Farväl till Front 242?

Som det nu föll sig kom undertecknad att ändå ta sig en liten tripp till Stockholm för att se några konserter så här i mitten av februari varav den ena var med de gamla synthveteranerna Front 242 som jag senast såg 2009. Som jag nog tidigare nämnt i den här bloggen så är ju Front gamla favoriter som dock för länge sedan har stelnat till en ren revival-akt för gamla synthare som med en tår i ögonvrån minns hur den hårdare synthen toppade där i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Live är de emellertid fortfarande i ganska fin form och man häpnar ofta över hur ett gäng killar i 50-årsåldern orkar hålla igång så mycket på scen. Alltså blev det ändå så att jag löste biljett till denna lilla miniturné (där även Malmö och Göteborg skulle avverkas).

Det var kanske också bra av en annan anledning. Strax innan konserterna i Sverige hade Front på sin hemsida meddelat att man ställde in alla de konserter man planerat för 2012 efter 1 maj eftersom man nu skulle ta ”en paus”. I mina ögon lät det där oerhört likt en splittring, om än formulerad på ett lite mer skonsamt vis. Det är naturligtvis både ett och två band som tar pauser av längre slag men ibland kan ju den där pausen komma att bli permanent. Jag fick även en viss föraning om detta då jag såg själva konserten.

Spelningen skulle hållas på ett ställe i Sickla, Dieselverkstaden, som jag inte alls visste vad det var även om jag av kamrater fick veta att det var en teaterbyggnad. Av bekvämlighetsskäl tog jag och syster (som blev mitt sällskap på denna konsert) hennes bil även om vi fick snurra runt ett litet tag innan vi hittade rätt. Dieselverkstaden visade sig också vara en stor och fin byggnad med alla möjliga slags verksamheter inrymda, inklusive restauranger och en angränsande biograf. Tonen för kvällen angavs för övrigt av en man bredvid mig i folkmassan som utropade ”fan, alla är så jävla gamla!” Och sant är att publiken, åtminstone i början av kvällen, mest bestod av folk i min egen ålder som därtill såg högst normala ut. Det var först lite senare som man började se lite yngre personer med mer ”synthig” framtoning.

Man hade rentav två förband denna kväll. Första bandet hette Dupont och spelade väl inte så värst originell synth även om det verkade vara trevliga och ödmjuka killar. Nästa akt, Necro Facility, var lite hårdare och hade kanske även ett lite mer eget sound. Det gick annars som på räls och man var snabb med att få upp nästa band på scen när det föregående hade gått av. Redan omkring 20 minuter efter att Necro Facility gått av tystnade musiken i högtalaranläggningarna och publiken började, som så ofta, skandera ”zwei-vier-zwei, zwei-vier-zwei…”

När bandet gick på öppnade man med samma låt som man nu öppnat med i flera år och jag trodde att jag rentav skulle få se ett liveset som var en ren kopia av det jag såg 2009 men så blev inte fallet. Blev dock först lite orolig när jag till en början bara såg Fronts numera lätt grånade sångare, Jean-Luc de Meyer, och inte hans sparringpartner Richard 23. Han dök dock upp snart eftersom han till en början stått bakom en av syntharna. Jag stod nu på en rätt fredad plats men det ledde även till att den evige keyboardisten i bandet, Patrick Codenys, var skymd av en högtalare. Man hade även en extra trummis med sig.

Konserten utvecklade sig snabbt till en ren greatest hits-föreställning där man rakade igenom den ena Front-klassikern efter den andra och enda gången konserten tappade lite fart var när man körde ett par sega nummer från den platta som släpptes 2003 mot mitten av konserten. Annars var publiken med på noterna och bandet höll som vanligt igång (fast Richard numera såg ut att vara några kilo tyngre) även om framförandet av låtarna ibland var lite stressat nästan som om man ville försöka hinna raka igenom så många nummer som möjligt inför en krävande publik. Efter att ha spelat i cirka 70 minuter gick man av efter att roligt nog ha spelat den inte alltför ofta hörda ”Im Rhytmus Bleiben”. Därefter kom man tillbaka och avrundade med ”Quite Unusual” och den nu ganska aktuella ”Funkhadafi”. Sedan var det slut efter 80 minuter. Var dessutom glad över att slippa höra den lite larviga nymodigheten (som man började med 1993) ”Fucking Alive”.

I och med att konserten nu hade karaktären av greatest hits-föreställning så framstod den även i mina ögon (och öron) som något av ett slags farväl. Det går att göra en sådan tolkning eftersom bandet denna gång bjöd till mer än vanligt och körde en massa klassiker som de inte spelat på några år, i vissa fall. Det är som sagt mycket möjligt att pausen senare i år innebär slutet för ett spännande band som i kreativ mening dock har dött för länge sedan. Om det nu skulle vara så vill jag bara tacka Front 242 för den här tiden och allt de har givit mig i musikalisk väg. And don’t forget to punish you machine.

Sent en lördagkväll.

”Den där Moniker, har han uppträtt än?
”Han uppträdde för fem minuter sedan, morsan.”
”Ja, du ser!”

Följande replikskifte utspelade sig då undertecknad besökte sin gamla mor i helgen och vi båda enligt en gammal tragedi hade hamnat framför TV:n för första ronden av schlagerfestivalen. Entusiasmen var väl heller inte påtaglig hos den tvåhövdade publiken bestående av en musiknörd som inte precis gått in för schlager under sin snart 40-åriga levnad och som därtill distraherade sig med Sudoku samt en äldre dam, distraherande sig med stickning, som mest tyckte att schlagerfestivalen var konstig och tråkig numera när alla sjunger på engelska ”och så minns man ju inte sångerna heller”.

Och på tal om det där med att minnas så genomför jag i skrivande stund ett litet experiment kring just minne. Jag skriver detta mindre än ett dygn efter att ha sett schlagerprogrammet och jag har inte fuskat genom att kika på YouTube-klipp eller genom att åter läsa om startfält utan jag går nu bara på minnet från igår för att se hur mycket jag kommer ihåg. Troligen rör jag rentav ihop ordningen på låtarna. Men jag bjuder på det. Tävlingen hade i år tre programledare, nämligen Helena Bergström, Sarah Dawn Finer och någon ung tjej som jag inte kommer ihåg namnet på.

Det hela inleddes dessvärre av Sean Banan (som jag till igår trodde hette ”Jan Banan” innan jag såg namnet i tryck). För er som inte hört talas om honom så är han ett slags fjärde klassens Markoolio med brytning. Men medan Markoolio satsar på en mogen publik bestående av tioåringar så går Sean Banan in för det mer juvenila alternativet: femåringar. Jag har som sagt levt med schlagerfestivaler i över trettio år (alltså så länge jag minns dylika program) och jag kan utan att darra på rösten säga att ”Sean I Banan” är den ABSOLUT SÄMSTA låt jag NÅGONSIN hört i schlager-SM och det är en skam att man släpper igenom amatörmässig dynga som låter som om man hade snott ihop den i kulissen cirka fem minuter innan man skulle upp på scenen. Till och med hans tidigare hit ”Ett gott nytt jul” framstår som Stravinskij jämfört med detta knytnävsslag i ansiktet på alla oss som tar musik på allvar. Man undrar hur de sämre bidragen i så fall lät om detta var bland det bättre man fick fram alternativt hur mycket Sean Banan slantat upp i mutor?

Efter detta musikaliska Harrisburg kom så någon grupp vid namn Absorbing Dots eller något i den vägen som bestod av några tjejer som lät lite som Dixie Chicks. Just nu minns jag mest att en av tjejerna som trakterade cello var väldigt snygg. Överlag vill jag minnas att jag tyckte att låten var helt OK men den åkte naturligtvis all världens väg i den senare omröstningen. Efter den kom Moniker med någon låt om att han ville vara Chris Isaac. Hade han bara sjungit på svenska kunde vi kanske fått en ny fet kalkon i stil med Forbes och deras låt om Beatles men så blev det nu inte. Det är allt jag minns. Och det var alltså här som min mor, fem minuter efteråt, frågade om den där Moniker hade uppträtt än.

Dead by April är bara ett namn för mig men gruppen visade sig bestå av ett gäng svårt tatuerade unga män som spelade hårdrock. Man hade två sångare och jobbade med nyanser såtillvida att den ene killen sjöng rätt smörigt medan den andre lät som en gris som skrek och spydde på samma gång enligt en gammal god Napalm Death-tradition (min mor: ”men det här kan väl inte få några röster?”). Och så riffades det. Tvära kast följde då Afrodite klev på och hade plankat sig själva då man även i år exekverade en stompig discolåt. Sedan kom Marie Serneholt och spelade någon låt som hette något i stil med ”Peppar och Salt” och som hade en väldigt tjatig refräng, vad jag minns. Efter det kom så kvällens clou, nämligen Torsten Flinck. Låten var väl för all del inte så märkvärdig men det var ändå kul att se den intensive skådespelaren i den här rollen. Avslutningsvis kom någon tjej vid namn Loreen (som tydligen spelat med Rob and Raz) och gjorde någon låt som jag inte kommer ihåg mycket av just nu. Det var något med ”Invincible” tror jag. Eller ”Invisible”, kanske.

Därefter blev det en massa paus. Soundtrack kom ju på och körde någon låt vilket alltid lyfte aftonen en smula. Därefter följde några sketcher där Helena Bergström bland annat spelade gubbe. Unga tjejen cirkulerade bland artisterna och vid något tillfälle ryade hon något om att Torsten hade tagit henne i röven även om jag nog missade vad han nu än hade gjort då jag just då var i djup tvekamp med ett motsträvigt Sudoku. Helena Bergström visade även upp lite självironi i samband med omröstningarna. Hon är ju känd för två speciella karaktärsdrag på film, nämligen att hon A: gråter och B: visar brösten (ibland samtidigt). Hon ironiserade nu kring ett av dessa karaktärsdrag. Ni får gissa vilket.

I slutändan åkte alltså en drös artister ut direkt medan några gick till det där andra chansen (Torsten och en artist vars namn jag inte tänker nämna mer) eller till Globen (Dead by April och Loreen). Följaktligen fick man höra två av bidragen igen och jag antar att dessa ständiga upprepningar under senare år är till för att minska risken att vi glömmer låtarna. Det är väl den enda rimliga förklaringen.

Wild chewinggum weekend.

Eder krönikör kan nu sammanfatta en ganska händelserik långhelg, i alla fall vad gäller musik. Den började därtill ytterligt bra då undertecknad precis innan han skulle ned på torsdagens Creppy Quiz fick en ytterligt glad nyhet och därefter seglade som på små moln ned till den trånga och trivsamma gemenskapen på Creperiet. Tinka och Tjoffen bjöd på ett gott hantverk och den obskyra garagerock som man kanske hade trott att herr Tjoff skulle testa på oss uteblev. Vi var däremot ytterligt nöjda med att vi spikade 50-talet, inklusive Larry Williams (som Beatles tolkade två gånger om). Även om vi var hyggligt nöjda med vår insats (särskilt då vi var tre man) så slutade vi dock på en femteplats medan Top Modern (a.k.a. Unga Moderna, eller delar av detta lag) välförtjänt rodde hem hela rasket.

Efter en lugnare fredag blev det så till att sammanstråla med Kennet om lördag eftermiddag för lite samvaro till tonerna av livealbum från 70-talet innan vi seglade ned till hotellet. Ja, seglade, eftersom det bitvis var så halt så min Rootmos-kumpan hade svårt att manövrera med sina boots på ett ganska halt underlag. Bitvis fick vi ta oss fram arm i arm men jag har lyckligtvis passerat den gräns där jag skulle behöva skämmas för att jag i det offentliga rummet syntes på det viset med en gammal vapendragare.

Tävlingen nere på hotellet var mycket fint anordnad och miljön gör ju sitt till. Därtill visade det sig att vi efter bara några rundor ledde med förkrossande siffror och plötsligt kände jag en viss 98-feeling där. En journalist kom rentav förbi och intervjuade Kennet lite snabbt samtidigt som vi andra försöka lyssna på musiken och föra anteckningar. Eftersom dock tävlingen gick som den gick så vet jag inte om vi lär komma i tidningen. Var dock särdeles nöjd med att Kennet satte en ytterst obskyr Alice Cooper-låt varefter jag satte den minst lika obskyra plattan. Överlag gjorde vi alla bra insatser men vi tappade dock lite på 00-talet och intron och varefter det visade sig att herr Gnu, vår nemesis, och hans vänner sprang om oss med sju poäng. Det hade dock varit mer retfullt om det varit en eller två poäng.

Vi skrattade alla en smula då det visade sig att det kuvert vi erhöll som silvermedaljörer innehöll en rabatt om 1500 kronor till... tatuering! Nu tillhör ju ingen av oss den tatuerade generationen och vi har heller inga anspråk på att göra det så inom en timme hade den vinsten sålts till en hugad spekulant till något reducerat pris. Vi missade någon akt där i början av Rockskallen men hann se ungefär halva Kiss Me Hardy (vilka Kjelle tyckte lät lite som ett modernare Docenterna, och det kan jag nog hålla med om) och därefter cirkulerade vi varefter vi såg stökiga A Friend of Harry's och sköna hip hop-combon Sorkjävla. Rader som "innerstadsbrudar, ja' satsa' på ett Gråbo-luda'" är stor konst.

För övrigt hann jag även knacka gamla Grave- och Entombed-basisten Jörgen Sandström på axeln och be honom spela vad som helst från Slayers "Seasons in the Abbyss" då Tomas och jag cirkulerade på övre dansgolvet. Inte för att jag riktigt hann höra om han gjorde det men om så var fallet gladde det väl alltid någon. Mot slutet av aftonen började vi (som ofta) tappa bort varandra men man såg i alla fall Soundtrack of Our Lives jobba hårt även om både denna och tidigare konserter hämmades lite av att ljudet var lite burkigt och led brist på nyanser. Kunde ibland vara svårt höra vissa saker ordentligt och det var därtill svårare än vanligt att konversera.

Undertecknad seglade sedan hem i natten och har idag mest roat sig med att läsa gamla krönikor för att se när jag senast såg Soundtrack of Our Lives. Det visade sig vara hela 15 år sedan, på Roskildefestivalen 28 juni 1997. Hade jag nog aldrig trott. Kunde även konstatera att jag såg deras föregångare, Union Carbide Productions här i Visby 22 november 1991. Tempus Fugit.

The Musiknörd Won't Listen

Hörde igår ett rätt skojigt inslag på P3 där man diskuterade vad som egentligen hände med alla de här banden som skulle ”rädda rocken” i början av 00-talet (även om den diskussionen sedan kom av sig lite och istället kom att handla om gitarrens vara eller icke vara inom dagens musik). Man radade upp namn som White Stripes (upplösta 2011), The Strokes (långa pauser mellan plattorna, verkar på väg att dö sotdöden), Kaiser Chiefs (skivorna verkar nu bli allt sämre) och Franz Ferdiand (dito) samt The Hives (dito?) och undrade vad som hänt då man nu konstaterade att annan musik formligen regerade.

Den mest intressanta poängen var när man nämnde att PJ Harveys ”Let England Shake” (som bekant en Rootmoset-favorit under 2011) just nu hade sålt i runt 69 000 exemplar i USA medan rapparen Drake, som jag knappt vet vem det är även om jag snabbt skummat några av hans plattor, samma år släppte ett album som i USA sålde 1,1 miljoner exemplar. På samma vis är det förstås med ett stort antal andra stjärnor som gör lättare dansmusik eller R’n’B och liknande. Alltså att de i fråga om försäljning slår vissa rockband med hästlängder.

Därtill blir det (om jag ska skämta lite om vår egen krets) kanske lite komiskt när man tittar på Popgiss och alla andra giss vi anordnar här i Visby och den musikaliska representation som där förekommer. Ska jag vara ärlig så kanske ”musiknördgiss” hade varit ett mer passande namn med tanke på oss som deltar. För den typiske popgissaren på Gotland är en person som lyssnar på PJ Harvey. Eller Elvis Costello. Eller Neil Young. Och han (det är oftast en han i alla fall) lyssnar INTE på Drake, Jay-Z eller Lady Gaga. Om man generaliserar grovt. Men om tävlingen däremot bestod av den musik som ligger på listorna så skulle den se helt annorlunda ut. Följaktligen är Popgiss lite av ett rockmusikens Fort Alamo. I kommersiell mening är den traditionella rocken (i alla fall just nu) i sönderfall medan dansakter numera börjar sälja ut arenor.

Själv känner jag, som ju inte är den typiske rockern utan faktiskt kan en hel del om dansmusik, kanske inte samma ångest som en del andra personer men jag jublar heller inte över att dansakter kan fylla Globen. För det är ju, som så ofta, ”fel” dansmusik som nu fyller arenorna: den mest utslätade. Inte Skrillex utan tyvärr grejer som Avicii. Hur som helst verkar den här revolutionen pågå i det tysta utan att vi ens diskuterar den. The musiknörd won’t listen.

I övrigt är det faktiskt rätt kul att ta del av vissa personers musikaliska historia, särskilt när man själv befinner sig riktigt långt ifrån den. Förra veckan hörde jag en intervju med Ison & Fille (som i min värld är ännu ett par goa rappare från your average förort även om jag nog såg dem spela sig själva i den galna serien ”Lennartz”) diskutera sina ungdomsfavoriter av vilka de främsta av Wu Tang Clan. Som jag ofta sagt förut så var det ungefär där jag helt slutade lyssna på hip hop men givetvis måste ju all den här senare hip hopen ändå ha betytt enormt för de som var bara några år yngre än mig.

På samma vis var det då jag häromkvällen hörde de redan farligt uttjatade damerna i First Aid Kit sitta och spela sina favoriter där exempelvis Bright Eyes och Joanna Newsom ingick. Ingen av dessa exempel hade jag aldrig hört talas om för bara två år sedan. Tydligen hade tjejerna just Bright Eyes som sina särskilda favoriter (och de fick ju senare jobba med delar av orkestern och även turnera med den). Själv har jag just ingen relation till den här nyare indierocken men det är väl ungefär som om jag skulle försöka förklara Rides storhet 1989 – 92 för någon yngre person.

Annars lär det bli en riktig helaftonshelg nu. Börjar med lite tävling i afton och så lär den väl sluta någon gång på söndag morgon då Soundtrack går av scenen. The Weekend starts here.

Ett stort barn.

Föreställ er en kille från den kämpande arbetarklassen. Han är lågutbildad och en kombination av dyslexi och diverse bokstavskombinationer samt föga pedagogiska lärare gör att han inte precis ökar sin bildning. Han är rastlös och impulsiv och föga lämpad ens för de enkla jobb som står honom till buds. Det enda han till sist är någorlunda bra på är att slakta djur. Sedan startar han ett band och efter bara halvannat år av harvande blir han och hans kamrater berömda och framgångsrika och upptäcker att de kan få så mycket de vill vad gäller kvinnor, sprit, droger och annat som en ung man tyckte var viktigt i början av 70-talet. Föga förvånande så gick det inte så bra utan vår hjälte var därefter mer eller mindre berusad i 20 års tid och hann därtill peta i sig de flesta kända droger som det finns ett namn för. Ungefär så ser Ozzy Osbournes liv ut i komprimerad form.

Som läsaren säkert förstår så har undertecknad tillbringat ett par dagar med Ozzys självbiografi och det är en varierad upplevelse. Ibland skrattar man högt, ibland häpnar man och ibland blir man lite äcklad. Ibland förundras man. Ozzy, som börjar boken med att deklarera att det sannerligen inte är mycket han minns efter alla år med sprit och droger (utöver det faktum att det även gått en längre tid) serverar ändå historier om orgier och tragikomiska missöden så det räcker och blir över.

Man ska inte sticka under stol med att Ozzy under en stor del av sitt vuxna liv burit sig åt som ett svin. Samtidigt är det på något vis lättare att smälta honom än till exempel Keith Richards. Keef koketterar närmast med hur mycket droger han petat i sig och hur grisigt han burit sig åt och man finner det på något vis stötande eftersom man ändå betraktar honom som en rätt intelligent människa som borde veta bättre. Ozzy, däremot, ger närmast intryck av att vara ett stort barn i många avseenden. En kille som inte är alltför klipsk, ofta snäll men ibland även okynnigt grym ungefär som en tioåring och som hela tiden bara råkar snubbla in i de mest absurda historier. Och jag vet inte om Ozzy är tillräckligt smart för att försöka framställa en slags vilseledande bild av sig själv bara för att verka lite trevligare än han faktiskt är. Såvida hans spökskrivare nu inte föreslagit detta för honom. Men jag tror inte det.

Följaktligen är det Ozzy som gör inbrott med torgvantar(!), det är Ozzy som får kicken för att han börjat sniffa farliga kemikalier, Ozzy som finner det som ett oförargligt partytrick att lägga koögon (vilka han stulit från slakteriet) i folks glas, det är Ozzy som aldrig är nykter nog för att ta körkort och som rentav tvingas att på fyllan köra sin första fru till BB när vattnet har gått, det är Ozzy som råkar bjuda kyrkoherden på haschkaka, Ozzy som trycker på larmknappen istället för knappen till luftkonditioneringen och som febrilt får sitta och snorta i sig kilovis med kokain medan han hör polissirenerna närma sig. Och så vidare, och så vidare.

Och härmed har jag väl, utan att avslöja alltför mycket, beskrivit tonläget i boken något så när. Det är väldigt många absurda historier och man undrar ibland om en del är medvetet påhittat eller skrönor ut ett minne omtöcknat av droger där berättaren ändå tror att han har upplevt det hela. Jag lämnar den frågeställningen därhän och nöjer mig med att det ofta är mycket underhållande läsning. Ozzy kan även ge prov på en barsk humor med en del bitterhet i botten. Exempelvis som när han skildrar hur han just upplevt ett otäckt slagmål där han kastats genom ett skyltfönster i den nedslitna stadsdel i Birmingham (Aston) där han växte upp för att därefter höra hippielåtar som ”San Francisco (be sure to wear some flowers in your hair”) varvid han tänker ut en alternativ titel som heter ”Aston (ber sure to wear some glass on your face)”. Och om man växte upp i en grå arbetarmiljö där man i bästa fall kunde få något farligt och tungt jobb på en fabrik som man därefter skulle hålla fast vid under resten av sitt liv så kändes det förstås som rena hånet att höra låtar om ”love and peace” på radion.

Och fast Ozzy själv såg ut som en hippie och skrek ”we love you” till publiken (många trodde han var ironisk) så blev ju Black Sabbath rena antitesen till flower power och summer of love och hela den biten. Istället odlade man en mörk image med låtar om undergång, fasor, psykiska störningar och annat som inte var helt vanligt inom den tidens popmusik. Ironiskt nog sorterades dock Sabbath ofta in under just ”popmusik” där i början av 70-talet eftersom genren på den tiden var ganska bred och under sitt tak plockade in allt som råkade ligga på listorna vare sig det nu var The Archies eller Rolling Stones. Eller Black Sabbath.

Efter att nyligen ha sett filmen om The Anvil och deras motgångar beroende på otur med skivbolag, managers och annat så kan man även konstatera att Ozzy och hans vänner ofta bara var en hårsmån från att gå ett liknande öde till mötes. Det som dock räddade dem i slutändan var väl att de ändå skapade något nytt som var så pass kraftfullt så att det nästan måste nå allmänhetens öron. Men under tiden blev de skinnade av en manager som väl bara tyckte det var bra att killarna i bandet petade i sig sprit och droger i stället för att ställa frågor om ekonomin. Ozzy var närmast på kneken när han 1982 gifte sig med sin viljestarka och tydligen extremt tålmodiga fru Sharon. Den som tror att Sharon skulle ha tagit Ozzy för pengarna lär efter en läsning av boken inse att inga pengar i världen kan uppväga allt vad hon fått stå ut med under äktenskapet med Ozzy, inklusive minst ett regelrätt mordförsök. Så den som vill läsa om ett skandallöst liv med sex, drugs & rock’n’roll får nog rentav mer än vad han eller hon förväntat sig i Ozzys skildring av sitt omtöcknade liv.

The Story of Anvil.

För något år sedan frågade min (också livligt musikintresserade) syster mig om jag händelsevis hade sett dokumentären om Anvil. Jag svarade nej och genom huvudet for väl någon snabb tanke. Anvil? Ja, det var ju ett band som flimrade förbi där någongång i mitten av 80-talet och jag minns en del LP-omslag man såg, bland annat albumet "Metal on Metal" där någon gick loss med en vinkelslip på ett städ (som jag på den tiden inte visste hette just "Anvil" på engelska). Kan heller inte svära på att jag ens hade hört Anvil under mitt annars ganska hårdrockiga 80-tal. De var väl ett sådant där band som man skulle kolla upp någon gång. Men "någon gång" infann sig inte.

Hur som helst så talade ju min syster varmt om dokumentären och det var fler som gjorde det efter henne. Så vitt jag kunde bedöma fick Anvil en smärre revival via denna film och det metal-älskande Sverige såg även till att deras gamla dänga "Metal on Metal" blev etta på Digilistan julen 2010. Och nu har det äntligen blivit av att jag sett dokumentären eftersom jag hittade den till förmånligt pris i en reaback.

Filmen börjar ju med det 80-tal man minns: akter som Whitesnake, Scorpions, Bon Jovi och Anvil spelar på en gala i Japan 1984. Kommentatorn påpekar att alla dessa band blev stora. Utom just Anvil. Därefter följer snabba intervjuer med t.ex. Lars Ulrich, Tom Araya, Slash och Lemmy som alla betygar Anvil sin vördnad samtidigt som de undrar varför det inte blev något av dem.

Så är vi framme vid 2006 - 2007 någonstans. Gruppens sångare/gitarrist Steve "Lips" Kudrow jobbar med att köra ut mat åt en cateringfirma. Trummisen Robb Reiner jobbar på bygge. Övriga originalmedlemmar i Anvil har lämnat bandet för länge sedan. Man har dock plockat in nya (och långlivade) medlemmar även om man driver bandet närmast på hobbybasis och gör klubbspelningar runtom i Kanada för en liten men dock hängiven publik.

Berättelsen är ju i hög grad centrerad kring grundarna Kudrow och Reiner (Anvils svar på Ulrich och Hetfield i Metallica) och deras långlivade vänskap. De båda har känt varandra sedan de var 14 och hade lovat att köra tillsammans tills de stupade. Och det otroliga är att de är just vad de har gjort. Anvil grundades omkring 1977 (även om förlagor fanns) och man har alltså hållit på i omkring 30 år när dokumentären utspelar sig. Och man när fortfarande drömmen om att bli rockstjärnor.

Filmen är mest centrerad kring gruppens förtvivlade försök till en comeback under handlingens gång. Man genomför en katastrofal Europa-turné som organiserats av en entusiastisk men mindre skicklig tjeckisk beundrarinna (som dock blir ihop med en av medlemmarna). Det hela börjar fint på Sweden Rock varefter det hela urartar med missade tåg, inställda spelningar, uteblivna gage och ekonomisk ruin. Därefter försöker man spela in ett album med sin gamla producent från 80-talets relativa glansdagar. Filmen slutar dock i viss positiv anda då man ändå får göra en spelning i Japan, på samma arena där man spelade 1984, och får god respons.

Filmen är både rolig, absurd och djupt rörande. Kudrow/Reiner är verkligt, verkligt nära vänner men de ryker även ihop så flisorna yr och Reiner hinner lämna Anvil minst en gång under filmens gång. Sedan försonas de båda, under tårar. Och släkt och vänner ställer upp, exempelvis då Kudrows syster lånar honom pengar till den skivinspelning som skildras i filmen. Samtidigt kommenterar de mycket godmodiga släktingarna och fruarna det faktum att det kanske inte är helt realistiskt att försöka slå stor som rockstjärna när man redan har försökt i cirka 30 år. Det kan rentav verka smått patetiskt när jag skildrar det men på något vis så glömmer man bort det när man ställs inför särskilt Kudrows närmst naiva entusiasm inför tillvaron.

Och varför slog aldrig Anvil? Många teorier framförs i filmen, förstås. Killarna var glada amatörer, de hade ofta otur med både managers, skivbolag och producenter. Allt sådant spelar förstås i hög grad in. Som musikentusiast har jag ju sett hur lätt man kan marknadsföra rena skitartister med rätt redskap medan artister/grupper av högre kvalitet fått harva på. Ofta har dock dessa artister eller grupper förr eller senare fått ett erkännande genom hårt arbete. När det gäller Anvil kan man ju heller inte anklaga dem för att ha legat på latsidan. De har tvärtom varit bland de mest ihärdiga artister jag stött på. Den sorgliga sanningen är kanske den att deras låtar i slutändan inte var tillräckligt bra. Jag tror att även de som verkligen gillar och kan sin hårdrock får medge att Anvil gör helt OK hårdrock/metal men inte precis något som får jorden att gunga. Det är några schyssta riff och refränger man kan sjunga med i lite och så mycket mer är det inte. Samtidigt unnar man ju dessa trevliga och hårt jobbande killar, som investerat så mycket i sitt band, all framgång. De om några förtjänar det bara för det jobb de lagt ned.

Och man undrar förstås även hur många Anvil det finns där ute som ju överhuvudtaget aldrig lär då något erkännande just därför att de inte har några entusiastiska fans som till sist beslutar sig för att göra en dokumentärfilm om dem...

...och lite mer 2011.

Så har man nu ytterligare dragit igenom en drös plattor från 2011 som låg på kritikernas favoritlistor och min reaktion har ju varierat från "Lysande! Instämmer till 110 %!" till "Varför i h-e har de ens tagit med den här skiten!?" Ja, ungefär som det brukar vara då. Men ska i alla fall komplettera vår lista med korta reflektioner kring ytterligare några plattor som jag nu blev påmind om inklusive några som tog mig med stor nu under december.

Snackar vi om de här roliga korsningarna mellan rock och elektronisk musik (eller hur man nu ska beskriva det) så kan här nämnas Nicolas Jaars mästerliga "Space is only noice" samt den för mig helt okända gruppen Almunia med plattan "New Moon" vilken jag stötte på via SvD-serien Stockholmsnatts soundtrack till 2011. Verkligen en suverän platta och en grupp jag lär hålla öronen öppna för framöver.

Lite svenskt, så. Bästa svenska plattan 2011 är för min del med överväldigande majoritet Anna Järvinens "Anna själv tredje" med sina drömska och vackra melodier som bara sitter direkt. Och det är inte ofta låtar sitter direkt vid första lyssningen. Vidare kan man konstatera att gamla veteranerna Bob Hund är i fin form och de släppte en utmärkt singel ("Harduingetmankandansatill?") precis på sluttampen av året. Bob Hund har givit mig mycken glädje under åren men den här låten är nog bland deras större stunder. Och givetvis ser jag fram emot plattan i februari.

Och lite retro. De som läser vår blogg troget (tack för det) vet ju vad jag tycker om retro. Men jag kapitulerar verkligen fullständigt när jag stöter på retro som rentav kan överträffa förebilderna. En sådan artist är Jonathan Wilson (också via Stockholmsnatt, det är lärorikt att läsa serier) som verkligen kan sin 70-talsrock. Här får man vacker, arkaisk, psykedelisk rock i stil med CSNY/Neil Young/Californisk västkust/Moody Blues(!) och det är mer 70-tal än 70-talet självt. En verkligt genomarbetad platta som jag bara kan tipsa alla om. "Gentle Spirits" heter Wilsons debut.

Och lite dansmusik. Gruppen med det småknasiga namnet AraabMUZIK skapar någon slags böljade techno som man nog både kan dansa till och ha som bakgrundsmusik vilket ju är helt OK. Annars blev årets stora överraskning inom dans för min del Skrillex som verkligen går in för att återuppliva 90-talets stora stunder samtidigt som man (äntligen) får en skymt av något som kan kallas genuint 10-tal. Att albumet han släppte i år har en titel som refererar till Bowie är extra roligt. Riktigt feta bits och knarriga synthar som man rätt snart lär sig känna igen som just Skrillex.

Och härmed kan väl Rootmoset sägas ha knutit ihop säcken kring 2011 (fast man vet ju aldrig) och så fram emot 2012 års musik.