Den här senaste veckan har det inte blivit så mycket nyare musik men det kan väl dels bero på att det inte var så mycket som föll mig på läppen samt på det faktum att gamla hjältar ska ha mitt öra ibland också.
Foxygen - We are the 21st century ambassadors of peace and love (album, 2013)
En grupp som gör pastischen till skön konst. Nästan hela det sena 60-talet seglar förbi här.
David Byrne & St Vincent - Love this giant (album, 2012)
Ja, det låter som... St Vincent med David Byrne på sång? D.v.s. fet orkester plus Talking Heads-bossen.
Villagers - Awayland (album, 2013)
En sån där grupp som Andres Lokko gillar. Får nog lyssna igen.
Andy Stott - Luxury Problems (album, 2012)
En spännande technoplatta från förra året som inte hunnit poppa upp på Spotify än. Dumt.
Och så var det ju tävling 24 januari. Rootmoset var egentligen nöjda med sin insats. Tyvärr var det fler som var ännu mera nöjda så en femteplats blev det. Men skam den som ger sig. Stort tack till arrangörerna i varje fall.
onsdag 30 januari 2013
måndag 21 januari 2013
Heta vax vecka 3 2013
En liten innovation är att vi från och med nu kommer att lägga ut lite uppdateringar på nya skivor som vi har funnit intressanta. Det roliga är ju även insikten om att man ett eller två år senare sitter och stirrar på sitt gamla inlägg och tänker "varför i helvete kom den här dagssländan med?" Men det är ju som sagt grejen. Här är i alla fall lite saker som jag, Robert, lyssnade in mig på under vecka 3 i herrens år 2013.
Everything Everything - Arc (album, 2013)
Dutch Uncles - Out of Touch in the Wild (album, 2013)
Det är tydligen sådär 1980 i England igen eftersom folk verkar gilla artrockiga grupper (och alltså inte 1970, för dessa grupper gör låtar om 3 - 4 minuter snarare än 23 - 24 minuter). Ovannämnda två grupper är de som brittisk press just nu lyfter fram som ledande inom denna nygamla skola. Det återstår att se om England kan komma tillbaka efter några lama år. För i det eviga växelspelet mellan UK och USA så leder det senare landet just nu med hästlängder i fråga om coola grupper (helst duos).
The Colours - Easy to Love (Ep-spår, 2012)
För att uttrycka det enkelt: jag vet inte ett skit om denna grupp. Men det är väl någon slags barockpop.
Of Monsters & Men - Little Talks (singel, 2012)
Isländsk sextett som sedan ett par år jämförts med Arcade Fire och lite framgår det väl av denna singel som fanns med på debutplattan från förra året.
Yo La Tengo - Fade (album, 2013)
Legendarisk indie-grupp släpper nytt och låter väl, öh, ungefär som vanligt.
Burial - Truant/Rought Sleeper (singel, 2012)
Dubstepens okrönte konung återvänder med en singel om totalt 25 minuter och det är fortfarande dystra ljudlanskap som är da shit.
David Bowie - Where are we now? (singel, 2013)
Ärligt talat: jag älskar ju Bowie men när jag först hörde hans balladaktiga comeback-singel så var min första tanke "inte bättre än så här efter 10 år från rampljuset?" Men Bowie är ändå Bowie och låten växer efterhand. Ok, inget mästerverk men den håller väl helt klart OK Bowie-standard.
Everything Everything - Arc (album, 2013)
Dutch Uncles - Out of Touch in the Wild (album, 2013)
Det är tydligen sådär 1980 i England igen eftersom folk verkar gilla artrockiga grupper (och alltså inte 1970, för dessa grupper gör låtar om 3 - 4 minuter snarare än 23 - 24 minuter). Ovannämnda två grupper är de som brittisk press just nu lyfter fram som ledande inom denna nygamla skola. Det återstår att se om England kan komma tillbaka efter några lama år. För i det eviga växelspelet mellan UK och USA så leder det senare landet just nu med hästlängder i fråga om coola grupper (helst duos).
The Colours - Easy to Love (Ep-spår, 2012)
För att uttrycka det enkelt: jag vet inte ett skit om denna grupp. Men det är väl någon slags barockpop.
Of Monsters & Men - Little Talks (singel, 2012)
Isländsk sextett som sedan ett par år jämförts med Arcade Fire och lite framgår det väl av denna singel som fanns med på debutplattan från förra året.
Yo La Tengo - Fade (album, 2013)
Legendarisk indie-grupp släpper nytt och låter väl, öh, ungefär som vanligt.
Burial - Truant/Rought Sleeper (singel, 2012)
Dubstepens okrönte konung återvänder med en singel om totalt 25 minuter och det är fortfarande dystra ljudlanskap som är da shit.
David Bowie - Where are we now? (singel, 2013)
Ärligt talat: jag älskar ju Bowie men när jag först hörde hans balladaktiga comeback-singel så var min första tanke "inte bättre än så här efter 10 år från rampljuset?" Men Bowie är ändå Bowie och låten växer efterhand. Ok, inget mästerverk men den håller väl helt klart OK Bowie-standard.
onsdag 9 januari 2013
Rootmosets 2012.
2012 kom och gick och därmed är det väl även dags att säga något om Rootmosets år generellt sett. Lite om de plattor som åtminstone halva Rootmoset helst lyssnade på under 2012 har ju tidigare presenterats. Det kan väl för övrigt sägas att delar av vår lilla grupp avslutade året med en nyårsfest där merparten av musiken som spelades faktiskt var från 2012, vilket vi ändå ser som ett sundhetstecken.
I övrigt har vi kämpat på så gott vi har kunnat. Vi har deltagit i Popgiss och behövde väl inte skämmas i alla fall. Extra roligt var att vi var bland de absolut bästa på 00- och 10-tal i finalmatchen. Vi har därtill deltagit i otaliga pannkaksgiss men har rätt ofta blivit omsprungna av en snabb gnu och hans flock. Vi har kämpat på med att lyssna och njuta av musik även om vi alla klagar lite till mans över att det är för mycket musik och för lite tid.
Det har blivit en del samkväm och höjdpunkten i år var väl den kombinerade inflyttningsfesten hos Kennet/min 40-årsfest som ju egentligen mest var en anledning till att träffas och ha trevligt. Avrundades med Rolling Stones-konsert från 1972, vilket ju passade bra för kvällen.
Och konserter har det blivit. Allt i från gamla veteraner som Nomads och Soundtracks of Our Lives till rätt nya akter som Kapten Röd och allt däremellan. Gamla musiker som skapat nya grupper (Imperial State Electric eller Solna) har också passerat Visby i år. I övrigt har medlemmar i Rootmoset även kunnat se konstiga indieband på Debaser och på ännu märkligare ställen. Och herr Palmqwist, Gotlands Neil Young, har uppträtt i såväl novemberrusk som gassig julikväll. Vilket även påminner om den kanske mest positiva nyheten i Visbys kulturliv/musikliv, nämligen Schenholms återkomst i gestalt av Hammersmith.
Och vad har Rootmoset för ambitioner inför 2013? De är rätt enkla faktiskt. Vi ska umgås och ha kul så mycket vi kan. Vi ska lyssna på så pass mycket ny musik vi kan. Vi ska göra bra ifrån oss i Mellangiss och andra tävlingar som kommer i vår väg. Konstigare än så behöver det inte vara.
I övrigt har vi kämpat på så gott vi har kunnat. Vi har deltagit i Popgiss och behövde väl inte skämmas i alla fall. Extra roligt var att vi var bland de absolut bästa på 00- och 10-tal i finalmatchen. Vi har därtill deltagit i otaliga pannkaksgiss men har rätt ofta blivit omsprungna av en snabb gnu och hans flock. Vi har kämpat på med att lyssna och njuta av musik även om vi alla klagar lite till mans över att det är för mycket musik och för lite tid.
Det har blivit en del samkväm och höjdpunkten i år var väl den kombinerade inflyttningsfesten hos Kennet/min 40-årsfest som ju egentligen mest var en anledning till att träffas och ha trevligt. Avrundades med Rolling Stones-konsert från 1972, vilket ju passade bra för kvällen.
Och konserter har det blivit. Allt i från gamla veteraner som Nomads och Soundtracks of Our Lives till rätt nya akter som Kapten Röd och allt däremellan. Gamla musiker som skapat nya grupper (Imperial State Electric eller Solna) har också passerat Visby i år. I övrigt har medlemmar i Rootmoset även kunnat se konstiga indieband på Debaser och på ännu märkligare ställen. Och herr Palmqwist, Gotlands Neil Young, har uppträtt i såväl novemberrusk som gassig julikväll. Vilket även påminner om den kanske mest positiva nyheten i Visbys kulturliv/musikliv, nämligen Schenholms återkomst i gestalt av Hammersmith.
Och vad har Rootmoset för ambitioner inför 2013? De är rätt enkla faktiskt. Vi ska umgås och ha kul så mycket vi kan. Vi ska lyssna på så pass mycket ny musik vi kan. Vi ska göra bra ifrån oss i Mellangiss och andra tävlingar som kommer i vår väg. Konstigare än så behöver det inte vara.
torsdag 27 december 2012
Tomas årsbästa
Och då var det dags att summera årets bästa skivor, skivorna presenters utan inbördes ordning.
Dinosaur JR- I Bet On Sky
Blev överraskad att det lät så bra, vilken skiva! Mascis har inte låtit så här bra sedan 90-talet och ”Where has you been”. Bästa gitarr-rocken just nu.
Mark Lanegan – Blues Funeral
Före detta Screaming Trees -sångaren bevisar igen att han är bland dom bästa. I väntan på Nicks skiva i februari så Funkar Mark alldeles utmärkt.
Bob Dylan – Tempest
Och där blev medelåldern 60 + men faktum är att Dylan låter både vitalare och intressantare än någonsin.
First Aid Kit – The Lions Roar
Det går inte att komma ifrån att systrarna Söderberg har gjort en mycket bra platta med låtar som ”Lions Roar” och ”Emmylou”.
Lana Del Ray – Born To Die
Bakom HM-kläder och läppglans så har Elizabeth en svärta i texterna som får all depprock att framstå som dansbandsmusik, med låtar som ”Born to die”, ”Ride” och ”Video games” är skivan en av årets bästa och igen så bevisas det att kvinnorna gör den bästa musiken.
Skivorna sammanställdes av Tomas.
Dinosaur JR- I Bet On Sky
Blev överraskad att det lät så bra, vilken skiva! Mascis har inte låtit så här bra sedan 90-talet och ”Where has you been”. Bästa gitarr-rocken just nu.
Mark Lanegan – Blues Funeral
Före detta Screaming Trees -sångaren bevisar igen att han är bland dom bästa. I väntan på Nicks skiva i februari så Funkar Mark alldeles utmärkt.
Bob Dylan – Tempest
Och där blev medelåldern 60 + men faktum är att Dylan låter både vitalare och intressantare än någonsin.
First Aid Kit – The Lions Roar
Det går inte att komma ifrån att systrarna Söderberg har gjort en mycket bra platta med låtar som ”Lions Roar” och ”Emmylou”.
Lana Del Ray – Born To Die
Bakom HM-kläder och läppglans så har Elizabeth en svärta i texterna som får all depprock att framstå som dansbandsmusik, med låtar som ”Born to die”, ”Ride” och ”Video games” är skivan en av årets bästa och igen så bevisas det att kvinnorna gör den bästa musiken.
Skivorna sammanställdes av Tomas.
söndag 9 december 2012
Musikåret 2012.
Chairlift - Something
Underbar grupp med oerhört starka låtar som låter som en uppdatering av det allra bästa från 80-talets mer coola musik (Sade, Everything but the Girl) plus en del annat. Hade nöjet att se denna New York-duo på Debaser på alla hjärtans dag.
Grimes - Visions
En ung dam från Montreal, Claire Boucher, gör blippande och atmosfärisk techno som ibland är så enkel så den låter som om den är inspelad i hennes lägenhet. Men det funkar, mer än väl.
Sleigh Bells - Reign of Terror
Ännu en New York-duo som jag för allt i världen skulle vilja se så jag får hoppas att de kommer till Sverige. På denna nya platta matar man på i 180 med fortsatt hårdrockstechno liksom på debuten. Tydligen ska ett tredje album komma under 2013.
Orbital - Wonky
Mina största techno-hjältar från 90-talet lade egentligen av 2004 efter att ha börjat göra allt svagare album. 2010 återbildades dock brödraduon och släppte i år alltså ett album som låter som klassisk Orbital. Jag log nog en vecka efter den här releasen.
Lone - Galaxy Garden
Atmosfärisk och drömsk techno av en engelsman som mest tycks hänga i Berlin, där han tydligen är oerhört populär. En av de sista artister jag på allvar hann upptäcka i det numera nedlagda "P3 Dans".
Spiritualized - Sweet Heart, Sweet Light
Ännu en gammal 90-talshjälte, Jason Pierce, återvände under 2012 med sitt spiritualised. Skivan spelades in medan Pierce gick på stark medicin. Det hörs, i positiv mening. Essentiell knarkrock.
Purity Ring - Shrines
Ännu en drömsk elektronisk akt med flicksång till konstiga inslag från dubstep och jungle. Därunder finns väldigt starka låtar som satte sig redan efter en lyssning.
Grizzly Bear - Shields
Skäggrockare utan skägg klipper till med en platta som har ett ganska brett anslag inom den här genren.
Bland bubblarna återfinns mina favoritskäggrockare Band of Horses (som jag hann se en gång till under året) även om 2012 års "Mirage Rock" är lite svagare än 2010 år "Infinite Arms". Vidare kan nämnas First Aid Kit, technoartisten Scubas album "Personality", Ibiza-grupperna (i alla fall i frågan om sound) Poolside och Passion Pit samt Orbs platta tillsammans med den oförliknelige Lee Perry.
lördag 8 december 2012
Att vara o-svennig.
På senare tid har jag, nästan till min egen förvåning, återvänt till en del av min barndoms musik (alltså sådant man lyssnade på innan man blev sådär 15) och det har alltså blivit en del hårdrock från det tidiga 80-talet. Köpte i veckan till kraftigt rabatterat pris Saxons fyra första album som väl lär bli min morgonlyssning på jobbet framöver...
Serien Stockholmsnatt har nu publicerat den musik man lyssnade på under 2012 (mest nyare saker):
http://open.spotify.com/user/gylje/playlist/3wKv6um2KcBIdn0hWuzI54
Till min oförställda glädje kunde jag konstatera att mitt idoga lyssnande på ny musik givit effekt då jag, även angående en rätt hipp lista, hade hört eller kände till åtminstone 60 - 70 % av titlarna. Det tar sig, sa mordbrännaren.
Däremot kan jag fortfarande konstatera att jag är nästan bedövande o-svennig angående vissa djupt omhuldade musikaliska ritualer här i Sverige. Jag tänker då på fäblessen för A: allsång och B: coverband. Var igår på julfest och det var inget fel på vare sig mat eller sällskap men lagom när sorlet var så högt så man inte kunde prata utan att kraftigt höja rösten så fläskades det på med coverband som spelade redan söndertjatade låtar från 50-talet eller från julsäsongen. Och så skulle det sjungas ALLSÅNG. Senare skulle det även dansas disco och även dansas lite mer till det hurtiga coverbandet. Det är i sådana här sammanhang jag känner mig som ett UFO. Jag får lust att gå bort och be en DJ slänga på, säg, Clash eftersom jag hellre hör studioversioner av god musik än några liveversioner av sönderspelade låtar som jag ofta inte ens tycker om. Och ska jag dansa ska det jävlar i mig vara Chemical Brothers och inget annat. Och jag kan inte sjunga. Å andra sidan får jag väl bära min djupa o-svennighet med stolthet och känna att jag inte ändå inte helt och hållet är på väg att "loosing my edge", för att citera James Murphy.
Serien Stockholmsnatt har nu publicerat den musik man lyssnade på under 2012 (mest nyare saker):
http://open.spotify.com/user/gylje/playlist/3wKv6um2KcBIdn0hWuzI54
Till min oförställda glädje kunde jag konstatera att mitt idoga lyssnande på ny musik givit effekt då jag, även angående en rätt hipp lista, hade hört eller kände till åtminstone 60 - 70 % av titlarna. Det tar sig, sa mordbrännaren.
Däremot kan jag fortfarande konstatera att jag är nästan bedövande o-svennig angående vissa djupt omhuldade musikaliska ritualer här i Sverige. Jag tänker då på fäblessen för A: allsång och B: coverband. Var igår på julfest och det var inget fel på vare sig mat eller sällskap men lagom när sorlet var så högt så man inte kunde prata utan att kraftigt höja rösten så fläskades det på med coverband som spelade redan söndertjatade låtar från 50-talet eller från julsäsongen. Och så skulle det sjungas ALLSÅNG. Senare skulle det även dansas disco och även dansas lite mer till det hurtiga coverbandet. Det är i sådana här sammanhang jag känner mig som ett UFO. Jag får lust att gå bort och be en DJ slänga på, säg, Clash eftersom jag hellre hör studioversioner av god musik än några liveversioner av sönderspelade låtar som jag ofta inte ens tycker om. Och ska jag dansa ska det jävlar i mig vara Chemical Brothers och inget annat. Och jag kan inte sjunga. Å andra sidan får jag väl bära min djupa o-svennighet med stolthet och känna att jag inte ändå inte helt och hållet är på väg att "loosing my edge", för att citera James Murphy.
måndag 19 november 2012
All the pretty horses
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)