The Radio Dept. har själva kallat sin låt "Freddy and the Trojan Horse" för "vårt patetiska försök att störta regeringen". Nu är förvisso detta Sveriges kanske sista troget 90-talistiska indie-band inte direkt några skrikiga punkare och det är svårt uppfatta den lite dunkla texten, som går så här:
Freddie, I know
When your time comes it won't be pretty, no
You reap what you sow
You and your friends
The trojan horse you came in left a stench
A carcass in the trench
Freddie, one day
All of the workers that you led astray
Will make you pay
Oh Freddie, you should now
Can't punish people cause your hair won't grow
It's alright just let go
Freddie, I know
You waved a banner at our latest show
How so?
And why not the expected slander?
You made me feel like Zarah Leander
Just let us go
Personligen har jag emellertid lite svårt att tro att Reinfeldt skulle ha varit på en Radio Dept-konsert. Om man gillar Da Buzz och (den sene) Magnus Uggla så kan man väl inte ha SÅ creddig musiksmak? För övrigt laddade Radio Dept. om med denna lilla dänga, som tydligen också handlar om Sverige 2010:
http://www.labrador.se/hypocrisy/mp3/The_new_improved_hypocrisy.mp3
För övrigt så var det nog bara Maria Wetterstrand som hade någon som helst creddig musiksmak när man nu såg partiledarnas spellistor. Även om Göran Hägglund(!) faktiskt chockade mig med att i något program nämna den ganska obskyra Bryan Ferry-låten "This is tomorrow" (en cover, om jag ej minns fel) som en av sina favoriter. Några av de övriga listorna var förfärliga (Björklund) medan andra helt enkelt verkade fejkade, alltså skapade av andra än partibossen själv. Sahlin och Olofsson KAN bara inte ha hört talas om de hippa grupper som fanns med på deras spellistor. Jag vägrar tro att några politiker på runt 50 ägnar sin fritid åt att frossa i lustiga underground-grupper. Skulle så vara fallet så har jag helt missbedömt mänskligheten.
torsdag 23 september 2010
torsdag 9 september 2010
Om att få tillbaka den där gnistan.
Hm, på senare tid verkar den här bloggen närmast ha fått något av ett terapeutiskt syfte i och med att undertecknad skrivit av sig en smula angående toppar och dalar i musiknörderiets värld. Denna lilla essä kommer även att blottlägga några svagheter i Rootmosets försvarslinje men mot slutet av texten står det nog klart att en del rejäla blottor i sagda linje ändå håller på att tätas ganska så väl.
I måndags blev jag klar med det kanske nördigaste musikprojekt jag ägnat mig åt i modern tid: att ta in ett musikdecennium på... tja, ett halvår visade det sig. Egentligen började det hela med att flera av oss införskaffade "1001 plattor" som man sedan, tack vare Spotify, kunde beta av i lugn och ro. Men det här med listor som betades av gick mig lite i blodet medan jag höll på så jag tänkte ut ett nytt projekt.
Min smala lycka är ju att jag till 90% sitter hemma och jobbar (jodå, jag har ett kontor, och min chef vill gärna att man är där en dag i veckan i alla fall) och därmed har GOTT om tid till att lyssna på musik. Därtill insåg jag ju att vi så gott som tappat 00-talet eftersom vi tenderade bli sämre och sämre på det. Ok, kan nu inte helt tala för oss alla i laget men jag ansåg i alla fall att jag själv ta mig tusan hade tappat ett decennium på grund av att jag... tja, tappat gnistan? Att musiken blev sämre? Något annat?
Vad jag gjorde var att på nätet söka efter listor, listor, listor över album, svenska och utländska. Bästa album 2000, 2001, 2002... ja, ni förstår. När jag sedan klistrat in allt av intresse som jag hittat i ett Worddokument var jag upp i 400 sidor med album som skulle lyssnas igenom! Detta kan låta häftigt men eftersom jag ofta kopierat hemsidor rätt av fanns där även bilder, längre texter och annat som gjorde att sidantalet kunde minska hyggligt snabbt när jag raderade de album jag lyssnat på efterhand. Plus att en del album inte fanns på Spotify, även om jag ofta såg till att försöka få tag i plattor som verkade intressanta utan att för den skull finnas på fläckify. Och jag förde anteckningar över vad jag lyssnat på, hur det lät, om jag trodde det skulle dyka upp på Popgiss/Mellangiss/andra tävlingar.
Jag tror jag började med det här i april och blev alltså klar nu häromdagen, så det var till och med mindre än ett halvår. Och snacka om lyssnande! Ofta kunde man hinna med 15 - 16 plattor om dagen om man verkligen låg i, även om jag förstås också spolade en och annan platta om den var totalt outhärdlig. "Man kan inte plugga i Popgiss" brukar man få höra, men det är faktiskt precis vad jag gjort nu på senare tid. Det gav i alla fall utdelning vid senaste Creppy Quiz då jag kunde en låt med Wilco som jag inte skulle ha haft en susning om några månader tidigare.
Och gnistan? Tja, tyvärr är man väl förbi den där perioden då man verkligen exploderade inombords av att få höra ny musik. Jag brinner inte, men jag glöder. Och det är vackert så. Det är faktiskt förbannat kul nu när man öppnar skivrecensionerna i SvD och plötsligt känner igenom en himskans massa artister igen. Och nu när jag betat av hela 00-talet upptäcker jag även att jag återvänder frivilligt till en hel drös plattor. Detta handlar om två kategorier: plattor jag verkligen GILLAR och plattor som jag tycker är OK men främst anser mig behöva NÖTA IN för kunskapens skull. Kalla det nörderi på hög nivå om ni vill.
Och efter den här musikaliska upptäcktsfärden känner jag mig lite musiknördigt pånyttfödd ändå. Rootmoset är inte dött. Vi luktar inte ens konstigt.
I måndags blev jag klar med det kanske nördigaste musikprojekt jag ägnat mig åt i modern tid: att ta in ett musikdecennium på... tja, ett halvår visade det sig. Egentligen började det hela med att flera av oss införskaffade "1001 plattor" som man sedan, tack vare Spotify, kunde beta av i lugn och ro. Men det här med listor som betades av gick mig lite i blodet medan jag höll på så jag tänkte ut ett nytt projekt.
Min smala lycka är ju att jag till 90% sitter hemma och jobbar (jodå, jag har ett kontor, och min chef vill gärna att man är där en dag i veckan i alla fall) och därmed har GOTT om tid till att lyssna på musik. Därtill insåg jag ju att vi så gott som tappat 00-talet eftersom vi tenderade bli sämre och sämre på det. Ok, kan nu inte helt tala för oss alla i laget men jag ansåg i alla fall att jag själv ta mig tusan hade tappat ett decennium på grund av att jag... tja, tappat gnistan? Att musiken blev sämre? Något annat?
Vad jag gjorde var att på nätet söka efter listor, listor, listor över album, svenska och utländska. Bästa album 2000, 2001, 2002... ja, ni förstår. När jag sedan klistrat in allt av intresse som jag hittat i ett Worddokument var jag upp i 400 sidor med album som skulle lyssnas igenom! Detta kan låta häftigt men eftersom jag ofta kopierat hemsidor rätt av fanns där även bilder, längre texter och annat som gjorde att sidantalet kunde minska hyggligt snabbt när jag raderade de album jag lyssnat på efterhand. Plus att en del album inte fanns på Spotify, även om jag ofta såg till att försöka få tag i plattor som verkade intressanta utan att för den skull finnas på fläckify. Och jag förde anteckningar över vad jag lyssnat på, hur det lät, om jag trodde det skulle dyka upp på Popgiss/Mellangiss/andra tävlingar.
Jag tror jag började med det här i april och blev alltså klar nu häromdagen, så det var till och med mindre än ett halvår. Och snacka om lyssnande! Ofta kunde man hinna med 15 - 16 plattor om dagen om man verkligen låg i, även om jag förstås också spolade en och annan platta om den var totalt outhärdlig. "Man kan inte plugga i Popgiss" brukar man få höra, men det är faktiskt precis vad jag gjort nu på senare tid. Det gav i alla fall utdelning vid senaste Creppy Quiz då jag kunde en låt med Wilco som jag inte skulle ha haft en susning om några månader tidigare.
Och gnistan? Tja, tyvärr är man väl förbi den där perioden då man verkligen exploderade inombords av att få höra ny musik. Jag brinner inte, men jag glöder. Och det är vackert så. Det är faktiskt förbannat kul nu när man öppnar skivrecensionerna i SvD och plötsligt känner igenom en himskans massa artister igen. Och nu när jag betat av hela 00-talet upptäcker jag även att jag återvänder frivilligt till en hel drös plattor. Detta handlar om två kategorier: plattor jag verkligen GILLAR och plattor som jag tycker är OK men främst anser mig behöva NÖTA IN för kunskapens skull. Kalla det nörderi på hög nivå om ni vill.
Och efter den här musikaliska upptäcktsfärden känner jag mig lite musiknördigt pånyttfödd ändå. Rootmoset är inte dött. Vi luktar inte ens konstigt.
måndag 30 augusti 2010
Kapten stofil slår till igen!
Minns ni musikintresserade de här rubrikerna man kunde se för lite drygt 10 år sedan? "White Stripes är bandet som ska rädda rocken", "The Strokes - rockens frälsare?" och liknande saker. Och antingen var jag redan då på väg att bli en stofil redan eller så... ja, ni har hört det där förut.
Jag hade för övrigt ingen aning om att rocken behövde "räddas" i slutet av 90-talet. Tvärtom hade den ju gjort ett utmärkt jobb med att förnya sig där i början på decenniet då Primal Scream satte dagordningen med "Screamadelica" samtidigt som Ride och My Bloody Valentine skapade dånande gitarrmattor inkluderande en del ljud som man aldrig riktigt hört förut. Även de bästa grungebanden bjöd på intressanta blandningar av ganska disparata stilar. Det såg egentligen ganska lovande ut. Sen ska jag väl själv erkänna att jag inte längre lyssnade på så mycket rock, säg, 1998 - 99 och hade lite koll på om genren behövde räddas eller inte.
Men jag vet inte. Jag vet inte om världen egentligen behövde ännu en grupp som lät som ett lätt uppdaterat Velvet Underground eller Television (Strokes). Jag vet inte om världen behövde ännu ett bluesrockband (White Stripes) vars gimmick dock var att man bara var två medlemmar, även på konserterna. Ja, där fanns ju även Black Rebel Motorcycle Club och något band som hette Cew (som det aldrig blev något av, även om jag minns att vi bommade dem på Popgiss 2002).
Att helt enkelt göra musik som för det mesta är rena och råa pastischer på äldre stilar är inte precis vad jag skulle kalla "musikens räddning". Däremot minns jag faktiskt en kritiker som lätt roat noterade att ungdomarna nu fick han sin egen rock i fred (runt år 2000 och några år framåt) eftersom de (ofta medelålders) kritikerna vägrade ta i Limp Bizkit eller Linkin Park ens med tång och regelmässigt sågade denna typ av musik samtidigt som man förstås gjorde vågen inför Strokes och White Stripes. Och ändå får jag nog att Limp Bizkit nog var mer nyskapande än, säg, the Strokes, även om det kanske inte heller är den musik som går varm hemma hos mig.
Som sagt: nyfikenheten inför det unga 10-talet är stor. Kommer det äntligen någon ny spännande musikrevolution med musik som verkligen är NY och inte bara utgiven 2011, 2012 o.s.v.? För det är inte alltid musik är ny för att den är utgiven igår. I min bilstereo snurrar fortfarande samlingsplattan med technorock från början på 90-talet och det hemska är att det fortfarande låter så ungt och så modernt (för att travestera några av våra medtävlare). Och så borde det väl inte vara?
Och visst. Jag lyssnar på rätt mycket nya artister som är Ok. Men det är bara det att man lyssnar på en del av det med en känsla av att man gör det i väntan på något bättre.
Sommarens sista konsert var för övrigt klart underhållande. Tror vare sig att jag eller Tomas eller Johnny åter får höra en så pass soulfylld tolkning av Neil Youngs "Down by the River" igen. Steve Klasson band bjöd ju nästan uteslutande på covers men med god energi och här och där lite originalitet. Och det ska de ju ha heder för. Och jag har ännu inte sett något annat band ordna limbo framför scenen... och med detta var väl sommarsäsongen över.
Jag hade för övrigt ingen aning om att rocken behövde "räddas" i slutet av 90-talet. Tvärtom hade den ju gjort ett utmärkt jobb med att förnya sig där i början på decenniet då Primal Scream satte dagordningen med "Screamadelica" samtidigt som Ride och My Bloody Valentine skapade dånande gitarrmattor inkluderande en del ljud som man aldrig riktigt hört förut. Även de bästa grungebanden bjöd på intressanta blandningar av ganska disparata stilar. Det såg egentligen ganska lovande ut. Sen ska jag väl själv erkänna att jag inte längre lyssnade på så mycket rock, säg, 1998 - 99 och hade lite koll på om genren behövde räddas eller inte.
Men jag vet inte. Jag vet inte om världen egentligen behövde ännu en grupp som lät som ett lätt uppdaterat Velvet Underground eller Television (Strokes). Jag vet inte om världen behövde ännu ett bluesrockband (White Stripes) vars gimmick dock var att man bara var två medlemmar, även på konserterna. Ja, där fanns ju även Black Rebel Motorcycle Club och något band som hette Cew (som det aldrig blev något av, även om jag minns att vi bommade dem på Popgiss 2002).
Att helt enkelt göra musik som för det mesta är rena och råa pastischer på äldre stilar är inte precis vad jag skulle kalla "musikens räddning". Däremot minns jag faktiskt en kritiker som lätt roat noterade att ungdomarna nu fick han sin egen rock i fred (runt år 2000 och några år framåt) eftersom de (ofta medelålders) kritikerna vägrade ta i Limp Bizkit eller Linkin Park ens med tång och regelmässigt sågade denna typ av musik samtidigt som man förstås gjorde vågen inför Strokes och White Stripes. Och ändå får jag nog att Limp Bizkit nog var mer nyskapande än, säg, the Strokes, även om det kanske inte heller är den musik som går varm hemma hos mig.
Som sagt: nyfikenheten inför det unga 10-talet är stor. Kommer det äntligen någon ny spännande musikrevolution med musik som verkligen är NY och inte bara utgiven 2011, 2012 o.s.v.? För det är inte alltid musik är ny för att den är utgiven igår. I min bilstereo snurrar fortfarande samlingsplattan med technorock från början på 90-talet och det hemska är att det fortfarande låter så ungt och så modernt (för att travestera några av våra medtävlare). Och så borde det väl inte vara?
Och visst. Jag lyssnar på rätt mycket nya artister som är Ok. Men det är bara det att man lyssnar på en del av det med en känsla av att man gör det i väntan på något bättre.
Sommarens sista konsert var för övrigt klart underhållande. Tror vare sig att jag eller Tomas eller Johnny åter får höra en så pass soulfylld tolkning av Neil Youngs "Down by the River" igen. Steve Klasson band bjöd ju nästan uteslutande på covers men med god energi och här och där lite originalitet. Och det ska de ju ha heder för. Och jag har ännu inte sett något annat band ordna limbo framför scenen... och med detta var väl sommarsäsongen över.
tisdag 24 augusti 2010
"Vi måste kunna Foo Fighters"...
...detta är delar i vår strategi inför både Mellangiss 2011 och Popgiss 2012 och Tomas yttrade klokt dessa ord då han och jag hade en smärre förfest innan vi strålade samman med Kennet för att se bluesmannen J T Coldfire köra eget material varvat med klassiker på Munkens innergård.
Men visst är det som herr Kristoffersson säger: det är det eviga 00-talet (och delar av 90-talet) och snart kommer även 10-talet. När jag sålunda fick ett stycke Foo Fighters uppspelat för mig svarade jag spontant "Queens of the Stone Age" eftersom vokalisterna i alla dessa hårda postgrungegrupper har en tendens att alla låta som Eddie Vedder eller Chris Cornell. Det är lite jobbigt.
Och egentligen borde man väl diskutera nyare musik lite oftare. Men när vi satt där på balkongen och kikade på rosa moln som gled förbi denna sköna sensommarkväll, precis efter ett våldamt regn bara någon timme tidigare, så gled vi istället in på en djup diskussion om The Clashs singlar och huruvida exempelvis "White Man in Hammersmith Palais" alls hade varit med på någon original-LP eller bara fanns som singel när den en gång släpptes.
Undertecknad har dock snart klarat av det självpåtagna uppdraget att göra en snabb genomlyssning av det intressantare plattorna från 00-talet. Sålunda har jag, som lyckligtvis jobbar mycket hemifrån, raskat igenom 10 år på ett halvår. Det har väl blivit sådär 14 - 15 plattor om dagen. Tendensen har dock varit att man avslutat dagen med lite gamla klassiker och egna favoriter efter "träningslyssningen" under dagen som gått.
Och visst har en del fastnat och en hel del 00-talsplattor, som jag inte hade hört talas om innan 2010, snurrar nu återkommande om kvällarna. Men det är mycket som lämnat mig helt likgiltig och vissa dagar har man med en lättnadens suck kunnat slänga på något från 90-, 80- eller 70-tal. För övrigt har nog så gott som alla mina kvällar avslutats med en platta med Orbital. Jag vet inte riktigt varför men troligen för att det är skön musik att somna till.
Och i morgon säsongens sista sammankomst med grabbarna innan hösten tar vid. Återkommer om detta.
Men visst är det som herr Kristoffersson säger: det är det eviga 00-talet (och delar av 90-talet) och snart kommer även 10-talet. När jag sålunda fick ett stycke Foo Fighters uppspelat för mig svarade jag spontant "Queens of the Stone Age" eftersom vokalisterna i alla dessa hårda postgrungegrupper har en tendens att alla låta som Eddie Vedder eller Chris Cornell. Det är lite jobbigt.
Och egentligen borde man väl diskutera nyare musik lite oftare. Men när vi satt där på balkongen och kikade på rosa moln som gled förbi denna sköna sensommarkväll, precis efter ett våldamt regn bara någon timme tidigare, så gled vi istället in på en djup diskussion om The Clashs singlar och huruvida exempelvis "White Man in Hammersmith Palais" alls hade varit med på någon original-LP eller bara fanns som singel när den en gång släpptes.
Undertecknad har dock snart klarat av det självpåtagna uppdraget att göra en snabb genomlyssning av det intressantare plattorna från 00-talet. Sålunda har jag, som lyckligtvis jobbar mycket hemifrån, raskat igenom 10 år på ett halvår. Det har väl blivit sådär 14 - 15 plattor om dagen. Tendensen har dock varit att man avslutat dagen med lite gamla klassiker och egna favoriter efter "träningslyssningen" under dagen som gått.
Och visst har en del fastnat och en hel del 00-talsplattor, som jag inte hade hört talas om innan 2010, snurrar nu återkommande om kvällarna. Men det är mycket som lämnat mig helt likgiltig och vissa dagar har man med en lättnadens suck kunnat slänga på något från 90-, 80- eller 70-tal. För övrigt har nog så gott som alla mina kvällar avslutats med en platta med Orbital. Jag vet inte riktigt varför men troligen för att det är skön musik att somna till.
Och i morgon säsongens sista sammankomst med grabbarna innan hösten tar vid. Återkommer om detta.
torsdag 12 augusti 2010
Från barock till bara rock.
Vi på Rootmoset får börja med att be vår månghövdade skara av fans om ursäkt för en viss oregelbundenhet i uppdateringen av bloggen så här om sommaren. Men ni vet hur det är: de flesta av oss har haft semester och gjort HELT andra saker, en av oss packar flyttkartonger och spelar i band på samma gång, o.s.v. Vår huvudskribent hade själv en sanslöst hektisk vecka då han skulle guida en ung dambekant runt på ön mellan diverse trevliga besök på restauranger, teatrar och annat som gör livet värt att leva.
Och mitt i allt detta kom så Status Quo - åtföljda av REGN - till vår ö. Stora delar av Rootmoset, plus några hedersgäster, lyckades dock samlas på Effes (Ok, det må ha bytt namn men jag kommer nog fortsätta säga "Effes" precis som "Schenholms" är "Schenholms") något innan konserten för trevliga samvaro så fort vi hade hittat ett torrt bord. Själva konserten gavs ju tacknämligt nog under tält även om det var lite Roskilde-varning med den gegga som marken snabbt förvandlades till. Det ska även erkännas att Status var lite bättre än väntat. De lät åtminstone nästan lika krämiga som på den där liveplattan från 1977 och vi hade faktiskt riktigt kul medan vi diggade loss till den gamla orkestern och därmed även hann diskutera hur många englandsettor de haft (22 stycken, va, Kjelle?). Det var för övrigt uppehåll under stora delar av konserten men givetvis kom ett störtregn då skribenten själv var på väg hem och befann sig helt oskyddad varvid han blev rejält dränkt.
Dagarna efter Status innebar för övrigt en period av lugn och ro och kontemplation såsom det kan vara något efter en skiva. Undertecknad har aldrig kommit sig för att besöka kammarmusikfestivalen men fick nu ett spontant infall och köpte biljett. Detta blev för övrigt det andra besöket i St Nicolai bara under denna vecka eftersom jag även såg "Othello" där dagen innan Status. Av en ren slump (nåja, lite rörigt med bänkarna) hamnade man för övrigt på andra raden och kunde mer eller mindre se artisterna i ansiktet. Man kan för övrigt konstatera att klassiska musiker ofta ser ut som man förväntar sig. Yviga hårmaner och hela baletten. En av violinisterna såg givetvis ut som en sådan där stackare som blev trakasserad i skolan men hanterade sitt instrument virtuost. Sopranen såg däremot inte UT som en biffig Birgit Nilsson-typ utan var tvärtom en mycket nätt kvinna som dock kunde sjunga för tio damer. Därmed kan man alltså under några få dagar sägas ha gått från "Barock till bara rock" (eller snarare tvärtom), som det brukade heta i något gammalt radioprogram.
Säsongen går ju tyvärr mot sitt slut men man har inte kunnat undgå att notera att Munken trevlig nog har artister mitt i veckan under kommande två veckor varför det nog är värt att försöka dra ihop Rootmoset med hedersgäster inom en mycket snart framtid.
Och mitt i allt detta kom så Status Quo - åtföljda av REGN - till vår ö. Stora delar av Rootmoset, plus några hedersgäster, lyckades dock samlas på Effes (Ok, det må ha bytt namn men jag kommer nog fortsätta säga "Effes" precis som "Schenholms" är "Schenholms") något innan konserten för trevliga samvaro så fort vi hade hittat ett torrt bord. Själva konserten gavs ju tacknämligt nog under tält även om det var lite Roskilde-varning med den gegga som marken snabbt förvandlades till. Det ska även erkännas att Status var lite bättre än väntat. De lät åtminstone nästan lika krämiga som på den där liveplattan från 1977 och vi hade faktiskt riktigt kul medan vi diggade loss till den gamla orkestern och därmed även hann diskutera hur många englandsettor de haft (22 stycken, va, Kjelle?). Det var för övrigt uppehåll under stora delar av konserten men givetvis kom ett störtregn då skribenten själv var på väg hem och befann sig helt oskyddad varvid han blev rejält dränkt.
Dagarna efter Status innebar för övrigt en period av lugn och ro och kontemplation såsom det kan vara något efter en skiva. Undertecknad har aldrig kommit sig för att besöka kammarmusikfestivalen men fick nu ett spontant infall och köpte biljett. Detta blev för övrigt det andra besöket i St Nicolai bara under denna vecka eftersom jag även såg "Othello" där dagen innan Status. Av en ren slump (nåja, lite rörigt med bänkarna) hamnade man för övrigt på andra raden och kunde mer eller mindre se artisterna i ansiktet. Man kan för övrigt konstatera att klassiska musiker ofta ser ut som man förväntar sig. Yviga hårmaner och hela baletten. En av violinisterna såg givetvis ut som en sådan där stackare som blev trakasserad i skolan men hanterade sitt instrument virtuost. Sopranen såg däremot inte UT som en biffig Birgit Nilsson-typ utan var tvärtom en mycket nätt kvinna som dock kunde sjunga för tio damer. Därmed kan man alltså under några få dagar sägas ha gått från "Barock till bara rock" (eller snarare tvärtom), som det brukade heta i något gammalt radioprogram.
Säsongen går ju tyvärr mot sitt slut men man har inte kunnat undgå att notera att Munken trevlig nog har artister mitt i veckan under kommande två veckor varför det nog är värt att försöka dra ihop Rootmoset med hedersgäster inom en mycket snart framtid.
tisdag 20 juli 2010
Komprimerat men behagligt bratsfritt.
Undertecknad (that is, Robert) var nere på Packhuskällaren och besåg Eldkvarn som svepte förbi Visby på väg mot huvudmålet Klintehamn där de, sin vana trogna, skulle spela på varvet. Kvällen innan var det dock konsert på källarens något trånga gård där ett antal entusiaster hade klämt in sig. Man kunde konstatera att där var behagligt bratsfritt (kanske de föredrar lättare skit, vad vet jag). Eldkvarn avverkade följande låtar (med reservation för någon miss från min sida).
1. Utanför lagen
2. Kommit hem
3. Be-bop-a-lula-land
4. Blues för Bodil Malmsten
5. Barn av sommarnatten
6. Chevrolet
7. Somliga går i trasiga skor
8. Två hjärtan
9. Kärlekens tunga
10. Fulla för kärlekens skull
11. Pojkar, pojkar, pojkar
12. Lilla Sofie
13. Ett hus på stranden
14. Jag är det hjärta
15. Ta min hand
Enda problemet med ett band som Eldkvarn är att konserterna, med tanke på deras omfattande diskografi, lätt kan bli en smula komprimerade (trots att de nu körde i 90 minuter). Det är begripligt att ett band vill köra sitt nyare material och Eldkvarn har ju heller inte nått det patetiska Rolling Stones-stadium där man kör två låtar från den senaste plattan och sen bara mal gamla hits (eftersom det är vad folk vill höra och det nyare materialet ändå är trist eller rent ut skitdåligt). Så Eldkvarn matar igenom en drös låtar från sina två - tre senaste album och går därefter direkt på megahitsen "Kärlekens tunga", "Fulla för kärlekens skull" (förvisso en nyare megahit) samt "Pojkar, pojkar, pojkar" (att de aldrig tröttnar på denna sin "Satisfaction"?). Dock lite kul att man efter de stora hitsen låter Karla sjunga den lite mer udda (och stillsamma) "Lilla Sofie" även om man sedan kör ett par tre kända låtar till innan man går av. Var för övrigt kul att höra "Ett hus på stranden" som man tydligen, enligt Plura, heller inte kört på länge. Men ett band som Eldkvarn skulle egentligen behöva köra Uffe-långa konserter för att undvika det något komprimerade intryck som det kan ge då man först avverkar sitt nya material för att sedan raska igenom några av sina mer kända låtar. Fast å andra sidan är det lika begripligt om alla inte orkar köra i tre timmar. Men hur som helst en helt OK konsert under en mycket vacker sommarkväll där flera betraktare från fönstren runt omkring rentav fick gratiskonsert. Bara en sån sak, som Kjelle brukar säga.
1. Utanför lagen
2. Kommit hem
3. Be-bop-a-lula-land
4. Blues för Bodil Malmsten
5. Barn av sommarnatten
6. Chevrolet
7. Somliga går i trasiga skor
8. Två hjärtan
9. Kärlekens tunga
10. Fulla för kärlekens skull
11. Pojkar, pojkar, pojkar
12. Lilla Sofie
13. Ett hus på stranden
14. Jag är det hjärta
15. Ta min hand
Enda problemet med ett band som Eldkvarn är att konserterna, med tanke på deras omfattande diskografi, lätt kan bli en smula komprimerade (trots att de nu körde i 90 minuter). Det är begripligt att ett band vill köra sitt nyare material och Eldkvarn har ju heller inte nått det patetiska Rolling Stones-stadium där man kör två låtar från den senaste plattan och sen bara mal gamla hits (eftersom det är vad folk vill höra och det nyare materialet ändå är trist eller rent ut skitdåligt). Så Eldkvarn matar igenom en drös låtar från sina två - tre senaste album och går därefter direkt på megahitsen "Kärlekens tunga", "Fulla för kärlekens skull" (förvisso en nyare megahit) samt "Pojkar, pojkar, pojkar" (att de aldrig tröttnar på denna sin "Satisfaction"?). Dock lite kul att man efter de stora hitsen låter Karla sjunga den lite mer udda (och stillsamma) "Lilla Sofie" även om man sedan kör ett par tre kända låtar till innan man går av. Var för övrigt kul att höra "Ett hus på stranden" som man tydligen, enligt Plura, heller inte kört på länge. Men ett band som Eldkvarn skulle egentligen behöva köra Uffe-långa konserter för att undvika det något komprimerade intryck som det kan ge då man först avverkar sitt nya material för att sedan raska igenom några av sina mer kända låtar. Fast å andra sidan är det lika begripligt om alla inte orkar köra i tre timmar. Men hur som helst en helt OK konsert under en mycket vacker sommarkväll där flera betraktare från fönstren runt omkring rentav fick gratiskonsert. Bara en sån sak, som Kjelle brukar säga.
fredag 9 juli 2010
Tankar om Hultsfred.
Det var med ett visst vemod som man mottog nyheten om att Hultsfredsfestivalen (eller snarare då föreningen Rockparty) i princip gått i konkurs. Själv har jag visserligen inte varit där sedan 1996 men å andra sidan avverkade jag under 90-talet sju år på raken (1990 – 96) på festivalen så nog har man kära minnen därifrån. Helt kort tänkte jag bara summera ett och annat av vad jag minns från mina sju år på en småländsk festival. Och, jo, jag har förstås hjälp av alla festivalprogram som jag har kvar. För året 1993 har jag till och med kommit över TVÅ exemplar, ett som jag hade och ett som min syster hade, med anteckningar och noteringar om man som man borde se. Kunde i ärlighetens namn notera att min syster år 1993 hade betydligt creddigare musiksmak än jag själv. Rätt ska vara rätt.
1990: 18 år och på min första festival. När man betänker att festivalen vid denna tid bara pågick i två ynka dagar samt att huvudakterna inte var något man idag hade sprungit benen av sig för så inser man att mycket ändå hinner ändra sig på tjugo år. Fast man tycker det känns som om det vore igår, som det brukar heta. De större namnen detta år var bland andra Wilmer X, Joan Jett, Hothouse Flowers, Waterboys och Dan Reed Network. När jag sedan noterar vad jag såg och vad jag missade så inser jag även att mitt 18-åriga jag ofta hade urusel koll på verkligt intressant musik och bommade en massa band och artister som senare blev kända. Detta var något som var ett återkommande tema vid mina festivalbesök åtminstone fram till 1995 eller däromkring. Det första band jag någonsin såg på Hultsfred var i vilket fall 22 Pistepirkko, huvudsakligen för att en kille i vårt sällskap bara slet tag i mig och sa ”du måste kolla detta band”. De spelade i teaterladan, en byggnad stående på pinnar, och jag försökte klättra in över den fönsterlösa sargen då jag fick en knuff i bröstet och var att nära ramla baklänges. Lyckligtvis hade mitt ben fastnat i trängseln så jag lyckades häva mig upp och hamnade precis bakom ljudteknikern där jag sedan stod i trängseln och lyssnade på detta för mig helt okända band. Jag minns att mitt sällskap, som lyckats hitta mig igen, skrek att de nu spelade hiten ”Frankenstein”. Det var min debut på Hultsfred. Jag minns även hur jag senare, på Wilmer X, hamnade bland en hög trashande (men gentemot mig välvilliga) skinheads som bara slet tag i mig mitt under ”Kör dig död”. Leather Nun tyckte man förstås var bland det coolaste man kunde tänka sig vid denna tid. Särskilt när sångaren Jonas lojt lutade sig ut i publikhavet och frågade om man ville höra ”rock’n’roll” och sen konstaterade att ”jag kunde lukta mig till det”. Fick även se Thåström spela ”Vad ska du bli” tillsammans med Sator, som närmast blev något av ett husband under åren
1991: En sak vet jag gällande detta år, nämligen att jag INTE såg Sven-Ingvars som ju annars stal en stor del av uppmärksamheten från detta år (och även fick vanvettigt mycket tid i programmet om festivalen som senare sändes). Med min på den tiden talibanska inställning till ”fiendens musik” såg jag nogsamt till att inte ens vara i närheten av scenen då Sven-Ingvars spelade. Den stora skandalen detta år var ju att Status Quo uteblev. Som väl är hade jag vid denna tid ingen särskild relation till Status (inte för att jag väl har det nu heller) och tillhörde alltså inte den grupp av vuxna män som grät vid beskedet om den inställda spelningen. Missade även detta år en massa coola band men såg ju bland annat Wendy James och hennes Transvision Vamp, shoegazer-hjältarna Ride, synthbandet Cat Rapes Dog samt hårdrocksbandet Straight Up (som jag därefter aldrig hört talas om) enbart för att de hade strippor på scenen.
1992: Även detta en festival som inte sitter så väldigt bra i minnet. Kanske för att akterna, när man ser tillbaka på det, inte var så enormt märkvärdiga. Jag såg bland annat Gary Moore bara för att. Kunde bland annat ha sett Blur om jag haft någon bra koll på den tiden. Men det hade man ju inte. Tyckte dock Die Krupps var ett grymt liveband.
1993: Denna festival minns man bättre eftersom den bland annat var väldigt regnig. Under loppet av en och samma kväll lyckades undertecknad bland annat ramla i en kanal och direkt efteråt trampa i människoskit. Vi bodde på en motorcykelparkering i ett område där det fanns en mängd torrlagda kanaler. Då jag på kvällen (eller snarare natten) var på väg till tältet noterade jag en sänka och tänkte ”jaha, ännu en torrlagd kanal” varvid jag glatt plumsade ned i den kanal som INTE var torrlagd. Därefter började det lukta konstigt lagom då jag kom in i tältet och min yrvakne kompis frågade något i stil med ”du trampade väl inte i skiten någon lagt här utanför”. Jag hade vita gymnastikskor. Detta år hade man utökat festivalen till hela tre dagar och det blev en mängd härliga upplevelser där jag äntligen började kunna pricka rätt. Såg Carter USM, hardcorebandet Sick of it All, Rollins Band, Stereo MC’s, Front 242, Iggy Pop, Consolidated och Shamen. Särskilt Rollins band imponerade ju stort. Och jag skulle ljuga om jag sade att jag såg Bob Hunds legendariska genombrottsspelning. Men har ju å andra sidan sett dem sex gånger senare, så…
1994: Inför denna festival köpte jag ett nytt tält varav delar genast försvann under första natten på festivalen. Denna gång såg jag Blur och även Midnight Oil, som väl vid denna tid redan sett sina bästa dagar (om man ska vara ärlig). Kikade även slött på Oasis första spelning utanför Storbritannien (en del säger det var deras andra, men vad vet jag) men var väl desto mer imponerad av Prodigy, som jag nu kom att se fyra somrar på raken. Början på min svårt elektroniska period. Hade en lättare erotisk upplevelse till tonerna av Motörheads ”Ace of Spaces” vilket väl är vad man minns av den konserten. Ett lite otäckt inslag av politik var att ett gäng festande skinheads i vår närhet på natten fick stryk av maskerade angripare. Inte för att vi nu märkte något av detta, men ändå. Minnesvärda var även snabbt inhoppade brittiska doombandet Cathedral, inte minst för sångaren Lee Dorrians bisarra minspel. När han mellan en låt frågade publiken ”are you hight” och snabbt svarade ”so am I” anmärkte en av damerna i mitt sällskap ”det var fan i mig sant, det”. Ett enormt regnväder drog in precis då vi åkte hem från festivalen.
1995: Då jag var mitt uppe i min elektroniska period så frossade jag i akter som Tricky, Massive Attack, Underworld (som var sådär jämfört med Roskilde 1994), Prodigy och Chemical Brothers. Jag minns att en del journalister gnällde över att man på den största scenen bara fått ditt hårdrocksakter som Slayer och Pantera. På den senare spelningen minns jag hur sångaren Phil Anselmo klappade om en kille som kom upp på scenen med orden ”thanks man, smoke weed”. En som kanske HADE rökt på var Black Grapes Shaun Ryder som verkade mer än lovligt avspänd i sitt mellansnack. Han påstod senare att han ”bara” var full på scen. Det gjorde dock inte spelningen sämre, i ärlighetens namn. Efteråt skrev tidningarna stort om något slags upplopp som vi inget märkte av.
1996: Hade denna gång väldigt bisarrt sällskap och liftade med en av Visbys (på den tiden) mer kända ligister som möjligen även var berusad medan han rattade oss till festivalen (jag vill inte veta). I vilket fall höll jag mig mycket på avstånd från delar av ressällskapet detta år, då man för första gången flyttat festivalen från augusti till juni. Detta ledde även till att nätterna var kallare och det blev ju även min sista Hultsfredsfestival. Fick dock se favoriter som Blur, Sick of It All och Ministry. Inför Prodigys nattliga spelning drack jag någon slags energidryck (ja, det VAR en energidryck, tro inget annat) och kunde sedan inte sova på hela natten. Den natten blev överhuvudtaget rätt intressant på grund av några incidenter med tältutrustningen. Bara en månad senare besökte jag Lollipopfestivalen, anordnad av den från Hultsfred sparkade Håkan Waxegård, och därefter har jag faktiskt inte satt min fot i den lilla småländska orten (som även hade ett bra badhus).
1990: 18 år och på min första festival. När man betänker att festivalen vid denna tid bara pågick i två ynka dagar samt att huvudakterna inte var något man idag hade sprungit benen av sig för så inser man att mycket ändå hinner ändra sig på tjugo år. Fast man tycker det känns som om det vore igår, som det brukar heta. De större namnen detta år var bland andra Wilmer X, Joan Jett, Hothouse Flowers, Waterboys och Dan Reed Network. När jag sedan noterar vad jag såg och vad jag missade så inser jag även att mitt 18-åriga jag ofta hade urusel koll på verkligt intressant musik och bommade en massa band och artister som senare blev kända. Detta var något som var ett återkommande tema vid mina festivalbesök åtminstone fram till 1995 eller däromkring. Det första band jag någonsin såg på Hultsfred var i vilket fall 22 Pistepirkko, huvudsakligen för att en kille i vårt sällskap bara slet tag i mig och sa ”du måste kolla detta band”. De spelade i teaterladan, en byggnad stående på pinnar, och jag försökte klättra in över den fönsterlösa sargen då jag fick en knuff i bröstet och var att nära ramla baklänges. Lyckligtvis hade mitt ben fastnat i trängseln så jag lyckades häva mig upp och hamnade precis bakom ljudteknikern där jag sedan stod i trängseln och lyssnade på detta för mig helt okända band. Jag minns att mitt sällskap, som lyckats hitta mig igen, skrek att de nu spelade hiten ”Frankenstein”. Det var min debut på Hultsfred. Jag minns även hur jag senare, på Wilmer X, hamnade bland en hög trashande (men gentemot mig välvilliga) skinheads som bara slet tag i mig mitt under ”Kör dig död”. Leather Nun tyckte man förstås var bland det coolaste man kunde tänka sig vid denna tid. Särskilt när sångaren Jonas lojt lutade sig ut i publikhavet och frågade om man ville höra ”rock’n’roll” och sen konstaterade att ”jag kunde lukta mig till det”. Fick även se Thåström spela ”Vad ska du bli” tillsammans med Sator, som närmast blev något av ett husband under åren
1991: En sak vet jag gällande detta år, nämligen att jag INTE såg Sven-Ingvars som ju annars stal en stor del av uppmärksamheten från detta år (och även fick vanvettigt mycket tid i programmet om festivalen som senare sändes). Med min på den tiden talibanska inställning till ”fiendens musik” såg jag nogsamt till att inte ens vara i närheten av scenen då Sven-Ingvars spelade. Den stora skandalen detta år var ju att Status Quo uteblev. Som väl är hade jag vid denna tid ingen särskild relation till Status (inte för att jag väl har det nu heller) och tillhörde alltså inte den grupp av vuxna män som grät vid beskedet om den inställda spelningen. Missade även detta år en massa coola band men såg ju bland annat Wendy James och hennes Transvision Vamp, shoegazer-hjältarna Ride, synthbandet Cat Rapes Dog samt hårdrocksbandet Straight Up (som jag därefter aldrig hört talas om) enbart för att de hade strippor på scenen.
1992: Även detta en festival som inte sitter så väldigt bra i minnet. Kanske för att akterna, när man ser tillbaka på det, inte var så enormt märkvärdiga. Jag såg bland annat Gary Moore bara för att. Kunde bland annat ha sett Blur om jag haft någon bra koll på den tiden. Men det hade man ju inte. Tyckte dock Die Krupps var ett grymt liveband.
1993: Denna festival minns man bättre eftersom den bland annat var väldigt regnig. Under loppet av en och samma kväll lyckades undertecknad bland annat ramla i en kanal och direkt efteråt trampa i människoskit. Vi bodde på en motorcykelparkering i ett område där det fanns en mängd torrlagda kanaler. Då jag på kvällen (eller snarare natten) var på väg till tältet noterade jag en sänka och tänkte ”jaha, ännu en torrlagd kanal” varvid jag glatt plumsade ned i den kanal som INTE var torrlagd. Därefter började det lukta konstigt lagom då jag kom in i tältet och min yrvakne kompis frågade något i stil med ”du trampade väl inte i skiten någon lagt här utanför”. Jag hade vita gymnastikskor. Detta år hade man utökat festivalen till hela tre dagar och det blev en mängd härliga upplevelser där jag äntligen började kunna pricka rätt. Såg Carter USM, hardcorebandet Sick of it All, Rollins Band, Stereo MC’s, Front 242, Iggy Pop, Consolidated och Shamen. Särskilt Rollins band imponerade ju stort. Och jag skulle ljuga om jag sade att jag såg Bob Hunds legendariska genombrottsspelning. Men har ju å andra sidan sett dem sex gånger senare, så…
1994: Inför denna festival köpte jag ett nytt tält varav delar genast försvann under första natten på festivalen. Denna gång såg jag Blur och även Midnight Oil, som väl vid denna tid redan sett sina bästa dagar (om man ska vara ärlig). Kikade även slött på Oasis första spelning utanför Storbritannien (en del säger det var deras andra, men vad vet jag) men var väl desto mer imponerad av Prodigy, som jag nu kom att se fyra somrar på raken. Början på min svårt elektroniska period. Hade en lättare erotisk upplevelse till tonerna av Motörheads ”Ace of Spaces” vilket väl är vad man minns av den konserten. Ett lite otäckt inslag av politik var att ett gäng festande skinheads i vår närhet på natten fick stryk av maskerade angripare. Inte för att vi nu märkte något av detta, men ändå. Minnesvärda var även snabbt inhoppade brittiska doombandet Cathedral, inte minst för sångaren Lee Dorrians bisarra minspel. När han mellan en låt frågade publiken ”are you hight” och snabbt svarade ”so am I” anmärkte en av damerna i mitt sällskap ”det var fan i mig sant, det”. Ett enormt regnväder drog in precis då vi åkte hem från festivalen.
1995: Då jag var mitt uppe i min elektroniska period så frossade jag i akter som Tricky, Massive Attack, Underworld (som var sådär jämfört med Roskilde 1994), Prodigy och Chemical Brothers. Jag minns att en del journalister gnällde över att man på den största scenen bara fått ditt hårdrocksakter som Slayer och Pantera. På den senare spelningen minns jag hur sångaren Phil Anselmo klappade om en kille som kom upp på scenen med orden ”thanks man, smoke weed”. En som kanske HADE rökt på var Black Grapes Shaun Ryder som verkade mer än lovligt avspänd i sitt mellansnack. Han påstod senare att han ”bara” var full på scen. Det gjorde dock inte spelningen sämre, i ärlighetens namn. Efteråt skrev tidningarna stort om något slags upplopp som vi inget märkte av.
1996: Hade denna gång väldigt bisarrt sällskap och liftade med en av Visbys (på den tiden) mer kända ligister som möjligen även var berusad medan han rattade oss till festivalen (jag vill inte veta). I vilket fall höll jag mig mycket på avstånd från delar av ressällskapet detta år, då man för första gången flyttat festivalen från augusti till juni. Detta ledde även till att nätterna var kallare och det blev ju även min sista Hultsfredsfestival. Fick dock se favoriter som Blur, Sick of It All och Ministry. Inför Prodigys nattliga spelning drack jag någon slags energidryck (ja, det VAR en energidryck, tro inget annat) och kunde sedan inte sova på hela natten. Den natten blev överhuvudtaget rätt intressant på grund av några incidenter med tältutrustningen. Bara en månad senare besökte jag Lollipopfestivalen, anordnad av den från Hultsfred sparkade Håkan Waxegård, och därefter har jag faktiskt inte satt min fot i den lilla småländska orten (som även hade ett bra badhus).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)