I mitt idoga lyssnade på de 1001 plattorna man tydligen ska höra innan man lägger fötterna i vädret har jag nu hunnit till 1971. Följande plattor ligger upplagda i spellistan och jag har aldrig hört någon av dem så det står fritt fram att pika mig för det. Men se medföljande kommentarer.
Isaac Hayes - Shaft
(Kommentar: jag har givetvis hört det coola titelspåret X antal gånger men eftersom filmusik ofta är just... filmmusik så har jag inte precis sprungit benen av mig för att höra denna dubbel. Säkert har jag hört låtarna då jag såg filmen men det är väldigt länge sedan nu, troligen då jag var barn och lik förbannat fick se det mesta som gick på TV.)
Elton John - Madman Across the Water
(Eftersom Elton förorenat etern med en massa utslätat skit i modernare tid så har jag aldrig gått in för att kolla hans tidigare repertoar enormt mycket. Men kanske man gör en del fynd.)
Dolly Parton - Coat of Many Colours
(Jag har aldrig gått in för att lyssna på Dolly Parton precis. Jag kan med andra ord inte ens påstå att hon gjort en massa utslätat skit i modern tid eftersom jag helt enkelt inte hört mer än 3 - 4 låtar med henne.)
Don McLean - American Pie
(Jag har aldrig gillat "American Pie" eftersom jag tycker Don McLean sjunger så in i helvete mesigt. Därmed har jag heller inte kollat in den här plattan.)
Rod Stewart - Every Picture Tells a Story
(Se kommentaren om Elton och byt bara namn.)
Funkadelic - Maggot Brain
(Har länge tänkt kolla in Funkadelic men det har bara inte blivit av.)
Fela Kuti - Live With Ginger Baker
(Denna man hörde jag talas om först häromdagen då man i en artikel påstod att han var just en sån där artist som ALLA kände till. Borde jag skämmas? Men å andra sidan är jag ingen hejare på afrikansk musik.)
Och härmed avslöjar jag några saftiga svaga partier inför det fortsatta Popgiss. Men.
söndag 7 mars 2010
tisdag 2 mars 2010
1001 plattor som du måste höra innan du dör...?
Det blev bokrea även i år och merparten av Rootmoset har nu äntligen införskaffat boken "1001 plattor du måste höra innan du dör" (Wahlström & Widstrand, 169 spänn) vilket säkert lär bidra till spännande diskussioner vid våra möten.
Upplägget är att boken går igenom de bästa plattorna från 1955 fram till slutet av 00-talet, ungefär. Eftersom man numera har tillgång till Spotify så har skribenten genast börjat beta av plattor men givetvis bara de som han ALDRIG hört. Med andra ord blev det en fruktansvärd massa lyssnande i början men man kan nog notera att det lär bli glesare längre fram. Då jag inte vill tjuvtitta för mycket så har jag bara läst fram till 1968 och kan nog konstatera att det inte var mycket från, säg, 1967 som jag aldrig hade hört. Skulle väl vara för detta år otypiska saker som Sinatras platta med Jobim, exempelvis.
Följaktligen blev det igår mycket sent 50-tal och under dagen har plattor från cirka 1959 - 61 betats av. Man kan också konstatera att jazzen nådde en sista svindlande höjdpunkt med Miles Davis, Dave Brubeck, Theolonius Monk och andra stora namn innan den dels gick vilse i avantgardeträsket eller alternativt förstelnade i klichéer. Några av 50-talets jazzkillar (särskilt Miles D) var på det hela taget vida coolare än rock'n'roll-artisterna från samma tid. Eftersom boken för övrigt handlar om LP:s så kommer däremot inte Chuck Berry och andra samtida artister med. Och man medger även, i ärlighetens namn, att Elvis första platta egentligen mest är med för den stora inverkan den hade snarare än för den musikaliska kvaliteten (med tanke på att den snoddes ihop väldigt snabbt).
Det värsta är förstås att man numera är lite mer luttrad än när man som, säg, 21-åring satt och läste tidningen Pop och på BLODIGT ALLVAR trodde på allt som skrevs om viss musik för att då och då bli besviken eftersom ens egen upplevelse av en viss artist/grupp inte riktigt, riktigt var densamma som för den exalterade recensenten. Följaktligen märker jag att jag drar lite på munnen åt de ofta måttlösa överdrifter som används om vissa av de plattor som man dock kan utan och innan. Och då gillar jag ändå nämnda plattor.
Det ska för övrigt bli intressant att se hur lång tid det tar arbeta sig igenom boken. Ikväll lär jag nästan hinna in på 1962. Jag skymtar redan Dylan, Stones, Beatles och allt det där som man kan hoppa över så det är ganska svårt veta. Men en trevlig upptäcktsresa blir det säkert, inte minst i Popgiss-tider.
Upplägget är att boken går igenom de bästa plattorna från 1955 fram till slutet av 00-talet, ungefär. Eftersom man numera har tillgång till Spotify så har skribenten genast börjat beta av plattor men givetvis bara de som han ALDRIG hört. Med andra ord blev det en fruktansvärd massa lyssnande i början men man kan nog notera att det lär bli glesare längre fram. Då jag inte vill tjuvtitta för mycket så har jag bara läst fram till 1968 och kan nog konstatera att det inte var mycket från, säg, 1967 som jag aldrig hade hört. Skulle väl vara för detta år otypiska saker som Sinatras platta med Jobim, exempelvis.
Följaktligen blev det igår mycket sent 50-tal och under dagen har plattor från cirka 1959 - 61 betats av. Man kan också konstatera att jazzen nådde en sista svindlande höjdpunkt med Miles Davis, Dave Brubeck, Theolonius Monk och andra stora namn innan den dels gick vilse i avantgardeträsket eller alternativt förstelnade i klichéer. Några av 50-talets jazzkillar (särskilt Miles D) var på det hela taget vida coolare än rock'n'roll-artisterna från samma tid. Eftersom boken för övrigt handlar om LP:s så kommer däremot inte Chuck Berry och andra samtida artister med. Och man medger även, i ärlighetens namn, att Elvis första platta egentligen mest är med för den stora inverkan den hade snarare än för den musikaliska kvaliteten (med tanke på att den snoddes ihop väldigt snabbt).
Det värsta är förstås att man numera är lite mer luttrad än när man som, säg, 21-åring satt och läste tidningen Pop och på BLODIGT ALLVAR trodde på allt som skrevs om viss musik för att då och då bli besviken eftersom ens egen upplevelse av en viss artist/grupp inte riktigt, riktigt var densamma som för den exalterade recensenten. Följaktligen märker jag att jag drar lite på munnen åt de ofta måttlösa överdrifter som används om vissa av de plattor som man dock kan utan och innan. Och då gillar jag ändå nämnda plattor.
Det ska för övrigt bli intressant att se hur lång tid det tar arbeta sig igenom boken. Ikväll lär jag nästan hinna in på 1962. Jag skymtar redan Dylan, Stones, Beatles och allt det där som man kan hoppa över så det är ganska svårt veta. Men en trevlig upptäcktsresa blir det säkert, inte minst i Popgiss-tider.
söndag 21 februari 2010
Deltävling ett i Popgiss 2010.
Skribenten inledde Popgiss 2010 med att som vanligt ligga i badkaret och samla tankarna till Neil Youngs "Tonight's the Night" (alltid den plattan) innan det blev dags för Rootmoset att samlas på Borgen något innan 14.
Med tanke på att det ibland kan förekomma förklarliga "barnsjukdomar" på en första deltävling får man säga att denna förlöpte väldigt bra och även tidsschemat hölls fint. Vi, likt andra Popgissare, vet ju hur svårt det ibland kan vara att få saker att klaffa riktigt sådär bra som man tänkt sig. Det finns alltid en mänsklig faktor eller något slumpmoment som spelar in. Men igår fungerade allt väldigt fint då Gamnackarna, som startade Popgiss 1992, efter "16 jävla år" (för att citera Tobbe Stuhre) fick arrangera en tävling.
Överlag får man väl säga att nivån var rimlig då relativt enkla låtar/artister kunde varvas med en och annan udda sak. Delmomentet "covers" var väl kanske lite knepigt. Vi spikade i alla fall 80-talet (om jag uppfattade det rätt) och var kanske en eller två svar från att göra det på kategorin "Album of the year" (vi gillar årtal!). Som de dinosaurier vi nu börjar bli haltade vi förstås på 00-tal.
Looserville USA, som vann mellangiss 2009, var extremt vässade och ledde stenhårt nästan hela tävlingen igenom men fick slutligen nöja sig med att dela en andra plats tillsammans med Crackers, ett strävsamt lag från Expert-butiken som tyvärr aldrig fått vinna Popgiss. Detsamma gäller även gårdagens vinnare Dr Zoom & the Sonic Boom, ett duktig lagt som ofta varit snubblande nära en vinst. Med tanke på att det är roligt med lite rotation på prispallen så vore det förstås kul om något av dessa ovannämnda lag vann, och helst då om man aldrig vunnit ett Popgiss förut.
Rootmoset var helt nöjda med att klara topp åtta, det som behövs för att platsa i en final. Vi måste förstås upprepa den bravaden i två allt svårare deltävlingar men tröstar oss även med att vi väl för tusan borde klara topp 16 om det skulle strula till sig i deltävling två eller tre. Den som lever får se. Tills vidare kan vi bara tacka Gamnackarna för en väl genomförd första omgång och otåligt se fram emot fortsättningen.
Med tanke på att det ibland kan förekomma förklarliga "barnsjukdomar" på en första deltävling får man säga att denna förlöpte väldigt bra och även tidsschemat hölls fint. Vi, likt andra Popgissare, vet ju hur svårt det ibland kan vara att få saker att klaffa riktigt sådär bra som man tänkt sig. Det finns alltid en mänsklig faktor eller något slumpmoment som spelar in. Men igår fungerade allt väldigt fint då Gamnackarna, som startade Popgiss 1992, efter "16 jävla år" (för att citera Tobbe Stuhre) fick arrangera en tävling.
Överlag får man väl säga att nivån var rimlig då relativt enkla låtar/artister kunde varvas med en och annan udda sak. Delmomentet "covers" var väl kanske lite knepigt. Vi spikade i alla fall 80-talet (om jag uppfattade det rätt) och var kanske en eller två svar från att göra det på kategorin "Album of the year" (vi gillar årtal!). Som de dinosaurier vi nu börjar bli haltade vi förstås på 00-tal.
Looserville USA, som vann mellangiss 2009, var extremt vässade och ledde stenhårt nästan hela tävlingen igenom men fick slutligen nöja sig med att dela en andra plats tillsammans med Crackers, ett strävsamt lag från Expert-butiken som tyvärr aldrig fått vinna Popgiss. Detsamma gäller även gårdagens vinnare Dr Zoom & the Sonic Boom, ett duktig lagt som ofta varit snubblande nära en vinst. Med tanke på att det är roligt med lite rotation på prispallen så vore det förstås kul om något av dessa ovannämnda lag vann, och helst då om man aldrig vunnit ett Popgiss förut.
Rootmoset var helt nöjda med att klara topp åtta, det som behövs för att platsa i en final. Vi måste förstås upprepa den bravaden i två allt svårare deltävlingar men tröstar oss även med att vi väl för tusan borde klara topp 16 om det skulle strula till sig i deltävling två eller tre. Den som lever får se. Tills vidare kan vi bara tacka Gamnackarna för en väl genomförd första omgång och otåligt se fram emot fortsättningen.
onsdag 17 februari 2010
Strödda tankar inför Popgiss 2010.
Om mindre än 48 timmar kommer skribenten och hans med-Rootmosare att sitta och begrunda diverse frågor om musik från olika decennier och därtill ha det förbaskat trevligt. Första deltävlingen av Popgiss 2010 blir närmast kulmen av en ganska (trots vintern) hektisk februarimånad, allt därefter blir ett antiklimax.
Kjelle och Tomas vann för att par helger sedan en hedrande femteplats i de (tyvärr dåligt utannonserade) musiktävlingar som går på borgen med jämna mellanrum, denna gång om 70-talet. Mest musik men även en del frågor om händelser under detta decennium. Helgen därpå hade vi en härlig afton då vi hedrade vårt namn genom att äta ROTMOS! Vi spelade sällskapsspel om musik och därefter hann både Kjelle och undertecknad dra igenom tävlingar. Ned på stan hann vi inte, för så trevligt hade vi.
Mitt under nämnda tillställning blev jag för övrigt inviterad till en liten badkväll helgen därpå (och det var inte igår som man var "ute" två helger på raken). Kom därför att stå värd för en riktig heldag med vänner jag inte varit ute med på 15 (ja, faktiskt) år och vi hade förbålt trevligt. Då vi satt hemma hos mig blev det soundtrack från vår ungdom, Iron Maiden. Även om en av polarna föreslog vi kunde höra på en "ny" platta, d.v.s. den från 2000. Men det blev även en del gamla rökare från 80-talet.
Veckan har varit ganska lugn men skribenten hittade dock "Trainspotting" på DVD till det facila priset av 59 kronor i lokala ICA-butiken. Inte alls illa. Skivan hade även extramaterial i form av intervjuer med film-crewet och regissören Danny Boyle förklarade att han velat att filmens "puls" skule vara Underworld (i mina ögon klassiska) album "Dubnobasswithmyheadman" som då var färskt. Och det gjorde mig oerhört glad på något vis. Överlag fångar ju den filmen i kvadrat det nerviga musik-klimatet på 90-talet (ah, Blur, ah, Primal, ah, Underworld, ah Pulp, ah, nu känner man sig lite sådär gammal igen).
Och den musik jag hörde från "Trainspotting" i måndags var väl den sista musik jag denna vecka hört som var skriven efter, säg, 1850. Ungefär som om jag velat koppla av med musik som OMÖJLIGT kan komma på Popgiss 2010 har det de sista dagarna enbart blivit klassisk musik. Har bland annat gjort en del skakande upptäckter som att den suggestiva musiken från "Clockwork Orange" faktiskt är en "cover" på en låt som Henry Purcell år 1694 skrev till drottning Mary II:s begravning. Alltid lär man sig något.
Har för övrigt aldrig deltagit i något giss om klassisk musik och kanske inte heller lär göra det men en av mina bekanta borde lätt kvala in. Hade en gång hört ett vackert stycke på TV och jag mindes bara att det var en engelsk kompositör som tonsatt någon fransk diktare. Hade lätt generad framfört detta till min bekante som genast sade "En vild gissning är att det är "Les Illuminations" av Benjamin Britten". Och det stämde!! En gissning helt i Kjelle-stil.
Och härmed ser vi alla fram emot ett utsökt Popgiss 2010.
Kjelle och Tomas vann för att par helger sedan en hedrande femteplats i de (tyvärr dåligt utannonserade) musiktävlingar som går på borgen med jämna mellanrum, denna gång om 70-talet. Mest musik men även en del frågor om händelser under detta decennium. Helgen därpå hade vi en härlig afton då vi hedrade vårt namn genom att äta ROTMOS! Vi spelade sällskapsspel om musik och därefter hann både Kjelle och undertecknad dra igenom tävlingar. Ned på stan hann vi inte, för så trevligt hade vi.
Mitt under nämnda tillställning blev jag för övrigt inviterad till en liten badkväll helgen därpå (och det var inte igår som man var "ute" två helger på raken). Kom därför att stå värd för en riktig heldag med vänner jag inte varit ute med på 15 (ja, faktiskt) år och vi hade förbålt trevligt. Då vi satt hemma hos mig blev det soundtrack från vår ungdom, Iron Maiden. Även om en av polarna föreslog vi kunde höra på en "ny" platta, d.v.s. den från 2000. Men det blev även en del gamla rökare från 80-talet.
Veckan har varit ganska lugn men skribenten hittade dock "Trainspotting" på DVD till det facila priset av 59 kronor i lokala ICA-butiken. Inte alls illa. Skivan hade även extramaterial i form av intervjuer med film-crewet och regissören Danny Boyle förklarade att han velat att filmens "puls" skule vara Underworld (i mina ögon klassiska) album "Dubnobasswithmyheadman" som då var färskt. Och det gjorde mig oerhört glad på något vis. Överlag fångar ju den filmen i kvadrat det nerviga musik-klimatet på 90-talet (ah, Blur, ah, Primal, ah, Underworld, ah Pulp, ah, nu känner man sig lite sådär gammal igen).
Och den musik jag hörde från "Trainspotting" i måndags var väl den sista musik jag denna vecka hört som var skriven efter, säg, 1850. Ungefär som om jag velat koppla av med musik som OMÖJLIGT kan komma på Popgiss 2010 har det de sista dagarna enbart blivit klassisk musik. Har bland annat gjort en del skakande upptäckter som att den suggestiva musiken från "Clockwork Orange" faktiskt är en "cover" på en låt som Henry Purcell år 1694 skrev till drottning Mary II:s begravning. Alltid lär man sig något.
Har för övrigt aldrig deltagit i något giss om klassisk musik och kanske inte heller lär göra det men en av mina bekanta borde lätt kvala in. Hade en gång hört ett vackert stycke på TV och jag mindes bara att det var en engelsk kompositör som tonsatt någon fransk diktare. Hade lätt generad framfört detta till min bekante som genast sade "En vild gissning är att det är "Les Illuminations" av Benjamin Britten". Och det stämde!! En gissning helt i Kjelle-stil.
Och härmed ser vi alla fram emot ett utsökt Popgiss 2010.
tisdag 2 februari 2010
Förr eller senare blir vi alla Rolling Stones.
I helgen spelade Depeche Mode i Sverige och en recensent i SvD passade på att utnämna dem till "synthens Rolling Stones", vilket nog är ganska så sant, på gott och ont. Nu handlade den kommentaren kanske inte om att DM hållit på länge eller om att de blivit mer och mer rockiga och inte har väldigt mycket av synthband kvar. Nej, det kan nog även handla om VAD de spelar på konserterna och hur fördelningen mellan gammalt och nytt är.
Missförstå mig nu inte. Jag tycker mycket om Depeche Mode och de är ännu aktiva med att släppa plattor samt är ett ofta förträffligt liveband. Men enligt de vänner som var där och även enligt mina egna observationer då jag såg dem 2006 så har de i ett viktigt avseende hamnat i Rolling Stones-facket: de spelar närmast övervägande låtar från sin numera "klassiska" period (cirka 1986-93). Dessa år för DM motsvarar ungefär Rolling Stones repertoar under åren 1965-73. När jag 2006 skulle se Depeche var jag inställd på att de, som vanligt, skulle ägna merparten av sin konsert åt den senaste plattan och de två närmast innan. Detta trots att dessa plattor var lite blekare och inte satt lika snabbt då man lyssnade på dem som det äldre materialet.
Så blev det nu inte utan bandet spelade glatt drivor med 80-talslåtar och gick ända tillbaka till låtar från sina två första album (1981-82). Det hade med andra ord tydligt nått den lite kritiska gräns då man inser att ens nyare repertoar kanske inte är creme de la creme och att publiken förtvivlat gärna vill höra de där lite äldre och högklassiga låtarna som man är så förknippad med.
Rolling Stones nådde denna gräns ungefär 1976. På de turnéer som man hade gjort 1969-73 gav man i princip tusan i vad publiken tyckte och spelade huvudsakligen sina nyare låtar och kapade många av de klassiska 60-talslåtar som man idag förknippar dem i så hög grad med. Ibland spelade kan knappt ens "Satisfaction" och verkligen inte "Under My Thumb", "Paint it Black" o.s.v. Och detta fungerade bra så länge gruppens nya plattor höll hög standard. Men 1976 gjorde man en störtdykning med de nya plattorna. "It's Only Rock'n'Roll" från 1974 var närmast självparodisk och 1976 års "Black'n'Blue" bör ha varit något av det sämsta gruppen gjort. Därför räddade man hädanefter konserterna genom att peta in lite klassiker. Och detta har man i princip fortsatt med. På vissa turnéer har Stones kanske spelat en eller två låtar från den senaste platta man släppt och därefter frossat i klassiker. Publiken är nöjd även om Stones mer och mer antar karaktären av levande jukebox.
Dylan? Även där drivor med klassiker på konserterna även om Dylan, med sin vanliga skeva hållning, arrangerar om dem lite. Likande tendenser kan märkas hos Paul McCartney, Bowie, Springsteen, många av de gamla rockrävarna. U2 brukar dock kunna luta lite åt nyare material eftersom man ändå hållit en rätt jämn produktion. Kanske samma sak med R.E.M. Men merparten av de äldre akterna hamnar förr eller senare i Rolling Stones-facket. När man lyssnar på konserter med Jethro Tull från 00-talet kunde man nästan tro de var inspelade cirka 1973, att döma av repertoaren. Deep Purples set är starkt inspirerat av 1972 års set på "Made in Japan", och så vidare.
Och vi som inte är musiker då? Behöver vi bekymra oss? Tja, tänk över vad du snackar om med din omgivning. Jag brukar säga att ett dynamiskt samtal med exempelvis en gammal kompis som man kanske träffar då och då bör vara som en god konsert. Man börjar med nytt material (vad som hänt på sistone, hur livet är numera o.s.v.) och avslutar med gamla hits (anekdoter om kompisar och händelser från förr o.s.v.). Men om du ser omkring dig så kan du säkert finna en och annan gammal bekant som fastnat i gamla hits-facket. Personen har en viss tendens att helt skippa diskussioner om nutiden och dröja sig kvar vid minnen från förr "när vi hade så kul". Jag vet inte om det är riktigt sunt. Så se upp: när som helst hamnar du i Rolling Stones-facket om du inte bevarar en viss dynamik här i livet.
Missförstå mig nu inte. Jag tycker mycket om Depeche Mode och de är ännu aktiva med att släppa plattor samt är ett ofta förträffligt liveband. Men enligt de vänner som var där och även enligt mina egna observationer då jag såg dem 2006 så har de i ett viktigt avseende hamnat i Rolling Stones-facket: de spelar närmast övervägande låtar från sin numera "klassiska" period (cirka 1986-93). Dessa år för DM motsvarar ungefär Rolling Stones repertoar under åren 1965-73. När jag 2006 skulle se Depeche var jag inställd på att de, som vanligt, skulle ägna merparten av sin konsert åt den senaste plattan och de två närmast innan. Detta trots att dessa plattor var lite blekare och inte satt lika snabbt då man lyssnade på dem som det äldre materialet.
Så blev det nu inte utan bandet spelade glatt drivor med 80-talslåtar och gick ända tillbaka till låtar från sina två första album (1981-82). Det hade med andra ord tydligt nått den lite kritiska gräns då man inser att ens nyare repertoar kanske inte är creme de la creme och att publiken förtvivlat gärna vill höra de där lite äldre och högklassiga låtarna som man är så förknippad med.
Rolling Stones nådde denna gräns ungefär 1976. På de turnéer som man hade gjort 1969-73 gav man i princip tusan i vad publiken tyckte och spelade huvudsakligen sina nyare låtar och kapade många av de klassiska 60-talslåtar som man idag förknippar dem i så hög grad med. Ibland spelade kan knappt ens "Satisfaction" och verkligen inte "Under My Thumb", "Paint it Black" o.s.v. Och detta fungerade bra så länge gruppens nya plattor höll hög standard. Men 1976 gjorde man en störtdykning med de nya plattorna. "It's Only Rock'n'Roll" från 1974 var närmast självparodisk och 1976 års "Black'n'Blue" bör ha varit något av det sämsta gruppen gjort. Därför räddade man hädanefter konserterna genom att peta in lite klassiker. Och detta har man i princip fortsatt med. På vissa turnéer har Stones kanske spelat en eller två låtar från den senaste platta man släppt och därefter frossat i klassiker. Publiken är nöjd även om Stones mer och mer antar karaktären av levande jukebox.
Dylan? Även där drivor med klassiker på konserterna även om Dylan, med sin vanliga skeva hållning, arrangerar om dem lite. Likande tendenser kan märkas hos Paul McCartney, Bowie, Springsteen, många av de gamla rockrävarna. U2 brukar dock kunna luta lite åt nyare material eftersom man ändå hållit en rätt jämn produktion. Kanske samma sak med R.E.M. Men merparten av de äldre akterna hamnar förr eller senare i Rolling Stones-facket. När man lyssnar på konserter med Jethro Tull från 00-talet kunde man nästan tro de var inspelade cirka 1973, att döma av repertoaren. Deep Purples set är starkt inspirerat av 1972 års set på "Made in Japan", och så vidare.
Och vi som inte är musiker då? Behöver vi bekymra oss? Tja, tänk över vad du snackar om med din omgivning. Jag brukar säga att ett dynamiskt samtal med exempelvis en gammal kompis som man kanske träffar då och då bör vara som en god konsert. Man börjar med nytt material (vad som hänt på sistone, hur livet är numera o.s.v.) och avslutar med gamla hits (anekdoter om kompisar och händelser från förr o.s.v.). Men om du ser omkring dig så kan du säkert finna en och annan gammal bekant som fastnat i gamla hits-facket. Personen har en viss tendens att helt skippa diskussioner om nutiden och dröja sig kvar vid minnen från förr "när vi hade så kul". Jag vet inte om det är riktigt sunt. Så se upp: när som helst hamnar du i Rolling Stones-facket om du inte bevarar en viss dynamik här i livet.
tisdag 12 januari 2010
Christopher Lee - Younger Than Yesterday!
Jo minsann, musiklivet 2010 öppnade med en skräll då det avslöjats att den gamle skådespelaren, Dracula-tolkaren, Bond-skurken, Ian Fleming-släktingen, med mera, med mera ska ge ut en HÅRDROCKSPLATTA, rentav en symfonisk metallplatta, rentav en rockopera... om Karl den store!!!!
http://www.youtube.com/watch?v=6eE5EPznv80
Denna hysteriskt sköna intervju (på grund av mannens kolugna uppenbarelse medan han berättar den glada nyheten) där Lee även kommenterar tidigare samarbeten med Manowar(!) och en grupp vid namn Rhapsody beskriver i mångt och mycket det hela. Titeln på plattan kunde onekligen vara påhittad av just Manowar: "Charlemagne by the sword and the cross". Möjligen kan jag tycka det är lite sorgligt att Lee måste sitta och förklara vem Karl den store var...
Man kan hur som helst påstå att vissa personer bara blir yngre med åren. Och mannen blir i år 88 år!!! Har vi redan sett årets platta?
http://www.youtube.com/watch?v=6eE5EPznv80
Denna hysteriskt sköna intervju (på grund av mannens kolugna uppenbarelse medan han berättar den glada nyheten) där Lee även kommenterar tidigare samarbeten med Manowar(!) och en grupp vid namn Rhapsody beskriver i mångt och mycket det hela. Titeln på plattan kunde onekligen vara påhittad av just Manowar: "Charlemagne by the sword and the cross". Möjligen kan jag tycka det är lite sorgligt att Lee måste sitta och förklara vem Karl den store var...
Man kan hur som helst påstå att vissa personer bara blir yngre med åren. Och mannen blir i år 88 år!!! Har vi redan sett årets platta?
måndag 28 december 2009
...men lite roligt var det.
Ok, vad ska vi skylla på? Dåligt väder? Kjelle var förkyld? En massa nya "dark horses" hade anlänt under mellandagarna? Vi hade otur? Frågorna var för svåra? En annan djärv teori kan möjligen även vara att de andra lagen var bättre och att Rootmoset sög ordentligt i gårdagens creppy-quiz. Men det är en hypotes, som sagt.
I vilket fall så kom vi allt som allt sexa och till och med våra (egentligen Kennets) konkurrenter i "We Love Britney" pryglade oss med en poäng. Det var inte riktigt vår kväll, så att säga. Men som vanligt hade arrangörerna fixat till en snygg tävling och extra beröm ska de ha med tanke på att de hade rätt kort tid på sig nu under de hektiska mellandagarna.
Eftersom det heller inte lär bli någon Rockskalle i år så planerar Rootmoset därför sin egen lilla Rotmos-fest (ja, med ett "o" denna gång) under januari. Vi får ännu återkomma angående detaljer men trevligt lär det nog bli. Tyvärr är det dock inget vi kan göra till något större (därtill räcker lokalytor inte till) men vi lär nog bli fler än bara vi fyra, i alla fall.
I Aftonbladets omröstning om 00-talets bästa svenska plattor kom ALLA Kents 00-talsalbum med på topp 10. Gillar man Kent kan det tolkas som att de helt enkelt är för jävla bra. Är man mindre entusiastisk över Eskiltunas Depeche så kan man kanske hävda konkurrensen inte var så hård under svenskt 00-tal? Åsikterna lär som så ofta gå isär. Däremot hade Aftonbladets läsare inte alltför spännande musiksmak. In Flames etta i Sverige och gamle Bruce etta på utländska sidan... ack, ja.
I vilket fall så kom vi allt som allt sexa och till och med våra (egentligen Kennets) konkurrenter i "We Love Britney" pryglade oss med en poäng. Det var inte riktigt vår kväll, så att säga. Men som vanligt hade arrangörerna fixat till en snygg tävling och extra beröm ska de ha med tanke på att de hade rätt kort tid på sig nu under de hektiska mellandagarna.
Eftersom det heller inte lär bli någon Rockskalle i år så planerar Rootmoset därför sin egen lilla Rotmos-fest (ja, med ett "o" denna gång) under januari. Vi får ännu återkomma angående detaljer men trevligt lär det nog bli. Tyvärr är det dock inget vi kan göra till något större (därtill räcker lokalytor inte till) men vi lär nog bli fler än bara vi fyra, i alla fall.
I Aftonbladets omröstning om 00-talets bästa svenska plattor kom ALLA Kents 00-talsalbum med på topp 10. Gillar man Kent kan det tolkas som att de helt enkelt är för jävla bra. Är man mindre entusiastisk över Eskiltunas Depeche så kan man kanske hävda konkurrensen inte var så hård under svenskt 00-tal? Åsikterna lär som så ofta gå isär. Däremot hade Aftonbladets läsare inte alltför spännande musiksmak. In Flames etta i Sverige och gamle Bruce etta på utländska sidan... ack, ja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)