Ett lätt reducerat Rootmoset kan ändå känna sig rätt nöjda efter vår första tävling sedan april. Återstår dock ännu att få ihop oss alla fyra på en gång (Kennet repade i afton) men det ska nog gå förr eller senare.
Tomas och undertecknad hade egentligen tänkt gå på Texas Longhorn och äta en bit innan men eftersom öppettiderna på detta etablissemang varierar så fick vi nu välja the ever reliable Borgen för vår enkla kvällsvard där vi snackade ihop oss lite... hm, nej, vid närmare eftertanke snackade vi nog om det mesta utom musik just då.
Trogen sina devis "fint folk kommer sist" slank Kjelle nonchalant in i sista stund innan tävlingen började. Eller åtminstone med några minuters marginal. Tinka & Co. hade valt en väldigt bra och trevlig nivå inför kvällens tävling även om musiken också var väldigt varierad vilket vi tackar för. Det fick förbluffande bra och vi spikade samtliga artister i vissa kategorier medan vi ibland bommade röda trådar och sådant. Exempelvis visste vi att James Brown varit här och vänt (ont i axeln, stackars liten) men däremot hade vi faktiskt missat att Ian Hunter hade spelat här någon gång för länge sedan.
Men vi hämtade faktiskt upp oss från en tredje till en andra plats under tävlingens gång även om vår 87 poäng stod sig slätt mot de 97 poäng som vinnarna, Organs Without Bodies, drog in. Imponerande! Vi ägnade eftersnacket åt att dels berömma oss själva och sedan komma in på andra spännande områden. Exempelvis höjde Kjelle vår kollektiva nördighet till nya nivåer genom att för mig och Tomas relatera Ipswich exakta laguppställning i finalen av FA-cupen 1979. Men det är väl inte för inte som Rootmoset fått rykte om sig som kalenderbitare...
Och egentligen hade vi nog velat se Urmas Plant på Munken efteråt men klockan drog iväg och tyvärr skulle flera av oss upp rätt hiskligt tidigt. Så det får bli vid andra tillfällen. Sånt är livet. Men vi var nog ändå rätt nöjda med denna afton.
torsdag 4 november 2010
onsdag 20 oktober 2010
Rootmoset har ingen Rooney.
Eftersom vi i vår grupp utöver musik även plägar avhandla den där sporten där 20 man jagar en boll så kan man härmed inte låta bli att göra en liten reflektion kring cirkusen med Wayne Rooneys eventuella utträdde ur Manchester U. Reaktionerna på vissa håll har ju varit närmast hysteriska och en supporter skrev i något inlägg att "vår klubb är dödförklarad", vilket blev en fin rubrik i Aftonblajet.
Och det är i ett sånt här läge som man är oerhört glad att vi i Rootmoset inte har någon Rooney. För om man bygger upp ett lag kring en enda man så är läget lite kritiskt den dag den personen ramlar bort eller blir tillfälligt ur leken. Är någon av oss borta vid en tävling så är det verkligen inte bra, då vi alla har våra områden, men det är heller inte total katastrof.
Undertecknad var själv borta då mina tre övriga vapendragare tog sig vidare i ett kval på egen hand. Och vi har i flera fall varit tre man och klarat oss hyggligt. Helt enkelt för att ingen av oss är en Rooney utan för att vi snarare är de här spelarna som har lite bredd. Det är skönt att veta och gör att man sover gott.
Och det är i ett sånt här läge som man är oerhört glad att vi i Rootmoset inte har någon Rooney. För om man bygger upp ett lag kring en enda man så är läget lite kritiskt den dag den personen ramlar bort eller blir tillfälligt ur leken. Är någon av oss borta vid en tävling så är det verkligen inte bra, då vi alla har våra områden, men det är heller inte total katastrof.
Undertecknad var själv borta då mina tre övriga vapendragare tog sig vidare i ett kval på egen hand. Och vi har i flera fall varit tre man och klarat oss hyggligt. Helt enkelt för att ingen av oss är en Rooney utan för att vi snarare är de här spelarna som har lite bredd. Det är skönt att veta och gör att man sover gott.
söndag 17 oktober 2010
ZZ Top är inte skäggrock.
Skäggrock. Denna term som förmodligen bara finns inom svenska språket, i varje fall har jag inte hört någon term i stil med "beard rock" från utlandet. Men rätta mig om jag har fel. Jag tror termen myntades under 00-talet, möjligen i slutet av 90-talet för en viss typ av musik som nu under senare år åter haft en gyllene era. Vilket ju är helt logiskt eftersom 00-talet var 70-talet medan 90-talet var 60-talet. Är ni med?
Det arketypiska skäggrockbandet var förstås The Band. Mitt under den pårökta hippievågen släppte man den lantliga och traditionella (men samtidigt lite nyskapande) "Music from Big Pink" (skäggrockens "Revolver") tätt följd av den självtitulerade bruna plattan (skäggrockens "Sgt. Pepper"). På baksidan av albumen avbildade sig medlemmarna tillsammans med sina äldre släktingar som en medveten antites till samtidens ungdomliga uppror ("we rebelled against the rebels", som Robertson sa).
På sitt sätt var The Band ett konservativt band, men inte i någon medveten politisk mening. Medlemmarna, med sina många år av turnerande och sin därmed ganska goda insyn i livets skuggsidor efter år på skabbiga hak, insåg nog (likt exempelvis Frank Zappa) att revolten i slutet av 60-talet var en galen helg som snart skulle vara över. Och allt skulle (nästan) vara som förut igen.
Jag minns att man i tidningen Pop skrev att "The Band är den enda grupp som skulle kunna värma upp en publik inför Abraham Lincoln" och det stämde nog. Det blev ju knappast sämre av att medlemmarna faktiskt såg ut som om de kommit direkt från amerikanska inbördeskriget (som de även sjöng om, i "The night they drove old dixie down"). Garth Hudson hade rentav en slående likhet med "Jeb" Stuart, general Lees skicklig spejare. I alla fall om man snackar feta skägg.
Men skäggrockare behöver alltså inte HA skägg. Det är väl snarare så att musiken på något vis skapar en anda av rejäla skägg, bildligt talat. Det är ofta en påtagligt avslappnad och lantlig musik, ofta med rötter i country men inte nödvändigtvis. Inlevelsefull och innerlig bör den i alla fall vara. Och det är just därför booogie-killarna i ZZ Top aldrig kan klassas som "skäggrock" vare sig de nu bär stora hakprydnader eller rentav heter skägg. Deras musik är lite för snabb och bluesig för det. Och gungar för mycket. Eller på fel sätt. Delar av Neil Youngs produktion (i alla fall sådant inom Harvest-fållan) kan däremot ganska lätt hamna under kategorin skäggrock, trots att mannen på sin höjd haft feta polisonger då och då.
Det behöver väl knappast sägas att skäggrocken hade en riktigt usel era under 80-talet, både i fråga om bristen på skägg och bristen på denna form av musik. Det blev väl knappast lättare av att även gamla rockrävar skulle stöpa sin musik i synthinramning och ofta bara lyckades skapa några av de mest daterade ljudbilderna på denna sida om 1980.
Det har dock sakta blivit bättre under 90-talet och än mer på 00-talet. Fast det visste ju förstås inte jag om vid den tidpunkten. 90- och 00-talets mesta skäggrockband, Wilco, består väl (så vitt jag kunnat se) av idel slätrakade personer även om Jeff Tweedy och hans besättning ändå väldigt väl uppfyller kriterierna musikaliskt.
Under de sista fem - sex åren har Wilco för all del fått hård konkurrens från ett mer genuint skäggrockband, The Band of Horses, där medlemmarna även går in för att odla sina skägg. Gruppen har under en relativt kort period släppt tre album och tycks nu på allvar ha slagit igenom med sitt tredje, "Infinite Arms", som nästan verkar kunna bli något av den nyare skäggrockens apoteos. Ytterligare en rad dylika grupper (My Morning Jacket o.s.v.) har poppat upp på senare år, med eller utan skägg.
På gott och ont är skäggrocken för all del ganska tidlös. Mycket av musiken låter likadant vare sig den vore inspelad 1970, 1990, 2000 eller 2010. För undertecknad, som innerst inne fortfarande sitter fast i det Big Beat-mullrande 90-talet, har det varit en intressant upptäcktsfärd under senare år. Och säkerligen även nödvändig för att säkra en bättre placering i Popgiss. För numera verkar det som om var och varannan av oss bär ett osynligt skägg. Eller så blir några av oss äldre?
Det arketypiska skäggrockbandet var förstås The Band. Mitt under den pårökta hippievågen släppte man den lantliga och traditionella (men samtidigt lite nyskapande) "Music from Big Pink" (skäggrockens "Revolver") tätt följd av den självtitulerade bruna plattan (skäggrockens "Sgt. Pepper"). På baksidan av albumen avbildade sig medlemmarna tillsammans med sina äldre släktingar som en medveten antites till samtidens ungdomliga uppror ("we rebelled against the rebels", som Robertson sa).
På sitt sätt var The Band ett konservativt band, men inte i någon medveten politisk mening. Medlemmarna, med sina många år av turnerande och sin därmed ganska goda insyn i livets skuggsidor efter år på skabbiga hak, insåg nog (likt exempelvis Frank Zappa) att revolten i slutet av 60-talet var en galen helg som snart skulle vara över. Och allt skulle (nästan) vara som förut igen.
Jag minns att man i tidningen Pop skrev att "The Band är den enda grupp som skulle kunna värma upp en publik inför Abraham Lincoln" och det stämde nog. Det blev ju knappast sämre av att medlemmarna faktiskt såg ut som om de kommit direkt från amerikanska inbördeskriget (som de även sjöng om, i "The night they drove old dixie down"). Garth Hudson hade rentav en slående likhet med "Jeb" Stuart, general Lees skicklig spejare. I alla fall om man snackar feta skägg.
Men skäggrockare behöver alltså inte HA skägg. Det är väl snarare så att musiken på något vis skapar en anda av rejäla skägg, bildligt talat. Det är ofta en påtagligt avslappnad och lantlig musik, ofta med rötter i country men inte nödvändigtvis. Inlevelsefull och innerlig bör den i alla fall vara. Och det är just därför booogie-killarna i ZZ Top aldrig kan klassas som "skäggrock" vare sig de nu bär stora hakprydnader eller rentav heter skägg. Deras musik är lite för snabb och bluesig för det. Och gungar för mycket. Eller på fel sätt. Delar av Neil Youngs produktion (i alla fall sådant inom Harvest-fållan) kan däremot ganska lätt hamna under kategorin skäggrock, trots att mannen på sin höjd haft feta polisonger då och då.
Det behöver väl knappast sägas att skäggrocken hade en riktigt usel era under 80-talet, både i fråga om bristen på skägg och bristen på denna form av musik. Det blev väl knappast lättare av att även gamla rockrävar skulle stöpa sin musik i synthinramning och ofta bara lyckades skapa några av de mest daterade ljudbilderna på denna sida om 1980.
Det har dock sakta blivit bättre under 90-talet och än mer på 00-talet. Fast det visste ju förstås inte jag om vid den tidpunkten. 90- och 00-talets mesta skäggrockband, Wilco, består väl (så vitt jag kunnat se) av idel slätrakade personer även om Jeff Tweedy och hans besättning ändå väldigt väl uppfyller kriterierna musikaliskt.
Under de sista fem - sex åren har Wilco för all del fått hård konkurrens från ett mer genuint skäggrockband, The Band of Horses, där medlemmarna även går in för att odla sina skägg. Gruppen har under en relativt kort period släppt tre album och tycks nu på allvar ha slagit igenom med sitt tredje, "Infinite Arms", som nästan verkar kunna bli något av den nyare skäggrockens apoteos. Ytterligare en rad dylika grupper (My Morning Jacket o.s.v.) har poppat upp på senare år, med eller utan skägg.
På gott och ont är skäggrocken för all del ganska tidlös. Mycket av musiken låter likadant vare sig den vore inspelad 1970, 1990, 2000 eller 2010. För undertecknad, som innerst inne fortfarande sitter fast i det Big Beat-mullrande 90-talet, har det varit en intressant upptäcktsfärd under senare år. Och säkerligen även nödvändig för att säkra en bättre placering i Popgiss. För numera verkar det som om var och varannan av oss bär ett osynligt skägg. Eller så blir några av oss äldre?
tisdag 12 oktober 2010
Heaven's Promise.
Det är inte ofta man kommer ihåg sådana där små detaljer men ganska exakt minns jag faktiskt när jag första gången hörde talas om Paolo Hewitt. Det bör ha varit någon gång under sensommaren eller tidiga hösten 1991 då jag i ett nummer av Slitz (innan den blev en blajig mjukporrtidning under den hemmarunkande Mats Drugges ledning) läste en längre intervju med Paul Weller. Minns att det i samma nummer även fanns en omfattande intervju med Bret Easton Ellis om "American Psycho", vilken jag inhandlade sent detta år.
I vilket fall hade jag aldrig hört talas om Paul Weller (inte ens The Jam vid den tiden, men jag var ju uppvuxen på landet, for christ sake) och än mindre om hans polare Paolo Hewitt, som fick en liten utvikning i artikeln. Det nämndes bland annat att han hade roat sig med att skriva små kompishyllningar på innepåsarna till Style Councils album, då under pseudonymen "The Cappuccino kid", vilket säkert var en förbannat cool pseudonym på 80-talet.
På något vis fick man där en första fläkt av en slags flärd och stilfullhet som man ju så sällan stötte på i sin egen vardag (även om min syster syrligt kommenterade att nästan allt som hade med Paul Weller att göra är "musik för finsmakare"). Denne Paolo Hewitt har därefter förföljt mig under åren i och med att han skrivit intressanta verk om musik, mode (den slags tidlösa mode som jag kan fördra, inte den där ängsliga jakten på trender som man annars förknippar med ordet), fotboll, med mera, med mera.
Länge hade jag hört talas om hans "acid house-roman" från 1993, "Heavens Promise" och då jag häromdagen läste på nätet att den var utgången sedan många år ville jag testa hur lång tid det skulle ta för mig att få tag i ett exemplar. Det tog dock oinspirerande fem minuter eftersom jag genast hittade den på Amazon och snabbt införskaffade den. Tog mig ynka två dagar att läsa den.
Romanen var ett charmigt stycke tidsskildring, helt tydligt en variant av "Absoute Beginners" som förflyttats 30 år framåt i tiden. Huvudpersonen är en DJ som kryssar mellan caféer, skivbutiker och olika damers famntag när han nu inte sitter i sitt bås och spinner plattor. Någon gång i början av 1988 får han höra talas om "den här Acid House-scenen" och besöker några små klubbar av närmast sektliknande karaktär, givetvis omedveten om vad som komma skulle.
Romanen är inte värst originell men Hewitt fångar ändå fint de här "första tillfällena" i en ung persons liv på ett sätt som charmar en djupt när man sedan gräver i sitt eget förflutna och jämför. Ok, mitt liv som ung var kanske inte riktigt lika spännande som denne DJ:s men likväl finns en ganska allmän verktygslåda av känsloupplevelser som är gemensam för de flesta av oss, oavsett om vi bor i London eller... Säffle?
Hewitt beskriver även med inlevelse huvudpersonens känsla då han petat i sig Extacy för första gången och upplever en känsla av samhörighet med alla människor kring honom på dansgolvet (stenade även dom) men eftersom författaren på intet vis är någon drogromantiker så skildrar han även huvudpersonens djupa depression efter ruset plus en del andra otrevliga bieffekter. För övrigt hade väl undertecknad även hoppats att Hewitt i förbifarten skulle rada upp lite gamla Acid House-klassiker men dessa nämns bara mycket kort medan man däremot får lära sig en hel del om obskyr soul från 60- och 70-tal. När nyare låtar nämns är det ändå de där man har hört till leda från perioden.
Medan allt det som skildras i boken ägde rum, 1988 - 89, satt undertecknad i Svedala och kände bara svallvågorna av det där som man följde på avstånd och med ganska stora kunskapsluckor. Likväl förnam jag ändå en rätt saftig dos nostalgi vid läsningen av boken eftersom det fanns en hel del man mindes. För det var också under de där åren som mitt närmast fanatiska musikintresse tog fart och allt började.
I vilket fall hade jag aldrig hört talas om Paul Weller (inte ens The Jam vid den tiden, men jag var ju uppvuxen på landet, for christ sake) och än mindre om hans polare Paolo Hewitt, som fick en liten utvikning i artikeln. Det nämndes bland annat att han hade roat sig med att skriva små kompishyllningar på innepåsarna till Style Councils album, då under pseudonymen "The Cappuccino kid", vilket säkert var en förbannat cool pseudonym på 80-talet.
På något vis fick man där en första fläkt av en slags flärd och stilfullhet som man ju så sällan stötte på i sin egen vardag (även om min syster syrligt kommenterade att nästan allt som hade med Paul Weller att göra är "musik för finsmakare"). Denne Paolo Hewitt har därefter förföljt mig under åren i och med att han skrivit intressanta verk om musik, mode (den slags tidlösa mode som jag kan fördra, inte den där ängsliga jakten på trender som man annars förknippar med ordet), fotboll, med mera, med mera.
Länge hade jag hört talas om hans "acid house-roman" från 1993, "Heavens Promise" och då jag häromdagen läste på nätet att den var utgången sedan många år ville jag testa hur lång tid det skulle ta för mig att få tag i ett exemplar. Det tog dock oinspirerande fem minuter eftersom jag genast hittade den på Amazon och snabbt införskaffade den. Tog mig ynka två dagar att läsa den.
Romanen var ett charmigt stycke tidsskildring, helt tydligt en variant av "Absoute Beginners" som förflyttats 30 år framåt i tiden. Huvudpersonen är en DJ som kryssar mellan caféer, skivbutiker och olika damers famntag när han nu inte sitter i sitt bås och spinner plattor. Någon gång i början av 1988 får han höra talas om "den här Acid House-scenen" och besöker några små klubbar av närmast sektliknande karaktär, givetvis omedveten om vad som komma skulle.
Romanen är inte värst originell men Hewitt fångar ändå fint de här "första tillfällena" i en ung persons liv på ett sätt som charmar en djupt när man sedan gräver i sitt eget förflutna och jämför. Ok, mitt liv som ung var kanske inte riktigt lika spännande som denne DJ:s men likväl finns en ganska allmän verktygslåda av känsloupplevelser som är gemensam för de flesta av oss, oavsett om vi bor i London eller... Säffle?
Hewitt beskriver även med inlevelse huvudpersonens känsla då han petat i sig Extacy för första gången och upplever en känsla av samhörighet med alla människor kring honom på dansgolvet (stenade även dom) men eftersom författaren på intet vis är någon drogromantiker så skildrar han även huvudpersonens djupa depression efter ruset plus en del andra otrevliga bieffekter. För övrigt hade väl undertecknad även hoppats att Hewitt i förbifarten skulle rada upp lite gamla Acid House-klassiker men dessa nämns bara mycket kort medan man däremot får lära sig en hel del om obskyr soul från 60- och 70-tal. När nyare låtar nämns är det ändå de där man har hört till leda från perioden.
Medan allt det som skildras i boken ägde rum, 1988 - 89, satt undertecknad i Svedala och kände bara svallvågorna av det där som man följde på avstånd och med ganska stora kunskapsluckor. Likväl förnam jag ändå en rätt saftig dos nostalgi vid läsningen av boken eftersom det fanns en hel del man mindes. För det var också under de där åren som mitt närmast fanatiska musikintresse tog fart och allt började.
måndag 11 oktober 2010
När inspirationen tryter.
En gång i tiden, under den period då det redan var helt normalt att artister skrev sin alster själva (vilket är ungefär från 1965 och framåt), så började vissa artister att som skojiga parenteser spela in cover-plattor med gamla favoriter. David Bowie gjorde det med "Pin-Ups", Ferry med "These Foolish Things" och några plattor till. I Sverige drämde Pugh till med "Pugh on the Rocks". Och så vidare. Detta var dock artister som samtidigt sprutade ur sig lysande låtar så det fanns här ingen tvekan om att det nog var mycket hjärta med i det hela men samtidigt också en kul grej. För egna låtar led man ju inte brist på.
Det som dock var en kul grej från seriösa artister har tyvärr blivit något av en institutionaliserad plåga inom musikvärlden. Numera är det närmast obligatoriskt för antingen unga artister som behöver luft under vingarna eller för gamla vars kreativa låga har slocknat att spotta ur sig menlösa cover-album. De här Idol-artisterna (enligt vad jag hört) är ju exempel på den första kategorin.
Mer plågsamt är det dock att se gamla hjältar sjunka ned i coverträsket. Bryan Ferry, denne halvgud, har ju på senare år mer och mer förlitat sig på covers vilket är väldigt tacksamt för hans del då han lätt kan "Ferryisera" vilken låt som helst och ändå tillföra något personligt. Men även här hör man att det ofta går på rent manér och Ferry har ju själv antytt att han nog inte skulle spela in så många covers ifall han nu inte hade så svårt att skriva egna låtar numera. Till och med Bob Dylan hamnade i detta träsk under en kort period, men han var lika ärlig som Ferry och medgav att han hade en kreativ kris.
Vissa drar dock det löjliga coverkonceptet till sin spets. Rod Stewart, vilken ju redan som lite yngre var mest känd för covers i "Rod-variant", har ju vid det här laget utgivit "The American Songbook" nummer 1, 2, 3, och vidare till album 78. Och folk KÖPER det uppenbarligen! Rod skulle givetvis inte fortsätta mångla ut sina slätstrukna versioner av amerikanska standards om publiken gjorde tummen ned. Men eftersom hans publik (större delen av den) troligen är ungefär i hans egen ålder så innebär det också att man som lyssnare blir latare och tycker det är riktigt jävla trevligt att höra Gershwin, Kern, Mercer och resten av gänget få sina alster tolkade av Mr. Stewart.
Nyligen släppte även Phil Collins någon platta med "favoriter från hans ungdom", eller något liknande. Vi kan alltså sätta en rätt bra peng på att också Phil har lite svårt med att få till det i studion och därför slabbar ihop ett album med några gamla favoriter som han kan mer eller mindre i sömnen. Och jag har redan sett klart uppskattande kommentarer från Phils jämnåriga. Jo men.
Exemplet med Rod Stewart visar för övrigt att det där uttalandet om att "man börjar förr eller senare lyssna på sina föräldrars musik" stämmer rätt väl. Varför är det så? Varför stannar man inte vid den musik man lyssnade på när man var, säg, 15 - 20? Det är ju ofta högst normalt. Sanningen är helt enkelt den att många av oss blir djupt nostalgiska då vi blir äldre och därmed dras vi plötsligt till den musik vi hörde när vi var små barn: de låtar som en föräldrar spelade! Kanske är det även detta som drabbat Rod, förutom en sällsynt kreativ härdsmälta.
Dagens råd, således, när dina idoler börjar göra coveralbum: Spring! Stäng öronen. Leta upp något nytt. Helst något brötigt. Rädda dig själv från det lata lyssnandet. Annars är du dömd att åldras till Phil Collins och Rod Stewart som släpar sig igenom de där låtarna vi ändå hört i hissen hundratals gånger. Och det var väl inte meningen?
Det som dock var en kul grej från seriösa artister har tyvärr blivit något av en institutionaliserad plåga inom musikvärlden. Numera är det närmast obligatoriskt för antingen unga artister som behöver luft under vingarna eller för gamla vars kreativa låga har slocknat att spotta ur sig menlösa cover-album. De här Idol-artisterna (enligt vad jag hört) är ju exempel på den första kategorin.
Mer plågsamt är det dock att se gamla hjältar sjunka ned i coverträsket. Bryan Ferry, denne halvgud, har ju på senare år mer och mer förlitat sig på covers vilket är väldigt tacksamt för hans del då han lätt kan "Ferryisera" vilken låt som helst och ändå tillföra något personligt. Men även här hör man att det ofta går på rent manér och Ferry har ju själv antytt att han nog inte skulle spela in så många covers ifall han nu inte hade så svårt att skriva egna låtar numera. Till och med Bob Dylan hamnade i detta träsk under en kort period, men han var lika ärlig som Ferry och medgav att han hade en kreativ kris.
Vissa drar dock det löjliga coverkonceptet till sin spets. Rod Stewart, vilken ju redan som lite yngre var mest känd för covers i "Rod-variant", har ju vid det här laget utgivit "The American Songbook" nummer 1, 2, 3, och vidare till album 78. Och folk KÖPER det uppenbarligen! Rod skulle givetvis inte fortsätta mångla ut sina slätstrukna versioner av amerikanska standards om publiken gjorde tummen ned. Men eftersom hans publik (större delen av den) troligen är ungefär i hans egen ålder så innebär det också att man som lyssnare blir latare och tycker det är riktigt jävla trevligt att höra Gershwin, Kern, Mercer och resten av gänget få sina alster tolkade av Mr. Stewart.
Nyligen släppte även Phil Collins någon platta med "favoriter från hans ungdom", eller något liknande. Vi kan alltså sätta en rätt bra peng på att också Phil har lite svårt med att få till det i studion och därför slabbar ihop ett album med några gamla favoriter som han kan mer eller mindre i sömnen. Och jag har redan sett klart uppskattande kommentarer från Phils jämnåriga. Jo men.
Exemplet med Rod Stewart visar för övrigt att det där uttalandet om att "man börjar förr eller senare lyssna på sina föräldrars musik" stämmer rätt väl. Varför är det så? Varför stannar man inte vid den musik man lyssnade på när man var, säg, 15 - 20? Det är ju ofta högst normalt. Sanningen är helt enkelt den att många av oss blir djupt nostalgiska då vi blir äldre och därmed dras vi plötsligt till den musik vi hörde när vi var små barn: de låtar som en föräldrar spelade! Kanske är det även detta som drabbat Rod, förutom en sällsynt kreativ härdsmälta.
Dagens råd, således, när dina idoler börjar göra coveralbum: Spring! Stäng öronen. Leta upp något nytt. Helst något brötigt. Rädda dig själv från det lata lyssnandet. Annars är du dömd att åldras till Phil Collins och Rod Stewart som släpar sig igenom de där låtarna vi ändå hört i hissen hundratals gånger. Och det var väl inte meningen?
söndag 26 september 2010
Fotboll och musik.
En sak som man kan fundera över är hur en i grunden så fruktansvärt allsångsovänlig låt som White Stripes "Seven Nation Army" kunnat bli en sådan favorit på fotbollsarenor, och särskilt då i Italien? Vid senaste EM hörde man ständigt publiken imitera den där inledande basgången (vilket man kanske även gjorde i VM även om det nu inte hördes på grund av ett litet otäckt instrument som borde förbjudas).
På något vis så ger det ett visst hopp för fotbollen. Man vill ju så gärna att fotboll ska höra samman med cool musik. Man önskar t.ex. att publiken sjöng till, säg, "Panic" av The Smiths. Men det gör de förstås inte eftersom man istället trallar på Markoolios "Mera mål" eller dylik skit.
Vid en läsning av Martin Svenssons (fotbollsspelare, inte den käcke sångaren) biografi "I skuggan av San Siro" framgår hur hans lagkamrater exempelvis refererar till The Clash som "knarkarmusik" (delvis sant, men kanske inte riktigt i DEN bemärkelsen). Men White Stripes har redan inlett revolten som ska frälsa alla världens fotbollsspelare där de sitter fast i Toto-träsket. "Seven Nation Army" på arenor är i grunden lika revolutionerande som när indie-gympa kom till Stockholm.
På något vis så ger det ett visst hopp för fotbollen. Man vill ju så gärna att fotboll ska höra samman med cool musik. Man önskar t.ex. att publiken sjöng till, säg, "Panic" av The Smiths. Men det gör de förstås inte eftersom man istället trallar på Markoolios "Mera mål" eller dylik skit.
Vid en läsning av Martin Svenssons (fotbollsspelare, inte den käcke sångaren) biografi "I skuggan av San Siro" framgår hur hans lagkamrater exempelvis refererar till The Clash som "knarkarmusik" (delvis sant, men kanske inte riktigt i DEN bemärkelsen). Men White Stripes har redan inlett revolten som ska frälsa alla världens fotbollsspelare där de sitter fast i Toto-träsket. "Seven Nation Army" på arenor är i grunden lika revolutionerande som när indie-gympa kom till Stockholm.
torsdag 23 september 2010
Radio Dept. kommenterar politiken.
The Radio Dept. har själva kallat sin låt "Freddy and the Trojan Horse" för "vårt patetiska försök att störta regeringen". Nu är förvisso detta Sveriges kanske sista troget 90-talistiska indie-band inte direkt några skrikiga punkare och det är svårt uppfatta den lite dunkla texten, som går så här:
Freddie, I know
When your time comes it won't be pretty, no
You reap what you sow
You and your friends
The trojan horse you came in left a stench
A carcass in the trench
Freddie, one day
All of the workers that you led astray
Will make you pay
Oh Freddie, you should now
Can't punish people cause your hair won't grow
It's alright just let go
Freddie, I know
You waved a banner at our latest show
How so?
And why not the expected slander?
You made me feel like Zarah Leander
Just let us go
Personligen har jag emellertid lite svårt att tro att Reinfeldt skulle ha varit på en Radio Dept-konsert. Om man gillar Da Buzz och (den sene) Magnus Uggla så kan man väl inte ha SÅ creddig musiksmak? För övrigt laddade Radio Dept. om med denna lilla dänga, som tydligen också handlar om Sverige 2010:
http://www.labrador.se/hypocrisy/mp3/The_new_improved_hypocrisy.mp3
För övrigt så var det nog bara Maria Wetterstrand som hade någon som helst creddig musiksmak när man nu såg partiledarnas spellistor. Även om Göran Hägglund(!) faktiskt chockade mig med att i något program nämna den ganska obskyra Bryan Ferry-låten "This is tomorrow" (en cover, om jag ej minns fel) som en av sina favoriter. Några av de övriga listorna var förfärliga (Björklund) medan andra helt enkelt verkade fejkade, alltså skapade av andra än partibossen själv. Sahlin och Olofsson KAN bara inte ha hört talas om de hippa grupper som fanns med på deras spellistor. Jag vägrar tro att några politiker på runt 50 ägnar sin fritid åt att frossa i lustiga underground-grupper. Skulle så vara fallet så har jag helt missbedömt mänskligheten.
Freddie, I know
When your time comes it won't be pretty, no
You reap what you sow
You and your friends
The trojan horse you came in left a stench
A carcass in the trench
Freddie, one day
All of the workers that you led astray
Will make you pay
Oh Freddie, you should now
Can't punish people cause your hair won't grow
It's alright just let go
Freddie, I know
You waved a banner at our latest show
How so?
And why not the expected slander?
You made me feel like Zarah Leander
Just let us go
Personligen har jag emellertid lite svårt att tro att Reinfeldt skulle ha varit på en Radio Dept-konsert. Om man gillar Da Buzz och (den sene) Magnus Uggla så kan man väl inte ha SÅ creddig musiksmak? För övrigt laddade Radio Dept. om med denna lilla dänga, som tydligen också handlar om Sverige 2010:
http://www.labrador.se/hypocrisy/mp3/The_new_improved_hypocrisy.mp3
För övrigt så var det nog bara Maria Wetterstrand som hade någon som helst creddig musiksmak när man nu såg partiledarnas spellistor. Även om Göran Hägglund(!) faktiskt chockade mig med att i något program nämna den ganska obskyra Bryan Ferry-låten "This is tomorrow" (en cover, om jag ej minns fel) som en av sina favoriter. Några av de övriga listorna var förfärliga (Björklund) medan andra helt enkelt verkade fejkade, alltså skapade av andra än partibossen själv. Sahlin och Olofsson KAN bara inte ha hört talas om de hippa grupper som fanns med på deras spellistor. Jag vägrar tro att några politiker på runt 50 ägnar sin fritid åt att frossa i lustiga underground-grupper. Skulle så vara fallet så har jag helt missbedömt mänskligheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)