Musikåret 2012.

Det verkar ju som om musikåret 2012 nu börjar gå mot sitt slut och de där ömsom älskade, ömsom hatade, årets bästa-listorna börjar ju nu dyka upp både här och där. Satt så sent som idag och ögnade igenom Sonic Magazines relativt gubbiga lista. Själv är jag oförmögen att utnämna några plattor till "de bästa" men jag kommer i alla fall att nedan lista åtta album jag lyssnat mycket på, samt några bubblare. Det verkar som om det under 2012 blev rätt mycket elektroniskt, lite skäggrock och så ett par gamla favoriter från 90-talet som gjorde comeback, mer eller mindre.

Chairlift - Something

Underbar grupp med oerhört starka låtar som låter som en uppdatering av det allra bästa från 80-talets mer coola musik (Sade, Everything but the Girl) plus en del annat. Hade nöjet att se denna New York-duo på Debaser på alla hjärtans dag.

Grimes - Visions

En ung dam från Montreal, Claire Boucher, gör blippande och atmosfärisk techno som ibland är så enkel så den låter som om den är inspelad i hennes lägenhet. Men det funkar, mer än väl.

Sleigh Bells - Reign of Terror

Ännu en New York-duo som jag för allt i världen skulle vilja se så jag får hoppas att de kommer till Sverige. På denna nya platta matar man på i 180 med fortsatt hårdrockstechno liksom på debuten. Tydligen ska ett tredje album komma under 2013.

Orbital - Wonky

Mina största techno-hjältar från 90-talet lade egentligen av 2004 efter att ha börjat göra allt svagare album. 2010 återbildades dock brödraduon och släppte i år alltså ett album som låter som klassisk Orbital. Jag log nog en vecka efter den här releasen.

Lone - Galaxy Garden

Atmosfärisk och drömsk techno av en engelsman som mest tycks hänga i Berlin, där han tydligen är oerhört populär. En av de sista artister jag på allvar hann upptäcka i det numera nedlagda "P3 Dans".

Spiritualized - Sweet Heart, Sweet Light

Ännu en gammal 90-talshjälte, Jason Pierce, återvände under 2012 med sitt spiritualised. Skivan spelades in medan Pierce gick på stark medicin. Det hörs, i positiv mening. Essentiell knarkrock.

Purity Ring - Shrines

Ännu en drömsk elektronisk akt med flicksång till konstiga inslag från dubstep och jungle. Därunder finns väldigt starka låtar som satte sig redan efter en lyssning.

Grizzly Bear - Shields

Skäggrockare utan skägg klipper till med en platta som har ett ganska brett anslag inom den här genren.

Bland bubblarna återfinns mina favoritskäggrockare Band of Horses (som jag hann se en gång till under året) även om 2012 års "Mirage Rock" är lite svagare än 2010 år "Infinite Arms". Vidare kan nämnas First Aid Kit, technoartisten Scubas album "Personality", Ibiza-grupperna (i alla fall i frågan om sound) Poolside och Passion Pit samt Orbs platta tillsammans med den oförliknelige Lee Perry.

Att vara o-svennig.

På senare tid har jag, nästan till min egen förvåning, återvänt till en del av min barndoms musik (alltså sådant man lyssnade på innan man blev sådär 15) och det har alltså blivit en del hårdrock från det tidiga 80-talet. Köpte i veckan till kraftigt rabatterat pris Saxons fyra första album som väl lär bli min morgonlyssning på jobbet framöver...

Serien Stockholmsnatt har nu publicerat den musik man lyssnade på under 2012 (mest nyare saker):

http://open.spotify.com/user/gylje/playlist/3wKv6um2KcBIdn0hWuzI54

Till min oförställda glädje kunde jag konstatera att mitt idoga lyssnande på ny musik givit effekt då jag, även angående en rätt hipp lista, hade hört eller kände till åtminstone 60 - 70 % av titlarna. Det tar sig, sa mordbrännaren.

Däremot kan jag fortfarande konstatera att jag är nästan bedövande o-svennig angående vissa djupt omhuldade musikaliska ritualer här i Sverige. Jag tänker då på fäblessen för A: allsång och B: coverband. Var igår på julfest och det var inget fel på vare sig mat eller sällskap men lagom när sorlet var så högt så man inte kunde prata utan att kraftigt höja rösten så fläskades det på med coverband som spelade redan söndertjatade låtar från 50-talet eller från julsäsongen. Och så skulle det sjungas ALLSÅNG. Senare skulle det även dansas disco och även dansas lite mer till det hurtiga coverbandet. Det är i sådana här sammanhang jag känner mig som ett UFO. Jag får lust att gå bort och be en DJ slänga på, säg, Clash eftersom jag hellre hör studioversioner av god musik än några liveversioner av sönderspelade låtar som jag ofta inte ens tycker om. Och ska jag dansa ska det jävlar i mig vara Chemical Brothers och inget annat. Och jag kan inte sjunga. Å andra sidan får jag väl bära min djupa o-svennighet med stolthet och känna att jag inte ändå inte helt och hållet är på väg att "loosing my edge", för att citera James Murphy.

All the pretty horses

Det har varit mycket hästar i mitt liv på sistone. Sådär i början av november så var jag och Tomas för andra gången i år och såg Folkvagn Allstars som spelade mycket Neil Young & Crazy HORSES. Förra helgen blev det så, för andra gången, Band of HORSES som dock tyvärr fick stå ut med sunkiga Hovet. Men konserten var bra och alla var lyckliga. Kvällen efter tänkte jag egentligen gå på Debaser och se ett band som hette I break HORSES men så visade det sig istället att jag var lite trött så jag blev kvar hemma hos en kompis i Bakers Moss och lyssnade åtminstone på en låt som hette "Jag ska bryta nacken på din HÄST" (med gruppen Skitarg). Nu ska jag rida ut i vildmarken ett par veckor innan det förmodligen händer något roligt i slutet av månaden. Gnägg på er.

Elektrisk november!

Fyra band på HP5 en lördag i november! Nu kom jag något sent så jag missade Gotländska Mistake men hann med och höra nästan hela Snutjävlars set. Låt oss säg att det inte riktigt var min typ av musik, snabb energisk punk på Svenska.

Banden efter var desto bättre, Marys Kids bjöd på Power Pop av bästa sort, låtarna var inte mycket längre än 2 min och dom hann säkert med upp emot 20 låter, helt klart ett band som jag ska kolla upp igen och dom flesta runt om kring mig verkade hålla med. Den kvinnliga sångerskan hade tidigare ett band som hette Mensen, kan också vara värda att kolla upp.

Kvällens höjdpunkt var onekligen Imperial State Electric. Nickes Anderssons tidigare band Hellacopters var ett favoritband så förväntningarna var höga, och som dom uppfylldes med en konsert fylld av Rock ´n’ Roll där säkert alla låtar från dom 2 plattorna spelades. Jag kan bara konstatera att Nicke levererar igen med ett av Sveriges bästa band. När dom till slut klev av efter ett fullmatat extranummer så var Klockan kvart i 2.

Kan bara konstatera igen att Visby har en lysande Musikscen. Besökare på evenemanget var Tomas.

Skriv alltid Wallflowers!

Det har nu börjat bli en dålig vana att gå ut och göra saker om torsdagar eftersom det nu var tredje ärtsoppe-/pannkaksdagen i rad som jag var ute på något större evenemang. För 14 dagar sedan var det Loosegoats och för en vecka sedan var det Anders F Rönnblom med sitt åldersstigna men trots det synnerligen vitala band på länsteatern. Nu var det så dags för månadens pannkaksgiss med arrangörer vars musiksmak vi inte hade så enormt bra koll på, d.v.s. det var helt öppet vad som komma skulle.

För vår del var musiken ganska ny i flera fall men det ledde även till att tävlingen gick ganska trögt för Rootmosets del. Några av alstren från sextiotalet hade vi överhuvud inte hört talas om ens när vi fick svaren och så var det förstås de där vanliga låtarna som man kände igen även om man sedan inte för sitt liv kom ihåg vem som framförde den. Och så våra vanliga misstag. Exempelvis dök vår nemesis, Wallflowers, upp igår och vi bommade dem. Som vanligt. Vi skulle egentligen ha följt vår devis "om vi inte vet vad det är, skriv Wallflowers".

Vi låg ett tag på en förnedrande sjundeplats men lyckades dock komma igen och slutade på en hyfsad femteplats vilket ändå bara var några få poäng från en pallplats. Vinnarna krossade dock allt övrigt motstånd så det var ingen större diskussion om vem som var mest kunnig denna afton. Härnäst på programmet är konsert om en vecka, om inget annat kommer emellan. Det händer nu så pass mycket så man nästan har svårt att hänga ed. Men hellre det än tvärtom.

Samtidigt i Visby en torsdagskväll i oktober.

Glädjen i att bo i Visby, småstaden där man plötsligt får reda på att ett band som Loosegoats ska spela en torsdagskväll. Visby är förvisso inte Stockholm, Göteborg eller ens Malmö men vi slår ändå med hästlängder ett antal halvstora och mindre svenska städer om vi snackar om utbud. Jag fick alltså gnugga ögonen lite och göra en snabb faktakoll för att se om Loosegoats verkligen skulle spela på Hammersmith (gamla Schenholms). Och det stämde!

Nu ska jag väl direkt erkänna att jag kanske inte har någon extremt nära relation till Loosegoats. De var ett av de här hippa svenska banden från 90-talet och när jag kollade min krönika så visade det sig att senast jag såg dem var för… öh, 15 år sedan. Närmare bestämt då i ledningstältet på Lollipopfestivalen där Christian Kjellvander och någon av de andra medlemmarna spelade akustiskt en god stund, 25 juli 1997. Just den lite udda spelningen är också anledningen till att detta är en av relativt få 90-talskonserter som jag minns sådär i knivskarp detalj. Tiden går ju och minnen förbleknar, även om det tar emot att erkänna.

I varje fall så befann sig Tomas och undertecknad i god tid på Hammersmith igår då man ändå räknade med att bandet skulle gå på tidigt, vardag som det nu var. Och så måste man ju tänka på de boende i våningarna ovanför. Mycket riktigt var bandet på sen rentav innan 21 och körde därefter merparten av låtarna från sin senaste platta plus lite gammalt. Man tänjde ibland ut låtarna en liten aning á la Neil Young. Stundtals kunde det nya Loosegoats låta lite som Band of Horses, enligt min uppfattning.

Cirkulerade efteråt bland gamla och nya bekanta och hann även hälsa på Kjellvander och upplysa honom om den där gamla konserten, som han rentav sade sig komma ihåg. Han upplyste mig även om att det var basisten Anders Tingsek som hade framträtt tillsammans med honom. Så nu vet jag det. Kvällen upplöstes därefter i ett töcken bland de minglande massorna och man kände sig som om man befann sig på glada 90-talet ånyo. Och nu blev jag poetisk så det är väl bäst att sluta.

September song.

I ett av de senaste inläggen på bloggen skrev jag att "vi får se vad som händer då september bryter in". Det hände väl en del där men att döma av aktiviteten på bloggen den sista månaden skulle man dock kunnat tro att inget alls hände Rootmoset under september, vilket förstås inte är sant. Delar av oss har exempelvis varit på konserter med gamla rockrävare (välkommen till Visby igen, Stevie Klaesson!)och precis mot slutet av den nu gångna månaden var det höstpremiär för musikdårarnas lilla paradis, även känt som Creppy Quiz.

Eftersom tävlingarnas hedersarrangör Tinka nu valt att gå i exil under en period så föll denna gång låten på herr Wennblad varvid det faktiskt för egen del var lite nervös. Skulle man göra pannkaka (bokstavligen) av alltihop eller skulle man faktiskt kunna klara sig med den äran, rentav? Efter en något svettig inledning så blev det (spoiler-varning) faktiskt det sistnämnda.

Detta är faktiskt ingen efterhandskonstruktion (på heder och samvete) men då vår arrangör skrev att man klarar sig om man kan allt från "50-talsfolksångare till veckofärska skivsläpp" så tänkte undertecknad kuriöst nog "Ramblin' Jack Elliot"? Förklaringen är dock rätt enkel och består i att han är en av få personer inom denna genre som återfinns inom "1001 album du måste höra innan du dör" och för en musiknörd är ju mitt resonemang helt igenom logiskt därvidlag. Det är just det där knasiga associationerna som ofta räddar oss.

Vi klarade väl oss hyggligt på äldre material (som vanligt blåste vi dock Love) och mycket riktigt kom där en fråga om en 50-talsfolksångare med en följdfråga om vad den film hette som denne man medverkade i 1978, skriven och regisserad av Bob Dylan. Nu släppte ju Dylan en rad märkliga filmer (som han ofta drog tillbaka) men vi satsade här på "Renaldo and Clara" och det bara frukt. Och det var givetvis även Elliot. Jag har nu aldrig sett "Renaldo and Clara" (utom i små klipp på YouTube) men det är tydligen någon slags bisarr blandning av dokumentär och spelfilm inspelad på Rolling Thunder Revue 1975 - 76. Dylan försökte bland annat regissera sin fru samtidigt som deras äktenskap var i sönderfall, vilket väl kanske inte var någon lysande idé.

Det gick överlag rätt bra på 80- och 90-tal och vi lyckades även klura ut Gun Club, vars sångare hyllades av Thåström på något album. Tomas kunde som vanligt sin Weezer och Kjelle sin Thin Lizzy. Vid något enstaka tillfälle skrev vi svaren på frågan innan vi ens hade hört låten och hade rätt (Beach House och frågan om vad sångerskans farbror, Michel Legrand, hette). För övrigt spelade man minst fyra eller fem album som jag har liggande på mitt skrivbord på jobbet. Allt som allt jobbade vi upp oss till en andraplats även om vinnaren krossade oss med hela 14 poäng vilket förstås gjorde att det hela kändes mindre försmädligt eftersom en målfotoförlust är väldigt, väldigt irriterande. På väg hem kunde man även mysande konstatera att övning ger färdighet även om jag baxnar vid tanken på hur mycket tid vinnarlaget lär hinna lägga ned på musiklyssnande.