Sommaren med Damon

Rootmoset håller som bäst på att planera sommaren och vi är även på väg mot den första av flera stora musikaliska evenemang som vi lär återkomma till här på bloggen. Men innan dess bara en lite reflektion från undertecknad när vi nu (förhoppningsvis?) går in i högsommaren efter en skakig juni. Sedan jag åter seriöst började lyssna på musik har jag även kunna referera till vissa perioder som "den då man lyssnade på DEN eller DE plattorna". Exempelvis blev sommaren 2011 den stora skäggrock- och dubstep-sommaren då jag i princip lyssnade på tre plattor på repeat (My Morning Jackets "Circuital" tillsammans men SBTRKT:s självtitulerade debut och Zombys "Dedication"). Den här sommaren lär jag nog komma att referera till som "sommaren med Damon" eftersom jag var och varannan morgon har öppnat dagen med hans "Everyday Robots". Från början framstod plattan som sagt som lite stillsam och lät mest som ett lugnare Blur (eftersom ju detta bands sound till sist kunde bli vad som helst under gruppens "riktiga" slutfas) men låtarna växte ändå efterhand. Jag insåg att jag i alla fall för stunden hade tillgång till den perfekta morgonplattan då man befinner sig i ett surrealistiskt kontorslandskap och behöver någon som peppar en smula. Inte för att plattan direkt är någon munter historia (kanske med undantag för "Mr Tembo") men Albarn är en gammal bekant som är skön ha med sig ändå. Jag vet, det är kanske inte så upphetsande med en man i den yngre medelåldern som sitter och identifierar sig med en annan man i den yngre medelåldern men där befinner jag mig just nu. Vuxna män gör saker tillsammans.

Heta vax vecka 25

Nedan kommer så tre plattor från Tomas och en från undertecknad, handplockade ur den aldrig sinande strömmen av nya plattor.

First Aid Kit – Stay Gold

Trodde inte att dom skulle kunna följa upp 2012 års "Lions" men det har dom gjort med samma lågmälda countryrock, producerad av Mike Mogis. Plattan kommer att behöva ytterligare ett gäng lyssningar och det blir inte svårt, att systrarna har fått oerhört höga förväntningar på konserten på Fårö i Juli är naturlig följd av att skivan är väldigt bra. Bästa låtar är den givna hiten "My Silver lining" och "Cedar Lane".

Les Big Byrd – They Worshipped Cats

Låter som en studiojamsession, roligt, kul men inte speciellt intressant. Bästa låten "Vi borde prata men det är försent".

Copeland – Because I’m worth it

Elektronisk knarkmusik, något för dig Robert.

Damon Albarn - Everyday Robots

Har nu haft den gamle Blur-sångarens första soloplatta som sällskap varenda morgon och även om den från början verkade en aning blek så växer den. Inget gigantiskt mästerverk men en rad trevliga och välsnickrade låtar som (av förklarliga skäl) låter som en lite lugnare Blur. Titelspåret och "Press Play" är lätt meditativa sociala kommentarer och den afrikanska/gospelaktiga "Mr Tembo" är en charmig liten sång som tydligen ska handla om en liten elefant(!).

Svensk elektronisk musik mår utmärkt

Den här texten kommer att handla om svensk elektronisk musik och dess vandring genom de senaste decennierna. Historien har därtill ett synnerligen lyckligt slut kan jag redan nu avslöja. Olika former av elektronisk musik har ju funnits i Sverige åtminstone sedan början på 80-talet men de olika scenerna eller faserna har ofta inte varit större än att man har kunnat överblicka dem. Först kring sekelskiftet och framåt har det väl svällt ut så mycket så att åtminstone jag har haft svårt att följa med i allt som händer. Precis som inom alla andra former av musik och oavsett land.

Jag var lite för ung för tidiga svenska synthband som Page, Ståålfågel eller Twice a Man men hörde dem givetvis i efterhand. När jag gick på gymnasiet var jag dock i fas med de hårdare svenska synthband som dök upp, exempelvis Cultivated Bimbo och Pouppeefabrikk. Dock började ju ungefär vid samma tid nya tongångar nå Sverige och det är här det blir riktigt spännande. Klas Lunding, mest känd för det synthiga och nyromantiska skivbolaget Stranded, dök upp på nytt i slutet av 80-talet med bolaget Telegram som huvudsakligen hade akter inom den nya housemusiken och annan nyare elektronisk musik överlag.

För min del var det en ny värld som öppnade sig då jag köpte samlingsalbumet Nordic Beats, vilket var ungefär samtidigt som jag hörde de utländska houseakterna. Nu blev ju artister som Papa Dee och Titiyo de mest kända i hela stallet men man ska inte glömma namn som remixaren Stonebridge och förstås Rob'n'Raz som ju kom att verka i olika sammanhang under följande år. Eftersom mitt lyssnande var synnerligen rastlöst under 90-talet fortsatte jag beta av andra spännande akter och fastnade särskilt för artister på skivbolaget Fluid i mitten av 90-talet. Det var på detta bolag man första gången hörde Antiloop och de tyvärr sorgligt underskattade Peanut Planet. Senare blev det namn som Adam Beyer eller Joel Mull, för att bara nämna några.

00-talet sammanföll med en allmän musikalisk coma för min del men en anledning var även att mycket av den svenska dansmusiken drog iväg mot det som man senare kommit att kalla “stekarhouse” och jag tappade intresset. Men i det tysta skedde en smärre revolution med i grova drag två huvudaktörer, den ena väldigt känd och den andra betydligt mer obskyr till en början. Jag tänker på å ena sidan Robyn och å andra sidan The Knife.

Båda dessa aktörer kom ju ur 90-talet och jag såg dem även uppträda vid den tiden. Robyn gjorde i mina ögon bort sig direkt då hon släppte den barnramseaktiga “Do you really want me” och jag och vännerna låg väl i gräset bredvid och fällde spydiga kommentarer då vi såg henne uppträda på Lollipop i medio av 90-talet. Själv var man inne på Big Beat och tyckte Robins “swingbeathelvete” (som en kompis formulerade det) var det tramsigaste som fanns. I samma veva såg jag även Honey is Cool, ännu ett av your average indieband from the 90's. Förmodligen var Håkan Hellström bandets trummis då jag såg dem även om inte jag minns det eftersom man inte precis ställde sig och fånglodde på trummisen. Sångerska var Karin Dreijer som var utstyrd i den för den tiden obligatoriska skolflickeuniformen med hårspänne, pikétröja och rutig kjol. Och det är väl ungefär vad jag har att säga om Honey is Cool. Men, som sagt, saker hände.

Honey is Cool lade av och Karin Dreijer började mecka i studion tillsammans med sin bror Olof. Resultatet blev den elektroniska duon The Knife som släppte en rätt OK debut 2000. De överraskade dock stort med den spänsiga “Deep Cuts” (2003) som innehöll en slags kall dansmusik med Karin Dreijers hårt bearbetade röst och en del märkliga inslag i snart sagt varje låt, såsom calypsorytmer. Och här vaknade även Robert upp ur sin musikaliska coma då plattan onekligen blev en av mina få favoriter ur den samtid jag då hade så usel koll på. The Knife gjorde det dock aldrig lätt för sig och de följde upp albumet med den mer svårsmälta “Silent Shout” (2006) som åtminstone i mina öron påminde ganska mycket om mina belgiska favoriter The Klinik med ett avskalat och kallt elektroniskt sound.

Även Robyn poppade upp på min radar då och då under 00-talet. Jag tillhör ju nu de här personerna som inte precis nöjer mig med argument som “han/hon har en så bra röst” (vanligt vid exempelvis diskussioner om Idol-vinnare) ifall jag tycker låten är skit. Det kan vara världens bästa vokalist men om låten är dynga så bortser mina öron helt från hur rösten låter. Följaktligen var jag ju inte så intresserad av Robyn till en början men plötsligt dök det upp enstaka singlar där man hörde hur hon var en strålande sångerska som i likhet med, säg, Ella Fitzgerald närmast kunde leka sig igenom en låt och få det att låta som om hon gjorde det helt utan ansträngning därtill. Det rörde sig till en början om enstaka singlar men 2010 drämde Robyn till minialbumtrippeln “Body Talk” som golvade mig. Jag minns hur jag med motvilja lyssnade på den skräpmusiksfyllda Digilistan kring 2010 – 2011 och insåg att Robyn ensam bar upp listan eftersom hon vid den tiden hade fyra eller fem låtar i stöten på listan. “Dancing on my own”, “Call your girlfriend”, “Hang with me” med flera blev små moderna popklassiker i mina öron.

Utomlands hyllades dessa två akter stort. “Silent Shout” blev årets album 2006 på Pitchforks lista och man påpekade även att just Robyn och The Knife hade fostrat en helt ny generation av svenska elektroniska artister, framför allt Niki & The Dove, Icona Pop och Elliphant. Nu kunde jag för all del lägga till namn som El Perro del Mar, Jenny Wilson, Panda da Panda, Style of Eye och you name it. Listan över svenska artister med huvudsakligen elektronisk inriktning och en personlig stil börjar idag bli väldigt lång. Och jag hoppas verkligen jag får tillfälle att se flera av dessa spännande namn.

The Knife återkom 2013 med den än mer småsmälta “Shaking the Habitual” och bjöd undertecknad på en lika svårsmält liveshow på Way out West. Men även om The Knife verkligen inte gör det lätt för sig så måste man respektera deras egensinne och konsekvens. Robyn återkom efter flera års tystnad 2014 med ett samarbete med Röyksopp. Oförlåtligt var att hon vid det laget hade skaffat hockeyfrilla (kanske världens fulaste frisyr, alla kategorier) men musiken var förstås helt OK. Jag ser fram emot tillfällen till konsertupplevelser sommaren 2014 och gläds över hur fantastisk den svenska elektroniska musiken är just nu.

Heta vax vecka 22.

Tomas ger er fyra pinfärska skivor ur den aldrig sinande skivdjungeln.

Rebecca & Fiona – Beauty is pain

Uppföljaren till "I Love you Man" är en bättre skiva på alla sätt, att dom är begåvade är helt klart, en favorit. Bästa låten "Holler".

Kent – Tigerdrottningen

En ny Kent-skiva är alltid en fest, den låter som en klassik Kent-skiva och att Kent är bäst på att göra Kent-musik råder ingen tvekan om, inte i klass med "Vapen och Ammunition" eller "Röd" men godkänd. Bästa låten "Allt har sin tid" med underbar kör av Beatrice Eli.

Pixies – Indie Cindy

Var lite orolig att börja lyssna på den, skulle den bevisa att Pixies är världens bästa band och att "Trompe Le Monde" var en mellanskiva eller att det är bara en fortsättning på downward spiral, tyvärr är den det senare, några låtar är helt ok, "Bagboy" är helt suverän och kunde ha platsat på "Surfer Rosa" eller "Doolittle", men är det Kim som körar? Den information jag har kunnat hitta är att det inte är Kim men det låter väldigt mycket Kimpan om den sången. Finns det någon som kan bringa klarhet i detta och göra min nattsömn lite bättre så tas information tacksamt emot.

Sharon Van Etten – Are we there

Veckans bästa, upptäckte Sharon genom förra skivan "Tramp" som också rekommenderas, den nya är ännu bättre och har blivit en klar favorit, årets bästa redan nu. Bästa låten är den bluesiga Cowboy Junkies-doftande "Every time the sun comes up".

Sator unplugged

Det är ju alltid trevligt att se Sator live och större delen av Rootmoset gick för att se den illustra orkestern, för kvällen reducerad till en trio som spelade akustiskt, nu i fredags. Det var en solig men ändå kall kväll men det avskräckte inte Visbyborna som nu, vid minsta lilla solsken, myllrade på stadens Stora torg där även vi hade en smula samkväm innan vi förpassade oss ned till Kitchen & Table, tills helt nyligen benämnt Friheten. Det var hyggligt med folk även om det inte myllrade och jag stötte även på en del tidigare kända nöjesprofiler som inte tycktes ha åldrats en dag (vare sig till utseende eller beteende) trots att jag inte sett dem på 15 år. Sator gick punktligt på och för aftonen bestod man alltså av Chips, Kent och basisten Heikki som satt på scenen i bästa MTV Unplugged-stil (men där upphör väl likheterna). Eftersom jag sett Sator med ungefär samma inramning ett stort antal gånger sedan 1990 var det roligt se dem i ett lite annorlunda arrangemang. Spelningen var avslappnad och utöver kända hits spelade man även tidigare låtar som jag antingen inte hört på många, många år eller också inte hört live överhuvudtaget. Någon enstaka cover slank väl också med. Vi hade för övrigt utsökt utsikt från våra stolar vid baren och det gjorde väl inte saken sämre. I pausen var jag framme och hälsade på både Chips och Kent. Särskilt Chips var ju extremt trevlig och pratsam och jag serverade honom lite konsertminnen. Han frågade om jag såg Sator spela på Gotland första gången 1988. Lite generad fick jag medge att jag inte hade det men Tomas dök upp så jag kunde raskt presentera honom för en som faktiskt var där. Tomas berättade för Chips att de hade avslutat konserten med Runaways ”Cherry Bomb”. ”Jaså, gjorde vi det?” skrattade Chips. Han berättade annars att flygresan till det då vintriga Visby var en skakig historia och mycket hann man inte se av stan utöver konsertlokal och hotell innan man flög tillbaka. Denna gång skulle man passa på att besöka exempelvis Fårö då man ju faktiskt spelade två dagar i rad på Kitchen & Table. Chips berättade även att den legendariska avslutningen på Hultsfred 1990, då Thåström dök upp och körde ”Tyst för fan”, var helt improviserad. Thåström hade befunnit sig bakom scenen och Chips tänkte ”nu får jag väl en smäll” då han frågade Thåström om han inte ville gå på scen och köra en låt. Och jo, för fan, det kunde han visst tänka sig! Jag minns själv att jag till en början inte ens fattade vem som kom på scenen den gången eftersom jag stod långt bak och ljudet var högt (d.v.s. jag hörde först knappt vem som sjöng). Året därpå stod Sator och Thåström under betydligt mer inövade former på scen tillsammans på Hultsfred. Och resten är väl rockhistoria som det brukar heta. Bandet körde för övrigt vidare med god energi efter vårt samtal och det blev flera låtar från ”Slammer” till min stora glädje. Därefter rundade vi tidigt av aftonen eftersom helgen bara hade börjat...

En musiksegregerads bekännelser

Läste nyligen en blänkare i SvD om hur någon kritiker uppskattade att rappare som Ison & Fille skildrade ”sin sida av stan” (vilket väl även var en låttitel). Skribenten tog upp hur olika rappare från förorten sjunger om knark och kompisar som dött medan exempelvis Veronica Maggio sjunger om huruvida hon ska gå i terapi och andra mer medelklassigt navelskådande aktiviteter. Denna differens visade förstås på hur segregerad musiken var.

Jag tänkte lite på det där och har ju för länge sedan insett att jag själv är hur segregerad som helst ifråga om musik. Ja, jag har för övrigt en gång blivit utnämnd till ”Sveriges mest segregerade man” i en konversation (vilket jag besvarade med ”men kom igen, jag är från Gotland!”). Ett bidrag till den här segregationen i mitt fall är väl att texter och förmåga till identifikation med artisterna med åren har blivit allt mer viktig. Som ung var man ju vansinnigt eskapistisk och lyssnade på hårdrockare som sjöng om drakar och demoner och diverse andra äventyr eller lyssnade på amerikanska rappare som sjöng om hur de jagades av polisen. Det här har man dock kommit ifrån. Rejält.

Pratar vi hip hop generellt så lyssnade jag ju en hel del på de amerikanska förlagorna men det var perioden 1987 – 93 ungefär. Ganska exakt någonstans mellan Cypress Hill och Wu-Tang Clan tvärdog mitt intresse. Och vad gäller Sverige var det väl lite samma sak. Och nu ska jag verkligen säga något som för mig att rasa rätt in i segregationsfällan. Nämligen följande: den enda svenska hip hop-grupp/artist som jag faktiskt lyssnat mer ingående på, uppskattat och som jag även har en och annan skiva med är... Just D.

Ergo. Den enda grupp jag uppskattat är alltså den supervita medelklassiga (för att inte säga smått överklassiga) trion som lattjade med att enbart sampla riktigt ursvenska källor från allsköns håll. Ungefär samtidigt som Just D sakta tynande bort kom Latin Kings debutalbum. Och jag fattade ingenting. På den tiden var man dessutom inte van vid att höra folk rappa på så pass bruten svenska och jag tyckte, rent ut sagt, att det lät för djävligt. Det var till och med så att jag en kort tid trodde Latin Kings var någon drift med invandrare (Dock ska jag påpeka att jag heller inte finner det så värst njutbart att höra Kenta sjunga på söderslang, att höra Alla Edwall sjunga på jämtmål eller att höra min egen dialekt, gotländskan, i sång).

Ett gäng killar som rappade om livet i ”förurrten” var väl inget som precis talade till mig och mitt musikaliska hjärta. Det är inte precis en verklighet som jag har upplevt. I socialt hänseende är jag visserligen samma hybrid som många svenskar (jag kallar mig ofta ”folkhemsprodukt”) men jag är uppvuxen i en villa på landet. Jag har ytterligt sällan besökt några miljonprogramsområden då jag helt enkelt inte har haft ärendet dit. Så det här bli lite som att kika genom ett nyckelhål för min del. Och jag rår inte för det. Åren sedan Latin Kings debut har svensk hip hop från förorten i princip fortsatt att vara en icke-angelägenhet för min del medan jag suttit och i detalj analyserat, säg, Kents snåriga texter. Bara som ett exempel. Och det visar väl även på hur vi i hög grad styrs av vår bakgrund. För att travestera Iggy Pop ”I'm just a segregated guy”. Och det går inte precis att backa bandet här.

Heta vax vecka 18

Det har blivit lite dåligt med uppdateringar på sistone men Rootmoset kommer att bli mer aktiva framöver igen. För att sammanfatta den senaste månaden så kan man väl säga att vårt lag på grund av ett gigantiskt logistiskt misstag (jag var i Venedig) var en smula remixat i själva finalen. Vi hade en god reserv men föll ändå en smula även om vi totalt kom sjua i hela tävlingen. Då vårt mål var tio i topp så får vi vara nöjda. Och jag har lovat killarna inte ens tänka på att resa någonstans i närheten av ett mellangiss, Popgiss eller vad det vara månde. Nu går Rootmoset stenhårt inför seriös träning med genrep på mellangiss 2015 för att därefter göra ett seriöst försök att jaga buckla 2016.

Och nu ger Tomas er lite heta plattor som han lyssnat på under senare tid.

Alpaca Sports – Sealed with a kiss

Göteborgsbaserade Alpaca leverar en skiva fylld med Pop med 60-talsvibbar, vårens soundtrack kanske, kul att dom återanvänder albumtiteln från en 60 talshit som spelades in av flera, bla. Bobby Vinton. Bästa låten "Just lika Johnny Marr".

NONONO – We are only what we feel

Intressant svensk debut med modern elektropop, "Pumping Blood" och "Jungle" är givna hits, bra.

Perfect Pussy – Say yes to love

Gitarrmangel och distad sång, låter mycket som Sonic Youth på 80-talet, d.v.s. inget nytt. Inte dåligt men vi har hört det förut.

Lykke Li – I never learn

Lykkes 3:e är en lysanade platta från första låten, den halvakustiskta "I never learn" till avslutande "Sleaping alone", skivan har blivit favorit som jag har lyssnat mycket på dom senaste dagarna och är den avslutande delen som startade med plattorna "Youth Novels" och "Wounded Rhymes".