Europas mest kända slovener.

Lördagskvällen 5 mars innebar att jag, så att säga, avrundade vintern 2010/11 med att se vad som måste vara Europas mest kända slovener (möjligen i konkurrens med den gamle skidåkaren Bojan Krizaj), nämligen Laibach.

Den nu 30 år gamla industrisynthgruppen firade ju något slags jubileum genom att turnera med äldre material och jag hade väl egentligen ganska höga förväntningar. Saken var ju den att Laibach var ännu en av de där synthgrupperna som man upptäckte under gymnasiet men inte fick tillfälle att se när de var som bäst. Senare hade man istället tappat intresset en smula och sprang inte benen av sig efter deras konserter samtidigt som man även kunde läsa om turnéer med rätt knepiga låtset där man ibland spelade sina nya platta, och inte så mycket mer, rakt av. De stenhårda slovenerna har väl inte direkt gjort sig kända för övredrivet publikfrieri.

Infann mig sålunda tillsammans på Tyrol vid Gröna Lund med ytterligare några 100 personer i alla upptänkliga åldrar (från unga och uppklädda syntare till mer vardagliga personer i min egen ålder) med ganska höga förväntningar. I slutändan kom väl just dessa förväntningar en smula på skam även om det ändå var kul att se Laibach då de bjöd på en tung musikalisk upplevelse.

Till saken hör att man i princip inledde konserten med mycket gammalt (och då menar jag GAMMALT) material för att därefter helt hoppa över mellanperioden (den som jag ville höra) och gå på nyare material som jag ibland hade sämre koll på. Gruppen, som ser sig som ett kollektiv, har för övrigt även bytt medlemmar en smula under åren samtidigt som man tagit in kvinnor i den tidigare helt manliga besättningen. För kvällen hade man en för mig okänd trummis på scen tillsammans med tre keyboardister. Den yngre mannen bakom syntharna kände jag inte alls igen men den äldre kan möjligen ha varit orignalmedlemmen Ivan Novak, även om jag är osäker. Den tredje synthen sköttes av den vackra unga (och talangfulla, ska tilläggas) sångerskan, med mera, Mira Spiele. Sist in på scen då konserten började var förstås hårde sångaren Milan Fras, med sin karaktäristiska huvuddduk, under stort bifall från publiken.

Man öppnade konserten med "Boji", en låt från den första skiva man någonsin släppte, en maxisingel (känn på den termenm, ungdomar) som kom 1984. Därefter följde ytterligare en drös tunga industrilåtar som numera fått en betydligt mer lyssnarvänlig inramning. Ok, det kanske inte den genomsnittlige lyssnaren skulle hålla med om men dessa versioner var muzak jämfört med originalen från 80-talet. Publiken var även väldigt välvillig även om någon skrek efter favoriten "Die Liebe" (som förstås aldrig kom).

Efter en instrumental paus brakade man igång med den rätt nya men något billiga publikfavoriten "Tanz Mit Laibach" och sedan följde ytterligare låtar från gruppens nyare period där jag inte alltid hade koll på materialet. Men de album som jag älskar med Laibach, från 1985 - 92, lyste alltså med sin frånvaro. Likväl var det ändå en stark upplevelse och publiken verkade njuta samtidigt som bandet med gester visade sin uppskattning (man talar aldrig med publiken). Det ska väl för övrigt vara en Laibach-publik som skriker "noich einmal" istället för "one more time" när bandet går av scenen.

Eftersom Tyrol nu ligger en bit ut från city så smet jag i princip så fort det stod klart att konserten var slut och fick därmed en trevlig och lugn spårvagnstur in till Sergels Torg tillsammans med det lilla fåtal som varit lika snabba i vändningarna som jag. För övrigt kände jag igen flera ansikten på konserten vilket väl kanske antyder hur pass liten den svenska synthscenen ändå är? Och den här lilla konsertupplevelsen rundar väl av min vinter 2010 - 11, för övrigt den roligaste vinter jag haft på många, många år. Det är inte illa för en lönnfet kammarlärd som drar mot 40!

En händelserik avslutning på februari.

Låt oss först avhandla pannkaksgisset, som vanligt så var det ett mycket trevlig tävling men som Robert nämnde började Rootmoset ganska dåligt eller om man vill vara mer ödmjuk så var flera av dom andra lagen betydligt bättre.



Vad är det med röda tråden som vi har såna problem med? Vi har en viss förhoppning att röda tråden inte dyker upp på Mellangisset. Måste bara nämna att vi var ganska så nöjda att vi satte alla albumtitlar – artister (totalt 24 av 24( tillsammans med 3-4 andra lag.



Nu till Håkan. Som vanligt var det en bra spelning, men tyvärr så lyfte det inte till dom höjder som han nådde vid tidigare besök, både spelningen 2007 då golvet sprack och den ”sittande” spelning 2009 var bättre men det kan bero på att mellansetet bestod mestadels av nya låter om jag inte är helt ute och cyklar, men som man kan förvänta sig så avslutades konserten på suveränt sätt.

.

Välkomna till nygammalt.

Blev även rätt hektiska dagar direkt efter vändan till Stockholm. Tre fjärdedelar av Rootmoset dök upp till torsdagens pannkaksgiss där undertecknad hade svårt dölja sin bestörtning över hur uselt det gick för oss där i början (ja, vi blev lika förvånade som du, Tinka) där vi först låg nia och sedan åtta - av tolv lag! Därefter ryckte vi ändå upp oss och slutade på en hygglig fjärdeplats. Det gick även bra för Gamnackarna och jag behöver givetvis inte berätta vem som vann.

På fredagen besåg jag och herr T Håkan Hellström på Strand. Ska dock inte göra för mycket utvikningar här ifall det kan bli ett reportage av Mr T själv.

Har annars ägnat de senaste dagarna åt att kurera en förkylning och även lyssna igenom nya plattor (från 2010 - 11, nota bene) vilket som vanligt innebär att man möter en rad närmast komiska pastischer. Kan ta några exempel.

Toro y Moi - Underneath the Pine: Ett hyggligt västkustrockband från 70- eller 80-talet. Jag tror inte heller de lär dyka upp i Popgiss varvid jag kan låta dem sjunka in i glömskan.

Tim Hecker - Ravedeath 1972: En trevlig ambientplatta från 1993. Och skulle den dyka upp på Popgiss vore jag nog beredd löpa naken på Östercentrum.

Those Dancing Days - Daydreams & Nightmares: Tja, det är väl någon pop... tidigt 90-tal, kanske?

Rumer - Seasons of the Soul: Denna platta spelades förmodligen in i studion bredvid den där Carole King satte "Tapestry" 1971 och sedan gavs den inte ut på 40 år. Så pastischartad är den. Men helt OK, alltså. Om man nu vill höra en soul-platta från 1971 i nådens år 2011.

Lykke Li - Wounded Rhymes: Vad ska man säga? Det låter ibland som om hon lyssnat på Nick Cave. Men det är inte ett alltför daterat sound heller. Kanske är hon det mest moderna jag hört i dagarna.

Senare musikhistoriker kommer verkligen att ha en field day när de ska bena ut 10-talets musik. "Men det här är från 70-talet!!! Nej, jag kan bevisa att det är från 2011... och den där plattan är från 2010, inte 1980".

Det är skönt att man kan avsluta sin dag med att slänga på den obligatoriska Orbital-plattan (från någonstans mellan 1993 och 1999, har fyra att välja på) och få höra musik som låter så modern så den inte borde ha gjorts ännu...

It's beardrock, baby!

Undertecknad drog ju till Stockholm några dagar för en konsert med Band of Horses och allt gick ju så bra som det nu bara kan gå. Ja, vi var visst fler där från ön även om jag hade svårt finna mina landsmän (hej, Tinka) i folkmängden.

Åkte hur som helst upp om söndagen och hade en lugn kväll i Kärrtorp. Därefter flanerade jag under måndagen i Gamla stan och besökte samma irländska pub som sist (O'Connells på Stora Nygatan 21) där jag fördrev tiden med att läsa den halvdokumentära "Killing yourself to live", om en journalist som följer i spåren av i förtid döda rockstjärnor, medan jag väntade på att min dambekant blev klar för aftonen.

Därefter blev det så en tripp till Globen för att sammanstråla med väninnan och äta lite innan konserten. Nu var det dock lite oklart med om vi skulle äta alls så undertecknad hade smällt i sig en Fish and Chips på puben och därefter fick vi höra att den snikna restaurangen som vi hittade bredvid entrén enbart tog emot ÄTANDE gäster. För övrigt ska jag tlllägga att Globen City (denna förfärliga svenglicism) som jag inte besökt sedan 1993 är ett extremt otrivsamt område med en futuristisk och monumental arkitektur som mest får en att känna sig bortkommen. Samma sak gällde även restaurangen, stor som en maskinhall i glas och metall och med få besökare. Vi proppade snabbt i oss maten så vi kom därifrån. Personalen var därtill framme och frågade "smakar det bra?" minst tre eller fyra gånger så man får anta att de inte hade så mycket att göra.

Efter diverse irrande (man hade löst in våra biljetter medan vi åt så vi inte behövde gå ut igen) hittade vi i alla fall till dels en garderob och därefter till själva Annexet som ju var rätt trevligt. Som det nu föll sig hamnade vi rätt långt bak eftersom vi inte lämnade bar-området värst mycket under de följande timmarna.

Någon gång där efter 19.30 trodde vi först att Band of Horses klev på men sedan visade det sig att en kvinna började sjunga och att hon därtill räknade in låten på svenska. I cirka två låtar hann vi nu fundera över vad vi såg innan gruppen i mellansnacket presenterade sig som First Aid Kit, en grupp som Mr. T avfärdat som rätt mesig (vilket jag håller med om). De var dock lite roligare live än på platta.

Omkring 20.45 ramlade Band of Horses in på scenen (till tonerna av Bruce Springsteens "Tenth Avenue Freeze-Out" och presenterade sig med "We're Band of Horses, We'll play songs for you!", något som man därefter gjorde i halvannan timme. Jag tror man nog avverkade så gott som hela den nya plattan, "Infinite Arms" plus en del äldre som jag inte har riktigt lika bra koll på även om jag nog ändå tyckte varenda låt lät bekant då jag ju lyssnat på hela deras repertoar. De visade sig för övrigt vara en mycket starkt liveband och vida rockigare live än på platta. Publiken var mycket blandad och alldeles framför oss hade vi exempelvis två 20-åriga damer som egentligen inte såg ut som om de skulle gå på Band of Horses. Därtill betedde de sig som om de varit på Metallica-konsert, eller något.

Efter konsertens slut förpassade vi oss snabbt till en mysigare lokal, långt från Globen City. Det blev lite sent. Tisdagen fördrevs mest med att besöka affärer och köpa coola kläder (Mod and Rocker Shop, Tulegatan 39), fika med gamla vänner, äta middag med söta väninnor och annat som är roligt här i livet. Preliminärt lär det redan nästa helg bli en ny konsert i Stockholm, om allt går som det ska, men då inom en HELT annan genre.

De eviga tvåorna besöker Hårdrockskallen.

Eftersom undertecknad tydligen lever efter devisen att ”allt roligt ska komma samtidigt” så lyckades han trassla till det och förlägga ett besök på Dramaten samtidigt som det var pannkaksgiss på Creperiet (förlåt mig, grabbar) och hade därtill glömt bort Rockskallen varvid det blev ett väldigt, väldigt kort besök i Stockholm. Hur som helst så klarade sig mina kollegor eminent utan mig och fixade en fin tredjeplats åt oss. Jag har noterat att vi en gång kom fyra då vi var två man och att vi alltså kommer trea då vi är tre man vilket med matematisk fiffighet bör leda till slutsatsen att vi, vid full styrka, blir tvåor. Det är rentav något som verkat vara vår eviga lott på senare tid.

Lördagen blev annars en dag som verkligen gick i musikens tecken. Började ju så smått med Melodikrysset (Alvar Kraft som textförfattare, smaka på den) och hann sedan äta en riktig gourmetmåltid (nachostallrik i folie) innan jag, mina vana trogen, kunde lyssna på Neil Youngs ”Tonight’s the Night” medan jag låg i badet. Därefter kom grabbarna hem till mig och under de närmsta två timmarna plågade jag dem med en liten tävling där de fick gissa på grupper/artister varierande på en skala från Pantera till Alphaville.

Spellista följer för övrigt här enligt principen 5 x 60-tal, 5 x 70-tal, 5 x 80-tal, 5 x 90-tal, 5 x 00-/10-tal, 5 x svenskt samt 5 x covers (vem hör vi göra låten och vem gjorde den i original):

http://open.spotify.com/user/baudelaire/playlist/3gRW5d86jBwMNIdLtE27aW

Därefter förpassade vi oss ned till stadshotellet där det skulle ges en liten tävling för att värma upp inför Rockskallen. Jag har nog sällan (rättare sagt, aldrig) varit med om ett så tight och effektivt giss där man exekverade det hela på en timme och rättade på rekordtid. Nu slapp vi även oroa oss för sådant som 00-tal eftersom det bara fanns med 70- och 80-tal samt lite svenskt och lite om soloartister. Eftersom tävlingen mest innehöll hårdrock så insåg vi nog även att vi var usla på svensk sådan och även soloartister (kan väl inte påstå att jag sprungit benen av mig efter John Norums soloskivor när jag aldrig ens brytt mig om Europe). Och vi var som vanligt de eviga tvåorna (grattis Tinka, Gnu och övriga) men vi vann likväl lite bastu och bad på det eminenta hotellet.

Vi tappade halva styrkan innan vi anlände till det som man nog kunde ha döpt till hårdrockskallen i år. Stämningen var ganska dekadent, inte minst då man möttes av de här väldigt hårdrockiga tjejerna som iförda rätt lite kläder (rätt lite, ja) stod och sålde t-shirts i entrén. Vi hann med nätt nöd se Santa Rosa Death Patrol och därefter blev det ett väldigt cirkulerande. Hade först varit rädd att Hamnplan skulle vara lite för trångt för detta evenemang och skapa flaskhalsar, men det fungerade. Såg givetvis hela Stereo Generator, dock på mer behörigt avstånd än sist.

Senare band såg vi bara delvis eftersom vi då mest stod vid baren och snackade med likasinnade. Egentligen lite av det offentliga rummets version av att alltid hamna i köket på festen. Torture Division spelade brötig dödsmetall och den sortens rårens var jag väl klar med redan på gymnasiet. Fatal Smile var lite mer glam. Vi kikade även en del på huvudakten Ghost men eftersom det varit en lång dag tog vi ändå det demokratiska beslutet att förpassa oss till Max för en sista hamburgare innan vi glada och nöjda stupade i säng.
Och så lär det nu dröja en månad till nästa våg av förströelser ramlar in, som vanligt på en gång. Då i form av ännu ett pannkaksgiss (där vi måhända kan samla hela styrkan) följt av konsert med Håkan Hellström. Men förhoppningsvis ska man hinna göra något trevligt innan dess. Det ryktas bland annat om en konsert med Band of Horses om allt går som det ska.

Att stå för sina tidigare jag.

Det är sällan jag tänker särskilt mycket alls om Joey Tempest men vid ett tillfälle så vann den mannen min fulla respekt, i alla fall i ett avseende. Det var en intervju med Joey och man visade väl (om jag inte minns fel) något klipp från 80-talet på en betydligt, öh, hårigare Joey och intervjuaren kom med någon kommentar om "men HUR kunde ni ha sådana pudelfrisyrer"?

Och Joey härsknade till. Han bet av med "Vaddå!? Det skulle ju vara så på den tiden och det var ingen som tänkte på det! Det är väl inget att ens prata om!" (jag citerar fritt men det var ungefär vad han sade) Och därmed vann han min respekt. Istället för att luta sig tillbaka i soffan och skratta lite och säga "Ja, herregud, hur kunde man..." så försvarade Joey sitt tidigare jag eftersom han uppenbarligen ännu hade god kontakt med sitt förflutna. Även om tiden hade gått så mindes Joey kanske hur man resonerade där i mitten av 80-talet och det var ju som sagt inget med det. Och Joey försökte heller inte göra sig creddigare än vad han är (vilket förstås inte är helt lätt, men ni förstår nog vad jag menar).

Två saker som irriterar mig är ju nämligen 1. när man ska ta avstånd från sitt tidigare jag, sin tidigare historia, sina tidigare åsikter samt 2. när man därtill ska försöka skriva om historien lite i efterhand bara för att försöka verka lite coolare än vad man egentligen är/var. Om jag nu får associera fritt (och det får jag, det är vår blogg) så kommer jag i och med Joey Tempest även att tänka på den där scenen i "Percy tårar" där den ständigt mobbade Caesar på Expressen Fredag totalt tappar all creddighet med sitt utbrott: "Jag gillar fan Joey Tempest! Jag tyckte hans platta var bra.... jag hatar de här jävla engelsmännen".

Och just när man tänker på sitt tidigare jag och på den musik man lyssnade på kan det ju finnas stunder då man skulle vilja dels ta avstånd och dels redigera lite i efterhand, i bästa 1984-stil. Men det ligger inte för mig. Dels för att jag faktiskt har ganska bra kontakt med mina tidigare jag och dels för att jag inte vill tumma på sanningen.

Det hade förstås känts förbannat coolt och skönt om jag kunde säga att jag tillbringade en stor del av 80-talet med att lyssna på, säg, Style Council men Huey Lewis & the News ligger nog sanningen närmare (jag hade överhuvud aldrig hört talas om Style Council förrän i en artikel i Slitz 1991, för övrigt samma nummer där man intervjuade Breat Easton Ellis, skaparen av den Huey Lewis-dyrkande psykopaten Pat Bateman... och på så vis vävs ju allt ihop fint här). Jodå, förutom den dos av hårdrock (till 90 %) som man fick i sig så tyckte man av någon anledning att gode Huey och hans medmusikanter var coola. Det var något så... fräsch över dem som man inte riktigt kan förklara. På samma vis tyckte man att Phil Collins av någon anledning framstod som en cool snubbe med singlar som "Sussudio". Nu var det sagt.

Annars blev det ju mest hårdrock på glada 80-talet, vilket förstås inte alltid är så creddigt så här i efterhand (kan ju förvisso bero på vilken slags hårdrock vi nu talar om). Jag lyssnade aldrig på Bon Jovi (för sött redan då) men däremot tyckte man ju att grupper som WASP och Mötley Crüe var lite coola. Så resonerade man när man bodde i en lite slö socken mot mitten av 80-talet.

Så jag har därmed full förståelse för alla de här sakerna som folk kan fnissa åt senare. Jag odlade aldrig något bockskägg 1993, men jag känner många som gjorde det och som kanske skulle tyckta det var lite genant så här 17 år senare. Men av någon anledning kändes det säkert dödligt coolt att just då ha ett bockskägg. Det var så på den tiden och det är egentligen inget att prata om, som Joey skulle ha sagt.

Så tänk på det. Vi lär nog ännu hinna göra några sådana här små felbedömningar inom musik eller annat som vi i efterhand skulle vilja revidera eller helt censurera i backspegeln. Men gör inte det, är ni snälla. Trots allt så framstår vi ju som mer hela människor om vi erkänner våra små pinsamheter utan att skämmas. Det kan rentav vara skönt att få vara duktigt o-creddig ibland.

Egentligen inget särskilt.

Egentligen fanns det nog vissa tankar om att skriva om varför nästan allt det man gillar råkar vara från england (engelsk musik, engelsk litteratur, engelsk film, engelsk öl, engelsk fotboll, engelsk...) men sen insåg jag att jag nog ändå inte hade funderat färdigt angående detta så det får bli en senare text.

Idag blev jag klar med genomlyssnandet av alla nya plattor från 2010 som man funnit på diverse listor. Ja, det blev ju mest listor från Sverige och det angloamerikanska området. Men jag tror bestämt det fanns någon musik från andra länder än Sverige, USA och UK i alla fall. En allmer arkaiserande (läs: skäggrockig) tendens har börjat göra sig gällande hos delar av de grupper man betade av i dagarna såsom Mumford & Sons, Timber & Timbre m.fl. Det verkar som om flanellskjortornas herravälde blir än starkare. Den ultra-creddige skäggrockaren Bon Iver (som rentav spelat in en platta i en vintrig timmerstuga i skogen, bara en sådan sak) har fått vara med på senare Kanye West-plattan. Skäggrock goes hip hop?

Det mest spännande med grammisgalan var väl att det var Robyn snarare än Hellström som gjorde rent hus. I övrigt förstås lika förutsägbart som alltid.