Efter ett litet uppehåll kommer här lite skivtips (och varningar) från Tomas.
Karen O – Crush Songs
Sångerska från nya favoritbandet har släppt en solo platta. Låter spännande men tyvärr, skivan är närmast skissartad gjord med några bra idéer till låtar som skulle kunnat bli något. Hade jag lagt pengar på den här skivan skulle jag sett det som en förolämpning, prisa gud för Spotify, lyssna hellre på Yeah yeah yeahs "Mosquito" från 2013.
Beatrice Eli – Die Anonther Day
Första gången jag hörde BE var med en duett på Kents "Tigerdrottningen", debutskivan är helt ok med sitt 80-talssyntigha sound men för ett högre betyg så hade den mått bra av en rensning då några spår känns som ytfyllnad, bästa låt "Moment of Clarity".
Mapei – Hey hey
Hade inte hört talas om den amerikansk-svenska sångerskan tidigare men hon debuterade redan 2007 med singeln "Video Vixens". Albumet dröjde ända till 2014 och med en stiländring, nya skivan är traditionell R n B med inslag av rap, plattan är välproducerad och har ett modernt sound. Jag gillar den och kommer att lyssna på den flera gånger, bästa låt "Change".
The Rural Alberta Advantage – Mended With Gold
Upptäckte det Kanadesiska bandet genom förra skivan "Departing". Eftersom jag gillade den skivan så kan jag nöjsamt konstatera att den senaste är minst lika stark. Skivan innehåller en rad riktigt bra låtar bla "Our Love", "Terrified To be scared" och skivan kommer att finnas med när musikåret 2014 ska summeras.
lördag 15 november 2014
onsdag 5 november 2014
Synth blev hårdrock...
För fjärde året i rad styrde undertecknad, dagen efter en fabulös tävling, kosan upp till Stockholm för lite extremsynth av äldre märke. Efter en lugn fredagskväll med släktumgänge och en lugn lördagsmiddag med umgänge med vänner infann jag mig på Regeringsgatan framåt 16-tiden. Typiskt nog gav det annars stabila vädret vika just då och det började regna rätt rejält så jag tog mig väldigt, väldigt skyndsamt till Nalen för min fjärde Bodyfest.
Jag cirkulerade till en början även om just själva cirkulationsområdet var något begränsat i och med att stora salen ännu inte hade öppnat. För en gångs skull kärvade festivalens annars välsmorda schema då den första akten, Ekobrottsmyndigheten, tog över en halvtimme på sig att äntra scenen. Det blev ett alltmer otåligt cirkulerande vilket handlade mindre om att jag ville se akten (som jag inte visste något om) än om att hela schemat riskerade att förskjutas. Framåt 17.10 drog dock det hela igång och ett par ynglingar i solglasögon tillsammans med trummis drog igång musik som väl ungefär var den vanliga blandningen av Nitzer, DAF och Front 242. Texterna var dock lite småroliga med titlar som "Ge mig jäger" (det är tydligen något med synthare och Jägermeister) och "Kängdans, drick en öl". Medlemmarna svepte även Jäger på scen vilket var något jag även såg ett annat band göra förra året.
Efter det såg jag så The Juggernauts (med Borg från Vomito Negro och Klinik) vilken var något mer dynamisk musik men dock inom ramen för rätt vanlig EBM med kraftfull sång och dito rytmer. Blev dock väldigt hungrig under tiden och smet iväg till Kungsgatan för ett enklare mål mat. Bandet höll ännu på då jag kom tillbaka oh gick av scenen 18.45. Till min stora förvåning drog nästa konsert igång 18.54 vilket för en gammal konserträv som jag själv nog var rekord i kort tid mellan två akter. Detta band hette Dupont och var kanske det mest dynamiska och underhållande bandet dittills. Sångaren knallade runt i kilt och senare under konserten dök några personer upp på scenen och började träna med vikter och motionscykel, däribland en välpumpad man i smedförkläde och inte så mycket mer samt en tjej som var på annat vis välpumpad. Ganska kul på det hela taget.
Programmet rullade på snabbt och för varje akt kom man ikapp lite av förseningen som uppstod i början. Dupont gick av scenen 19.23 och teknikerna började pula uppe på scenen. Förutom att de inte var några tekniker utan medlemmar i det legendariska gotiska bandet Cassandra Complex, som jag inte sett på bild på många år. De tog hela 11 minuter på sig med att komma igång efter föregående akt. Sångaren Rodney Orpheus, under glada åttiotalet ibland beskriven som lite självupptagen och humorlös, visade sig åtminstone numera ha en stor dos av just humor och även självironi. Även om CC hade spelat i Sverige förut (bland annat i Jönköping) så var detta den första konserten i Stockholm någonsin och man körde idel klassiker. Mest jublades det förstås under "One Millionth happy customer". Rodney Orpheus lät inte riktigt lika kraftfull längre men det var ändå rätt trogna versioner som serverades.
Efter detta följde det som jag hade trott skulle bli kvällens höjdpunkt men som istället blev kvällens stora besvikelse, slovenska Borghesia. För att illustrera vad jag menar vill jag servera ett litet tankexperiment. Tänk er att Iron Maiden hade varit borta från scenen i många, många år men sedan utannonserade en konsert på någon mindre klubb. Publiken kommer dit och väntar sig att det ska låta som det brukade låta. In på scen kommer Bruce Dickinson och i övrigt helt okända musiker. Man öppnar konserten med två gamla låtar i SYNTHversioner Därefter kör man idel nya och helt okända synthlåtar. Tror ni att publiken skulle uppskatta denna konsert? Tror ni att publiken ens skulle klassa detta band som Iron Maiden? Jag tror att man lugnt kan svara ett stort NEJ på båda frågorna. Och det var precis vad jag upplevde på Borghesia-konserten, fast tvärtom.
Bandet kom in på scenen och jag kände igen den nu något grånade sångaren Dario Seraval men såg inte av mannen med knävelborrarna, Aldo Ivancic, som väl egentligen var bandets musikaliska hjärna. I övrigt bestod bandet av en drös yngre musiker (två män och två kvinnor) och man hade en rocksättning med trummor, bas och gitarr. Man öppnade med "Young Prisoners" från fantastiska "Resistance" (1991) och körde därefter sin kanske mest kända låt, "No Hope, no fear". Därefter blev det idel nytt material i hårdrocksformat. Jag noterade publikens något lama respons samt att leden glesnade något under konsertens gång. Efteråt hörde jag ett par gammelsynthare framför mig fälla domen "A Split Second (kommande akt, min anmärkning) vet man i alla fall vad det är. Det kan inte bli så mycket sämre".
Och ska jag här göra en liten utviktning så hade jag väl hoppats på en lite mer nostalgisk konsert även om jag normalt inte är den nostalgiska typen. Men jag erkänner att jag går på Bodyfest för att höra låtar inspelade cirka 1987 - 93 med band jag ofta inte såg live då det begav sig. Jag är helt enkelt inte så road av att se dessa band göra nya låtar då det, med vissa undantag, ofta inte låter lika bra eller intressant som materialet från gulderan. Jag kan i princip respektera att Borghesia högaktningsfull sket i allt detta men det jag såg på scenen var knappast "mitt" Borghesia. Efter denna chock fick jag i alla fall lugna ned mig med A Split Second som spelade samma kraftfulla synthrock som de gjorde 2011. Konserten fick lite karaktär av repris men det var en bra repris. Efter detta skippade jag den för mig helt okända svenska akten Wulfsband som tydligen aldrig hade spelat live (kollade en inspelning på YouTube och även om det var helt okej så var det i alla fall inte så att jag ångrade att jag tog tricken hem efter flera timmars gående och stående). Och så avrundades en kväll då synth blev till hårdrock och alla inte var helt lyckliga över det. Men det var rätt okej ändå. Fast nästa år skulle jag nog vilja se ett riktigt stort dragplåster i stil med Nitzer Ebb eller Laibach, en nåd att stilla be om.
Jag cirkulerade till en början även om just själva cirkulationsområdet var något begränsat i och med att stora salen ännu inte hade öppnat. För en gångs skull kärvade festivalens annars välsmorda schema då den första akten, Ekobrottsmyndigheten, tog över en halvtimme på sig att äntra scenen. Det blev ett alltmer otåligt cirkulerande vilket handlade mindre om att jag ville se akten (som jag inte visste något om) än om att hela schemat riskerade att förskjutas. Framåt 17.10 drog dock det hela igång och ett par ynglingar i solglasögon tillsammans med trummis drog igång musik som väl ungefär var den vanliga blandningen av Nitzer, DAF och Front 242. Texterna var dock lite småroliga med titlar som "Ge mig jäger" (det är tydligen något med synthare och Jägermeister) och "Kängdans, drick en öl". Medlemmarna svepte även Jäger på scen vilket var något jag även såg ett annat band göra förra året.
Efter det såg jag så The Juggernauts (med Borg från Vomito Negro och Klinik) vilken var något mer dynamisk musik men dock inom ramen för rätt vanlig EBM med kraftfull sång och dito rytmer. Blev dock väldigt hungrig under tiden och smet iväg till Kungsgatan för ett enklare mål mat. Bandet höll ännu på då jag kom tillbaka oh gick av scenen 18.45. Till min stora förvåning drog nästa konsert igång 18.54 vilket för en gammal konserträv som jag själv nog var rekord i kort tid mellan två akter. Detta band hette Dupont och var kanske det mest dynamiska och underhållande bandet dittills. Sångaren knallade runt i kilt och senare under konserten dök några personer upp på scenen och började träna med vikter och motionscykel, däribland en välpumpad man i smedförkläde och inte så mycket mer samt en tjej som var på annat vis välpumpad. Ganska kul på det hela taget.
Programmet rullade på snabbt och för varje akt kom man ikapp lite av förseningen som uppstod i början. Dupont gick av scenen 19.23 och teknikerna började pula uppe på scenen. Förutom att de inte var några tekniker utan medlemmar i det legendariska gotiska bandet Cassandra Complex, som jag inte sett på bild på många år. De tog hela 11 minuter på sig med att komma igång efter föregående akt. Sångaren Rodney Orpheus, under glada åttiotalet ibland beskriven som lite självupptagen och humorlös, visade sig åtminstone numera ha en stor dos av just humor och även självironi. Även om CC hade spelat i Sverige förut (bland annat i Jönköping) så var detta den första konserten i Stockholm någonsin och man körde idel klassiker. Mest jublades det förstås under "One Millionth happy customer". Rodney Orpheus lät inte riktigt lika kraftfull längre men det var ändå rätt trogna versioner som serverades.
Efter detta följde det som jag hade trott skulle bli kvällens höjdpunkt men som istället blev kvällens stora besvikelse, slovenska Borghesia. För att illustrera vad jag menar vill jag servera ett litet tankexperiment. Tänk er att Iron Maiden hade varit borta från scenen i många, många år men sedan utannonserade en konsert på någon mindre klubb. Publiken kommer dit och väntar sig att det ska låta som det brukade låta. In på scen kommer Bruce Dickinson och i övrigt helt okända musiker. Man öppnar konserten med två gamla låtar i SYNTHversioner Därefter kör man idel nya och helt okända synthlåtar. Tror ni att publiken skulle uppskatta denna konsert? Tror ni att publiken ens skulle klassa detta band som Iron Maiden? Jag tror att man lugnt kan svara ett stort NEJ på båda frågorna. Och det var precis vad jag upplevde på Borghesia-konserten, fast tvärtom.
Bandet kom in på scenen och jag kände igen den nu något grånade sångaren Dario Seraval men såg inte av mannen med knävelborrarna, Aldo Ivancic, som väl egentligen var bandets musikaliska hjärna. I övrigt bestod bandet av en drös yngre musiker (två män och två kvinnor) och man hade en rocksättning med trummor, bas och gitarr. Man öppnade med "Young Prisoners" från fantastiska "Resistance" (1991) och körde därefter sin kanske mest kända låt, "No Hope, no fear". Därefter blev det idel nytt material i hårdrocksformat. Jag noterade publikens något lama respons samt att leden glesnade något under konsertens gång. Efteråt hörde jag ett par gammelsynthare framför mig fälla domen "A Split Second (kommande akt, min anmärkning) vet man i alla fall vad det är. Det kan inte bli så mycket sämre".
Och ska jag här göra en liten utviktning så hade jag väl hoppats på en lite mer nostalgisk konsert även om jag normalt inte är den nostalgiska typen. Men jag erkänner att jag går på Bodyfest för att höra låtar inspelade cirka 1987 - 93 med band jag ofta inte såg live då det begav sig. Jag är helt enkelt inte så road av att se dessa band göra nya låtar då det, med vissa undantag, ofta inte låter lika bra eller intressant som materialet från gulderan. Jag kan i princip respektera att Borghesia högaktningsfull sket i allt detta men det jag såg på scenen var knappast "mitt" Borghesia. Efter denna chock fick jag i alla fall lugna ned mig med A Split Second som spelade samma kraftfulla synthrock som de gjorde 2011. Konserten fick lite karaktär av repris men det var en bra repris. Efter detta skippade jag den för mig helt okända svenska akten Wulfsband som tydligen aldrig hade spelat live (kollade en inspelning på YouTube och även om det var helt okej så var det i alla fall inte så att jag ångrade att jag tog tricken hem efter flera timmars gående och stående). Och så avrundades en kväll då synth blev till hårdrock och alla inte var helt lyckliga över det. Men det var rätt okej ändå. Fast nästa år skulle jag nog vilja se ett riktigt stort dragplåster i stil med Nitzer Ebb eller Laibach, en nåd att stilla be om.
måndag 3 november 2014
Sex und sex, hela den tiden...
På ett alldeles strålande humör lämnade jag arbetet och hamnade ett tag på familjen Jessens trevliga saluhall där jag snackade musik med en av ägarna innan det blev dags att bege sig ned till creperiet för ännu en legendarisk drabbning oss musiknördar emellan. Tomas och jag hann snacka ihop oss lite innan vi började med en något, milt sagt, modifierad laguppställning. Kjelle var denna kväll förhindrad av familjeskäl och vi hade därför jämte Kennet förstärkt laget med kvällens heders-Rootmosare, Hanna och Annelie (allt för att bryta sönder vår grabbiga jargong), och som kvintett sparkade inledde vi kvällens dust.
Vi började med att försmädligt nog blåsa Joan Jett i intro-jakten. Jag upprepade som ett manta ”det är en kvinna, det är en kvinna” trots förslag om diverse hårdare rockband bestående av män. Längre kom vi dock inte. Därefter var det undertecknad som gjorde ett klassiskt Rootmoset-misstag och började dividera med laget sedan vi skrivit rätt svar (Richie Valens) för att därefter istället plita dit ett felaktigt (Ricky Nelson). Tyvärr har vi dock alla varit där och ikväll var det min tur. Å andra satte jag blixtsnabbt Johnny Burnettes ”Train-kept-a-rollin” som jag i samband med mitt systematiska enmansträningsläger hade lyssnat på kvällen innan.
På sextiotalet satte vi roligt nog Blind Faith som jag inte hört på sådär... 20 år? Men vi blåste Yardbirds. Bland sexiotalsbanden så vilar det någon av en förbannelse angående Yardbirds, ända sedan vi bommade ”For your love” på vår första tävling tillsammans någonsin. Ett roligt ap-tema följde där vi gjorde rätt bra ifrån oss. Vi skrattade oss igenom åttiotalet (läs: spikade det) när plötsligt en bekant gestalt uppenbarade sig ur massan: Kjelle. Vi var glada att se honom men var nu plötsligt SEX medlemmar och vi fick resten av kvällen upprepade gånger försvara oss inför frågan ”Hur många är ni”? vilket satte vår förmåga till kreativa svar på prov.
Med Kjelle på plats gick det även bra på senare musik och vi lyfte från en fjärde till en tredje plats. Vi satte på party-temat rentav Andrew VK, som jag kanske hört tre – fyra gånger. Överlag tyckte vi att vi gjorde väldigt bra ifrån oss i denna eklektiska täving där arrangörerna tog ut svängarna rejält. Därför kom det kanske som en smärre chock när vi i slutresultatet fick höra av vi, med SEX medlemmar, hade rasat ned till plats SEX i slutresultatet.
Vi hämtade oss efter chocken även om jag konstaterade att vi när vi är fyra medlemmar ofta hamnar på fjärde plats. Det betyder sålunda att vi åker ned en plats för varje ny medlem vi adderar, en intressant ekvation. Kort därefter skingrades Rootmoset, såväl heltids- som tillfälliga medlemmar, i natten. Tomas och jag gick dock på Restaurang Trädgården. Men det är en annan historia.
Vi började med att försmädligt nog blåsa Joan Jett i intro-jakten. Jag upprepade som ett manta ”det är en kvinna, det är en kvinna” trots förslag om diverse hårdare rockband bestående av män. Längre kom vi dock inte. Därefter var det undertecknad som gjorde ett klassiskt Rootmoset-misstag och började dividera med laget sedan vi skrivit rätt svar (Richie Valens) för att därefter istället plita dit ett felaktigt (Ricky Nelson). Tyvärr har vi dock alla varit där och ikväll var det min tur. Å andra satte jag blixtsnabbt Johnny Burnettes ”Train-kept-a-rollin” som jag i samband med mitt systematiska enmansträningsläger hade lyssnat på kvällen innan.
På sextiotalet satte vi roligt nog Blind Faith som jag inte hört på sådär... 20 år? Men vi blåste Yardbirds. Bland sexiotalsbanden så vilar det någon av en förbannelse angående Yardbirds, ända sedan vi bommade ”For your love” på vår första tävling tillsammans någonsin. Ett roligt ap-tema följde där vi gjorde rätt bra ifrån oss. Vi skrattade oss igenom åttiotalet (läs: spikade det) när plötsligt en bekant gestalt uppenbarade sig ur massan: Kjelle. Vi var glada att se honom men var nu plötsligt SEX medlemmar och vi fick resten av kvällen upprepade gånger försvara oss inför frågan ”Hur många är ni”? vilket satte vår förmåga till kreativa svar på prov.
Med Kjelle på plats gick det även bra på senare musik och vi lyfte från en fjärde till en tredje plats. Vi satte på party-temat rentav Andrew VK, som jag kanske hört tre – fyra gånger. Överlag tyckte vi att vi gjorde väldigt bra ifrån oss i denna eklektiska täving där arrangörerna tog ut svängarna rejält. Därför kom det kanske som en smärre chock när vi i slutresultatet fick höra av vi, med SEX medlemmar, hade rasat ned till plats SEX i slutresultatet.
Vi hämtade oss efter chocken även om jag konstaterade att vi när vi är fyra medlemmar ofta hamnar på fjärde plats. Det betyder sålunda att vi åker ned en plats för varje ny medlem vi adderar, en intressant ekvation. Kort därefter skingrades Rootmoset, såväl heltids- som tillfälliga medlemmar, i natten. Tomas och jag gick dock på Restaurang Trädgården. Men det är en annan historia.
tisdag 14 oktober 2014
Musikfrågesport ur olika vinklar
Enkelt uttryck kan man väl säga att vi Rootmosare har haft så mycket att göra så att det inte har blivit så värst mycket uppdateringar här på bloggen trots (eller just därför) att det ändå hänt en del. Bland annat har vi både fått anordna och delta i musikfrågesporter vilket alltid är bra för det egna perspektivet.
25 september höll vi i en täving på anrika Creperiet. Undertecknad och Tomas hade vid ett par sittningar smällt ihop ett gäng frågor, Kjelle bidrog med ett antal kluriga frågor deltagarna fick sitta och fundera över jämte ordinarie folder och Kennet stod huvudsakligen för rättning och sammanställning av poäng. Upplägget visade sig faktiskt resultera i kanske vår hittills bästa tävling, om jag ödmjukt får säga det själv.
Kjelles frågor bestod av inledande rader från kända låtar samt ett gäng Beatles-låtar som skulle placeras på rätt album. Det visade sig att dessa roliga kategorier mer eller mindre avgjorde tävlingen då några favoritlag med nöje plockade poäng. Men även de lag som låg i botten verkade ha roligt med kategorierna.
Röda tråden inledde ordinarie foldern med artister från Way out West 2014 samt med artister som gjort Bond-låtar. Vi tyckte även vi var finurliga då vi hade en röd tråd med förnamnen på flera av våra partiledare. Vi var rentav så finurliga att ingen klarade den avdelningen. Inte desto mindre gav den tålmodiga publiken oss varma applåder då vi förklarade upplägget. Och lite roligt är det ju att bli applåderad även när ingen klarat frågorna...
Därefter drog vi igenom decennierna och svenskt med så blandat innehåll vi nu förmådde. På det följde teman ”skivbolag”, covers och ”Landet runt”, följt av avslutande intron. För att skoja till det lite hade vi döpt vår tävling till ”Det stora indiegisset 2014” men vi hoppas som sagt att publiken fick uppleva blandad musik även om några kanske blev lite oroliga över rubriken till att börja med. Sammantaget blev det flera varma applåder och folk verkade ha roligt så vi fick anse oss nöjda när vi packade ihop och räknade pengar efteråt.
Lite dryga 14 dagar senare var vi själva tävlande i det som blir hösten stora musikfrågesport, ”Music & Quiz” i regi av Sune Nilsson och Clarence Crusell, med flera. Då jag stod utanför ringmuren och väntade på mina medtävlande i strålande brittsommarväder så kändes det rentav lite märkligt att ha en större musiktävling att gå till under hösten. Man är ju van vid Popgiss-känslan under våren, men detta...
Tävlingen riktar sig förmodligen till en något äldre publik då man kör 60-, 70- och 80-tal för att sedan göra halt vid the 90's. Detta hindrade dock inte Rootmoset och vi tyckte rentav att det vore kul och se om vi kunde besegra en och annan gubster på hans hemmaplan. Ja, jag säger ”hans” eftersom tävlingen var kraftigt (men inte helt) mansdominerad. Upplägget var lite spretigt då det varierade mellan vad man skulle skriva i alternativen men musiken var däremot rätt varierad och vi hade en trevlig afton. Dock grämde jag ihjäl mig över att jag inte kom ihåg vem som skrivit ”Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen” (Lennart Hagewall) eller vem som gjorde den tokroliga versionen av trettiotalslåten ”Muleskinner blues” (The Fendermen). Vi raskade även här igenom decennier och svenskt samt lite olika teman. Kategorin med Tages-intron blev lite för mastig för oss och för andra gången på tio år fick vi även uppleva ett ABBA-team vilket vi återigen blåste magnifikt. Jag räknar med andra ord med att få uppleva ABBA-tema igen om sådär tio år.
Efter tävligen ramlade vi vidare till Wisby Hof (gamla Effes) för att kolla in Hurula, som även hade ett par förband. Detta var första gången sedan december 2010 som jag upplevde en konsert i denna mysiga lokal och det var sannerligen på tiden. Första gången jag såg Hurula var utomhus dagtid på Popaganda men jag kunde konstatera att hans slamriga rock gjorde sig betydligt bättre i klubbmiljö. Vi motstod dock frestelsen att stå längst fram vid scenen och skrika ”Spela shoreline” då vi var på ett emiment humör. Efter en wild Rootmos-weekend drog vi därefter hem i den ljumma Visby-natten.
25 september höll vi i en täving på anrika Creperiet. Undertecknad och Tomas hade vid ett par sittningar smällt ihop ett gäng frågor, Kjelle bidrog med ett antal kluriga frågor deltagarna fick sitta och fundera över jämte ordinarie folder och Kennet stod huvudsakligen för rättning och sammanställning av poäng. Upplägget visade sig faktiskt resultera i kanske vår hittills bästa tävling, om jag ödmjukt får säga det själv.
Kjelles frågor bestod av inledande rader från kända låtar samt ett gäng Beatles-låtar som skulle placeras på rätt album. Det visade sig att dessa roliga kategorier mer eller mindre avgjorde tävlingen då några favoritlag med nöje plockade poäng. Men även de lag som låg i botten verkade ha roligt med kategorierna.
Röda tråden inledde ordinarie foldern med artister från Way out West 2014 samt med artister som gjort Bond-låtar. Vi tyckte även vi var finurliga då vi hade en röd tråd med förnamnen på flera av våra partiledare. Vi var rentav så finurliga att ingen klarade den avdelningen. Inte desto mindre gav den tålmodiga publiken oss varma applåder då vi förklarade upplägget. Och lite roligt är det ju att bli applåderad även när ingen klarat frågorna...
Därefter drog vi igenom decennierna och svenskt med så blandat innehåll vi nu förmådde. På det följde teman ”skivbolag”, covers och ”Landet runt”, följt av avslutande intron. För att skoja till det lite hade vi döpt vår tävling till ”Det stora indiegisset 2014” men vi hoppas som sagt att publiken fick uppleva blandad musik även om några kanske blev lite oroliga över rubriken till att börja med. Sammantaget blev det flera varma applåder och folk verkade ha roligt så vi fick anse oss nöjda när vi packade ihop och räknade pengar efteråt.
Lite dryga 14 dagar senare var vi själva tävlande i det som blir hösten stora musikfrågesport, ”Music & Quiz” i regi av Sune Nilsson och Clarence Crusell, med flera. Då jag stod utanför ringmuren och väntade på mina medtävlande i strålande brittsommarväder så kändes det rentav lite märkligt att ha en större musiktävling att gå till under hösten. Man är ju van vid Popgiss-känslan under våren, men detta...
Tävlingen riktar sig förmodligen till en något äldre publik då man kör 60-, 70- och 80-tal för att sedan göra halt vid the 90's. Detta hindrade dock inte Rootmoset och vi tyckte rentav att det vore kul och se om vi kunde besegra en och annan gubster på hans hemmaplan. Ja, jag säger ”hans” eftersom tävlingen var kraftigt (men inte helt) mansdominerad. Upplägget var lite spretigt då det varierade mellan vad man skulle skriva i alternativen men musiken var däremot rätt varierad och vi hade en trevlig afton. Dock grämde jag ihjäl mig över att jag inte kom ihåg vem som skrivit ”Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen” (Lennart Hagewall) eller vem som gjorde den tokroliga versionen av trettiotalslåten ”Muleskinner blues” (The Fendermen). Vi raskade även här igenom decennier och svenskt samt lite olika teman. Kategorin med Tages-intron blev lite för mastig för oss och för andra gången på tio år fick vi även uppleva ett ABBA-team vilket vi återigen blåste magnifikt. Jag räknar med andra ord med att få uppleva ABBA-tema igen om sådär tio år.
Efter tävligen ramlade vi vidare till Wisby Hof (gamla Effes) för att kolla in Hurula, som även hade ett par förband. Detta var första gången sedan december 2010 som jag upplevde en konsert i denna mysiga lokal och det var sannerligen på tiden. Första gången jag såg Hurula var utomhus dagtid på Popaganda men jag kunde konstatera att hans slamriga rock gjorde sig betydligt bättre i klubbmiljö. Vi motstod dock frestelsen att stå längst fram vid scenen och skrika ”Spela shoreline” då vi var på ett emiment humör. Efter en wild Rootmos-weekend drog vi därefter hem i den ljumma Visby-natten.
lördag 6 september 2014
Vad händer när säsongen är över?
Den fabulösa sommaren 2014 gick till sist ändå mot sitt slut och nedanstående, ganska långa, inlägg sammanfattar väl hjälpligt Rootmosets sista musikaliska aktiviteter under perioden 17 – 30 augusti 2014.
17 augusti stack Tomas och jag åter upp till norra Gotland för att där runda av våra besök i kalkladan i Bunge. Kvällarna började nu bli mörkare och lite svalare men det hindrade inte publiken från att strömma till en masse när Anna Ternheim nu vankades. Antalet besökare var faktiskt fler än på någon av de andra konserterna och folk fick stå längs väggarna medan extra stolar ställdes fram. Även denna gång blev det akustiskt vilket kanske gjorde Ternheims ofta rikt instrumenterade låtar lite väl dämpade men hon sjöng klart och starkt och kunde därtill traktera en akustisk gitarr på ett lyriskt vis istället för att bara stå och slå lite på strängarna som många annars gör. Däremellan alternerade hon med pianospel. Utöver sina egna låtar drog hon förstås även av Broder Daniels “Shoreline” och vi kunde nöjda susa ned till Visby efteråt.
11 dagar senare började höstens begivenheter på allvar i och med det första musikgisset i Visbys stolta (och enda) creperie. Två verkliga musikveteraner hade satt ihop en trevlig och varierad tävling som dock ändå var rätt svår. En del spelarbyten hade även ägt rum i de deltagande lagen vilket innebar att en del favoriter sviktade medan andra oväntat ryckte framåt. Rootmoset hade mangrant samlats men det hjälpte tyvärr inte då laget My Little Gnu snuvade oss på förstaplatsen med en marginal på hela 15 poäng. Och för att förnedra oss lite till vann de med ett tvåmannalag mot vårt fulla lag. Så kan det gå. Vi fick dock trösta oss med att ändå lova att arrangera nästa tävling.
Dagen därpå åkte undertecknad, föga utsövd, mot Stockholm redan på morgonen för att besöka Popagandafestivalen. Efter en lugn överfart checkade jag in mitt bagage hos en väninna och traskade därefter glatt iväg. Redan inför första konserten, med Nicole Sabouné, såg dock himlen lite hotfull ut och när hon drog igång sin svartrock så svarade himlen med att öppna sig. Efter en stund av allt värre regnande uppsökte jag en bajamaja (kollade innan att det fanns kvar några andra lediga även om det plötsligt blev väldigt många röda lås på toaletterna) för att torka av mig och vänta ut regnet. Det lade sig faktiskt efter en stund och jag kunde i godan ro kolla in den häftiga franska elektroartisten Yelle som bjöd på den udda sättningen sångerska, två trummisar och osynliga synthar. Det var skön dansmusik men vädret blev efter en stund (åter) riktigt oskönt och det blev åter ett toalettbesök som varade rätt länge. Det blev uppehåll lagom för att jag skulle kunna se svenska NoNoNo, ännu en cool elektronisk akt (coola elektroniska akter var för övrigt till 75 – 80 % vad den här festivalen bjöd på). Fick sedan vänta på en försenad Kelis. Denna sångerska, som hade några hits kring sekelskiftet, hade jag för övrigt inte längre någon koll på och när hon till sist dök upp var det mest soul hon spelade. Även denna gång spårade vädret ur men inte så svårt så man behövde söka skydd. Det hårdaste bandet dittills var därefter Twin Shadow som bjöd på något i gränslandet mellan hårdrock och hård rock. Påföljande London Grammar var åter en lite lätt elektronisk akt vars späda sångerska visade sig ha imponerande röstresurser. Hann därefter njuta av en något shoegazininspirerat band vid namn The Pains of Being Pure at Heart innan jag avrundade första festivaldagen med Lily Allen. Vid det laget hade man även spelat ifatt schemat trots Kelis försening. Omgiven av en dekor bestående av blinkande nappflaskor(!) och dansare dök Lily Allen in på scen i någon slags glitterjacka och sparkade igång med “LNDN”. Hon bjöd därefter på ytterligare en del trevliga hits men även på lite mer slätstrukna låtar även om hon onekligen är en rätt skön personlighet som verkligen odlar en avslappnad image. Hon rökte till och med på scenen vilket man väl bara ser Keith Richards göra numera. Då hon efter 75 minuter avrundade med “Smile” drog undertecknad snabbt till väninnan, som lämpligt nog bodde alldeles bredvid.
Dagen därpå började med bättre väder. Jag slappnade av i solskenet och lyssnade lite förstrött på första akten, Little Jinder, som var en ensam dam med synth. Fick sedan se kultbandet Vit päls, ett lätt proggigt storband med mycket blås, göra sin sista spelning. Det blev även en rätt uppsluppen historia där bandet på slutet bombade publiken med t-shirts under rop som “bort med skiten”. Det blev därefter ännu en elektronisk akt (blir tjatigt, men kan inte hjälpa det) vid namn Zhala. Även här en ensam dam som bjöd på dansant musik med den kurdiska flaggan som scenfond. Ett av de coolaste banden på hela festivalen, Alunageorge, följde därefter. Dansmusik med soulfylld sång från Aluna var i alla fall ett vinnande recept för min del. Och de spelade även supercoola “White Noise” som de gjort med Disclosure. Blev sedan någon punkig historia vid namn Hurula, vilket tydligen var sångaren från Masshysteri, ännu ett band jag inte har koll på. Blev därefter flera dublettspelningar med band jag sett tidigare i sommar. Först ut var Icona Pop vilka nog rentav var bättre än på Way out West. I vilket fall hade jag bättre plats och stod riktigt långt fram medan duon gav publiken en rejäl överkörning och avslutade med att ge varandra en innerlig kram på scenen. Och de sa bara “fett” fem gånger i mellansnacket, faktiskt. Blev därefter ännu en kvinnlig duo men av ett helt annat slag. Say Lou Lou bjöd på en närmast elegant elektronisk musik framförda av gruppens tvillingar, snitsigt ekiperade i klänningar. Detta gjorde förstås att det blev lite lätt komiskt när de från scenen dundrade mot patriarkatet och rasismen samtidigt som de mest såg ut som om de var på väg till ett MUF-möte. Jag gillade särskilt nya singeln “Games for Girls”. Fick sedan se First Aid Kit, kända från Fårö, i lugn och ro och utan att behöva glo på klockan. Man hade nu stuvat om en del i sitt låtset och hade spolat covers av Dylan och Simon & Garfunkel men körde istället en Jack White-låt. Man avrundade med “Emmylou” och rejäl allsång. Slötittade lite på Kindness, en engelsman som är smått mesig på platta men var lite roligare live. Sedan blev det slutkläm med Veronica Maggio. Var då trött och satt långt bak på en bänk och lysssnade mest medan jag ögnade över ett liveset från Bråvallafestivalen två månader tidigare. Väldigt lite hade ändrat sig och Maggio envisas ännu med att slopa alla tidiga hits och bara spela material från sina två senaste album av totala fyra stycken. På slutet gjorde hon dock ett avsteg och körde “Sjutton år” följt av låten som jag brukar beskriva som “världens längsta orgasm”. Där avvek jag och drog samtidigt ned ridån för sommaren 2014.
17 augusti stack Tomas och jag åter upp till norra Gotland för att där runda av våra besök i kalkladan i Bunge. Kvällarna började nu bli mörkare och lite svalare men det hindrade inte publiken från att strömma till en masse när Anna Ternheim nu vankades. Antalet besökare var faktiskt fler än på någon av de andra konserterna och folk fick stå längs väggarna medan extra stolar ställdes fram. Även denna gång blev det akustiskt vilket kanske gjorde Ternheims ofta rikt instrumenterade låtar lite väl dämpade men hon sjöng klart och starkt och kunde därtill traktera en akustisk gitarr på ett lyriskt vis istället för att bara stå och slå lite på strängarna som många annars gör. Däremellan alternerade hon med pianospel. Utöver sina egna låtar drog hon förstås även av Broder Daniels “Shoreline” och vi kunde nöjda susa ned till Visby efteråt.
11 dagar senare började höstens begivenheter på allvar i och med det första musikgisset i Visbys stolta (och enda) creperie. Två verkliga musikveteraner hade satt ihop en trevlig och varierad tävling som dock ändå var rätt svår. En del spelarbyten hade även ägt rum i de deltagande lagen vilket innebar att en del favoriter sviktade medan andra oväntat ryckte framåt. Rootmoset hade mangrant samlats men det hjälpte tyvärr inte då laget My Little Gnu snuvade oss på förstaplatsen med en marginal på hela 15 poäng. Och för att förnedra oss lite till vann de med ett tvåmannalag mot vårt fulla lag. Så kan det gå. Vi fick dock trösta oss med att ändå lova att arrangera nästa tävling.
Dagen därpå åkte undertecknad, föga utsövd, mot Stockholm redan på morgonen för att besöka Popagandafestivalen. Efter en lugn överfart checkade jag in mitt bagage hos en väninna och traskade därefter glatt iväg. Redan inför första konserten, med Nicole Sabouné, såg dock himlen lite hotfull ut och när hon drog igång sin svartrock så svarade himlen med att öppna sig. Efter en stund av allt värre regnande uppsökte jag en bajamaja (kollade innan att det fanns kvar några andra lediga även om det plötsligt blev väldigt många röda lås på toaletterna) för att torka av mig och vänta ut regnet. Det lade sig faktiskt efter en stund och jag kunde i godan ro kolla in den häftiga franska elektroartisten Yelle som bjöd på den udda sättningen sångerska, två trummisar och osynliga synthar. Det var skön dansmusik men vädret blev efter en stund (åter) riktigt oskönt och det blev åter ett toalettbesök som varade rätt länge. Det blev uppehåll lagom för att jag skulle kunna se svenska NoNoNo, ännu en cool elektronisk akt (coola elektroniska akter var för övrigt till 75 – 80 % vad den här festivalen bjöd på). Fick sedan vänta på en försenad Kelis. Denna sångerska, som hade några hits kring sekelskiftet, hade jag för övrigt inte längre någon koll på och när hon till sist dök upp var det mest soul hon spelade. Även denna gång spårade vädret ur men inte så svårt så man behövde söka skydd. Det hårdaste bandet dittills var därefter Twin Shadow som bjöd på något i gränslandet mellan hårdrock och hård rock. Påföljande London Grammar var åter en lite lätt elektronisk akt vars späda sångerska visade sig ha imponerande röstresurser. Hann därefter njuta av en något shoegazininspirerat band vid namn The Pains of Being Pure at Heart innan jag avrundade första festivaldagen med Lily Allen. Vid det laget hade man även spelat ifatt schemat trots Kelis försening. Omgiven av en dekor bestående av blinkande nappflaskor(!) och dansare dök Lily Allen in på scen i någon slags glitterjacka och sparkade igång med “LNDN”. Hon bjöd därefter på ytterligare en del trevliga hits men även på lite mer slätstrukna låtar även om hon onekligen är en rätt skön personlighet som verkligen odlar en avslappnad image. Hon rökte till och med på scenen vilket man väl bara ser Keith Richards göra numera. Då hon efter 75 minuter avrundade med “Smile” drog undertecknad snabbt till väninnan, som lämpligt nog bodde alldeles bredvid.
Dagen därpå började med bättre väder. Jag slappnade av i solskenet och lyssnade lite förstrött på första akten, Little Jinder, som var en ensam dam med synth. Fick sedan se kultbandet Vit päls, ett lätt proggigt storband med mycket blås, göra sin sista spelning. Det blev även en rätt uppsluppen historia där bandet på slutet bombade publiken med t-shirts under rop som “bort med skiten”. Det blev därefter ännu en elektronisk akt (blir tjatigt, men kan inte hjälpa det) vid namn Zhala. Även här en ensam dam som bjöd på dansant musik med den kurdiska flaggan som scenfond. Ett av de coolaste banden på hela festivalen, Alunageorge, följde därefter. Dansmusik med soulfylld sång från Aluna var i alla fall ett vinnande recept för min del. Och de spelade även supercoola “White Noise” som de gjort med Disclosure. Blev sedan någon punkig historia vid namn Hurula, vilket tydligen var sångaren från Masshysteri, ännu ett band jag inte har koll på. Blev därefter flera dublettspelningar med band jag sett tidigare i sommar. Först ut var Icona Pop vilka nog rentav var bättre än på Way out West. I vilket fall hade jag bättre plats och stod riktigt långt fram medan duon gav publiken en rejäl överkörning och avslutade med att ge varandra en innerlig kram på scenen. Och de sa bara “fett” fem gånger i mellansnacket, faktiskt. Blev därefter ännu en kvinnlig duo men av ett helt annat slag. Say Lou Lou bjöd på en närmast elegant elektronisk musik framförda av gruppens tvillingar, snitsigt ekiperade i klänningar. Detta gjorde förstås att det blev lite lätt komiskt när de från scenen dundrade mot patriarkatet och rasismen samtidigt som de mest såg ut som om de var på väg till ett MUF-möte. Jag gillade särskilt nya singeln “Games for Girls”. Fick sedan se First Aid Kit, kända från Fårö, i lugn och ro och utan att behöva glo på klockan. Man hade nu stuvat om en del i sitt låtset och hade spolat covers av Dylan och Simon & Garfunkel men körde istället en Jack White-låt. Man avrundade med “Emmylou” och rejäl allsång. Slötittade lite på Kindness, en engelsman som är smått mesig på platta men var lite roligare live. Sedan blev det slutkläm med Veronica Maggio. Var då trött och satt långt bak på en bänk och lysssnade mest medan jag ögnade över ett liveset från Bråvallafestivalen två månader tidigare. Väldigt lite hade ändrat sig och Maggio envisas ännu med att slopa alla tidiga hits och bara spela material från sina två senaste album av totala fyra stycken. På slutet gjorde hon dock ett avsteg och körde “Sjutton år” följt av låten som jag brukar beskriva som “världens längsta orgasm”. Där avvek jag och drog samtidigt ned ridån för sommaren 2014.
torsdag 28 augusti 2014
Way out West - dag tre
Under tredje och sista dagen kom jag iväg lite senare. Hade först tänkt se det märkliga hårdrocksbandet Deafheaven vid 13 men insåg därefter att jag dels inte var SÅ sugen och att dels skulle bli ett stort glapp därefter varvid jag stannade på hotellet och tog det lugnt.
Första akten för dagen blev orkesterns som jag tidigare ägnat en text åt häg på blogge: Slint – bandet som inte platsade i mitt 1991 (inlägget “Rubba inte heliga musikår”, för den som nu är road). När bandet gick på scenen var himlen en smula grå och stämningen blev snabbt gråare då bandet drog igång sin närmast begravningsaktiga rock där man vid några tillfällen även satt ned på scenen, introvert stirrande på varandra, i stil med Goodspeed your black emperor! förra året. Därefter började det regna. Jag hade slagit mig ned utanför tältet men flyttade nu raskt in igen i väntan på att regnet skulle bedarra. Det gjorde det inte, snarare tvärtom. Jag hade dock bestämt mig för att se rapparen Linda Pira och slank därmed ut i det allt kraftigare regnet.
I väntan på Pira hamnade jag under ett något så när skyddande träd då jag träffade en frälsare i form av den enda andra människa jag kände på hela festivalen, herr Lasse Wredenborg med sällskap. Han försåg mig snabbt med en komönstrad regnrock från Ben & Jerry som jag tacksamt tog emot då nu himlen hade öppnat sig rejält. Därefter förklarade han även hjälpligt vem som var vem på scenen eftersom Linda Pira, som nu hade gått på, hade med sig ett helt gäng kvinnliga rappare som jag inte hade värst bra koll på. Vår trio sprack sedan då regnet faktiskt ökade en aning mer och jag snabbt förpassade mig till Linnéscenen för att se Elliphant. Då hon äntrade scenen var tältet proppfullt och 30 – 40 % av publiken utgjordes säkerligen av människor som helt enkelt sökte skydd från regnet. Elliphant konstaterade förnöjt efter en låt att “Jag trodde jag skulle spela på andra scenen men det här blir ju perfekt!” Det blev därefter dancehall för hela slanten men åter med en fet basgång som dränkte mycket av musiken. Jag kan konstatera att Elliphant efter bara en EP och ett album redan har skaffat sig en helt okej låtkatalog och publiken var med i svängarna trots fukt och trängsel.
Vågade mig, med tvekan, åter ut i regnet för att se Neutral Milk Hotel, en av kritikerna starkt uppburen amerikansk indieakt från sent nittiotal som jag helt missade medan de höll på. Jag kunde dels konstatera att regnet sakta avtog och att konserten var en ren nostalgishow då jag i princip kände igen alla låtar, hämta från gruppens alla två album. Mest blev det dock låtar från andra och sista plattan “In the aeroplane over the sea”. Detta blev för övrigt den sista manliga akt jag med undantag för Robyns kompband Röyksopp. Härefter blev det ett fyrverkeri av kvinnor med personligt och varierat sound.
Med stor förväntan smet jag ned till Linnéscenen för att se Jenny Wilson. Här var det så roligt att man nu verkligen ville höra de NYA låtarna (från suveräna plattan “Demand the Impossible”) medan jag kunde ha och mista äldre material (som jag helt enkelt inte var så insatt i). I cirka 45 minuter öste Jenny Wilson även på med idel nya låtar och undertecknad stod bara och myste (trots basgången). Lite komiskt blev det då hon introducerade den bländande vackra “Ghost Station” med orden “Jag vill berätta om ett tåg jag nästan kom med en gång” (syftande på hennes cancer) varvid en hes men högljud man i publiken skrek “SJ!” varvid gapflabb följde från publiken. Wilson skrattade också och kontrade med “om det vore så väl...”.
Jag smet därefter förbi Veronica Maggio och lät henne agera bakgrundsmusik medan jag intog en nachostallrik utanför festivalområdet. Efter ännu en god måltid kikar jag en stund på Maggio som pumpar några sista hits innan hon går av. Även hon har en mastig katalog även om jag tyvärr blivit duktigt trött på hennes av skvalradion närmast sönderspelade låtar. Det blev därefter en liten stunds väntan på en helt annan typ av artist, den finstämda Annika Norlin. Hon körde nu en hopkok av låtar hon släppt både under eget namn, som Säkert och som Hello Saferide. Och annat hade väl varit fånigt. Intressant nog hade hon även klämt in publik vid sidan av scenen, helt enligt hennes eget önskemål. Dock stördes konserten lite av någon hip hop-akt som gick på i bakgrunden och ibland dränkte hennes sköra sånger. Det roliga var att publiken här var väldigt, väldigt med och många verkade kunna hennes texter utantill.
Avrundade därefter festivalen majestätiskt med att se avslutande huvudakten Robyn och Röyksopp där jag inte hade minsta aning om upplägg. Skulle de spela sina låtar ihop? Var för sig? Som det nu blev började Röyksopp i vilket fall även om publiken ibland gav lite lam respons med undantag för entusiasterna längst fram. Själv mådde jag som en prins och trodde ett tag jag var tillbaka på nittiotalet. Detta trots att man inte körde “Eple” eller “So Easy” utan istället avslutade sitt set med en omstuvad version av “Poor Leno”. Man hade även bitvis med sig en sångerska som jag först trodde var Robyn även om rösten inte lät helt bekant. Orginalet dök dock plötsligt upp och körde “Be Mine” för att därefter alternera material från “Body Talk” med helt osläppta låtar under stort bifall från en extatisk publik. Mot slutet blir det tre låtar med Robyn och Röyksopp, dels “The Girl and the Robot” och därefter de helt nya “Monument” och “Do it again”. Taktiskt nog gissade jag att det sista numret var kvällens sista (det var det också) och fick därefter vänta en minut på en spårvagn som inte ens var särskilt full. Full var däremot den göteborgare jag fick till granne som gjorde den vanliga irriterande imitationen av gotländska innan han önskade mig fortsatt trevlig kväll i götet och försvann i natten. Och en fortsatt trevlig kväll i götet kom jag även att få, rejält nedborrad i min säng på hotellet efter tre dagars hipster-Woodstock.
Första akten för dagen blev orkesterns som jag tidigare ägnat en text åt häg på blogge: Slint – bandet som inte platsade i mitt 1991 (inlägget “Rubba inte heliga musikår”, för den som nu är road). När bandet gick på scenen var himlen en smula grå och stämningen blev snabbt gråare då bandet drog igång sin närmast begravningsaktiga rock där man vid några tillfällen även satt ned på scenen, introvert stirrande på varandra, i stil med Goodspeed your black emperor! förra året. Därefter började det regna. Jag hade slagit mig ned utanför tältet men flyttade nu raskt in igen i väntan på att regnet skulle bedarra. Det gjorde det inte, snarare tvärtom. Jag hade dock bestämt mig för att se rapparen Linda Pira och slank därmed ut i det allt kraftigare regnet.
I väntan på Pira hamnade jag under ett något så när skyddande träd då jag träffade en frälsare i form av den enda andra människa jag kände på hela festivalen, herr Lasse Wredenborg med sällskap. Han försåg mig snabbt med en komönstrad regnrock från Ben & Jerry som jag tacksamt tog emot då nu himlen hade öppnat sig rejält. Därefter förklarade han även hjälpligt vem som var vem på scenen eftersom Linda Pira, som nu hade gått på, hade med sig ett helt gäng kvinnliga rappare som jag inte hade värst bra koll på. Vår trio sprack sedan då regnet faktiskt ökade en aning mer och jag snabbt förpassade mig till Linnéscenen för att se Elliphant. Då hon äntrade scenen var tältet proppfullt och 30 – 40 % av publiken utgjordes säkerligen av människor som helt enkelt sökte skydd från regnet. Elliphant konstaterade förnöjt efter en låt att “Jag trodde jag skulle spela på andra scenen men det här blir ju perfekt!” Det blev därefter dancehall för hela slanten men åter med en fet basgång som dränkte mycket av musiken. Jag kan konstatera att Elliphant efter bara en EP och ett album redan har skaffat sig en helt okej låtkatalog och publiken var med i svängarna trots fukt och trängsel.
Vågade mig, med tvekan, åter ut i regnet för att se Neutral Milk Hotel, en av kritikerna starkt uppburen amerikansk indieakt från sent nittiotal som jag helt missade medan de höll på. Jag kunde dels konstatera att regnet sakta avtog och att konserten var en ren nostalgishow då jag i princip kände igen alla låtar, hämta från gruppens alla två album. Mest blev det dock låtar från andra och sista plattan “In the aeroplane over the sea”. Detta blev för övrigt den sista manliga akt jag med undantag för Robyns kompband Röyksopp. Härefter blev det ett fyrverkeri av kvinnor med personligt och varierat sound.
Med stor förväntan smet jag ned till Linnéscenen för att se Jenny Wilson. Här var det så roligt att man nu verkligen ville höra de NYA låtarna (från suveräna plattan “Demand the Impossible”) medan jag kunde ha och mista äldre material (som jag helt enkelt inte var så insatt i). I cirka 45 minuter öste Jenny Wilson även på med idel nya låtar och undertecknad stod bara och myste (trots basgången). Lite komiskt blev det då hon introducerade den bländande vackra “Ghost Station” med orden “Jag vill berätta om ett tåg jag nästan kom med en gång” (syftande på hennes cancer) varvid en hes men högljud man i publiken skrek “SJ!” varvid gapflabb följde från publiken. Wilson skrattade också och kontrade med “om det vore så väl...”.
Jag smet därefter förbi Veronica Maggio och lät henne agera bakgrundsmusik medan jag intog en nachostallrik utanför festivalområdet. Efter ännu en god måltid kikar jag en stund på Maggio som pumpar några sista hits innan hon går av. Även hon har en mastig katalog även om jag tyvärr blivit duktigt trött på hennes av skvalradion närmast sönderspelade låtar. Det blev därefter en liten stunds väntan på en helt annan typ av artist, den finstämda Annika Norlin. Hon körde nu en hopkok av låtar hon släppt både under eget namn, som Säkert och som Hello Saferide. Och annat hade väl varit fånigt. Intressant nog hade hon även klämt in publik vid sidan av scenen, helt enligt hennes eget önskemål. Dock stördes konserten lite av någon hip hop-akt som gick på i bakgrunden och ibland dränkte hennes sköra sånger. Det roliga var att publiken här var väldigt, väldigt med och många verkade kunna hennes texter utantill.
Avrundade därefter festivalen majestätiskt med att se avslutande huvudakten Robyn och Röyksopp där jag inte hade minsta aning om upplägg. Skulle de spela sina låtar ihop? Var för sig? Som det nu blev började Röyksopp i vilket fall även om publiken ibland gav lite lam respons med undantag för entusiasterna längst fram. Själv mådde jag som en prins och trodde ett tag jag var tillbaka på nittiotalet. Detta trots att man inte körde “Eple” eller “So Easy” utan istället avslutade sitt set med en omstuvad version av “Poor Leno”. Man hade även bitvis med sig en sångerska som jag först trodde var Robyn även om rösten inte lät helt bekant. Orginalet dök dock plötsligt upp och körde “Be Mine” för att därefter alternera material från “Body Talk” med helt osläppta låtar under stort bifall från en extatisk publik. Mot slutet blir det tre låtar med Robyn och Röyksopp, dels “The Girl and the Robot” och därefter de helt nya “Monument” och “Do it again”. Taktiskt nog gissade jag att det sista numret var kvällens sista (det var det också) och fick därefter vänta en minut på en spårvagn som inte ens var särskilt full. Full var däremot den göteborgare jag fick till granne som gjorde den vanliga irriterande imitationen av gotländska innan han önskade mig fortsatt trevlig kväll i götet och försvann i natten. Och en fortsatt trevlig kväll i götet kom jag även att få, rejält nedborrad i min säng på hotellet efter tre dagars hipster-Woodstock.
söndag 24 augusti 2014
Way out West - dag två
Andra dagen såg jag till att ganska snabbt förpassa mig från hotellet då det var musik jag ville se redan från 13-tiden vilket även skulle innebär sådär tio timmars gående och stående. Men vad gör man inte för musiken!
Sharon van Etten, en av Tomas nyare favoriter, blev första akten för dagen och spelade en ganska cool blandning av vanligt rock och folk- och country. Kuriöst nog hade man samtidigt lagt Neko Case, som jag ett tag funderade på att smita iväg och se även om jag till sist förblev Sharon trogen. Däreffter blev det hängande vid Linnéscenen i flera timmar då jag dåsade lite i värmen och läste en medhavd deckare i pauserna mellan musiken. Jag hade för en gångs skull rört till i schemat då jag trodde att den elektroniska akten. MÖ skulle spela men det visade sig istället vara den ekletiska orkestern Blood Orange som på skiva lät mer synthig men live körde musik på en skala från Michael Jacksons smörigaste stunder till funkmangel. Därefter blev det MÖ som live levererade en slags elektronisk rock av coolare slag.
Tog därefter en runda bort till den stora Flamingoscenen (där huvudakterna alltså spelade) för att se indieikonen Conor Oberst, känd från Bright Eyes. Han visade sig dock vara en slags uppdaterad Bob Dylan så jag tröttnade efter ett tag och tog mig en välförtjänt hamburgare i gatuköket alldeles utanför den ack så vegetariska festivalen.
Efter att ha smält maten vandrade jag åter till festivalområdet och väntade på en akt jag var väldigt spänd på, Janelle Monae. Denna amerikanska sångerska har på sina plattor levererat en väldigt rolig mix av huvudsakligen soul men även synth, hårdrock och orkestermusik. Det blev även en storslagen föreställning med en scen och musiker som gick i svart och vitt ifråga om kläder. Man rullade in Monae på en transportkärra till tonerna av “Also sprach Zarathustra” och satte därefter igång henne (ja, hon har någon slags robotimage). Jag blev därefter riktigt tagen när hon sparkade igång sin storslagna musik och det var särskilt fantastisk stämning när hon körde hiten “Electric Lady”. Mitt i allt dängde närmast som en klackspark in James Browns “I feel good” innan hon körde vidare med sina egna låtar. En av mina favoriter, “Come Alive”, avslutade konserten och under denna förlängda version låtsades Monae kollapsa och fick därefter hela publiken att sätta sig ned. Hon avslutade låten med att springa ett varv i orkesterdiket, hoppa ut i publiken och sedan hoppa upp på ryggen på en av de kraftiga blåsarna och bli buren runt i någon slags triumf där man samtidigt såg hur glada och nöjda musikerna var efter ännu en lyckad konsert.
Min eufori fortsatte då jag direkt efteråt vände på klacken och styrde kosan mot Azalea-scenen, festivalens tredje stora scen, för att se Icona Pop. Bandet ifråga är ju inte så varierade eller subtila utan de klev på och matade igång direkt och sedan var de huvudsakligen fullt ställ i över en timme vilket passade mig rätt bra då. Publiken var som galen och inte minst de unga tjejerna, precis som på Rebecca och Fiona. Under konsertens gång frågade jag en till synes sysslolös polis som stod bredvid mig och drack kaffe om man hade så värst mycket att göra och hans svar blev inte oväntat “Ingenting. Allt är bara roligt”. Dock hade Icona bedrövligt språk och sa “fett” minst tjugo gånger i mellansnacket. Dagens yngre artister är ibland något begränsade i sitt ordförråd.
Efter Icona hade jag för stunden inte mycket mer att göra än att vänta på ännu en av festivalens större dragplåster, Outkast. Jag har ju just ingen relation till gruppen utan i min värld är de en duo som hade ett par schyssta hits (“Ms Jackson” och “Hey Ya”) när seklet var ungt. Överlag hade jag inte ens tippat att en halvgammal duo som nu återförenades efter flera års tystnad och som alltså haft sina största hits för tio år sedan skulle bli något dragplåster. Jag hade en smula fel då det plötsligt myllrade av folk och jag till sist ändå insåg att hip hop är lite större i Sverige än jag hittills velat medge. Folk blev även som galna när bandet i god tid klev på och öppnade med en låt vid namn “Bombs over Bagdad”. Därefter matade man på och jag satt mig åter vid ett träd och lyssnade en stund. Jag hann även höra “Ms Jackson” innan jag dock drog vidare till nästa akt även om jag erkänner att jag gärna hört “Hey Ya”. Och även om det jag nu ska nämna inte var något jag själv upplevde så kan jag inte låta bli att nämna att konserten kom att följas av en viss kontrovers. Tydligen hade man en del porriga inslag i de filmer man körde i bakgrunden (vilket jag inte tänkte på plus att jag en stor del av konserten stod vid sidan av och inte ens såg några filmer) och under “Hey Ya” hade man även en massande strippande tjejer på filmen i bakgrunden. Dagen efter var de sociala medierna fulla med kommentarer om bandets sexism och medlemmarna bättrade väl knappast på sitt rykte genom att senare på natten besöka strippklubben Le Chat Noir, som oblygt gjorde reklam för sin verksamhet utanför festivalen.
Helt omedveten om denna uppseglande kontrovers övergav jag glatt de rappande sydstatarna för att se något av en nostalgiakt men ändå en fantastisk sådan: shoegazer-bandet Slowdive. Jag var ju hängiven denna drömska och gitarrtunga musik i början av nittiontalet men Slowdive hamnade väl lite i skymyndan av exempelvis Ride och My Bloody Valentine men något lyssnade man ju på dem. Och nu framträdde de sålunda live med klassiskt shoegaze-sound med sjok av gitarrer och en röst som närmast blev ett extra instrument. Trots att publiken, trogen traditionen, var stillsam och introvert, upplevde jag här åter den där härliga samvarokänslan: ett tält fullt med människor som var introverta. Och efter den insikten behövde jag vänta tre minuter på en spårvagn.
Sharon van Etten, en av Tomas nyare favoriter, blev första akten för dagen och spelade en ganska cool blandning av vanligt rock och folk- och country. Kuriöst nog hade man samtidigt lagt Neko Case, som jag ett tag funderade på att smita iväg och se även om jag till sist förblev Sharon trogen. Däreffter blev det hängande vid Linnéscenen i flera timmar då jag dåsade lite i värmen och läste en medhavd deckare i pauserna mellan musiken. Jag hade för en gångs skull rört till i schemat då jag trodde att den elektroniska akten. MÖ skulle spela men det visade sig istället vara den ekletiska orkestern Blood Orange som på skiva lät mer synthig men live körde musik på en skala från Michael Jacksons smörigaste stunder till funkmangel. Därefter blev det MÖ som live levererade en slags elektronisk rock av coolare slag.
Tog därefter en runda bort till den stora Flamingoscenen (där huvudakterna alltså spelade) för att se indieikonen Conor Oberst, känd från Bright Eyes. Han visade sig dock vara en slags uppdaterad Bob Dylan så jag tröttnade efter ett tag och tog mig en välförtjänt hamburgare i gatuköket alldeles utanför den ack så vegetariska festivalen.
Efter att ha smält maten vandrade jag åter till festivalområdet och väntade på en akt jag var väldigt spänd på, Janelle Monae. Denna amerikanska sångerska har på sina plattor levererat en väldigt rolig mix av huvudsakligen soul men även synth, hårdrock och orkestermusik. Det blev även en storslagen föreställning med en scen och musiker som gick i svart och vitt ifråga om kläder. Man rullade in Monae på en transportkärra till tonerna av “Also sprach Zarathustra” och satte därefter igång henne (ja, hon har någon slags robotimage). Jag blev därefter riktigt tagen när hon sparkade igång sin storslagna musik och det var särskilt fantastisk stämning när hon körde hiten “Electric Lady”. Mitt i allt dängde närmast som en klackspark in James Browns “I feel good” innan hon körde vidare med sina egna låtar. En av mina favoriter, “Come Alive”, avslutade konserten och under denna förlängda version låtsades Monae kollapsa och fick därefter hela publiken att sätta sig ned. Hon avslutade låten med att springa ett varv i orkesterdiket, hoppa ut i publiken och sedan hoppa upp på ryggen på en av de kraftiga blåsarna och bli buren runt i någon slags triumf där man samtidigt såg hur glada och nöjda musikerna var efter ännu en lyckad konsert.
Min eufori fortsatte då jag direkt efteråt vände på klacken och styrde kosan mot Azalea-scenen, festivalens tredje stora scen, för att se Icona Pop. Bandet ifråga är ju inte så varierade eller subtila utan de klev på och matade igång direkt och sedan var de huvudsakligen fullt ställ i över en timme vilket passade mig rätt bra då. Publiken var som galen och inte minst de unga tjejerna, precis som på Rebecca och Fiona. Under konsertens gång frågade jag en till synes sysslolös polis som stod bredvid mig och drack kaffe om man hade så värst mycket att göra och hans svar blev inte oväntat “Ingenting. Allt är bara roligt”. Dock hade Icona bedrövligt språk och sa “fett” minst tjugo gånger i mellansnacket. Dagens yngre artister är ibland något begränsade i sitt ordförråd.
Efter Icona hade jag för stunden inte mycket mer att göra än att vänta på ännu en av festivalens större dragplåster, Outkast. Jag har ju just ingen relation till gruppen utan i min värld är de en duo som hade ett par schyssta hits (“Ms Jackson” och “Hey Ya”) när seklet var ungt. Överlag hade jag inte ens tippat att en halvgammal duo som nu återförenades efter flera års tystnad och som alltså haft sina största hits för tio år sedan skulle bli något dragplåster. Jag hade en smula fel då det plötsligt myllrade av folk och jag till sist ändå insåg att hip hop är lite större i Sverige än jag hittills velat medge. Folk blev även som galna när bandet i god tid klev på och öppnade med en låt vid namn “Bombs over Bagdad”. Därefter matade man på och jag satt mig åter vid ett träd och lyssnade en stund. Jag hann även höra “Ms Jackson” innan jag dock drog vidare till nästa akt även om jag erkänner att jag gärna hört “Hey Ya”. Och även om det jag nu ska nämna inte var något jag själv upplevde så kan jag inte låta bli att nämna att konserten kom att följas av en viss kontrovers. Tydligen hade man en del porriga inslag i de filmer man körde i bakgrunden (vilket jag inte tänkte på plus att jag en stor del av konserten stod vid sidan av och inte ens såg några filmer) och under “Hey Ya” hade man även en massande strippande tjejer på filmen i bakgrunden. Dagen efter var de sociala medierna fulla med kommentarer om bandets sexism och medlemmarna bättrade väl knappast på sitt rykte genom att senare på natten besöka strippklubben Le Chat Noir, som oblygt gjorde reklam för sin verksamhet utanför festivalen.
Helt omedveten om denna uppseglande kontrovers övergav jag glatt de rappande sydstatarna för att se något av en nostalgiakt men ändå en fantastisk sådan: shoegazer-bandet Slowdive. Jag var ju hängiven denna drömska och gitarrtunga musik i början av nittiontalet men Slowdive hamnade väl lite i skymyndan av exempelvis Ride och My Bloody Valentine men något lyssnade man ju på dem. Och nu framträdde de sålunda live med klassiskt shoegaze-sound med sjok av gitarrer och en röst som närmast blev ett extra instrument. Trots att publiken, trogen traditionen, var stillsam och introvert, upplevde jag här åter den där härliga samvarokänslan: ett tält fullt med människor som var introverta. Och efter den insikten behövde jag vänta tre minuter på en spårvagn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)