Jag inser att de jävla Europe har en tendens att ibland förfölja mig. Några exempel: Sweden Rock hypar våldsamt någon hemlig gäst för några år sedan och Robert funderar sig fördärvad under några månader över vad det kan var. Ett återförenat Led Zeppelin där man genom något gudomligt ingripande rentav lyckats väcka liv i John Bonham? Något mindre kunde det ju inte vara. Men jodå, eftersom gästerna, de så våldsamt hypade, var de jävla E-U-R-O-P-E som gjorde comeback. Ett band som man inte ens brydde sig om när de höll på på riktigt.
Robert är glad över att det ska bli ännu en tältkonsert på Gutavallen 2011 eftersom det hade varit så trevligt 2010. Och vilka kommer? De jävla Europe med de jävla Takida som förband. Ingen tältkonsert, med andra ord. Robert bänkar sig för att se den svenska hårdrocksdokumentären ”Så jävla metal”. Och vilket band får överlägset mest tid i programmet till den grad att de närmast dominerar? De jävla…
Och i lördags var det samma visa igen. Robert ska se ett avsnitt av ”The Eighties” helt förutsättningslöst och ni kan ju redan nu gissa vilket band som tar åtminstone en fjärdedel av programmet? Ja, de jävla Europe. Jämte de betydligt tyngre och mer dödsmetallorienterade kollegorna i Roxette då, förstås. Under programmets gång diskuterades även lite om Europes båda ansikten. Väl hemma i Sverige så var de mammas pojkar men när de var på turné så var det som i Fellinis ”Satyricon” (för att citera John Lennon). Joe Elliot från det annars rutinerade Def Leppard intervjuades och förklarade med till synes seriös uppsyn att han aldrig hade sett någon festa så extremt som Europe. Det ska möjligen hedra dem att de till skillnad från idioter som Mötley Crüe i alla fall inte koketterade med sitt svinande. Finns inget värre än musiker som ska just kokettera med att de beter sig som rövhål.
Men likväl så blev jag på något vis irriterad vid tanken på Europes grisande. Varför? Antagligen för att kombinationen ”soft musik, hårt liv” är en så stötande kombination i mina ögon. Det är på något vis så ända in i helsikes FEL. Det är en sak om en grupp eller artist som lever hårt även kan backa upp det med hård musik. Det är en sak om en grupp eller artist som är lite sådär snälla därtill lever snällt. Det är förbannat kul om en grupp eller artist som i det privata är städade går upp på scenen och formligen kör över publiken med röjarmusik.
Men de här mesiga banden, liksom? Toto ska fan inte ta drivor med kokain och frossa i groupies på turnéer. Nej, de ska sitta där i studion och lägga 19 – 20 tagningar på de där gitarrsolot följt av 10 – 12 pålägg på samma solo innan de kunde enas om att den där 14:e tagningen nog ändå fick duga. Och sen skulle de gå hem och sova. Om de nu inte sov i studion. Precis som Joey Tempest och hans vänner ska dricka en kopp choklad och ringa flickvännen innan de lägger sig vid 22 för att vara i form inför morgondagens gig där man givetvis inleder dagen med lite morgongymnastik. Fast på sistone verkar dock en av gruppens medlemmar, Kee Marcello, ha funnit det beklagligt att Europe mörkade sitt svineri på glada 80-talet och har därför givit ut en bok med undertiteln ”Rockstjärnan som gud glömde” (”Jag vill också var med i grisligan” kunde ha varit ett bättre förslag). Och därmed föll han förstås ytterligare i min aktning. Ett mesband är ett mesband är ett mesband och de SKA bara inte festa järnet. Det strider mot naturlagarna. Humlan ska inte kunna flyga. Basta.
söndag 26 augusti 2012
söndag 19 augusti 2012
London Calling
Egentligen skulle det väl ha varit Tomas som skrev den här texten eftersom han är den mest eminente Clash-kännaren i Rootmoset men nu föll det sig så att det var jag som för en vecka sedan stod i Pocketshop på T-centralen och desperat bläddrade genom böcker för att hitta något intressant att läsa på båten och inte tvingas köpa någon svensk dussindeckare eller dylikt för att slippa sitta och glo tre timmar i en vilstol. Jag hade nog hoppas på att hitta något om musik och till min stora glädje hittade jag en liten (nåja, 495 sidor) bok av Marcus Gray vid namn ”Route 19 Revisited” som skildrade inspelningen av ”London Calling”.
Bokens titeln kommer av en busslinje i London som Strummer/Jones ofta åkte medan de bland annat hann diskutera mycket om de sånger de höll på att spela in under hösten 1979. Boken ägnar ett kort kapitel åt Clash 1976 – 79 och i slutet av boken ett kapitel åt Clash 1980 – 85 och efter upplösningen men samtliga kapitel däremellan täcker in perioden från omkring augusti 1979 till juni 1980 då Clash avrundade sin ”16 Tons Tour”. Som något insatt i musik får jag väl visserligen inte reda på något revolutionerande om The Clash eller ”London Calling” men en stor mängd smådetaljer presenteras liksom även den ibland komplexa historien bakom varje låt eftersom ett kapitel (oh, musiknörderi) givetvis går igenom albumet låt för låt. Enbart titelspåret får sig 30 sidor tillägnat i boken.
Det mest intressanta som kommer fram i boken är väl myten om den geniale producenten Guy Stevens som lockade fram The Clashs mest kreativa sidor med sin maniska energi. Den sorgliga sanningen är dock att Guy Stevens 1979 var gravt alkoholiserad och en fara för både sig själv och andra. Det är talande nog att Joe Strummer lyckades få tag i honom genom att envist hemsöka de pubar där han visste att Stevens var regelbunden kund. Det var enda sättet att alls få tag i mannen! Det har skrivits små roliga anekdoter om hur Stevens kastade stolar i studion men även här är verkligheten lite mer bister. Vid åtminstone ett tillfälle hann Mick Jones med knapp nöd ducka för en sving från en tung och kompakt kontorsstol som kunde ha ställt till med rätt rejäla skador om den hade träffat. Vid ett annat tillfälle hällde Stevens en flaska rödvin i ett Börlitzer-piano medan Strummer spelade och notan för att reparera det dyrbara instrumentet gick på många tusen pund. Strummer höll vid flera tillfällen på att helt enkelt slå ned Stevens men oftare nöjde man sig med att forsla iväg honom i taxi så att man fick jobba i fred. Vid andra tillfällen checkade Stevens själv ut genom att helt sonika glida av stolen och somna under kontrollbordet medan man jobbade vidare i studion. De som alltså ska ha all ära (nästan) för att ha producerat ”London Calling” är egentligen Mick Jones och studioteknikerna Bill Price och Jerry Green. Stevens insats begränsade sig snarast till att ingjuta en optimistisk anda och energi i de inblandade även om hans märkliga beteende snart blev till rena plågan för omgivningen. The Clash, gentlemän som de är, har dock under alla år fortsatt att backa upp myten om att ”London Calling” var ett sista mästerverk från en man som då var i utförsbacken sedan närmare 10 år tillbaka. Dock kan ingen ta ifrån Stevens hans status som en man som verkligen levde, andades och blödde musik. Och som förstås även mer eller mindre skapade Mott the Hoople.
Vad man i övrigt kan tillägga annars är att The Clash, från det att man började repetera och under tiden skapade nya låtar, mixade med lite äldre material samt gamla favoriter av andra artister, helt enkelt visade upp en enastående kreativitet. Det låter nästan banalt att säga det, med tanke på hur mycket som skrivits om ”London Calling” men The Clash var här inne i en period jämförbar med den Dylan hade under ”Blonde on Blonde” eller som Beatles hade under ”Sgt. Pepper”. Även om man även har pekat på hur Clash sneglade på Elvis (designen på omslaget och så vidare) så finns det även mycket som tyder på att man genom att släppa en dubbel-LP ville ta upp kampen med gamla dubbla klassiker som just ”Blonde on Blonde”, ”The Beatles (White Album)” eller ”Exile On Main Street”. Och snackar man med världens rockkritiker så får man väl säga att The Clash lyckades.
Bokens sista kapitel visar dock på hur The Clash, likt andra grupper och/eller artister precis efter ett kraftprov kom in i en svår svacka och vid inspelningen av den sällsynt ojämna trippeln ”Sandinista” och den lite mer tighta enkelplattan ”Combat Rock” var medlemmarna väldigt ofta inte ens i studion samtidigt. Bandkänslan kom snabbt att gå förlorad även om The Clash i mindre grad än andra rockcelebriteter förföll till de typiska excesserna i form av överdrivet luxuöst leverne och annat som sällan är bra för kreativiteten. Då trummisar ofta är underskattade och bortglömda så kan man lugnt påstå att The Clash tappade enormt mycket då man sparkade den fantastiskt svängige och brede Topper Headon, som dock inte längre var pålitlig i arbetshänseende. Vad Mick Jones avsked betydde behöver väl här inte nämnas. På bokens sista sidor påpekar i varje fall Paul Simonon att man trots allt kom att bidra genomgripande till musikhistorien även om det blev under en oerhört kort och intensiv period.
Den andra musikbok jag har läst nu under sommaren (som jag bara ska nämna helt kort) heter ”Fire and Rain” och handlar om vissa grupper och artister under musikåret 1970. Författaren har plockat fram sina favoritartister från den perioden (Beatles, Simon & Garfunkel, Crosby, Stills, Nash & Young samt James Taylor) och har konstaterat (ibland något sökt eller skruvat) hur dessa fyra musikaliska enheters historia sammanföll en smula under år 1970, ett år som var kritiskt för dem alla på olika vis. Beatles och Simon & Garfunkel brakade ihop för gott, CSNY (som knappt hade startat) genomgick samma process som Beatles och Simon & Garfunkel genomgått under tre - fyra år på bara några månader och kom därefter inte att samarbeta i högre grad förrän 1973 – 74. James Taylor, en i högen av kämpande trubadurer, fick däremot ett något utdraget genombrott under detta år. Det är ännu en sådan där bok som är kul för oss nördar som vill veta förlopp i minsta detalj. Nog sagt.
Bokens titeln kommer av en busslinje i London som Strummer/Jones ofta åkte medan de bland annat hann diskutera mycket om de sånger de höll på att spela in under hösten 1979. Boken ägnar ett kort kapitel åt Clash 1976 – 79 och i slutet av boken ett kapitel åt Clash 1980 – 85 och efter upplösningen men samtliga kapitel däremellan täcker in perioden från omkring augusti 1979 till juni 1980 då Clash avrundade sin ”16 Tons Tour”. Som något insatt i musik får jag väl visserligen inte reda på något revolutionerande om The Clash eller ”London Calling” men en stor mängd smådetaljer presenteras liksom även den ibland komplexa historien bakom varje låt eftersom ett kapitel (oh, musiknörderi) givetvis går igenom albumet låt för låt. Enbart titelspåret får sig 30 sidor tillägnat i boken.
Det mest intressanta som kommer fram i boken är väl myten om den geniale producenten Guy Stevens som lockade fram The Clashs mest kreativa sidor med sin maniska energi. Den sorgliga sanningen är dock att Guy Stevens 1979 var gravt alkoholiserad och en fara för både sig själv och andra. Det är talande nog att Joe Strummer lyckades få tag i honom genom att envist hemsöka de pubar där han visste att Stevens var regelbunden kund. Det var enda sättet att alls få tag i mannen! Det har skrivits små roliga anekdoter om hur Stevens kastade stolar i studion men även här är verkligheten lite mer bister. Vid åtminstone ett tillfälle hann Mick Jones med knapp nöd ducka för en sving från en tung och kompakt kontorsstol som kunde ha ställt till med rätt rejäla skador om den hade träffat. Vid ett annat tillfälle hällde Stevens en flaska rödvin i ett Börlitzer-piano medan Strummer spelade och notan för att reparera det dyrbara instrumentet gick på många tusen pund. Strummer höll vid flera tillfällen på att helt enkelt slå ned Stevens men oftare nöjde man sig med att forsla iväg honom i taxi så att man fick jobba i fred. Vid andra tillfällen checkade Stevens själv ut genom att helt sonika glida av stolen och somna under kontrollbordet medan man jobbade vidare i studion. De som alltså ska ha all ära (nästan) för att ha producerat ”London Calling” är egentligen Mick Jones och studioteknikerna Bill Price och Jerry Green. Stevens insats begränsade sig snarast till att ingjuta en optimistisk anda och energi i de inblandade även om hans märkliga beteende snart blev till rena plågan för omgivningen. The Clash, gentlemän som de är, har dock under alla år fortsatt att backa upp myten om att ”London Calling” var ett sista mästerverk från en man som då var i utförsbacken sedan närmare 10 år tillbaka. Dock kan ingen ta ifrån Stevens hans status som en man som verkligen levde, andades och blödde musik. Och som förstås även mer eller mindre skapade Mott the Hoople.
Vad man i övrigt kan tillägga annars är att The Clash, från det att man började repetera och under tiden skapade nya låtar, mixade med lite äldre material samt gamla favoriter av andra artister, helt enkelt visade upp en enastående kreativitet. Det låter nästan banalt att säga det, med tanke på hur mycket som skrivits om ”London Calling” men The Clash var här inne i en period jämförbar med den Dylan hade under ”Blonde on Blonde” eller som Beatles hade under ”Sgt. Pepper”. Även om man även har pekat på hur Clash sneglade på Elvis (designen på omslaget och så vidare) så finns det även mycket som tyder på att man genom att släppa en dubbel-LP ville ta upp kampen med gamla dubbla klassiker som just ”Blonde on Blonde”, ”The Beatles (White Album)” eller ”Exile On Main Street”. Och snackar man med världens rockkritiker så får man väl säga att The Clash lyckades.
Bokens sista kapitel visar dock på hur The Clash, likt andra grupper och/eller artister precis efter ett kraftprov kom in i en svår svacka och vid inspelningen av den sällsynt ojämna trippeln ”Sandinista” och den lite mer tighta enkelplattan ”Combat Rock” var medlemmarna väldigt ofta inte ens i studion samtidigt. Bandkänslan kom snabbt att gå förlorad även om The Clash i mindre grad än andra rockcelebriteter förföll till de typiska excesserna i form av överdrivet luxuöst leverne och annat som sällan är bra för kreativiteten. Då trummisar ofta är underskattade och bortglömda så kan man lugnt påstå att The Clash tappade enormt mycket då man sparkade den fantastiskt svängige och brede Topper Headon, som dock inte längre var pålitlig i arbetshänseende. Vad Mick Jones avsked betydde behöver väl här inte nämnas. På bokens sista sidor påpekar i varje fall Paul Simonon att man trots allt kom att bidra genomgripande till musikhistorien även om det blev under en oerhört kort och intensiv period.
Den andra musikbok jag har läst nu under sommaren (som jag bara ska nämna helt kort) heter ”Fire and Rain” och handlar om vissa grupper och artister under musikåret 1970. Författaren har plockat fram sina favoritartister från den perioden (Beatles, Simon & Garfunkel, Crosby, Stills, Nash & Young samt James Taylor) och har konstaterat (ibland något sökt eller skruvat) hur dessa fyra musikaliska enheters historia sammanföll en smula under år 1970, ett år som var kritiskt för dem alla på olika vis. Beatles och Simon & Garfunkel brakade ihop för gott, CSNY (som knappt hade startat) genomgick samma process som Beatles och Simon & Garfunkel genomgått under tre - fyra år på bara några månader och kom därefter inte att samarbeta i högre grad förrän 1973 – 74. James Taylor, en i högen av kämpande trubadurer, fick däremot ett något utdraget genombrott under detta år. Det är ännu en sådan där bok som är kul för oss nördar som vill veta förlopp i minsta detalj. Nog sagt.
måndag 6 augusti 2012
Konsert, tävling, konsert.
Det aktuella bandet denna afton var för övrigt Movits! vilka jag såg vid samma tid och samma plats för ganska exakt ett år sedan. Antagligen tyckte jag det jag såg 2011 var så pass bra att jag alltså infann mig även 2012. Under mitt väntande inkom även information om att bandet dröjde eftersom man väntade på att samhällets fiender nummer ett, Den svenska björnstammen, skulle kliva av scenen i någon annan del av staden vilket förstås gav mig ännu ett tillfälle att förbanna denna orkester. Till sist, vid 00.20, äntrade i alla fall ett gäng frackklädda män scenen och gav en ösig föreställning där det kanske inte var så varierat men där entusiasmen var desto större. Bandet dröp formligen av svett och frackkläderna åkte snart av till förmån för undertröjor. Skulle den norrländska gruppen även återkomma 2013 så är jag nog inte nödbedd med att infinna mig.
I slutet av samma vecka, 28 juli, lyckades några Popgiss-lag, efter mycket planerande, få till en liten tävlingsafton hemma hos Pelle i Unga Moderna. Som det nu var så blev det huvudsakligen medlemmar från Rootmoset och Unga Moderna även om ytterligare gäster var inbjudna. Sommar är dock sommar och somliga av de inviterade hade helt enkelt fullt upp på annat håll. Vi fick hur som helst tillfälle att bekanta oss lite med varandras musiksmak under aftonen även om man förstås (som alltid) insåg att det finns en hel del man behöver lyssna in sig på. Vi hade även en ytterligt underhållande men något bisarr matstund på ett av stadens etablissemang (bäst att inte nämna vilket) där en av våra medlemmar två gånger om beställde en Calzone, med betoning på KALL, vilket ledde till en del märkliga episoder. När vi andra var på väg ut stod ägaren och försökte truga på den arge Rootmosaren en tredje Calzone som han av någon märklig anledning inte längre var så sugen på.
Veckan därpå besökte jag åter Hamnplan, denna gång för att se Kapten Röd. Det blev denna gång även lite avvikelser eftersom jag faktiskt träffade bekanta på denna konsert och bandet även gick på så pass arla som 23.54. Och det var synnerligen proppfullt på Hamnplan 5 denna afton så man kan väl anta att svensk reggae/dancehall har en ganska gyllene tillvaro just nu. Överlag den mest välbesökta konsert av alla jag varit på under Hamnplan 5 denna sommar. För övrigt hann jag, tillsammans med en medlem i popgisslaget Cni Amoc se ett coverband på Munkkällaren dagarna efter där väl den stora behållningen var att få se Helena Bergströms son bakom trummorna. Även om sköna augusti knappt har börjat så är det i skrivande stund inte så väldigt mycket mer inplanerat vad gäller sommaraktiviteter på Gotland men man vet aldrig vad som händer innan september bryter in.
måndag 23 juli 2012
Flykten från Stockholmsveckan
In i det sista var det tveksamt angående vädret den 21 juli 2012, vilket för all del beror på att sommaren detta år varit ytterligt nyckfull med en typ av väder på morgonen en viss dag och därefter minst två andra vädertyper längre fram under samma dag. Som det nu var så var delar av Rootmoset ändå sugna att besöka Tofta och evenemanget ”Escape from the Stockholmsvecka”, särskilt som vi inte var där förra året. Det är nu andra året i rad som Kalle Wiman och ytterligare eldsjälar ordnar detta arrangemang som en antites till den lobotomerade techno som spelas i Visby samtidigt som Stureplansmaffians festande kulminerar (även om polisen och krögarna har uppgivit att det var ganska lugnt i år när man summerade det hela).
I vilket fall som helst så bestämde vi oss för att trotsa vädret och åkte ut under eftermiddagen samtidigt som molnen även lättade. Vi hade rekat innan vi skulle dit men lyckades ändå missa infarten till just DEN parkeringen och fick därefter göra roliga turneringar längs väg 140 medan vi försökte vända i vad som med gotländska mått ändå får beskrivas som rusningstrafik. Vi kom därtill lagom till Smaklösas konsert.
Det finns många som bara betraktar Smaklösa som ett tokroligt hobbyband som ska få folk att skratta men jag vill här ändå passa på att ge denna gotländska institution (sedan 1973) en hyllning. Det är sant att Smaklösa gör dråpliga texter om Gotland, ofta till melodier lånade från angloamerikanska klassiker, men samtidigt vet jag få artister som på ett så träffande och fullt realistiskt vis skildrat livet på Gotland. Ville du alltså veta något om denna ö så säger fyra eller fem låtar med Smaklösa vida mer än 100 år av hembygdromantik i ord, bild och ton. Smaklösa anno 2012 lät för övrigt som de alltid har gjort. Befriande.
Medan vi tog det lite lugnt inne på serveringen äntrade 90-talets gotländska hip hop-hjältar Funkiga As scenen. Denna ensemble hade ju omkring 1994 en stor hit med låten ”Bira bira bärs” (som vissa oförtjänt trodde var en Just D-låt då den gick på radion) och som jag uppfattade det så hade de inte heller spelat ihop på många år men det verkade gå bra ändå. Lördagseftermiddag som det nu var så var publiken en smula loj men man kom förstås igång när man körde sin stora hit.
Vi cirkulerade och besökte bland annat en kommande skivbutik som hade smygpremiär samtidigt som proggarna Taco Psychosis äntrade scenen. En titt i min rulla över sedda konserter efteråt avslöjade att jag faktiskt hade sett denna orkester 2009. Då tyckte jag att det var oerhört bra men jag hade väl däremot glömt bort namnet. Man hade ändrat sound lite sedan senast och hade nu fått en ännu fläskigare ljudbild med inslag av Jethro Tull (flöjt). Efter denna uppvisning i ekvilibrism äntrade veteranerna Bäck Group scenen och de var väl även de enda som frångick det strikta schemat med 45 minuters konsert följt av 15 minuters meckande på scenen inför nästa akt då de spelade gott och väl över en timme. Även Bäck Group, med sin Chicago-blues, var sig befriande lika.
Det började faktiskt bli en aning kallt mot slutet av kvällen så det var riktigt skönt att det var två riktigt rockiga band som äntrade scenen därefter. A Friend of Harrys matade på med sin blandning av hardcore, hårdrock och funk och det var i sanning en konsert som gick undan, inte bara i tempo utan även tidsmässigt. Sedan avrundade våra gotländska hårdrockshjältar Stereo Generator (tvivelsutan ett av de gotländska band jag har sett flest gånger) scenen och vi bjöds på fet 70-talshårdrock med lite hårdare inslag. Ja, som de brukar låta, ungefär. Även om musikerna blir allt säkrare för var gång jag ser dem. Efter det började kylan bli ganska svår och delar av sällskapet var helt enkelt nöjda efter en heldag med festivalkänsla så vi återvände raskt till Visby City.
Allt som allt underbart roligt med detta evenemang som verkligen har framtiden för sig. Enda ”hotet” vore väl om Stureplan slutade att åka till Visby vecka 29. Men i så fall fick man väl döpa om festivalen till ”the Defeat of the Stockholmsvecka” och köra ändå…
I vilket fall som helst så bestämde vi oss för att trotsa vädret och åkte ut under eftermiddagen samtidigt som molnen även lättade. Vi hade rekat innan vi skulle dit men lyckades ändå missa infarten till just DEN parkeringen och fick därefter göra roliga turneringar längs väg 140 medan vi försökte vända i vad som med gotländska mått ändå får beskrivas som rusningstrafik. Vi kom därtill lagom till Smaklösas konsert.
Det finns många som bara betraktar Smaklösa som ett tokroligt hobbyband som ska få folk att skratta men jag vill här ändå passa på att ge denna gotländska institution (sedan 1973) en hyllning. Det är sant att Smaklösa gör dråpliga texter om Gotland, ofta till melodier lånade från angloamerikanska klassiker, men samtidigt vet jag få artister som på ett så träffande och fullt realistiskt vis skildrat livet på Gotland. Ville du alltså veta något om denna ö så säger fyra eller fem låtar med Smaklösa vida mer än 100 år av hembygdromantik i ord, bild och ton. Smaklösa anno 2012 lät för övrigt som de alltid har gjort. Befriande.
Medan vi tog det lite lugnt inne på serveringen äntrade 90-talets gotländska hip hop-hjältar Funkiga As scenen. Denna ensemble hade ju omkring 1994 en stor hit med låten ”Bira bira bärs” (som vissa oförtjänt trodde var en Just D-låt då den gick på radion) och som jag uppfattade det så hade de inte heller spelat ihop på många år men det verkade gå bra ändå. Lördagseftermiddag som det nu var så var publiken en smula loj men man kom förstås igång när man körde sin stora hit.
Vi cirkulerade och besökte bland annat en kommande skivbutik som hade smygpremiär samtidigt som proggarna Taco Psychosis äntrade scenen. En titt i min rulla över sedda konserter efteråt avslöjade att jag faktiskt hade sett denna orkester 2009. Då tyckte jag att det var oerhört bra men jag hade väl däremot glömt bort namnet. Man hade ändrat sound lite sedan senast och hade nu fått en ännu fläskigare ljudbild med inslag av Jethro Tull (flöjt). Efter denna uppvisning i ekvilibrism äntrade veteranerna Bäck Group scenen och de var väl även de enda som frångick det strikta schemat med 45 minuters konsert följt av 15 minuters meckande på scenen inför nästa akt då de spelade gott och väl över en timme. Även Bäck Group, med sin Chicago-blues, var sig befriande lika.
Det började faktiskt bli en aning kallt mot slutet av kvällen så det var riktigt skönt att det var två riktigt rockiga band som äntrade scenen därefter. A Friend of Harrys matade på med sin blandning av hardcore, hårdrock och funk och det var i sanning en konsert som gick undan, inte bara i tempo utan även tidsmässigt. Sedan avrundade våra gotländska hårdrockshjältar Stereo Generator (tvivelsutan ett av de gotländska band jag har sett flest gånger) scenen och vi bjöds på fet 70-talshårdrock med lite hårdare inslag. Ja, som de brukar låta, ungefär. Även om musikerna blir allt säkrare för var gång jag ser dem. Efter det började kylan bli ganska svår och delar av sällskapet var helt enkelt nöjda efter en heldag med festivalkänsla så vi återvände raskt till Visby City.
Allt som allt underbart roligt med detta evenemang som verkligen har framtiden för sig. Enda ”hotet” vore väl om Stureplan slutade att åka till Visby vecka 29. Men i så fall fick man väl döpa om festivalen till ”the Defeat of the Stockholmsvecka” och köra ändå…
söndag 15 juli 2012
En helg i juli 2012.
Man kan konstatera att saker och ting ibland inträffar i ett lite ojämnt tempo då det under långliga perioder inte händer mycket av vikt varefter det plötsligt sker saker slag i slag under en mycket kort tidsrymd. En sådan period hade nu Rootmoset, både i delar och i helhet, omkring första helgen i juli. Helgen inleddes med att undertecknad och Tomas gick på det nyöppnade Schenholms för att se Folkvagn all stars, d.v.s. den gotlandsfödde musikern Eric Palmqvist med vänner.
För den som nu inte är extremt insatt i Visbys nöjesliv bör här inflikas att kaféet/restaurangen Schenholms under åren varit något av en institution i stadens historia. De ”gyllene åren” inträffade väl troligen omkring 1990 – 94 då det under ägarna Mårtens och PK:s regim huvudsakligen samlades personer från Gotlands subkulturer på detta etablissemang och man även kunde få se uppträdanden av exempelvis Teddybears eller Bob Hund jämte spännande lokala akter. Efter ett ägarbyte vid valborg 1994, samtidigt som många av de främsta profilerna flyttade från ön, kom Schenholms in i en svaghetsperiod som akut förvärrades med ett namnbyte och ett helt nytt klientel som började förpesta… förlåt, frekventera det anrika stället. Därefter lade man en period ned men återuppstod i slutet av 90-talet och gick in i åtminstone en silverera då många studenter nu hängde här tillsammans med en del av de gamla profilerna. Detta höll i sig tills det under andra halvan av 00-talet blev nedläggning och omvandling till något så var så hemskt så jag inte vill nämna det. Men under namnet Hammersmith öppnades Schenholms (som vi ju alla lär fortsätta säga ändå) på nytt 30 juni 2012 och vi ser med nöje fram emot nya kapitel i Visbys nöjeshistoria.
Saken var även den att det var på Schenholms som jag senast såg Folkvagn, vilket dock var… öhm, ett tag sedan. Det var närmare bestämt 5 november 1994. Sedan dess har, milt sagt, mycket hänt i de unga musikernas liv och Folkvagn har sedan dess ofta spelat på Gotland, även om många av medlemmarna annars bor i Stockholm, men då konserterna ofta ägt rum på sommaren och denna period därtill är lite hektisk så har det faktiskt inte fallit sig så att våra vägar har korsats sedan dess. Det kändes med andra ord lite surrealistiskt att nu se samma band på samma plats igen trots att ett dåtida spädbarn alltså hade hunnit bli myndigt sedan sist.
Förväntningarna var också höga då såväl gamla som nya profiler samlades fredagen 6 juli 2012. Bandet hade flaggat för att publiken skulle infinna sig i tid eftersom man faktiskt ämnade gå på scen vid ungefär den tidpunkt som angavs i annonseringen. Det gjorde man också, i stort sett. Allt som allt stod Folkvagn därefter på scen i gott och väl två timmar även om man tog en liten paus i mitten av konserten. Här serverades många goda sånger även både jag och Tomas kunde konstatera att vi nog skulle behöva gräva lite mer musikaliskt eftersom vi inte kände till väldigt många låtar. Under aftonen upplystes jag exempelvis om att den och den låten var skriven av Steve Forbert vilket jag annars inte hade haft en aning om. Mot slutet av konserten äntrade den långe gästartisten Niklas Sojde (annars känd som eminent Dean Martin-imitatör) scenen för att sjunga Neil Youngs ”Powderfinger” och senare serverades även Bruce Springsteen och annat som var lite mer känt för den allmänna publiken. Det var förmodligen ett utmattat band som gick av scenen då man verkligen hade bjudit till under timmarna två. Tomas och jag fortsatte senare ned till ytterligare nöjesetablissemang och kvällen blev i bokstavligaste mening ganska våt då vi upplevde både slagregn, åskväder och strömavbrott innan vi tog oss hem.
Dagen därpå samlades vi hos Kennet med sambo för att ha någon kombination av inflyttningsfest och försenat 40-årsfirande av eder ödmjuke. Eftersom vädergudarna höll sig stilla så blev det en oerhört trevlig eftermiddag med god samvaro, god mat, goda diskussioner och allt det där som hör tillvaron till. Senare under aftonen testade Tomas och jag ett par tävlingar på våra kamrater och vi hade därefter våra vanliga diskussioner om vad som är rimliga kunskapsnivåer i giss och vi kunde förstås enas om att det därmed svårighetsgrad är något alldeles förbannat svårt. Som av en händelse hamnade vi något efter midnatt framför TV:n där vi såg en Rolling Stones-konsert som var ungefär lika gammal som jag själv vilket ju var ganska passande i sammanhanget. Vår värd försökte därefter febrilt få in en konsert med CCR men medan det gick utmärkt med ljudet så valde tekniken att jäklas angående bildöverföringen. Något därefter upplöstes kalaset också så smått.
Om måndag kväll hade undertecknad, efter att ha haft samvaro med en annan trevlig veteran från Popgiss, hamnat på Hamnplan 5 för att se Papa Dee. Det här jag skriver nu låter kanske inte så rock’n’roll men då undertecknad vet att det kan vara lite småtråkigt att gå ensam på konserter, och i synnerhet då när artisten kan låta vänta på sig, så hade jag tagit med mig en bok för att fördriva eventuell dödtid. Följaktligen satt jag vid ett bord där man hade bra utsikt över scenen och åt lite medan jag läste en nyare Håkan Nesser. Och det var i efterhand en oerhörd tur att jag hade med mig litteratur eftersom det stod 21.00 på affischen och konserten inte började förrän vid 00.30.
Kvällens stora underhållning var dock när jag tittade upp i den så gott som folktomma restaurangsektionen och plötsligt såg en mörkhyad man med hatt som händelsevis råkade se mig rakt i ansiktet då han kom in. Det var givetvis artisten själv med hov som hade dykt upp. Därefter kunde jag sitta precis bredvid Papa Dee medan han i godan ro åt innan konserten. Eftersom jag inte är den som tränger mig på så låtsades jag vara väldigt intresserad av min bok (och förmodligen tyckte Papa Dee och hans vänner att jag var ett UFO, men det bjuder jag på) men jag lyssnade intensivt på allt som sades vid bordet. Exempelvis förklarade artisten (helt riktigt) för en ung väninna att Visby var jobbigt om somrarna och att man borde ha det lugnare än så om man skulle ha semester. Han förklarade för en annan i sällskapet att han ofta gjorde sina 400 avsnitt av ”P3 Rytm” live, vilket inte alltid var det lättaste (och det kan jag förstå). Senare underhöll han sällskapet med diverse historier om bisarra kollegor han mött och det var en del historier om hur drogberoende personer betedde sig. Dock hade jag inte otroligt bra koll på de artister herr Wahlgren talade om så det blev ingen riktigt smaskig information för min del. Han var för övrigt mycket rolig och väldigt vänlig mot personalen. Kort och gott en kille man gärna kunde ha suttit och snackat med.
Och detta var alltså det största utbyte jag hade av Papa Dee den kvällen. När han väl äntrade scenen så bjöds vi på en ganska exakt 32 minuter lång föreställning där han och hans jamaicanske medmusikant hann dra igenom cirka åtta låtar varav tre var från hans senaste album, en var den låt han nyligen framförde i melodifestivalen och resterande var några av hans största hits genom åren. Som gammalt proffs gjorde Papa Dee sitt jobb men det var inte mer heller. Å andra sidan var publiken relativt fåtalig och därtill ganska loj så jag kan delvis förstå honom. Får man dålig respons så kanske man inte direkt upplever att man behöver ta ut sig mer än nödvändigt. Det var med andra ord en ganska stor skillnad gentemot denne Papa Dee, som pliktskyldigt radade upp gamla hits, och den innovative och improviserande man jag såg för (nu var vi där igen) 20 år sedan.
Saken var även den att det var på Schenholms som jag senast såg Folkvagn, vilket dock var… öhm, ett tag sedan. Det var närmare bestämt 5 november 1994. Sedan dess har, milt sagt, mycket hänt i de unga musikernas liv och Folkvagn har sedan dess ofta spelat på Gotland, även om många av medlemmarna annars bor i Stockholm, men då konserterna ofta ägt rum på sommaren och denna period därtill är lite hektisk så har det faktiskt inte fallit sig så att våra vägar har korsats sedan dess. Det kändes med andra ord lite surrealistiskt att nu se samma band på samma plats igen trots att ett dåtida spädbarn alltså hade hunnit bli myndigt sedan sist.
Förväntningarna var också höga då såväl gamla som nya profiler samlades fredagen 6 juli 2012. Bandet hade flaggat för att publiken skulle infinna sig i tid eftersom man faktiskt ämnade gå på scen vid ungefär den tidpunkt som angavs i annonseringen. Det gjorde man också, i stort sett. Allt som allt stod Folkvagn därefter på scen i gott och väl två timmar även om man tog en liten paus i mitten av konserten. Här serverades många goda sånger även både jag och Tomas kunde konstatera att vi nog skulle behöva gräva lite mer musikaliskt eftersom vi inte kände till väldigt många låtar. Under aftonen upplystes jag exempelvis om att den och den låten var skriven av Steve Forbert vilket jag annars inte hade haft en aning om. Mot slutet av konserten äntrade den långe gästartisten Niklas Sojde (annars känd som eminent Dean Martin-imitatör) scenen för att sjunga Neil Youngs ”Powderfinger” och senare serverades även Bruce Springsteen och annat som var lite mer känt för den allmänna publiken. Det var förmodligen ett utmattat band som gick av scenen då man verkligen hade bjudit till under timmarna två. Tomas och jag fortsatte senare ned till ytterligare nöjesetablissemang och kvällen blev i bokstavligaste mening ganska våt då vi upplevde både slagregn, åskväder och strömavbrott innan vi tog oss hem.
Dagen därpå samlades vi hos Kennet med sambo för att ha någon kombination av inflyttningsfest och försenat 40-årsfirande av eder ödmjuke. Eftersom vädergudarna höll sig stilla så blev det en oerhört trevlig eftermiddag med god samvaro, god mat, goda diskussioner och allt det där som hör tillvaron till. Senare under aftonen testade Tomas och jag ett par tävlingar på våra kamrater och vi hade därefter våra vanliga diskussioner om vad som är rimliga kunskapsnivåer i giss och vi kunde förstås enas om att det därmed svårighetsgrad är något alldeles förbannat svårt. Som av en händelse hamnade vi något efter midnatt framför TV:n där vi såg en Rolling Stones-konsert som var ungefär lika gammal som jag själv vilket ju var ganska passande i sammanhanget. Vår värd försökte därefter febrilt få in en konsert med CCR men medan det gick utmärkt med ljudet så valde tekniken att jäklas angående bildöverföringen. Något därefter upplöstes kalaset också så smått.
Om måndag kväll hade undertecknad, efter att ha haft samvaro med en annan trevlig veteran från Popgiss, hamnat på Hamnplan 5 för att se Papa Dee. Det här jag skriver nu låter kanske inte så rock’n’roll men då undertecknad vet att det kan vara lite småtråkigt att gå ensam på konserter, och i synnerhet då när artisten kan låta vänta på sig, så hade jag tagit med mig en bok för att fördriva eventuell dödtid. Följaktligen satt jag vid ett bord där man hade bra utsikt över scenen och åt lite medan jag läste en nyare Håkan Nesser. Och det var i efterhand en oerhörd tur att jag hade med mig litteratur eftersom det stod 21.00 på affischen och konserten inte började förrän vid 00.30.
Kvällens stora underhållning var dock när jag tittade upp i den så gott som folktomma restaurangsektionen och plötsligt såg en mörkhyad man med hatt som händelsevis råkade se mig rakt i ansiktet då han kom in. Det var givetvis artisten själv med hov som hade dykt upp. Därefter kunde jag sitta precis bredvid Papa Dee medan han i godan ro åt innan konserten. Eftersom jag inte är den som tränger mig på så låtsades jag vara väldigt intresserad av min bok (och förmodligen tyckte Papa Dee och hans vänner att jag var ett UFO, men det bjuder jag på) men jag lyssnade intensivt på allt som sades vid bordet. Exempelvis förklarade artisten (helt riktigt) för en ung väninna att Visby var jobbigt om somrarna och att man borde ha det lugnare än så om man skulle ha semester. Han förklarade för en annan i sällskapet att han ofta gjorde sina 400 avsnitt av ”P3 Rytm” live, vilket inte alltid var det lättaste (och det kan jag förstå). Senare underhöll han sällskapet med diverse historier om bisarra kollegor han mött och det var en del historier om hur drogberoende personer betedde sig. Dock hade jag inte otroligt bra koll på de artister herr Wahlgren talade om så det blev ingen riktigt smaskig information för min del. Han var för övrigt mycket rolig och väldigt vänlig mot personalen. Kort och gott en kille man gärna kunde ha suttit och snackat med.
Och detta var alltså det största utbyte jag hade av Papa Dee den kvällen. När han väl äntrade scenen så bjöds vi på en ganska exakt 32 minuter lång föreställning där han och hans jamaicanske medmusikant hann dra igenom cirka åtta låtar varav tre var från hans senaste album, en var den låt han nyligen framförde i melodifestivalen och resterande var några av hans största hits genom åren. Som gammalt proffs gjorde Papa Dee sitt jobb men det var inte mer heller. Å andra sidan var publiken relativt fåtalig och därtill ganska loj så jag kan delvis förstå honom. Får man dålig respons så kanske man inte direkt upplever att man behöver ta ut sig mer än nödvändigt. Det var med andra ord en ganska stor skillnad gentemot denne Papa Dee, som pliktskyldigt radade upp gamla hits, och den innovative och improviserande man jag såg för (nu var vi där igen) 20 år sedan.
måndag 2 juli 2012
Halvtid 2012.
Plattor som snurrat friskt under våren 2012:
1. Sleigh Bells - Reign of Terror
2. Chairlift - Something
3. Grimes - Visions
4. Spiritualized - Sweet Heart Sweet Light
5. Scuba - Personality
onsdag 13 juni 2012
Försommaren summerad
Det har varit bråda dagar för Rootmoset och därmed har även denna blogg blivit lite lidande. Några av oss har farit till fastlandet som en skottspole, andra har byggt om huset, andra har samlat på flextimmar och en del har rent av tagits ut i strejk. Men för att göra en snabb summering så har följande ägt rum i vår tillvaro på sistone:
Robert och Tomas var och såg YAST då de spelade på Club Oh La La! den 12 maj. Det var en mycket god konsert med ett band som kunde sin 90-talsindie även om jag upplevde en viss Deja Vu och plötsligt trodde jag befann mig på Roxy, säg, 20 år tidigare och tittade på valfritt indieband som, säg... Eggstone? Och flera av de som var i publiken på den tiden var fortfarande på plats. Kanske är vi bara Visbys motsvarighet till åldrande hipsters i SvD:s serie "Stockholmsnatt".
Tomas var och såg grupperna Farsta och Riddarna 2 juni. Enligt uppgift såg Gurra från Ebba Grön ut som vanligt. Tomas var även nöjd över att nu ha sett hela Ebba Grön, om än en medlem i taget. Och riddarna röjde friskt.
Därefter var tre fjärdedelar av Rootmoset på plats på tävling på Creperiet 7 juni där ägaren Mattias och Oh La La-Simon stod för aftonens tävling. Det var som vanligt roligt men nu kunde man konstatera att ordningen var återställd för vår del: vi mosade verkligen 00- och 10-tal men hamnade dock på en något så när hedrande fjärdeplats.
And that's all for now, folks!
Robert och Tomas var och såg YAST då de spelade på Club Oh La La! den 12 maj. Det var en mycket god konsert med ett band som kunde sin 90-talsindie även om jag upplevde en viss Deja Vu och plötsligt trodde jag befann mig på Roxy, säg, 20 år tidigare och tittade på valfritt indieband som, säg... Eggstone? Och flera av de som var i publiken på den tiden var fortfarande på plats. Kanske är vi bara Visbys motsvarighet till åldrande hipsters i SvD:s serie "Stockholmsnatt".
Tomas var och såg grupperna Farsta och Riddarna 2 juni. Enligt uppgift såg Gurra från Ebba Grön ut som vanligt. Tomas var även nöjd över att nu ha sett hela Ebba Grön, om än en medlem i taget. Och riddarna röjde friskt.
Därefter var tre fjärdedelar av Rootmoset på plats på tävling på Creperiet 7 juni där ägaren Mattias och Oh La La-Simon stod för aftonens tävling. Det var som vanligt roligt men nu kunde man konstatera att ordningen var återställd för vår del: vi mosade verkligen 00- och 10-tal men hamnade dock på en något så när hedrande fjärdeplats.
And that's all for now, folks!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)