måste vara en cover för det låter INTE ZZ top". Och så var det ZZ top. Men jag tycker fortfarande inte att det LÅTER som ZZ top (inte ens nu, då jag lyssnar på låten medan jag skriver detta... för snällt!). Var även nöjd över att vi klippte Champs på "Tequila" även om min kommentar var "Det enda jag kommer på är The Champs men det är fel. Men skriv det ändå!".
På "60-/70-tal" förväxlade vi först Elvis med Tom Jones (same, same) men Kennet stod på sig om att det var Elvis. Tur det. Kjelle och Kennet satte även 999 och Supertramp elegant. Pinsamt nog visste vare sig Kjelle eller jag vem som gjort Genesis skivomslag trots att vi kan plattorna utan och innan. So it goes. Kategori "Duetter" blev tuff även om vi nu lärt oss känna igen Steve Earle. Och vi satte Lasse Lönndahl och Towa Carson (stor favorit i morsans skivsamling). Vi hade även riktigt kul med hårdrocken även om vi blåste några av de nyaste grupperna. Men denna gång satte vi Slipknot eftersom vi nyligen sumpat dem på ett pannkaksgiss. Men inte igen! Trots att de gått från en sångare med dist till smördito. Vi var stolta över att inte kunna Creeds skivomslag.
"80-90-tal" blev lite av en promenadseger även om jag tyvärr lurade i Kjelle att Enigma var ERA. Förlåt. Både Kjelle och jag satte samtidigt Corey Harts "Sunglasses at night". Klippte alla skivomslag här. Instrumental var riktigt tuff men vi slog som sagt Dr Zoom med en poäng, som enda kategori. Nightwish tog vi på gissning. Blåste tyvärr Camel (Kennet grämde sig) men klippte både Rush och Gary Moore. Bo-lagets egna favoriter, "kasse ett", innehöll både hackat och malet. Vi var glada att vi pluggat listor då vi satte splitter nya Hozier. Vi klippte som vanligt Montrose och Kennet tog Danko Jones. Tomas blixtrade till på Belle & Sebastian och Kennet gjorde i sista stund en dramatisk ändring (medan halva laget var på toaletten) och skrev Peter Gabriel på sista svaret. Det gav en poäng. Den andra kassen blev ojämnare då vi tog några udda namn på gisning men istället blåste personliga favoriter.
Kategorin "Norden minus Sverige" var kul och vi kände oss länge väldigt säkra även om det senare visade sig att vi blåst två - tre av just de namn vi kände oss säkra på. Vi kunde inte Finlands bidrag till ESC 1981. Pinsamt nog kom jag inte ihåg vad killarna i Röyksopp hette fast jag lyssnat järnet på dem. Kategorin "covers" blev som vanligt en halsbrytande historia. Vem tusan kunde tro att Blackmore's Night gjort cover på fucking Rednex? Är det ens möjligt? "00-/10-tal" blev en tung rond (men vi skrattade oss igenom 10-tal på Popgiss 2014) och det är fortfarande en hel drös artister i den lättare kategorin som jag överhuvudtaget inte hört talas om ens när jag fått namnen (exempevis Aron Chupa, Brandi Carlile, Gavin DeGraw och Liy Wood and the Prick). Kjelle satte konstigt nog Ed Sheeran, som bara är ett namn för mig. "Svenskt" gick väl egentligen bra med några undantag och det är inte mycket att säga där. Ja, vi kunde inte dansbandet (surprise, surprise).
På avslutande kategorin "covers" tyckte vi ofta att det gick bättre än de gjorde men 46 rätt av 80 möjliga talar ju sitt tydliga språk. Vi sög just här getpung och brukar vara bättre än så här på covers. Allt som allt en väldigt blandad tävling som många haft åsikter om. För vår del var det roligt och en del att upptäcka samt en och annan låt som barnhärtigt nog inte lär dyka upp i giss igen, skulle vi tro.
tisdag 10 februari 2015
söndag 8 februari 2015
Mellangiss 2015!
Så var äntligen den stora dagen här! Det otroligt laddade Mellangisset 2015 skulle nu gå av stapeln, vid 14-tiden den 7 februari i herrens år 2015, en kall men solig dag i rosornas och ruinernas stad. Intresset var större än någonsin, med totalt 83 deltagande lag. Undertecknad, liksom hela Rootmoset, hade systematiskt tränat innan tävlingen och jag har även för egen del bedrivit hemliga träningsläger med mig själv men tyvärr kan detaljer inte avslöjas här eftersom vi nu siktar på det fabulösa Popgiss 2016.
I vilket fall så inledde jag dagen med lite frukost nere på staden och därefter min vanliga rutin med ett bad och ett par Neil Young-plattor. Sedan blev jag upphämtad och efter ytterligare hämtningar anlände Rootmoset mangrant till Restaurang Hwitstjerna (som väl förresten kanske bytt namn på sistone men jag är osäker). Vi hade gått om tid på oss att prata med folk och känna av stämningen eftersom det tog lite tid för evenemanget att komma igång. Ett betydande antal människor som riket hade också anlänt för att delta vilket väl betyder att vår ö-tävling håller en rätt god standard (underdrift från min sida).
Småningom kom tävlingen i alla fall igång och enkelt uttryckt gick tiden därefter i ett rasande tempo fast vi alltså var kvar i lokalen fram till cirka 23.30 - 23.45 efter att ha anlänt kring 13.30. En tiotimmarssittning in alles. Upplägget var rätt traditionellt Popgissformat med hyfsat traditionell Popgissmusik (och som vanligt högst delade meningar om repertoaren). Eftersom Rootmoset inte har några större problem med hyfsat traditionell Popgissmusik var det bitvis bara att luta sig tillbaka. De vanliga frågorna om decennier och skivomslag interfolierades med mer udda kategorier och arrangörernas egna favoriter. Lär väl återkomma med fler kommentarer då spellistan publicerats.
Spänningen kring vem som skulle segra försvann dock mycket tidigt i tävlingen då Dr Zoom & the Sonic Boom, Popgissmästare 2012 och arrangörer 2014 samt ideliga mellangissvinnare med en gång lade sig på första plats och det enda som hände därefter var de stadigt ökade antalet poängglappet till tvåan. I en enda kategori (instrumentallåtar) lyckades vi på något märkligt vis slå dem. Mot slutet av aftonen stod det klart att ett för oss okänt fastlandslag skulle bli tvåa (och grattis till detta lag som, milt sagt, gjorde en bra debut). Därunder var det idel klassiska lag som låg i täten. Rootmoset slutade på en femteplats (lär nog återkomma om exakta poäng) med totalt 184 poäng. Vi fick nöjet att slå ett betydande antal gisspersonligheter på vägen, inklusive en och annan som brukat slå oss. På det hela taget är vi väldigt nöjda då vi inte bara kvalade in på tio-i-topp utan rentav på fem-i-topp. Men vi erkänner att vi gärna hade haft en pallplats eller, varför inte, en guldplats. Vi tar ju trots allt musik på allvar.
söndag 25 januari 2015
Heta vax, vecka 4
Så var det dags igen, en splitt nu platta från Tomas och två från undertecknad som jag inte hann lyssna på förra året.
Sleater –Kinney – No cities to love
Nytt släpp från ett band som de senaste åren blivit något av en favorit. Hur låter det då, den påminner mer om 90-tals skivorna än den senaste, vissa låtar får mig att tänka på Franz Ferdinands aviga breakrock, ”Fangless” har ett tuggande trumbeat där man även kan ana någon form av synt. ”Surface Envy” är en klassisk driven rocklåt, titelspåret är en poppärla som borde toppa varje topplista. Avslutade låtarna uppvisar allt från avig Franzrock, pop till den avslutande ödesmättade ”Fade”, sammanlagt 10 låtar som klockar in på behändiga 32 min. SK visar trots 10 års uppehåll att de kan leverera en riktigt bra skiva, betyget kan inte bli annat än högsta, 5 rotmosluncher av 5 möjliga. Ribban för musikåret 2015 är satt och det krävs en dopad Sotomayor för att slå den.
Spoon – They want my soul
Tillsammans med TV on the Radio och The Hold Steady blev Spoon något av 00-talsindiens motsvarighet till trion Beatles/Stones/Dylan på 60-talet (vem som är vem kan man diskutera i oändlighet). Gruppen har funnits sedan 90-talet men det var på 00-talet dess karriär verkligen tog fart vilket kulminerade med att Metacritic i slutet av 2009 utsåg Spoon till ”decenniets grupp”. Efter några års uppehåll (närmare fyra år) har gruppen nu kommit med en ny platta som låter som en närmast arketypisk Spoon-platta om än med nya små finesser i vissa låtar. ”Do you” låter som något Rolling Stones gjorde på 80-talet, medan ”Rent I pay” får mig att tänka på något som jag ännu inte kommit på vad det är. Spoon har dock själva sagt att de gillar att ta delar av andra artisters låtar och sedan stuva om och plocka sönder så det inte blir något kvar av influenserna, bara nästan. Inget nytt under solen men en god återkomst för 00-talets kritikerfavoriter.
Beck – Morning Phase
Jag tycker om att framhäva när jag har koll men jag erkänner lika förbehållslöst när jag inte har det. Beck är för mig en snubbe som hade några roliga hits i mitten av 90-talet, främst då ”Loser” och ”Devil's Haircut” (som inte var riktigt lika rolig när man insåg att han samplat merparten av låten från MC5's ”I can only give you everything”). Därefter försvann han helt från min radar men han dök åter upp då jag 2010 öppnade ”1001 plattor du måste höra innan du dör” och där hade med ett album från 2001 vid namn ”Sea Changes” varvid min reaktion var den vanliga ”jaså, han är ännu med i matchen”. Förra året kunde inte ens jag missa att han tydligen släppt en platta som jämfördes med just nämnda ”Sea changes” och det flaggades även för den en hel del i sociala medier. Nyligen hade jag dock en diskussion med en ung dam född 1990 som med emfas förklarade för mig hur bra ”nya Beck” var (och jag förstod att hon inte menade del 50 av den där serien med Peter Haber och Mikal Persbrandt). Eftersom jag litar på coola ungdomar intill döden så lyssnade jag in mig på den. Vad jag kan slå fast är att han låter lite som en grungesångare numera. Som sjunger till orkestrerade verk. Men det är rätt soft att exempelvis vakna till inte minst den extremt passande ”Waking Light”. Men med tanke på plattans titel så kanske det var meningen?
Sleater –Kinney – No cities to love
Nytt släpp från ett band som de senaste åren blivit något av en favorit. Hur låter det då, den påminner mer om 90-tals skivorna än den senaste, vissa låtar får mig att tänka på Franz Ferdinands aviga breakrock, ”Fangless” har ett tuggande trumbeat där man även kan ana någon form av synt. ”Surface Envy” är en klassisk driven rocklåt, titelspåret är en poppärla som borde toppa varje topplista. Avslutade låtarna uppvisar allt från avig Franzrock, pop till den avslutande ödesmättade ”Fade”, sammanlagt 10 låtar som klockar in på behändiga 32 min. SK visar trots 10 års uppehåll att de kan leverera en riktigt bra skiva, betyget kan inte bli annat än högsta, 5 rotmosluncher av 5 möjliga. Ribban för musikåret 2015 är satt och det krävs en dopad Sotomayor för att slå den.
Spoon – They want my soul
Tillsammans med TV on the Radio och The Hold Steady blev Spoon något av 00-talsindiens motsvarighet till trion Beatles/Stones/Dylan på 60-talet (vem som är vem kan man diskutera i oändlighet). Gruppen har funnits sedan 90-talet men det var på 00-talet dess karriär verkligen tog fart vilket kulminerade med att Metacritic i slutet av 2009 utsåg Spoon till ”decenniets grupp”. Efter några års uppehåll (närmare fyra år) har gruppen nu kommit med en ny platta som låter som en närmast arketypisk Spoon-platta om än med nya små finesser i vissa låtar. ”Do you” låter som något Rolling Stones gjorde på 80-talet, medan ”Rent I pay” får mig att tänka på något som jag ännu inte kommit på vad det är. Spoon har dock själva sagt att de gillar att ta delar av andra artisters låtar och sedan stuva om och plocka sönder så det inte blir något kvar av influenserna, bara nästan. Inget nytt under solen men en god återkomst för 00-talets kritikerfavoriter.
Beck – Morning Phase
Jag tycker om att framhäva när jag har koll men jag erkänner lika förbehållslöst när jag inte har det. Beck är för mig en snubbe som hade några roliga hits i mitten av 90-talet, främst då ”Loser” och ”Devil's Haircut” (som inte var riktigt lika rolig när man insåg att han samplat merparten av låten från MC5's ”I can only give you everything”). Därefter försvann han helt från min radar men han dök åter upp då jag 2010 öppnade ”1001 plattor du måste höra innan du dör” och där hade med ett album från 2001 vid namn ”Sea Changes” varvid min reaktion var den vanliga ”jaså, han är ännu med i matchen”. Förra året kunde inte ens jag missa att han tydligen släppt en platta som jämfördes med just nämnda ”Sea changes” och det flaggades även för den en hel del i sociala medier. Nyligen hade jag dock en diskussion med en ung dam född 1990 som med emfas förklarade för mig hur bra ”nya Beck” var (och jag förstod att hon inte menade del 50 av den där serien med Peter Haber och Mikal Persbrandt). Eftersom jag litar på coola ungdomar intill döden så lyssnade jag in mig på den. Vad jag kan slå fast är att han låter lite som en grungesångare numera. Som sjunger till orkestrerade verk. Men det är rätt soft att exempelvis vakna till inte minst den extremt passande ”Waking Light”. Men med tanke på plattans titel så kanske det var meningen?
onsdag 7 januari 2015
När dog rocken?
Den här texten ska handla om den traditionella rocken och när den kan ha tänkas avlidit. Jag fick impulsen till dessa mina tankar i samband med en nostalgisk text om skivåret 1989 som fick mig att fundera en del.
Till att börja med ska jag vara tydlig med att jag här talar om traditionell rock, inte rock'n'roll. För min del uppstod det vi kallar "rock" omkring 1965, då Dylan, Stones, Beatles och en drös andra band och artister kapade de mest uppenbara kopplingarna till blues, country eller boogie woogie som fanns i 50-talets rock'n'roll. Därefter skulle rocken ständigt pendla mellan mer experimentella och mer traditionella fraser fram till dess att genren i kreativ mening avled. Vilket inte är detsamma som att den bokstavligen dog.
En första gyllene period för den unga men ändå rätt traditionella rocken följdes av den yviga psykedeliska perioden, åter med Beatles och (de malplacerade) Stones i ledningen. Parallellt kom även något yngre band som Pink Floyd eller King Crimson fram under den här perioden. Denna period avbröts dock av samma Beatles och Stones men framför allt av Dylan och hans nya kompgrupp, The Band, som hade låst in sig i en källare i Woodstock och låtsades att det där psykedeliska aldrig hade hänt. Så en period av rotrock följde och många menar att detta även var Rolling Stones gyllene period. Efter 1970 följde ju rena avknoppningar från rocken med akter som drog både mot det extremt mjuka och det extremt hårda hållet. Grupper som The Who tröskade på i den eklektiska mittfåran men utan att bli ointressanta.
Några år in på 70-talet kom dock den progressiva rocken (som egentligen var en icke avbruten förlängning av den psykedeliska musiken) att bli allt mer dominerande och band som Yes kunde triumferande påpeka att vanligt folk minsann gillade dem eftersom de låg högt på listorna i många länder, tillsamman med Genesis och Jethro Tull. Även denna period fick ett brått slut med den gryende pubrocken och den påföljande mer aggressiva punkrocken. Efter några år splittrades även punken i allt från New romantic till Hardcore, beroende på vilken de av skalan man föredrog.
Rocken kom dock även efter den tillbaka-till-rötternna-aktiga punken att på ett mer stillsamt vis åter experimentera, även om denna period av många blivit rätt hånad. Jag syftar givetvis på 80-talets synthindränkta rock. Det är sant att även de progressiva banden på 70-talet hade flitigt med både orgel och synth men dessa instrument dominerade faktiskt inte så starkt i helhetsljudet om man jämför med 80-talet. Nyare akter som Tom Petty och Dire Straits började efter några år få in mer och mer synthar i soundet och det gällde även flertalet äldre akter vilket gav blandade resultat. Men trots allt så hade man ändå ambitionen att göra något nytt och att modernisera rocken.
Detta tog slut 1989, ett för övrigt lysande rockår. Det var nämligen detta år som alla äldre akter nästan mangrant kom in i en andra, för att inte säga tredje, andning. Nästan alla betydande namn som ännu levde och deras yngre efterträdare släppte plattor som i sämsta fall var goda, i bästa fall lysande: Paul McCartney, Rolling Stones, Bob Dylan, Neil Young, Tom Petty, Elvis Costello och många därtill. Mången rocker som lidit sig genom 80-talet drog kanske en lättnadens suck och utropade: rocken är tillbaka! Och den var den ju med besked. Men samtidigt föll den samman som Berlinmuren i rent kreativ mening. Jag är den förste att skriva under på att ovannämnda artister gjorde sagolika album detta år och det är nästan anmärkningsvärt vilken energi de mangrant uppvisade det där året. I ett avseende var de oerhört kreativa. Men ur ett annat perspektiv var det här det tog slut. Experimenterandet med synthar och annat var över och man sneglade tillbaka mot 70-talets varmare och mer organiska sound. Vilket i grunden innebar att man slutade utvecklas.
Det var visserligen inte riktigt slut där. Dansrockakter som Primal Scream, Happy Mondays och Jesus Jones gjorde ett försök att rädda rocken från denna återvändsgränd men även denna period slutade i splittring mellan akter som antingen bara spelade rock (Britpop-banden) eller band som bara spelade dansmusik (Big Beat). Därefter väntade de än mer radikala traditionalisterna runt hörnet i och med det sena 90-talets garagevåg då man rentav sneglade tillbaka ända till 60-talet. Sedan kom 00-talet då flera rockband närmast excellerade i att medvetet låta som band från äldre perioder. Så i mina ögon var rocken vid det laget stendöd även om liket rörde på sig. Det gjordes ännu spännande musik men inte bland de bredbenta jeansmännen med gitarrer.
Till att börja med ska jag vara tydlig med att jag här talar om traditionell rock, inte rock'n'roll. För min del uppstod det vi kallar "rock" omkring 1965, då Dylan, Stones, Beatles och en drös andra band och artister kapade de mest uppenbara kopplingarna till blues, country eller boogie woogie som fanns i 50-talets rock'n'roll. Därefter skulle rocken ständigt pendla mellan mer experimentella och mer traditionella fraser fram till dess att genren i kreativ mening avled. Vilket inte är detsamma som att den bokstavligen dog.
En första gyllene period för den unga men ändå rätt traditionella rocken följdes av den yviga psykedeliska perioden, åter med Beatles och (de malplacerade) Stones i ledningen. Parallellt kom även något yngre band som Pink Floyd eller King Crimson fram under den här perioden. Denna period avbröts dock av samma Beatles och Stones men framför allt av Dylan och hans nya kompgrupp, The Band, som hade låst in sig i en källare i Woodstock och låtsades att det där psykedeliska aldrig hade hänt. Så en period av rotrock följde och många menar att detta även var Rolling Stones gyllene period. Efter 1970 följde ju rena avknoppningar från rocken med akter som drog både mot det extremt mjuka och det extremt hårda hållet. Grupper som The Who tröskade på i den eklektiska mittfåran men utan att bli ointressanta.
Några år in på 70-talet kom dock den progressiva rocken (som egentligen var en icke avbruten förlängning av den psykedeliska musiken) att bli allt mer dominerande och band som Yes kunde triumferande påpeka att vanligt folk minsann gillade dem eftersom de låg högt på listorna i många länder, tillsamman med Genesis och Jethro Tull. Även denna period fick ett brått slut med den gryende pubrocken och den påföljande mer aggressiva punkrocken. Efter några år splittrades även punken i allt från New romantic till Hardcore, beroende på vilken de av skalan man föredrog.
Rocken kom dock även efter den tillbaka-till-rötternna-aktiga punken att på ett mer stillsamt vis åter experimentera, även om denna period av många blivit rätt hånad. Jag syftar givetvis på 80-talets synthindränkta rock. Det är sant att även de progressiva banden på 70-talet hade flitigt med både orgel och synth men dessa instrument dominerade faktiskt inte så starkt i helhetsljudet om man jämför med 80-talet. Nyare akter som Tom Petty och Dire Straits började efter några år få in mer och mer synthar i soundet och det gällde även flertalet äldre akter vilket gav blandade resultat. Men trots allt så hade man ändå ambitionen att göra något nytt och att modernisera rocken.
Detta tog slut 1989, ett för övrigt lysande rockår. Det var nämligen detta år som alla äldre akter nästan mangrant kom in i en andra, för att inte säga tredje, andning. Nästan alla betydande namn som ännu levde och deras yngre efterträdare släppte plattor som i sämsta fall var goda, i bästa fall lysande: Paul McCartney, Rolling Stones, Bob Dylan, Neil Young, Tom Petty, Elvis Costello och många därtill. Mången rocker som lidit sig genom 80-talet drog kanske en lättnadens suck och utropade: rocken är tillbaka! Och den var den ju med besked. Men samtidigt föll den samman som Berlinmuren i rent kreativ mening. Jag är den förste att skriva under på att ovannämnda artister gjorde sagolika album detta år och det är nästan anmärkningsvärt vilken energi de mangrant uppvisade det där året. I ett avseende var de oerhört kreativa. Men ur ett annat perspektiv var det här det tog slut. Experimenterandet med synthar och annat var över och man sneglade tillbaka mot 70-talets varmare och mer organiska sound. Vilket i grunden innebar att man slutade utvecklas.
Det var visserligen inte riktigt slut där. Dansrockakter som Primal Scream, Happy Mondays och Jesus Jones gjorde ett försök att rädda rocken från denna återvändsgränd men även denna period slutade i splittring mellan akter som antingen bara spelade rock (Britpop-banden) eller band som bara spelade dansmusik (Big Beat). Därefter väntade de än mer radikala traditionalisterna runt hörnet i och med det sena 90-talets garagevåg då man rentav sneglade tillbaka ända till 60-talet. Sedan kom 00-talet då flera rockband närmast excellerade i att medvetet låta som band från äldre perioder. Så i mina ögon var rocken vid det laget stendöd även om liket rörde på sig. Det gjordes ännu spännande musik men inte bland de bredbenta jeansmännen med gitarrer.
onsdag 31 december 2014
Frustration
Årets sista inlägg under 2014 kommer i ärlighetens namn att handla om frustation i samband med tävlingar och om utsikterna inför 2015.
Igår deltog hela Rootmoset i årets sista tävling på trevliga Creperiet. Ett klassiskt team hade satt ihop frågorna och det blev eklektiskt och trevligt. Undertecknad var dock inte helt till sin fördel på grund av en kombination av infektion i vänster öga, magsmärtor samt extrem trötthet efter ett litet restaurangbesök kvällen innan.
I början av kvällen noterade jag att ett av de mest fruktade konkurrerande lagen hade uteblivit från tävlingen. Jag skrev på Facebook skämtsamt till en av lagmedlemmarna att vi därmed kanske hade en rimlig chans att vinna kvällens tävling. Dock blev min glädje kort eftersom det andra fruktade laget var på plats. Jag konstaterade för mig själv att vinnaren därmed var klar och så kom det också att bli. Vi i Rootmoset har sannerligen ryckt upp oss under senare år men detta hjälper inte helt och hållet då man möter lag som är så pass taggade så att man lika gärna kan hissa vit flagg direkt då man ser att de deltar. Det här innebär för min del en hel del frustration men man får kämpa på och göra det bästa av situationen.
Vi var nöjda med att vi satt gamlingar som Bo Diddley och Johnny Winter (som ändå kan vara luriga) men även en hel del nya grupper och artister. Dock famlade vi helt i mörker när det spelades hip hop. Tävlingen blev ändå rolig och ett tag ledde vi men vi blev i slutändan ändå omkörda av våra omänskligt kunniga medtävlare och slutställningen blev 103 för vinnaren och 99 för oss. Dock ledde vi vid det laget stort över övriga lag, varav flera tunga gisspersonligheter. Men en andraplats svider som sagt alltid. Dock ser jag med tillförsikt fram emot 2015 där årets höjdpunkt kommer tidigt i och med Mellangiss 7 februari. Hoppas dock på många andra roliga händelser under året och att vi i Rootmoset får tillfälle att glänsa (läs: vinna)i alla fall någon tävling.
Igår deltog hela Rootmoset i årets sista tävling på trevliga Creperiet. Ett klassiskt team hade satt ihop frågorna och det blev eklektiskt och trevligt. Undertecknad var dock inte helt till sin fördel på grund av en kombination av infektion i vänster öga, magsmärtor samt extrem trötthet efter ett litet restaurangbesök kvällen innan.
I början av kvällen noterade jag att ett av de mest fruktade konkurrerande lagen hade uteblivit från tävlingen. Jag skrev på Facebook skämtsamt till en av lagmedlemmarna att vi därmed kanske hade en rimlig chans att vinna kvällens tävling. Dock blev min glädje kort eftersom det andra fruktade laget var på plats. Jag konstaterade för mig själv att vinnaren därmed var klar och så kom det också att bli. Vi i Rootmoset har sannerligen ryckt upp oss under senare år men detta hjälper inte helt och hållet då man möter lag som är så pass taggade så att man lika gärna kan hissa vit flagg direkt då man ser att de deltar. Det här innebär för min del en hel del frustration men man får kämpa på och göra det bästa av situationen.
Vi var nöjda med att vi satt gamlingar som Bo Diddley och Johnny Winter (som ändå kan vara luriga) men även en hel del nya grupper och artister. Dock famlade vi helt i mörker när det spelades hip hop. Tävlingen blev ändå rolig och ett tag ledde vi men vi blev i slutändan ändå omkörda av våra omänskligt kunniga medtävlare och slutställningen blev 103 för vinnaren och 99 för oss. Dock ledde vi vid det laget stort över övriga lag, varav flera tunga gisspersonligheter. Men en andraplats svider som sagt alltid. Dock ser jag med tillförsikt fram emot 2015 där årets höjdpunkt kommer tidigt i och med Mellangiss 7 februari. Hoppas dock på många andra roliga händelser under året och att vi i Rootmoset får tillfälle att glänsa (läs: vinna)i alla fall någon tävling.
söndag 21 december 2014
Rootmosets favoriter 2014
Vi vet att vår trogna läsekrets (om vi har någon) har väntat så här kommer Rootmosets favoriter 2014. Först ut är Tomas och därefter undertecknad.
Årets bästa 2014
Lykke Li – I never learn
Den nya depp-Popen är gjord av en svenska, Lykkes tredje är en uppgörelse om att bli lämnad och brustna förhållanden. Inget lyckopiller med andra ord men en av årets starkaste skivor.
MØ – No Mythologies to Follow
En av de skivor som jag har lyssnat mest på under året känns given på listan, Danska Marie har gjort en lysande elektropop-platta med klara Lana Del Ray-vibbar.
Mourn – Mourn Den skiva som jag har lyssnat mest på den senaste månaden är spanska Mourn, bandet ska inte blandas ihop med ett Metal band från England, Jazz Rodríguez Bueno och Carla Pérez Vas har skapat en mycket intressant debut med influenser av Sonic Youth, PJ Harvey och annan 90-tals rock, med en snittålder på ca. 18 gör att man har översende med dom ibland något enkla låttexterna, rockens framtid har presenterat sig.
The Rural Alberta Advantage – Mended With Gold
Upptäckte bandet på förra skivan och Rural har återigen gjort en popfavorit.
Honeyblood – Honeyblood Ännu några debutanter som gjorde bra ifrån sig, en skramlig platta med 90-tals vibbar.
Även dessa gjorde bra ifrån sig och är värda att kolla upp.
Lana Del Ray – Ultraviolence
Kraven på Lana är nu väldigt höga men årets skiva räcker inte riktig till för att bli topp 5.
Sharon Van Etten – Are we there
En platta som föll på målsnöret.
Pixies – Indie Cindy
Efter par lyssningar till så kan jag konstatera att den inte är så medelmåttig som jag tycket först, hela plattan är helt ok men några riktigt dåliga låtar drar ner betyget.
I all ödmjukhet vet jag inte om jag i grunden vill utnämna några ”bästa” album för 2014 men det här är i alla fall vad jag har lyssnat på. Jag erkänner att det gnager lite i mig att jag känner mig som en uppdaterad gubbrockare då jag har med två gamla nittiotalsfigurer som släppt soloplattor. Det är ju sådant man själv har skämtat rått om då man läst Rolling Stones listor där plattor med Dylan, McCartney, Fogerty och Rolling Stones ideligen bara ”råkat” hamna i topp... men här är i alla fall vad jag lyssnat mest på.
Album
Stephen Malkmus – Wig out at Jagbags
Mitt ena gubbrocksval är den gamle Pavements-snubben som varit solo i många år. I ärlighetens namn har jag just ingen koll på Pavements som för mig mest är ”det där bandet som Blur jämt pratade om när de sedan började lämna Britpopen”. Lyssnade i alla fall på denna flitigt och det är en rad collegerockaktiga låtar som på inget vis är originella men som sitter som smäck i de flesta fall. Bara en inledande rad som ”This is for you, grandpa” tar ju vem som helst med storm.
War on Drugs – Lost in the Dream
Skämten florerade friskt i mina kretsar om den här plattan som man bland annat kallade ”indie-Dire Straits”, eller ”hipster-Springsteen”, med mera. Det är grunden en rätt vanlig amerikansk rock men oerhört utdragen och trippad. Låtarna mal liksom bara på och det är väldigt hallucinatoriskt på ett vis som får titeln på skivan att verka bättre vald än någonsin. Bra att somna till. I positiv mening.
Rebecca & Fiona – Beauty is Pain
Technoduon släpper sin andra platta och gräver i mångt och mycket där de står men med starkare låtar (inte minst ”Holler”, som Tomas har som en av sina favoriter). Såg dem även göra ett bejublat framträdande på Way out West i somras och fick bevisat för mig hur oerhört mycket starkare låtarna ofta blev live med ett tryck som nästan fick taket att lyfta, som floskeln lyder.
Damon Albarn – Everyday Robots
Mitt andra gubbrockiga val är den soloplatta som Damon Albarn släppt. Nu har han väl för all del varit inblandad i en rad projekt som i mångt och mycket är hans hjärtebarn men här figurerar han under sitt eget namn och inget annat. Plattan är tydligen väldigt inåtblickande men man begriper inte alla referenser om man nu inte är löjligt förtrogen med mannens biografi. Hur som haver är det ett antal lugna och nästan meditativa låtar, med vissa undantag. Mitt sommarsoundtrack 2014.
Caribou – Our love
Första gången jag hörde plattan på en fest frågade jag personen som slängt på musiken om det var James Blake. Något i den vägen låter det ju bitvis så soundet har ändrats lite sedan förra plattan. Stundtals kommer man även tänka på de besläktade Hot Chip. Allt som allt ett antal starka danslåtar och mitt höstsoundtrack 2014 (det blev ju aldrig vinter).
Singlar
I mitt val av singlar är jag kraftig inspirerad av konsertupplevelser, men inte alltid. Här är de enskilda låtar jag lyssnat mest på i alla fall.
Style of Eye – Kids
Denna singel släpptes egentligen 10 december 2013 men då den inte hann göra mycket intryck 2013 så tar jag med den här. En cool samtidskommentar och ett bevis på att svensk elektronisk musik lever och frodas.
Say Lou Lou – Games for Girls
Även här cool technolåt inspelad med norrmannen Lindström. Såg SLL göra den live på Popaganda då den var helt färsk och den satt ganska direkt.
Janelle Monae – Electric Lady
Ännu en artist som jag avnjöt live med en fantastisk spelning 2014. Denna låt hade jag dock lyssnat friskt på innan dess och det är bara sån där cool klubbmusik av ett slag jag inte alltid lyssnar på. Hon är väl en slags indie-Beyoncé, vad vet jag?
Tove Lo – Habits
Nytt stjärnskott som gör kvalitativ dansmusik. Det är väl allt jag har att säga.
Icona Pop – Get Lost
Icona kör vidare med sin patenterade formel. Jag råkade vara med då man spelade in video till denna. Ännu en sån där låt med temat ”allt är möjligt och nu släpper vi loss i 180 knutar”. Det funkar.
Årets bästa 2014
Lykke Li – I never learn
Den nya depp-Popen är gjord av en svenska, Lykkes tredje är en uppgörelse om att bli lämnad och brustna förhållanden. Inget lyckopiller med andra ord men en av årets starkaste skivor.
MØ – No Mythologies to Follow
En av de skivor som jag har lyssnat mest på under året känns given på listan, Danska Marie har gjort en lysande elektropop-platta med klara Lana Del Ray-vibbar.
Mourn – Mourn Den skiva som jag har lyssnat mest på den senaste månaden är spanska Mourn, bandet ska inte blandas ihop med ett Metal band från England, Jazz Rodríguez Bueno och Carla Pérez Vas har skapat en mycket intressant debut med influenser av Sonic Youth, PJ Harvey och annan 90-tals rock, med en snittålder på ca. 18 gör att man har översende med dom ibland något enkla låttexterna, rockens framtid har presenterat sig.
The Rural Alberta Advantage – Mended With Gold
Upptäckte bandet på förra skivan och Rural har återigen gjort en popfavorit.
Honeyblood – Honeyblood Ännu några debutanter som gjorde bra ifrån sig, en skramlig platta med 90-tals vibbar.
Även dessa gjorde bra ifrån sig och är värda att kolla upp.
Lana Del Ray – Ultraviolence
Kraven på Lana är nu väldigt höga men årets skiva räcker inte riktig till för att bli topp 5.
Sharon Van Etten – Are we there
En platta som föll på målsnöret.
Pixies – Indie Cindy
Efter par lyssningar till så kan jag konstatera att den inte är så medelmåttig som jag tycket först, hela plattan är helt ok men några riktigt dåliga låtar drar ner betyget.
I all ödmjukhet vet jag inte om jag i grunden vill utnämna några ”bästa” album för 2014 men det här är i alla fall vad jag har lyssnat på. Jag erkänner att det gnager lite i mig att jag känner mig som en uppdaterad gubbrockare då jag har med två gamla nittiotalsfigurer som släppt soloplattor. Det är ju sådant man själv har skämtat rått om då man läst Rolling Stones listor där plattor med Dylan, McCartney, Fogerty och Rolling Stones ideligen bara ”råkat” hamna i topp... men här är i alla fall vad jag lyssnat mest på.
Album
Stephen Malkmus – Wig out at Jagbags
Mitt ena gubbrocksval är den gamle Pavements-snubben som varit solo i många år. I ärlighetens namn har jag just ingen koll på Pavements som för mig mest är ”det där bandet som Blur jämt pratade om när de sedan började lämna Britpopen”. Lyssnade i alla fall på denna flitigt och det är en rad collegerockaktiga låtar som på inget vis är originella men som sitter som smäck i de flesta fall. Bara en inledande rad som ”This is for you, grandpa” tar ju vem som helst med storm.
War on Drugs – Lost in the Dream
Skämten florerade friskt i mina kretsar om den här plattan som man bland annat kallade ”indie-Dire Straits”, eller ”hipster-Springsteen”, med mera. Det är grunden en rätt vanlig amerikansk rock men oerhört utdragen och trippad. Låtarna mal liksom bara på och det är väldigt hallucinatoriskt på ett vis som får titeln på skivan att verka bättre vald än någonsin. Bra att somna till. I positiv mening.
Rebecca & Fiona – Beauty is Pain
Technoduon släpper sin andra platta och gräver i mångt och mycket där de står men med starkare låtar (inte minst ”Holler”, som Tomas har som en av sina favoriter). Såg dem även göra ett bejublat framträdande på Way out West i somras och fick bevisat för mig hur oerhört mycket starkare låtarna ofta blev live med ett tryck som nästan fick taket att lyfta, som floskeln lyder.
Damon Albarn – Everyday Robots
Mitt andra gubbrockiga val är den soloplatta som Damon Albarn släppt. Nu har han väl för all del varit inblandad i en rad projekt som i mångt och mycket är hans hjärtebarn men här figurerar han under sitt eget namn och inget annat. Plattan är tydligen väldigt inåtblickande men man begriper inte alla referenser om man nu inte är löjligt förtrogen med mannens biografi. Hur som haver är det ett antal lugna och nästan meditativa låtar, med vissa undantag. Mitt sommarsoundtrack 2014.
Caribou – Our love
Första gången jag hörde plattan på en fest frågade jag personen som slängt på musiken om det var James Blake. Något i den vägen låter det ju bitvis så soundet har ändrats lite sedan förra plattan. Stundtals kommer man även tänka på de besläktade Hot Chip. Allt som allt ett antal starka danslåtar och mitt höstsoundtrack 2014 (det blev ju aldrig vinter).
Singlar
I mitt val av singlar är jag kraftig inspirerad av konsertupplevelser, men inte alltid. Här är de enskilda låtar jag lyssnat mest på i alla fall.
Style of Eye – Kids
Denna singel släpptes egentligen 10 december 2013 men då den inte hann göra mycket intryck 2013 så tar jag med den här. En cool samtidskommentar och ett bevis på att svensk elektronisk musik lever och frodas.
Say Lou Lou – Games for Girls
Även här cool technolåt inspelad med norrmannen Lindström. Såg SLL göra den live på Popaganda då den var helt färsk och den satt ganska direkt.
Janelle Monae – Electric Lady
Ännu en artist som jag avnjöt live med en fantastisk spelning 2014. Denna låt hade jag dock lyssnat friskt på innan dess och det är bara sån där cool klubbmusik av ett slag jag inte alltid lyssnar på. Hon är väl en slags indie-Beyoncé, vad vet jag?
Tove Lo – Habits
Nytt stjärnskott som gör kvalitativ dansmusik. Det är väl allt jag har att säga.
Icona Pop – Get Lost
Icona kör vidare med sin patenterade formel. Jag råkade vara med då man spelade in video till denna. Ännu en sån där låt med temat ”allt är möjligt och nu släpper vi loss i 180 knutar”. Det funkar.
måndag 15 december 2014
Total nostalgi
Undertecknad störtade mitt i julstressen upp till Stockholm för att, min vana trogen, se Front 242. Det är nu nästan tre år sedan (februari 2012) jag och min syster såg dem på Dieselverkstaden i Sickla där de betade igenom ett vanvettigt energiskt men djupt nostalgiskt set innan de sedan tog en paus på några år. De är nu åter ute och turnerar och hade väl inför denna spelningen inga högre förväntningar än att få en fet repris och många gamla klassiker. Platsen denna gång var Debaser på Medborgarplatsen där jag inte satt min fot tidigare. Det var dock synnerligen lätt att hitta dit när man väl kommit till Medborgarplatsen (minns ju ännu hur jag i snöstorm förtvivlat sprang och letade efter det klassiska Debaser vid Slussen).
Man hade ett förband vid man Severe Illusion men eftersom jag var svårt hungrig vid ankomsten passade jag på att äta medan förbandet klev på och hörde rätt väl ut till restaurangen hur de lät. Hann därefter se merparten av deras spelning som bara pågick i 40 minuter. De hade väl ett något eget sound men det var ändå ett vanlig mix av brötig sång, mycket percussion och diverse slagord projicerade på filmdukar bakom bandet.
Front 242 gick därefter på 21.33 och körde i närmare 90 minuter. Man hade svarta masker på sig då man gjorde entré vilket fick mig att tänka på Klinik men dessa åkte sedan av. Jean-Luc och Codenys behöll glasögonen på hela spelningen men Richard 23 kastade sina efter någon låt. Setet var bra men kanske lite fantasilöst då man mest matade megaklassiker. Dock var det förstås en hel del ungdomar där som troligen hade en trevlig stund på så vis. Man öppnade med "Moldavia" och körde sedan "Body to Body" som de sista åren verkar ha haft en konstant plats som låt nummer två i setet. Enda gången setet dippade var faktiskt när man kör de två sömnpillren från "nyaste" plattan "Pulse" (2003) och den i studioversion osläppta "Loud". Mitt intryck var att publiken artigt mest stod och väntade av låtarna. I alla fall gjorde jag det. Men sedan ångade man på bra och avslutade som så ofta med "Punich your Machine". Ja, det var kort och inget nytt. Kanske var de lite mer energiska sist jag såg dem men så har de hunnit bli lite äldre också. Det var dock energi så det räckte och jag fick hård och kvalitativ synthnostalgi så det räckte och nöjd var jag då jag i sann synth'n'roll-anda lämnade lokalen med sikten på sängen vid sådär 23.05.
Följande låtar körde Front 242 på Debaser Medis 14 december 2014.
Moldavia
Body to Body
No Shuffle
7Rain
Together
Take one
Headhunter
Loud
Quite unusual
U-men
Until Death us do part
Commando Remix
Religion
Im rhytmus bleiben
Funkhadafi
Welcome to Paradise
Kampfbereit
Punish your Machine
Man hade ett förband vid man Severe Illusion men eftersom jag var svårt hungrig vid ankomsten passade jag på att äta medan förbandet klev på och hörde rätt väl ut till restaurangen hur de lät. Hann därefter se merparten av deras spelning som bara pågick i 40 minuter. De hade väl ett något eget sound men det var ändå ett vanlig mix av brötig sång, mycket percussion och diverse slagord projicerade på filmdukar bakom bandet.
Front 242 gick därefter på 21.33 och körde i närmare 90 minuter. Man hade svarta masker på sig då man gjorde entré vilket fick mig att tänka på Klinik men dessa åkte sedan av. Jean-Luc och Codenys behöll glasögonen på hela spelningen men Richard 23 kastade sina efter någon låt. Setet var bra men kanske lite fantasilöst då man mest matade megaklassiker. Dock var det förstås en hel del ungdomar där som troligen hade en trevlig stund på så vis. Man öppnade med "Moldavia" och körde sedan "Body to Body" som de sista åren verkar ha haft en konstant plats som låt nummer två i setet. Enda gången setet dippade var faktiskt när man kör de två sömnpillren från "nyaste" plattan "Pulse" (2003) och den i studioversion osläppta "Loud". Mitt intryck var att publiken artigt mest stod och väntade av låtarna. I alla fall gjorde jag det. Men sedan ångade man på bra och avslutade som så ofta med "Punich your Machine". Ja, det var kort och inget nytt. Kanske var de lite mer energiska sist jag såg dem men så har de hunnit bli lite äldre också. Det var dock energi så det räckte och jag fick hård och kvalitativ synthnostalgi så det räckte och nöjd var jag då jag i sann synth'n'roll-anda lämnade lokalen med sikten på sängen vid sådär 23.05.
Följande låtar körde Front 242 på Debaser Medis 14 december 2014.
Moldavia
Body to Body
No Shuffle
7Rain
Together
Take one
Headhunter
Loud
Quite unusual
U-men
Until Death us do part
Commando Remix
Religion
Im rhytmus bleiben
Funkhadafi
Welcome to Paradise
Kampfbereit
Punish your Machine
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)