Vi vet att vår trogna läsekrets (om vi har någon) har väntat så här kommer Rootmosets favoriter 2014. Först ut är Tomas och därefter undertecknad.
Årets bästa 2014
Lykke Li – I never learn
Den nya depp-Popen är gjord av en svenska, Lykkes tredje är en uppgörelse om att bli lämnad och brustna förhållanden. Inget lyckopiller med andra ord men en av årets starkaste skivor.
MØ – No Mythologies to Follow
En av de skivor som jag har lyssnat mest på under året känns given på listan, Danska Marie har gjort en lysande elektropop-platta med klara Lana Del Ray-vibbar.
Mourn – Mourn
Den skiva som jag har lyssnat mest på den senaste månaden är spanska Mourn, bandet ska inte blandas ihop med ett Metal band från England, Jazz Rodríguez Bueno och Carla Pérez Vas har skapat en mycket intressant debut med influenser av Sonic Youth, PJ Harvey och annan 90-tals rock, med en snittålder på ca. 18 gör att man har översende med dom ibland något enkla låttexterna, rockens framtid har presenterat sig.
The Rural Alberta Advantage – Mended With Gold
Upptäckte bandet på förra skivan och Rural har återigen gjort en popfavorit.
Honeyblood – Honeyblood
Ännu några debutanter som gjorde bra ifrån sig, en skramlig platta med 90-tals vibbar.
Även dessa gjorde bra ifrån sig och är värda att kolla upp.
Lana Del Ray – Ultraviolence
Kraven på Lana är nu väldigt höga men årets skiva räcker inte riktig till för att bli topp 5.
Sharon Van Etten – Are we there
En platta som föll på målsnöret.
Pixies – Indie Cindy
Efter par lyssningar till så kan jag konstatera att den inte är så medelmåttig som jag tycket först, hela plattan är helt ok men några riktigt dåliga låtar drar ner betyget.
I all ödmjukhet vet jag inte om jag i grunden vill utnämna några ”bästa” album för 2014 men det här är i alla fall vad jag har lyssnat på. Jag erkänner att det gnager lite i mig att jag känner mig som en uppdaterad gubbrockare då jag har med två gamla nittiotalsfigurer som släppt soloplattor. Det är ju sådant man själv har skämtat rått om då man läst Rolling Stones listor där plattor med Dylan, McCartney, Fogerty och Rolling Stones ideligen bara ”råkat” hamna i topp... men här är i alla fall vad jag lyssnat mest på.
Album
Stephen Malkmus – Wig out at Jagbags
Mitt ena gubbrocksval är den gamle Pavements-snubben som varit solo i många år. I ärlighetens namn har jag just ingen koll på Pavements som för mig mest är ”det där bandet som Blur jämt pratade om när de sedan började lämna Britpopen”. Lyssnade i alla fall på denna flitigt och det är en rad collegerockaktiga låtar som på inget vis är originella men som sitter som smäck i de flesta fall. Bara en inledande rad som ”This is for you, grandpa” tar ju vem som helst med storm.
War on Drugs – Lost in the Dream
Skämten florerade friskt i mina kretsar om den här plattan som man bland annat kallade ”indie-Dire Straits”, eller ”hipster-Springsteen”, med mera. Det är grunden en rätt vanlig amerikansk rock men oerhört utdragen och trippad. Låtarna mal liksom bara på och det är väldigt hallucinatoriskt på ett vis som får titeln på skivan att verka bättre vald än någonsin. Bra att somna till. I positiv mening.
Rebecca & Fiona – Beauty is Pain
Technoduon släpper sin andra platta och gräver i mångt och mycket där de står men med starkare låtar (inte minst ”Holler”, som Tomas har som en av sina favoriter). Såg dem även göra ett bejublat framträdande på Way out West i somras och fick bevisat för mig hur oerhört mycket starkare låtarna ofta blev live med ett tryck som nästan fick taket att lyfta, som floskeln lyder.
Damon Albarn – Everyday Robots
Mitt andra gubbrockiga val är den soloplatta som Damon Albarn släppt. Nu har han väl för all del varit inblandad i en rad projekt som i mångt och mycket är hans hjärtebarn men här figurerar han under sitt eget namn och inget annat. Plattan är tydligen väldigt inåtblickande men man begriper inte alla referenser om man nu inte är löjligt förtrogen med mannens biografi. Hur som haver är det ett antal lugna och nästan meditativa låtar, med vissa undantag. Mitt sommarsoundtrack 2014.
Caribou – Our love
Första gången jag hörde plattan på en fest frågade jag personen som slängt på musiken om det var James Blake. Något i den vägen låter det ju bitvis så soundet har ändrats lite sedan förra plattan. Stundtals kommer man även tänka på de besläktade Hot Chip. Allt som allt ett antal starka danslåtar och mitt höstsoundtrack 2014 (det blev ju aldrig vinter).
Singlar
I mitt val av singlar är jag kraftig inspirerad av konsertupplevelser, men inte alltid. Här är de enskilda låtar jag lyssnat mest på i alla fall.
Style of Eye – Kids
Denna singel släpptes egentligen 10 december 2013 men då den inte hann göra mycket intryck 2013 så tar jag med den här. En cool samtidskommentar och ett bevis på att svensk elektronisk musik lever och frodas.
Say Lou Lou – Games for Girls
Även här cool technolåt inspelad med norrmannen Lindström. Såg SLL göra den live på Popaganda då den var helt färsk och den satt ganska direkt.
Janelle Monae – Electric Lady
Ännu en artist som jag avnjöt live med en fantastisk spelning 2014. Denna låt hade jag dock lyssnat friskt på innan dess och det är bara sån där cool klubbmusik av ett slag jag inte alltid lyssnar på. Hon är väl en slags indie-Beyoncé, vad vet jag?
Tove Lo – Habits
Nytt stjärnskott som gör kvalitativ dansmusik. Det är väl allt jag har att säga.
Icona Pop – Get Lost
Icona kör vidare med sin patenterade formel. Jag råkade vara med då man spelade in video till denna. Ännu en sån där låt med temat ”allt är möjligt och nu släpper vi loss i 180 knutar”. Det funkar.
söndag 21 december 2014
måndag 15 december 2014
Total nostalgi
Undertecknad störtade mitt i julstressen upp till Stockholm för att, min vana trogen, se Front 242. Det är nu nästan tre år sedan (februari 2012) jag och min syster såg dem på Dieselverkstaden i Sickla där de betade igenom ett vanvettigt energiskt men djupt nostalgiskt set innan de sedan tog en paus på några år. De är nu åter ute och turnerar och hade väl inför denna spelningen inga högre förväntningar än att få en fet repris och många gamla klassiker. Platsen denna gång var Debaser på Medborgarplatsen där jag inte satt min fot tidigare. Det var dock synnerligen lätt att hitta dit när man väl kommit till Medborgarplatsen (minns ju ännu hur jag i snöstorm förtvivlat sprang och letade efter det klassiska Debaser vid Slussen).
Man hade ett förband vid man Severe Illusion men eftersom jag var svårt hungrig vid ankomsten passade jag på att äta medan förbandet klev på och hörde rätt väl ut till restaurangen hur de lät. Hann därefter se merparten av deras spelning som bara pågick i 40 minuter. De hade väl ett något eget sound men det var ändå ett vanlig mix av brötig sång, mycket percussion och diverse slagord projicerade på filmdukar bakom bandet.
Front 242 gick därefter på 21.33 och körde i närmare 90 minuter. Man hade svarta masker på sig då man gjorde entré vilket fick mig att tänka på Klinik men dessa åkte sedan av. Jean-Luc och Codenys behöll glasögonen på hela spelningen men Richard 23 kastade sina efter någon låt. Setet var bra men kanske lite fantasilöst då man mest matade megaklassiker. Dock var det förstås en hel del ungdomar där som troligen hade en trevlig stund på så vis. Man öppnade med "Moldavia" och körde sedan "Body to Body" som de sista åren verkar ha haft en konstant plats som låt nummer två i setet. Enda gången setet dippade var faktiskt när man kör de två sömnpillren från "nyaste" plattan "Pulse" (2003) och den i studioversion osläppta "Loud". Mitt intryck var att publiken artigt mest stod och väntade av låtarna. I alla fall gjorde jag det. Men sedan ångade man på bra och avslutade som så ofta med "Punich your Machine". Ja, det var kort och inget nytt. Kanske var de lite mer energiska sist jag såg dem men så har de hunnit bli lite äldre också. Det var dock energi så det räckte och jag fick hård och kvalitativ synthnostalgi så det räckte och nöjd var jag då jag i sann synth'n'roll-anda lämnade lokalen med sikten på sängen vid sådär 23.05.
Följande låtar körde Front 242 på Debaser Medis 14 december 2014.
Moldavia
Body to Body
No Shuffle
7Rain
Together
Take one
Headhunter
Loud
Quite unusual
U-men
Until Death us do part
Commando Remix
Religion
Im rhytmus bleiben
Funkhadafi
Welcome to Paradise
Kampfbereit
Punish your Machine
Man hade ett förband vid man Severe Illusion men eftersom jag var svårt hungrig vid ankomsten passade jag på att äta medan förbandet klev på och hörde rätt väl ut till restaurangen hur de lät. Hann därefter se merparten av deras spelning som bara pågick i 40 minuter. De hade väl ett något eget sound men det var ändå ett vanlig mix av brötig sång, mycket percussion och diverse slagord projicerade på filmdukar bakom bandet.
Front 242 gick därefter på 21.33 och körde i närmare 90 minuter. Man hade svarta masker på sig då man gjorde entré vilket fick mig att tänka på Klinik men dessa åkte sedan av. Jean-Luc och Codenys behöll glasögonen på hela spelningen men Richard 23 kastade sina efter någon låt. Setet var bra men kanske lite fantasilöst då man mest matade megaklassiker. Dock var det förstås en hel del ungdomar där som troligen hade en trevlig stund på så vis. Man öppnade med "Moldavia" och körde sedan "Body to Body" som de sista åren verkar ha haft en konstant plats som låt nummer två i setet. Enda gången setet dippade var faktiskt när man kör de två sömnpillren från "nyaste" plattan "Pulse" (2003) och den i studioversion osläppta "Loud". Mitt intryck var att publiken artigt mest stod och väntade av låtarna. I alla fall gjorde jag det. Men sedan ångade man på bra och avslutade som så ofta med "Punich your Machine". Ja, det var kort och inget nytt. Kanske var de lite mer energiska sist jag såg dem men så har de hunnit bli lite äldre också. Det var dock energi så det räckte och jag fick hård och kvalitativ synthnostalgi så det räckte och nöjd var jag då jag i sann synth'n'roll-anda lämnade lokalen med sikten på sängen vid sådär 23.05.
Följande låtar körde Front 242 på Debaser Medis 14 december 2014.
Moldavia
Body to Body
No Shuffle
7Rain
Together
Take one
Headhunter
Loud
Quite unusual
U-men
Until Death us do part
Commando Remix
Religion
Im rhytmus bleiben
Funkhadafi
Welcome to Paradise
Kampfbereit
Punish your Machine
söndag 30 november 2014
Album i backspegeln (1954 - 59)
Eftersom jag bedriver ett tämligen hemligt träningsläger så har det blivit en hel del lyssnande även på äldre grejer och det kan kanske vara roligt för läsare att veta vad jag, Robert, lyssnat på från olika perioder. Om man pratar om album så är det ju för min del rätt tunnsått under 50-talet, delvis för att LP:n lanserades först 1948 men även för att det inte fanns så många helgjutna plattor från decenniet. Även när man bläddrar i "1001 plattor..." så finner man album från 50-talet som nog kommit med mer på artistens/gruppens rykte än för att det är särskilt bra från början till slut. Inom den gryende rocken var det ju vanligt att man slängde in ett par megahits och resten snodde man snabbt ihop som avsiktlig utfyllnad. Tänkte nedan presentera tio plattor från decenniet som betyder mycket för mig.
Dinah Washington – Dinah Jams (1954)
Först ut är en liveplatta med Dinah Washington, inspelad 15 augusti 1954. Utmärkta sångerskan Washington är här bara del i en ensemble bestående av bland andra Clifford Brown (trumpet), Junior Mance (piano) och Max Roach (trummor) där man verkligen tänjer ut vad som mestadels är standardlåtar. En fröjdefull konsertupplevelse.
Ali Akbar Khan – Music of India (1955)
Ännu en liveplatta, inspelad 18 april 1955. Skivbolaget ville presentera musik från Indien och hade först tänkt sig att mästaren själv, Ravi Shankar, skulle exekvera ett antal stycken. Som det nu var hade Shankar rejäla problem i sitt äktenskap och ville inte sabotera relationen ytterligare genom att kvista iväg till USA så han övertalade sin svåger. Detta blev det första album med indisk musik som släpptes i väst. Krävande men väl värt en lyssning.
Erroll Garner – Concert by the Sea (1955)
Mer live i form av en mycket känd konsert med pianomästaren Erroll Garner inspelad på den ort som senare blev Clint Eastwoods hemort, 19 september 1955. Garner kör ett antal standards jämte egna låtar och gör det med stor inlevelse. Man kan under konsertens gång ofta höra hans karaktäristiska gnolande, en omedveten ovana han delade med nästa artist på min lista...
Glenn Gould – Bach: The Goldberg Variations (1956)
...nämligen underbarnet Glenn Gould. Denne hade vid två tillfällen, 10 och 16 juni 1955, spelat in Bachs Goldbergvariatioer, ursprungligen menade som skalövningar för en av Bachs elever som hade sömnproblem. Den unge Gould tog sig an verket med stor inlevelse och efter att det utgavs i januari 1956 blev det en av 50-talets mest kända och även bästsäljande klassiska inspelningar. För allmänheten mest känt som bakgrundsmusik då Hannibal Lecter slaktar två fångvaktare i "När lammen tystnar".
Frank Sinatra – Song for Swingin' lovers (1956)
I mars 1956 släpptes ytterligare en av de album där Sinatra samarbetade med den geniale arrangören Nelson Riddle, tidigare mest känd för att arrangerat flera av Nat King Coles största skivframgångar ("Mona Lisa", "Unforgettable"). Sinatra hade till en början varit tveksam men nu hade duon fått upp ångan rejält. På denna tematiska platta presenteras en rad swinglåtar som Sinatra till synes lekande lätt avverkar.
Thelonius Monk – Brilliant Corners (1957)
Den originelle pianisten Thelonius Monk släppte under 50-talet ett antal betydande album såsom "Monk's Music" (1957) och "Thelonius Himself" (1959) men kanske är detta ett av hans mer kända från decenniet. Lätt nyskapande en samtidigt inte alltför svårtillgängligt, på en och samma gång.
Frank Sinatra – Sing for Onely the Lonely (1958)
Mycket har skrivits om Sinatras första tematiska platta, 1955 års "In the Wee Small Hours". Denna platta, som kom tre år senare, följer samma tema med sorgsna ballader som ofta utspelar sig i ödsliga barer eller ensamma rum. Jag föredrar den för att jag helt enkelt tycker låtvalet är starkare. Särskilt toppar Sinatra i "Angel Eyes" eller Johnny Mercers "One for my baby (and one for the road)". Plattan var även Sinatras personliga favorit bland hans album. Jag kan förstå honom.
Charles Mingus – Mingus Ah Um (1959)
Vad Monk gjorde för pianospelet under decenniet gjorde väl Mingus för basspelet, enkelt uttryckt. Under vad som ofta anses som jazzens bästa år någonsin släppte Mingus denna pärla med spännande kompositioner.
Miles Davis – Kind of Blue (1959)
Känns nästan fånigt att ha med denna men man kan ju inte låta bli. Med en enastående ensemble bestående av Paul Chambers (bas), Jimmy Cobb (trummor), Bill Evans (piano) och Cannonball Adderley och John Coltrane (båda saxofon) spelade Miles in en helgjuten klassiker som idag även fått status som muzak på varuhus men som på sin tid ansågs som spännande stämningsmusik där låtarna liksom trevar sig fram. "So what" är förstås den givna klassikern.
Ornette Coleman – The Shape of Jazz to Come (1959)
Hösten 1959, på väg mot 60-talet, släppte Ornette Coleman den platta som visade vägen för jazzen under 60-talet. Dessvärre innebar det väl även att musiken på sikt inte gick att ta så mycket längre, men det är en annan historia. Lagom svårtillgängligt men långt ifrån så olyssningsbart som alla fördomar om fri jazz gör gällande.
Dinah Washington – Dinah Jams (1954)
Först ut är en liveplatta med Dinah Washington, inspelad 15 augusti 1954. Utmärkta sångerskan Washington är här bara del i en ensemble bestående av bland andra Clifford Brown (trumpet), Junior Mance (piano) och Max Roach (trummor) där man verkligen tänjer ut vad som mestadels är standardlåtar. En fröjdefull konsertupplevelse.
Ali Akbar Khan – Music of India (1955)
Ännu en liveplatta, inspelad 18 april 1955. Skivbolaget ville presentera musik från Indien och hade först tänkt sig att mästaren själv, Ravi Shankar, skulle exekvera ett antal stycken. Som det nu var hade Shankar rejäla problem i sitt äktenskap och ville inte sabotera relationen ytterligare genom att kvista iväg till USA så han övertalade sin svåger. Detta blev det första album med indisk musik som släpptes i väst. Krävande men väl värt en lyssning.
Erroll Garner – Concert by the Sea (1955)
Mer live i form av en mycket känd konsert med pianomästaren Erroll Garner inspelad på den ort som senare blev Clint Eastwoods hemort, 19 september 1955. Garner kör ett antal standards jämte egna låtar och gör det med stor inlevelse. Man kan under konsertens gång ofta höra hans karaktäristiska gnolande, en omedveten ovana han delade med nästa artist på min lista...
Glenn Gould – Bach: The Goldberg Variations (1956)
...nämligen underbarnet Glenn Gould. Denne hade vid två tillfällen, 10 och 16 juni 1955, spelat in Bachs Goldbergvariatioer, ursprungligen menade som skalövningar för en av Bachs elever som hade sömnproblem. Den unge Gould tog sig an verket med stor inlevelse och efter att det utgavs i januari 1956 blev det en av 50-talets mest kända och även bästsäljande klassiska inspelningar. För allmänheten mest känt som bakgrundsmusik då Hannibal Lecter slaktar två fångvaktare i "När lammen tystnar".
Frank Sinatra – Song for Swingin' lovers (1956)
I mars 1956 släpptes ytterligare en av de album där Sinatra samarbetade med den geniale arrangören Nelson Riddle, tidigare mest känd för att arrangerat flera av Nat King Coles största skivframgångar ("Mona Lisa", "Unforgettable"). Sinatra hade till en början varit tveksam men nu hade duon fått upp ångan rejält. På denna tematiska platta presenteras en rad swinglåtar som Sinatra till synes lekande lätt avverkar.
Thelonius Monk – Brilliant Corners (1957)
Den originelle pianisten Thelonius Monk släppte under 50-talet ett antal betydande album såsom "Monk's Music" (1957) och "Thelonius Himself" (1959) men kanske är detta ett av hans mer kända från decenniet. Lätt nyskapande en samtidigt inte alltför svårtillgängligt, på en och samma gång.
Frank Sinatra – Sing for Onely the Lonely (1958)
Mycket har skrivits om Sinatras första tematiska platta, 1955 års "In the Wee Small Hours". Denna platta, som kom tre år senare, följer samma tema med sorgsna ballader som ofta utspelar sig i ödsliga barer eller ensamma rum. Jag föredrar den för att jag helt enkelt tycker låtvalet är starkare. Särskilt toppar Sinatra i "Angel Eyes" eller Johnny Mercers "One for my baby (and one for the road)". Plattan var även Sinatras personliga favorit bland hans album. Jag kan förstå honom.
Charles Mingus – Mingus Ah Um (1959)
Vad Monk gjorde för pianospelet under decenniet gjorde väl Mingus för basspelet, enkelt uttryckt. Under vad som ofta anses som jazzens bästa år någonsin släppte Mingus denna pärla med spännande kompositioner.
Miles Davis – Kind of Blue (1959)
Känns nästan fånigt att ha med denna men man kan ju inte låta bli. Med en enastående ensemble bestående av Paul Chambers (bas), Jimmy Cobb (trummor), Bill Evans (piano) och Cannonball Adderley och John Coltrane (båda saxofon) spelade Miles in en helgjuten klassiker som idag även fått status som muzak på varuhus men som på sin tid ansågs som spännande stämningsmusik där låtarna liksom trevar sig fram. "So what" är förstås den givna klassikern.
Ornette Coleman – The Shape of Jazz to Come (1959)
Hösten 1959, på väg mot 60-talet, släppte Ornette Coleman den platta som visade vägen för jazzen under 60-talet. Dessvärre innebar det väl även att musiken på sikt inte gick att ta så mycket längre, men det är en annan historia. Lagom svårtillgängligt men långt ifrån så olyssningsbart som alla fördomar om fri jazz gör gällande.
lördag 15 november 2014
Heta vax vecka 46
Efter ett litet uppehåll kommer här lite skivtips (och varningar) från Tomas.
Karen O – Crush Songs
Sångerska från nya favoritbandet har släppt en solo platta. Låter spännande men tyvärr, skivan är närmast skissartad gjord med några bra idéer till låtar som skulle kunnat bli något. Hade jag lagt pengar på den här skivan skulle jag sett det som en förolämpning, prisa gud för Spotify, lyssna hellre på Yeah yeah yeahs "Mosquito" från 2013.
Beatrice Eli – Die Anonther Day
Första gången jag hörde BE var med en duett på Kents "Tigerdrottningen", debutskivan är helt ok med sitt 80-talssyntigha sound men för ett högre betyg så hade den mått bra av en rensning då några spår känns som ytfyllnad, bästa låt "Moment of Clarity".
Mapei – Hey hey
Hade inte hört talas om den amerikansk-svenska sångerskan tidigare men hon debuterade redan 2007 med singeln "Video Vixens". Albumet dröjde ända till 2014 och med en stiländring, nya skivan är traditionell R n B med inslag av rap, plattan är välproducerad och har ett modernt sound. Jag gillar den och kommer att lyssna på den flera gånger, bästa låt "Change".
The Rural Alberta Advantage – Mended With Gold
Upptäckte det Kanadesiska bandet genom förra skivan "Departing". Eftersom jag gillade den skivan så kan jag nöjsamt konstatera att den senaste är minst lika stark. Skivan innehåller en rad riktigt bra låtar bla "Our Love", "Terrified To be scared" och skivan kommer att finnas med när musikåret 2014 ska summeras.
Karen O – Crush Songs
Sångerska från nya favoritbandet har släppt en solo platta. Låter spännande men tyvärr, skivan är närmast skissartad gjord med några bra idéer till låtar som skulle kunnat bli något. Hade jag lagt pengar på den här skivan skulle jag sett det som en förolämpning, prisa gud för Spotify, lyssna hellre på Yeah yeah yeahs "Mosquito" från 2013.
Beatrice Eli – Die Anonther Day
Första gången jag hörde BE var med en duett på Kents "Tigerdrottningen", debutskivan är helt ok med sitt 80-talssyntigha sound men för ett högre betyg så hade den mått bra av en rensning då några spår känns som ytfyllnad, bästa låt "Moment of Clarity".
Mapei – Hey hey
Hade inte hört talas om den amerikansk-svenska sångerskan tidigare men hon debuterade redan 2007 med singeln "Video Vixens". Albumet dröjde ända till 2014 och med en stiländring, nya skivan är traditionell R n B med inslag av rap, plattan är välproducerad och har ett modernt sound. Jag gillar den och kommer att lyssna på den flera gånger, bästa låt "Change".
The Rural Alberta Advantage – Mended With Gold
Upptäckte det Kanadesiska bandet genom förra skivan "Departing". Eftersom jag gillade den skivan så kan jag nöjsamt konstatera att den senaste är minst lika stark. Skivan innehåller en rad riktigt bra låtar bla "Our Love", "Terrified To be scared" och skivan kommer att finnas med när musikåret 2014 ska summeras.
onsdag 5 november 2014
Synth blev hårdrock...
För fjärde året i rad styrde undertecknad, dagen efter en fabulös tävling, kosan upp till Stockholm för lite extremsynth av äldre märke. Efter en lugn fredagskväll med släktumgänge och en lugn lördagsmiddag med umgänge med vänner infann jag mig på Regeringsgatan framåt 16-tiden. Typiskt nog gav det annars stabila vädret vika just då och det började regna rätt rejält så jag tog mig väldigt, väldigt skyndsamt till Nalen för min fjärde Bodyfest.
Jag cirkulerade till en början även om just själva cirkulationsområdet var något begränsat i och med att stora salen ännu inte hade öppnat. För en gångs skull kärvade festivalens annars välsmorda schema då den första akten, Ekobrottsmyndigheten, tog över en halvtimme på sig att äntra scenen. Det blev ett alltmer otåligt cirkulerande vilket handlade mindre om att jag ville se akten (som jag inte visste något om) än om att hela schemat riskerade att förskjutas. Framåt 17.10 drog dock det hela igång och ett par ynglingar i solglasögon tillsammans med trummis drog igång musik som väl ungefär var den vanliga blandningen av Nitzer, DAF och Front 242. Texterna var dock lite småroliga med titlar som "Ge mig jäger" (det är tydligen något med synthare och Jägermeister) och "Kängdans, drick en öl". Medlemmarna svepte även Jäger på scen vilket var något jag även såg ett annat band göra förra året.
Efter det såg jag så The Juggernauts (med Borg från Vomito Negro och Klinik) vilken var något mer dynamisk musik men dock inom ramen för rätt vanlig EBM med kraftfull sång och dito rytmer. Blev dock väldigt hungrig under tiden och smet iväg till Kungsgatan för ett enklare mål mat. Bandet höll ännu på då jag kom tillbaka oh gick av scenen 18.45. Till min stora förvåning drog nästa konsert igång 18.54 vilket för en gammal konserträv som jag själv nog var rekord i kort tid mellan två akter. Detta band hette Dupont och var kanske det mest dynamiska och underhållande bandet dittills. Sångaren knallade runt i kilt och senare under konserten dök några personer upp på scenen och började träna med vikter och motionscykel, däribland en välpumpad man i smedförkläde och inte så mycket mer samt en tjej som var på annat vis välpumpad. Ganska kul på det hela taget.
Programmet rullade på snabbt och för varje akt kom man ikapp lite av förseningen som uppstod i början. Dupont gick av scenen 19.23 och teknikerna började pula uppe på scenen. Förutom att de inte var några tekniker utan medlemmar i det legendariska gotiska bandet Cassandra Complex, som jag inte sett på bild på många år. De tog hela 11 minuter på sig med att komma igång efter föregående akt. Sångaren Rodney Orpheus, under glada åttiotalet ibland beskriven som lite självupptagen och humorlös, visade sig åtminstone numera ha en stor dos av just humor och även självironi. Även om CC hade spelat i Sverige förut (bland annat i Jönköping) så var detta den första konserten i Stockholm någonsin och man körde idel klassiker. Mest jublades det förstås under "One Millionth happy customer". Rodney Orpheus lät inte riktigt lika kraftfull längre men det var ändå rätt trogna versioner som serverades.
Efter detta följde det som jag hade trott skulle bli kvällens höjdpunkt men som istället blev kvällens stora besvikelse, slovenska Borghesia. För att illustrera vad jag menar vill jag servera ett litet tankexperiment. Tänk er att Iron Maiden hade varit borta från scenen i många, många år men sedan utannonserade en konsert på någon mindre klubb. Publiken kommer dit och väntar sig att det ska låta som det brukade låta. In på scen kommer Bruce Dickinson och i övrigt helt okända musiker. Man öppnar konserten med två gamla låtar i SYNTHversioner Därefter kör man idel nya och helt okända synthlåtar. Tror ni att publiken skulle uppskatta denna konsert? Tror ni att publiken ens skulle klassa detta band som Iron Maiden? Jag tror att man lugnt kan svara ett stort NEJ på båda frågorna. Och det var precis vad jag upplevde på Borghesia-konserten, fast tvärtom.
Bandet kom in på scenen och jag kände igen den nu något grånade sångaren Dario Seraval men såg inte av mannen med knävelborrarna, Aldo Ivancic, som väl egentligen var bandets musikaliska hjärna. I övrigt bestod bandet av en drös yngre musiker (två män och två kvinnor) och man hade en rocksättning med trummor, bas och gitarr. Man öppnade med "Young Prisoners" från fantastiska "Resistance" (1991) och körde därefter sin kanske mest kända låt, "No Hope, no fear". Därefter blev det idel nytt material i hårdrocksformat. Jag noterade publikens något lama respons samt att leden glesnade något under konsertens gång. Efteråt hörde jag ett par gammelsynthare framför mig fälla domen "A Split Second (kommande akt, min anmärkning) vet man i alla fall vad det är. Det kan inte bli så mycket sämre".
Och ska jag här göra en liten utviktning så hade jag väl hoppats på en lite mer nostalgisk konsert även om jag normalt inte är den nostalgiska typen. Men jag erkänner att jag går på Bodyfest för att höra låtar inspelade cirka 1987 - 93 med band jag ofta inte såg live då det begav sig. Jag är helt enkelt inte så road av att se dessa band göra nya låtar då det, med vissa undantag, ofta inte låter lika bra eller intressant som materialet från gulderan. Jag kan i princip respektera att Borghesia högaktningsfull sket i allt detta men det jag såg på scenen var knappast "mitt" Borghesia. Efter denna chock fick jag i alla fall lugna ned mig med A Split Second som spelade samma kraftfulla synthrock som de gjorde 2011. Konserten fick lite karaktär av repris men det var en bra repris. Efter detta skippade jag den för mig helt okända svenska akten Wulfsband som tydligen aldrig hade spelat live (kollade en inspelning på YouTube och även om det var helt okej så var det i alla fall inte så att jag ångrade att jag tog tricken hem efter flera timmars gående och stående). Och så avrundades en kväll då synth blev till hårdrock och alla inte var helt lyckliga över det. Men det var rätt okej ändå. Fast nästa år skulle jag nog vilja se ett riktigt stort dragplåster i stil med Nitzer Ebb eller Laibach, en nåd att stilla be om.
Jag cirkulerade till en början även om just själva cirkulationsområdet var något begränsat i och med att stora salen ännu inte hade öppnat. För en gångs skull kärvade festivalens annars välsmorda schema då den första akten, Ekobrottsmyndigheten, tog över en halvtimme på sig att äntra scenen. Det blev ett alltmer otåligt cirkulerande vilket handlade mindre om att jag ville se akten (som jag inte visste något om) än om att hela schemat riskerade att förskjutas. Framåt 17.10 drog dock det hela igång och ett par ynglingar i solglasögon tillsammans med trummis drog igång musik som väl ungefär var den vanliga blandningen av Nitzer, DAF och Front 242. Texterna var dock lite småroliga med titlar som "Ge mig jäger" (det är tydligen något med synthare och Jägermeister) och "Kängdans, drick en öl". Medlemmarna svepte även Jäger på scen vilket var något jag även såg ett annat band göra förra året.
Efter det såg jag så The Juggernauts (med Borg från Vomito Negro och Klinik) vilken var något mer dynamisk musik men dock inom ramen för rätt vanlig EBM med kraftfull sång och dito rytmer. Blev dock väldigt hungrig under tiden och smet iväg till Kungsgatan för ett enklare mål mat. Bandet höll ännu på då jag kom tillbaka oh gick av scenen 18.45. Till min stora förvåning drog nästa konsert igång 18.54 vilket för en gammal konserträv som jag själv nog var rekord i kort tid mellan två akter. Detta band hette Dupont och var kanske det mest dynamiska och underhållande bandet dittills. Sångaren knallade runt i kilt och senare under konserten dök några personer upp på scenen och började träna med vikter och motionscykel, däribland en välpumpad man i smedförkläde och inte så mycket mer samt en tjej som var på annat vis välpumpad. Ganska kul på det hela taget.
Programmet rullade på snabbt och för varje akt kom man ikapp lite av förseningen som uppstod i början. Dupont gick av scenen 19.23 och teknikerna började pula uppe på scenen. Förutom att de inte var några tekniker utan medlemmar i det legendariska gotiska bandet Cassandra Complex, som jag inte sett på bild på många år. De tog hela 11 minuter på sig med att komma igång efter föregående akt. Sångaren Rodney Orpheus, under glada åttiotalet ibland beskriven som lite självupptagen och humorlös, visade sig åtminstone numera ha en stor dos av just humor och även självironi. Även om CC hade spelat i Sverige förut (bland annat i Jönköping) så var detta den första konserten i Stockholm någonsin och man körde idel klassiker. Mest jublades det förstås under "One Millionth happy customer". Rodney Orpheus lät inte riktigt lika kraftfull längre men det var ändå rätt trogna versioner som serverades.
Efter detta följde det som jag hade trott skulle bli kvällens höjdpunkt men som istället blev kvällens stora besvikelse, slovenska Borghesia. För att illustrera vad jag menar vill jag servera ett litet tankexperiment. Tänk er att Iron Maiden hade varit borta från scenen i många, många år men sedan utannonserade en konsert på någon mindre klubb. Publiken kommer dit och väntar sig att det ska låta som det brukade låta. In på scen kommer Bruce Dickinson och i övrigt helt okända musiker. Man öppnar konserten med två gamla låtar i SYNTHversioner Därefter kör man idel nya och helt okända synthlåtar. Tror ni att publiken skulle uppskatta denna konsert? Tror ni att publiken ens skulle klassa detta band som Iron Maiden? Jag tror att man lugnt kan svara ett stort NEJ på båda frågorna. Och det var precis vad jag upplevde på Borghesia-konserten, fast tvärtom.
Bandet kom in på scenen och jag kände igen den nu något grånade sångaren Dario Seraval men såg inte av mannen med knävelborrarna, Aldo Ivancic, som väl egentligen var bandets musikaliska hjärna. I övrigt bestod bandet av en drös yngre musiker (två män och två kvinnor) och man hade en rocksättning med trummor, bas och gitarr. Man öppnade med "Young Prisoners" från fantastiska "Resistance" (1991) och körde därefter sin kanske mest kända låt, "No Hope, no fear". Därefter blev det idel nytt material i hårdrocksformat. Jag noterade publikens något lama respons samt att leden glesnade något under konsertens gång. Efteråt hörde jag ett par gammelsynthare framför mig fälla domen "A Split Second (kommande akt, min anmärkning) vet man i alla fall vad det är. Det kan inte bli så mycket sämre".
Och ska jag här göra en liten utviktning så hade jag väl hoppats på en lite mer nostalgisk konsert även om jag normalt inte är den nostalgiska typen. Men jag erkänner att jag går på Bodyfest för att höra låtar inspelade cirka 1987 - 93 med band jag ofta inte såg live då det begav sig. Jag är helt enkelt inte så road av att se dessa band göra nya låtar då det, med vissa undantag, ofta inte låter lika bra eller intressant som materialet från gulderan. Jag kan i princip respektera att Borghesia högaktningsfull sket i allt detta men det jag såg på scenen var knappast "mitt" Borghesia. Efter denna chock fick jag i alla fall lugna ned mig med A Split Second som spelade samma kraftfulla synthrock som de gjorde 2011. Konserten fick lite karaktär av repris men det var en bra repris. Efter detta skippade jag den för mig helt okända svenska akten Wulfsband som tydligen aldrig hade spelat live (kollade en inspelning på YouTube och även om det var helt okej så var det i alla fall inte så att jag ångrade att jag tog tricken hem efter flera timmars gående och stående). Och så avrundades en kväll då synth blev till hårdrock och alla inte var helt lyckliga över det. Men det var rätt okej ändå. Fast nästa år skulle jag nog vilja se ett riktigt stort dragplåster i stil med Nitzer Ebb eller Laibach, en nåd att stilla be om.
måndag 3 november 2014
Sex und sex, hela den tiden...
På ett alldeles strålande humör lämnade jag arbetet och hamnade ett tag på familjen Jessens trevliga saluhall där jag snackade musik med en av ägarna innan det blev dags att bege sig ned till creperiet för ännu en legendarisk drabbning oss musiknördar emellan. Tomas och jag hann snacka ihop oss lite innan vi började med en något, milt sagt, modifierad laguppställning. Kjelle var denna kväll förhindrad av familjeskäl och vi hade därför jämte Kennet förstärkt laget med kvällens heders-Rootmosare, Hanna och Annelie (allt för att bryta sönder vår grabbiga jargong), och som kvintett sparkade inledde vi kvällens dust.
Vi började med att försmädligt nog blåsa Joan Jett i intro-jakten. Jag upprepade som ett manta ”det är en kvinna, det är en kvinna” trots förslag om diverse hårdare rockband bestående av män. Längre kom vi dock inte. Därefter var det undertecknad som gjorde ett klassiskt Rootmoset-misstag och började dividera med laget sedan vi skrivit rätt svar (Richie Valens) för att därefter istället plita dit ett felaktigt (Ricky Nelson). Tyvärr har vi dock alla varit där och ikväll var det min tur. Å andra satte jag blixtsnabbt Johnny Burnettes ”Train-kept-a-rollin” som jag i samband med mitt systematiska enmansträningsläger hade lyssnat på kvällen innan.
På sextiotalet satte vi roligt nog Blind Faith som jag inte hört på sådär... 20 år? Men vi blåste Yardbirds. Bland sexiotalsbanden så vilar det någon av en förbannelse angående Yardbirds, ända sedan vi bommade ”For your love” på vår första tävling tillsammans någonsin. Ett roligt ap-tema följde där vi gjorde rätt bra ifrån oss. Vi skrattade oss igenom åttiotalet (läs: spikade det) när plötsligt en bekant gestalt uppenbarade sig ur massan: Kjelle. Vi var glada att se honom men var nu plötsligt SEX medlemmar och vi fick resten av kvällen upprepade gånger försvara oss inför frågan ”Hur många är ni”? vilket satte vår förmåga till kreativa svar på prov.
Med Kjelle på plats gick det även bra på senare musik och vi lyfte från en fjärde till en tredje plats. Vi satte på party-temat rentav Andrew VK, som jag kanske hört tre – fyra gånger. Överlag tyckte vi att vi gjorde väldigt bra ifrån oss i denna eklektiska täving där arrangörerna tog ut svängarna rejält. Därför kom det kanske som en smärre chock när vi i slutresultatet fick höra av vi, med SEX medlemmar, hade rasat ned till plats SEX i slutresultatet.
Vi hämtade oss efter chocken även om jag konstaterade att vi när vi är fyra medlemmar ofta hamnar på fjärde plats. Det betyder sålunda att vi åker ned en plats för varje ny medlem vi adderar, en intressant ekvation. Kort därefter skingrades Rootmoset, såväl heltids- som tillfälliga medlemmar, i natten. Tomas och jag gick dock på Restaurang Trädgården. Men det är en annan historia.
Vi började med att försmädligt nog blåsa Joan Jett i intro-jakten. Jag upprepade som ett manta ”det är en kvinna, det är en kvinna” trots förslag om diverse hårdare rockband bestående av män. Längre kom vi dock inte. Därefter var det undertecknad som gjorde ett klassiskt Rootmoset-misstag och började dividera med laget sedan vi skrivit rätt svar (Richie Valens) för att därefter istället plita dit ett felaktigt (Ricky Nelson). Tyvärr har vi dock alla varit där och ikväll var det min tur. Å andra satte jag blixtsnabbt Johnny Burnettes ”Train-kept-a-rollin” som jag i samband med mitt systematiska enmansträningsläger hade lyssnat på kvällen innan.
På sextiotalet satte vi roligt nog Blind Faith som jag inte hört på sådär... 20 år? Men vi blåste Yardbirds. Bland sexiotalsbanden så vilar det någon av en förbannelse angående Yardbirds, ända sedan vi bommade ”For your love” på vår första tävling tillsammans någonsin. Ett roligt ap-tema följde där vi gjorde rätt bra ifrån oss. Vi skrattade oss igenom åttiotalet (läs: spikade det) när plötsligt en bekant gestalt uppenbarade sig ur massan: Kjelle. Vi var glada att se honom men var nu plötsligt SEX medlemmar och vi fick resten av kvällen upprepade gånger försvara oss inför frågan ”Hur många är ni”? vilket satte vår förmåga till kreativa svar på prov.
Med Kjelle på plats gick det även bra på senare musik och vi lyfte från en fjärde till en tredje plats. Vi satte på party-temat rentav Andrew VK, som jag kanske hört tre – fyra gånger. Överlag tyckte vi att vi gjorde väldigt bra ifrån oss i denna eklektiska täving där arrangörerna tog ut svängarna rejält. Därför kom det kanske som en smärre chock när vi i slutresultatet fick höra av vi, med SEX medlemmar, hade rasat ned till plats SEX i slutresultatet.
Vi hämtade oss efter chocken även om jag konstaterade att vi när vi är fyra medlemmar ofta hamnar på fjärde plats. Det betyder sålunda att vi åker ned en plats för varje ny medlem vi adderar, en intressant ekvation. Kort därefter skingrades Rootmoset, såväl heltids- som tillfälliga medlemmar, i natten. Tomas och jag gick dock på Restaurang Trädgården. Men det är en annan historia.
tisdag 14 oktober 2014
Musikfrågesport ur olika vinklar
Enkelt uttryck kan man väl säga att vi Rootmosare har haft så mycket att göra så att det inte har blivit så värst mycket uppdateringar här på bloggen trots (eller just därför) att det ändå hänt en del. Bland annat har vi både fått anordna och delta i musikfrågesporter vilket alltid är bra för det egna perspektivet.
25 september höll vi i en täving på anrika Creperiet. Undertecknad och Tomas hade vid ett par sittningar smällt ihop ett gäng frågor, Kjelle bidrog med ett antal kluriga frågor deltagarna fick sitta och fundera över jämte ordinarie folder och Kennet stod huvudsakligen för rättning och sammanställning av poäng. Upplägget visade sig faktiskt resultera i kanske vår hittills bästa tävling, om jag ödmjukt får säga det själv.
Kjelles frågor bestod av inledande rader från kända låtar samt ett gäng Beatles-låtar som skulle placeras på rätt album. Det visade sig att dessa roliga kategorier mer eller mindre avgjorde tävlingen då några favoritlag med nöje plockade poäng. Men även de lag som låg i botten verkade ha roligt med kategorierna.
Röda tråden inledde ordinarie foldern med artister från Way out West 2014 samt med artister som gjort Bond-låtar. Vi tyckte även vi var finurliga då vi hade en röd tråd med förnamnen på flera av våra partiledare. Vi var rentav så finurliga att ingen klarade den avdelningen. Inte desto mindre gav den tålmodiga publiken oss varma applåder då vi förklarade upplägget. Och lite roligt är det ju att bli applåderad även när ingen klarat frågorna...
Därefter drog vi igenom decennierna och svenskt med så blandat innehåll vi nu förmådde. På det följde teman ”skivbolag”, covers och ”Landet runt”, följt av avslutande intron. För att skoja till det lite hade vi döpt vår tävling till ”Det stora indiegisset 2014” men vi hoppas som sagt att publiken fick uppleva blandad musik även om några kanske blev lite oroliga över rubriken till att börja med. Sammantaget blev det flera varma applåder och folk verkade ha roligt så vi fick anse oss nöjda när vi packade ihop och räknade pengar efteråt.
Lite dryga 14 dagar senare var vi själva tävlande i det som blir hösten stora musikfrågesport, ”Music & Quiz” i regi av Sune Nilsson och Clarence Crusell, med flera. Då jag stod utanför ringmuren och väntade på mina medtävlande i strålande brittsommarväder så kändes det rentav lite märkligt att ha en större musiktävling att gå till under hösten. Man är ju van vid Popgiss-känslan under våren, men detta...
Tävlingen riktar sig förmodligen till en något äldre publik då man kör 60-, 70- och 80-tal för att sedan göra halt vid the 90's. Detta hindrade dock inte Rootmoset och vi tyckte rentav att det vore kul och se om vi kunde besegra en och annan gubster på hans hemmaplan. Ja, jag säger ”hans” eftersom tävlingen var kraftigt (men inte helt) mansdominerad. Upplägget var lite spretigt då det varierade mellan vad man skulle skriva i alternativen men musiken var däremot rätt varierad och vi hade en trevlig afton. Dock grämde jag ihjäl mig över att jag inte kom ihåg vem som skrivit ”Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen” (Lennart Hagewall) eller vem som gjorde den tokroliga versionen av trettiotalslåten ”Muleskinner blues” (The Fendermen). Vi raskade även här igenom decennier och svenskt samt lite olika teman. Kategorin med Tages-intron blev lite för mastig för oss och för andra gången på tio år fick vi även uppleva ett ABBA-team vilket vi återigen blåste magnifikt. Jag räknar med andra ord med att få uppleva ABBA-tema igen om sådär tio år.
Efter tävligen ramlade vi vidare till Wisby Hof (gamla Effes) för att kolla in Hurula, som även hade ett par förband. Detta var första gången sedan december 2010 som jag upplevde en konsert i denna mysiga lokal och det var sannerligen på tiden. Första gången jag såg Hurula var utomhus dagtid på Popaganda men jag kunde konstatera att hans slamriga rock gjorde sig betydligt bättre i klubbmiljö. Vi motstod dock frestelsen att stå längst fram vid scenen och skrika ”Spela shoreline” då vi var på ett emiment humör. Efter en wild Rootmos-weekend drog vi därefter hem i den ljumma Visby-natten.
25 september höll vi i en täving på anrika Creperiet. Undertecknad och Tomas hade vid ett par sittningar smällt ihop ett gäng frågor, Kjelle bidrog med ett antal kluriga frågor deltagarna fick sitta och fundera över jämte ordinarie folder och Kennet stod huvudsakligen för rättning och sammanställning av poäng. Upplägget visade sig faktiskt resultera i kanske vår hittills bästa tävling, om jag ödmjukt får säga det själv.
Kjelles frågor bestod av inledande rader från kända låtar samt ett gäng Beatles-låtar som skulle placeras på rätt album. Det visade sig att dessa roliga kategorier mer eller mindre avgjorde tävlingen då några favoritlag med nöje plockade poäng. Men även de lag som låg i botten verkade ha roligt med kategorierna.
Röda tråden inledde ordinarie foldern med artister från Way out West 2014 samt med artister som gjort Bond-låtar. Vi tyckte även vi var finurliga då vi hade en röd tråd med förnamnen på flera av våra partiledare. Vi var rentav så finurliga att ingen klarade den avdelningen. Inte desto mindre gav den tålmodiga publiken oss varma applåder då vi förklarade upplägget. Och lite roligt är det ju att bli applåderad även när ingen klarat frågorna...
Därefter drog vi igenom decennierna och svenskt med så blandat innehåll vi nu förmådde. På det följde teman ”skivbolag”, covers och ”Landet runt”, följt av avslutande intron. För att skoja till det lite hade vi döpt vår tävling till ”Det stora indiegisset 2014” men vi hoppas som sagt att publiken fick uppleva blandad musik även om några kanske blev lite oroliga över rubriken till att börja med. Sammantaget blev det flera varma applåder och folk verkade ha roligt så vi fick anse oss nöjda när vi packade ihop och räknade pengar efteråt.
Lite dryga 14 dagar senare var vi själva tävlande i det som blir hösten stora musikfrågesport, ”Music & Quiz” i regi av Sune Nilsson och Clarence Crusell, med flera. Då jag stod utanför ringmuren och väntade på mina medtävlande i strålande brittsommarväder så kändes det rentav lite märkligt att ha en större musiktävling att gå till under hösten. Man är ju van vid Popgiss-känslan under våren, men detta...
Tävlingen riktar sig förmodligen till en något äldre publik då man kör 60-, 70- och 80-tal för att sedan göra halt vid the 90's. Detta hindrade dock inte Rootmoset och vi tyckte rentav att det vore kul och se om vi kunde besegra en och annan gubster på hans hemmaplan. Ja, jag säger ”hans” eftersom tävlingen var kraftigt (men inte helt) mansdominerad. Upplägget var lite spretigt då det varierade mellan vad man skulle skriva i alternativen men musiken var däremot rätt varierad och vi hade en trevlig afton. Dock grämde jag ihjäl mig över att jag inte kom ihåg vem som skrivit ”Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen” (Lennart Hagewall) eller vem som gjorde den tokroliga versionen av trettiotalslåten ”Muleskinner blues” (The Fendermen). Vi raskade även här igenom decennier och svenskt samt lite olika teman. Kategorin med Tages-intron blev lite för mastig för oss och för andra gången på tio år fick vi även uppleva ett ABBA-team vilket vi återigen blåste magnifikt. Jag räknar med andra ord med att få uppleva ABBA-tema igen om sådär tio år.
Efter tävligen ramlade vi vidare till Wisby Hof (gamla Effes) för att kolla in Hurula, som även hade ett par förband. Detta var första gången sedan december 2010 som jag upplevde en konsert i denna mysiga lokal och det var sannerligen på tiden. Första gången jag såg Hurula var utomhus dagtid på Popaganda men jag kunde konstatera att hans slamriga rock gjorde sig betydligt bättre i klubbmiljö. Vi motstod dock frestelsen att stå längst fram vid scenen och skrika ”Spela shoreline” då vi var på ett emiment humör. Efter en wild Rootmos-weekend drog vi därefter hem i den ljumma Visby-natten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)