PJ Harvey + heta vax

Efter ett visst uppehåll med bloggande skall vi försöka ta ny fart.

Har precis läst boken PJ Harvey Siren Rising av James B. Blandford vilket är en biografi som sträcker sig fram till skivan "uh huh her". Var det något nytt? Ja, absolut, eftersom Polly är mycket sparsam med information om sig själv så var det en hel del saker som jag inte kände till.

Det började med hennes något hippieaktiga uppväxt där föräldrarna Eva och Ray hade många vänner som var på besök och gärna delade med sig av sin musikaliska kunskap till Polly, bla annat omnämns att Ian Stewart var en vän till familjen. Vidare så behandlas varje skiva inklusive "Dance Hall at Louse Point".Vi får också veta att den egna favoriten är "Is this desire" och att "Uh huh her" är hon inte lika nöjd med vilket även jag håller med om, den kan ses som en reaktion på den poppiga "Stories from the Citys, Stories from the Sea" och känns lite för stökig.

Kan boken rekommenderas? Ja - absolut.

Musik som har gått den senaste tiden är.

Queen of the stone age – Like clockwork, 2013

Det mesta är redan sagts om skivan, en av årets bästa.

Wild Flag – Wild Flag, 2011

En skiva som jag missade helt när den kom men som jag nu har tagit igen, Carrie Browsteins nya band med medlemmar från Sleater Kinney, Helium och Minders det låter mer polerat och popigare än Sleater, hela skivan känns helgjuten det finns inget svagt spår, rekommenderas.

Konserter i dagarna tre

Undertecknad har varit sängliggande i någon form av influensa så det har blivit en viss eftersläpning i skildrandet av våra musikrelaterade äventyr.

Några dagar in på semestern smet jag förbi Hotel Stelor i Västergarn för andra gången och kollade där in Moneybrother som jag faktiskt aldrig sett förut. Det var då mannen själv och en akustisk gitarr. Allt som allt var Moneybrother en väldigt rolig och trevlig kille som spelade i närmare två timmar och som bjöd mycket på sig själv och drog roliga historier mellan låtarna. Möjligen kunde det ibland bli lite för mycket av spexande i låtarna och det var exempelvis lite onödigt att mitt i rökaren "Reconsider baby" hålla en lång utläggning om att han sålde albumet "Pengabrorsan" i pausen. Därtill blev det även lite väl mycket covers (inkluderande "Fulla för kärlekens skull" och en version av "Fisherman's Blues" som jag tror han spelade i "På spåret") då jag tycker han har tillräckligt med egna stycken. Typiskt nog spelade Moneybrother inte sin kanske mest kända låta, "They're building walls around us", men det ska ju erkännas att den är tungt orkestrerad och kanske lite jobbig återge akustiskt.

Kvällen efter for jag och Tomas ut till makarna Stures sommarvilla vid Svartdal på östra sidan av Gotland och bjöds på en rad artister i väldigt avspänd miljö. Roligt var att se Smaklösa, Gotlands nu 40-åriga svar på Rolling Stones, göra en rekordsnabb spelning på exakt 34 minuter eftersom man sedan skulle vidare till nästa gig. Juggernaut bjöd på väl valda covers ur rockhistorien och aftonen avrundades då Ep's Trailer Park gjorde en akustisk konsert med komp av Roger Olsson (en gång medlem i Barfota Band). Natten lär ha blivit lång men eftersom några av oss skulle upp i hyfsad tid så fick vi tacka för oss där.

Kvällen därpå blev det mer EP's Trailer Park, nu i elektrisk version. Blev mycket låtar från den senaste platta som Tomas och jag hårdspelat på repeat i bilen dagen innan. Därefter blev det en timme med lite sköna Neil Young-covers vilket satt bra som avslutning på konsertenn. Det var en afton med lite Deja Vu-upplevelser då man i publiken hittade ett flertal legendariska personer från den period då den unga rockklubben Hammersmith hette Schenholms och i alla fall under några timmar kändes det som om man var tillbaka till... 1993? Undertecknad fick även träffa Anders F Rönnblom och med honom diskutera lite allt möjligt, från gotlandsvistelser i barndomen till politik. När jag förklarade för Anders att det var respekt att han INTE spelade "Det är inte snön som faller" då jag såg honom i november skrattade han lite och förklarade att han i alla fall hade spelat den tre gånger i sommar även om den dök upp i setet då han kände för det. Träffade därefter Jörgen från Entombed och Grave och hade med honom en diskussion om lämplig volym på en dödsmetallkonsert. Jörgen förespråkade den hårda skolan med White noise för hela slanten.

Kvällen efter blev också en utekväll men då var det inte musiker i närheten så långt mitt öga kunde se. Dagarna efter kom en saftig influensa som ett brev på posten. Har dock lagom återhämtat mig för att vara något så när förberedd till Way out West.

Bakom basistens bas

Har nu läst Blur-basistens Alex James självbiografi med något blandade känslor. Sammanfattningsvis kan man väl beskriva honom som Keith Richards med charm eller som en slags borgerligt realistisk Ozzy. Det är med andra ord en krönika över svinerier men James beskriver det här med lätt hand och framstår bara som en trevlig ung man som med en sömngångares rutin genomgår allt detta. Problemet är dock att en del av det man vill läsa om blir lite summariskt. Alex James är ju huvudsakligen känd tack vare Blur. Alltså vill man läsa om Blur. Redan efter halva boken har dock James även dragit igenom det man i sin tur mest vill läsa angående Blur: britpop-eran. Det är faktiskt förbluffande lite musik i boken och istället är det mycket av "Damon hade lite idéer och så snodde vi ihop den där singeln och det gick ju väldigt bra och sen drack jag champagne och så blev det en turné och där blev det åka av med diverse kvinnor". Det är dock lite underhållande att läsa om James orgier och Sverige får även ett omnämnande som det första stället som upptäckte Britpop. På något vis lyckas James även göra den senare delen av Blurs karriär, där musiken blir alltmer konstig medan bandet faller sönder, något intressant. På slutet läste jag dock lite summariskt eftersom det blev den vanliga trallen med "svinig rockstjärna sätter på sig en tweedkavaj och flyttar ut på ett gods på landet med sin snygga fotomodellfru med vilken han avlar ett antal barn". Där rundade boken också av och kanske hade ingen vid det laget trott att Blur skulle återbildas. James stora bedrift är dock att kunna framstå som lite charmig trots att han utan att blinka nämner hur han bränt en miljon pund på kokain och champagne. Å andra sidan når James aldrig något botten utan det är mer att någon polare säger "fan, Alex, du börjar bli fet! Du borde nog börja träna lite och dra ned på sponken!" Och så blir det. Den absoluta Keith Richards-svärtan infinner sig därmed aldrig riktigt och tur är väl kanske det.

The Clash och Manchester

De sista dagarna har jag parallellt läst tre musikböcker, nämligen The Clashs självbiografi, en bok om Manchesters musikliv med fokus på åren 1977 – 96 samt Blur-basisten Alex James självbiografi. Den sistnämnda är jag ännu inte klar med så där får jag helt enkelt återkomma.

The Clashs självbiografi var till att börja med väldigt underhållande. Det är ju ingen självbiografi i egentligen mening utan det är strödda intervjuer med medlemmarna där de i kronologisk ordning berättar om The Clash karriär från åren 1976 till 1983. Det nämns att man bad alla fyra medlemmarna i den klassiska sättningen berätta sin historia så antagligen måste arbetet ha påbörjats långt innan Joe Strummer avled. Dock hade det säkert inte varit något större problem att plocka ihop Strummers historia från de många intervjuer han givit under åren.

Vad man faktiskt ibland inte tänker på med The Clash är att de verkligen var igång hela tiden. De gav ju intryck av att vara hårda killar som levde rock'n'roll-liv men vad de framför allt gjorde var att arbeta med sin musik. Det var när de väl började ta längre pauser och gav sig hän åt utsvävningar som det gick åt helvete med gruppen. Topper Headon medger frispråkigt att han, när han inte umgicks lika ofta med sina bandkamrater, mest satt och petade i sig droger. Som vår Clash-expert (i. e. Tomas) brukar säga ska man dock ha respekt för The Clash för att de gav allt under en kort tid. Det är väl egentligen tveksamt om de i längden kunde ha hållit ”gänget” the Clash samman på det vis som krävde för att göra god musik. Som regel brukar det alltid komma den kritiska tidpunkt när ett band i realiteten upphör att vara ett band (vilken inte är samma sak som att bandet splittras) och mer blir ett projekt som man ska dra ihop då och då.

Parallellt med boken om The Clash läste jag alltså om Manchesters musikliv i John Robbs ”The North Will Rise Again”. Även här är det ganska lite av författaren då boken till 98 % består av intervjuer med nyckelpersoner i Manchesters musikliv och en och annan summering insprängd av herr Robb. Det är mycket klassiska händelser som man åter får läsa om men man lär sig även en del nytt. Givetvis berättas om hur Sex Pistols kom till stan ett par gånger 1976 och hur publiken visserligen var fåtalig men blev inspirerad till att starta ett band eller göra något annat kulturellt.

Här beskrivs exempelvis hur Pistols aldrig upplevde Buzzcocks som rivaler (som de gjorde med Clash) för de var ju från norr och hade sitt territorium. Man får även veta att Devoto inte alls var på dålig fot med övriga medlemmar i Buzzcocks efter sitt avhopp i januari 1977 utan tvärtom var engagerad i gruppen och även då skrev låtar med Shelley (däribland flera Magazine-låtar). Intressant är hur vanvettigt kalkylerade The Smiths faktiskt var. När den då 23-årige Morrissey, som nu började tro att han var för ”gammal” för att bli stjärna, fick besök av fem år yngre Johnny Marr så gick saker fort. De båda satte sig vid köksbordet och snickrade kring rena detaljfrågor som vilken färg man skulle ha på omslaget till första singeln och så vidare.

Ett tragiskt levnadsöde möter man i producenten Martin Hannett som i princip var den som skapade postpunksoundet såsom producent för Joy Division och tidiga New Order. Hannett var väldigt noga och jobbade med rymd och klang vilket gav hans produktioner ett visst omisskänsligt sound. Därefter gick han ned sig i alkohol och droger men ryckte en period upp sig då han bland annat producerade Stone Roses debutsingel. Den dock inte helt beroendefrie Hannett brukade emellanåt smita iväg till puben och bad teknikern komma och hämta honomm när det eller det pålägget var klart. Därefter började Hannett tyvärr arbeta med Happy Mondays och därmed var hans öde beseglat. Utbränd dog han i fåtöljen framför sin TV 1991.

Man får även en spännande inblick i stadens stolta skivbolag Factory som drevs av den visionäre men inte helt ekonomiskt kunnige Tony Wilson. Bolaget bars i princip upp av New Order men man missade dock andra viktiga band som The Smiths och Stone Roses. I slutändan blev ekonomin så dålig så bolaget gick omkull i början av 90-talet.

Den roligaste personen att lyssna på bland alla de intervjuade är utan tvekan Shaun Ryder som på nordengelsk slang helt ogenerast berättar om perioden. Han och Noel Gallagher beskriver med värme hur trevligt det var ett litet tag i Manchester 1988 – 89 då Ecstasy trots allt gjorde folk vänligare mot varandra. Men sedan gick allt överstyr, festknarkande övergick till drogmissbruk, gangsters hotade personalen på diskoteket Hacienda med maskingevär och ”folk återgick till att bete sig som svin mot varandra igen” (Noel Gallagher). Efter att ”Madchester”-scenen hade kollapsat så var Oasis det sista bandet som kom ur den nu åter stillsamma staden. Bokens historia är på ett vis även historien om indiekulturens början och slut, från det att Buzzcocks gav ut den första egentliga indie-skivan 1977 till dess att indie blev ett massfenomen i och med Oasis och andra bands framgångar.

Rootmosers uptown meets hipsters downtown

Inför den senaste musikfrågesporten så kände sig ju Rootmoset egentligen störst, bäst och vackrast. Ja, vi tänkte att vi hade en god chans att vinna, rentav. Men så kommer några säkra hipsters och säger "Nu ska ni få stryk" och till allt helvete hade de rätt. Vi slutade på en förnedrande ANDRAPLATS med 12 poäng upp till vinnarna... nu vet vilka. Men vi har möjligheter till revansch om en vecka. Då är det föregående vinnare som anordnar, så... Rootmoset i herrens år 2013 kokar onekligen. Vi har inte bara (åter) musikkunskapen utan vi har kläderna, vi vet en del om fotboll, om öl, om whiskey, vi är väldigt trevliga och coola killar. Vi är "really a bad motherfucker" som Miles Davis beskrev en av sina kompgrupper. Det var bara det jag ville säga. Thank you for listening.

Heta vax vecka 19

Vi vet ju att ni har längtat så här kommer de plattor som Tomas och jag har lyssnat på i veckan. De tre första är beskrivna av Tomas och den sista av mig.

Waxahathcee – Cerulean salt

Bäst just nu, har lyssnat på den i flera veckor och den bara växer. Detta är 90-talsrock på 10-talet och andra skivan som Katie Crutchfield get ut under namnet Waxahatche, en av årets bäst, en skiva jag kommer att återvända till igen och igen.

Håkan Hellström – Det kommer aldrig att va över för mig

Har inte gått lika mycket i spin som flera andra recensenter inte hans bästa men helt ok, singeln är episkt bra.

Kurt Vile – Wakin on a pretty daze

Jag visste redan vad jag skulle tycka: ytterligare en singer/songwriter som spelar Country/ Rock, dricker för mycket och har problem med brudar men så fel jag hade! Den växer för varje lyssning, kommer att lyssna på den flera gånger till.

Savages - Silence Yourself

Tydligen hyllad som "the next big thing" i England. Arga tjejer som låter som Siouxsie & the Banshees med lite inslag av Sleater-Kinney. Men starka låtar.

Valrossen som strandade.

Har i dagarna läst ut David Crosbys självbiografi ”Long Time Gone” och det var väl allt som allt en blandad upplevelse. Boken var mycket intressant för den som vill läsa om just skandalartade historier och få inblick bakom kulisserna. Om man däremot var inställd på att få veta mycket om Byrds eller Crosby, Stills & Nash samt Crosbys musik generellt så blir man faktiskt en smula besviken. Byrds slabbar han igenom under ett kapitel och upplägget är ungefär ”Och så satt vi ihop den här gruppen och vi fick genast en stor hit och sen spelade vi in några schyssta låtar till och sen ville de inte spela in mina låtar och 1967 fick jag sparken”. På samma vis är det med CSN/CSNY som skildras rätt summariskt. Dock kan det möjligen ursäktas med att boken faktiskt handlar just om David Crosby som människa. Det blir alltså desto mer av Crosbys privatliv, hans drogande och supande, hans kvinnoaffärer och hans seglande (som får mer utrymme än hans grupper). Dock lämnar boken lite dålig smak i munnen eftersom det i grund och botten är samma skildring som alltid av en människa som bitvis betett sig som ett svin men som efter att ha varit nere på botten ställer sig frågan ”hur kunde jag…?” Crosby hanterade visserligen sitt vilda liv något så när väl men då han mot slutet av 70-talet började med rökheroin så blev hans beroende allt värre och efter flera häktningar och flykter från avgiftningskliniker satt han 1985 – 86 i fängelse. Därefter kom han åter på fötter och gifte sig rentav med den kvinna som han träffat redan 1976 och därefter dragit med i ett tioårigt beroende. De är fortfarande gifta så vitt jag vet. Tydligen ska Crosby ha skrivit en biografi som skildrar åren efter 1988 men jag vet inte vad den egentligen ska innehålla? ”Hej, jag är en rockfarbror som blir allt mer lik en valross och som numera leker med barnbarn istället för att knarka och kopulera när jag inte gör små vändor över kontinenten med mina lika åldrande kollegor Stills och Nash”. Men nu har jag i alla fall nämnt även den biografin.