Way out West - dag ett

Undertecknad har nu för andra året i rad rest till Göteborgs eget Woodstock, Way out West. Eller snarare den del av Göteborg som är ockuperad av Stockholm i tre dagar. Festivalens väldigt korrekta upplägg med miljö, vegetarianism, antirasism, feminism och så vidare är ju så oerhört Stockholm och hipster så man knappt tänker på att man är i den stad där alla heter Glenn. Hur sympatiskt detta än må verka så tillhör undertecknad de här gamla stötarna som ännu åker på en festival just för musik. Tro det eller ej. Jag kommer därför att i tre delar ge min rapport om det vilda livet på Way out West 2014.

Kvällen innan hade jag anlänt till Göteborg och hade i lugn och ro checkat in på ett disponibelt hotell och gjort vad jag brukade en vanlig onsdagkväll: lösa korsord, läsa, fika, se lite “Morden i Midsomer”. Därmed var jag även i rätt fin form när festivalen sparkade igång på torsdagseftermiddagen. Därtill kunde jag rätt omgående konstatera att det inte skulle bli den rotblöta som inledde förra årets festival och som därefter fortsatte i varierande grad under följande dagar. Första färden till Linnéplatsen skedde dock i en stekhet spårvagn där jag vid ett tillfälle dråsade in i en kille som var löjligt lik Kirk Hammet under den period då Metallica ännu var trashare. Han var även lika godmodig som sin förebild, lyckligtvis.

Efter att ha löst in biljetten kunde jag flanera en stund innan jag, sittande under ett bekvämt träd, kunde bese den första akt jag valt ut, prinsen av Peking kanske mer känd som Markus Krunegård. Han pratade mycket mellan låtarna men levererade väl annars sitt nya album ganska rakt upp och ned. Äldre material blev det inte så oerhört mycket av även om han drog igenom “Hela livet var ett disco” men dock inte gamla hits som “Hollywood Hills” eller “Jag är en vampyr”. Jag är alltid lite kluven till sådant då jag å ena sidan respekterar artister som premierar sitt nyare material och inte vill vila på gamla lagrar samtidigt som jag ändå kan irritera mig över att man inte fick höra den där lite äldre låten som man hoppades på. En knepig balansgång.

Efter Krunan kunde jag en god stund titta på kultbandet Tinariwen från Nordafrika, vilka under åren blivit återkommande favoriter hos kritikerna. Jag tycker själv deras ökenblues (som den ofta kallas) är rätt trevlig men jag ska även erkänna att låtarna efter ett tag blir rätt likartade. Stack istället iväg och kollade på Neneh Cherry som jag, enligt mina annaler, senast såg på Roskilde 1995. Hon spelade på Linnéscenen, ett öppet tält, och jag märkte redan på denna första spelning i tältet vad som blev en återkommande ljudsjukdom under festivalen: den väldigt feta och alltför uppskruvade basgången. Neneh Cherrys framträdande dränktes alltså bitvis av en väl mastig basgång som gjorde att man hörde nyanserna bättre om man ställde sig en bit utanför tältet. Jag kände inte igen något av det material hon spelade man jag kunde konstatera att hon numera lät mer som Massive Attack under deras klassiska period. Som sista låt körde hon dock “Buffalo Stance” i en kraftigt muterad version, även om jag inte hade räknat med det. Jag hade haft full förståelse för om hon struntat i de där låtarna hon gjorde för en eon sedan. På så vis är det förstås lite märkligt med Neneh Cherry, en artist man hade en relation med sådär 1989 – 92 då hon först gjorde en klassisk platta följd av ett par ruskigt usla singlar och en ojämn uppföljare varefter hon helt försvann från min radar. Kanske hade jag rentav tappat intresset helt då jag såg henne 1995, eftersom jag inte minns något av det. I vilket fall kändes detta lite som att se en helt ny artist som råkade ha samma namn som den gamla.

Det blev sedan tvära kast då jag en liten stund kunde kika på Motörhead som jag heller inte hade sett sedan sådär 1995 eller så. Det var lite av en tidsmaskin då Lemmy stegade in på scenen med solglasögon, cowboyhatt, och gitarrband med tyska järnkors på och ryade: “How'ya doin', alright, aye? We are Motörhead. We play rock'n'roll”. Och sedan körde man i princip. Som man alltid hade gjort. De tvära kasten fortfatte då jag en stund senare övergav Lemmy och grabbarna för att se Rebecca & Fiona. Om jag först hade sett ett band som var på väg ut (med tanke på åldern) och spelade mycket traditionell hårdrock uppskattad av huvudsakligen män så blev det nu ett lättare elektroniskt band i takt med tiden och med en publik som till stor del består av unga kvinnor, vilket jag även kunde konstatera då jag återkom till Linnéscenen. Denna gång sket jag i den enerverande basgången och trängde mig in så gott det gick för att ge mig hän till “Holler” och de andra låtarna från nya plattan “Beauty is pain”. Stämningen var väldigt euforisk och jag upplevde lite av den där härliga ungdomskänslan som man så sällan förnimmer numera (gemenskap, allt är möjligt, jag äger världen... ja, allt det där som man lägger av med tiden).

Jag gjorde därefter ett tappert försök att se The National, ett extremt populärt band bland kritiker. Ja, jag gjorde ett lika tappert försök att se dem live som jag har gjort då det gäller att lyssna på deras plattor. Nu har de faktiskt en låt jag tycker mycket om (“Humiliation”) men mycket av det är... grått. Det fastnar inte så bra. Live var de lite rockigare men det var trots allt lite småtråkigt även här. Jag hamnade så snabbt jag kunde i tältet igen där Nicolas Jaar körde med sitt halvambienta Darkside, ett elektroniskt band som i fråga om känsla om än inte exakt i fråga om sound fick mig att återuppleva nittiotalsgrupper som System 7. Väldigt trevligt på det hela taget.

Efter allt gående och stående samlade jag nu kraft för aftonens sista akt, Queens of the Stone Age, som ganska punktligt gick på scen och öppnade med full kraft. Man smällde av sin största hit “No one knows” redan som andra låt, vilket var lite kaxigt. Även om det möjligen handlade om Hotel California-komplexet (Eagles brukade ibland öppna sina konserter med den) där man vill riva av den där uttjatade hiten så fort som möjligt. Man blandade därefter och gav från merparten av sina album och Josh Homme och hans mannar visade att man var en väldigt tight och driven orkester vilket väl inte var helt oväntat. Man fjantade heller inte med låtsade extranummer utan gick av efter 80 minuter och lät marschen från “Monty Python's flying cirkus” strömma ur högtalarna som gå-hem-musik. Vid det här laget var även undertecknad nöjd och belåten och tog en inbjudande spårvagn åter till hotellet.

Ljuset slocknade och solen kom

Det har varit en synnerligen livlig månad när det gäller konsertupplevelser, milt sagt. Så livlig att vi har kommit lite efter på bloggen då det gäller rapporter från nämnda upplevelser. Men nu är vi på gång igen. Månaden augusti började med att jag för tredje gången fick se ett av mina svenska favoritband, Dungen. För den som inte hört Dungen brukar jag ibland beskriva dem som “mer sjuttiotal än sjuttiotalet”. När de är som mest yviga kan de sägas spela sådan där vild musik som man kan höra i någon gammal film där en person ligger och vrider sig på golvet medan han eller hon har tagit droger och man vill illustrera effekten. I sina lugnare stunder spelar de närmast folkmusik med lite psykedeliska inslag. Förra gången jag såg dem gav dem en ganska ordinär konsert där de raskade igenom en blandning av gammalt och nytt, ofta med tvära kast. Denna kväll skulle bli lite annorlunda även om det hela började med att ljuset i lokalen slocknade. Först trodde jag att det hela ingick i föreställningen men sedan, medan några nödljus tändes, kom från en av medlemmarna ett lite generat “vi råkade visst spilla vätska på någon kabel...” I vilket fall som helst så lyckades man ordna detta efter en stund och sedan drog man igång. Kvällens tema var långa instrumentallåtar mellan vilka gruppens mer kända låtar stoppades in som crowdpleasers. Gustav Ejstes satt därtill ned bakom pianot under större delen av konserten och verkade inte det minsta road av att stå framme och sjunga denna gång. Nu var förvisso instrumentallåtarna helt OK och man märkte även att musikerna hade hemskt roligt när de spelade dem men det fanns förstås ett antal andra låtar som jag kanske hellre hade hört även om det var en uppvisning i jammande och samspel. Efter cirka 80 minuter gick man också av efter en väldigt kort charad med att gå av scenen första gången och sedan återvända för “spontant” extranummer. Allt som allt blev det dock en trevlig afton med Dungen som var i lika god form som någonsin. Och så fick man uppleva lite av “the night the lights went out...”

En kväll där solen istället till sist tittade fram fick vi uppleva dagen därpå, lördagen 2 augusti. Större delen av Rootmoset (utom Kjelle, som var på herrklubb) hade inviterats till Gammelgarn för en trädgårdsfest hos Mr Popgiss själv, Tobbe. Jag hämtade upp kollegorna runt om i Visby-området men det började under tiden regna. Medan vi sedan färdades österut tilltog regnet väldigt svårt och det ska tydligen ha åskat en del också (även om vi just då inte märkte så mycket av sådant i bilen). Humöret sjönk i takt med innehållet i ett par ölburkar och vi började undra hur aftonen skulle arta sig. Samtidigt försäkrade arrangörerna via Facebook tappert att regnet nu hade dragit bort och medan vi närmade oss vårt slutmål tog det hela faktiskt slut, hör och häpna. Då vi anlände till festplatsen fann vi till en början arrangörerna, de olika musikerna... och inte så många fler utöver en enstaka granne. Vi tog det dock lugnt och umgicks lite med varandra medan molntäcket sakta bröt upp och fler gäster anlände. Ett par herrar spelade därefter låtar av Nick Lowe och John Hiatt i akustisk form men stod för säkerhets skull inne i egendomens väldigt rockiga uthus. Jag hade inte så bra kläm på repertoaren men man spelade väldigt lyriskt och välljudande och det hörde bra ut i trädgården. Efter någon paus spelade en ensam herre lite countryblues innan aftonens huvudattraktion, Fool's Gold, äntrade scenen. Bandet hade en väldigt nischad repertoar (Thin Lizzy 1976 – 79) och man leverade även materialet med stor seriositet. Tomas fällde i början en kommentar om att han inte hade hört så mycket Thin Lizzy men under konsertens var hans stående mantra “men den här har jag ju hört”. Vår ende medhavde musiker, Kennet, diskuterade även flitigt vem i bandet som främst bar upp den eller den låten. I varje fall levererade herrarna synnerligen trogna versioner och blundade man kunde man ha trott att Phil och grabbarna hade återuppstått från de döda (bokstavligt och bildligt). Dock var Phil även på scenen i form av en pappgubbe lite vid sidan av. Medan bandet spelade hade en eländig regndag övergått i en härlig högsommarkväll då alla var lyckliga. Och så började Rootmosets augusti.

Skivtips vid (dryga) halvårsskiftet

Så här ett drygt halvår in på 2014 tipsar här Rootmoset om några av de plattor som de anser som höjdpunkter så här långt.

Tomas

Sharon Van Etten – Are we there

Lykke Li – I never learn

MØ – No Mythologies to Follow

Nicole Sabouné – Must Exit

Honeyblood – Honeyblood

Robert

Stephen Malkmus - Wig Out at Jagbags

Lanterns on the Lake - Until the Colours Run

CEO - Wonderland

Damon Albarn - Everyday Robots

Heta vax vecka 31 + konsert

Lana Del Ray – Ultraviolence

Uppföljaren till 2012 års mästerligare "Born to Die" är lite samma skiva men utan lika starka låtar, Men nu är Ultra inte någon dålig platta den innehåller flera starka låter som bara växer, kräver många lyssningar.

Honeyblood – Honeyblood

Debut skiva från ett Skotskt indieband. Honeyblood är en duo bestående av Stina Tweeddale och Shona McVicar på gitarr och trummor och hur låter det? Ja, som om det fantastiska musikdecenniet 90-talet är tillbaka och det gillar vi. Gitarr baserad indie rock, rekommenderas, bästa låten "Fall Forever".

Luna Green – Swedish Strawberries

Ny bekantskap också en debut lite drömsk pop, bästa låten titelspåret.

Dogmen på Hammarn, vilket är gamla Jivin Sister Fanny men med ny trummis, blev mycket nöjd med det jag hörde, nya Johannes kunde verkligen hålla ett så högt tempo som låtarna kräver nu var det mycket varmt i lokal så kanske dom har mer att ge men grabbarna gjorde en kanonspelning, pratade både med Pelle och Per efteråt och dom var också nöjda.

En Lekman på scenen

Jens Lekman är onekligen en av våra mer originella artister. Kanske inte musikaliskt (även om han är ganska eklektisk) men väl i sina texter. Nästan alla dessa beskriver helt omaskerat händelser ur hans eget liv och han använder ofta sitt eget namn i låtarna (precis som Frida Hyvönen ofta gjort, ska jag väl tillägga). De historier han berättar är dock inte de stora och nakna bekännelserna utan snarare små anekdoter ur livet, omväxlande komiska, tragiska eller tragikomiska. Det var nu knappt ett år sedan jag såg Jens Lekman uppträda och även om den konserten var bra så blev den, såsom festivalspelning, ganska forcerad med en Lekman som tittade på klockan och frågade rätt ut i luften “Hinner vi med en låt till?”. Visserligen har jag efter en granskning av hans låtset förstått att han, oavsett scen eller omständigheter, oftast gör konserter om någon dryg timme men jag hade likväl hoppats på något mer avslappnat då jag åkte upp till Bunge på norra Gotland för att se honom. Denna kväll var det om möjligt ännu mer folk på plats än då jag en vecka tidigare såg Hästpojken och det bådar förstås gott för en fortsättning för denna eminenta scen. Lekman hade även ett förband i form av en dam vid namn Sumie som körde mollstämda akustiska nummer under lite mindre än en halvtimme. Hon hade för övrigt en väldigt klar, stark och behaglig röst. Därefter var det dags för Lekman själv. Möjligen var jag lite småirriterad över att han skulle spela akustiskt (nej, jag var aldrig någon fan av “MTV Unplugged” som mest var en stor gäspning i min värld, möjligen med undantag för Nirvanas set) då hans låtar ofta är rikt orkestrerade och med roliga effekter och samplingar som en blinkning till lyssnaren. Dock lät ju hans personliga röst lika bra som någonsin. Innan konserten delades även kuvert ut till publiken för “att öppnas under en speciell låt”. I början blev det huvudsakligen nummer från senaste plattan och EP:n från 2011 men även en del låtar från mästerverket “”Night falls on Kortedala” slank in. Lekman underhöll som vanligt publiken med historier och jag fick förklarat för mig hur “A postcard from Nina” egentligen beskrev en oerhört pinsam och laddad situation då hans lesbiska väninna helt oväntat presenterade honom som sin pojkvän inför sina strängt katolska föräldrar. Jag fick även för andra gången höra den roliga historien om hur han missade ett möte med Kirsten Dunst eftersom man i Göteborg inte hade VIP-köer. Efter flera akustiska nummer slog Lekman på en synth och vi fick oss ett par rejäla dansnummer. Mot slutet av konserten blev det åter lugnare och vi öppnade kuverten till låten “The Perfume you wore” för att få känna lite doft medan han spelade numret. Extranummer blev ett par till svenska översatta sånger från de tidiga albumen. På något vis är det lite roligt med en artist som inte försöker få igång publiken genom att på slutet spela megahits utan istället kör dessa i mitten och därefter snarast tonar ned konserten. På så vis kände man sig även musikaliskt mätt och belåten då man kryssade sig hemåt genom människor, får och medtrafikanter.

Följande låtar körde Jens Lekman i Bunge:

Black Cab

I know what love isn't

WWJD To know your mission

A postcard from Nina

Waiting for Kirsten

Shirin

The Perfume you wore

Sipping on the sweet nectar

Maple leaves

I want a pair of cowboy boots

Bli nån annans (svensk version av “Become someone else's”)

Julie (svensk version)

Northern uproar

Sommaren har till sist rullat in på allvar liksom även Rootmosets intensiva konsertsäsong. Till en början har vårt intresse för ovanlighetens skull riktats mot norra Gotland även om undertecknad lite diskret tjuvstartade sommarens konsertbesök med att se en orkester vid namn Ringo Franco en måndagkväll på ett av Visbys mer eminenta rocketablissemang. Conny Bloom, denne man vars berömmelse toppade åren kring 1990, kämpar trots medieskugga oförtrutet på vare sig det nu är i ett återförenat Electric Boys eller i andra konstellationer. I Ringo Franco har han bland annat plockat in en annan artist med smått strandad karriär (i alla fall i Sverige), nämligen Papa Dee. Undertecknad såg ju Papa Dee köra en tämligen glanslös hitparad på 34 minuter för några somrar sedan och detta projekt var väl något piggare även om det i grund och botten lät som Electric Boys med Papa Dee på sång. Det var alltså den vanliga flummiga Hendrix-rocken med lite funkinslag. Nog sagt.

Dagen därpå färdades jag och Tomas hela den långa vägen norrut (Gotlandsregel: det är aldrig långt om du ska åka TILL Visby men det är fan så långt om du ska åka FRÅN staden till valfri socken). Det handlade givetvis om den vid det här laget rejält upphaussade konserten med First Aid Kit på gården Gåsemora på Fårö. Vi lämnade Visby vid 18 och trekvart senare var vi i kön till Fåröfärjan. Realistiskt nog hade jag väl räknat med kanske en timmes köande och allt som allt blev det ganska exakt 57 minuters väntan vilket ledde till att vårt tidsschema krympte drastiskt. Den planerade förfesten uteblev helt eftersom vi i all hast fick försöka ta oss till själva konserten. Vi parkerade därefter strategiskt i ett dike men fick därefter ändå dividera lite med en parkeringsvakt som ville förvissa sig om att vi inte hade ställt oss på vägen och därmed kunde riskera att blockera brandkårens framfart. Om nu olyckan skulle vara framme, vill säga. Det var onekligen ett gudabenådat (och därmed även torrt och brandfarligt) väder och hela 1 800 personer hade infunnit sig på konserten. Eftersom jag aldrig hade besökt Gåsemora tidigare så blev jag, bortskämd gotländsk konsertbesökare som man nu är, en smula nedtagen av att konstatera att miljön var en vanlig modern gård, vilken som helst. Det fanns heller inte den fina utomhusscen som jag hade förväntat mig utan damerna spelade inne i en modern lada, vilken som helst. Och eftersom det var proppfullt så stod vi på gaveln och tittade in i dunklet. Att handla något var inte att tänka på och efteråt fick jag höra att man kunde få köa i 45 minuter för att få sig något till livs. Konserten började kring 20.30 och det lät ganska OK så vitt vi nu kunde höra. För höra blev det mest då man inte tydligt såg duon inne i dunklet. Tomas började därtill mer och mer titta på klockan eftersom vi naturligtvis ändå funderade över logistiken och ville slippa sitta i trafikstockning till klockan 03 på natten. Vid ett tillfälle slog damerna av micken för att demonstrera sin skönsång men då det även fläktade kring knutarna så hörde jag vid vissa tillfällen ingenting. Men det var troligen vackert för personerna längre fram. I övrigt lät det rätt likt skivan. När man körde sin cover på Bob Dylans “One more cup of coffee” drog vi. Tror vi var nummer två bland de bilar som åkte från konserten och tack vare det så hann vi lagom med färjan och kunde på radion, på väg söderut, höra Brasiliens redan historiska kollaps mot Tyskland i fotbolls-VM.

Någon dryg vecka senare var det åter konsert på norr men denna gång behövde vi inte oroa oss för logistiken eftersom det hela ägde rum på rätt sida om Fårösund, nämligen Bungenäs. Jag var föga förtrogen med omgivningen men eftersom Tomas en gång hade tjänat kung och fosterland i området så hade jag en utmärkt guide. Man tog till höger i Fårösund, åkte längs kusten och parkerade därefter bilen. Sedan fick man gå några minuter vilket inte direkt var plågsamt eftersom landskapet var vackert med periodvis havsutsikt åt båda hållen (fördelen med ett näs). Aftonens konsertattraktion var den eminenta Göteborgs-duon Hästpojken vilka nu framträdde i en lada som en gång härbärgerade kalk. Då vi slog oss ned utanför i väntan på insläpp reflekterade jag förstås över postmodernismen och det smått ironiska i att den byggnad där kalkarbetare en gång stretade nu frekventerades av en hipsterpublik som åter sin hipstermat och lyssnade på sin hipstermusik. Det är väl evolutionen, antar jag. Hästpojken är som sagt en duo men består till vardags ändå av fler medlemmar. Just denna kväll var det den hårda kärnan bestående av sångaren/gitarristen Martin Elisson och gitarristen Adam Bolmeus vilka körde akustiskt. Eftersom Hästpojkens tredje och senaste album även är det bästa de har släppt hoppades jag förstås att de skulle beta av merparten av låtarna från denna platta. Det är överlag en enastående lättnad att gå på en konsert och inte förvänta sig en massa gamla hits som kanske inte alltid (om de är en sådan där knepig artist) kommer. Live kunde jag dock konstatera att Elissons sång och även soundet i någon av de lugnare låtarna ibland låg farligt nära Gyllene Tider men ofta hamnar man ändå på rätt sida om indiestaketet. I övrigt fick jag höra ungefär vad jag ville (förutom blåspartiet i “Sommarvin”) då man drog igenom merparten av låtarna från senaste plattan samt en hel del spår från förra. Från debuten blev det bara titelspåret och förstås kulthiten “Shane McGowan”. Man hann även med covers på Johnny Thunders, Violent Femmes samt en låt med duons föregående orkester, Bad Cash Quartet. Jag var övertygad om att man mot slutet spelade en Håkan Hellström-låt men Tomas var inte lika övertygad (och han är ju onekligen vår Håkan Hellström-kille). Man avslutade med 2011 års hit “Gitarrer och bas, trummor och hat” och därefter var vi helt nöjda då vi strosade hemåt i den fina sommarnatten och även passade på att fotografera lite får på vägen. Kan därmed varmt rekommendera ett besök i kalkladan, dit åtminstone vi snart kommer att återvända.

Sommaren med Damon

Rootmoset håller som bäst på att planera sommaren och vi är även på väg mot den första av flera stora musikaliska evenemang som vi lär återkomma till här på bloggen. Men innan dess bara en lite reflektion från undertecknad när vi nu (förhoppningsvis?) går in i högsommaren efter en skakig juni. Sedan jag åter seriöst började lyssna på musik har jag även kunna referera till vissa perioder som "den då man lyssnade på DEN eller DE plattorna". Exempelvis blev sommaren 2011 den stora skäggrock- och dubstep-sommaren då jag i princip lyssnade på tre plattor på repeat (My Morning Jackets "Circuital" tillsammans men SBTRKT:s självtitulerade debut och Zombys "Dedication"). Den här sommaren lär jag nog komma att referera till som "sommaren med Damon" eftersom jag var och varannan morgon har öppnat dagen med hans "Everyday Robots". Från början framstod plattan som sagt som lite stillsam och lät mest som ett lugnare Blur (eftersom ju detta bands sound till sist kunde bli vad som helst under gruppens "riktiga" slutfas) men låtarna växte ändå efterhand. Jag insåg att jag i alla fall för stunden hade tillgång till den perfekta morgonplattan då man befinner sig i ett surrealistiskt kontorslandskap och behöver någon som peppar en smula. Inte för att plattan direkt är någon munter historia (kanske med undantag för "Mr Tembo") men Albarn är en gammal bekant som är skön ha med sig ändå. Jag vet, det är kanske inte så upphetsande med en man i den yngre medelåldern som sitter och identifierar sig med en annan man i den yngre medelåldern men där befinner jag mig just nu. Vuxna män gör saker tillsammans.