När inspirationen tryter.

En gång i tiden, under den period då det redan var helt normalt att artister skrev sin alster själva (vilket är ungefär från 1965 och framåt), så började vissa artister att som skojiga parenteser spela in cover-plattor med gamla favoriter. David Bowie gjorde det med "Pin-Ups", Ferry med "These Foolish Things" och några plattor till. I Sverige drämde Pugh till med "Pugh on the Rocks". Och så vidare. Detta var dock artister som samtidigt sprutade ur sig lysande låtar så det fanns här ingen tvekan om att det nog var mycket hjärta med i det hela men samtidigt också en kul grej. För egna låtar led man ju inte brist på.

Det som dock var en kul grej från seriösa artister har tyvärr blivit något av en institutionaliserad plåga inom musikvärlden. Numera är det närmast obligatoriskt för antingen unga artister som behöver luft under vingarna eller för gamla vars kreativa låga har slocknat att spotta ur sig menlösa cover-album. De här Idol-artisterna (enligt vad jag hört) är ju exempel på den första kategorin.

Mer plågsamt är det dock att se gamla hjältar sjunka ned i coverträsket. Bryan Ferry, denne halvgud, har ju på senare år mer och mer förlitat sig på covers vilket är väldigt tacksamt för hans del då han lätt kan "Ferryisera" vilken låt som helst och ändå tillföra något personligt. Men även här hör man att det ofta går på rent manér och Ferry har ju själv antytt att han nog inte skulle spela in så många covers ifall han nu inte hade så svårt att skriva egna låtar numera. Till och med Bob Dylan hamnade i detta träsk under en kort period, men han var lika ärlig som Ferry och medgav att han hade en kreativ kris.

Vissa drar dock det löjliga coverkonceptet till sin spets. Rod Stewart, vilken ju redan som lite yngre var mest känd för covers i "Rod-variant", har ju vid det här laget utgivit "The American Songbook" nummer 1, 2, 3, och vidare till album 78. Och folk KÖPER det uppenbarligen! Rod skulle givetvis inte fortsätta mångla ut sina slätstrukna versioner av amerikanska standards om publiken gjorde tummen ned. Men eftersom hans publik (större delen av den) troligen är ungefär i hans egen ålder så innebär det också att man som lyssnare blir latare och tycker det är riktigt jävla trevligt att höra Gershwin, Kern, Mercer och resten av gänget få sina alster tolkade av Mr. Stewart.

Nyligen släppte även Phil Collins någon platta med "favoriter från hans ungdom", eller något liknande. Vi kan alltså sätta en rätt bra peng på att också Phil har lite svårt med att få till det i studion och därför slabbar ihop ett album med några gamla favoriter som han kan mer eller mindre i sömnen. Och jag har redan sett klart uppskattande kommentarer från Phils jämnåriga. Jo men.

Exemplet med Rod Stewart visar för övrigt att det där uttalandet om att "man börjar förr eller senare lyssna på sina föräldrars musik" stämmer rätt väl. Varför är det så? Varför stannar man inte vid den musik man lyssnade på när man var, säg, 15 - 20? Det är ju ofta högst normalt. Sanningen är helt enkelt den att många av oss blir djupt nostalgiska då vi blir äldre och därmed dras vi plötsligt till den musik vi hörde när vi var små barn: de låtar som en föräldrar spelade! Kanske är det även detta som drabbat Rod, förutom en sällsynt kreativ härdsmälta.

Dagens råd, således, när dina idoler börjar göra coveralbum: Spring! Stäng öronen. Leta upp något nytt. Helst något brötigt. Rädda dig själv från det lata lyssnandet. Annars är du dömd att åldras till Phil Collins och Rod Stewart som släpar sig igenom de där låtarna vi ändå hört i hissen hundratals gånger. Och det var väl inte meningen?

Fotboll och musik.

En sak som man kan fundera över är hur en i grunden så fruktansvärt allsångsovänlig låt som White Stripes "Seven Nation Army" kunnat bli en sådan favorit på fotbollsarenor, och särskilt då i Italien? Vid senaste EM hörde man ständigt publiken imitera den där inledande basgången (vilket man kanske även gjorde i VM även om det nu inte hördes på grund av ett litet otäckt instrument som borde förbjudas).

På något vis så ger det ett visst hopp för fotbollen. Man vill ju så gärna att fotboll ska höra samman med cool musik. Man önskar t.ex. att publiken sjöng till, säg, "Panic" av The Smiths. Men det gör de förstås inte eftersom man istället trallar på Markoolios "Mera mål" eller dylik skit.

Vid en läsning av Martin Svenssons (fotbollsspelare, inte den käcke sångaren) biografi "I skuggan av San Siro" framgår hur hans lagkamrater exempelvis refererar till The Clash som "knarkarmusik" (delvis sant, men kanske inte riktigt i DEN bemärkelsen). Men White Stripes har redan inlett revolten som ska frälsa alla världens fotbollsspelare där de sitter fast i Toto-träsket. "Seven Nation Army" på arenor är i grunden lika revolutionerande som när indie-gympa kom till Stockholm.

Radio Dept. kommenterar politiken.

The Radio Dept. har själva kallat sin låt "Freddy and the Trojan Horse" för "vårt patetiska försök att störta regeringen". Nu är förvisso detta Sveriges kanske sista troget 90-talistiska indie-band inte direkt några skrikiga punkare och det är svårt uppfatta den lite dunkla texten, som går så här:

Freddie, I know
When your time comes it won't be pretty, no
You reap what you sow
You and your friends
The trojan horse you came in left a stench
A carcass in the trench

Freddie, one day
All of the workers that you led astray
Will make you pay
Oh Freddie, you should now
Can't punish people cause your hair won't grow
It's alright just let go

Freddie, I know
You waved a banner at our latest show
How so?
And why not the expected slander?
You made me feel like Zarah Leander

Just let us go

Personligen har jag emellertid lite svårt att tro att Reinfeldt skulle ha varit på en Radio Dept-konsert. Om man gillar Da Buzz och (den sene) Magnus Uggla så kan man väl inte ha SÅ creddig musiksmak? För övrigt laddade Radio Dept. om med denna lilla dänga, som tydligen också handlar om Sverige 2010:

http://www.labrador.se/hypocrisy/mp3/The_new_improved_hypocrisy.mp3

För övrigt så var det nog bara Maria Wetterstrand som hade någon som helst creddig musiksmak när man nu såg partiledarnas spellistor. Även om Göran Hägglund(!) faktiskt chockade mig med att i något program nämna den ganska obskyra Bryan Ferry-låten "This is tomorrow" (en cover, om jag ej minns fel) som en av sina favoriter. Några av de övriga listorna var förfärliga (Björklund) medan andra helt enkelt verkade fejkade, alltså skapade av andra än partibossen själv. Sahlin och Olofsson KAN bara inte ha hört talas om de hippa grupper som fanns med på deras spellistor. Jag vägrar tro att några politiker på runt 50 ägnar sin fritid åt att frossa i lustiga underground-grupper. Skulle så vara fallet så har jag helt missbedömt mänskligheten.

Om att få tillbaka den där gnistan.

Hm, på senare tid verkar den här bloggen närmast ha fått något av ett terapeutiskt syfte i och med att undertecknad skrivit av sig en smula angående toppar och dalar i musiknörderiets värld. Denna lilla essä kommer även att blottlägga några svagheter i Rootmosets försvarslinje men mot slutet av texten står det nog klart att en del rejäla blottor i sagda linje ändå håller på att tätas ganska så väl.

I måndags blev jag klar med det kanske nördigaste musikprojekt jag ägnat mig åt i modern tid: att ta in ett musikdecennium på... tja, ett halvår visade det sig. Egentligen började det hela med att flera av oss införskaffade "1001 plattor" som man sedan, tack vare Spotify, kunde beta av i lugn och ro. Men det här med listor som betades av gick mig lite i blodet medan jag höll på så jag tänkte ut ett nytt projekt.

Min smala lycka är ju att jag till 90% sitter hemma och jobbar (jodå, jag har ett kontor, och min chef vill gärna att man är där en dag i veckan i alla fall) och därmed har GOTT om tid till att lyssna på musik. Därtill insåg jag ju att vi så gott som tappat 00-talet eftersom vi tenderade bli sämre och sämre på det. Ok, kan nu inte helt tala för oss alla i laget men jag ansåg i alla fall att jag själv ta mig tusan hade tappat ett decennium på grund av att jag... tja, tappat gnistan? Att musiken blev sämre? Något annat?

Vad jag gjorde var att på nätet söka efter listor, listor, listor över album, svenska och utländska. Bästa album 2000, 2001, 2002... ja, ni förstår. När jag sedan klistrat in allt av intresse som jag hittat i ett Worddokument var jag upp i 400 sidor med album som skulle lyssnas igenom! Detta kan låta häftigt men eftersom jag ofta kopierat hemsidor rätt av fanns där även bilder, längre texter och annat som gjorde att sidantalet kunde minska hyggligt snabbt när jag raderade de album jag lyssnat på efterhand. Plus att en del album inte fanns på Spotify, även om jag ofta såg till att försöka få tag i plattor som verkade intressanta utan att för den skull finnas på fläckify. Och jag förde anteckningar över vad jag lyssnat på, hur det lät, om jag trodde det skulle dyka upp på Popgiss/Mellangiss/andra tävlingar.

Jag tror jag började med det här i april och blev alltså klar nu häromdagen, så det var till och med mindre än ett halvår. Och snacka om lyssnande! Ofta kunde man hinna med 15 - 16 plattor om dagen om man verkligen låg i, även om jag förstås också spolade en och annan platta om den var totalt outhärdlig. "Man kan inte plugga i Popgiss" brukar man få höra, men det är faktiskt precis vad jag gjort nu på senare tid. Det gav i alla fall utdelning vid senaste Creppy Quiz då jag kunde en låt med Wilco som jag inte skulle ha haft en susning om några månader tidigare.

Och gnistan? Tja, tyvärr är man väl förbi den där perioden då man verkligen exploderade inombords av att få höra ny musik. Jag brinner inte, men jag glöder. Och det är vackert så. Det är faktiskt förbannat kul nu när man öppnar skivrecensionerna i SvD och plötsligt känner igenom en himskans massa artister igen. Och nu när jag betat av hela 00-talet upptäcker jag även att jag återvänder frivilligt till en hel drös plattor. Detta handlar om två kategorier: plattor jag verkligen GILLAR och plattor som jag tycker är OK men främst anser mig behöva NÖTA IN för kunskapens skull. Kalla det nörderi på hög nivå om ni vill.

Och efter den här musikaliska upptäcktsfärden känner jag mig lite musiknördigt pånyttfödd ändå. Rootmoset är inte dött. Vi luktar inte ens konstigt.

Kapten stofil slår till igen!

Minns ni musikintresserade de här rubrikerna man kunde se för lite drygt 10 år sedan? "White Stripes är bandet som ska rädda rocken", "The Strokes - rockens frälsare?" och liknande saker. Och antingen var jag redan då på väg att bli en stofil redan eller så... ja, ni har hört det där förut.

Jag hade för övrigt ingen aning om att rocken behövde "räddas" i slutet av 90-talet. Tvärtom hade den ju gjort ett utmärkt jobb med att förnya sig där i början på decenniet då Primal Scream satte dagordningen med "Screamadelica" samtidigt som Ride och My Bloody Valentine skapade dånande gitarrmattor inkluderande en del ljud som man aldrig riktigt hört förut. Även de bästa grungebanden bjöd på intressanta blandningar av ganska disparata stilar. Det såg egentligen ganska lovande ut. Sen ska jag väl själv erkänna att jag inte längre lyssnade på så mycket rock, säg, 1998 - 99 och hade lite koll på om genren behövde räddas eller inte.

Men jag vet inte. Jag vet inte om världen egentligen behövde ännu en grupp som lät som ett lätt uppdaterat Velvet Underground eller Television (Strokes). Jag vet inte om världen behövde ännu ett bluesrockband (White Stripes) vars gimmick dock var att man bara var två medlemmar, även på konserterna. Ja, där fanns ju även Black Rebel Motorcycle Club och något band som hette Cew (som det aldrig blev något av, även om jag minns att vi bommade dem på Popgiss 2002).

Att helt enkelt göra musik som för det mesta är rena och råa pastischer på äldre stilar är inte precis vad jag skulle kalla "musikens räddning". Däremot minns jag faktiskt en kritiker som lätt roat noterade att ungdomarna nu fick han sin egen rock i fred (runt år 2000 och några år framåt) eftersom de (ofta medelålders) kritikerna vägrade ta i Limp Bizkit eller Linkin Park ens med tång och regelmässigt sågade denna typ av musik samtidigt som man förstås gjorde vågen inför Strokes och White Stripes. Och ändå får jag nog att Limp Bizkit nog var mer nyskapande än, säg, the Strokes, även om det kanske inte heller är den musik som går varm hemma hos mig.

Som sagt: nyfikenheten inför det unga 10-talet är stor. Kommer det äntligen någon ny spännande musikrevolution med musik som verkligen är NY och inte bara utgiven 2011, 2012 o.s.v.? För det är inte alltid musik är ny för att den är utgiven igår. I min bilstereo snurrar fortfarande samlingsplattan med technorock från början på 90-talet och det hemska är att det fortfarande låter så ungt och så modernt (för att travestera några av våra medtävlare). Och så borde det väl inte vara?

Och visst. Jag lyssnar på rätt mycket nya artister som är Ok. Men det är bara det att man lyssnar på en del av det med en känsla av att man gör det i väntan på något bättre.

Sommarens sista konsert var för övrigt klart underhållande. Tror vare sig att jag eller Tomas eller Johnny åter får höra en så pass soulfylld tolkning av Neil Youngs "Down by the River" igen. Steve Klasson band bjöd ju nästan uteslutande på covers men med god energi och här och där lite originalitet. Och det ska de ju ha heder för. Och jag har ännu inte sett något annat band ordna limbo framför scenen... och med detta var väl sommarsäsongen över.

"Vi måste kunna Foo Fighters"...

...detta är delar i vår strategi inför både Mellangiss 2011 och Popgiss 2012 och Tomas yttrade klokt dessa ord då han och jag hade en smärre förfest innan vi strålade samman med Kennet för att se bluesmannen J T Coldfire köra eget material varvat med klassiker på Munkens innergård.

Men visst är det som herr Kristoffersson säger: det är det eviga 00-talet (och delar av 90-talet) och snart kommer även 10-talet. När jag sålunda fick ett stycke Foo Fighters uppspelat för mig svarade jag spontant "Queens of the Stone Age" eftersom vokalisterna i alla dessa hårda postgrungegrupper har en tendens att alla låta som Eddie Vedder eller Chris Cornell. Det är lite jobbigt.

Och egentligen borde man väl diskutera nyare musik lite oftare. Men när vi satt där på balkongen och kikade på rosa moln som gled förbi denna sköna sensommarkväll, precis efter ett våldamt regn bara någon timme tidigare, så gled vi istället in på en djup diskussion om The Clashs singlar och huruvida exempelvis "White Man in Hammersmith Palais" alls hade varit med på någon original-LP eller bara fanns som singel när den en gång släpptes.

Undertecknad har dock snart klarat av det självpåtagna uppdraget att göra en snabb genomlyssning av det intressantare plattorna från 00-talet. Sålunda har jag, som lyckligtvis jobbar mycket hemifrån, raskat igenom 10 år på ett halvår. Det har väl blivit sådär 14 - 15 plattor om dagen. Tendensen har dock varit att man avslutat dagen med lite gamla klassiker och egna favoriter efter "träningslyssningen" under dagen som gått.

Och visst har en del fastnat och en hel del 00-talsplattor, som jag inte hade hört talas om innan 2010, snurrar nu återkommande om kvällarna. Men det är mycket som lämnat mig helt likgiltig och vissa dagar har man med en lättnadens suck kunnat slänga på något från 90-, 80- eller 70-tal. För övrigt har nog så gott som alla mina kvällar avslutats med en platta med Orbital. Jag vet inte riktigt varför men troligen för att det är skön musik att somna till.

Och i morgon säsongens sista sammankomst med grabbarna innan hösten tar vid. Återkommer om detta.

Från barock till bara rock.

Vi på Rootmoset får börja med att be vår månghövdade skara av fans om ursäkt för en viss oregelbundenhet i uppdateringen av bloggen så här om sommaren. Men ni vet hur det är: de flesta av oss har haft semester och gjort HELT andra saker, en av oss packar flyttkartonger och spelar i band på samma gång, o.s.v. Vår huvudskribent hade själv en sanslöst hektisk vecka då han skulle guida en ung dambekant runt på ön mellan diverse trevliga besök på restauranger, teatrar och annat som gör livet värt att leva.

Och mitt i allt detta kom så Status Quo - åtföljda av REGN - till vår ö. Stora delar av Rootmoset, plus några hedersgäster, lyckades dock samlas på Effes (Ok, det må ha bytt namn men jag kommer nog fortsätta säga "Effes" precis som "Schenholms" är "Schenholms") något innan konserten för trevliga samvaro så fort vi hade hittat ett torrt bord. Själva konserten gavs ju tacknämligt nog under tält även om det var lite Roskilde-varning med den gegga som marken snabbt förvandlades till. Det ska även erkännas att Status var lite bättre än väntat. De lät åtminstone nästan lika krämiga som på den där liveplattan från 1977 och vi hade faktiskt riktigt kul medan vi diggade loss till den gamla orkestern och därmed även hann diskutera hur många englandsettor de haft (22 stycken, va, Kjelle?). Det var för övrigt uppehåll under stora delar av konserten men givetvis kom ett störtregn då skribenten själv var på väg hem och befann sig helt oskyddad varvid han blev rejält dränkt.

Dagarna efter Status innebar för övrigt en period av lugn och ro och kontemplation såsom det kan vara något efter en skiva. Undertecknad har aldrig kommit sig för att besöka kammarmusikfestivalen men fick nu ett spontant infall och köpte biljett. Detta blev för övrigt det andra besöket i St Nicolai bara under denna vecka eftersom jag även såg "Othello" där dagen innan Status. Av en ren slump (nåja, lite rörigt med bänkarna) hamnade man för övrigt på andra raden och kunde mer eller mindre se artisterna i ansiktet. Man kan för övrigt konstatera att klassiska musiker ofta ser ut som man förväntar sig. Yviga hårmaner och hela baletten. En av violinisterna såg givetvis ut som en sådan där stackare som blev trakasserad i skolan men hanterade sitt instrument virtuost. Sopranen såg däremot inte UT som en biffig Birgit Nilsson-typ utan var tvärtom en mycket nätt kvinna som dock kunde sjunga för tio damer. Därmed kan man alltså under några få dagar sägas ha gått från "Barock till bara rock" (eller snarare tvärtom), som det brukade heta i något gammalt radioprogram.

Säsongen går ju tyvärr mot sitt slut men man har inte kunnat undgå att notera att Munken trevlig nog har artister mitt i veckan under kommande två veckor varför det nog är värt att försöka dra ihop Rootmoset med hedersgäster inom en mycket snart framtid.