Sator unplugged

Det är ju alltid trevligt att se Sator live och större delen av Rootmoset gick för att se den illustra orkestern, för kvällen reducerad till en trio som spelade akustiskt, nu i fredags. Det var en solig men ändå kall kväll men det avskräckte inte Visbyborna som nu, vid minsta lilla solsken, myllrade på stadens Stora torg där även vi hade en smula samkväm innan vi förpassade oss ned till Kitchen & Table, tills helt nyligen benämnt Friheten. Det var hyggligt med folk även om det inte myllrade och jag stötte även på en del tidigare kända nöjesprofiler som inte tycktes ha åldrats en dag (vare sig till utseende eller beteende) trots att jag inte sett dem på 15 år. Sator gick punktligt på och för aftonen bestod man alltså av Chips, Kent och basisten Heikki som satt på scenen i bästa MTV Unplugged-stil (men där upphör väl likheterna). Eftersom jag sett Sator med ungefär samma inramning ett stort antal gånger sedan 1990 var det roligt se dem i ett lite annorlunda arrangemang. Spelningen var avslappnad och utöver kända hits spelade man även tidigare låtar som jag antingen inte hört på många, många år eller också inte hört live överhuvudtaget. Någon enstaka cover slank väl också med. Vi hade för övrigt utsökt utsikt från våra stolar vid baren och det gjorde väl inte saken sämre. I pausen var jag framme och hälsade på både Chips och Kent. Särskilt Chips var ju extremt trevlig och pratsam och jag serverade honom lite konsertminnen. Han frågade om jag såg Sator spela på Gotland första gången 1988. Lite generad fick jag medge att jag inte hade det men Tomas dök upp så jag kunde raskt presentera honom för en som faktiskt var där. Tomas berättade för Chips att de hade avslutat konserten med Runaways ”Cherry Bomb”. ”Jaså, gjorde vi det?” skrattade Chips. Han berättade annars att flygresan till det då vintriga Visby var en skakig historia och mycket hann man inte se av stan utöver konsertlokal och hotell innan man flög tillbaka. Denna gång skulle man passa på att besöka exempelvis Fårö då man ju faktiskt spelade två dagar i rad på Kitchen & Table. Chips berättade även att den legendariska avslutningen på Hultsfred 1990, då Thåström dök upp och körde ”Tyst för fan”, var helt improviserad. Thåström hade befunnit sig bakom scenen och Chips tänkte ”nu får jag väl en smäll” då han frågade Thåström om han inte ville gå på scen och köra en låt. Och jo, för fan, det kunde han visst tänka sig! Jag minns själv att jag till en början inte ens fattade vem som kom på scenen den gången eftersom jag stod långt bak och ljudet var högt (d.v.s. jag hörde först knappt vem som sjöng). Året därpå stod Sator och Thåström under betydligt mer inövade former på scen tillsammans på Hultsfred. Och resten är väl rockhistoria som det brukar heta. Bandet körde för övrigt vidare med god energi efter vårt samtal och det blev flera låtar från ”Slammer” till min stora glädje. Därefter rundade vi tidigt av aftonen eftersom helgen bara hade börjat...

En musiksegregerads bekännelser

Läste nyligen en blänkare i SvD om hur någon kritiker uppskattade att rappare som Ison & Fille skildrade ”sin sida av stan” (vilket väl även var en låttitel). Skribenten tog upp hur olika rappare från förorten sjunger om knark och kompisar som dött medan exempelvis Veronica Maggio sjunger om huruvida hon ska gå i terapi och andra mer medelklassigt navelskådande aktiviteter. Denna differens visade förstås på hur segregerad musiken var.

Jag tänkte lite på det där och har ju för länge sedan insett att jag själv är hur segregerad som helst ifråga om musik. Ja, jag har för övrigt en gång blivit utnämnd till ”Sveriges mest segregerade man” i en konversation (vilket jag besvarade med ”men kom igen, jag är från Gotland!”). Ett bidrag till den här segregationen i mitt fall är väl att texter och förmåga till identifikation med artisterna med åren har blivit allt mer viktig. Som ung var man ju vansinnigt eskapistisk och lyssnade på hårdrockare som sjöng om drakar och demoner och diverse andra äventyr eller lyssnade på amerikanska rappare som sjöng om hur de jagades av polisen. Det här har man dock kommit ifrån. Rejält.

Pratar vi hip hop generellt så lyssnade jag ju en hel del på de amerikanska förlagorna men det var perioden 1987 – 93 ungefär. Ganska exakt någonstans mellan Cypress Hill och Wu-Tang Clan tvärdog mitt intresse. Och vad gäller Sverige var det väl lite samma sak. Och nu ska jag verkligen säga något som för mig att rasa rätt in i segregationsfällan. Nämligen följande: den enda svenska hip hop-grupp/artist som jag faktiskt lyssnat mer ingående på, uppskattat och som jag även har en och annan skiva med är... Just D.

Ergo. Den enda grupp jag uppskattat är alltså den supervita medelklassiga (för att inte säga smått överklassiga) trion som lattjade med att enbart sampla riktigt ursvenska källor från allsköns håll. Ungefär samtidigt som Just D sakta tynande bort kom Latin Kings debutalbum. Och jag fattade ingenting. På den tiden var man dessutom inte van vid att höra folk rappa på så pass bruten svenska och jag tyckte, rent ut sagt, att det lät för djävligt. Det var till och med så att jag en kort tid trodde Latin Kings var någon drift med invandrare (Dock ska jag påpeka att jag heller inte finner det så värst njutbart att höra Kenta sjunga på söderslang, att höra Alla Edwall sjunga på jämtmål eller att höra min egen dialekt, gotländskan, i sång).

Ett gäng killar som rappade om livet i ”förurrten” var väl inget som precis talade till mig och mitt musikaliska hjärta. Det är inte precis en verklighet som jag har upplevt. I socialt hänseende är jag visserligen samma hybrid som många svenskar (jag kallar mig ofta ”folkhemsprodukt”) men jag är uppvuxen i en villa på landet. Jag har ytterligt sällan besökt några miljonprogramsområden då jag helt enkelt inte har haft ärendet dit. Så det här bli lite som att kika genom ett nyckelhål för min del. Och jag rår inte för det. Åren sedan Latin Kings debut har svensk hip hop från förorten i princip fortsatt att vara en icke-angelägenhet för min del medan jag suttit och i detalj analyserat, säg, Kents snåriga texter. Bara som ett exempel. Och det visar väl även på hur vi i hög grad styrs av vår bakgrund. För att travestera Iggy Pop ”I'm just a segregated guy”. Och det går inte precis att backa bandet här.

Heta vax vecka 18

Det har blivit lite dåligt med uppdateringar på sistone men Rootmoset kommer att bli mer aktiva framöver igen. För att sammanfatta den senaste månaden så kan man väl säga att vårt lag på grund av ett gigantiskt logistiskt misstag (jag var i Venedig) var en smula remixat i själva finalen. Vi hade en god reserv men föll ändå en smula även om vi totalt kom sjua i hela tävlingen. Då vårt mål var tio i topp så får vi vara nöjda. Och jag har lovat killarna inte ens tänka på att resa någonstans i närheten av ett mellangiss, Popgiss eller vad det vara månde. Nu går Rootmoset stenhårt inför seriös träning med genrep på mellangiss 2015 för att därefter göra ett seriöst försök att jaga buckla 2016.

Och nu ger Tomas er lite heta plattor som han lyssnat på under senare tid.

Alpaca Sports – Sealed with a kiss

Göteborgsbaserade Alpaca leverar en skiva fylld med Pop med 60-talsvibbar, vårens soundtrack kanske, kul att dom återanvänder albumtiteln från en 60 talshit som spelades in av flera, bla. Bobby Vinton. Bästa låten "Just lika Johnny Marr".

NONONO – We are only what we feel

Intressant svensk debut med modern elektropop, "Pumping Blood" och "Jungle" är givna hits, bra.

Perfect Pussy – Say yes to love

Gitarrmangel och distad sång, låter mycket som Sonic Youth på 80-talet, d.v.s. inget nytt. Inte dåligt men vi har hört det förut.

Lykke Li – I never learn

Lykkes 3:e är en lysanade platta från första låten, den halvakustiskta "I never learn" till avslutande "Sleaping alone", skivan har blivit favorit som jag har lyssnat mycket på dom senaste dagarna och är den avslutande delen som startade med plattorna "Youth Novels" och "Wounded Rhymes".

Heta vax vecka 12

Här kommer så ett par trevliga och rykande färska album som Tomas har kollat in under veckan. Undertecknad sitter just nu och mal om plattor från 2010 - 2014 parallellt med en del svenskt. Men återkommer, även jag.

Weeping Willows – The Times Has Come

Nya skivan låter som man förväntar sig att en ny skiva med Willows ska göra, det är välgjort och innerligt och låter mycket sextiotals-soulpop. Att Magnus Carlsson är en av detta lands bästa sångare visste vi sedan tidigare, bra gjort.

MØ – No Mythologies to Follow

Efter första lyssningen ett konstaterande att det låter väldigt mycket Lana Del Ray om detta, efter 5:e lyssningen att det fortfarande låter väldigt mycket Lana om detta men på ett bra sätt, efter ett par vändor till kan jag bara konstatera att Danska Karen Marie Ørsted har gjort en lysande skiva med modern Electropop, det ska bli mycket intressant att följa MØ på kommande skivor, bästa låt Dust is gone. Efter detta inlägg kan jag även skriva Danska ö, håll inne ALT och sedan 0216.

Popgiss 2014 - deltävling ett

Och så var den igång igen, kanske världens viktigaste tävling. I vad som kan tolkas som en ren markering hade man även lagt första deltävlingen i Popgiss 2014 samma dag som det var final i Melodifestivalen (ja, somliga av oss orkar ännu skriva ut hela ordet) även om den hårda kärnan av Popgissare (händanefter förkortad DHKAPG) väl inte direkt går in för dylika tillställningar.

Så här innan tävlingen förekom en smärre nervositet eller ovisshet hos delar av DHKAPG, även om jag huvudsakligen kan tala för mig själv. Dock visade smärre förfrågningar att det var fler än jag som var lite smått osäkra inför vad det skulle bli för tävling. Några av arrangörerna har extremt bred musiksmak och lyssnar därmed även på sådant som ligger långt ifrån vad en typisk medlem av DHKAPG lyssnar på. Därtill har våra arrangörer roat sig med att lägga ut dimridåer eller att göra ett och annat uttalande som man inte riktigt visste om det var allvarligt eller skämsamt menat. Så mycket stod klart som att det inte skulle bli vad belackare under åren har kallat ”Gubbrockgiss”. Dock undrade jag och fler med mig hur radikal omdaningen skulle bli? Skulle våra arrangörer göra en tävling som var en ren antites till den mer genomsnittliga Popgiss-tävlingen och köra extremt lättsmält listpop medan DHKAPG suckade och stånkade kring borden?

Det var detta som skulle utrönas då vi Rootmosare igår färdades per automobil till tävlingen. Under färden hann jag och Kennet avhandla de många medlemmarna i Uriah Heep under årens lopp. Då vi äntrade tävlingslokalen så måste jag eventuellt ha sett lite spänd ut då en av arrangörerna dunkade mig i ryggen och uppmanade mig att slappna av lite nu. Bakgrundsmusiken medan vi väntade utgjordes av 80-talshits med tyngdpunkten på det elektroniska vilket redan det var tydligt avvikande mot den mer genomsnittliga bakgrundsmusiken under åren. Kjelle konstaterade att ”spelar de bara sådant här kan vi ju luta oss tillbaka”.

Tävlingen började väldigt punktligt och efter ett medley med Weird Al Yankovic så var det hela igång. Redan efter att ha raskat igenom de första kategorierna, 50- och 60-tal, kunde vi känna oss rätt lugna. Nog låg tyngdpunkten lite mer åt det poppigare hållet men SÅ annorlunda var det inte jämfört med tidigare tävlingar. Och framför allt så var det LÄTT. Vi missade måhända en låt per decennium samt någon enstaka av de följdfrågor (egentligen inte följdfrågor) som ställdes i samband med varje kategori. Det blev en liten aning svårare för oss under följande decennier men dock inte farligt. Vi hade ofta över hälften rätt även på de tuffare kategorierna. Vi kom ihåg sångerskor som Taylor Dayne och vi visste vad Huey Lewis hette på riktigt. Även vårt annars tuffa 00-tal gick rätt bra. Kontentan var väl att det aldrig någonsin kom någon kategori där vi kände att vi plötsligt rasade.

Maten i pausen var helt OK även om man blev påmind om att revben är lite knepigt att äta då man därtill har lite bråttom (det vill säga, vi fick brottas med revbenen en smula) Överlag fungerade för övrigt logistiken kring mat och dryck bra. Senare delen av tävlingen innehöll bland annat specialkategorin producenter och vi gjorde väl hyggligt i från oss. Arrangörerna konstaterade mot slutet av aftonen att man låg en timme före det planerade tidsschemat och tävlingen var slut runt 21. När man räknade samman poängen kunde man onekligen konstatera att flera lag som tillhörde DHKAPG definitivt hade rasat. Till vår egen förvåning låg vi på en stabil tredjeplats (114 poäng) med ganska långt ned till fyran. Laget Bat out of Skarphäll som tidigare i tävlingen låg sådär hade mot slutet ryckt upp sig enastående och likt ett expresståg dundrat upp till andraplats, tre poäng före oss. Ytterligare fyra poäng upp (alltså på 121 poäng) låg kvällens vinnare och 2012 års arrangörer, de före detta skivförsäljarna Crackers. Det bådade därmed gott inför nästa deltävling och det lär förmodligen kunna bli en spännande kamp. Kort och gott blev det en trevlig afton där man kunde konstatera att nervositeten var obefogad även om 2014 års Popgiss ändå har sin egen prägel.

En månads liveupplevelser...

Det har blivit en hektisk månad i fråga om musikliv men det är dock inte anledningen till att Rootmoset har varit dåligt med att uppdatera sin blogg. Vi har egentligen ingen bra ursäkt. Men här kommer i alla fall en snabbresumé av tre större konsertevenemang under mindre än en månads tid.

Först ut var ju vinter-Visbys stora evenemang ”Rockskallen” som man väl i ärlighetens namn närmast skulle kunna döpa om till ”Hårdrocksskallen”. Och här skulle jag kunna ha en lång utläggning om hur definitionerna på ”rock” respektive ”hårdrock” har förskjutits rätt bra. Mycket av det som man förr kallade ”hårdrock” verkar nu kallas ”rock” medan man reserverar ”hårdock” (eller ”metal” för att göra det ännu tydligare) för de verkligt krossahårda banden. Lite fascinerande för en musiknörd som därtill är intresserad av ords exakta betydelse. I vilket fall så anlände hela Rootmoset till tävlingen och kvällens stora skräll var att Kjelle var en av de första att anlända – verkligen bra jobbat. Vi hade därefter en liten frågesport som var trevlig förutom att vissa band haftig en kraftig frekvens. Så lite variation hade inte skadat även om det var ett helt OK arrangemang. Klockan blev därefter rätt mycket och vi hann cirkulera lite innan den gotländska powertrion Oak Brigade äntrade scenen. Bandet jämfördes enligt vissa senare kommentarer med White Stripes men själv anser jag kanske att de mer spelar hårdrock. Eller är det hård rock (och här blir den medvetna särskrivningen mycket viktig)? I vilket fall matade trion på ganska bra och lite udda i sammanhanget var det var batteristen som skötte den huvudsakliga sången. Efter det levererade Gotlands okrönta hårdrockskungar (för kvällen med annan klaviaturspelare) Stereo Generator som vanligt. Det lite udda inslaget bland kvällens band var annars Jono som spelade en lite storslagen rock i stil med Supertramp och Queen (med mera). Tyvärr gick en del nyanser förlorade på grund av det sedvanligt burkiga ljudet på Wisby Strand. Sorlet mellan konserterna var vid det här laget så pass öronbedövande att man hade svårt konversera även med personer som stod alldeles bredvid så jag befann mig allt oftare på den rymliga verandan. Kvällen avrundades dock med Crucified Barbara och Hardccore Superstar vilka i rask takt bjöd på energiska spelningar. Rockskallen har vid det här laget blivit en riktig institution i gotländsk musikliv men marginell kritik är väl att det gärna fick vara lite mer variation på akterna så att det inte blir huvudsakligen hårdrock för hela slanten.

Knappt två veckor senare samlades gräddan av de gotländska musiknördarna i ett litet men trevligt utrymme bredvid stadshotellet som går under namnet Friheten. En snabbt titt i mina krönikor avslöjade att jag faktiskt inte hade sett något band i denna lokal sedan 1 augusti 2007 (då Pica Pica Orchestra spelade) och anledningen var inte slöhet från min sida utan snarare att det inte hade givits några konserter här sedan dess, i så fall inga som jag registrerat i alla fall. Friheten har annars en perfekt upphöjd scen där man ser artisterna bra och lämpar sig perfekt för mindre konserter. Vi hann även cirkulera och småprata lite innan kvällens akt, de göteborgska ex-gotlänningarna Riddarna, äntrade scenen. I runt 50 minuter körde man i rask takt igenom merparten av låtarna från sin senaste platta (inklusive Nationalteaterns ”Kolla, kolla”) innan man försvann. Jag hade för min del gärna sett lite till även om man alltid kan ha en lärd diskussion om huruvida det är bättre se ett band som under en kortare stund verkligen ger allt eller om man föredrar en längre konsert med ett band som blir lite tröttare efterhand. Om detta tvista musiknördarna, som sagt.

Mars började sålunda med vad man väl kan kalla vårens första konsertbegivenhet (om vi nu ska vara petiga med datumen), nämligen Dennis Lyxzéns INVSN (även kända som Invasionen, kärt barn och så vidare). Rockbaren Hammersmith (hos många av oss ännu känt som ”Schenholms”) har ju storsatsat på en levande scen och även om det finns många duktiga artister på Gotland så är det fantastiskt roligt när man får hit tämligen stora artister till denna lokal och därmed även bildar kontinuitet från den tid då exempelvis Bob Hund och Teddybears spelade på Schenholms. Undertecknad och Tomas hade en trevlig lite förfest innan då vi satt och gissade låtar. Att det var snöslask ute gjorde väl kanske inte heller att man hade bråttom ut. Slutligen blev det dock ändå dags att ta sig till konserten och förbandet för kvällen var (återigen) Oak Brigade som denna gång manglande på i exakt 29 minuter, från 22.06 till 22.35. Under tiden kom även Lyxzén och hans orkester in. Onekligen såg Dennis, mannen med åsikter om det mesta, lite blyg och tillbakadragen ut och han gav bara ett kort ”tack, tack” då jag skakade han med honom och förklarade att det var kul han hittat hit och att jag minsann hade sett Refused en massa gånger (om det nu var så bra komma med den typen av nostalgisk kommentar vet jag ju inte men vad fan skulle jag säga då?). Det var en annan Dennis som 23.13 och i ganska exakt 63 minuter framåt äntrade scenen i någon form av svart mask (som verkade smälta under konsertens gång) och körde mörk postpunk så svetten sprutade. Mot slutet av konserten låg Dennis bland annat och ålade på ett bord med micken nere i byxorna. Jag antar att det kallas rock. Sedan var de borta. Tomas och jag, som hade stått längst fram, var lite tagna och fick lugna ned oss med att göra ett gratis (eftersom vi är så gamla nu) besök på ett av stadens större etablissemang. Fast det mesta handlade ju om huruvida vi hade sett en episk konsert i Visbys musikhistoria eller ej.

Heta vinyler vecka 8

Efter ett smärre uppehåll är Tomas och undertecknad åter med skivtips som är antingen pinfärska eller åtminstone plattor från 2013 som vi upptäckt först nu. Först ut är Tomas:

Nicole Sabouné – Must Exit

En debutant som tydligen var med i något TV-program som hette The Voice, har ingen aning om vad det var för något men en mycket intressant skiva som doftar 80-talsdepprock, ska bli intressant att följa.

Riddarna – Under jorden

Med 3 :e skivan så visar Riddarna att dom är ett av Sveriges bästa band, bäst låten Rock ´n´ Roll kan rädda din själ och det är inte dåligt det.

Sleigh Bells – Bitter Rivals

En skiva från -13 som missades helt, Brooklyn duon visar igen att deras skrammel Pop håller världsklass, snyggt jobbat.  

Undertecknad presenterar så tre plattor i form av en gammal räv, en halvgammal räv och en ung räv:

Stephen Malkmus & The Jicks - Wig out at Jagbags

Den gamla räven utgörs av gamle Pavements-bekantingen Stephen Malkmus som nu givit ut soloalbum i över 10 år. Denna platta innehåller ett gäng låtar som närmast är skolexempel på collegerock. Ja, den kunde nästan användas som instruktionsplatta till hur collegerock ska låta men där finns även en del annat och poängen är att det är knäckande starka låtar som snabbt sätter sig redan vid ett par lyssningar. Inget nytt under solen men ett knippe väl genomarbetade nummer från herr Malkmus.

CEO - Wonderland

Den halvgamla räven utgörs av svenska CEO, vilket egentligen är ett enmansband för Eric Berglund från den på sin tid skandalomsusade Göteborgsorkestern The Tough Alliance. Det här är en närmast synthpoppig skiva med låtar som är rätt muntra trots en på ytan lite dyster inramning. Lite kort men underhållande.

Lanterns on the Lake - Until the Colours Run

Den unga räven utgörs av den blott sex år gamla Newcastle-gruppen Lanterns on the Lake som nu kommer ut med sitt andra album. Även här är det starka låtar som minner om atmosfäriska 80-talsgrupper som Cocteau Twins och man är härmed goda förvaltare av drömpop-traditionen.