Way out West - dag två

Andra festivalendagen bjöd överlag på bättre väder vilket av lätt förklarliga skäl gjorde tillställningen trevligare. Dagen började för min del med Sibille Attar, en artist som jag bara hört på helt kort. Att jag hade usel koll bevisades av att jag efter ett par låtar hajade till då Sibille började prata SVENSKA med publiken. Jag hade nämligen för mig hon var från USA. Sibille och hennes grupp bjöd på stämningsfull artrock och då hon själv spelade piano framstod hon lite som Miss Lis mer seriösa men även mer stökiga syster, eller något. I vilket fall en mycket stark konsert från en grupp jag ska lyssna in mig på mer. Efterföljande akten Amason beskrivs som någon slags supergrupp med medlemmar från bland andra grupper Dungen men fick aldrig riktigt grepp om dem. Musiken var därtill alldeles för eklektisk för min del och heller inte värst spännande.

Efter en stunds cirkulerande återvände jag till Flamingo-sccenen för att se den 71-årige Sixto Rodriguez som fick sitt genombrott 2012 i och med filmen ”Searching for Sugarman”. Jag hade dock inte höga förväntningar då jag hade läst kritikernas mordiska sågningar av de konserter han redan hunnit ge på svensk mark under de gångna dagarna. Han beskrevs där som trött och oinspirerad, uppbackad av en tråkig orkester. Det var kanske inte riktigt så illa på denna konsert men det var heller ingen direkt kul spelning. Rodriguez var glad och pratsam men verkade ändå behöva backas upp mycket av sitt band. Han satt ned hela konserten och sjöng ganska svagt medan han med en stel hand spelade det enklaste av gitarrspel där man bara slår på strängarna i samma tonläge mest hela tiden. Mellan varje låt var gitarristen framme och pratade med Rodriguez och man kan möjligen anta att det handlade om vilken låt man skulle spela härnäst. Publiken var dock artig mot den gamle mannen, som väl var.

Mer livlig var isländska orkestern Of Monsters and Men som sannerligen var ett storband. Medlemmarna såg ut som en slags intellektuella grungare och kan lätt beskrivas som spelglada. Musiken var bra men rätt likartad och lagom då man rivit av stora hitten ”Little Talks” smet jag iväg för att se hypade bandet Haim, som beskrivits som någon slags uppdaterad västkustrock. Gruppen består av tre systrar (plus en trummis) och visade sig faktiskt vara väldigt underhållande live med närmast punkig attack. En av systrarna pratade mellan låtarna vitt och brett om hur härligt Sverige var och att hon skulle vilja ha sex med oss allihop. Hann efter denna konsert se sista låtarna av någon rätt likgiltig rockgrupp vid namn Local Natives, som jag inte vet något om.

Hann även se början av Bat for Lashes och gjorde en kort reflektion om att indieaktig musik ändå fått ett rejält genomslag då en artist med så pass udda sound som Bat for Lashes kan uppträda på en så pass stor scen, inför ett stort antal människor, i lilla Sverige. För all del positivt. Hann bara kolla in tre – fyra låtar på denna konsert eftersom jag sedan förflyttade mig till tältet för att se min favorit Grimes. Hon visade sig även vara väldigt bra live fast hon skulle både sjunga och mecka med sina synthar med jämna mellanrum. Dock hade hon med sig två dansare som kunde distrahera publiken en smula. Musiken var mycket tyngre och mer dansvänlig live och publiken blev vild när hitsen ”Genesis” och ”Oblivion” revs av men det var även bra tryck under övrigt material vilket huvudsakligen kom från albumet ”Visions”.

Håkan Hellström var näst på tur och det blev ungefär som jag hade förväntat mig då stadens store son framträdde på hemmaplan. Jag såg redan i början av konserten unga flickor med tårar i ögonen och Håkan dompterade lätt och ledigt publiken. Även om Håkan spelade i en och en halv timme så strödde han ut repertoaren ganska bra och körde ungefär lika mycket från varje album.

Det blev därefter väldigt tvära kast. Lagom då Håkan Hellström under mängdens jubel slutligen lämnade scenen slank jag åter till tältet för att se på Goodspeed you! Black emperor vilket var en märklig konsert. Ett antal personer satt i ring på scenen och spelade, till synes helt omedvetna om publiken, på gitarrer medan slagverkare gav allt de hade i bakgrunden. Musiken var dov och malande och stark men efter någon halvtimme började den, i alla fall för mina tydligen inte så subtila musiköron, bli något monoton och likartad varefter jag slank iväg för att se på den mer lättsamme Miguel som bjöd på en god show, även om det inte är min musik. Det blev förstås mycket sängkammaraktig R'n'B från den välskräddade Prince-kopian med tillhörande porriga texter. Föga överraskande dominerade kvinnorna starkt längst framme vid scenen. Det var tydligen tredje gången bara i år som Miguel besökte Sverige.

Vid det laget började jag bli en smula trött i ryggen av allt gående men skulle ändå se The Knife som avslutning. De sinkades dock av någon märklig figur i åttiotalistisk gympaledarklädsel som skulle få igång publiken (troligen ett skämt från bandet) och publiken höll igång till hans instruktioner medan jag mest stod och väntade på bandet. Nu vet jag ju att The Knife är ett svårt band som blivit än svårare men konserten var faktiskt ingen rolig upplevelse. Ett antal dansare rörde sig suggestivt på scenen och den enda person man kunde identifiera var Karin Dreijer (av den enkla anledningen att hon sjöng) men i övrigt hade alla kåpor och masker på sig. Man spelade nästan uteslutande låtar från den svåra nya plattan och inte ett spår från förra albumet ”Silent Shout”. På måfå slängde man in ett par gamla låtar och de mest kända låtarna i gruppens produktion lyste med sin frånvaro. Kort och gott blev jag nästan arg på The Knife för att man ska vara så föga, föga tillmötesgående mot publiken. Jag somnade därmed i irritation, om än inte i vredesmod.

Way out West - dag ett

Undertecknad har till sist kommit sig för att åter ta tag i det här med festivaler vilket kanske var på tiden då det är 14 år sedan (Roskilde 1999) jag sist besökte en dylik tillställning. Angående själva festivalen och händelser kring den finns egentligen inte mycket att berätta så fokus i den här framställningen kommer ligga mycket på själva uppträdandena. Jag kunde ju nämligen konstatera att oerhört mycket ändrat sig då festivalerna blivit alltmer urbaniserade. Way out West i herrens år 2013 visade sig nämligen vara en synnerligen välartad och medelklassig tillställning med en anda av korrekthet över sig. Jag såg inte en enda berusad människa. Jag såg inte en enda människa som pinkade i det fria. Man serverade bara väldigt, väldigt konstig vegetarisk mat. Ja, ni förstår. Så när jag inte såg något uppträdande strosade jag mest runt. Jag ska väl även nämna att folk var rätt välklädda så människor med alltför alternativt utseende lyste också med sin frånvaro trots den relativt hippa musiken.

Första dagen började med rejält regn och även om det sedan var uppehåll så var festivalen ganska blöt och ruggig under resten av dagen. Det var därför nästan en slump att jag såg första akten eftersom jag hade gått in i tältet där denna orkester spelade mest för att torka och slå mig ned på torr mark. Bandet som gick på scenen som öppningsakt på hela festivalen hette Jupiter & Okwess International och härstammade från Kongo. I övrigt vet jag inte mycket om denna orkester. Man bjöd i alla fall på medryckande rock med mycket slagverk. Ledaren Jupiter pratade i princip inte engelska utan fick stappla sig fram på någon blandning av franska och gester men det spelade inte någon större roll.

Efter att ha sett större delen av denna konsert såg jag en grupp vid namn Crystal Fighters som spelade någon form av dansrock. Dock var medlemmarnas utseende nästan mer intressant än musiken eftersom de såg ut som om de kommit direkt från 1969. Sångaren lunkade barfota runt på scen i någon kraglös och löst sittande skjorta och verkade ibland väldigt lös, även han. Därefter smet jag ut för att få lite mat på intilliggande Linnéplatsen.

Stärkt av måltiden såg jag sedan Johnossis hela konsert. Man är nu tre man på scen då man även var förstärkt med Mattias Franzén på piano. Föga oväntat brakade man igång med ”Into the Wild” och rätt snart därefter nyaste hiten ”Gone Forever”. Recensenterna skrev dagarna efter att publiken var rätt loj men jag märkte inte så mycket av det även om folk förstås blev som mest galna när man brände av sina hits ”Man must dance” och ”What's the Point” (som sista låt). I övrigt lät Johnossi sig väldigt lika live och man gjorde inte värst mycket utvikningar i låtarna. Det var även under denna konsert som jag fick det lite irriterande meddelandet om att Neil Young och Crazy Horse ställde in eftersom en av medlemmarna hade varit med om en olycka (det visade sig senare vara Frank Sampedro som hade brutit handen). Jag var dock med redan när Status Quo ställde in på Hultsfredsfestivalen 1991 och tog detta bättre än vissa andra, att döma av de arga kommentarer som strömmade in på nätet.

Situationen förbättrades väl heller inte av att det enda som fanns att se direkt efter Johnossi var den halvmuggiga indiegruppen Tame Impala (som Tomas redan sågat här på sidan). De var heller inte särskilt kul live och någon kritiker hade nog rätt då han eller hon påpekade att sådan här musik inte fungerar särskilt bra på stora scener. Tame Impala är bara your average indiegrupp med mycket reverb på instrumenten. Nog sagt. Det blev proppfullt i tältet där Beach House avslutade första festivaldagen. Kraftig ljussättning gjorde att man knappt såg medlemmarna annat än som siluetter då de äntrade scenen och öppnade med sin fantastiska My Bloody Valentine-aktiga låt ”Myth”. Därefter körde man ytterligare två låtar innan Victoria Legrand bröt magin lite genom att faktiskt börja prata med publiken och köra det vanliga ”så trevligt att vara tillbaka i Sverige”-pratet. Det hade nästan varit mer stämningsfullt om man inte sagt något utan bara kört. Även Beach House är ett ganska stramt liveband som inte omtolkar låtarna onödigt mycket utan gör ganska trogna versioner. Men det räckte för att del. På väg ut efter konserten hann jag helt kort se Jupiter och hans band en gång till då de hade fått ersätta Neil Young på den stora Flamingo-scenen. Så slutade första dagen.

PJ Harvey + heta vax

Efter ett visst uppehåll med bloggande skall vi försöka ta ny fart.

Har precis läst boken PJ Harvey Siren Rising av James B. Blandford vilket är en biografi som sträcker sig fram till skivan "uh huh her". Var det något nytt? Ja, absolut, eftersom Polly är mycket sparsam med information om sig själv så var det en hel del saker som jag inte kände till.

Det började med hennes något hippieaktiga uppväxt där föräldrarna Eva och Ray hade många vänner som var på besök och gärna delade med sig av sin musikaliska kunskap till Polly, bla annat omnämns att Ian Stewart var en vän till familjen. Vidare så behandlas varje skiva inklusive "Dance Hall at Louse Point".Vi får också veta att den egna favoriten är "Is this desire" och att "Uh huh her" är hon inte lika nöjd med vilket även jag håller med om, den kan ses som en reaktion på den poppiga "Stories from the Citys, Stories from the Sea" och känns lite för stökig.

Kan boken rekommenderas? Ja - absolut.

Musik som har gått den senaste tiden är.

Queen of the stone age – Like clockwork, 2013

Det mesta är redan sagts om skivan, en av årets bästa.

Wild Flag – Wild Flag, 2011

En skiva som jag missade helt när den kom men som jag nu har tagit igen, Carrie Browsteins nya band med medlemmar från Sleater Kinney, Helium och Minders det låter mer polerat och popigare än Sleater, hela skivan känns helgjuten det finns inget svagt spår, rekommenderas.

Konserter i dagarna tre

Undertecknad har varit sängliggande i någon form av influensa så det har blivit en viss eftersläpning i skildrandet av våra musikrelaterade äventyr.

Några dagar in på semestern smet jag förbi Hotel Stelor i Västergarn för andra gången och kollade där in Moneybrother som jag faktiskt aldrig sett förut. Det var då mannen själv och en akustisk gitarr. Allt som allt var Moneybrother en väldigt rolig och trevlig kille som spelade i närmare två timmar och som bjöd mycket på sig själv och drog roliga historier mellan låtarna. Möjligen kunde det ibland bli lite för mycket av spexande i låtarna och det var exempelvis lite onödigt att mitt i rökaren "Reconsider baby" hålla en lång utläggning om att han sålde albumet "Pengabrorsan" i pausen. Därtill blev det även lite väl mycket covers (inkluderande "Fulla för kärlekens skull" och en version av "Fisherman's Blues" som jag tror han spelade i "På spåret") då jag tycker han har tillräckligt med egna stycken. Typiskt nog spelade Moneybrother inte sin kanske mest kända låta, "They're building walls around us", men det ska ju erkännas att den är tungt orkestrerad och kanske lite jobbig återge akustiskt.

Kvällen efter for jag och Tomas ut till makarna Stures sommarvilla vid Svartdal på östra sidan av Gotland och bjöds på en rad artister i väldigt avspänd miljö. Roligt var att se Smaklösa, Gotlands nu 40-åriga svar på Rolling Stones, göra en rekordsnabb spelning på exakt 34 minuter eftersom man sedan skulle vidare till nästa gig. Juggernaut bjöd på väl valda covers ur rockhistorien och aftonen avrundades då Ep's Trailer Park gjorde en akustisk konsert med komp av Roger Olsson (en gång medlem i Barfota Band). Natten lär ha blivit lång men eftersom några av oss skulle upp i hyfsad tid så fick vi tacka för oss där.

Kvällen därpå blev det mer EP's Trailer Park, nu i elektrisk version. Blev mycket låtar från den senaste platta som Tomas och jag hårdspelat på repeat i bilen dagen innan. Därefter blev det en timme med lite sköna Neil Young-covers vilket satt bra som avslutning på konsertenn. Det var en afton med lite Deja Vu-upplevelser då man i publiken hittade ett flertal legendariska personer från den period då den unga rockklubben Hammersmith hette Schenholms och i alla fall under några timmar kändes det som om man var tillbaka till... 1993? Undertecknad fick även träffa Anders F Rönnblom och med honom diskutera lite allt möjligt, från gotlandsvistelser i barndomen till politik. När jag förklarade för Anders att det var respekt att han INTE spelade "Det är inte snön som faller" då jag såg honom i november skrattade han lite och förklarade att han i alla fall hade spelat den tre gånger i sommar även om den dök upp i setet då han kände för det. Träffade därefter Jörgen från Entombed och Grave och hade med honom en diskussion om lämplig volym på en dödsmetallkonsert. Jörgen förespråkade den hårda skolan med White noise för hela slanten.

Kvällen efter blev också en utekväll men då var det inte musiker i närheten så långt mitt öga kunde se. Dagarna efter kom en saftig influensa som ett brev på posten. Har dock lagom återhämtat mig för att vara något så när förberedd till Way out West.

Bakom basistens bas

Har nu läst Blur-basistens Alex James självbiografi med något blandade känslor. Sammanfattningsvis kan man väl beskriva honom som Keith Richards med charm eller som en slags borgerligt realistisk Ozzy. Det är med andra ord en krönika över svinerier men James beskriver det här med lätt hand och framstår bara som en trevlig ung man som med en sömngångares rutin genomgår allt detta. Problemet är dock att en del av det man vill läsa om blir lite summariskt. Alex James är ju huvudsakligen känd tack vare Blur. Alltså vill man läsa om Blur. Redan efter halva boken har dock James även dragit igenom det man i sin tur mest vill läsa angående Blur: britpop-eran. Det är faktiskt förbluffande lite musik i boken och istället är det mycket av "Damon hade lite idéer och så snodde vi ihop den där singeln och det gick ju väldigt bra och sen drack jag champagne och så blev det en turné och där blev det åka av med diverse kvinnor". Det är dock lite underhållande att läsa om James orgier och Sverige får även ett omnämnande som det första stället som upptäckte Britpop. På något vis lyckas James även göra den senare delen av Blurs karriär, där musiken blir alltmer konstig medan bandet faller sönder, något intressant. På slutet läste jag dock lite summariskt eftersom det blev den vanliga trallen med "svinig rockstjärna sätter på sig en tweedkavaj och flyttar ut på ett gods på landet med sin snygga fotomodellfru med vilken han avlar ett antal barn". Där rundade boken också av och kanske hade ingen vid det laget trott att Blur skulle återbildas. James stora bedrift är dock att kunna framstå som lite charmig trots att han utan att blinka nämner hur han bränt en miljon pund på kokain och champagne. Å andra sidan når James aldrig något botten utan det är mer att någon polare säger "fan, Alex, du börjar bli fet! Du borde nog börja träna lite och dra ned på sponken!" Och så blir det. Den absoluta Keith Richards-svärtan infinner sig därmed aldrig riktigt och tur är väl kanske det.

The Clash och Manchester

De sista dagarna har jag parallellt läst tre musikböcker, nämligen The Clashs självbiografi, en bok om Manchesters musikliv med fokus på åren 1977 – 96 samt Blur-basisten Alex James självbiografi. Den sistnämnda är jag ännu inte klar med så där får jag helt enkelt återkomma.

The Clashs självbiografi var till att börja med väldigt underhållande. Det är ju ingen självbiografi i egentligen mening utan det är strödda intervjuer med medlemmarna där de i kronologisk ordning berättar om The Clash karriär från åren 1976 till 1983. Det nämns att man bad alla fyra medlemmarna i den klassiska sättningen berätta sin historia så antagligen måste arbetet ha påbörjats långt innan Joe Strummer avled. Dock hade det säkert inte varit något större problem att plocka ihop Strummers historia från de många intervjuer han givit under åren.

Vad man faktiskt ibland inte tänker på med The Clash är att de verkligen var igång hela tiden. De gav ju intryck av att vara hårda killar som levde rock'n'roll-liv men vad de framför allt gjorde var att arbeta med sin musik. Det var när de väl började ta längre pauser och gav sig hän åt utsvävningar som det gick åt helvete med gruppen. Topper Headon medger frispråkigt att han, när han inte umgicks lika ofta med sina bandkamrater, mest satt och petade i sig droger. Som vår Clash-expert (i. e. Tomas) brukar säga ska man dock ha respekt för The Clash för att de gav allt under en kort tid. Det är väl egentligen tveksamt om de i längden kunde ha hållit ”gänget” the Clash samman på det vis som krävde för att göra god musik. Som regel brukar det alltid komma den kritiska tidpunkt när ett band i realiteten upphör att vara ett band (vilken inte är samma sak som att bandet splittras) och mer blir ett projekt som man ska dra ihop då och då.

Parallellt med boken om The Clash läste jag alltså om Manchesters musikliv i John Robbs ”The North Will Rise Again”. Även här är det ganska lite av författaren då boken till 98 % består av intervjuer med nyckelpersoner i Manchesters musikliv och en och annan summering insprängd av herr Robb. Det är mycket klassiska händelser som man åter får läsa om men man lär sig även en del nytt. Givetvis berättas om hur Sex Pistols kom till stan ett par gånger 1976 och hur publiken visserligen var fåtalig men blev inspirerad till att starta ett band eller göra något annat kulturellt.

Här beskrivs exempelvis hur Pistols aldrig upplevde Buzzcocks som rivaler (som de gjorde med Clash) för de var ju från norr och hade sitt territorium. Man får även veta att Devoto inte alls var på dålig fot med övriga medlemmar i Buzzcocks efter sitt avhopp i januari 1977 utan tvärtom var engagerad i gruppen och även då skrev låtar med Shelley (däribland flera Magazine-låtar). Intressant är hur vanvettigt kalkylerade The Smiths faktiskt var. När den då 23-årige Morrissey, som nu började tro att han var för ”gammal” för att bli stjärna, fick besök av fem år yngre Johnny Marr så gick saker fort. De båda satte sig vid köksbordet och snickrade kring rena detaljfrågor som vilken färg man skulle ha på omslaget till första singeln och så vidare.

Ett tragiskt levnadsöde möter man i producenten Martin Hannett som i princip var den som skapade postpunksoundet såsom producent för Joy Division och tidiga New Order. Hannett var väldigt noga och jobbade med rymd och klang vilket gav hans produktioner ett visst omisskänsligt sound. Därefter gick han ned sig i alkohol och droger men ryckte en period upp sig då han bland annat producerade Stone Roses debutsingel. Den dock inte helt beroendefrie Hannett brukade emellanåt smita iväg till puben och bad teknikern komma och hämta honomm när det eller det pålägget var klart. Därefter började Hannett tyvärr arbeta med Happy Mondays och därmed var hans öde beseglat. Utbränd dog han i fåtöljen framför sin TV 1991.

Man får även en spännande inblick i stadens stolta skivbolag Factory som drevs av den visionäre men inte helt ekonomiskt kunnige Tony Wilson. Bolaget bars i princip upp av New Order men man missade dock andra viktiga band som The Smiths och Stone Roses. I slutändan blev ekonomin så dålig så bolaget gick omkull i början av 90-talet.

Den roligaste personen att lyssna på bland alla de intervjuade är utan tvekan Shaun Ryder som på nordengelsk slang helt ogenerast berättar om perioden. Han och Noel Gallagher beskriver med värme hur trevligt det var ett litet tag i Manchester 1988 – 89 då Ecstasy trots allt gjorde folk vänligare mot varandra. Men sedan gick allt överstyr, festknarkande övergick till drogmissbruk, gangsters hotade personalen på diskoteket Hacienda med maskingevär och ”folk återgick till att bete sig som svin mot varandra igen” (Noel Gallagher). Efter att ”Madchester”-scenen hade kollapsat så var Oasis det sista bandet som kom ur den nu åter stillsamma staden. Bokens historia är på ett vis även historien om indiekulturens början och slut, från det att Buzzcocks gav ut den första egentliga indie-skivan 1977 till dess att indie blev ett massfenomen i och med Oasis och andra bands framgångar.

Rootmosers uptown meets hipsters downtown

Inför den senaste musikfrågesporten så kände sig ju Rootmoset egentligen störst, bäst och vackrast. Ja, vi tänkte att vi hade en god chans att vinna, rentav. Men så kommer några säkra hipsters och säger "Nu ska ni få stryk" och till allt helvete hade de rätt. Vi slutade på en förnedrande ANDRAPLATS med 12 poäng upp till vinnarna... nu vet vilka. Men vi har möjligheter till revansch om en vecka. Då är det föregående vinnare som anordnar, så... Rootmoset i herrens år 2013 kokar onekligen. Vi har inte bara (åter) musikkunskapen utan vi har kläderna, vi vet en del om fotboll, om öl, om whiskey, vi är väldigt trevliga och coola killar. Vi är "really a bad motherfucker" som Miles Davis beskrev en av sina kompgrupper. Det var bara det jag ville säga. Thank you for listening.