Kunde förstås inte låta bli att irritera mig över Ola Salos lilla utläggning i Sonic (samtidigt som han bedömde årets plattor) om hur SKÖNT det var att man nu kunde skapa musik som rakt av lät som den var från ett annat decennium och inte som förut var tvungen att mata in något nytt och mer samtida:
"Och fram tills nyligen var man därför tvungen att fräscha upp det, om något var lite sextiotalsaktigt var man tvungen att lägga i någon liten drum'n'bass grej eller något, för att kunna säga 'Ja, fast det är nytt'. Det är skönt att man har släppt på det nu."
Salo är förstås helt ute och cyklar här. Anledningen till att man exempelvis tog till sig Primal Scream och inte bara såg dem som en repris av Stones 1972 var ju att de mixade klassisk rock med just NY och samtida musik. Jag vill fortfarande inte höra musik från 2010 som låter EXAKT som den vore från 1970, 1980 eller (ens) 1990. Så döda denna retro och ge oss något för 10-talet. NU.
måndag 20 december 2010
lördag 18 december 2010
Times ännu tråkigare årslista.
Times lista över årets tio bästa plattor verkar antyda att USA är det enda landet i världen. Ok, Arcade Fire är kanadicker men talande nog sägs det i kommentaren: "The music is so steeped in theamerican experience, it's easy to forget that the band's actually canadian". Jag reserverar mig för att någon av de övriga akterna kan vara brittisk men jag tror inte det.
1. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy
2. Arcade Fire - The Suburbs
3. LCD Soundsystem - This Is Happening
4. The National - High Violet
5. Drake - Thank Me Later
6. Sufjan Stevens - Age of Adz
7. Black Keys - Brothers
8. Yeasayer - Odd Blood
9. Big Boi - Sir Lucious Left Foot...
10. Teenage Dream - Beach House
1. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy
2. Arcade Fire - The Suburbs
3. LCD Soundsystem - This Is Happening
4. The National - High Violet
5. Drake - Thank Me Later
6. Sufjan Stevens - Age of Adz
7. Black Keys - Brothers
8. Yeasayer - Odd Blood
9. Big Boi - Sir Lucious Left Foot...
10. Teenage Dream - Beach House
torsdag 16 december 2010
Roberts svårt subjektiva lista över album från 2010 x 10.
Ok, eftersom det nu har börjat dråsa in en massa sådana här årets bästa-listor så tänkte även jag, Robert, ge min svårt subjektiva (och säkert inte alls originella) lista över några intressanta album från året. Jag tänker absolut inte ranka dem eller i det här fallet utnämna dem till "årets bästa" ditten och datten eftersom sådant är groteskt. Men här är tio album, fem utländska och fem svenska, som jag fastnade en smula för under året. Utan att rodna tror jag inte att jag hade kunnat skriva en sådan här lista 2009. Inte för att det skulle ha saknats intressanta album då utan snarare för att jag förmodligen inte haft tillräckligt bra koll. 2010 har på så vis inneburit en duktig nytändning (tack, Spotify). Och det här är alltså MIN lista och inget ni kan lasta mina tre amigos i Rootmoset för. De lär kanske komma med egna listor vad det lider. Ergo.
Utländskt
1. Hot Chip - One Life Stand: en lite knasig och ibland dansbar pop, eller vad man ska kalla det. Och bara det faktum att man hade kejsar Hadrianus på omslaget är ju cred så det stänker om det i min begränsade värld.
2. Caribou - Swin: Läckert omslag med läcker musik. "Odessa" är för övrigt en sån där lysande dänga och bra öppning på vilket album som helst. Men även här är det en slags knasig musik som nog växer.
3. Salem - King Night: Det som beskrivits som "Witch House" (ännu en sån där knasig etikett som kommer att försvinna lika snabbt som den kom) är egentligen bara en hederlig gammal ambient techno-platta från 1993. Så är det.
4. Band of Horses - Infinite Arms: Säg it loud, I'm a skäggrockare and I'm proud? Ok, det här är kanske inte riktigt vad jag skulle ha lyssnat på under mitt alltid lika viktiga 90-tal... men jag får äta upp det i så fall.
5. The Drums - The Drums: Det här känns lite väl creddigt att ha med men det är faktiskt en sån där platta som stundtals påminner om ett lite lugnare Jesus & Mary Chain (utan dist och alltför mycket eko) eller vad som helst. Gruppens namn är för övrigt en Smiths-referens, nämligen de ord som Mike Joyce använde för att sammanfatta sin roll på innerpåsen av första Smiths-plattan. Medan övriga medlemmar var mer vältagliga kom Joyce bara med "The Drums".
Svenskt
1. Robyn - Body Talk pt. 1 - 3: Ok, det här är egentligen närmast en, tja, dubbel-CD eller något som kommit ut i tre portioner under årets lopp. Tjejen som en gång pinade oss med skitlåtar som "Do Your Really Want Me" på 90-talet har vuxit upp och gör numera en slags kvalitetspop. Jag tror hon senast jag kollade hade tre eller fyra låtar på top 40 på Digilistan, vilket rejält höjde kvaliteten på denna annars skitfyllda lista.
2. Johnossi - Mavericks: Duon har på allvar börjat etablera sig som Sveriges svar på White Stripes. De bjuder inte på något originellt men det rockar. Mitt luttrade jag av år 2010 nöjer sig med det.
3. Kent - En plats i solen: Efter den väl tunga och Pornography-doftande "Röd" i november 2009 klappar Kent sju månader senare till med den glittrande "En plats i solen". Ok, vemodet finns där som alltid men denna platta är närmast en picknick jämfört med den fantastiska men ibland väl depressiva föregångaren. "Glasäpplen" är en strålande vacker öppning på plattan.
4. Radio Dept - Clinging to a Scheme - Shoegazing lever och den kommer från Lund. Radio Dept släpper sin tredje platta efter några år av filande och håller det tidiga 90-talets fana högt med dunkel sång och konstiga ljud, precis som det ska vara i den ideala av världar. De har även hånat Fredrik Reinfeldt för hans flintskallighet i singeln "Freddie and the Trojan Horse". Bara en sån sak.
5. Oskar Linnros - Vilja bli: Ok, kanske jag har blivit sentimental på gamla dagar men jag blev faktiskt knockad av denna popdänga som får mig att tänka på en massa saker från ungdomen, vilket kanske var meningen. Plattan innehåller vida mer än singlarna "Ack, Sundbyberg" och "Från och med du" och är överlag ganska varierad med pianoballader, disco och en del annat smått och gott. För övrigt var unge Oskar även en fröjd att se live.
Utländskt
1. Hot Chip - One Life Stand: en lite knasig och ibland dansbar pop, eller vad man ska kalla det. Och bara det faktum att man hade kejsar Hadrianus på omslaget är ju cred så det stänker om det i min begränsade värld.
2. Caribou - Swin: Läckert omslag med läcker musik. "Odessa" är för övrigt en sån där lysande dänga och bra öppning på vilket album som helst. Men även här är det en slags knasig musik som nog växer.
3. Salem - King Night: Det som beskrivits som "Witch House" (ännu en sån där knasig etikett som kommer att försvinna lika snabbt som den kom) är egentligen bara en hederlig gammal ambient techno-platta från 1993. Så är det.
4. Band of Horses - Infinite Arms: Säg it loud, I'm a skäggrockare and I'm proud? Ok, det här är kanske inte riktigt vad jag skulle ha lyssnat på under mitt alltid lika viktiga 90-tal... men jag får äta upp det i så fall.
5. The Drums - The Drums: Det här känns lite väl creddigt att ha med men det är faktiskt en sån där platta som stundtals påminner om ett lite lugnare Jesus & Mary Chain (utan dist och alltför mycket eko) eller vad som helst. Gruppens namn är för övrigt en Smiths-referens, nämligen de ord som Mike Joyce använde för att sammanfatta sin roll på innerpåsen av första Smiths-plattan. Medan övriga medlemmar var mer vältagliga kom Joyce bara med "The Drums".
Svenskt
1. Robyn - Body Talk pt. 1 - 3: Ok, det här är egentligen närmast en, tja, dubbel-CD eller något som kommit ut i tre portioner under årets lopp. Tjejen som en gång pinade oss med skitlåtar som "Do Your Really Want Me" på 90-talet har vuxit upp och gör numera en slags kvalitetspop. Jag tror hon senast jag kollade hade tre eller fyra låtar på top 40 på Digilistan, vilket rejält höjde kvaliteten på denna annars skitfyllda lista.
2. Johnossi - Mavericks: Duon har på allvar börjat etablera sig som Sveriges svar på White Stripes. De bjuder inte på något originellt men det rockar. Mitt luttrade jag av år 2010 nöjer sig med det.
3. Kent - En plats i solen: Efter den väl tunga och Pornography-doftande "Röd" i november 2009 klappar Kent sju månader senare till med den glittrande "En plats i solen". Ok, vemodet finns där som alltid men denna platta är närmast en picknick jämfört med den fantastiska men ibland väl depressiva föregångaren. "Glasäpplen" är en strålande vacker öppning på plattan.
4. Radio Dept - Clinging to a Scheme - Shoegazing lever och den kommer från Lund. Radio Dept släpper sin tredje platta efter några år av filande och håller det tidiga 90-talets fana högt med dunkel sång och konstiga ljud, precis som det ska vara i den ideala av världar. De har även hånat Fredrik Reinfeldt för hans flintskallighet i singeln "Freddie and the Trojan Horse". Bara en sån sak.
5. Oskar Linnros - Vilja bli: Ok, kanske jag har blivit sentimental på gamla dagar men jag blev faktiskt knockad av denna popdänga som får mig att tänka på en massa saker från ungdomen, vilket kanske var meningen. Plattan innehåller vida mer än singlarna "Ack, Sundbyberg" och "Från och med du" och är överlag ganska varierad med pianoballader, disco och en del annat smått och gott. För övrigt var unge Oskar även en fröjd att se live.
måndag 6 december 2010
Sonics "Årets 25 bästa album".
Har precis suttit och gått igenom tidningens Sonics lista över "Årets 25 album" och det var ju tyvärr inte alltför spännande vid en första titt. Ska dock återkomma med eventuell fördjupning/nyansering angående album jag inte hunnit lyssna på alltför mycket. Håkan Hellström verkar redan ha uppnått en sån där Bob Dylan-status, vilket innebär att om han bara har släppt ett album det året så kvalar det direkt in på förstaplatsen över bästa-listor vid årets slut.
1. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise
2. The Radio Dept. - Clinging to a Scheme
3. Anna von Hausswolff - Singing From the Grace
4. Midlake - The Courage of Others
5. Merle Haggard - I Am What I Am
6. Teenage Fanclub - Shadows
7. Phosphorescent - Here's To Taking It Easy
8. Beach House - Teen Dream
9. Arcade Fire - The Suburbs
10. Ariel Pink's Haunted Graffiti - Before Today
11. The National - High Violet
12. Big Boi - Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty
13. First Aid Kit - The Big Black & the Blue
14. Tracey Thorn - Love and Its Opposite
15. Sade - Soldier of Love
16. Robyn - Body Talk pt. 1
17. Steve Mason - Boys Outside
18. The-Dream - Love King
19. Glasser - Ring
20. Roky Erickson/Okkervil Rivers - True Love Cast Out All Evil
21. Lloyd Cole - Broken Record
22. Säkert! - Facit
23. The Drums - The Drums
24. Caribou - Swim
25. Salem - King Night
1. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise
2. The Radio Dept. - Clinging to a Scheme
3. Anna von Hausswolff - Singing From the Grace
4. Midlake - The Courage of Others
5. Merle Haggard - I Am What I Am
6. Teenage Fanclub - Shadows
7. Phosphorescent - Here's To Taking It Easy
8. Beach House - Teen Dream
9. Arcade Fire - The Suburbs
10. Ariel Pink's Haunted Graffiti - Before Today
11. The National - High Violet
12. Big Boi - Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty
13. First Aid Kit - The Big Black & the Blue
14. Tracey Thorn - Love and Its Opposite
15. Sade - Soldier of Love
16. Robyn - Body Talk pt. 1
17. Steve Mason - Boys Outside
18. The-Dream - Love King
19. Glasser - Ring
20. Roky Erickson/Okkervil Rivers - True Love Cast Out All Evil
21. Lloyd Cole - Broken Record
22. Säkert! - Facit
23. The Drums - The Drums
24. Caribou - Swim
25. Salem - King Night
torsdag 25 november 2010
Lite nöjda är vi ändå.
Förra gången var i tre herrar som tävlade i Creppy Quiz men då herr Svensson jobbade och herr Töllinen var på kurs så var det nu bara herr Kristoffersson och herr jag som skulle få försvara Rootmosets heder. Det visades sig i slutändan gå riktigt bra. Vi hade lite taktikprat på Borgen innan (mja, precis som sist pratade vi nog om en hel del andra saker än just musik) och traskade sedan ned till Creperiet i det sedan någon natt snötyngda Visby.
I ärlighetens namn var vi väl lite fundersamma på hur svåra frågor den gode Tjoffen skulle komma med i denna tävling men hans medkreatör för aftonen, Tinka, försäkrade att nivån var rätt acceptabel. Och det var den, vilket visar sig i att vi faktiskt i slutändan blev fyra med blott två mans besättning. Som bäst låg vi trea i halvtid.
Det blev med andra ord en riktigt trevlig afton på Creperiet och vi hade riktigt kul med att försöka para ihop olika kompositörer med olika artister (grämer mig lite över att jag kunde välja mellan Pomus/Sherman och Leiber/Stoller och valde fel) samt en hel del annat. Samspelet mellan blott två Rootmosare gick som på räls även om det säkert var en och annan fråga där våra frånvarande medlemmar kunde ha bidragit starkt.
"Vultures on crack" var för övrigt det skönaste lagnamnet för kvällen. Just i det laget var det dock en person som blev en smula tråkad efteråt för att han för andra gången i en tävling blåste Nick Lowes "Heart of the City" (kan vi nu räkna med att den låten inte kommer igen?). Undertecknad var dock glad över att äntligen få utdelning av sitt myckna träningslyssnade på Ryan Adams genom att klämma "New York City" (äntligen, som Gert Fylking skulle ha sagt). Däremot klarade vi inte Magic Numbers trots en del lyssnande.
Herr Wesley och hans vänner vann i slutändan en överlägsen och välförtjänt seger men vi var ändå lite nöjda då vi slätrade hem i vinterlandskapet.
I ärlighetens namn var vi väl lite fundersamma på hur svåra frågor den gode Tjoffen skulle komma med i denna tävling men hans medkreatör för aftonen, Tinka, försäkrade att nivån var rätt acceptabel. Och det var den, vilket visar sig i att vi faktiskt i slutändan blev fyra med blott två mans besättning. Som bäst låg vi trea i halvtid.
Det blev med andra ord en riktigt trevlig afton på Creperiet och vi hade riktigt kul med att försöka para ihop olika kompositörer med olika artister (grämer mig lite över att jag kunde välja mellan Pomus/Sherman och Leiber/Stoller och valde fel) samt en hel del annat. Samspelet mellan blott två Rootmosare gick som på räls även om det säkert var en och annan fråga där våra frånvarande medlemmar kunde ha bidragit starkt.
"Vultures on crack" var för övrigt det skönaste lagnamnet för kvällen. Just i det laget var det dock en person som blev en smula tråkad efteråt för att han för andra gången i en tävling blåste Nick Lowes "Heart of the City" (kan vi nu räkna med att den låten inte kommer igen?). Undertecknad var dock glad över att äntligen få utdelning av sitt myckna träningslyssnade på Ryan Adams genom att klämma "New York City" (äntligen, som Gert Fylking skulle ha sagt). Däremot klarade vi inte Magic Numbers trots en del lyssnande.
Herr Wesley och hans vänner vann i slutändan en överlägsen och välförtjänt seger men vi var ändå lite nöjda då vi slätrade hem i vinterlandskapet.
fredag 12 november 2010
I skuggan av unga flickor i blom.
Hur är det som de säger i "Lady och Lufsen" på julafton? "Det var en sån där romantisk kväll då månen sken och nästan alla var lyckliga". Ja, något åt det hållet. Men i helvete heller. Det var en fredag då undertecknad var dödstrött efter en mördande arbetsvecka, regnet stod som spön i backen och månen var nog långt bakom molnmuren.
Icke desto mindre hade skribenten samt 300 - 400 unga tjejer infunnit sig för att se Oskar Linnros på Wisby Strand. Mja, i ärlighetens namn var det några snubbar där med men jag kan på heder och samvete svära på att det dröjde innan jag såg några utöver ordningsvakterna. Jag cirkulerade lite, pratade med de få vänner jag kände på stället, och hamnade längst fram vid scenen.
Tonårsfnittret och en tung doft av parfym (dock inte de här hemska sorterna) omgav mig och jag undrade nästan om någon av de toppiga tjejerna rätt vad de är skulle fråga något i stil med "vill inte farbror ha en stol?" Fast numera pratar de väl inte så, va? Det kanske hellre blivit "åk hem och lägg dig, gubbjävel". Men det blev nu inget sådant och jag fick heller inte yttra någon väl inövad replik i stil med "jag är 38, men ikväll låtsas jag att jag är 18".
Vänligt nog fick vi inte vänta så länge då Oskar (som visade sig vara en rätt kortväxt påg, dock med viss auktoritet ändå) klev på vid 21.30 under tjejpublikens vrål. Nackdelen med att stå långt fram är, utöver trängseln, att nyanserna i ljudet går förlotade. Ofta hörde man heller inte så mycket av Linnros mellansnack. Men han öste igenom "25", "Din mamma", "Debut", någon äldre låt som han skrivit, någon ny och osläppt låt, det där roliga lilla pianostycket vid namn "Ulla och Åke" som avslutar plattan, "Ack, Sundbyberg", "Genom eld", en version på Robyns "Dancing on my own" och avslutningsvis (förstås) "Från och med du". 40 minuter av ös med några lugnare passager.
Bandet såg för övrigt dödligt coolt ut då alla var klädda i kostymer eller dräkter (kvinnliga gitarristen/cellisten) och det var verkligen 80-talet när det var som bäst över hela scenariot. Oskar spelade även lite el-piano på ett säkert vis men bröt stämningen lite genom att efteråt uppmana en vakt att "ta ut skiten nu så vi kan ösa lite". Bandet rockade för övrigt upp låtarna riktigt bra även om nyanserna som sagt försvann en smula i ljudet.
För övrigt var det ett styvt jobb att stå och headbanga bland folk som är 20 år yngre än en själv men gammal man gjorde så gott han kan. Vid minst tillfälle blev jag riven av vassa naglar (dock oavsiktligt, av en blondin som rentav var längre än jag själv) och under "Från och med du" fick jag en drink i ansiktet (vilket var så nära man kom alkohol den kväll). Jag antar att det var rock'n'roll så det räckte.
Oskar Linnros förgyllde kort och gått en grå och dyster novemberkväll avsevärt. Dödstrött som jag dock var fraktade jag snabbt hem mig själv och lekte med tanken på vad som skulle hända om en polis råkat stoppa mig efter den där drinken jag fått över mig. För övrigt doftar jag rätt starkt av tjejparfym ännu medan jag skriver detta. Så blir det när man bokstavligen frekventerar sig med ungdomen. Men som Oskar säger: "Jag kommer aldrig mer bli 25".
För övrigt tyckte Oskar att Visby-publiken var fantastisk. Han såg i alla fall sådär glatt uppriktig ut när han sade det.
Icke desto mindre hade skribenten samt 300 - 400 unga tjejer infunnit sig för att se Oskar Linnros på Wisby Strand. Mja, i ärlighetens namn var det några snubbar där med men jag kan på heder och samvete svära på att det dröjde innan jag såg några utöver ordningsvakterna. Jag cirkulerade lite, pratade med de få vänner jag kände på stället, och hamnade längst fram vid scenen.
Tonårsfnittret och en tung doft av parfym (dock inte de här hemska sorterna) omgav mig och jag undrade nästan om någon av de toppiga tjejerna rätt vad de är skulle fråga något i stil med "vill inte farbror ha en stol?" Fast numera pratar de väl inte så, va? Det kanske hellre blivit "åk hem och lägg dig, gubbjävel". Men det blev nu inget sådant och jag fick heller inte yttra någon väl inövad replik i stil med "jag är 38, men ikväll låtsas jag att jag är 18".
Vänligt nog fick vi inte vänta så länge då Oskar (som visade sig vara en rätt kortväxt påg, dock med viss auktoritet ändå) klev på vid 21.30 under tjejpublikens vrål. Nackdelen med att stå långt fram är, utöver trängseln, att nyanserna i ljudet går förlotade. Ofta hörde man heller inte så mycket av Linnros mellansnack. Men han öste igenom "25", "Din mamma", "Debut", någon äldre låt som han skrivit, någon ny och osläppt låt, det där roliga lilla pianostycket vid namn "Ulla och Åke" som avslutar plattan, "Ack, Sundbyberg", "Genom eld", en version på Robyns "Dancing on my own" och avslutningsvis (förstås) "Från och med du". 40 minuter av ös med några lugnare passager.
Bandet såg för övrigt dödligt coolt ut då alla var klädda i kostymer eller dräkter (kvinnliga gitarristen/cellisten) och det var verkligen 80-talet när det var som bäst över hela scenariot. Oskar spelade även lite el-piano på ett säkert vis men bröt stämningen lite genom att efteråt uppmana en vakt att "ta ut skiten nu så vi kan ösa lite". Bandet rockade för övrigt upp låtarna riktigt bra även om nyanserna som sagt försvann en smula i ljudet.
För övrigt var det ett styvt jobb att stå och headbanga bland folk som är 20 år yngre än en själv men gammal man gjorde så gott han kan. Vid minst tillfälle blev jag riven av vassa naglar (dock oavsiktligt, av en blondin som rentav var längre än jag själv) och under "Från och med du" fick jag en drink i ansiktet (vilket var så nära man kom alkohol den kväll). Jag antar att det var rock'n'roll så det räckte.
Oskar Linnros förgyllde kort och gått en grå och dyster novemberkväll avsevärt. Dödstrött som jag dock var fraktade jag snabbt hem mig själv och lekte med tanken på vad som skulle hända om en polis råkat stoppa mig efter den där drinken jag fått över mig. För övrigt doftar jag rätt starkt av tjejparfym ännu medan jag skriver detta. Så blir det när man bokstavligen frekventerar sig med ungdomen. Men som Oskar säger: "Jag kommer aldrig mer bli 25".
För övrigt tyckte Oskar att Visby-publiken var fantastisk. Han såg i alla fall sådär glatt uppriktig ut när han sade det.
torsdag 4 november 2010
We own the motherfucker... nästan.
Ett lätt reducerat Rootmoset kan ändå känna sig rätt nöjda efter vår första tävling sedan april. Återstår dock ännu att få ihop oss alla fyra på en gång (Kennet repade i afton) men det ska nog gå förr eller senare.
Tomas och undertecknad hade egentligen tänkt gå på Texas Longhorn och äta en bit innan men eftersom öppettiderna på detta etablissemang varierar så fick vi nu välja the ever reliable Borgen för vår enkla kvällsvard där vi snackade ihop oss lite... hm, nej, vid närmare eftertanke snackade vi nog om det mesta utom musik just då.
Trogen sina devis "fint folk kommer sist" slank Kjelle nonchalant in i sista stund innan tävlingen började. Eller åtminstone med några minuters marginal. Tinka & Co. hade valt en väldigt bra och trevlig nivå inför kvällens tävling även om musiken också var väldigt varierad vilket vi tackar för. Det fick förbluffande bra och vi spikade samtliga artister i vissa kategorier medan vi ibland bommade röda trådar och sådant. Exempelvis visste vi att James Brown varit här och vänt (ont i axeln, stackars liten) men däremot hade vi faktiskt missat att Ian Hunter hade spelat här någon gång för länge sedan.
Men vi hämtade faktiskt upp oss från en tredje till en andra plats under tävlingens gång även om vår 87 poäng stod sig slätt mot de 97 poäng som vinnarna, Organs Without Bodies, drog in. Imponerande! Vi ägnade eftersnacket åt att dels berömma oss själva och sedan komma in på andra spännande områden. Exempelvis höjde Kjelle vår kollektiva nördighet till nya nivåer genom att för mig och Tomas relatera Ipswich exakta laguppställning i finalen av FA-cupen 1979. Men det är väl inte för inte som Rootmoset fått rykte om sig som kalenderbitare...
Och egentligen hade vi nog velat se Urmas Plant på Munken efteråt men klockan drog iväg och tyvärr skulle flera av oss upp rätt hiskligt tidigt. Så det får bli vid andra tillfällen. Sånt är livet. Men vi var nog ändå rätt nöjda med denna afton.
Tomas och undertecknad hade egentligen tänkt gå på Texas Longhorn och äta en bit innan men eftersom öppettiderna på detta etablissemang varierar så fick vi nu välja the ever reliable Borgen för vår enkla kvällsvard där vi snackade ihop oss lite... hm, nej, vid närmare eftertanke snackade vi nog om det mesta utom musik just då.
Trogen sina devis "fint folk kommer sist" slank Kjelle nonchalant in i sista stund innan tävlingen började. Eller åtminstone med några minuters marginal. Tinka & Co. hade valt en väldigt bra och trevlig nivå inför kvällens tävling även om musiken också var väldigt varierad vilket vi tackar för. Det fick förbluffande bra och vi spikade samtliga artister i vissa kategorier medan vi ibland bommade röda trådar och sådant. Exempelvis visste vi att James Brown varit här och vänt (ont i axeln, stackars liten) men däremot hade vi faktiskt missat att Ian Hunter hade spelat här någon gång för länge sedan.
Men vi hämtade faktiskt upp oss från en tredje till en andra plats under tävlingens gång även om vår 87 poäng stod sig slätt mot de 97 poäng som vinnarna, Organs Without Bodies, drog in. Imponerande! Vi ägnade eftersnacket åt att dels berömma oss själva och sedan komma in på andra spännande områden. Exempelvis höjde Kjelle vår kollektiva nördighet till nya nivåer genom att för mig och Tomas relatera Ipswich exakta laguppställning i finalen av FA-cupen 1979. Men det är väl inte för inte som Rootmoset fått rykte om sig som kalenderbitare...
Och egentligen hade vi nog velat se Urmas Plant på Munken efteråt men klockan drog iväg och tyvärr skulle flera av oss upp rätt hiskligt tidigt. Så det får bli vid andra tillfällen. Sånt är livet. Men vi var nog ändå rätt nöjda med denna afton.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)