Och så kommer då det som ni har väntat på. Från oss alla till er alla, Rootmoset bästa album från år 2013! Först ut är Tomas med fem album (inklusive bubblare) och sedan Robert. Plattorna sorterade utan inbördes ordning.
Waxahatchee – Cerulan Salt
Med Waxahatchees andra skiva så tar Katie Crunchfield steget in bland dom mest intressanta nya artisterna, skivan ger ett mycket lågmält intimt intryck.
Arcade Fire – Reflektor
Har inte lyssnat mycket på Arcade innan men med Reflektor så har dom gjort en gedigen fullmatad skiva, att det låter väldigt mycket 80-talets Clash och Big Audio Dynamite om vissa låtar tyder på en mycket god musiksmak.
Haim – Days Are Gone
Årets debut finns givetvis med bland årets plattor och en av dom jag har lyssnat mest på, skivan får en att tänka på 80-talet varje låt var en given singel hit, det är nu inte riktig så men öppningen och titelspåret är alla givna hits och ser mycket fram mot vad Haimisarna ska komma med efter den lysande debuten.
Swearin’ – Surfing Strange
Upptäckte precis det här bandet med debut skivan Swearin´ och vilken glädje när jag när uppföljaren släpptes i november och med Swearin’ så placeras sig den andra syster Crunchfield Alison bland årets bästa, hur låter det? Som dist Pop från 90- talet vilket i detta forum är ett bra betyg.
Queens Of The Stone Age - …Like Clockwork
Att Queens skulle hamna på årets lista kom kanske inte som en överraskning men med en av somarens mest spelade skivar har dom blivit ett favorit för undertecknande.
Några bubblare som nästan kom med.
Neko Case – The worse things get, the worse things get…..
Innerlig Country Pop.
Nick Cave and the Bads Seeds - Push the sky away
Inte lika bra som Boatsman´s Call eller No mores hall we part men en helt ok skiva från Herr dysterkvist.
Phosphorescent - Muchacho
Det vi nu kallar "skäggrock" lever och frodas ännu under 2013 även om vågen nog har peakat. Phosphorescent, som jag inte har haft vidare bra koll på, har samma varma och mjuka sound som exempelvis Band of Horses och Fleet Foxes och gör musik för folk som sitter på en berg och ser på soluppgången.
Phoenix - Bankrupt
Phoenix är ett band som har funnits i marginalen av mitt lyssnande i flera år men med årets album "Bankrupt!" gjorde det sådana rökare till låtar att jag inte längre kunde behandla dem lite med armbågen. "Entertainment" och "The Real Thing" är svulstig danspop som fungerar i lite olika sammanhang, på dansgolvet eller i lobbyn.
Disclosure - Settle
Ett debuterande band som spelar dansmusik med lite olika influenser även om mycket är från det älskade 90-talet. En av årets mer omtalade dansplattor och jag väntar mig en del av de två bröderna som utgör gruppen (och därmed får mig att tänka på mina husgudar Orbital).
Savages - Silence Yourself
Savages är i ärlighetens namn Siouxsie & the Banshees (och lite till) återigen men de gör det här oerhört bra. Mörk, intensiv och häftig rock som snabbt sätter sig i din skalle.
Sibille Attar - Sleepyhead
Förmodligen den platta jag har lyssnat mest på i år och den är svensk. Hade inte bra koll på denna dam men såg henne framföra sin storslagna artrock två gånger i somras och det ska då mycket till för att en garvad musiknörd som jag står med tårar i ögonen mot slutet av föreställningen. "All my friends are alcoholics" blev en radiohit men plattan är överlag mycket spännande och varierad därtill.
Bubblare: Oskar Linnros (singeln "Hur dom än" är nog den enskilda singel jag lyssnat mest på under 2013), Elliphant, Palma Violets och David Bowie (för att han släppte en David Bowie-platta).
söndag 15 december 2013
måndag 9 december 2013
Rubba inte heliga musikår!
Är man musiknörd så är det lätt att man har de där ”heliga” musikåren vars kronologi är lite svår att ändra. Tidningen Pop myntade ju det ofta omtuggade uttrycket ”pophistorien är inte konstant utan måste ständigt skrivas om”. Det må så vara fallet men jag har upptäckt att det är förbannat svårt när det gäller vissa av det heligaste åren. Man är så rigid i sitt dyrkande av ett visst år så att man till sist inte vill ändra något i efterhand. Jag ska försöka förklara närmare vad jag menar nedan.
De heliga musikåren varierar förstås från musiknörd till musiknörd. För det mesta finns en del heliga år från det förflutna, som man själv inte har upplevt. Ett tacksamt exempel är 1967. Som yngre tog det mig exempelvis lång tid att inse att det under 1967 även fanns en massa ANNAN musik än psykedelia, rentav musik som var helt väsenskild från psykedelia men som kom samtidigt. I mitt snäva efterhandsperpektiv så var dock 1967 en enda stor hippieparad.
Men värre är det med de här heliga åren som man själv har UPPLEVT. Man må kunna vränga och vrida lite på äldre heliga år men det är som sagt mycket knepigare med de här åren man upplevt och mer eller mindre format utifrån sitt lyssnande. Där blir man rentav talibansk. Och det är väl ungefär här jag ska försöka förklara vad jag menar.
För mig är ungefär perioden 1988 – 97 den där riktigt heliga tiden då min musiksmak utvecklades gigantiskt och jag plockar ur högen herrens år 1991 som illustrativt exempel. Jag köpte ju 2010 ”1001 plattor att lyssna på innan du dör” och roade mig vid genomläsningen även att skapa en Spotify-lista med mina 90-talsfavoriter utifrån boken (plus en del ytterligare favoriter som man kunde utan och innan). Jag bläddrade sålunda igenom boken och var inne på 1991. Idel kända album fladdrade förbi och även om jag inte alltid hade hört alla från början till slut så hade jag ändå full koll på ungefär vilken musik de innehöll. Och så vidare. Men så kommer plötsligt albumet ”Spiderland” med gruppen Slint.
”Spiderland” med gruppen Slint?
(Och här måste jag övergå till tredje person för att det inte ska kännas så jobbigt att skriva den här bekännelsen)
Robert stirrade på skivomslaget och läste artikeln. Han, som var verkligt het i sitt musiksökande 1991 och kunde de mer kända albumen och singlarna från detta år utan och innan hade a-l-d-r-i-g hört talas om några Slint eller något album vid namn ”Spiderland”. Vid en närmare läsning framkom att detta lite dystra och udda rockalbum tydligen var helt förbisett under 1991 men därefter sakta men säkert blev en kritikerfavorit och i alltmer postuma listor kom att leta sig in bland de främsta albumen från 1991. Och nu hade sagda album sålunda tagit sig in i ”1001 plattor du bör höra innan du dör”.
Robert lade till Slint i spellistan över 90-tal då musiken ändå lät rätt intressant. Han lyssnade en del på den där listan under följande veckor men varje gång, mitt i det behagliga året 1991 kom där ett slags märkligt intervall som utgjordes av okänd musik som på något vis inte hörde hemma. Robert stördes mycket av det där trots att det inte direkt handlade om själva musiken, som ändå var rätt OK. Det var bara det att den inte skulle befinna sig just DÄR. Han började sova dåligt om nätterna på grund av de jävla Slint och deras förbaskade album som tvunget skulle komma ut 1991 och inte på allvar upptäckas förrän 10 år senare. Och för Roberts del kändes ”Spiderland” inte ett dyft 1991 utan snarare 2010, eftersom det var då han första gången hörde det. Ja, det kunde ha varit utgivet både 2005 och 2015 vad Robert anbelangade. Till sist stod Robert inte ut längre och en mörk natt plockade han kallsvettig bort Slint från sin spellista. Därefter flöt listan smidigt på igen utan störande inslag och Robert sov åter som ett barn om nätterna.
Och härmed hoppas jag att jag har förklarat något kring det här med heliga musikår och hur svårt det är att rubba dem. Pophistorien är ibland väldigt, väldigt konstant och kan aldrig skrivas om eftersom hjärtat säger något annat än huvudet.
De heliga musikåren varierar förstås från musiknörd till musiknörd. För det mesta finns en del heliga år från det förflutna, som man själv inte har upplevt. Ett tacksamt exempel är 1967. Som yngre tog det mig exempelvis lång tid att inse att det under 1967 även fanns en massa ANNAN musik än psykedelia, rentav musik som var helt väsenskild från psykedelia men som kom samtidigt. I mitt snäva efterhandsperpektiv så var dock 1967 en enda stor hippieparad.
Men värre är det med de här heliga åren som man själv har UPPLEVT. Man må kunna vränga och vrida lite på äldre heliga år men det är som sagt mycket knepigare med de här åren man upplevt och mer eller mindre format utifrån sitt lyssnande. Där blir man rentav talibansk. Och det är väl ungefär här jag ska försöka förklara vad jag menar.
För mig är ungefär perioden 1988 – 97 den där riktigt heliga tiden då min musiksmak utvecklades gigantiskt och jag plockar ur högen herrens år 1991 som illustrativt exempel. Jag köpte ju 2010 ”1001 plattor att lyssna på innan du dör” och roade mig vid genomläsningen även att skapa en Spotify-lista med mina 90-talsfavoriter utifrån boken (plus en del ytterligare favoriter som man kunde utan och innan). Jag bläddrade sålunda igenom boken och var inne på 1991. Idel kända album fladdrade förbi och även om jag inte alltid hade hört alla från början till slut så hade jag ändå full koll på ungefär vilken musik de innehöll. Och så vidare. Men så kommer plötsligt albumet ”Spiderland” med gruppen Slint.
”Spiderland” med gruppen Slint?
(Och här måste jag övergå till tredje person för att det inte ska kännas så jobbigt att skriva den här bekännelsen)
Robert stirrade på skivomslaget och läste artikeln. Han, som var verkligt het i sitt musiksökande 1991 och kunde de mer kända albumen och singlarna från detta år utan och innan hade a-l-d-r-i-g hört talas om några Slint eller något album vid namn ”Spiderland”. Vid en närmare läsning framkom att detta lite dystra och udda rockalbum tydligen var helt förbisett under 1991 men därefter sakta men säkert blev en kritikerfavorit och i alltmer postuma listor kom att leta sig in bland de främsta albumen från 1991. Och nu hade sagda album sålunda tagit sig in i ”1001 plattor du bör höra innan du dör”.
Robert lade till Slint i spellistan över 90-tal då musiken ändå lät rätt intressant. Han lyssnade en del på den där listan under följande veckor men varje gång, mitt i det behagliga året 1991 kom där ett slags märkligt intervall som utgjordes av okänd musik som på något vis inte hörde hemma. Robert stördes mycket av det där trots att det inte direkt handlade om själva musiken, som ändå var rätt OK. Det var bara det att den inte skulle befinna sig just DÄR. Han började sova dåligt om nätterna på grund av de jävla Slint och deras förbaskade album som tvunget skulle komma ut 1991 och inte på allvar upptäckas förrän 10 år senare. Och för Roberts del kändes ”Spiderland” inte ett dyft 1991 utan snarare 2010, eftersom det var då han första gången hörde det. Ja, det kunde ha varit utgivet både 2005 och 2015 vad Robert anbelangade. Till sist stod Robert inte ut längre och en mörk natt plockade han kallsvettig bort Slint från sin spellista. Därefter flöt listan smidigt på igen utan störande inslag och Robert sov åter som ett barn om nätterna.
Och härmed hoppas jag att jag har förklarat något kring det här med heliga musikår och hur svårt det är att rubba dem. Pophistorien är ibland väldigt, väldigt konstant och kan aldrig skrivas om eftersom hjärtat säger något annat än huvudet.
onsdag 4 december 2013
En gravid 62-åring
Ibland undrar jag om det under senare år finns något större svenskt band som har spelat på Gotland så ofta som Eldkvarn? När jag ser tillbaka på mina konserter med Eldkvarn så inser jag även att det är få band jag har sett på så många OLIKA ställen på ön som just Eldkvarn. Ett tag kunde man ju praktiskt taget gå in på valfritt ställe med scen i Visby och där stod Eldkvarn. Åkte man ut till Klinte var de där. På Fårö var de också.
Följaktligen har de blivit lite av en gammal tradition att kolla in Eldkvarn när de ändå är på ön även om de nu faktiskt var två år sedan jag senast såg dem, på Wisby Strand. Det blev dock även Strand denna gång då Eldkvarn agerade huvudakt i samband med något julbord på stället. Jag och sällskapet för kvällen skippade dock julbordet och gick istället innan och åt österrikiskt på Wisby Hof till tonerna av ett okänt band som körde jazzlåtar i umpa-umpa-versioner. Blev en mastig schnitzel men vi hann ändå lagom i tid till konserten.
Bandet äntrade scenen punktligt (jag gillar det där med att artister är så punktliga numera) och då vi hade parkett kunde man sitta med fötterna på scenkanten och luta sig bekvämt tillbaka. Roligt nog hade bandet strukit en del av de mest sönderspelade låtarna och körde i början en del nytt material varav flera låtar från senaste plattan även om klassiker som ”Ta min hand” också slank in rätt tidigt.
Även när bandet körde äldre material hade man alltså kapat bort några sönderspelade och körde istället en del låtar man inte hört på länga inklusive någon som åtminstone inte jag hört live överhuvud. Och så hade man spolat sin eviga Cornelis-cover till förmån för en Mauro Scocco-cover (”Jag saknar oss”), vilket i alla fall var något nytt.
Genomgående var bandet i fin form och man spelade i närmare 100 minuter. Mot slutet improviserade man (på riktigt) med extranumren då någon i publiken ropade efter ”Vägen till paradiset” och Plura kontrade med att man egentligen hade tänkt spela en annan låt, men vad fan... det är sådan där spontanitet som faktiskt uppskattas. Därtill larvade man sig inte med att springa av scenen men Plura förklarade frankt att det berodde på lättja.
Dock blev jag lite bekymrad över Plura även om han rent artistiskt var i god form. Att Karla sjunger någon låt hör till men Plura blev även stöttad av Adam Modiggård på ett par låtar och jag undrade om det var för att det var roligt med variation eller om Plura trots allt behövde vila rösten. Därtill kunde man på nära håll konstatera att Plura verkligen har VÄRLDENS KAGGE. Både jag och sällskapet blev smått chockade över en mage som närmast fick en att tänka på en graviditet. Tankarna kretsade väl kring om det kunde vara helt hälsosamt... efter den nu sedvanliga avslutningen med ”Ikväll” gick bandet av scenen och vi i publiken försvann nöjda ut i regniga novembernatten.
Följaktligen har de blivit lite av en gammal tradition att kolla in Eldkvarn när de ändå är på ön även om de nu faktiskt var två år sedan jag senast såg dem, på Wisby Strand. Det blev dock även Strand denna gång då Eldkvarn agerade huvudakt i samband med något julbord på stället. Jag och sällskapet för kvällen skippade dock julbordet och gick istället innan och åt österrikiskt på Wisby Hof till tonerna av ett okänt band som körde jazzlåtar i umpa-umpa-versioner. Blev en mastig schnitzel men vi hann ändå lagom i tid till konserten.
Bandet äntrade scenen punktligt (jag gillar det där med att artister är så punktliga numera) och då vi hade parkett kunde man sitta med fötterna på scenkanten och luta sig bekvämt tillbaka. Roligt nog hade bandet strukit en del av de mest sönderspelade låtarna och körde i början en del nytt material varav flera låtar från senaste plattan även om klassiker som ”Ta min hand” också slank in rätt tidigt.
Även när bandet körde äldre material hade man alltså kapat bort några sönderspelade och körde istället en del låtar man inte hört på länga inklusive någon som åtminstone inte jag hört live överhuvud. Och så hade man spolat sin eviga Cornelis-cover till förmån för en Mauro Scocco-cover (”Jag saknar oss”), vilket i alla fall var något nytt.
Genomgående var bandet i fin form och man spelade i närmare 100 minuter. Mot slutet improviserade man (på riktigt) med extranumren då någon i publiken ropade efter ”Vägen till paradiset” och Plura kontrade med att man egentligen hade tänkt spela en annan låt, men vad fan... det är sådan där spontanitet som faktiskt uppskattas. Därtill larvade man sig inte med att springa av scenen men Plura förklarade frankt att det berodde på lättja.
Dock blev jag lite bekymrad över Plura även om han rent artistiskt var i god form. Att Karla sjunger någon låt hör till men Plura blev även stöttad av Adam Modiggård på ett par låtar och jag undrade om det var för att det var roligt med variation eller om Plura trots allt behövde vila rösten. Därtill kunde man på nära håll konstatera att Plura verkligen har VÄRLDENS KAGGE. Både jag och sällskapet blev smått chockade över en mage som närmast fick en att tänka på en graviditet. Tankarna kretsade väl kring om det kunde vara helt hälsosamt... efter den nu sedvanliga avslutningen med ”Ikväll” gick bandet av scenen och vi i publiken försvann nöjda ut i regniga novembernatten.
måndag 18 november 2013
Heta vax vecka 47
Swearin' - Swearin'
Skivan släpptes 2012 och är klassisk dist-rock med en låtlängd på befriande 2,30, det är en bomb och som spelats mycket den senaste veckan. Plattan skulle givetvis funnits med på 2012 årsbästalista . Swearin består av Kyle Gilbride och Allison Cruntcfield, tvillingsyster till Rootmos-favoriten Katie ”Waxahatche” Cruntcfiled. Nu skulle man vilja hör systrarna Cruntchfields tidigare band P.S. Eliot. Bästa låten Kenosha.
Arcade fire – Reflektor
Det låter mycket Strummer /Jones om Arcade fires senaste vilket går hem på den här bloggen, skivan kommer definitivt finnas med när musikåret 2013 summeras.
Skivan släpptes 2012 och är klassisk dist-rock med en låtlängd på befriande 2,30, det är en bomb och som spelats mycket den senaste veckan. Plattan skulle givetvis funnits med på 2012 årsbästalista . Swearin består av Kyle Gilbride och Allison Cruntcfield, tvillingsyster till Rootmos-favoriten Katie ”Waxahatche” Cruntcfiled. Nu skulle man vilja hör systrarna Cruntchfields tidigare band P.S. Eliot. Bästa låten Kenosha.
Arcade fire – Reflektor
Det låter mycket Strummer /Jones om Arcade fires senaste vilket går hem på den här bloggen, skivan kommer definitivt finnas med när musikåret 2013 summeras.
fredag 1 november 2013
Blues, synth och seger!
Allt som allt har det varit en synnerligen hektisk vecka för Rootmoset vilket väl även är förklaringen till att det inte har uppdaterats så oerhört mycket på senare tid. Vi har haft fullt upp med våra jobb, liv och annat men har även hunnit med en del i musikväg.
För en vecka sedan anlände gamla 60-talshjältarna Canned Heat till Visby. I ärlighetens namn hade jag väl inte så värst höga förväntningar utan gick mest dit för att de råkade vara här. Som jag förklarade för någon så var det faktum att Canned Heat ännu existerade lite som om Stones skulle ha kört på efter att både Jagger och Keefan kilat vidare och då släppt in Charlie Watts(!) på sång och kanske plockat in någon extra munspelare. Det var ungefär vad Canned Heat hade gjort. Förste sångaren Alan ”Blind Owl” Wilson dog av en överdos redan 1970 varvid munspelaren Bob ”Bear” Hite även tog över sången men han lämnade det jordiska 1981, också där av drogrelaterade orsaker. Trummisen Adolfo ”Fito” de la Parra tog därefter över sången trots att det helt uppenbart är väldigt farligt att vara sångare i Canned Heat.
Med andra ord hade jag i värsta fall väntat mig några trötta gamla bluesgubbar som rutinmässigt drog igenom några gamla hits men riktigt så illa var det inte då jag och Kennet med sambo infann oss. Det var för övrigt duktigt med folk på Munkkällaren denna afton, mer än jag sett på länge. På grund av trängseln kom jag att stå uppträngd mot en vägg och bakom mig stod Kennet uppe på en pall och trummade på mina axlar en del av konserten då han levde sig in i musiken. Sådant får man dock bjuda på. Bandet var väldigt tight (jag behöver väl knappast säga ”rutinerade”) och man jobbade verkligen med låtarna och gjorde utflykter av olika slag, inte minst i fråga om bassolon. För övrigt lät man basen rotera mellan nästan alla medlemmarna under konsertens gång. Man inledde (förstås) med ”On the Road Again” och avslutade med ”Let's Work Together” (varefter delar av publiken på vägen ut hade livliga diskussioner kring vilken Roxy Music-låt det nu var som bandet hade spelat där på slutet). Man fjantade heller inte med extranummer utan körde en genomsnittlig långfilms längd och gick av. Medelåldern var hög bland publiken men det var för den skull knappast PRO-stämning utan tvärtom så mycket röjande som det begränsade utrymmet nu tillät. Allt som allt så blev Canned Heat live en glad överraskning och då har jag minsann sett min beskärda del av trötta gamla föredettingar...
Bara två dagar senare stod undertecknd för tredje gången på Nalen och kollade in diverse obskyra synthband på festivalen Bodyfest. Hade lite krångel med magen så jag hade säkert förankrat mig vid ett av det få borden med tillhörande stol i lokalen och satt där med god utsikt och såg programmet som bestod av gamla akter som Neon Judgement (Belgien), Pouppée Fabrikk (Sverige), Pankow (Italien) och Das Ich (Tyskland). Nyare svenska akten Spark! bidrog emellertid till att minska nostalgin något. Och härmed fick jag beta av ännu ett antal gamla kultband inom den hårdare synthen som jag inte hann se när de peakade i början av 90-talet eller däromkring.
I går afton var så dags för månadens Creppy Quiz, den trevliga lilla musikfrågesporten i den byggnad som Visby-borna populärt kallar ”Strykjärnet”. Denna gång anordnades tävlingen av laget Midnight Ramblers och vi i Rootmoset hade faktiskt ingen aning om deras preferenser så det var för vår del helt öppet. Glädjande nog var det många lokala profiler som nu dök upp för första gången på länge. Tyngdpunkten i tävlingen låg på äldre musik vilket väl inte direkt missgynnade oss. Visst gjorde vi lite klassiska tavlor där vi nämnde rätt svar för att sedan sjabbla bort det men under tävlingens gång gick vi från tredje plats (av 11 lag), till andra, till delad förstaplats, till relativt stabil ledning (fyra poäng mot näst bästa laget) som vi därefter behöll till slutet. Det var med en god känsla av triumf som vi höjde bucklan (eller vad man nu ska kalla den) för första gången sedan 16 juni 2011. Och med denna takt lär vi väl nästa gång vinna... tja... mars – april 2016? Kjelle var för övrigt den ende i hela tävlingen som kunde Asia.
För en vecka sedan anlände gamla 60-talshjältarna Canned Heat till Visby. I ärlighetens namn hade jag väl inte så värst höga förväntningar utan gick mest dit för att de råkade vara här. Som jag förklarade för någon så var det faktum att Canned Heat ännu existerade lite som om Stones skulle ha kört på efter att både Jagger och Keefan kilat vidare och då släppt in Charlie Watts(!) på sång och kanske plockat in någon extra munspelare. Det var ungefär vad Canned Heat hade gjort. Förste sångaren Alan ”Blind Owl” Wilson dog av en överdos redan 1970 varvid munspelaren Bob ”Bear” Hite även tog över sången men han lämnade det jordiska 1981, också där av drogrelaterade orsaker. Trummisen Adolfo ”Fito” de la Parra tog därefter över sången trots att det helt uppenbart är väldigt farligt att vara sångare i Canned Heat.
Med andra ord hade jag i värsta fall väntat mig några trötta gamla bluesgubbar som rutinmässigt drog igenom några gamla hits men riktigt så illa var det inte då jag och Kennet med sambo infann oss. Det var för övrigt duktigt med folk på Munkkällaren denna afton, mer än jag sett på länge. På grund av trängseln kom jag att stå uppträngd mot en vägg och bakom mig stod Kennet uppe på en pall och trummade på mina axlar en del av konserten då han levde sig in i musiken. Sådant får man dock bjuda på. Bandet var väldigt tight (jag behöver väl knappast säga ”rutinerade”) och man jobbade verkligen med låtarna och gjorde utflykter av olika slag, inte minst i fråga om bassolon. För övrigt lät man basen rotera mellan nästan alla medlemmarna under konsertens gång. Man inledde (förstås) med ”On the Road Again” och avslutade med ”Let's Work Together” (varefter delar av publiken på vägen ut hade livliga diskussioner kring vilken Roxy Music-låt det nu var som bandet hade spelat där på slutet). Man fjantade heller inte med extranummer utan körde en genomsnittlig långfilms längd och gick av. Medelåldern var hög bland publiken men det var för den skull knappast PRO-stämning utan tvärtom så mycket röjande som det begränsade utrymmet nu tillät. Allt som allt så blev Canned Heat live en glad överraskning och då har jag minsann sett min beskärda del av trötta gamla föredettingar...
Bara två dagar senare stod undertecknd för tredje gången på Nalen och kollade in diverse obskyra synthband på festivalen Bodyfest. Hade lite krångel med magen så jag hade säkert förankrat mig vid ett av det få borden med tillhörande stol i lokalen och satt där med god utsikt och såg programmet som bestod av gamla akter som Neon Judgement (Belgien), Pouppée Fabrikk (Sverige), Pankow (Italien) och Das Ich (Tyskland). Nyare svenska akten Spark! bidrog emellertid till att minska nostalgin något. Och härmed fick jag beta av ännu ett antal gamla kultband inom den hårdare synthen som jag inte hann se när de peakade i början av 90-talet eller däromkring.
I går afton var så dags för månadens Creppy Quiz, den trevliga lilla musikfrågesporten i den byggnad som Visby-borna populärt kallar ”Strykjärnet”. Denna gång anordnades tävlingen av laget Midnight Ramblers och vi i Rootmoset hade faktiskt ingen aning om deras preferenser så det var för vår del helt öppet. Glädjande nog var det många lokala profiler som nu dök upp för första gången på länge. Tyngdpunkten i tävlingen låg på äldre musik vilket väl inte direkt missgynnade oss. Visst gjorde vi lite klassiska tavlor där vi nämnde rätt svar för att sedan sjabbla bort det men under tävlingens gång gick vi från tredje plats (av 11 lag), till andra, till delad förstaplats, till relativt stabil ledning (fyra poäng mot näst bästa laget) som vi därefter behöll till slutet. Det var med en god känsla av triumf som vi höjde bucklan (eller vad man nu ska kalla den) för första gången sedan 16 juni 2011. Och med denna takt lär vi väl nästa gång vinna... tja... mars – april 2016? Kjelle var för övrigt den ende i hela tävlingen som kunde Asia.
måndag 7 oktober 2013
Heta vax vecka 41
Rootmoset har legat nere med "heta vax" ett tag men nu när hösten rullat igång på allvar så har vi åter tagit tag i det där. Här kommer först tre skivor som Tomas skrivit om och därefter två Robert skrivit om.
Babyshambles – Sequel to the prequel
Pete Dorothy måste var en av dom mest motbjudande personerna inom musikvärlden men att han besitter en viss talang måste man erkänna. Skivan en trevlig popbagatell som är värd att lyssna på.
Neko Case – The Worse Things Get, the Harder I Fight...
Hade inte hört Neko tidigare, en trevlig bekantskap, enligt Wiki så spelar hon alternativ country vet inte om jag håller med utan det mer åt Pop/ Rock hållet, skivan är mycket bra kommer att snurra flera gånger till och finnas med när 2013 summeras.
Haim – Days are gone
Hype eller inne? Det är i vilket fall svårt att inte gilla trions smittsamma popmusik. De tre inledande låtarna är helt fantastiska liksom "Don't save me" och titelspåret som alla är givna singelsläpp. Haimisarna har helt klart gjort en av årets bästa debuter.
Arctic Monkeys - AM
Arctic Monkeys femte platta och med den inte så oerhört mycket nytt under solen. De gör inte längre sådär blixtrande snabba låtar som på sina två - tre första album men exempelvis singeln "Arabella" är ändå klassisk Arctic.
MGMT - MGMT
MGMT kom fram under min sovarperiod och släppte 2007 någon slags discofierad debut som tydligen sålde stort men gick mig helt förbi. Upptäckte dem däremot när de på sitt andra album 2010 hade gjort en kovändning och blivit traditionellt psykedeliska. Detta har de sedan fortsatt med på tredje självbetitlade albumet. Underhållande musik för er som gillar lite modern psykedelia med småroliga ljudeffekter.
Babyshambles – Sequel to the prequel
Pete Dorothy måste var en av dom mest motbjudande personerna inom musikvärlden men att han besitter en viss talang måste man erkänna. Skivan en trevlig popbagatell som är värd att lyssna på.
Neko Case – The Worse Things Get, the Harder I Fight...
Hade inte hört Neko tidigare, en trevlig bekantskap, enligt Wiki så spelar hon alternativ country vet inte om jag håller med utan det mer åt Pop/ Rock hållet, skivan är mycket bra kommer att snurra flera gånger till och finnas med när 2013 summeras.
Haim – Days are gone
Hype eller inne? Det är i vilket fall svårt att inte gilla trions smittsamma popmusik. De tre inledande låtarna är helt fantastiska liksom "Don't save me" och titelspåret som alla är givna singelsläpp. Haimisarna har helt klart gjort en av årets bästa debuter.
Arctic Monkeys - AM
Arctic Monkeys femte platta och med den inte så oerhört mycket nytt under solen. De gör inte längre sådär blixtrande snabba låtar som på sina två - tre första album men exempelvis singeln "Arabella" är ändå klassisk Arctic.
MGMT - MGMT
MGMT kom fram under min sovarperiod och släppte 2007 någon slags discofierad debut som tydligen sålde stort men gick mig helt förbi. Upptäckte dem däremot när de på sitt andra album 2010 hade gjort en kovändning och blivit traditionellt psykedeliska. Detta har de sedan fortsatt med på tredje självbetitlade albumet. Underhållande musik för er som gillar lite modern psykedelia med småroliga ljudeffekter.
fredag 13 september 2013
Popaganda!
Redan då jag kom in på området spelade någon slagverkspräglad duo som hette Systerskap. Tydligen stora favoriter hos arragörerna. Själva upplägget på orkestern var åtminstone en smula originellt. Därefter såg jag för andra gången Amason som denna gång nog ändå var lite bättre än första gången. De lät som Can i öppningslåten och det gör att man kan överse med ganska mycket. Tog en liten repa utanför området men hann se lite av Ms Mr som var någon slags elektronisk akt. De var tydligen stora favoriter hos Jessie Ware (och vice versa) som var nästa akt.
Jag hade stora förväntningar på Jessie Ware, en tjej från södra London som gör en cool blandning av soul och dansmusik med lite creddigare inslag. Konserten var onekligen kraftfull förutom att Ware, som sjunger bra och även ser väldigt bra ut, visade sig ha en rätt gäll och jobbig London-dialekt (”hi, haya dooooooing, everibodi”?) I övrigt körde hon dock de främsta låtarna från sin hittills enda platta och även om det inte är total röjarmusik så var publiken ganska så artig. Hann sedan sittandes se någon dam som heter Kate Nash och som körde något gitarrmangel.
Noah and the Whale har jag givetvis hört talas om men har inte hört. Detta egentligen rätt traditionella rockband gjorde åtminstone mig glatt överraskad. Jag fick nämligen en erinring om de här folkbaserade men ändå arenavänliga akterna från 80-talet (Waterboys, The Alarm och även någon liten skvätt U2) då det var starka låtar som lätt hade fungerat på en större konsertanläggning med sin relativa svulstighet. Ett band jag lär lyssna in mig på närmare.
Även El Perro del Mar gav en ganska intensiv konsert. Det var väldigt mycket tyngre och mer elektroniskt live och Sara själv (som var en lång kvinna) studsade runt för glatta livet till sina låtar. Det mesta kom väl från senaste albumet ”Pale Fire”. Avslutningsvis spelade så The XX som, precis som Perro, visade sig vara vida tyngre live. De hade även en mastig ljusshow som ibland var bokstavligen bländande. Dock har jag inte så bra koll på deras repertoar men det var ändå en kraftfull konsert på det hela taget. Och eftersom jag var helt ensam på den här festivalen var jag nöjd med att kunna dra mig tillbaka tidigt. Brydde mig inte om några efterfester utan ordnade min egen. Visserligen spelade Hästpojken men då långt förbi midnatt och möjligen även i en lokal där man inte hade kommit in i trängseln.
Syket är en grupp jag med fördel har lyssnat på även om de tar ett tag att ta till sig med sin ganska eklektiska musik. Men i grova drag är det väl någon slags elektrisk drömpop. De spelade i strålande solsken vid sådär tvåtiden på andra dagens eftermiddag och jag lutade mig bara tillbaka i det fina vädret och njöt av mina sista sommardagar. Blev sedan ett mellanspel med någon grupp som hette Makthavaerskan (malande gitarrer och ditt vanliga goth-band men de kom dock av sig i en låt vilket bjöd på lite ofrivillig humor) innan jag kunde fortsätta i samma stil med Taken by Trees. D.v.s. det blev mer slappande i solen till drömpop. Och inte mig emot.
Var beredd på en stark konsert från Sibille Attar (som gjort ett väldigt intryck på mig på Way out West) men detta var faktiskt så drabbande så jag ibland hade tårar i ögonen. Och det känns ju skönt att även den mest hårdhudade och luttrade medelålders musiknörd kan få uppleva något sådant. Sibille och hennes band var helt enkelt oerhört intensiva och när man avslutade konserten med en fantastisk version av ”Come Night”, där Sibille låg på golvet och slog med en tamburin, sprutade man konfetti över publiken i bästa Håkan Hellström-stil. En helt fantastisk konsert.
Kändes därefter skönt att spänna av till den sympatiske Jens Lekman, vars låtar lyfte väldigt mycket live. De är ganska stillsamma på skiva men de blev väldigt mycket bättre live. Bäst var nog responsen på ”The Opposite of Hallelujah” där Lekman avslutade med att spela luft-xylofon (bara en sådan sak, som Kjelle brukar säga). Han drog även lite underhållande historier mellan låtarna såsom då han satt på en klubb i Göteborg och väntade på Kirsten Dunst som dock aldrig kom eftersom hon var tvungen att ställa sig i kön som alla andra i jämlika Göteborg. Hade förstås velat höra kultlåten ”Friday Night at the Drive-in Bingo” men så blev det tyvärr icke.
Lyssnade förstrött på någon ung kvinna vid namn Chloe Howl som inte så var så väldigt märkvärdig trots en tydlig hype i festivalprogrammet. Som väntat var en av festivalens stora höjdpunkter Hot Chip, som kom därefter. Det här bandet, vars plattor jag kan utan och innan, består av ett gäng killar som ser ut som medelålders lärare (man kunde lätt tro att de hade hållit på i 20 år snarare än 10 när man såg dem komma in) men de lyckas ändå få igång ett enastående ös på scenen och ser verkligen ut att ha roligt på riktigt. Bandets tekniker/roadies stod även och hejade på i kulisserna. Man hade en kvinnlig medlem, vilket var trummisen. För övrigt är nog Hot Chip det första band jag sett där den enda kvinnliga medlemmen är just trummisen (det brukare oftare vara basisten). Man öste igenom de mer kända av sina låtar men då man spelade ”bara” en timme så var det förstås många jag hade hoppats på att få höra, särskilt då från de senaste två albumen. Låtar som ”Over and Over” var ju tacksamma att spela live men även sådant som ”One Life Stand” lyfte till arenanivå i liveversion. Väldigt starkt.
Slappade mig igenom något elektroniskt enmansband vid namn Totally Enormous Extinct Dinosaurs innan Håkan Hellström avslutade. Då jag hade sovit lite dåligt under natten så var jag vid det här laget duktigt trött så jag avnjöt Hellström-spektaklet sittande på en bänk med god utsikt över scenen i ett område där nästan ingen fanns kvar då alla rusat mot scenen. Jag behöver kanske inte nämna att jag såg vita sjömansmössor under hela dagen. Det är för mig ett återkommande mysterium hur folk kan bli så hysteriska och närmast avgudadyrkande inför en vanlig hygglig Göteborgare som spelar lite rock. Men konserten var givetvis bra och det blir mer och mer Springsteen-varning över Håkan live med episka versioner av låtarna och långt mellansnack. Setet var väl ungefär samma som på Way out West men längre. Exempelvis dök ”Ramlar” upp redan som tredje låt. Om Håkans polare i The Knife står för höjden av brist på publikfrieri så står Håkan för motsatsen. Och gärna för mig då jag aldrig hymlat om att man går på konserter för att höra de mest kända låtarna med en artist. Efter monumental avslutning såg trötte Robert till att snabbt lämna området innan alla andra började göra det. Funderade lite på hur Popaganda nu skulle kunna toppa detta? För övrigt behöver jag väl inte nämna att Håkan fick dyrkande recensioner dagen efter?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)