Andra dagen såg jag till att ganska snabbt förpassa mig från hotellet då det var musik jag ville se redan från 13-tiden vilket även skulle innebär sådär tio timmars gående och stående. Men vad gör man inte för musiken!
Sharon van Etten, en av Tomas nyare favoriter, blev första akten för dagen och spelade en ganska cool blandning av vanligt rock och folk- och country. Kuriöst nog hade man samtidigt lagt Neko Case, som jag ett tag funderade på att smita iväg och se även om jag till sist förblev Sharon trogen. Däreffter blev det hängande vid Linnéscenen i flera timmar då jag dåsade lite i värmen och läste en medhavd deckare i pauserna mellan musiken. Jag hade för en gångs skull rört till i schemat då jag trodde att den elektroniska akten. MÖ skulle spela men det visade sig istället vara den ekletiska orkestern Blood Orange som på skiva lät mer synthig men live körde musik på en skala från Michael Jacksons smörigaste stunder till funkmangel. Därefter blev det MÖ som live levererade en slags elektronisk rock av coolare slag.
Tog därefter en runda bort till den stora Flamingoscenen (där huvudakterna alltså spelade) för att se indieikonen Conor Oberst, känd från Bright Eyes. Han visade sig dock vara en slags uppdaterad Bob Dylan så jag tröttnade efter ett tag och tog mig en välförtjänt hamburgare i gatuköket alldeles utanför den ack så vegetariska festivalen.
Efter att ha smält maten vandrade jag åter till festivalområdet och väntade på en akt jag var väldigt spänd på, Janelle Monae. Denna amerikanska sångerska har på sina plattor levererat en väldigt rolig mix av huvudsakligen soul men även synth, hårdrock och orkestermusik. Det blev även en storslagen föreställning med en scen och musiker som gick i svart och vitt ifråga om kläder. Man rullade in Monae på en transportkärra till tonerna av “Also sprach Zarathustra” och satte därefter igång henne (ja, hon har någon slags robotimage). Jag blev därefter riktigt tagen när hon sparkade igång sin storslagna musik och det var särskilt fantastisk stämning när hon körde hiten “Electric Lady”. Mitt i allt dängde närmast som en klackspark in James Browns “I feel good” innan hon körde vidare med sina egna låtar. En av mina favoriter, “Come Alive”, avslutade konserten och under denna förlängda version låtsades Monae kollapsa och fick därefter hela publiken att sätta sig ned. Hon avslutade låten med att springa ett varv i orkesterdiket, hoppa ut i publiken och sedan hoppa upp på ryggen på en av de kraftiga blåsarna och bli buren runt i någon slags triumf där man samtidigt såg hur glada och nöjda musikerna var efter ännu en lyckad konsert.
Min eufori fortsatte då jag direkt efteråt vände på klacken och styrde kosan mot Azalea-scenen, festivalens tredje stora scen, för att se Icona Pop. Bandet ifråga är ju inte så varierade eller subtila utan de klev på och matade igång direkt och sedan var de huvudsakligen fullt ställ i över en timme vilket passade mig rätt bra då. Publiken var som galen och inte minst de unga tjejerna, precis som på Rebecca och Fiona. Under konsertens gång frågade jag en till synes sysslolös polis som stod bredvid mig och drack kaffe om man hade så värst mycket att göra och hans svar blev inte oväntat “Ingenting. Allt är bara roligt”. Dock hade Icona bedrövligt språk och sa “fett” minst tjugo gånger i mellansnacket. Dagens yngre artister är ibland något begränsade i sitt ordförråd.
Efter Icona hade jag för stunden inte mycket mer att göra än att vänta på ännu en av festivalens större dragplåster, Outkast. Jag har ju just ingen relation till gruppen utan i min värld är de en duo som hade ett par schyssta hits (“Ms Jackson” och “Hey Ya”) när seklet var ungt. Överlag hade jag inte ens tippat att en halvgammal duo som nu återförenades efter flera års tystnad och som alltså haft sina största hits för tio år sedan skulle bli något dragplåster. Jag hade en smula fel då det plötsligt myllrade av folk och jag till sist ändå insåg att hip hop är lite större i Sverige än jag hittills velat medge. Folk blev även som galna när bandet i god tid klev på och öppnade med en låt vid namn “Bombs over Bagdad”. Därefter matade man på och jag satt mig åter vid ett träd och lyssnade en stund. Jag hann även höra “Ms Jackson” innan jag dock drog vidare till nästa akt även om jag erkänner att jag gärna hört “Hey Ya”. Och även om det jag nu ska nämna inte var något jag själv upplevde så kan jag inte låta bli att nämna att konserten kom att följas av en viss kontrovers. Tydligen hade man en del porriga inslag i de filmer man körde i bakgrunden (vilket jag inte tänkte på plus att jag en stor del av konserten stod vid sidan av och inte ens såg några filmer) och under “Hey Ya” hade man även en massande strippande tjejer på filmen i bakgrunden. Dagen efter var de sociala medierna fulla med kommentarer om bandets sexism och medlemmarna bättrade väl knappast på sitt rykte genom att senare på natten besöka strippklubben Le Chat Noir, som oblygt gjorde reklam för sin verksamhet utanför festivalen.
Helt omedveten om denna uppseglande kontrovers övergav jag glatt de rappande sydstatarna för att se något av en nostalgiakt men ändå en fantastisk sådan: shoegazer-bandet Slowdive. Jag var ju hängiven denna drömska och gitarrtunga musik i början av nittiontalet men Slowdive hamnade väl lite i skymyndan av exempelvis Ride och My Bloody Valentine men något lyssnade man ju på dem. Och nu framträdde de sålunda live med klassiskt shoegaze-sound med sjok av gitarrer och en röst som närmast blev ett extra instrument. Trots att publiken, trogen traditionen, var stillsam och introvert, upplevde jag här åter den där härliga samvarokänslan: ett tält fullt med människor som var introverta. Och efter den insikten behövde jag vänta tre minuter på en spårvagn.
söndag 24 augusti 2014
lördag 23 augusti 2014
Way out West - dag ett
Undertecknad har nu för andra året i rad rest till Göteborgs eget Woodstock, Way out West. Eller snarare den del av Göteborg som är ockuperad av Stockholm i tre dagar. Festivalens väldigt korrekta upplägg med miljö, vegetarianism, antirasism, feminism och så vidare är ju så oerhört Stockholm och hipster så man knappt tänker på att man är i den stad där alla heter Glenn. Hur sympatiskt detta än må verka så tillhör undertecknad de här gamla stötarna som ännu åker på en festival just för musik. Tro det eller ej. Jag kommer därför att i tre delar ge min rapport om det vilda livet på Way out West 2014.
Kvällen innan hade jag anlänt till Göteborg och hade i lugn och ro checkat in på ett disponibelt hotell och gjort vad jag brukade en vanlig onsdagkväll: lösa korsord, läsa, fika, se lite “Morden i Midsomer”. Därmed var jag även i rätt fin form när festivalen sparkade igång på torsdagseftermiddagen. Därtill kunde jag rätt omgående konstatera att det inte skulle bli den rotblöta som inledde förra årets festival och som därefter fortsatte i varierande grad under följande dagar. Första färden till Linnéplatsen skedde dock i en stekhet spårvagn där jag vid ett tillfälle dråsade in i en kille som var löjligt lik Kirk Hammet under den period då Metallica ännu var trashare. Han var även lika godmodig som sin förebild, lyckligtvis.
Efter att ha löst in biljetten kunde jag flanera en stund innan jag, sittande under ett bekvämt träd, kunde bese den första akt jag valt ut, prinsen av Peking kanske mer känd som Markus Krunegård. Han pratade mycket mellan låtarna men levererade väl annars sitt nya album ganska rakt upp och ned. Äldre material blev det inte så oerhört mycket av även om han drog igenom “Hela livet var ett disco” men dock inte gamla hits som “Hollywood Hills” eller “Jag är en vampyr”. Jag är alltid lite kluven till sådant då jag å ena sidan respekterar artister som premierar sitt nyare material och inte vill vila på gamla lagrar samtidigt som jag ändå kan irritera mig över att man inte fick höra den där lite äldre låten som man hoppades på. En knepig balansgång.
Efter Krunan kunde jag en god stund titta på kultbandet Tinariwen från Nordafrika, vilka under åren blivit återkommande favoriter hos kritikerna. Jag tycker själv deras ökenblues (som den ofta kallas) är rätt trevlig men jag ska även erkänna att låtarna efter ett tag blir rätt likartade. Stack istället iväg och kollade på Neneh Cherry som jag, enligt mina annaler, senast såg på Roskilde 1995. Hon spelade på Linnéscenen, ett öppet tält, och jag märkte redan på denna första spelning i tältet vad som blev en återkommande ljudsjukdom under festivalen: den väldigt feta och alltför uppskruvade basgången. Neneh Cherrys framträdande dränktes alltså bitvis av en väl mastig basgång som gjorde att man hörde nyanserna bättre om man ställde sig en bit utanför tältet. Jag kände inte igen något av det material hon spelade man jag kunde konstatera att hon numera lät mer som Massive Attack under deras klassiska period. Som sista låt körde hon dock “Buffalo Stance” i en kraftigt muterad version, även om jag inte hade räknat med det. Jag hade haft full förståelse för om hon struntat i de där låtarna hon gjorde för en eon sedan. På så vis är det förstås lite märkligt med Neneh Cherry, en artist man hade en relation med sådär 1989 – 92 då hon först gjorde en klassisk platta följd av ett par ruskigt usla singlar och en ojämn uppföljare varefter hon helt försvann från min radar. Kanske hade jag rentav tappat intresset helt då jag såg henne 1995, eftersom jag inte minns något av det. I vilket fall kändes detta lite som att se en helt ny artist som råkade ha samma namn som den gamla.
Det blev sedan tvära kast då jag en liten stund kunde kika på Motörhead som jag heller inte hade sett sedan sådär 1995 eller så. Det var lite av en tidsmaskin då Lemmy stegade in på scenen med solglasögon, cowboyhatt, och gitarrband med tyska järnkors på och ryade: “How'ya doin', alright, aye? We are Motörhead. We play rock'n'roll”. Och sedan körde man i princip. Som man alltid hade gjort. De tvära kasten fortfatte då jag en stund senare övergav Lemmy och grabbarna för att se Rebecca & Fiona. Om jag först hade sett ett band som var på väg ut (med tanke på åldern) och spelade mycket traditionell hårdrock uppskattad av huvudsakligen män så blev det nu ett lättare elektroniskt band i takt med tiden och med en publik som till stor del består av unga kvinnor, vilket jag även kunde konstatera då jag återkom till Linnéscenen. Denna gång sket jag i den enerverande basgången och trängde mig in så gott det gick för att ge mig hän till “Holler” och de andra låtarna från nya plattan “Beauty is pain”. Stämningen var väldigt euforisk och jag upplevde lite av den där härliga ungdomskänslan som man så sällan förnimmer numera (gemenskap, allt är möjligt, jag äger världen... ja, allt det där som man lägger av med tiden).
Jag gjorde därefter ett tappert försök att se The National, ett extremt populärt band bland kritiker. Ja, jag gjorde ett lika tappert försök att se dem live som jag har gjort då det gäller att lyssna på deras plattor. Nu har de faktiskt en låt jag tycker mycket om (“Humiliation”) men mycket av det är... grått. Det fastnar inte så bra. Live var de lite rockigare men det var trots allt lite småtråkigt även här. Jag hamnade så snabbt jag kunde i tältet igen där Nicolas Jaar körde med sitt halvambienta Darkside, ett elektroniskt band som i fråga om känsla om än inte exakt i fråga om sound fick mig att återuppleva nittiotalsgrupper som System 7. Väldigt trevligt på det hela taget.
Efter allt gående och stående samlade jag nu kraft för aftonens sista akt, Queens of the Stone Age, som ganska punktligt gick på scen och öppnade med full kraft. Man smällde av sin största hit “No one knows” redan som andra låt, vilket var lite kaxigt. Även om det möjligen handlade om Hotel California-komplexet (Eagles brukade ibland öppna sina konserter med den) där man vill riva av den där uttjatade hiten så fort som möjligt. Man blandade därefter och gav från merparten av sina album och Josh Homme och hans mannar visade att man var en väldigt tight och driven orkester vilket väl inte var helt oväntat. Man fjantade heller inte med låtsade extranummer utan gick av efter 80 minuter och lät marschen från “Monty Python's flying cirkus” strömma ur högtalarna som gå-hem-musik. Vid det här laget var även undertecknad nöjd och belåten och tog en inbjudande spårvagn åter till hotellet.
Kvällen innan hade jag anlänt till Göteborg och hade i lugn och ro checkat in på ett disponibelt hotell och gjort vad jag brukade en vanlig onsdagkväll: lösa korsord, läsa, fika, se lite “Morden i Midsomer”. Därmed var jag även i rätt fin form när festivalen sparkade igång på torsdagseftermiddagen. Därtill kunde jag rätt omgående konstatera att det inte skulle bli den rotblöta som inledde förra årets festival och som därefter fortsatte i varierande grad under följande dagar. Första färden till Linnéplatsen skedde dock i en stekhet spårvagn där jag vid ett tillfälle dråsade in i en kille som var löjligt lik Kirk Hammet under den period då Metallica ännu var trashare. Han var även lika godmodig som sin förebild, lyckligtvis.
Efter att ha löst in biljetten kunde jag flanera en stund innan jag, sittande under ett bekvämt träd, kunde bese den första akt jag valt ut, prinsen av Peking kanske mer känd som Markus Krunegård. Han pratade mycket mellan låtarna men levererade väl annars sitt nya album ganska rakt upp och ned. Äldre material blev det inte så oerhört mycket av även om han drog igenom “Hela livet var ett disco” men dock inte gamla hits som “Hollywood Hills” eller “Jag är en vampyr”. Jag är alltid lite kluven till sådant då jag å ena sidan respekterar artister som premierar sitt nyare material och inte vill vila på gamla lagrar samtidigt som jag ändå kan irritera mig över att man inte fick höra den där lite äldre låten som man hoppades på. En knepig balansgång.
Efter Krunan kunde jag en god stund titta på kultbandet Tinariwen från Nordafrika, vilka under åren blivit återkommande favoriter hos kritikerna. Jag tycker själv deras ökenblues (som den ofta kallas) är rätt trevlig men jag ska även erkänna att låtarna efter ett tag blir rätt likartade. Stack istället iväg och kollade på Neneh Cherry som jag, enligt mina annaler, senast såg på Roskilde 1995. Hon spelade på Linnéscenen, ett öppet tält, och jag märkte redan på denna första spelning i tältet vad som blev en återkommande ljudsjukdom under festivalen: den väldigt feta och alltför uppskruvade basgången. Neneh Cherrys framträdande dränktes alltså bitvis av en väl mastig basgång som gjorde att man hörde nyanserna bättre om man ställde sig en bit utanför tältet. Jag kände inte igen något av det material hon spelade man jag kunde konstatera att hon numera lät mer som Massive Attack under deras klassiska period. Som sista låt körde hon dock “Buffalo Stance” i en kraftigt muterad version, även om jag inte hade räknat med det. Jag hade haft full förståelse för om hon struntat i de där låtarna hon gjorde för en eon sedan. På så vis är det förstås lite märkligt med Neneh Cherry, en artist man hade en relation med sådär 1989 – 92 då hon först gjorde en klassisk platta följd av ett par ruskigt usla singlar och en ojämn uppföljare varefter hon helt försvann från min radar. Kanske hade jag rentav tappat intresset helt då jag såg henne 1995, eftersom jag inte minns något av det. I vilket fall kändes detta lite som att se en helt ny artist som råkade ha samma namn som den gamla.
Det blev sedan tvära kast då jag en liten stund kunde kika på Motörhead som jag heller inte hade sett sedan sådär 1995 eller så. Det var lite av en tidsmaskin då Lemmy stegade in på scenen med solglasögon, cowboyhatt, och gitarrband med tyska järnkors på och ryade: “How'ya doin', alright, aye? We are Motörhead. We play rock'n'roll”. Och sedan körde man i princip. Som man alltid hade gjort. De tvära kasten fortfatte då jag en stund senare övergav Lemmy och grabbarna för att se Rebecca & Fiona. Om jag först hade sett ett band som var på väg ut (med tanke på åldern) och spelade mycket traditionell hårdrock uppskattad av huvudsakligen män så blev det nu ett lättare elektroniskt band i takt med tiden och med en publik som till stor del består av unga kvinnor, vilket jag även kunde konstatera då jag återkom till Linnéscenen. Denna gång sket jag i den enerverande basgången och trängde mig in så gott det gick för att ge mig hän till “Holler” och de andra låtarna från nya plattan “Beauty is pain”. Stämningen var väldigt euforisk och jag upplevde lite av den där härliga ungdomskänslan som man så sällan förnimmer numera (gemenskap, allt är möjligt, jag äger världen... ja, allt det där som man lägger av med tiden).
Jag gjorde därefter ett tappert försök att se The National, ett extremt populärt band bland kritiker. Ja, jag gjorde ett lika tappert försök att se dem live som jag har gjort då det gäller att lyssna på deras plattor. Nu har de faktiskt en låt jag tycker mycket om (“Humiliation”) men mycket av det är... grått. Det fastnar inte så bra. Live var de lite rockigare men det var trots allt lite småtråkigt även här. Jag hamnade så snabbt jag kunde i tältet igen där Nicolas Jaar körde med sitt halvambienta Darkside, ett elektroniskt band som i fråga om känsla om än inte exakt i fråga om sound fick mig att återuppleva nittiotalsgrupper som System 7. Väldigt trevligt på det hela taget.
Efter allt gående och stående samlade jag nu kraft för aftonens sista akt, Queens of the Stone Age, som ganska punktligt gick på scen och öppnade med full kraft. Man smällde av sin största hit “No one knows” redan som andra låt, vilket var lite kaxigt. Även om det möjligen handlade om Hotel California-komplexet (Eagles brukade ibland öppna sina konserter med den) där man vill riva av den där uttjatade hiten så fort som möjligt. Man blandade därefter och gav från merparten av sina album och Josh Homme och hans mannar visade att man var en väldigt tight och driven orkester vilket väl inte var helt oväntat. Man fjantade heller inte med låtsade extranummer utan gick av efter 80 minuter och lät marschen från “Monty Python's flying cirkus” strömma ur högtalarna som gå-hem-musik. Vid det här laget var även undertecknad nöjd och belåten och tog en inbjudande spårvagn åter till hotellet.
måndag 18 augusti 2014
Ljuset slocknade och solen kom
Det har varit en synnerligen livlig månad när det gäller konsertupplevelser, milt sagt. Så livlig att vi har kommit lite efter på bloggen då det gäller rapporter från nämnda upplevelser. Men nu är vi på gång igen. Månaden augusti började med att jag för tredje gången fick se ett av mina svenska favoritband, Dungen. För den som inte hört Dungen brukar jag ibland beskriva dem som “mer sjuttiotal än sjuttiotalet”. När de är som mest yviga kan de sägas spela sådan där vild musik som man kan höra i någon gammal film där en person ligger och vrider sig på golvet medan han eller hon har tagit droger och man vill illustrera effekten. I sina lugnare stunder spelar de närmast folkmusik med lite psykedeliska inslag. Förra gången jag såg dem gav dem en ganska ordinär konsert där de raskade igenom en blandning av gammalt och nytt, ofta med tvära kast. Denna kväll skulle bli lite annorlunda även om det hela började med att ljuset i lokalen slocknade. Först trodde jag att det hela ingick i föreställningen men sedan, medan några nödljus tändes, kom från en av medlemmarna ett lite generat “vi råkade visst spilla vätska på någon kabel...” I vilket fall som helst så lyckades man ordna detta efter en stund och sedan drog man igång. Kvällens tema var långa instrumentallåtar mellan vilka gruppens mer kända låtar stoppades in som crowdpleasers. Gustav Ejstes satt därtill ned bakom pianot under större delen av konserten och verkade inte det minsta road av att stå framme och sjunga denna gång. Nu var förvisso instrumentallåtarna helt OK och man märkte även att musikerna hade hemskt roligt när de spelade dem men det fanns förstås ett antal andra låtar som jag kanske hellre hade hört även om det var en uppvisning i jammande och samspel. Efter cirka 80 minuter gick man också av efter en väldigt kort charad med att gå av scenen första gången och sedan återvända för “spontant” extranummer. Allt som allt blev det dock en trevlig afton med Dungen som var i lika god form som någonsin. Och så fick man uppleva lite av “the night the lights went out...”
En kväll där solen istället till sist tittade fram fick vi uppleva dagen därpå, lördagen 2 augusti. Större delen av Rootmoset (utom Kjelle, som var på herrklubb) hade inviterats till Gammelgarn för en trädgårdsfest hos Mr Popgiss själv, Tobbe. Jag hämtade upp kollegorna runt om i Visby-området men det började under tiden regna. Medan vi sedan färdades österut tilltog regnet väldigt svårt och det ska tydligen ha åskat en del också (även om vi just då inte märkte så mycket av sådant i bilen). Humöret sjönk i takt med innehållet i ett par ölburkar och vi började undra hur aftonen skulle arta sig. Samtidigt försäkrade arrangörerna via Facebook tappert att regnet nu hade dragit bort och medan vi närmade oss vårt slutmål tog det hela faktiskt slut, hör och häpna. Då vi anlände till festplatsen fann vi till en början arrangörerna, de olika musikerna... och inte så många fler utöver en enstaka granne. Vi tog det dock lugnt och umgicks lite med varandra medan molntäcket sakta bröt upp och fler gäster anlände. Ett par herrar spelade därefter låtar av Nick Lowe och John Hiatt i akustisk form men stod för säkerhets skull inne i egendomens väldigt rockiga uthus. Jag hade inte så bra kläm på repertoaren men man spelade väldigt lyriskt och välljudande och det hörde bra ut i trädgården. Efter någon paus spelade en ensam herre lite countryblues innan aftonens huvudattraktion, Fool's Gold, äntrade scenen. Bandet hade en väldigt nischad repertoar (Thin Lizzy 1976 – 79) och man leverade även materialet med stor seriositet. Tomas fällde i början en kommentar om att han inte hade hört så mycket Thin Lizzy men under konsertens var hans stående mantra “men den här har jag ju hört”. Vår ende medhavde musiker, Kennet, diskuterade även flitigt vem i bandet som främst bar upp den eller den låten. I varje fall levererade herrarna synnerligen trogna versioner och blundade man kunde man ha trott att Phil och grabbarna hade återuppstått från de döda (bokstavligt och bildligt). Dock var Phil även på scenen i form av en pappgubbe lite vid sidan av. Medan bandet spelade hade en eländig regndag övergått i en härlig högsommarkväll då alla var lyckliga. Och så började Rootmosets augusti.
En kväll där solen istället till sist tittade fram fick vi uppleva dagen därpå, lördagen 2 augusti. Större delen av Rootmoset (utom Kjelle, som var på herrklubb) hade inviterats till Gammelgarn för en trädgårdsfest hos Mr Popgiss själv, Tobbe. Jag hämtade upp kollegorna runt om i Visby-området men det började under tiden regna. Medan vi sedan färdades österut tilltog regnet väldigt svårt och det ska tydligen ha åskat en del också (även om vi just då inte märkte så mycket av sådant i bilen). Humöret sjönk i takt med innehållet i ett par ölburkar och vi började undra hur aftonen skulle arta sig. Samtidigt försäkrade arrangörerna via Facebook tappert att regnet nu hade dragit bort och medan vi närmade oss vårt slutmål tog det hela faktiskt slut, hör och häpna. Då vi anlände till festplatsen fann vi till en början arrangörerna, de olika musikerna... och inte så många fler utöver en enstaka granne. Vi tog det dock lugnt och umgicks lite med varandra medan molntäcket sakta bröt upp och fler gäster anlände. Ett par herrar spelade därefter låtar av Nick Lowe och John Hiatt i akustisk form men stod för säkerhets skull inne i egendomens väldigt rockiga uthus. Jag hade inte så bra kläm på repertoaren men man spelade väldigt lyriskt och välljudande och det hörde bra ut i trädgården. Efter någon paus spelade en ensam herre lite countryblues innan aftonens huvudattraktion, Fool's Gold, äntrade scenen. Bandet hade en väldigt nischad repertoar (Thin Lizzy 1976 – 79) och man leverade även materialet med stor seriositet. Tomas fällde i början en kommentar om att han inte hade hört så mycket Thin Lizzy men under konsertens var hans stående mantra “men den här har jag ju hört”. Vår ende medhavde musiker, Kennet, diskuterade även flitigt vem i bandet som främst bar upp den eller den låten. I varje fall levererade herrarna synnerligen trogna versioner och blundade man kunde man ha trott att Phil och grabbarna hade återuppstått från de döda (bokstavligt och bildligt). Dock var Phil även på scenen i form av en pappgubbe lite vid sidan av. Medan bandet spelade hade en eländig regndag övergått i en härlig högsommarkväll då alla var lyckliga. Och så började Rootmosets augusti.
söndag 17 augusti 2014
Skivtips vid (dryga) halvårsskiftet
Så här ett drygt halvår in på 2014 tipsar här Rootmoset om några av de plattor som de anser som höjdpunkter så här långt.
Tomas
Sharon Van Etten – Are we there
Lykke Li – I never learn
MØ – No Mythologies to Follow
Nicole Sabouné – Must Exit
Honeyblood – Honeyblood
Robert
Stephen Malkmus - Wig Out at Jagbags
Lanterns on the Lake - Until the Colours Run
CEO - Wonderland
Damon Albarn - Everyday Robots
Tomas
Sharon Van Etten – Are we there
Lykke Li – I never learn
MØ – No Mythologies to Follow
Nicole Sabouné – Must Exit
Honeyblood – Honeyblood
Robert
Stephen Malkmus - Wig Out at Jagbags
Lanterns on the Lake - Until the Colours Run
CEO - Wonderland
Damon Albarn - Everyday Robots
torsdag 31 juli 2014
Heta vax vecka 31 + konsert
Lana Del Ray – Ultraviolence
Uppföljaren till 2012 års mästerligare "Born to Die" är lite samma skiva men utan lika starka låtar, Men nu är Ultra inte någon dålig platta den innehåller flera starka låter som bara växer, kräver många lyssningar.
Honeyblood – Honeyblood
Debut skiva från ett Skotskt indieband. Honeyblood är en duo bestående av Stina Tweeddale och Shona McVicar på gitarr och trummor och hur låter det? Ja, som om det fantastiska musikdecenniet 90-talet är tillbaka och det gillar vi. Gitarr baserad indie rock, rekommenderas, bästa låten "Fall Forever".
Luna Green – Swedish Strawberries
Ny bekantskap också en debut lite drömsk pop, bästa låten titelspåret.
Dogmen på Hammarn, vilket är gamla Jivin Sister Fanny men med ny trummis, blev mycket nöjd med det jag hörde, nya Johannes kunde verkligen hålla ett så högt tempo som låtarna kräver nu var det mycket varmt i lokal så kanske dom har mer att ge men grabbarna gjorde en kanonspelning, pratade både med Pelle och Per efteråt och dom var också nöjda.
Uppföljaren till 2012 års mästerligare "Born to Die" är lite samma skiva men utan lika starka låtar, Men nu är Ultra inte någon dålig platta den innehåller flera starka låter som bara växer, kräver många lyssningar.
Honeyblood – Honeyblood
Debut skiva från ett Skotskt indieband. Honeyblood är en duo bestående av Stina Tweeddale och Shona McVicar på gitarr och trummor och hur låter det? Ja, som om det fantastiska musikdecenniet 90-talet är tillbaka och det gillar vi. Gitarr baserad indie rock, rekommenderas, bästa låten "Fall Forever".
Luna Green – Swedish Strawberries
Ny bekantskap också en debut lite drömsk pop, bästa låten titelspåret.
Dogmen på Hammarn, vilket är gamla Jivin Sister Fanny men med ny trummis, blev mycket nöjd med det jag hörde, nya Johannes kunde verkligen hålla ett så högt tempo som låtarna kräver nu var det mycket varmt i lokal så kanske dom har mer att ge men grabbarna gjorde en kanonspelning, pratade både med Pelle och Per efteråt och dom var också nöjda.
onsdag 30 juli 2014
En Lekman på scenen
Jens Lekman är onekligen en av våra mer originella artister. Kanske inte musikaliskt (även om han är ganska eklektisk) men väl i sina texter. Nästan alla dessa beskriver helt omaskerat händelser ur hans eget liv och han använder ofta sitt eget namn i låtarna (precis som Frida Hyvönen ofta gjort, ska jag väl tillägga). De historier han berättar är dock inte de stora och nakna bekännelserna utan snarare små anekdoter ur livet, omväxlande komiska, tragiska eller tragikomiska. Det var nu knappt ett år sedan jag såg Jens Lekman uppträda och även om den konserten var bra så blev den, såsom festivalspelning, ganska forcerad med en Lekman som tittade på klockan och frågade rätt ut i luften “Hinner vi med en låt till?”. Visserligen har jag efter en granskning av hans låtset förstått att han, oavsett scen eller omständigheter, oftast gör konserter om någon dryg timme men jag hade likväl hoppats på något mer avslappnat då jag åkte upp till Bunge på norra Gotland för att se honom. Denna kväll var det om möjligt ännu mer folk på plats än då jag en vecka tidigare såg Hästpojken och det bådar förstås gott för en fortsättning för denna eminenta scen. Lekman hade även ett förband i form av en dam vid namn Sumie som körde mollstämda akustiska nummer under lite mindre än en halvtimme. Hon hade för övrigt en väldigt klar, stark och behaglig röst. Därefter var det dags för Lekman själv. Möjligen var jag lite småirriterad över att han skulle spela akustiskt (nej, jag var aldrig någon fan av “MTV Unplugged” som mest var en stor gäspning i min värld, möjligen med undantag för Nirvanas set) då hans låtar ofta är rikt orkestrerade och med roliga effekter och samplingar som en blinkning till lyssnaren. Dock lät ju hans personliga röst lika bra som någonsin. Innan konserten delades även kuvert ut till publiken för “att öppnas under en speciell låt”. I början blev det huvudsakligen nummer från senaste plattan och EP:n från 2011 men även en del låtar från mästerverket “”Night falls on Kortedala” slank in. Lekman underhöll som vanligt publiken med historier och jag fick förklarat för mig hur “A postcard from Nina” egentligen beskrev en oerhört pinsam och laddad situation då hans lesbiska väninna helt oväntat presenterade honom som sin pojkvän inför sina strängt katolska föräldrar. Jag fick även för andra gången höra den roliga historien om hur han missade ett möte med Kirsten Dunst eftersom man i Göteborg inte hade VIP-köer. Efter flera akustiska nummer slog Lekman på en synth och vi fick oss ett par rejäla dansnummer. Mot slutet av konserten blev det åter lugnare och vi öppnade kuverten till låten “The Perfume you wore” för att få känna lite doft medan han spelade numret. Extranummer blev ett par till svenska översatta sånger från de tidiga albumen. På något vis är det lite roligt med en artist som inte försöker få igång publiken genom att på slutet spela megahits utan istället kör dessa i mitten och därefter snarast tonar ned konserten. På så vis kände man sig även musikaliskt mätt och belåten då man kryssade sig hemåt genom människor, får och medtrafikanter.
Följande låtar körde Jens Lekman i Bunge:
Black Cab
I know what love isn't
WWJD To know your mission
A postcard from Nina
Waiting for Kirsten
Shirin
The Perfume you wore
Sipping on the sweet nectar
Maple leaves
I want a pair of cowboy boots
Bli nån annans (svensk version av “Become someone else's”)
Julie (svensk version)
Följande låtar körde Jens Lekman i Bunge:
Black Cab
I know what love isn't
WWJD To know your mission
A postcard from Nina
Waiting for Kirsten
Shirin
The Perfume you wore
Sipping on the sweet nectar
Maple leaves
I want a pair of cowboy boots
Bli nån annans (svensk version av “Become someone else's”)
Julie (svensk version)
söndag 20 juli 2014
Northern uproar
Sommaren har till sist rullat in på allvar liksom även Rootmosets intensiva konsertsäsong. Till en början har vårt intresse för ovanlighetens skull riktats mot norra Gotland även om undertecknad lite diskret tjuvstartade sommarens konsertbesök med att se en orkester vid namn Ringo Franco en måndagkväll på ett av Visbys mer eminenta rocketablissemang. Conny Bloom, denne man vars berömmelse toppade åren kring 1990, kämpar trots medieskugga oförtrutet på vare sig det nu är i ett återförenat Electric Boys eller i andra konstellationer. I Ringo Franco har han bland annat plockat in en annan artist med smått strandad karriär (i alla fall i Sverige), nämligen Papa Dee. Undertecknad såg ju Papa Dee köra en tämligen glanslös hitparad på 34 minuter för några somrar sedan och detta projekt var väl något piggare även om det i grund och botten lät som Electric Boys med Papa Dee på sång. Det var alltså den vanliga flummiga Hendrix-rocken med lite funkinslag. Nog sagt.
Dagen därpå färdades jag och Tomas hela den långa vägen norrut (Gotlandsregel: det är aldrig långt om du ska åka TILL Visby men det är fan så långt om du ska åka FRÅN staden till valfri socken). Det handlade givetvis om den vid det här laget rejält upphaussade konserten med First Aid Kit på gården Gåsemora på Fårö. Vi lämnade Visby vid 18 och trekvart senare var vi i kön till Fåröfärjan. Realistiskt nog hade jag väl räknat med kanske en timmes köande och allt som allt blev det ganska exakt 57 minuters väntan vilket ledde till att vårt tidsschema krympte drastiskt. Den planerade förfesten uteblev helt eftersom vi i all hast fick försöka ta oss till själva konserten. Vi parkerade därefter strategiskt i ett dike men fick därefter ändå dividera lite med en parkeringsvakt som ville förvissa sig om att vi inte hade ställt oss på vägen och därmed kunde riskera att blockera brandkårens framfart. Om nu olyckan skulle vara framme, vill säga. Det var onekligen ett gudabenådat (och därmed även torrt och brandfarligt) väder och hela 1 800 personer hade infunnit sig på konserten. Eftersom jag aldrig hade besökt Gåsemora tidigare så blev jag, bortskämd gotländsk konsertbesökare som man nu är, en smula nedtagen av att konstatera att miljön var en vanlig modern gård, vilken som helst. Det fanns heller inte den fina utomhusscen som jag hade förväntat mig utan damerna spelade inne i en modern lada, vilken som helst. Och eftersom det var proppfullt så stod vi på gaveln och tittade in i dunklet. Att handla något var inte att tänka på och efteråt fick jag höra att man kunde få köa i 45 minuter för att få sig något till livs. Konserten började kring 20.30 och det lät ganska OK så vitt vi nu kunde höra. För höra blev det mest då man inte tydligt såg duon inne i dunklet. Tomas började därtill mer och mer titta på klockan eftersom vi naturligtvis ändå funderade över logistiken och ville slippa sitta i trafikstockning till klockan 03 på natten. Vid ett tillfälle slog damerna av micken för att demonstrera sin skönsång men då det även fläktade kring knutarna så hörde jag vid vissa tillfällen ingenting. Men det var troligen vackert för personerna längre fram. I övrigt lät det rätt likt skivan. När man körde sin cover på Bob Dylans “One more cup of coffee” drog vi. Tror vi var nummer två bland de bilar som åkte från konserten och tack vare det så hann vi lagom med färjan och kunde på radion, på väg söderut, höra Brasiliens redan historiska kollaps mot Tyskland i fotbolls-VM.
Någon dryg vecka senare var det åter konsert på norr men denna gång behövde vi inte oroa oss för logistiken eftersom det hela ägde rum på rätt sida om Fårösund, nämligen Bungenäs. Jag var föga förtrogen med omgivningen men eftersom Tomas en gång hade tjänat kung och fosterland i området så hade jag en utmärkt guide. Man tog till höger i Fårösund, åkte längs kusten och parkerade därefter bilen. Sedan fick man gå några minuter vilket inte direkt var plågsamt eftersom landskapet var vackert med periodvis havsutsikt åt båda hållen (fördelen med ett näs). Aftonens konsertattraktion var den eminenta Göteborgs-duon Hästpojken vilka nu framträdde i en lada som en gång härbärgerade kalk. Då vi slog oss ned utanför i väntan på insläpp reflekterade jag förstås över postmodernismen och det smått ironiska i att den byggnad där kalkarbetare en gång stretade nu frekventerades av en hipsterpublik som åter sin hipstermat och lyssnade på sin hipstermusik. Det är väl evolutionen, antar jag. Hästpojken är som sagt en duo men består till vardags ändå av fler medlemmar. Just denna kväll var det den hårda kärnan bestående av sångaren/gitarristen Martin Elisson och gitarristen Adam Bolmeus vilka körde akustiskt. Eftersom Hästpojkens tredje och senaste album även är det bästa de har släppt hoppades jag förstås att de skulle beta av merparten av låtarna från denna platta. Det är överlag en enastående lättnad att gå på en konsert och inte förvänta sig en massa gamla hits som kanske inte alltid (om de är en sådan där knepig artist) kommer. Live kunde jag dock konstatera att Elissons sång och även soundet i någon av de lugnare låtarna ibland låg farligt nära Gyllene Tider men ofta hamnar man ändå på rätt sida om indiestaketet. I övrigt fick jag höra ungefär vad jag ville (förutom blåspartiet i “Sommarvin”) då man drog igenom merparten av låtarna från senaste plattan samt en hel del spår från förra. Från debuten blev det bara titelspåret och förstås kulthiten “Shane McGowan”. Man hann även med covers på Johnny Thunders, Violent Femmes samt en låt med duons föregående orkester, Bad Cash Quartet. Jag var övertygad om att man mot slutet spelade en Håkan Hellström-låt men Tomas var inte lika övertygad (och han är ju onekligen vår Håkan Hellström-kille). Man avslutade med 2011 års hit “Gitarrer och bas, trummor och hat” och därefter var vi helt nöjda då vi strosade hemåt i den fina sommarnatten och även passade på att fotografera lite får på vägen. Kan därmed varmt rekommendera ett besök i kalkladan, dit åtminstone vi snart kommer att återvända.
Dagen därpå färdades jag och Tomas hela den långa vägen norrut (Gotlandsregel: det är aldrig långt om du ska åka TILL Visby men det är fan så långt om du ska åka FRÅN staden till valfri socken). Det handlade givetvis om den vid det här laget rejält upphaussade konserten med First Aid Kit på gården Gåsemora på Fårö. Vi lämnade Visby vid 18 och trekvart senare var vi i kön till Fåröfärjan. Realistiskt nog hade jag väl räknat med kanske en timmes köande och allt som allt blev det ganska exakt 57 minuters väntan vilket ledde till att vårt tidsschema krympte drastiskt. Den planerade förfesten uteblev helt eftersom vi i all hast fick försöka ta oss till själva konserten. Vi parkerade därefter strategiskt i ett dike men fick därefter ändå dividera lite med en parkeringsvakt som ville förvissa sig om att vi inte hade ställt oss på vägen och därmed kunde riskera att blockera brandkårens framfart. Om nu olyckan skulle vara framme, vill säga. Det var onekligen ett gudabenådat (och därmed även torrt och brandfarligt) väder och hela 1 800 personer hade infunnit sig på konserten. Eftersom jag aldrig hade besökt Gåsemora tidigare så blev jag, bortskämd gotländsk konsertbesökare som man nu är, en smula nedtagen av att konstatera att miljön var en vanlig modern gård, vilken som helst. Det fanns heller inte den fina utomhusscen som jag hade förväntat mig utan damerna spelade inne i en modern lada, vilken som helst. Och eftersom det var proppfullt så stod vi på gaveln och tittade in i dunklet. Att handla något var inte att tänka på och efteråt fick jag höra att man kunde få köa i 45 minuter för att få sig något till livs. Konserten började kring 20.30 och det lät ganska OK så vitt vi nu kunde höra. För höra blev det mest då man inte tydligt såg duon inne i dunklet. Tomas började därtill mer och mer titta på klockan eftersom vi naturligtvis ändå funderade över logistiken och ville slippa sitta i trafikstockning till klockan 03 på natten. Vid ett tillfälle slog damerna av micken för att demonstrera sin skönsång men då det även fläktade kring knutarna så hörde jag vid vissa tillfällen ingenting. Men det var troligen vackert för personerna längre fram. I övrigt lät det rätt likt skivan. När man körde sin cover på Bob Dylans “One more cup of coffee” drog vi. Tror vi var nummer två bland de bilar som åkte från konserten och tack vare det så hann vi lagom med färjan och kunde på radion, på väg söderut, höra Brasiliens redan historiska kollaps mot Tyskland i fotbolls-VM.
Någon dryg vecka senare var det åter konsert på norr men denna gång behövde vi inte oroa oss för logistiken eftersom det hela ägde rum på rätt sida om Fårösund, nämligen Bungenäs. Jag var föga förtrogen med omgivningen men eftersom Tomas en gång hade tjänat kung och fosterland i området så hade jag en utmärkt guide. Man tog till höger i Fårösund, åkte längs kusten och parkerade därefter bilen. Sedan fick man gå några minuter vilket inte direkt var plågsamt eftersom landskapet var vackert med periodvis havsutsikt åt båda hållen (fördelen med ett näs). Aftonens konsertattraktion var den eminenta Göteborgs-duon Hästpojken vilka nu framträdde i en lada som en gång härbärgerade kalk. Då vi slog oss ned utanför i väntan på insläpp reflekterade jag förstås över postmodernismen och det smått ironiska i att den byggnad där kalkarbetare en gång stretade nu frekventerades av en hipsterpublik som åter sin hipstermat och lyssnade på sin hipstermusik. Det är väl evolutionen, antar jag. Hästpojken är som sagt en duo men består till vardags ändå av fler medlemmar. Just denna kväll var det den hårda kärnan bestående av sångaren/gitarristen Martin Elisson och gitarristen Adam Bolmeus vilka körde akustiskt. Eftersom Hästpojkens tredje och senaste album även är det bästa de har släppt hoppades jag förstås att de skulle beta av merparten av låtarna från denna platta. Det är överlag en enastående lättnad att gå på en konsert och inte förvänta sig en massa gamla hits som kanske inte alltid (om de är en sådan där knepig artist) kommer. Live kunde jag dock konstatera att Elissons sång och även soundet i någon av de lugnare låtarna ibland låg farligt nära Gyllene Tider men ofta hamnar man ändå på rätt sida om indiestaketet. I övrigt fick jag höra ungefär vad jag ville (förutom blåspartiet i “Sommarvin”) då man drog igenom merparten av låtarna från senaste plattan samt en hel del spår från förra. Från debuten blev det bara titelspåret och förstås kulthiten “Shane McGowan”. Man hann även med covers på Johnny Thunders, Violent Femmes samt en låt med duons föregående orkester, Bad Cash Quartet. Jag var övertygad om att man mot slutet spelade en Håkan Hellström-låt men Tomas var inte lika övertygad (och han är ju onekligen vår Håkan Hellström-kille). Man avslutade med 2011 års hit “Gitarrer och bas, trummor och hat” och därefter var vi helt nöjda då vi strosade hemåt i den fina sommarnatten och även passade på att fotografera lite får på vägen. Kan därmed varmt rekommendera ett besök i kalkladan, dit åtminstone vi snart kommer att återvända.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)